Kommentarer till docent Cecilia Wasséns föreläsning ”Har Jesus funnits?”; del 3, att Paulus inte känner till Jesus som en historisk person

31 december, 2015 den 16:31 (Cecilia Wassén, Paulus)

Se också Del 1, de återuppståndna gudssönerna
Se också Del 2, avsaknaden av utomkristna historiska källor
Se också Del 4, att evangelierna inte är trovärdiga källor

Cecilia Wassén är lektor och docent i Nya Testamentets exegetik vid Uppsala universitet. I en föreläsning från 20 april 2015 under titeln ”Har Jesus funnits”, går hon igenom och bemöter de enligt henne viktigaste argumenten till stöd för att Jesus inte har funnits. Wassén ger också sin syn på de viktigaste skälen till varför vi ska tro att Jesus har funnits. Föreläsningen är en dryg timme lång och återfinns bland annat på Youtube. Jag fann denna video genom bloggen Rebella undrar …och funderar. Och påstår, mellan varven under inlägget Wasséns kritik träffar inte Carrier. Inte på riktigt.

När jag i denna genomgång återger Wasséns uppfattningar är det endast i de fall hennes kommentarer omges av citattecken som det också är ordagranna citat från filmen. Jag infogar också ungefärliga tidsmarkörer med hel- och halvminuter där aktuellt avsnitt förekommer i filmen.

I del 1 kommenterade jag Wasséns behandling av de återuppståndna gudssönerna, i del 2 avsaknaden av utomkristna historiska källor. I denna genomgång fokuserar jag på Paulus’ bristande kännedom om Jesus som historisk person.

Av alla delar i Wasséns föredrag utgör hennes behandling av Paulus som Jesusvittne den mest missvisande. Faktum är att framställan som ett bevis för att mytikerna har fel är så pass missvisande att den knappt duger till något. Wassén verkar ha förstått att mytförespråkarna hävdar att Paulus inte kände till en historisk Jesus men inte på något sätt hur vi resonerar. Det visar sig i det att hon utan någon problematisering bara räknar upp ett antal textställen i traditionell översättning, utan hänsyn tagen till den grekiska grundtextens ordalydelse eller problematisering över det mytförespråkarna hävdar. Ovanpå detta menar hon att ”vårt” försvar mot de textställen hos Paulus som enligt hennes mening övertygande visar att han kände en historisk Jesus, är att påstå att de allesammans är förfalskningar. Detta är helt fel. Det handlar inte om att textställena skulle vara senare tillägg utan att de ska tolkas i ljuset av den kosmologiska föreställningsvärld som var förhärskande vid denna tid.

Enligt mytteorin började kristendomen som en judisk messiansk mysteriekult. I denna kult kom inte Dionysos, Mithras, Attis, Asklepios, Perseus eller någon annan av de kända frälsargudarna att stå som centralgestalt i kulten. För judarna var Messias den givne frälsaren i den framväxande kulten vilken som övriga kulter skulle smälta samman med hellenistiska element och bilda en helt ny rörelse som kom att benämnas kristendom.

Redan före kristendomen fanns en tro på en frälsare, en Messias som skulle komma. Namnet på denne Messias fanns sedan tidigare spritt bland judar och Filon bevittnar (ca 20–40 vt) att tron på den kommande Messias var att denne skulle heta ”Jesus”, vara överstepräst i himlen (bevittnat i Hebreerbrevet) , den Guds tjänare som kommer att stiga upp och tilldelas gudomlig auktoritet och vara delaktig i att befria världen från synd. Han avser då den Jesus som judarna enligt honom väntade på som Messias, åsyftande Sakarja 6. I den hebreiska Bibeln kallades han Josua, i den grekiska översättningen som gick under namnet Septuaginta, översattes Josua till Jesus (eller då mer exakt Ἰησοῦς, Iēsous). Så tron på Jesus som en kommande Messias och frälsare fanns redan i judendomen vid den tid Jesus påstås ha verkat och dött och en mycket snarlik föreställning som den hos Filon möter oss några årtionden senare hos Paulus.

Som Carrier så bra sammanfattar saken (On the Historicity of Jesus, s. 92), lärde den nya kulten, som vi först stiftar bekantskap med genom Paulus, om en andlig Messias som skulle vinna sina segrar inte på slagfältet utan genom frälsning i livet efter detta i himlen. Enligt Paulus var Jesus den Messias/Kristus som skulle ställa allt till rätta i den yttersta tiden, trots att han såväl hade korsfästs som begravts av de himmelska makter som Paulus benämner arkonter (1 Kor 2:8). Denne Kristus Jesus måste dö för att sona människors synd. Därefter visade han sig för vissa personer och övertygade dem om att han var Kristus (1 Kor 15:3–8 & Gal 1:11–12), han uppstod från de döda för att tillsammans med Gud förbereda Guds rike och för att så småningom nedstiga från himlarna för att fullfölja sitt uppdrag att besegra Guds fiender, återuppväcka de döda och grunda ett evigt paradis (Rom 8; 1 Kor 10:11 & 15.23–26; 1 Thess 4:14–17). Redan vid denna tid ansågs Jesus ha varit ett väsen som funnits sedan tidens begynnelse (1 Kor 8:6; 10:1–4; Fil. 2:6–8; Rom 8:3), men ansågs inte vara densamme som Gud utan dennes utsände och Guds son.

Paulus visste tillsynes inte mycket alls om den historiske Jesus. Han berättar i stort sett ingenting om vare sig Jesu liv eller undervisning. Paulus ger oss inga upplysningar om när och var Jesus föddes eller vilka hans föräldrar var. Jesu jordeliv behandlas inte. Paulus förefaller ovetande om nästan allt som evangelierna senare förtäljer. Paulus nästintill förnekar att Jesus gjorde underverk: ”Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst” (1 Kor 1:22). Och om Paulus visste att Jesus uppväckt människor från de döda, varför berättar han då inte detta när han i 1 Kor 15ff försöker övertyga oss om att man verkligen kan återuppstå från de döda?

Jesu korsfästelse och uppståndelse är däremot något Paulus intresserar sig för. Konstigt nog ger han inte denna korsfästelse någon historisk inramning. Visserligen sägs i 1 Thess 2:15–16 att ”Judarna dödade herren Jesus”, men detta är den egentligen enda passage mytförespråkare brukar hävda är ett senare tillägg. Detta stöds dessutom också av en stor grupp forskare (vilka i övrigt anser att Jesus har funnits). Orsaken till varför detta stycke antas vara ett senare tillägg är bland annat att uppgiften att judarna skulle vara ”fiender till hela mänskligheten” misstämmer med Paulus’ normala syn på judarna, och att uttrycket ”nu nås de till slut av Guds vrede” synes anspela på templets förstörelse år 70.

Paulus dristar sig till och med att kalla de styrande för ”Guds tjänare” (Rom 13:6). Eftersom Pilatus var en av de styrande synes Paulus vara omedveten om traditionen att denne korsfäst Jesus.

Paulus talar aldrig om lärjungarna utan bara om apostlarna (som hos Paulus, liksom hos övriga förevangeliska ”kristna” författare, betyder ungefär missionärer), och han och de har fått uppdraget att predika evangeliet direkt av Gud, inte av Jesus (Gal 2:8). Paulus röjer inte med ett enda ord att han hört talas om Judas Iskariot. Däremot nämner han Kefas (Petrus, eg. Petros, är grekiska, Kefas är arameiska, och båda betyder klippa), Jakob (som han kallar ”Herrens broder”) och Johannes. Men dessa tre verkar lika litet som Paulus ha känt någon historisk Jesus. Tvärtom tyder exempelvis 1 Kor 9:1 och 15:7 på att de alla har sett Jesus i något slags uppenbarelse eller vision. Paulus diskuterar heller aldrig det faktum att han inte har varit följeslagare till Jesus. Detta trots att han i flera av sina brev nämner att han anklagas för att inte vara en äkta apostel.

Efter denna något långa inledning övergår jag till Wasséns föreläsning. Hon inleder med att hänvisa till min debattartikel i Aftonbladet från 2006 med den av Aftonbladet satta rubriken Jesus har aldrig funnits (30.00). Hon tar upp min invändning att inget tyder på att Paulus visste att Jesus nyligen levat på jorden, och Ellegårds invändning om det faktum att Paulus knappt har något att säga om Jesus och att detta bland forskare är allmänt erkänt som ett olöst problem (31.00) och säger att dessa är representativa synpunkter. Wassén säger att Paulus är en av de tidigaste källor som vi har, från 50-talet (31.30), en uppfattning som jag delar.

Paulus skulle således bara skriva om den Jesus som han haft en vision av, han vet inte att Jesus skulle ha varit en historisk person. Men, menar hon”, ”det är ju helt enkelt inte sant, det är ju inte så” (32.00).

Jesus’ födsel

I Paulus’ verk finns två anspelningar på Jesu födsel, en som berör hans fader, en hans moder, och Wassén tar upp dem båda.

I Romarbrevet 1:3–4 skriver Paulus om ”evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår herre.” Här menar Wassén att det är helt tydligt att Jesus var av mänsklig härkomst och att Paulus inte känner till någon jungfrufödsel. (32.30)

Men känner Paulus verkligen till en mänsklig Jesus? Mer ordagrant står det faktiskt att Jesus enligt köttet (grekiska: kata sarka) gjordes (grekiska: genomenos) av Davids sperma/säd (grekiska: sperma). Här finns bara generella påståenden utan någon information om hur, var och av vem. Att Messias skulle stamma från David var en vid den tiden allmän judisk föreställning. Vilka var hans föräldrar? Trots otaliga användningar av ordet genomenos (av: ginomai), att bli eller hända, använder Paulus aldrig detta ord i betydelsen att en människa föds. När han i stället verkligen avser att en människa föds använder han helst gennaō (Rom 9:11, Gal 4:23, 29). Ordet ginomai använder han i stället när han skriver att Adam blev till av Gud (1 Kor 15:45). Paulus säger till och med i den mening som föregår detta att han erhållit informationen från Gud genom profeterna ”i de heliga skrifterna”, då rimligen från Psaltaren: ”[Herren] sade till mig: ’Du är min son, jag har fött dig i dag. Be mig, så ger jag dig folken som arv och hela jorden som egendom.” (Ps 2:7–8)

Wassén tar därefter upp hans så kallade moder. I Galaterbrevet 4:4 står följande:

”Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt.”

Wassén menar att det handlar om en biologisk person (33.00). Men om man läser hela stycket, Gal 3:29–5:1, är det rätt uppenbart att Paulus inte talar om att Maria skulle ha fött Jesus som verklig fysisk person. Han talar om en allegorisk födsel och den kvinna han menar gjorde (grekiska: ginomai) Jesus är Hagar, Abrahams slavkvinna.

Det är givetvis inget märkvärdigt i sig att vara född av en kvinna. Även mytologiska gestalter som exempelvis Herakles ansågs vara födda av kvinnor. Om Paulus ansett Jesus vara av jordisk härkomst, vore det mycket mer logiskt ifall han hade skrivit att Jesus var född av Maria. Men Paulus verkar på nytt hänvisa till skrifterna, emedan han säger att Jesus gjordes av en kvinna under lagen. Möjligen åsyftade han denna kända vers i Jesaja: ”Den unga kvinnan är havande och skall föda en son”. (Jes 7:14)

Naturligtvis är det fullt möjligt att Paulus helt enkelt menar vad där står; att Jesus var född av en kvinna. Men påståendet kan minst lika trovärdigt tolkas så att Jesus var ett himmelskt väsen och ingenting annat.

Den troligaste förklaringen är att hela stycket skall tolkas symboliskt. I sitt brev till galaterna avhandlar Paulus i huvudsak konflikten mellan att följa den judiska lagen och att sätta sin tillit till det kristna trossystemet. Paulus gestaltar denna konflikt i bildspråk och liknelser. Han säger att vi är ”slavar under de kosmiska makterna” (4:3). Detta syftar uttryckligen på arkonterna, vilka i gnostisk mytologi var världens verkliga härskare. Något senare i samma kapitel förklarar Paulus att den kvinna han åsyftar är en allegorisk kvinna. Han jämför de oupplysta, vilka lever ett materiellt liv, med dem som är födda av Abrahams slavkvinna Hagar. Hon representerar berget Sinai, där folk först förslavades av lagen. De upplysta kristna jämför han med sönerna till Abrahams hustru Sara. Hon representerar det himmelska Jerusalem:

”Häri ligger en djupare [allegorisk] innebörd: de två kvinnorna är två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slavar, det är Hagar. Sinai är ett berg i Arabien men svarar mot det nuvarande Jerusalem, som ju lever i slaveri tillsammans med sina barn. Men det Jerusalem som finns i himlen är fritt; det är vår moder …” (Gal 4:24–26).

Paulus säger alltså att Guds son är ”gjord av en kvinna och gjord att stå under lagen”. Eftersom lagen och kvinnan är förenade i samma mening, synes Paulus mena att Jesus fötts under lagen av en kvinna. Logiskt sett är den kvinnan Hagar och inte Maria. Jesus har stigit ner från de himmelska sfärerna, vilka behärskas av arkonterna, och fötts symboliskt av Hagar (som står för den gamla judiska lagen), för att han ska kunna befria dem som är förslavade av de ”kosmiska makterna” och att vi alla får en ny moder, Guds himmelska rike.

Att Paulus därför säger att Jesus blev till (genomenos) av Davids sperma/säd och blev till (ginomai) av en kvinna, är inte mer än vad vi kan förvänta oss om han såg Jesus som en från himlen nedstigande befriare/Messias enligt hellenistiskt-influerat judiskt tankemönster. Hade han velat säga att det handlade om en fysisk födsel borde han ha använt ord som antydde det och kanske namngivit Maria.

Wassén tar upp det argument som oftast anförs som förklaring till varför Paulus skriver så litet om vad Jesus gjorde och inte nämner några mirakler eller undervisar om Jesu lära. Hans syfte är inte att ta upp detta i breven till församlingarna utan där avhandlar han specifika problem som de har (33.00). Argumentet är rätt ihåligt med tanke på den närapå totala tystnaden.

Herrens broder Jakob

Wassén läser därefter upp 1 Kor 9:4–5:

”Har vi inte rätt till mat och dryck? Har vi inte rätt att ta med oss en troende hustru liksom de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas?”

Wassén säger: ”Han känner Herrens bröder. Varför skulle en mytisk person som inte var biologisk varelse ha bröder, kan man undra? … Alltså, han känner Jesus’ egna bröder och han känner apostlarna. Och han har varit där, han har träffat dem. Så det är inte sant när de, när de skriver att han inte träffat nån och inte berättar om det.” (34.00)

Återigen vet jag inte varifrån Wassén hämtat sina uppgifter om att mytförespråkarna skulle hävda att Paulus inte har träffat någon och inte berättar om det? Paulus säger ju själv att han har träffat Jakob, Johannes, Kefas, Herrens bröder och andra, varför skulle han inte ha träffat dem? Däremot anser jag och fler med mig att Herrens bröder och Herrens broder Jakob inte avser biologiska bröder till Jesus, utan enbart bröder i Herren, det vill säga broder/bröder använd som term för brödragemenskap.

Wassén fortsätter med Galaterbrevet 1:18–20:

”Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom. Någon annan av apostlarna såg jag inte, bara Herrens bror Jakob. Vad jag skriver är sant, det tar jag Gud till vittne på.”

Hon säger att ”han träffade här Herrens bror, hans biologiske bror Jakob som var ju en församlingsledare i Jerusalem.” Därefter läser hon upp valda delar av Galaterbrevet 2:1–9 (hon har av misstag skrivit 1:1–9).

”Fjorton år senare for jag på nytt upp till Jerusalem … Där lade jag fram – enskilt, inför de ansedda – det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna … Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet.”

Wassén säger att Paulus känner de här lärjungarna och han har träffat Jesus’ bror Jakob och har till och med en konflikt med Petrus. ”Så det är inte sant att han inte åkte dit … och träffade folk, ögonvittnen som kände den historiske Jesus.” (35.30) Fast i Gal 2 påstås inte Jakob vara en Herrens broder.

Frågan blir då återigen varifrån Wassén har hört att någon skulle betvivla att Paulus rest till Jerusalem och mött dessa personer. Om och om igen försöker hon bemöta sådant som ”ingen” argumenterar för. Bart Ehrman gjorde detsamma – försökte påskina att vi som betvivlar att Paulus skulle ha känt någon historisk Jesus har fel, eftersom Paulus har träffat Jesu lärjungar och hans bror Jakob. Alltså har vi fel, ty Paulus bekräftar ju att han verkligen har mött dessa lärjungar till Jesus i verkligheten, öga mot öga. Det är rätt tröttsamt att gång på gång måsta förklara självklarheter.

Ja, Paulus har mött dessa personer, med det bevisar inte att Jesus har funnits eller att Paulus genom dem fått veta saker om Jesus. Jag kan rimligen bara tolka det så att när man vigt sitt liv åt att studera kristendomens uppkomst har man så präntat in vissa föreställningar att man blir blind för en alternativ verklighet, kan inte tänka utanför boxen och förmår inte att läsa innantill.

Det är sant att dessa omständigheter anförs som ett bevis för att Paulus känner till en del om Jesus, eftersom han måste ha fått höra berättas om Jesus när han träffade dennes lärjungar. Och detta är onekligen det bästa bevis man har för Jesu existens, måhända det enda starka belägget därför.

Men om man ska leda i bevis att Jesus har funnits är detta ett cirkelresonemang. Ty mytförespråkarna resonerar omvänt. Paulus har träffat pelarna. Om de verkligen var de personer som evangelierna senare hävdar att de var, kan Paulus inte ha varit helt ovetande om Jesu liv. Han måste ha hört dem berätta om vad Jesus gjorde och sade. Men hans egna brev visar att han är just det, ovetande. Därav följer att pelarna inte heller kan ha känt till något om Jesus och följaktligen är det en senare uppkommen legend från efter Paulus’ tid att församlingsledarna skulle ha känt Jesus som en verklig människa.

Alltså, Paulus umgicks till och från med ledarna för Jerusalemförsamlingen, Jakob, Kefas och Johannes. Men mytikerna hävdar att de, lika litet som Paulus, kände till någon fysisk inkarnerad Jesus, utan att de i likhet med Paulus mött Jesus enbart genom uppenbarelser.

Angående Herrens broder Jakob, är detta ett rätt omfattande område som jag avser att återkomma till i större detalj. Eftersom denna artikel redan är lång nog tänker jag blott göra en mindre utredning här.

Uppgifterna om Herrens broder Jakob är mycket förvirrande. Det finns flera Jakob som omtalas i de kristna skrifterna och de överlappar delvis varandra. Den Jakob som Paulus skriver om och som han kallar Herrens broder var ledare över församlingen i Jerusalem. I Apostlagärningarna förekommer två Jakob, men ingen av dem sägs vara bror till Jesus. Den ene av dessa Jakob är onekligen densamme som Paulus nämner i Galaterbrevet 2:9. Men denne framställs i såväl Apostlagärningarna (han sägs halshuggas av Agrippa i Apg 12:1–2) som i evangelierna såsom inte varande en biologisk broder till Jesus utan som en lärjunge till honom och som en bror till Johannes.

Författaren av Jakobsbrevet (oavsett vem denne var) visar inte på något sätt att denne Jakob var bror till Jesus. Författaren av Judasbrevet (oavsett vem denne var) säger att Judas var bror till Jakob men inte till Jesus.

I de två passager som Wassén anför där bröder till Herren omtalas, kan vi inleda med 1 Kor 9:4–5. Paulus besvarar uppenbarligen kritik (här är brevet redigerat och kapitel nio sannolikt tillagt från ett annat brev) mot att han och hans ”följe” ska födas av församlingen genom att påtala att ”de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas” minsann har fått ta med sig sina hustrur och fått mat och dryck, varför skulle då inte han och Barnabas få detsamma? Paulus menar att Barnabas och han behandlas orättvist. Frågan är då om Herrens bröder avser Jesus biologiska bröder eller bara kristna i allmänhet, där alla var bröder? Den givna tolkningen är att han åsyftar kristna i allmänhet i de följen som inte bara bestod av apostlar (de som Kristus Jesus visat sig för) utan också av andra kristna.

Detta stöds av det faktum att Paulus gör helt klart att så fort man är en kristen är man samtidigt en Herrens broder. Från så långt bak i tiden som vi kan följa bevisen, ansåg kristna att de blev Herren Jesus Kristus’ ”bröder” genom dopet (Rom 6:3–10); ett dop som symboliserade deras död i denna värld och pånyttfödelse som adopterade söner till Gud. På detta sätt blev de alla Herrens bröder och Guds söner. (Rom 8:15–29; 9:26; Gal 3:26–29; 4:4–7) Jesus var följaktligen bara ”den förstfödde bland många bröder” (Rom 8:29). (Richard Carrier, On the Historicity of Jesus, s. 108) Att vara döpt kristen innebar per definition att man var en Herrens broder.

Eftersom alla döpta kristna var Herren Jesus’ bröder, vad vore då poängen i att kalla Jesus’ biologiska bröder för detsamma? Borde man inte ha sagt just att de var biologiska bröder? Vidare borde de ha benämnts Jesu bröder, eftersom de rimligen måste ha börjat som sådana. Först senare, efter att den påstått existerande Jesus upphöjts till Herre, kunde de också bli Herrens bröder. Men Herrens broder är inte en benämning på ett syskon utan en religiös titel. I 1 Kor 9:4–5 räknar Paulus upp de övriga som församlingen försörjer och i detta följe räknar han upp apostlarna, Herrens bröder och Kefas. Om Herrens bröder avser Jesus’ biologiska bröder, var finns då de övriga döpta kristna som inte var apostlar (hade mött Kristus i en uppenbarelse) men som rimligen också var del av de kringresande missionerande sällskapen? Den enklaste förklaringen blir att det är de Paulus avser med Herrens bröder.

När Paulus i Galaterbrevet 1:18–20 berättar att han for till Jerusalem och där inte mötte någon annan apostel än Kefas, bara Herrens broder Jakob, ska detta ses i ljuset av samma information. Han mötte bara ytterligare en broder i Herren, då Jakob. Varför ska man tro att han i ena fallet med Herrens bröder avser kristna i allmänhet och i nästa stund benämner en biologisk broder till Jesus med samma term?

Död, begraven och uppstånden.

Wassén säger att Paulus vet att Jesus begravdes (1 Kor 15:4) och hade tolv lärjungar (1 Kor 15:5) (35.30).

Fast frågan är då om denna död, begravning och uppståndelse skedde på jorden eller i de kopior av jorden som man föreställde sig fanns i de himlar som omslöt jorden? Inledningen av Första Korinthierbrevet 15, som Wassén åberopar, handlar om Kristus’ död och uppståndelse och hur han visar sig för vissa utvalda, utan att det antyds att han någon gång visat sig för dem i det fysiska dessförinnan. Paulus har enligt egen utsago erhållit informationen från skrifterna: ”att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna.” (1 Kor 15:3–4). Han säger dessutom att han själv tagit emot detta (1 Kor 15:3) och använder då ett språk som han normalt använder för att beteckna att han erhållit informationen genom uppenbarelser. Paulus till och med försäkrar oss att han inte har någon annan källa för sin information om Jesus än genom uppenbarelser:

”Jag försäkrar er, bröder: det evangelium som jag har förkunnat är inte något mänskligt påfund. Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus.” (Gal 1:11–12)

Det finns inga uppgifter om att Jesus skulle ha visat sig före sin död. Först efter döden kommer han i kontakt med människor och då genom uppenbarelser.

Enda källorna är Skrifterna och visionerna. Inget annat!

Wassén fortsätter med att säga att det är sällan att han tar upp Jesu lära, men att han ibland gör det i vissa brev när han behöver. Hon menar att Paulus vet att Jesus förbjöd skilsmässa och hänvisar till 1 Kor 7:10–11:

”De gifta ger jag denna föreskrift som inte är min utan Herrens: en hustru får inte lämna sin man – men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen – och en man får inte skilja sig från sin hustru.”

Wassén menar att detta kommer från vad han har lärt sig om Jesus, (36.00) men eftersom Paulus själv säger att han inget mottagit från Herren annat än genom uppenbarelser, har han rimligen fått denna information på samma sätt. Det förklarar också utformningen av Jesusordet där detta inte gärna kan ha sagts av en judisk skriftlärd som Jesus påstås ha varit, emedan kvinnor i Palestina vid Jesu tid överhuvudtaget inte fick skilja sig från sina män. Att kvinnor kunde skilja sig var en icke-judisk verklighet. Detta Jesusord förekommer heller inte i denna utformning i evangelierna (se Matt 5:32, par).

Vidare åberopar Wassén ytterligare ett av de vanliga exemplen, nämligen i Första Korinthierbrevets 11:e kapitel:

”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ’Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig.’ Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.’” (1 Kor 11:22–25)

Wassén kallar stycket för ”Jesus’ ord vid sista måltiden”. Hon menar också att han tagit emot traditioner om Jesus och fört dem vidare. (36.30)

Men Paulus säger att han själv [egō] ”har tagit emot från Herren” [parelabon apo tou kyriou]. Eftersom han helt klart inte har träffat Jesus betyder detta att han emottagit det i visioner från Herren. Han har inte hört detta från några lärjungar. Han nämner inte ens att några lärjungar skulle ha varit samlade vid tillfället. Inte ens den mest centrale lärjungen i denna scen, Judas Iskariot, finns omnämnd. Han säger troligen inte ens att Jesus blev ”förrådd” såsom texten med stöd från evangelieskildringen översätts. Textens paradidōmi betyder i första hand överlämnad även om detta i sig kan betyda förrådd. Men när Paulus använder detta ord annorstädes i texten avser han ett överlämnande och som regel att Gud överlämnar Jesus, då ett överlämnande av Jesus för att denne skall offras. Rimligen avser han detsamma här. Det verkar således vara en händelse som utspelas i en nivå i himlen och som Paulus har fått kännedom om via en vision där Jesus uppenbarat sig för honom. Faktum är att Paulus i de sju äkta paulinska breven uppger Skrifterna och direkta uppenbarelser från Jesus (Herren) som sina enda källor till information om Jesus.

Wassén fortsätter med att säga att Paulus bara påminner församlingsmedlemmarna om det han redan har lärt dem. Hon menar att han vet mer än det han skriver. Han har redan berättat för församlingsmedlemmarna (37.00). Hon menar också att det Paulus skriver i stort stämmer med evangelierna (37.30) – vilket jag väl anser vara en stor överdrift. Men evangelierna upptog säkerligen en del av de traditioner som förmedlades genom bland andra Paulus.

Wassén resonerar åter i cirklar genom att hävda att Paulus måste känna till en massa om Jesus eftersom han ”hade spenderat två veckor med Petrus och Jakob; jag menar han har träffat Jesus’ bror … hur var Jesus som barn, tonåring? Det hade ju varit å vad roligt att få reda på nånting.” (37.30) Och det hade det, men nu får vi inget veta. Bevisen leder oss i den andra riktningen. Paulus kan inte ha varit omedveten om Jesu liv och lära om evangelierna är sanna. Dock är han uppenbarligen det. Alltså, kan evangelierna inte gärna vara sanna. Alltså kan inte heller Petrus ha vetat något om Jesus (eller ha varit den obildade fiskarsonen som evangelierna utmålar honom som). Alltså kan inte Jakob ha levt med Jesus som barn eller ha varit hans biologiske bror.

Paulus’ huvudbudskap

Wassén fortsätter genom att hänvisa till 1 Kor 2:2: ”Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus” och menar att det är det han skriver om, att det är det han är intresserad av, teologin. (38.00) Och det kan jag hålla med om, den korsfäste Kristus är det som framför allt engagerar Paulus. Skillnaden mellan min och Wasséns syn på detta är att hon menar att han tänker på den Jesus som evangelierna senare hävdar korsfästes på Golgata, medan jag menar att Paulus’ Kristus blott är korsfäst i himlen. När Paulus enligt Bibel 2000 skriver att ”världens makter [som då ofta tolkas som Pilatus] … korsfäst härlighetens herre” (1 Kor 2:8) är detta mer en tolkning än en ordagrann översättning av grekiskan. Detta ”världens makter” lyder egentligen ”denna eons arkonter” och var en vanlig benämning på de andeväsen, demoner, som ansågs befolka de nedre himlarna ovan jorden. Arkonter betyder visserligen härskare, men var också bland annat gnostikernas beteckning på de icke-gudomliga andeväsen som är världens verkliga härskare. När det grekiska ordet aion (eon) används i samtida litteratur avses sällan en världslig historisk tid. I Nag Hammadi-litteraturen används ordet uteslutande i ett andligt, himmelskt eller gnostiskt sammanhang. Också när det grekiska archontes (arkonter, härskare) förekommer i liknande sammanhang i exempelvis Efesierbrevet (2:1–2, 3:8–11, 6:11–12), Kolosserbrevet (2:14–15) och Ignatios’ brev till Efesierna (19), åsyftar det i alla fall utomvärldsliga makter som håller denna värld i sitt grepp

Wassén tillstår att även andra brev i stort sett inte säger någonting om Jesus och tycks mena att det talar för att Paulus visste mer om Jesus enligt analogin att inte heller andra som kände till saker om Jesus skrev något. (38.30) Men detta talar faktiskt för mytteorin, genom att inte bara Paulus utan i stort sett alla före evangeliernas tillkomst inte visar någon kännedom om Jesus som historisk person. Det ämnet får dock anstå för denna gång. Artikeln är lång nog som den är.

Wassén avslutar detta område på följande sätt: ”Men vi kan se att Paulus mycket väl känner till en hel del om den, personen Jesus. Och vad säger då mytförespråkarna om det? Jo det är senare tillägg. Ja, då blir det ganska många tillägg och då börjar det bli väldigt långsökt, tycker jag.” (39.00)

Som kan konstateras vid denna genomgång säger mytförespråkarna inte alls att det skulle röra sig om senare tillägg. I stället avslöjar Wassén tydligt att hon aldrig satt sig in i mytförespråkarnas argument och helt enkelt inte känner till vad vi argumenterar för.

Slutsatser

Ämnet kring vad Paulus eventuellt känner till och inte känner till om en historisk Jesus är stort, och trots längden på denna artikel har jag blott ytligt berört det viktigaste. Jag har kortfattat redogjort för vad Paulus inte visar kännedom om rörande Jesus, gett några få exempel på saker han borde ha sagt och sådant han säger som direkt motsäger det vi kan läsa i evangelierna. Som alla teorier finns det saker som talar för och sådant som talar mot. Wassén har lyft fram de flesta av de passager som brukar åberopas till stöd för att Paulus visste en del om Jesus som historik person.

Jag har bemött alla påståenden och visat att i de flesta fall talar han inte om någon historisk händelse, att det i andra fall finns alternativa förklaringar som i ljuset av att han själv med emfas påstår att han bara hämtat sin information från uppenbarelser och från Skriften (huvudsakligen det vi kallar Gamla testamentet men som inte fanns på Paulus’ tid eftersom inget nytt testamente då ännu fanns) lika bra eller bättre förklaras av att allt Paulus berättar om har skett i de himlar som han själv säger sig ha besökt. Dessa himlar var en spegling av skeenden på jorden, eller hellre att skeenden på jorden var en spegling av det som skedde i himlarna. Det var genom visioner och genom att uttolka den Hebreiska bibeln som Paulus fick sin information.

Wassén uppräknar ett antal passager som hon återger i den översättning som följer kristna föreställningar och utan någon reflektion däröver uttolkar dem på traditionellt sätt. Hon är inte medveten om argumenten som riktas mot tolkningen av dessa passager, tror att mytförespråkarna undkommer de enligt henne övertygande bevisen genom att påstå att alltsammans är förfalskningar, och presenterar därför ett försvar som inte alls berör det saken handlar om. Endast de som är sedan tidigare övertygade och som inte känner till mytförespråkarnas argument kan väl rimligen övertygas av hennes argument – alldeles oavsett om hon har rätt eller inte. Ty i och med att hon aldrig bemötte argumenten har hon inte på något sätt visat att mytförespråkarna har fel.

Roger Viklund, 31 december 2015

33 kommentarer

Ett nytt fragment av Romarbrevet?

21 januari, 2012 den 15:26 (Paulus, textfynd)

I ett inslag på CNN visade en viss Steve Green, ordförande i ”Hobby Lobby stores” i USA, upp ett litet papyrusfragment som sägs innehålla delar av Paulus’ brev till romarna, kapitel 9 och 10. Jag snappade upp detta från Stephan Hullers blogg. Det intressanta med detta fynd är att Green säger att det har daterats till mitten av 100-talet. Därmed skulle det vara det äldsta textfragment från något brev av Paulus och ett av de allra äldsta nytestamentliga fynden överhuvudtaget, bara ”slaget” av p52 som innehåller delar av Johannesevangeliet 18:31–33 och 37–38 (se min artikel Papyrus p52 – en absolut tidsmarkör eller ett missbrukat textfragment?).

I inslaget sägs att upptäckten då bara var ”48 timmar” gammal. Identifieringen och dateringen ska ha gjorts av Scott Carroll, research professor of manuscript studies and the Biblical Tradition vid Baylor University och dessutom ordförande i “The Green Collection”, världens största privata samling av sällsynta bibliska texter och artefakter. Huruvida texten verkligen är så gammal som påstås återstår att se. Jag förväntar mig att mer information kommer att komma och oberoende studier att genomföras.

Fragmentet sägs på den ena sidan innehålla några ord från kapitel nio och på den andra från kapitel tio. Jag har tagit en ”skärmdump” av fragmentet när det visas som störst i filminslaget, vänt det rätt och eliminerat bakgrunden. Det är den bilden som visas överst. På ”Evangelical Textual Criticism”, New fragment of Romans 9 and 10 har man försökt rekonstruera texten för att avgöra varifrån detta är hämtat. Och även om identifieringen av fragmentets ena sida (den som visas) verkar komma från Rom 9:19–21, är jag inte helt överens med dem om hur texten har varit placerad på sidan. Orsaken är att man där verkar ha tappat bort orden ”ἄνθρωπε μενοῦνγε”, och radernas längd därför inte stämmer. Jag har således monterat den på det sätt som jag tror att texten kan ha varit inskriven på sidan. Men det är som sagt en gissning då bokstäverna är svåra att urskilja:

1 θέλει σκληρύνει ἐρεῖς μοι οὖν τί οὖν ἔτι μέμφεται τῷ γὰρ

2 βουλήματι αὐτοῦ τίς ἀνθέστηκεν ὦ ἄνθρωπε μενοῦνγε σὺ

3 τίς εἶ ὁ ἀνταπο κρινόμενος τῷ θεῷ μὴ ἐρεῖ τὸ πλάσμα τῷ

4 πλάσαντι τί με ἐποίησας οὕτως ἢ οὐκ ἔχει ἐξουσίαν ὁ

5 κεραμεὺς τοῦ πηλοῦ ἐκ τοῦ αὐτοῦ φυράματος ποιῆσαι ὃ

6 μὲν εἰς τιμὴν … (Rom 9:18–21)

Med ett försök att återge innehållet på svenska så som den svarar mot varje rad i den grekiska texten, borde det bli ungefär som följer (med den ändrade ordföljden är en exakt parallellitet omöjlig att åstadkomma):

1 … vill förhärdar [han]. Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Ty

2 vem kan stå emot hans vilja? Men du, människa,

3 vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som

4 formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten

5 över leret att av samma klump göra ett kärl

6 för hedrande användning … (Rom 9:18–21)

Vi får väl se om denna datering till ca år 150 kommer att stå sig när fler fått möjlighet att studera texten.

Roger Viklund, 2012-01-21

3 kommentarer

Paulus som ett vittne till den historiske Jesus: av Gerd Lüdemann

2 juli, 2011 den 23:03 (Gerd Lüdemann, Paulus)

Boken Sources of the Jesus Tradition: Separating History from Myth (redaktör: Joseph Hoffmann) innehåller att antal uppsatser där forskare ger sin syn på olika aspekter av traditionerna kring den ”historiske” Jesus. I detta inlägg avser jag att sammanfatta det som Gerd Lüdemann avhandlar i Paul as a Witness to the Historical Jesus (s. 196–212).

Professor Gerd Lüdemann är en tysk nytestamentlig forskare som både är välrespekterad och kontroversiell. Tidigare innehade han en professur inom nytestamentliga studier vid den teologiska fakulteten i Göttingen. Men efter att han år 1999 utkommit med boken Der große Betrug: Und was Jesus wirklich sagte und tat (Det stora bedrägeriet: Och vad Jesus verkligen sade och gjorde) vari han hävdade att blott fem procent av det som i Bibeln tillskrivs Jesus också stammade från Jesus, fråntogs han sitt ämbete. De starka religiösa krafterna i området ansåg att han därmed inte kunde leda en sådan institution eftersom en sådan Jesus inte gick att förena med kyrkans och trons Jesus. Efter att ärendet behandlats hos delstatsregeringen upphävdes beslutet, men följden blev att hans professur omvandlades till en professur i tidig kristen historia och litteratur och att hans forskningsanslag högst väsentligt skars ned. (Källa: Engelska Wikipedia)

Det är således denne Lüdemann som har undersökt vad Paulus kan tänkas ha känt till om den ”historiske” Jesus. Och för att gå händelserna i förväg är Lüdemanns uppfattning att ”Paulus inte kan anses vara ett tillförlitligt vittne till vare sig Jesu undervisning, levnadsgärning eller historiska existens”. Lüdemann anser detta till trots att det har funnits en historisk Jesus.

Lüdemann inleder med att konstatera att Paulus varken kände Jesus personligen eller kallar sig själv för lärjunge. Här kan jag tillägga att Paulus använder ordet apostel, men detta betyder budbärare, inte lärjunge, alltså personlig elev åt en lärare. Paulus använder enligt Lüdemann inte på något sätt Jesu undervisning för sin egen teologiska frälsningslära. Lüdemann påtalar att det som för ”Jesus” var så centralt med ”Guds välde” knappt har någon betydelse alls för Paulus. För Paulus är det ”Guds rättfärdighet” som är det centrala för frälsningen och detta har ingen motsvarighet i ”Jesu undervisning”.

Lüdemanns uppfattning är att Paulus anser sitt Kristusväsen – det som uppenbarade sig för honom på hans väg till Damaskus – vara detsamma som den Jesus som uppenbarade sig för Kefas, de tolv och andra i Jerusalemförsamlingen. Det är enligt Lüdemann en stor skillnad på trons Kristus och på den Jesus som den historiska forskningen har blottlagt.

Men Lüdemann anser också att vi måste skilja på den historiske Jesus och den jordiske Jesus. Med den senare avser han Jesu födelse, liv och död, medan han med den förra avser den Jesus som historikerna konstruerat. Följaktligen kan evangelieförfattarna och Paulus endast ha haft en uppfattning om den jordiske och inte historiske Jesus. Samtidigt gör alltså Lüdemann bedömningen att Paulus i sina brev inte utgör ett trovärdigt vittne till den historiske Jesus.

Lüdemann anser att för Paulus är den uppståndne Jesus att likställa med den jordiske Jesus. Till stöd för den åsikten anför han den omständigheten att Paulus kallar den uppståndne Kristus för Herren men att han även kallar den jordiske Jesus för Herren. Han åberopar då ett antal textställen som han anser ska åsyfta den jordiske Jesus (1 Kor 6:14, 7:10f, 9:5, 9:14, 11:23; 2 Kor 8:9; 1 Thess 2:15; Gal 1:19, 6:14). Något märkligt är det att han inte gör något förbehåll gällande passager som sannolikt är senare tillägg (som 1 Thess 2:15). I vilket fall anser Lüdemann att Paulus ofta inte gör åtskillnad på människan Jesus och den uppståndne Jesus utan flätar samman dem.

HÄNVISNINGAR TILL JESUSUTTALANDEN

Därefter går Lüdemann igenom alla de gånger Paulus uttryckligen säger sig hänvisa till uttalanden gjorda av Jesus, eller om man ska vara noggrann, av Herren. Min kommentar är att det därmed inte alls är givet att han avser Jesus eftersom han också benämner Gud för Herren. Jag återger dessa textställen i turordning:

”De gifta ger jag en befallning som inte är min utan Herrens: En hustru får inte skilja sig från sin man – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man – och en man får inte överge sin hustru.” (1 Kor 7:10–11)

Lüdemann konstaterar det uppenbara att en kvinna i det judiska samhället ändå inte hade en sådan rätt; det hade endast mannen. Han skriver att fastän Paulus säger sig citera Herren, kan den historiske Jesus aldrig ha yttrat dessa ord emedan han aldrig skulle ha tagit med detta om kvinnor. Påbudet är anpassat för den hellenistiska världen där kvinnor hade skilsmässorätt och det således fanns en poäng i att markera att de inte ficks skilja sig. Ett påbud med samma innebörd förekommer också i Markusevangeliet 10:11–12, medan påbudet i Matt 5:32 och Luk 16:18 bara fördömer mäns rätt att skilja sig. Lüdemann förlägger detta till Q och det äldsta lagret och verkar anse att det går tillbaka till Jesus.

”Så har också Herren befallt att de som predikar evangeliet skall leva av evangeliet.” (1 Kor 9:14)

Lüdemann anser att Paulus kan ha haft samma yttrande som återfinns i Matt 10:10 och Luk 10:7 i åtanke (”Ty arbetaren är värd sin mat”). Samtidigt noterar han att Paulus’ yttrande förutsätter att det redan finns en missionerande rörelse och att denna befallning därför uppfunnits av denna grupp.

”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ’Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.’ På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.’” (1 Kor 11:23–25)

Enligt Lüdemann speglar denna text som skrevs ca år 51 en gemensam kristen måltid rörande kulten av Kristus. Lüdemann noterar att Paulus säger sig ha tagit emot informationen om detta från Herren. Han underkänner dock att Paulus skulle ha hämtat dessa Jesusord från en berättelse, liksom han underkänner den ordagranna och uppenbara betydelsen av att Paulus fått detta direkt meddelat av den himmelske Jesus.

Lüdemann påpekar att ”Herrens måltid” finns i olika form också hos synoptikerna men att den där framställs som en påskmåltid som Jesus hade med sina lärjungar medan det hos Paulus mer är en kultceremoni. Paulus betraktar Jesus som ett påskalamm och hans död dom ett påskoffer: ”Ty vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat” (1 Kor 5:7). Men Paulus låter inte påskoffret ingå i påskmåltiden.

Paulus ska enligt Lüdemann ha ansett att denna rit skulle utföras regelbundet. Det är något som firas till minne av något. Det handlar om att förklara en viss handling och det är enligt Lüdemann ytterst osannolikt att det skulle gå tillbaka till något som Jesus har sagt. Han frågar sig om det alls är tänkbart att en from judisk lärare ens symboliskt skulle bjuda in sina följeslagare att taga del av hans kött och blod.

”Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud.” (1 Kor 14:37)

Lüdemann avfärdar helt att Paulus här skulle åberopa ett Jesusord. Paulus vänder sig mot att några i Korinth agerar som profeter och påminner om att han skriver med Herrens auktoritet.

”Ty från er har Herrens ord gett återljud, inte bara i Makedonien och Akaja, utan överallt har er tro på Gud blivit känd, så att vi inte behöver säga något.” (1 Thess 1:8)

”Herrens ord” ska enligt Lüdemann här tolkas som Paulus’ missionsframgång.

”… de ord som Herren Jesus själv sade: Det är saligare att giva än att taga.” (Apg 20:35)

Jag förvånas ibland över att Lüdemann så till synes oreflekterat behandlar textstycken utan en kritisk bedömning. Paulus har ju trots allt inte skrivit Apostlagärningarna och det finns all anledning betvivla att det enda Jesusuttalande som inte återfinns i evangelierna verkligen skulle ha yttrats av Paulus. Nu avfärdar Lüdemann det på andra grunder, men frågan är om det alls skulle ha varit med.

I vilket fall noterar Lüdemann att ”yttrandet” har ett släktskap med en persisk levnadsregel som har rekonstruerats från den grekiske historikern Thukydides (ca 460–ca 400 fvt): ”att ge hellre än få”. Jag kan tillägga att detta med säkerhet är en gammal grekisk aforism. Också Aristoteles uttrycker en liknande tanke: ”And gratitude is felt towards him who gives, not towards him who does not take, and praise also is bestowed more on him” (Aristoteles, Den nikomachiska etiken, 4:1). I 2:a boken, 11:e kapitlet av Moralia skrev Plutarchos att ”Epikuros själv … endast kunde tillstå att det både är ädlare och ljuvligare att ge än att få [vänlighet].”

ANSPELNINGAR PÅ JESUSUTTALANDEN

Lüdemann tar sig sedan an de textställen där olika forskare anser sig finna ”dolda” anspelningar på sådant som förekommer i evangelierna. I dessa fall hänvisar Paulus inte till Herren utan bara lägger fram yttrandena utan att försöka få det att framstå som om Jesus skulle ha sagt något liknande. Jag ämnar inte gå igenom denna del på samma sätt utan nöjer mig med att bara återge citaten:

”Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte.” (Rom 12:14)

”Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor.” (Rom 12:17)

”Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.” (Rom 12:21)

”Fullgör era skyldigheter mot alla: skatt åt den ni är skyldiga skatt, tull åt den ni är skyldiga tull, vördnad åt den som bör få vördnad och heder åt den som bör få heder.” (Rom 13:7)

”Stå inte i skuld till någon utom i kärlek till varandra. Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen.  Dessa bud: Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte mörda, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär, och alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken gör inte något ont mot sin nästa. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse.” (Rom 13:8–10)

”Men du, varför dömer du din broder?” (Rom 14:10)

”Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller.” (Rom 14:13)

”Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent.” (Rom 14:14)

”Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande.” (1 Thess 4:8)

”Vi behöver inte skriva till er om broderskärleken. Ni har ju fått lära er av Gud att älska varandra.” (1 Thess 4:9)

”Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren.” (1 Thess 4:13–17)

”Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten.” (1 Thess 5:2)

”När folk säger: ’Fred och trygghet’, då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan.” (1 Thess 5:3)

”Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra.” (1 Thess 5:6)

”Håll frid med varandra.” (1 Thess 5:13)

”Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva i stället alltid efter att göra gott mot varandra och mot alla människor.” (1 Thess 5:15)

”Var alltid glada”. (1 Thess 5:16)

Lüdemann avfärdar sedan dessa yttranden ett efter ett. Detta är på sätt och vis onödigt emedan Paulus i vilket fall inte påstår att Jesus skulle ha yttrat dem, liksom det i de flesta fall inte ens finns nära paralleller i evangelierna.

SLUTSATSER:

För det första finns det enligt Lüdemann två specifika referenser till Jesus som gör det säkert att Paulus kände till traditioner om Jesu undervisning och vissa element av denna undervisning. Men Lüdemann säger inte vilka dessa två skulle vara och av de han tidigare redogjort för framgår heller inte vilka de skulle vara. Jag gissar att han anser att den ena är 1 Kor 7:10–11, om att en hustru inte får skilja sig från sin man, men vilken den andra i så fall är kan jag inte avgöra.

För det andra anser Lüdemann att det trots detta finns få referenser till Jesu undervisning, såväl uttryckliga som underförstådda. Han anser att argumentet att Paulus visste att hans läsare redan var bekanta med dem genom att Paulus tidigare på sina missionsresor förmedlat dem och att Paulus av den anledningen underlät att ta upp dem, inte är övertygande. Paulus både kunde förutsätta och förutsätter att hans läsare skulle ha viss kännedom om Septuaginta, den grekiska översättningen av det som kristna senare kom att kalla GT. Trots detta citerar han Septuaginta oavlåtligt – kanske just för att göra dem bekanta med dess innehåll. Paulus ger heller inte sken av att han muntligt hade överfört denna Jesustradition till församlingen i Korinth i samband med sin undervisning där. I Första Korinthierbrevet 2:1-2 och 15:3-5 sammanfattar han det viktigaste som han undervisade om och där finns inget som tyder på att detta innefattade en berättelse om Jesu liv eller en sammanfattning av hans undervisning.

För det tredje påpekar Lüdemann att Paulus inte vid ett enda tillfälle säger att Jesus var en lärare, att ”Jesusorden” skulle ha varit undervisning eller att någon ”kristen” var lärjunge. Paulus låter inte vid ett enda tillfälle säga att ”Jesusorden” skulle komma från Jesus. Antingen säger han att de är Herrens; eller så [tillägg från mig] Guds, hans egna eller ingens alls.

För det fjärde ska uttrycket ”Kristi lag” enligt Lüdemann inte tolkas som summan av Jesu undervisning utan som lagen om kärlek.

Lüdemann avslutar:

“Paul thought that a person named Jesus had lived and that he now sat at the right hand of God in heaven. Yet he shows only a passing acquaintance with traditions related to his life and nowhere an independent acquaintance with them. In short, Paul cannot be considered a reliable witness to either the teachings, the life, or the historical existence of Jesus.”

Roger Viklund, 2011-07-02

10 kommentarer

Förfalskningar – 1 Thess 2:14–16

20 juni, 2011 den 01:01 (förfalskningar, Paulus)

Eftersom jag av en vänlig själ som följer mitt bloggande förärats med Bart Ehrmans nya bok Forged, har jag inspirerats att ta upp något om förfalskade passager i Nya Testamentet. Jag kommer dock inte i detta inlägg beröra något direkt ur boken utan avser att återkomma om den saken.

Först ämnar jag dock resonera något principiellt om förfalskningar av kristna skrifter. Det finns nämligen många olika sorters förfalskningar gjorda av vitt skilda motiv – motiv som långt ifrån alltid går att avgöra. Däremot saknades som regel i antiken motiv att förfalska för ekonomisk vinning eftersom man knappast kunde sälja sin förfalskning och därmed tjäna några pengar. Motiven låg därför oftare i att exempelvis tillfoga en fiende skada genom att skriva något ofördelaktigt i dennes namn. Vi vet att sådana förfalskningar var relativt vanliga. Andra motiv kunde vara att ge stöd åt en uppfattning som man själv omfattade eller till och med att befrämja en karriär eller ett specifikt syfte.

Förfalskningarna i sig kunde också tillkomma av olika anledningar. Man kanske skrev ett uppbyggligt brev men visste att man aldrig skulle vinna gehör för de åsikter som fördes fram om man signerade det med sitt eget namn. Därför lät man en mer berömd person få stå som författare. Många brev i Nya Testamentet kan på goda grunder antas ha tillkommit på detta sätt. I andra fall kanske författaren bara skapade sitt verk och andra kom att anta att det var skrivet av någon person med större auktoritet än författaren och lade därför i  efterhand till namnet. Exempel på sådana skrifter kan vara något eller några av evangelierna. Möjligheten att spåra förfalskningar var rätt begränsade och dessutom (detta ska vi ha i åtanke) var det i sig inget brott eftersom det inte fanns någon copyright. Det var säkert ansett som moraliskt förkastligt, men likväl utgjorde det ingen brottslig gärning, såvida det inte samtidigt utgjorde grund för bedrägeri eller komplott.

Sedan har vi smärre förfalskningar av delar av en ”äkta” text, och inte hela brev, som exempelvis de båda Petrusbreven. Vi vet tämligen säkert att kristna skrifter har förfalskats genom tillägg. Vi vet detta framför allt genom gamla textfynd som visar att tillägg är gjorda. Bland de textpartier i Nya Testamentet som är tillagda och alltså inte ursprungligen ingick i böckerna finns avslutningen i Markusevangeliet (16:9ff), där den uppståndne Jesus visar sig och reser till himlen. Också Jesu ord på korset: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34) och den så berömda berättelsen i Johannesevangeliet 7:53–8:11 om äktenskapsbryterskan som Jesus räddar från att stenas genom att säga: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne”, är något som ursprungligen saknades i evangelierna och alltså är senare gjorda tillägg.

Dylika tillägg kan vi konstatera, därför att vi har äldre texter i vilka dessa stycken saknas. Men även om vi har många textfynd från Nya Testamentet, går de inte så långt bakåt i tiden som vore önskvärt. Våra Bibelöversättningar vilar på 300-talstexter. Och även om vi kan komplettera dessa med en hel del material från 200-talet, täcker detta material alls inte hela Nya Testamentet. Det lilla vi har från 100-talet härrör i stort sett bara från 100-talets slut. Det innebär att alla förändringar gjorda under nollhundratalet och större delen av 100-talet (och delvis även senare) inte kan verifieras i äldre textfynd. Vi har också citat gjorda av kyrkofäder och tidiga översättningar till andra språk att förlita oss på. Men inte heller dessa går tillbaka till den allra äldsta tiden.

Frågan blir då, förekom det att man ändrade i texterna också under den första tiden? Det givna svaret är en motfråga: Varför skulle det inte ha förekommit? Då vi vet att man mixtrade med texterna senare, vore det orimligt att tro att man inte gjorde det också under den första tiden.

Omkring år 140 samlade gnostikern Markion tio brev av Paulus och dessutom Lukasevangeliet i den första kända bibliska kanon. Vi vet att de Paulusbrev han hade, såg mycket annorlunda ut jämfört med dem vi nu har. Markion anklagades också för att ha stuvat om breven och detta ger oss två möjligheter. Antingen ändrade Markion i sina skrifter, vilket visar att han inte drog sig för att göra förändringar; eller så var Markions skrifter oförvanskade och det visar i så fall att den riktning som kom att bli den segrande inte drog sig för att göra förändringar i skrifterna. Vi kan också lyssna till vad biskop Dionysios i Korint skrev i ett brev till biskop Soter i Rom ca år 170 vt.

”När bröderna bett om det, har jag skrivit brev. Men dessa har djävulens apostlar fyllt med ogräs genom att ta bort somligt och lägga till annat. Ve dem! Man kan därför inte förvåna sig över att somliga företagit sig att förändra Herrens skrifter när de gett sig på skrifter av mindre värde.”(Eusebios från Caesarea, Kyrkohistoria 4:23:12)

Biskop Dionysios beklagar sig alltså över att man ändrade och förfalskade hans brev. Men han fann det inte på något vis märkligt, då man till och med ändrat i evangelierna. Med andra ord kan vi nog ganska säkert säga att förfalskningar förekom.

Jag tänker i detta inlägg beakta ett kort stycke som utgör en av de tidigaste utsagorna om Jesus död hos Paulus i Första Thessalonikerbrevet – ett av de brev som generellt antas vara äkta  – då 1 Thess 2:14–16. Jag ämnar visa att detta troligen är ett senare tillägg och inget som Paulus skrev. Stycket lyder på följande sätt i Bibelkommissionens översättning.

”Ni, bröder, har ju följt exemplet från Guds församlingar i Judeen som lever i Kristus Jesus. Vad de har fått utstå av judarna, det har ni fått utstå av era landsmän. Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten, eftersom de försöker hindra oss från att predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men nu nås de till slut av Guds vrede.” (Första Thessalonikerbrevet 2:14–16)

Denna passage är en av de passager i NT som tydligast utgör ett senare tillägg räknat bland de passager där det saknas textfynd till stöd för att det rör sig om en förfalskning,. De mest iögonfallande omständigheterna till att misstänka att det rör sig om en förfalskning listas inunder:

  1. Att judarna nu till slut nås av Guds vrede, måste rimligen åsyfta en för judarna ödesdiger händelse. Den givna händelsen är templets förstörelse och judarnas fördrivning år 70 vt, eller möjligen den ännu mer omfattande ödeläggelsen av Jerusalem och fördrivningen av judarna år 135 vt. Och då Första Thessalonikerbrevet antas ha skrivits av Paulus ca år 50, kan han inte gärna ha känt till något om händelserna år 70 eller 135. Man kan därför anta att detta skrivits av någon annan än Paulus vid någon tid efter år 70 (och det finns i så fall inget som säger att det måste ha skett direkt efter år 70). Försök har gjorts att koppla uttalandet till Claudius’ fördrivning av judarna från Rom någon gång under slutet av 40-talet, men denna lokala händelse kan knappast vara grunden till något Paulus skrev om till församlingsmedlemmarna i Thessaloniki. Argument till stöd för att partiet tillhörde den ursprungliga texten förlägger i så fall hellre hela brevet till efter år 70.
  2. Paulus skriver heller aldrig någon annanstans att Guds vrede redan ska ha kommit eller att den kommer. Vid övriga tillfällen skriver han om Guds vrede som något som ska komma i framtiden. Se exempelvis Romarbrevet 2:5, 3:5-6, 4:15.
  3. De antijudiska tongångarna, som att judarna skulle vara fiender till hela mänskligheten, står i bjärt kontrast till vad Paulus skriver på andra ställen. Paulus framställs här som rent oförsonlig, medan han annorstädes hoppas att judarna till slut ska omvända sig till Kristus. Man kan säga att Paulus här intar en motsatt position jämfört med den vi möter i Romarbrevets 9:e till 11:e kapitel. I Rom 11:25-28 säger Paulus att judarna ska räddas och inte utrotas: ”Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet”. Textstället speglar alltså mer en hellenistisk anti-judisk stämning, framför Paulus’ pro-judiska.
  4. Detta stycke låter också påskina att Paulus skulle ha påstått att han själv inte var jude. Där står att ”judarna dödade herren Jesus” och ”oss har de förföljt. De trotsar Gud … de försöker hindra oss …” ”Så fyller de ständigt …” men ”nu nås de till slut av Guds vrede.” Vid alla övriga tillfällen tillstår Paulus att han själv också är jude. I exempelvis Rom 11:1 skriver han följande: ”Jag frågar då: kanske Gud har förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är ju själv israelit, ättling till Abraham och av Benjamins stam.” Till råga på allt är ju många av de församlingsmedlemmar som Paulus vänder sig till själva judar och kan knappast inräknas bland ”judarna” som i 1 Thess 2:14ff utgör en enda grupp.
  5. Endast i denna passage skyller Paulus Jesu död på judarna. I exempelvis 1 Kor 2:8 hävdar han i stället att Jesus dödades av lägre andeväsen (denna eons arkonter). Det är också tydligt från Romarbrevets 11:e kapitel att Paulus inte känner till att judarna dödade Jesus. Där citerar han Elias ord i Första Konungaboken, nämligen att judarna i det förgångna dödat sina profeter. Paulus skrev sannolikt Romarbrevet flera år efter att han skrev Första Thessalonikerbrevet. Om Paulus redan många år tidigare känt till att judarna dödat Jesus, vore det nästan oundvikligt att han i Romarbrevets 11:e kapitel också skulle påpeka detta faktum när han nu hävdar att de dödar sina profeter. Men Paulus inte så mycket som antyder något om den saken. Detta måste ses som ytterligare ett tecken på att han inte visste att judarna skulle ha dödat Jesus och därför heller inte skrev något sådant i Första Thessalonikerbrevet.

När det dessutom står att judarna har förföljt oss, synes perspektivet snarare komma från en utomstående som skrivit vid ett senare tillfälle än från Paulus.

Det finns således mycket goda skäl till att anta att åtminstone 1 Thess 2:15-16 (och möjligen även 1 Thess 2:14, ja kanske till och med 2:13) är senare tillägg och något som Paulus inte har skrivit.

Roger Viklund, 2011-06-20

8 kommentarer

Vilka Paulusbrev skrevs egentligen av Paulus?

27 maj, 2011 den 00:19 (Günther Schwab, Paulus)

Paulus7

I Nya Testamentet finns 13 brev som av hävd tillskrivits Paulus. Dessutom finns Hebreerbrevet, vilket till och från också det tillskrivits Paulus. Utöver dessa 14 brev finns ytterligare två brev, Tredje Korinthierbrevet och Paulus brev till laodiceerna, vilka inte ingår i Bibeln och av forskarna samfällt bedöms vara förfalskningar.

Av de 13 breven som numera går under beteckningen paulinska, betraktas 7 som oomtvistade och anses därför allmänt vara äkta. Det äldsta av dessa 7 ”äkta” brev anses vara Första Thessalonikerbrevet, skrivet år 51 vt, men det kan också ha tillkommit i slutet av 40-talet. Därefter följer troligen Första Korinthierbrevet, Galaterbrevet, Filipperbrevet och Filemonbrevet, kapitlen 10–13 av Andra Korinthierbrevet och därefter kapitlen 1–9 av Andra Korinthierbrevet (det rör sig således om två sammanarbetade brev). Romarbrevet anses vara det yngsta av de äkta paulinska breven och att ha nedtecknats mot slutet av 50-talet vt. Dateringen av dessa brev är dock i huvudsak gjord utifrån den i förhållande till breven rätt motsägelsefulla biografi av Paulus som framförs i Apostlagärningarna.
Därutöver finns 6 brev (Hebreerbrevet borträknat) vars äkthet i olika grad ifrågasätts. De är Kolosserbrevet, Efesierbrevet, Andra Thessalonikerbrevet och Pastoralbreven (dvs., de två Timotheosbreven, och Titusbrevet). Kolosserbrevet går i ungefär samma stil som de sju ”autentiska” breven men är troligen författat något senare av en lärjunge till Paulus. De resterande 5 brev i NT som tillagts Paulus är troligen alla skrivna senare av för oss okända personer.

Paulus5De brev som är mest ifrågasatta är tvivelsutan de tre ”Pastoralbreven”. Första och Andra Timotheosbreven samt Titusbrevet kallas med ett gemensamt namn Pastoralbreven. Beteckningen avser att de är ställda till ”herdar” i kyrkan och inte som brukligt till församlingar. Alla tre anses skrivna av samma hand men den handen förefaller inte ha tillhört Paulus. Varför då betvivla deras äkthet? Ja, det finns många orsaker till detta och jag avser bara att skumma ytan och börjar med att ange de viktigaste orsakerna i punktform, utan någon inbördes styrkeordning.

1)      Språket är annorlunda jämfört med de ”äkta” paulinska breven.

2)      I de Pastorala breven förutsätts en kyrkoorganisation som det inte finns anledning tro att den existerade på Paulus’ tid.

3)      Paulus’ biografi misstämmer.

4)      Pastoralbreven är kända först långt senare än de ”äkta” breven.

5)      Endast i dessa brev framställs Paulus som en bekämpare av de gnostiska föreställningarna, detta i en form som troligen uppkom först på 100-talet.

För att utveckla resonemanget!

1)      SPRÅKET! Av de 848 orden i Pastoralbreven är det 306 som inte förekommer i de övriga Paulusbreven, alltså mer än en tredjedel. Faktum är att över 20 % av orden i Pastoralbreven inte förekommer alls i hela NT. Detta är i och för sig inte ett helt övertygande argument, då varje text alltid innehåller många unika ord. Vi kan se detsamma i den statistiska undersökning som Andrew Criddle gjorde av Mar Saba-brevet: (se Andrew Criddles statistiska undersökning av ordfrekvensen i Klemensbrevet). Däremot blir det intressant när man betraktar dessa 306 ord där fler än 200 används av kristna författare verksamma under 100-talet. Många ord och uttryck minner alltså om en tid mycket senare än när Paulus levde och är vanliga i skrifter från 100-talet. Språket är dessutom en mer utvecklad variant av den grekiska koinen (det gemensamma samtalsspråket).

2)      KYRKOORGANISATIONEN! I de Pastorala breven förutsätts en kyrkoorganisation som det inte finns anledning tro att den existerade på Paulus’ tid. Det handlar bland annat om presbytrar (församlingsäldste/präst), vilkas roll i Första Timotheosbrevet framstår mer som om de vore prästvigda än bara ledare och knappast vad vi kan vänta oss att finna på 50–60-talen, men väl i början av 100-talet.

3)      PAULUS’ BIOGRAFI MISSTÄMMER! Jag anser inte att detta är den starkaste indikationen och avstår bland annat därför (och också pga. den omfattande utredning som måste till) att utveckla resonemanget utöver att det är svårt att infoga informationen i Pastoralbreven med den rekonstruerade biografin över Paulus’ liv.

4)      PASTORALBREVEN KÄNDA FÖRST SENT! Den första att citera och bruka Pastoralbreven är Irenaeus ca år 180. Irenaeus är alltså den förste som vi med säkerhet vet använde de Pastorala breven. Vissa anser dock att Polykarpos (senast år 135) var bekant med breven och några argumenterar till och med att författaren av Första Klemensbrevet (kanske ca år 96) var bekant med Titusbrevet. Tecknen på detta är inte entydiga. Men samtidigt saknades breven i den första kanon som sammanställdes av Markion ca år 140. Papyrus 46 som dateras till ca år 200 saknar också breven. Men då handskriften är skadad går inte säkert avgöra om det är därför som de saknas. Dock följer breven i p46 den ordning som Markion brukade och där breven alltså inte ingick. Däremot ingick breven i den lista över böcker som går under namnet Muratorie-fragmentet och som brukar dateras till ca 170–200, men som jag argumenterar för kan vara senare (se: Äldsta kanon-listan över NT, kanske inte är den äldsta …). Gnostikerna ansåg att breven var förfalskningar, så Basilides (enligt Hieronymus). Inom den syriska kyrkan tog det faktiskt flera hundra år innan breven antogs som äkta.

5)      BEKÄMPANDET AV GNOSTISKA FÖRESTÄLLNINGAR! Irenaeus använde sig i huvudsak av Pastoralbreven i sin kampanj mot gnostikerna. Han inleder sitt stora verk mot gnostikerna med att citera Första Timotheosbrevet 1:4 och Titusbrevet 3:9. Dessa brev utgör Irenaeus’ huvudargument för att Paulus inte är gnostiker utan i stället en motståndare till och bekämpare av all gnostik. Det är också endast i dessa brev som Paulus framstår som direkt fientlig mot gnostikerna och det går tvärt emot hans syn i de ”äkta” breven. I Pastoralbreven fördöms gnostiska föreställningar och allmän mysticism, ett problem som kyrkofäderna kämpade emot under 100-talet.

6)      Som en sista punkt tar jag upp ytterligare en omständighet som jag egentligen inte kan använda som argument till stöd för att breven är tillkomna efter Paulus’ tid, då argumentet i så fall blir ett cirkelresonemang. Men det är ändå en tanke att beakta. I Första Timotheosbrevet 6:13 omnämns Pontius Pilatus. Genom att Pilatus omnämns är Jesus inte längre någon mytisk halvgud som levat i ett obestämt förflutet, utan blir därmed daterad till en specifik tid i historien. I övrigt är det bara evangelierna (och möjligen Apg) av de nytestamentliga skrifterna som åstadkommer en sådan identifikation. Som jag ser det visar detta på en senare tillkomsttid för Pastoralbreven och om evangelierna tillkom med början under 90-talet är det logiskt att Pastoralbreven skrivits senare eftersom ”legenden” vid denna tid hunnit utvecklas. Paulus var följaktligen ovetande om någon koppling mellan Jesus och Pilatus. Då detta sista motsägs av vad som står i Första Timotheosbrevet 6:13 och brevets ålder är under prövning, vore det ett cirkelresonemang att åberopa detta som ett argument för att datera brevet. Om däremot Första Timotheosbrevet av andra orsaker förläggs till en senare tid, har alltså Paulus inte nämnt Pilatus (och visar det att brevet skrevs efter Paulus’ tid).

Paulus8I början av detta inlägg tog jag upp de sju allmänt accepterade äkta breven, då Första Thessalonikerbrevet, Första och Andra Korinthierbreven, Galaterbrevet, Filipperbrevet, Filemonbrevet och Romarbrevet. Emellertid ifrågasätts denna uppfattning i en doktorsavhandling från januari i fjol. Den är skriven av Günther Schwab vid universitetet i Zalsburg i Österrike och det första bandet på 420 sidor finns också utgivet i bokform under titeln Echtheitskritische Untersuchungen zu den vier kleineren Paulusbriefen.

Günther Schwab argumenterar för att inte heller Galaterbrevet, Filipperbrevet, Filemonbrevet och Första Thessalonikerbrevet har skrivits av Paulus, vilket i så fall skulle lämna endast Första och Andra Korinthierbrevet och Romarbrevet som äkta brev skrivna av Paulus. Se hemsidan: Echtheitskritische Untersuchungen zu den Paulusbriefen.

I sin avhandling har Schwab främst undersökt språket, då inte minst ur ett historiskt perspektiv; till vilken tid olika uttryck hör. Han har analyserat texten med hjälp av datorkörningar och då jämfört språket i de fyra brev som han ifrågasätter med de övriga Paulusbreven och med Apostlagärningarna. Enligt Schwab är grunden för de ”fyra mindre” breven inte alls så säker som görs gällande. I stället hävdar Schwab att mycket tyder på att dessa fyra mindre” brev istället skrivits efter Paulus’ tid. Schwab stärker också sin tes med andra iakttagelser som han anser talar till hans favör.

Den tyske religionshistorikern Wolfgang Speyer skriver i förordet till boken bland annat följande:

„Der Verfasser analysiert in der weit gespannten Einführung die Möglichkeiten der Echt­heitskritik auf der Grundlage der philologisch-historischen Methode, wobei er auch die Vor­gangsweisen der heutigen Kriminalistik mitberücksichtigt. So erhalten wir einen ersten kri­tischen Überblick über die bisherige Geschichte und den Inhalt der Echtheitskritik im Blick auf das Corpus Paulinum und auf dessen Rezeption im 2. Jahrhundert. Dabei sind die Stim­men der Bibelwissenschaftler des 19. Jahrhunderts ebenso präsent wie die des 20. und des 21. Jahrhunderts.

Mit Hilfe der Möglichkeiten, die der Computer bietet, gibt der Verfasser im Hauptteil einen feinteiligen Sprach- und Stilvergleich zwischen den vier genannten Paulusbriefen und den übrigen Paulusbriefen sowie der Apostelgeschichte. Das Ergebnis dieser Untersuchungen zeigt, dass für die Annahme der Unechtheit mehr spricht, als bislang registriert worden ist. Dem üblichen Echtheitsurteil stehen beachtenswerte Indizienreihen entgegen.“

Nu ska man kanske vara försiktig när det gäller dylika statistiska undersökningar. Betänk att den metod som Andrew Criddle använde för att ifrågasätta Klemensbrevets äkthet (jämföra förekomsten av ord som aldrig använts tidigare med ord som bara använts en gång) gav missvisande resultat när de applicerades på Shakespeares verk. Själv har jag inte läst Schwabs verk och kan därför heller inte ha någon bestämd uppfattning i frågan, men jag ville ändå peka på denna möjlighet.

Roger Viklund, 2011-05-27

Uppdatering 2011-05-27, kl 18:02.

Michael W. Nordbakke har i kommentaren inunder utvecklat Günther Schwabs argumentation i de hittills två (och inte en som jag skrev) volymer som han utkommit med.  Jag tänkte kort sammanfatta Nordbakkes synpunkter på svenska.

Nordbakke anser det vara osannolikt att Schwab skulle anse att någon enda av breven i NT är skrivet av deras föregivna författare. Hans arbete är ett pågående arbete som beräknas ta ytterligare 4–5 år att färdigställa och först då kommer vi att få den totala bilden klar för oss.

Schwab anser i vilket fall att 1 Kor är äldre än de övriga paulinska breven och han visar på ett ömsesidigt förhållande mellan 1 Kor och 1 Thess. Författaren av 1 Thess har lånat från 1 Kor. När 1 Kor i ett senare skede redigerades överfördes material åt det andra hållet, från 1 Thess till 1 Kor.

Schwab hävdar vidare att författaren till 1 Thess var densamme som skrev Apostlagärningarna (Apg). Till exempel tar han upp Paulus’ avskedstal till de äldste från Efesos i Apg 20:18ff, och hävdar att detta också återfinns i en annan form i 1 Thess 2, samt att det där bygger på Apg, vars avsnitt i sin tur bygger på Lukasevangeliets 12:e och 22:a kapitel.

Nordbakke kallar det intressant, medan jag skulle kalla det märkligt, att Schwab anser att 1 Thess 2:14–16 utgjorde en del av det ursprungliga brevet. Det är märkligt eftersom just här låter Paulus kollektivt skuldbelägga judarna för att ha dödat Jesus. Detta stycke brukar oftast utmönstras som ett senare tillägg emedan det går emot det Paulus skriver i övrigt. Se min artikel: 1 Thess 2:14-16 – källkritik eller hjälphypotes? Fast det är klart, om breven ändå inte har samma författare finns ju inget som hindrar att den ursprunglige författaren av 1 Thess skulle ha uttryckt dessa tankar.

Schwab föreslår också att författaren av 1 Thess bygger på Matteusevangeliet.

Schwab anser vidare att Romarbrevet är beroende av Galaterbrevet och att Filem, Gal, och Rom ur teologisk synvinkel kraftigt avviker från 1 Thess.

Schwab lägger tonvikten på språkliga och stilmässiga samband. Nordbakke poängterar att Schwab i första hand är en klassist som använder ett stort antal metoder av varierande slag och att han inte brukar datorkörningar enligt någon mekanisk metod.

Slut på uppdateringen.

6 kommentarer

Lärostriden om Kristi uppståndelse

18 oktober, 2010 den 21:58 (kyrkofäder, Origenes, Paulus, Tertullianus, uppståndelsen)

Den utan tvivel mest grundläggande kristna dogmen är den om att ”Jesus Kristus uppstod från de döda”. Därmed sammanhänger löftet, att ”en enda dog för många”, att envar som tror på Kristus ”inte skall förgås utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Detta är det kristna löftet om odödlighet. Utan odödlighetstro är en religion faktiskt meningslös, och de flesta bildade hedningar trodde på själens odödlighet antingen de var stoiker, platoniker eller gnostiker till sin åskådning. Det nya med kristendomen, sådan den utformades, var insisterandet på att liksom Jesus hade uppstått i kroppen, så skulle envar som trodde på honom återuppstå efter döden i samma kropp som han hade dött i.

Tertullianus, en av de tidigaste kyrkofäderna (ca år 200), medger:

”Om själens frälsning behöver det inte, tror jag, råda någon diskussion. Ty nästan ingen heretiker förnekar denna lära, hur de än utformar sin egen.” (Tertullianus, De resurectione carnis, [Om kroppens uppståndelse] 2)

Men sedan går meningarna isär. Den specifikt katolska (i brist på bättre ord kallar jag den mer bokstavstrogna falangen, vilken senare kom att kallas romersk-katolska kyrkan och utgöra den kristna huvudfåran, för katoliker) ståndpunkten klargör Tertullianus genom att påstå att vad som uppstår är:

”… denna kropp, genomströmmad av blod, uppbyggd med ben, genomvävd med nerver, sammanflätad med ådror, en kropp som föddes och … dör, otvivelaktigt mänsklig” (Tertullianus, De carne Christi [Om Kristi kropp] 5).

De kristna grupper, som hade en annan åsikt, kallade Tertullianus för ”heretiker” eller ”kättare”. De var mestadels gnostiker. De bestred som regel inte Kristi uppståndelse, men de avvisade den bokstavliga tolkningen: den fysiska kroppens uppståndelse, som vissa av dem fann ytterst upprörande, frånstötande och omöjlig. Som kristendomskritikern Kelsos så drastiskt uttryckte det:

”Det är dårskap från deras sida att tro att när Gud, som om vore han en kock, introducerar elden (som ska uppsluka världen), kommer resten av mänskligheten att brännas upp, medan de ensamma kommer att bli kvar; då inte endast de av dem som är i livet, utan också de som sedan länge är döda. De senare kommer att uppstå ur jorden täckta av precis samma kött (som medan de var i livet). Endast maskar kan hysa en sådan förhoppning. Ty vilken sorts mänsklig själ skulle fortfarande längta efter en kropp som förruttnat?” (Origenes, Mot Kelsos 5:14)

Vad dessa gnostiker istället hävdade var, att Jesus, eller snarare Kristus (man skilde på Jesus och Kristus), uppstått i anden och inte i kroppen och att varje människa kunde göra detsamma. Tertullianus och flera andra av de katolska ledarna fördömde skarpt sådana läror och förklarade att envar som förnekar kroppens uppståndelse är en heretiker och inte en kristen.

De skrifter, som sedermera skulle utgöra den nya religionens egen heliga bok, Nya Testamentet, förelåg till största delen vid denna tid – alltså vid sekelskiftet år 200. Men eftersom dessa skrifter verkar vara alltigenom mytiska eller byggda på legender i allt om rör Jesu liv, kan vi inte ens på denna centrala punkt vänta oss klara besked. De fyra evangeliernas skildringar av Jesu uppståndelse kan tas till stöd för både den katolska ”kroppsliga” och den gnostiska ”andliga” versionen av Jesu uppståndelse.

Enligt Lukas 24:36-43 trodde lärjungarna först, då Jesus visade sig för dem, att de såg hans vålnad. Men Jesus utmanar dem med orden: ”Rör vid mig och se. En ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har.” De såg med häpnad hur han åt stekt fisk. Detta kunde ingen vålnad göra. Och enligt Johannes 20:26f uppmanar Jesus Thomas att sticka sitt finger i ett av Jesu sår för att ”inte tvivla utan tro” att Jesus verkligen var kroppsligen uppstånden.

Samtidigt finns andra ställen i evangelierna som mer stöder den gnostiska uppfattningen om en blott andlig uppståndelse. I Markus 16:12 berättas att Jesus visade sig ”i en annan gestalt”, inte sin förra fysiska gestalt, för två lärjungar som vandrade till byn Emmaus. I Lukas’ version av Emmausberättelsen (24:13-32) omtalas att lärjungarna var mycket sorgsna efter Jesu död och att de hade sällskap med främlingen en ganska lång stund. Väl framme i byn skulle de äta en måltid tillsammans och främlingen välsignade brödet. Då kände de plötsligt igen honom som Jesus, och i samma stund ”försvann han ur deras åsyn”. Hela berättelsen har en prägel av overklighet och dröm.

Också Johannes 20:11-18 har en berättelse som mer liknar vision än fysisk verklighet. Då Maria Magdalena begråter Jesus utanför graven, ser hon en man som hon tar för trädgårdsmästaren. När han uttalar hennes namn, känner hon plötsligt igen honom som Jesus. Denne befaller henne dock att inte röra vid honom. Det märkliga är att detta omtalas alldeles före berättelsen om Thomas, som just uppmanas att röra vid Jesu kropp.

Vad säger då Paulus, som ju skrev och verkade minst en men hellre två generationer innan evangelierna förelåg färdiga? Problemet är att vi inte kan veta något definitivt, eftersom hans skrifter nått oss i den form katolikerna ville ha dem. Om Markion hade rätt, har de ursprungliga breven utsatts för en hårdhänt bearbetning genom framför allt tillägg. Men trots detta finner vi följande i Första Korinthierbrevets femtonde kapitel, som i ett försök till en något mer ordagrann översättning lyder:

”Nu kanske någon vill fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de träder fram? Oförståndiga människa! Det frö du sår, får inte liv om det inte först har dött … Men Gud ger det en kropp efter sin vilja, åt samma frö dess särskilda kropp … Och det finns både himmelska kroppar och jordiska kroppar … Så förhåller det sig också med de dödas uppståndelse. Det som sås i förgänglighet, det står upp i oförgänglighet … Här sås en naturlig [själslig] kropp [sôma psychikon], där uppstår en andlig kropp [sôma pneumatikon]. Om det finns en naturlig kropp, finns det också en andlig kropp … Liksom vi burit den jordiska människans avbild, skall vi bära den himmelska människans avbild. Vad jag menar är detta, mina bröder: Kött och blod kan aldrig ärva Guds rike, inte heller kan förgängligheten ärva oförgängligheten … de döda skall stå upp oförgängliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste klädas i oförgänglighet och detta dödliga måste klädas i odödlighet.” (Paulus, 1 Kor 15:35–53)

Detta låter sig svårligen förena med Tertullianus’ grovt fysiska uppfattning. Och sannolikt är detta också orsaken till att Paulus’ teologi i stort sett gick obemärkt förbi bland katolikerna fram till Irenaeus’ dagar ca år 180. Fram till dess var det huvudsakligen gnostikerna som sysselsatte sig med Paulus. Men när nu Paulus så vuxit i popularitet kände sig uppenbarligen även katolikerna tvungna att omfamna honom och då också omtolka honom.

Om Paulus tänkte sig Kristus som andligen och inte kroppsligen uppstånden, så måste han ha ansett visionära uppenbarelser av Kristus som enda möjligheten att i den världen möta den uppståndne. Alltså vore det för honom ingen avgörande skillnad mellan apostlarnas möten med den uppståndne före himmelsfärden och hans egen uppenbarelse på vägen till Damaskus. Apostlagärningarna 22:6-11 låter också Paulus omtala sin vision såsom vore den ett faktiskt möte med Kristus: ”Och Herren svarade mig …” (22:10).

Dessutom säger Paulus i flera av sina brev, att han erhållit meddelanden från Kristus: ”Från Herren har jag också …”, alltså sådant som han endast kan ha fått i form av syner och uppenbarelser. Det är alltså tydligt att uppståndelsen från de döda kunde uppfattas som en rent andlig tilldragelse. (Paulus’ visioner av Kristus bör på grund av att så mycket finns att säga, tas upp i ett eget inlägg.) Varför kom då det som skulle bli den kristna kyrkan att fastna för den kroppsliga tolkningen och förkasta den andliga som ”heretisk”?

Svaret är nog att läran om den kroppsliga uppståndelsen blev den dogm som den katolska falangen behövde för att legitimera sitt anspråk på att ensam få leda kyrkorna. Från och med hundratalet har man använt denna dogm för att ”bevisa” att endast de biskopar som ingår i den ”apostoliska successionen” har ”Kristi fullmakt” att leda kyrkan.

Det rådde ett virrvarr av sinsemellan stridande messianska sekter, som alla gjorde anspråk på att sitta inne med ”Jesu äkta lära”. Den katolska falangen samlade (troligen) majoriteten av de troende, men den gnostiska falangen var betydande och ägde en rad intelligenta och handlingskraftiga ledare.

Katolikernas utväg bestod nu i att hävda att deras biskop i Rom ägde en särskild auktoritet, emedan han blivit insatt i sitt ämbete som den senaste i en obruten kedja, succession, med aposteln Petrus som den förste biskopen i Rom. När man väl lyckats med att få majoriteten att tro detta obevisbara påstående, gällde det att ”bevisa” att apostlarna i allmänhet och Petrus i synnerhet ägde en auktoritet som ingen annan människa kunde uppnå.

Till att börja med hade man uttalandena i evangelierna. Matteus låter Jesus redan under dennes livstid utnämna Petrus till den ”klippa på vilken jag skall bygga min församling [ekklêsia, ἐκκλησία]” (Matt 16:13-19). Lukas och Markus säger ingenting om detta (vilket är märkligt eftersom de rimligen inte skulle ha utelämnat denna betydelsefulla detalj om de känt till den) men Lukas nämner att efter Jesu död på korset har Herren ”verkligen uppstått, och han har visat sig för Simon [Petrus]” (24:34). Vad den uppståndne sade till Petrus får vi dock inte veta. Betecknande nog är det endast det yngsta av evangelierna, som föreger ett ordagrant meddelande av den uppståndne till Petrus: ”Föd mina lamm” och ”Var en herde för mina får” och så igen ”Föd mina får” (Johannes 21:15-17).

Detta räckte uppenbarligen inte för att bygga upp Petrus’ auktoritet, ty nu började man sprida föreställningen att Petrus var det första vittnet till Jesu uppståndelse. Detta påstår katolska kyrkan (och såvitt jag hört också vissa protestantiska kyrkor) än i dag, synbarligen utan något större stöd i skrifterna, ty såväl Markus (16:9) som Matteus (28:9ff) och Johannes (20:11-17) hävdar att inte Petrus utan Maria Magdalena var det första vittnet. Men hon var ju bara en stackar enfaldig kvinna och alltså ogillt vittne. Knappast något att bygga en kyrkas auktoritet på.

Roger Viklund, 2010-10-18

1 kommentar

Tacitus som Jesusvittne. Del 10d – Det första bevittnandet av förföljelsen av kristna som brandanstiftare år 64

11 oktober, 2010 den 13:39 (Barbara Thiering, Earl Doherty, Hieronymus, kyrkofäder, Paulus, Tacitus, utomkristna vittesbörd)

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Det första ”obestridliga” (allt går i och för sig att bestrida) bevittnandet av föreställningen att kristna beskylldes för att vara inblandade i uppkomsten av branden i Rom år 64, kommer från en brevväxling som utges vara mellan Paulus och den romerske stoiske filosofen Seneca den yngre. Seneca var också politiskt aktiv och hade en framträdande ställning under Neros regeringstid, fram till dess att Nero år 65 tvingade honom att begå självmord – vilket han som stoiker också stoiskt gjorde.

Totalt finns 14 korta brev bevarade, där 8 uppges ha Seneca som avsändare och 6 Paulus. Den allmänna uppfattningen bland forskare är att breven är förfalskade och eftersom detta är den helt dominerande ståndpunkten, kommer jag inte att fördjupa mig alltför mycket i frågan om äktheten, eftersom jag egentligen inte har någon att argumentera emot.

Lucius Annaeus Seneca (ca 4 fvt–65 vt). När han avbildades för denna byst torde han ha varit närmare 45 år gammal.

Lucius Annaeus Seneca (ca 4 fvt–65 vt). När han avbildades för denna byst torde han ha varit närmare 45 år gammal.

Breven har emellertid i långa tider ansetts vara äkta och skattades högt inte minst under medeltiden, vilket syns genom det stora antal handskrifter innehållande dessa brev som har överlevt till vår tid. Och frågan om brevens äkthet är heller inte helt avgjord eftersom vissa forskare fortfarande hävdar att det verkligen rör sig om en äkta korrespondens mellan en av kyrkans absoluta centralgestalter och en av Roms största vishetslärare (och för övrigt en person som jag själv beundrar för hans stora insikt). Vid en kongress år 2006 som anordnades av det katolska universitetet i Milano ”Seneca and the Christians” ansåg 12 av de 14 deltagarna att breven är äkta. Likaså argumenterar Dr. Barbara Thiering för autenticitet och hon anser att breven framstår som äkta, bland annat eftersom de är naturligt skrivna (The Correspondence between Paul and Seneca).

Nåja, så naturligt skrivna upplever i varje fall inte jag att de är.

Det finns åtminstone fyra argument som går att åberopa till stöd för att breven är förfalskade:

1)      Breven finns inte bevittnade förrän mer än 3 århundraden efter att de påstås ha skrivits. Den första att hänvisa till dem är kyrkofader Hieronymus som omtalar dem i De Viribus Illustribus som sannolikt utkom år 392. Där säger han att han ”inte skulle ha medtagit Seneca i en förteckning över helgon, om det inte vore för dessa brev av Paulus till Seneca och från Seneca till Paulus, vilka läses av många personer” (De Viribus Illustribus 12). Vissa hävdar att Hieronymus därmed skulle ha accepterat breven som äkta, men egentligen ger han inte uttryck för vad han själv anser. Något senare nämner också kyrkofader Augustinus breven (Epist. 153:14) men då han delvis använder samma ord som Hieronymus bygger han troligen bara på denne. I vilket fall var breven således i omlopp senast i slutet av 300-talet och de dateras också oftast till 300-talet eller ibland 200-talet. Att en skrift inte finns bevittnade förrän långt efter att den ska ha tillkommit är inget vattentätt bevis för att den ändå inte kan vara äkta. Vi har andra exempel på skrifter som inte finns bevittnade i sin samtid. Ett kan ju vara den Tacituspassage som detta handlar om – en annan är Hemliga Markusevangeliet där det kan ha dröjt närmare 2 årtusenden innan vi fick kännedom om evangeliets existens.

2)      Båda författarnas stil avviker från den som de annars uppvisar i sina bevarade skrifter. Detta är givetvis en tung faktor emot att breven skulle vara äkta. Det försvar som brukar åberopas, nämligen att detta är personliga och informella brev och att Paulus och Seneca därmed skulle skriva på ett annat sätt än de normalt gjorde, känns inte speciellt övertygande.

3)      Flera av breven är exakt daterade Enligt J. B. Lightfoot är de kronologiska uppgifterna i breven (vilka i och för sig saknas i några viktiga handskrifter) i nästan samtliga fall felaktiga.

4)      Det som kanske känns mest osannolikt är den relation som i så fall skulle ha funnits mellan Paulus och Seneca som förtrogna och bästa vänner. Seneca framstår som en övertygad kristen, djupt imponerad av Paulus’ djupa visdom. Paulus å sin sida hyser ömhetsbetygelser inför den store filosofen. Seneca påpekar fler än en gång att Paulus borde förbättra sitt språk, kommenterar hans latin och ger honom goda råd. Han till och med skickar Paulus en bok, de Copia Verborum, för att hjälpa Paulus. Man kan säga att Seneca imponeras av Paulus’ lära och Paulus av Senecas vältalighet.

Just detta är också sannolikt orsaken till att breven förfalskades. Antingen ville kristna appellera till den grekisk-romerska filosofin genom att knyta en av dess främsta gestalter till sig, kanske intressera studenter av Seneca för kristendomen, eller ville den hellenistiska traditionen leda kristendomen i en mer filosofisk riktning, genom att påvisa Paulus’ uppskattning av Seneca.

Handlingen i breven inleds vid Neros tillträde år 54, fast Paulus och Seneca ska ha träffats redan tre år tidigare. Sannolikt anspelas då på Apostlagärningarna 17:18, då Paulus befinner sig i Aten: ”Även en del filosofer, både epikureer och stoiker, diskuterade med honom”. Seneca var ju stoiker. Det första brevet ska ha skrivits år 58, de sista breven år 64.

I dessa brev försöker Seneca sprida kristendomen i Roms korridorer. Han läser upp Paulus’ brev inför Nero, som imponeras av Paulus, vilken trots sin bristande utbildning kunde vara så vis. Paulus å sin sida uttrycker misstro mot Nero och framför allt mot hans älskarinna (Poppaea), och påtalar för Seneca att det nog inte är så lämpligt att han läser dessa brev för Nero. Det framgår också att Seneca skyddar såväl Paulus som kristna från Neros aktioner.

Det 12:e brevet, eller om man så önskar, det 7:e från Seneca är det brev där branden och förföljelsen förekommer. Jag har översatt detta brev i sin helhet. Förlagan är dels den översättning som gjorts av William Wake och som återfinns här. Dels den text som finns i New Testament Apocrypha, vol. 1, och som Earl Doherty återger i sin bok Jesus: Neither God Nor Man (s. 615, 618) och som också Barbara Thiering återger här, men som i båda fallen är ”upphackad” och som jag därför har återskapat ordningen av utifrån Wakes förlaga.

1)      Var hälsad, min käraste Paulus! Hur kan Du alls tro att jag inte är sorgsen och bedrövade över att ni oskyldiga människor fortfarande bestraffas med döden;

2)      liksom att alla människor också är övertygade om er grymhet och brottsliga illvilja, och tror att allt ont i staden beror på er?

3)      Men låt oss hysa tålamod inför beskyllningen och vädja för vår oskuld inför [den ovan nämnda] domstolen, vilken är den enda som vår olycka tillåter oss att vända oss till, fram till dess att våra motgångar slutligen ska upphöra i oföränderlig lycka.

4)      Tidigare epoker har frambragt [tyranner som] Alexander, Filips son, och Dionysius, och också vår har frambragt Gaius Caesar, vilkas böjelse var deras enda lagar.

5)      Orsaken till de många bränderna i den romerska huvudstaden är uppenbar, och om en så ringa person som jag tillåts framföra min mening, och man borde kunna säga dessa saker utan risk, borde alla inse orsaken.

6)      Det är kristna och judar som vanligen straffas som anstiftare av bränderna, men tiden är utmätt för den ogudaktige usling som njuter av att mörda och slakta, och som maskerar sina illdåd i lögner.

7)      Och liksom de bästa nu offras i stället för denne man, ska också denne avskyvärde man brännas i elden för de många.

8)      132 praktfulla byggnader och 4000 bostadshus brändes ner på sex dagar; på den sjunde dagen upphörde elden.  Jag önskar Dig all lycka.

9)      Daterat den femte april i Frigus’ och Bassus’ konsulat.

Lucius Annaeus Seneca (ca 4 fvt–65 vt). Denna avbildning torde ha gjorts mot slutet av hans levnad vid 68 års ålder.

Lucius Annaeus Seneca (ca 4 fvt–65 vt). Denna avbildning torde ha gjorts mot slutet av hans levnad vid 68 års ålder.

Perioden som avses är januari till juni 64, eftersom under den perioden hette förstekonsuln Gaius Laecanius Bassus och andrekonsuln Marcus Licinius Crassus Frugi II. Den femte april ska enligt vår tidräkning svara mot 28 mars. Branden i Rom ägde rum 19 juli, således närmare tre månader efter att Seneca sägs bevittna den, och ett exempel på den felaktiga kronologin. Theissings förklaring att Seneca påbörjade brevet den 28 mars och slutförde det efter branden men då ”glömde” att ändra dateringen verkar aningen långsökt.

I vilket fall finns såväl branden som Neros skuldbeläggande och därtill förföljelse av kristna här tydligt belagd. Den som skrev dessa brev, sannolikt en kristen på 300-talet, var alltså bekant med denna berättelse – en berättelse som vi i förra inlägget såg att Eusebios inte synes ha känt till i början av 300-talet. Däremot finns inget i breven som avslöjar att författaren skulle ha varit bekant med Tacitus’ skildring. Här finns inget om kristna insvepta i djurhudar, sönderslitna av hundar och brinnande som facklor. Å andra sidan finns heller inget som säger att författaren av breven inte skulle ha varit bekant med Tacitus’ skildring.

Som en liten sidonot kan jag konstatera att Earl Doherty, i sin annars så välbestyrkta och välargumenterade bok Jesus: Neither God Nor Man (2009) – en bok som har varit min följeslagare genom hela serien om Tacitus, resonerar något märkligt kring detta.  På sidan 618 skriver han att det första belägget på kännedom om branden kommer från de brev som här behandlats. Han åberopar samma brev som återgivits i detta inlägg och att Seneca skriver:

”Christian and Jews are—worse luck!—executed as fire-raisers, as commonly happens.”

Doherty fortsätter på sidorna 618–619:

“It is difficult to be sure whether Seneca is supposed to be commenting on the event of the fire and the Neronian persecution. The forger is, after all, including Jews in the equation … and he seems to be speaking in generalities. Nor is there anything to indicate reliance on Tacitus. But this is the earliest suggestion of a linkage between Christian persecution and setting of fires.”

Doherty säger visserligen att detta är den tidigaste indikationen på en koppling mellan förföljelsen av kristna och branden. Men nog är det mer än en indikation! Hade Doherty citerat mer ur brevet skulle en annan bild framträda. Först och främst sägs att ”132 praktfulla byggnader [engelska: palaces] och 4000 bostadshus brändes ner på sex dagar; på den sjunde dagen upphörde elden”, vilket är en direkt hänvisning till just den brand Tacitus beskriver. Tiden är förlagd till år 64, kristna beskylls för allt ont och att tillsammans med judarna straffas för att ha anlagt bränderna. Nero sägs själv vara ansvarig för att det började brinna, vilket bör tolkas som att han själv har anlagt branden. De bästa, dvs. de kristna offras ”nu” (alltså i samband med branden år 64 eftersom Seneca sägs skriva då) i stället för Nero.

Så branden i Rom år 64 och förföljelsen av de kristna till följd av denna brand finns bevittnad på 300-talet. Dock bevittnas inte Tacitus’ beskrivning av denna händelse förrän framemot år 400, såvida nu Sulpicius Severus kan anses göra det. Detta blir föremål för nästa inlägg.

Roger Viklund, 2010-10-11

1 kommentar

Tacitus som Jesusvittne. Del 10a – Första Klemensbrevets vetskap om branden i Rom

6 oktober, 2010 den 22:16 (Klemens av Rom, kyrkofäder, Paulus, Tacitus, utomkristna vittesbörd)

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

I tidigare inlägg angående Tacitus som Jesusvittne, har jag påstått att ingen kristen i den närmast följande tiden verkar ha haft kännedom om Neros skuldbeläggande av de kristna för branden i Rom och att han dödade dem i stort antal till följd av detta. Jag har vidare sagt att ingen med säkerhet visar kännedom om Tacitus’ passage förrän Sulpicius Severus ca år 400, men att han då inte bevittnar just Christus-passagen. Det är nu upp till bevis att också styrka dessa påståenden och jag ämnar att i tur och ordning behandla de källor som brukar åberopas till stöd för att man visst var bekant med detta.

Ikon föreställande Klemens av Rom

Ikon föreställande Klemens av Rom

Det första och samtidigt äldsta exemplet kommer från det Första Klemensbrevet, eller som det också kallas, Klemens brev till Korinthierna. Den som avses är då inte den kanske mer kände Klemens av Alexandria utan Klemens av Rom, vilken enligt den kristna traditionen var Roms fjärde biskop, eller om man så önskar en föregångare till nuvarande påven. Brevet som sådant innehåller ingen uppgift om vem som var författaren, men det har senare tillskrivits denne Klemens.

I inledningen sägs att ”olyckor och svårigheter har kommit slag i slag över oss”. Detta brukar antas åsyfta kejsar Domitianus’ förföljelser, även om bevisen för att så är fallet är osäkra. Eftersom Domitianus dog år 96, brukar brevet som regel dateras till ca år 96. Majoriteten förlägger brevet till perioden mellan slutet av det första och inledningen av det andra århundradet och merparten anser förmodligen också att Klemens av Rom verkligen skrev detta brev. En minoritet ifrågasätter såväl författarskapet som dateringen och vill förlägga brevet till kanske senare delen av 100-talet. Själv anser jag att såväl språk som innehåll ändå stämmer relativt väl med en tillkomsttid vid sekelskiftet år 100 och accepterar därför tills vidare en datering till ca år 100 – även om jag är mer tveksam till vem författaren är. En mängd litteratur kom trots allt att tillskrivas Klemens, vilken Klemens man nu avsåg.

Oavsett vem som nu skrev detta brev så skriver denne följande:

”Vi lämnar nu de forntida exemplen och ser på kämparna i vår egen tid. Vi vill tänka på de lysande förebilderna i vår egen generation. På grund av hat och avund blev de största och mest rättfärdiga pelarna förföljda och kämpade ända till döden. Vi vill se på de goda apostlarna: Petrus, som på grund av orättfärdig avund fick lida inte endast en eller två gånger utan många gånger. När han på så sätt avlagt vittnesbörd vandrade han till den plats i härligheten som väntade honom. På grund av avund och split kom också Paulus att visa hur man vinner pris för tålamod och uthållighet. Sju gånger bar han bojor, han landsförvistes och blev stenad. Han predikade i öster och väster och blev vida berömd för sin tro. Han lärde hela världen rättfärdighet, nådde västerns gräns och vittnade inför de mäktiga, och så skildes han från världen och nådde den heliga platsen som en utomordentlig förebild i ståndaktighet.

Med dessa män, som levat ett heligt liv, förenades en stor skara utvalda. De utstod svår misshandel och tortyr för avundens skull och på det viset gav de oss underbara förebilder. på grund av denna avund förföljdes kvinnor som danaider och Dirke. De utstod en ohygglig och gudlös misshandel, men de nådde det säkra målet på trons tävlingsbana och tog emot ett ädelt pris, fastän de var svaga till kroppen. Avund gör makor främmande för sina män och omintetgör det som sagts av vår fader Adam: Detta är ben av mitt ben och kött av mitt kött.

Hat och avund förstörde städer och utrotade stora folk.” (Första Klemensbrevet 5–6, ur De apostoliska fäderna, 1992, i översättning av Olof Andrén och Per Beskow)

Som vittnesbörd är denna text ytterst vag. Man vill koppla dessa yttranden till Neros förföljelser av de kristna år 64. Men Nero omnämns aldrig, inte heller branden. I stället sägs att Petrus fick lida många gånger på grund av orättfärdig avund och att han därefter vandrade ”till den plats i härligheten som väntade honom” – det vill säga dog.

Ikon föreställande Petrus och Paulus

Ikon föreställande Petrus och Paulus

Paulus drabbades också av avunden, bar bojor, landsförvisades och stenades. Inget utklädande i djurhudar och hundar som slet honom i stycken; ej heller blev han en levande fackla – på det sätt som Tacitus beskriver Neros handlingar.

Vidare sägs att en stor skara utvalda utstod svår misshandel och tortyr för avundens skull. De utstod en ohygglig och gudlös misshandel. Men detta behöver inte betyda att denna stora skara torterades vid ett och samma tillfälle och att de vid det tillfället dessutom slets i stycken och brändes på order av Nero för att ha anstiftat branden. Det går lika bra att infoga detta i de allmänna förföljelser som kristna själva påstod att de utsattes för. Inget kopplar detta direkt till Nero eller branden.

Intressant är att Paulus sägs ha predikat i öster och väster och också nått västerns gräns innan han skildes från världen. I Romarbrevet skriver Paulus följande till församlingen i Rom:

”Och då jag sedan många år har längtat efter att komma till er, vill jag besöka er när jag reser till Spanien. Jag hoppas att på genomresan få träffa er och att ni utrustar mig för resan dit, sedan jag först en tid har haft glädjen att vara tillsammans med er.” (Rom 15:23–24)

Spanien kan ses som västerns gräns innan den nya världen upptäcktes, och ”Klemens” synes förutsätta att Paulus verkligen också kom dit. Men vi har inga tecken i övrigt vare sig hos Paulus eller i Apostlagärningarna på att han reste dit. Apostlagärningarna slutar med att Paulus år 60 befinner sig i Rom:

”I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad” (Apg 28:30)

Rekonstruktionen måste således bli den att Paulus efter år 62 reste till Spanien och sedan återvände till Rom för att hinna dit i tid till år 64 och vara en av alla dessa martyrer som Nero lät avrätta som syndabockar för branden. Gjorde han inte det, kan Klemens heller inte mena att Paulus’ död hade något med branden i Rom att göra.

Kontentan av detta är att det inte finns några klara anspelningar i Första Klemensbrevet på vare sig branden eller de explicita förföljelser som senare enligt den romerske historikern Tacitus blev en följd av denna brand. Visserligen kan Klemens ha känt till det som Tacitus beskriver, men han bevittnar det inte.

Roger Viklund, 2010-10-06

2 kommentarer

Paulus’ ”äkta” Romarbrev?

17 augusti, 2010 den 09:58 (Hermann Detering, Markion, Paulus)

Detta är en uppföljning till mitt förra blogginlägg:  Paulus’ äkta Galaterbrev?

Romarbrevet är det brev som kristna oftast anser vara det viktigaste brevet. Orsaken är troligen dess teologiska grund. Samtidigt är det också det längsta paulinska brevet (tätt följt av 1 Kor) och sannolikt det sista brev Paulus skrev av de äkta bevarade. På grund av bland annat brevets längd, tänker jag inte göra en genomgång vers för vers av hur Markions version av detta brev såg ut, på samma sätt som jag Rom 7:4–7 från Codex Claromontanus (ca år 400)gjorde med Galaterbrevet. Däremot tänker jag i ljuset av hur stora förändringarna var i Galaterbrevet titta på några nyckelpassager i Markions version av Romarbrevet och jämföra med den kanoniska versionen som i dag finns i våra Biblar. Även denna gång använder jag Folkbibelns översättning och den rekonstruktion som Hermann Detering har gjort och som finns tillgänglig här. Notera att jag endast gör nedslag i de verser jag anser vara viktigast och återger de större luckorna, medan jag utelämnar mängder av smärre avvikande läsarter.

I Romarbrevets inledning finns den tredje av de fyra nyckelpassager som brukar åberopas till stöd för att Paulus var bekant med en historisk Jesus. Inledningen lyder:

”1 Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, 2 som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna, 3 evangeliet om hans Son, som till sin mänskliga natur föddes av Davids släkt 4 och som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda, evangelium om Jesus Kristus, vår Herre. 5 Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete för att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad för hans namns skull. 6 Bland dessa är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus. 7 Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga. Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.”

I Markions version stod:

”Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium. Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga. Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus”

Precis så kan man också tänka sig att inleda ett brev. Men hela partiet mellan verserna 1 och 7 saknas. Alltså då även det stycke som framför allt brukar påkallas, nämligen ”som till sin mänskliga natur föddes av Davids släkt och som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda”.

Fast mer ordagrant står det ”som enligt köttet stammade från Davids säd och enligt anden [som Kristus] blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda.” I vilket fall saknades uppgiften att Jesus var av Davids säd i Markions evangelium.

Från och med vers 1:19 till och med vers 2:10, finns endast en vers återgiven i Markions brev, och det är vers 2:2. Det som utelämnats handlar om Guds dom över hedningarna och över alla. Stycket är rätt teologiskt och där finns en hel del fördömanden av homosexualitet, som att …

”kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse.”

3:1–3:18 saknas. Stycket handlar om Människans orättfärdighet och Guds rättfärdighet och att vi alla är syndare och fördärvade.

Från 3:29 och framåt inklusive hela kapitel 4 saknas. Kapitel 4 handlar om Abraham och här finns en passage om att Jesus ”utlämnades för våra synders skull”, ett stycke som inte sällan tolkas som att han ”förråddes”. I vilket fall saknas detta.

En ytterligare lucka finns från 5:12 till och med 5:19, ett stycke som handlar om Adam och Kristus, synd och syndafall.

Det allra mesta i kapitel 6 om det ljuva livet, kapitel 7 om lagen och friheten från densamma och kapitel 8 om livet i anden och hoppet om frälsning, är detsamma i Markions version som i den kanoniska versionen. Detta inkluderar Rom 8:26: ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara” – något som synes märkligt om Jesus lärt ut bönen ”Fader vår”.

Endast verserna 9:30–32 förekommer i Markions version medan resten av kapitel 9 om det sanna Israel och Guds rätt att välja, saknas.

Likaså är det endast de första verserna i kapitel 10 och de sista i kapitel 11 som finns hos Markion. Texten handlar mycket om det gammaltestamentliga och Israels frälsning.

Frånsett några verser är kapitel 12 om den andliga gudstjänsten i stort sett densamma hos Markion som i den kanoniska versionen.

I kapitel 13 saknas de 7 första verserna som i mycket handlar om att den kristne ska underordna sig överheten, inklusive att betala sin skatt och lyda de jordiska härskarna. Ett passande styrmedel och alltså något som inte förekom i Markions version. Yttrandet att de styrande är ”Guds tjänare” (Rom 13:6) saknas alltså.

Markions version av kapitel 14 saknar endast vers 11: ”Det står skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall prisa Gud.”

Kapitel 15 om att kristna ska vara tålmodiga och instruktioner för hur apostlarna ska bete sig och hur de bör resa, saknas helt hos Markion. Detta är givetvis en sorts manual för hur en religion lämpligast ska spridas och det vore därför inte underligt om detta budskap tillagts Paulus’ brev i efterhand av en kyrklig organisation med expansionsambitioner.

Kapitel 16 är slutkapitlet och endast den avslutande lovprisningen finns noterad i Markions version. Det övriga som handlar om hälsningar från och till olika personer saknades alltså hos Markion.

Jag tittade också på några Jesusord. Noterbart är att uppmaningen i Rom 12:14: ”Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte” – alltså samma uppmaning som Jesus sägs göra i Matteus 5:44: ”be för dem som förföljer er” – i Markions version löd: ”Välsigna och förbanna inte”. Man kan alltså misstänka att Paulus’ ursprungliga ord anpassats till evangelierna. Uppmaningen i Rom 13:9: ”Du skall älska din nästa som dig själv” finns däremot med hos Markion, fast detta är ju ett citat från 3 Mos 19:18 och knappast något som är taget från Jesus.

Roger Viklund, 2010-08-17

3 kommentarer

Paulus’ äkta Galaterbrev?

16 augusti, 2010 den 15:16 (Hermann Detering, kyrkofäder, Markion, Paulus, Tertullianus)

Markion av Sinope (ca 85/100–160) kom av den tidiga kyrkan att betraktas som en av sin tids största och farligaste kättare. Han framstår som en synnerligen kraftfull person. Ca år 140 sammanställde han den första kända samlingen av nytestamentliga skrifter i en kanon, bestående av de – enligt honom – tio äkta breven av Paulus samt en kortare variant av Lukasevangeliet; ett evangelium han kallade ”Herrens evangelium”.

Markion undervisar

Markion undervisar

Markion vistades åren 139–144 i Rom och lade där fram sin lära. Denna avvek från den som den romerska kyrkan lärde ut, genom att Markion framför allt ville klippa alla band med judendomen. Han såg judarnas Gud som en hängiven barbar och de judiska skrifterna som en katalog över hans brott mot mänskligheten. Hans anhängare, markioniterna, kom att vara verksamma fram till åtminstone 300-talet, då införandet av kristendomen som statsreligion kom att sudda ut många riktningar som inte sympatiserade med det som då fördes fram som den sanna kristna läran.

Genom markionismens popularitet kom också ett antal kyrkofäder företrädande den riktning som kom att segra, att skriva stridsskrifter mot Markion och hans lära. Markions egna skrifter och de ”kristna” skrifter som han och hans anhängare byggde sin kyrkas fundament på, har inte överlevt. Men genom de rätt utförliga motskrifter som framför allt Tertullianus (ca 200) och Epifanios (ca 400), men också andra, har efterlämnat, går det att relativt väl återskapa de texter som markioniterna hade.

Deras kanon bestod som sagt av 10 brev av Paulus och ett evangelium som i stort sett kan ses som ett kortare Lukasevangelium. Detta ”Herrens evangelium ” som också kan betecknas som ”Markions evangelium”, är det evangelium som jag i inlägget En lösning på det synoptiska problemet föreslog kunde vara grunden för Q-materialet hos Lukas och Matteus.

Enligt den teori jag där framför skulle Markions evangelium egentligen vara ett äldre evangelium som låg till grund för ”Matteus” och framför allt ”Lukas” vid skapandet av deras evangelier. I så fall stämde det som Markion och hans anhängare hela tiden vidhöll, nämligen att de inte hade manipulerat med skrifterna utan att de faktiskt ägde avskrifter av ett evangelium som aldrig kom att accepteras som ett äkta, men som genom katolska tillägg och förändringar kom att ingå i den kanoniska samlingen under namnet Lukasevangeliet. Markion bestred varje påstående att han skulle ha tagit bort material ur skrifterna och hävdade att den romerska kyrkan/katolikerna i stället hade lagt till och förvanskat skrifterna för att tillfredsställa sina dogmer.

Vad som är rätt och fel i detta är svårt att veta. Något egentligt facit föreligger inte och huvudfåran inom den moderna bibelvetenskapen har bestämt sig för att tro på Tertullianus och de övriga och därmed misstro Markion. Men faktum är att ett ursprungligt Markionevangelium som föregick Markion, på ett smidigt sätt löser det synoptiska problemet. Och om så är fallet talade Markion faktiskt sanning när han vidhöll att han inte beskurit Lukasevangeliet utan att det förhöll sig precis tvärtom – att Lukasevangeliet blott är en utökning av det evangelium markioniterna hade i sin ägo. Och i så fall måste man fråga sig hur det förhåller sig med de Paulusbrev som Markion och hans följeslagare hade i sin ”Bibel”? Ty om Markion talade sanning om evangeliet och Tertullianus och andra antingen ljög eller helt enkelt bara felaktigt trodde på det de sade, vad finns det då för grund att tro att Markion ljög om Paulusbreven? Kunde man bekläda ”Herrens evangelium” med katolska utsmyckningar så att det kom att likna en julgran, varför skulle man då inte ha kunnat göra detsamma med Paulusbreven?

Notera också att i Markions kanon ingick endast 10 Paulusbrev. I den segrande falangens kanon ingick 13 eller 14 brev, beroende på om man tillskrev Hebreerbrevet Paulus eller ej. Dessa tre ytterligare brev var de så kallade herdabreven, de två breven till Timotheos och brevet till Titus. En nästan samstämmig sekulär forskarkår anser att dessa tre brev inte skrevs av Paulus utan tillkom efter hans död, kanske långt efter. Det är väl mest de evangelikala forskarna som fortfarande vidhåller att Paulus skrev dessa brev. Att breven inte ingick i Markions kanon säger oss antingen 1) att Markion hade rätt mot övriga ortodoxa uppfattningar och att han med rätta uteslöt de tre förfalskade Paulusbreven, eller 2) att Pastoralbreven ännu inte skrivits på Markions tid på 140-talet. I vilket fall hade Markion och hans anhängare inte med dessa tre förfalskade brev som kom att upptas i den kristna kanon, vilket ytterligare stärker bilden av Markions goda omdömesförmåga.

Flera av de skrifter som ingick i Markions kanon går att någorlunda exakt rekonstruera genom de citat och parafraseringar som förekommer hos kyrkofäderna. Det gäller åtminstone evangeliet och Galaterbrevet och Romarbrevet. Dessa tre skrifter finns rekonstruerade. Rekonstruktionerna är inte helt tillförlitliga av flera skäl. För det första omnämns troligen bara ca 90 procent av skrifternas innehåll och det övriga kan antingen ha saknats i Markions skrifter eller bara inte ha omnämnts av senare kyrkofäder. För det andra citerar inte alltid kyrkofäderna passagerna, utan parafraserar och ibland bara påpekar de små varianter som förekommer. Ett visst mått av gissningar blir således följden. Men på det stora hela kan man nog säga att vi relativt väl känner skrifternas utseende.

Jag avser därför här att återge hela Galaterbrevet i den form det kan ha förelegat i Markions kanonsamling – den första kända i sitt slag. Jag väljer Galaterbrevet av flera anledningar. Dels för att det finns rekonstruerat, dels för att det är relativt kort och därför är överskådligt och dels för att det är det brev som kanske innehåller de flesta textpartier som brukar åberopas till stöd för att Paulus kände till en historisk Jesus. Det korta Galaterbrevet innehåller en hel del historisk information och av de fyra passager hos Paulus som brukar framhållas som de tydligaste tecknen på att Paulus åsyftar den historiske Jesus, finns faktiskt två passager i just Galaterbrevet.

De två passagerna förekommer i Gal 1:18–19

”Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att lära känna Kefas, och jag stannade hos honom i femton dagar. Någon annan av apostlarna träffade jag inte, bara Jakob, Herrens bror.  Någon annan av apostlarna träffade jag inte, bara Jakob, Herrens bror”

och i Gal 4:4

”Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen”.

Intressant nog saknades båda dessa passager i Markions ”äkta” Galaterbrev. Saknades gjorde bland annat också att Paulus ”tidigare uppträdde som jude, hur jag ytterst våldsamt förföljde Guds församling”, att ”det kom några från Jakob”, att ”vi själva är visserligen judar till födelsen” och att ”människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro”.

Min rekonstruktion är rätt hastigt sammanställd och jag gör inga anspråk på att den är exakt gjord. Texten som ligger till grund är den svenska översättning som förekommer i Folkbibeln. Jag valde den eftersom den är mer ordagrann än den som finns i Bibel 2000. Jag har heller inte annat än undantagsvis gjort några små ändringar i texten, och oftast låtit den förbli som den är även när översättningen är parafraserande. Jag har exempelvis låtit en översättning där Paulus sägs leva i sin kropp stå kvar trots att grekiskan har i sitt ”kött”, av ren bekvämlighet. I något fall har jag ändrat för att kunna visa på de skillnader som förekommer mellan den kanoniska och den markionitska texten, eftersom de ord det gäller har saknats i översättningen. Något som osökt för mig över till hur texten skall läsas.

Till grund har jag använt den rekonstruktion som är gjord av Hermann Detering och då specifikt den förenklade framställningen i engelsk översättning av Frans-Joris Fabri som återfinns här, och de kritiska noterna av Hermann Detering i Der Galaterbrief in seiner ursprünglichen Gestalt, Erläuterungen. Min rekonstruktion är som sagt gjord i en hast och mest tänkt för att kunna ge ett helhetsintryck.

Jag har också förenklat framställan något. Texten skall läsas på följande sätt: Den vanliga svarta texten tillsammans med den röda utgör Folkbibelns översättning av den kanoniska grundtexten. De röda partierna saknas i Markions version av Galaterbrevet. De blå partierna är de tillägg som förekom hos Markion – ofta i stället för det som står i de röda partierna – och således något som saknas i våra biblar. Alltså, svart + rött = den kanoniska texten; svart + blått = den markionitiska texten. Rött är, beroende på vilket perspektiv man intar, antingen katolska tillägg till den ursprungliga text Paulus skrev, eller de delar Markion avlägsnade från den text Paulus ursprungligen skrev. Och således är blått antingen de delar den katolske redaktören avlägsnade när han lade till det röda materialet eller de tillägg Markion gjorde när han avlägsnade det röda materialet.

Döm själva!

GALATERBREVET 1

1 Från Paulus, apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa utan av Jesus Kristus och Gud, Fadern, som har uppväckt honom uppstod från de döda. 2 Jag och alla bröderna som är hos mig hälsar församlingarna i Galatien. 3 Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus, 4 som offrade sig för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders vilja. 5 Honom tillhör äran i evigheternas evigheter, amen.

6 Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, 7 fast det inte finns något annat alls enligt mitt evangelium. Däremot är det några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium. 8 Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. 9 Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. 10 Är det människor jag nu försöker få på min sida – eller denna eons Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare.

11 Jag vill göra klart för er, bröder, att det evangelium som jag har predikat inte kommer från människor. 12 Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa. Jag har tagit emot det genom en uppenbarelse från Jesus Kristus. 13 Ni har ju hört hur jag tidigare uppträdde som jude, hur jag ytterst våldsamt förföljde Guds församling och försökte utrota den, 14 och hur jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk. Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar.

15 Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd, 16 beslöt att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle predika evangelium om honom bland hedningarna. Jag brydde mig då inte om att genast fråga människor till råds. 17 Jag for inte upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig, utan jag begav mig till Arabien och vände sedan tillbaka till Damaskus.

18 Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att lära känna Kefas, och jag stannade hos honom i femton dagar. 19 Någon annan av apostlarna träffade jag inte, bara Jakob, Herrens bror. 20 Det som jag här skriver till er, det skriver jag inför Gud, jag ljuger inte. 21 Sedan kom jag till trakterna av Syrien och Cilicien. 22 Men jag var personligen okänd för Kristi församlingar i Judeen. 23 De hade endast hört sägas: ”Han som tidigare förföljde oss predikar nu evangelium om den tro han förut ville utrota.” 24 Och de prisade Gud för min skull.

GALATERBREVET 2

1 Fjorton år senare for jag åter upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas. Också Titus tog jag med mig. 2 Jag for dit på grund av en uppenbarelse och lade fram – enskilt, för de ansedda – det evangelium jag predikar bland hedningarna. Det var väl inte så att jag sprang eller hade sprungit förgäves? 3 Men inte ens min följeslagare Titus som är grek, blev tvingad att låta omskära sig. 4 Hade det berott på de falska bröder som smugit sig in, skulle han ha blivit tvungen till det. De hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. 5 Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.

6 De som ansågs betyda något – hurdana de en gång varit gör ingen skillnad för mig, Gud ser inte till personen – mig ville dessa ansedda inte ålägga något mer. 7 Tvärtom, de insåg att jag hade blivit betrodd med evangelium till de oomskurna liksom Petrus till de omskurna. 8 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. 9 Och när Jakob, Kefas och Johannes, som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap. Vi Jag skulle gå till hedningarna, de till de omskurna. 10 Bara en sak ville de, att vi skulle tänka på de fattiga, och det har jag också vinnlagt mig om att göra.

11 Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. 12 Ty innan det kom några från Jakob han kom, brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de han hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna. 13 Även de andra judarna hycklade på samma vis, så att till och med Barnabas drogs in i deras hyckleri. 14 Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: ”Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?”

15 Vi själva är visserligen judar till födelsen och inga hedniska syndare. 16 Men eftersom vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus, så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig. Om du lever efter lagen, skulle Gud ha byggt upp det han tidigare hade rivit ner och på så sätt finnas vara en överträdare av lagen. 17 Men om vi genom att söka rättfärdigheten i Kristus visar oss vara syndare, skulle då Kristus stå i syndens tjänst? Nej, och åter nej! 18 Men om jag bygger upp igen det som jag har rivit ner, då står jag där som en överträdare. 19 Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, 20 och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig friköpte mig från lagens Gud . 21 Jag förkastar inte Guds nåd nåden. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves.

GALATERBREVET  3

1 Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? 2 Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro? 3 Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet? 4 Har ni lidit så mycket förgäves, ja, helt förgäves? 5 Han som ger er Anden och gör underverk bland er, gör han det för att ni håller lagen eller för att ni lyssnar i tro, liksom Abraham? 6 Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 7 Därför skall ni veta att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn.

8 Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade. 9 Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde.

10 Lär: den rättfärdige skall leva av tro. Men de under lagen alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter. 11 Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige skall leva av tro. 12 Men lagen säger inte ”av tro”, utan den som håller dessa bud skall leva genom dem. 13 Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. 14 Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna Låt oss nu erhålla andens välsignelse och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.

15 Bröder, jag vill ta ett exempel från vardagen: inte ens en människas testamente som har vunnit laga kraft kan göras ogiltigt eller få något tillägg. 16 Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: ”och åt dina avkomlingar”, som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling* som är Kristus. 17 Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. 18 Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.

19 Varför gavs då lagen? Den blev tillagd för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde. Den utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand. 20 Denne medlare företräder inte bara en part. Men Gud är en.

21 Strider då lagen mot Guds löften? Nej, inte alls. Om vi hade fått en lag som kunde ge liv, då hade verkligen rättfärdigheten kommit av lagen. 22 Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat skulle ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror. 23 Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppenbaras. 24 Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro. 25 Men sedan tron har kommit, står vi inte längre under någon övervakare.

26 Alla är ni trons Guds barn genom tron på Kristus Jesus. 27 Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. 28 Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 29 Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet.

GALATERBREVET  4

1 Jag menar: så länge arvingen är omyndig, är det ingen skillnad alls mellan honom och en slav, fast han äger allt. 2 Han står under förmyndare och förvaltare fram till den dag som hans far har bestämt. 3 Jag säger detta på ett mänskligt sätt. På samma sätt var det med oss. Så länge vi var omyndiga var vi slavar under världens stadgar. 4 Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, 5 för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt. 6 Och eftersom vi ni är söner, har han Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar: ”Abba! Fader!” 7 Så är du inte längre slav utan son, och är du son är du också arvinge, insatt av Gud.

8 Tidigare, då ni inte kände Gud, var ni När ni var slavar under gudars väsen som egentligen inte är några gudar. 9 Men nu, då ni känner Gud, ja, än mer, har blivit kända av Gud, hur kan ni då vända tillbaka till dessa svaga och ynkliga människostadgar som ni på nytt vill bli slavar under? 10 Ni iakttar noga dagar och månader och särskilda tider och år, och sabbater tror jag, och koshermåltider och fasta och helgdagar. 11 Jag är rädd att jag har ansträngt mig förgäves bland er.

12 Jag ber er, bröder: bli som jag, eftersom jag har blivit som ni. Ni har inte gjort mig något ont. 13 Ni vet att det var på grund av kroppslig svaghet som jag första gången fick tillfälle att predika evangeliet för er. 14 Fastän min svaga kropp kunde ha inneburit en frestelse för er, så föraktade ni mig inte eller avskydde mig, utan ni tog emot mig som en Guds ängel, ja, som Kristus Jesus. 15 Var hör man nu er lovprisning? Jag kan vittna om att ni då hade rivit ut era ögon och gett dem åt mig, om det varit möjligt. 16 Har jag nu blivit er fiende, därför att jag säger er sanningen?

17 Dessa människor är ivriga att vinna er men har inte rätt iver, utan vill skilja er från oss för att ni med så mycket större iver skall hålla er till dem. 18 Det är bra att vara ivrig för det som är gott, det gäller alltid, och inte bara när jag är hos er. 19 Mina barn, som jag nu än en gång med smärta föder, tills Kristus har tagit gestalt i er, 20 jag skulle önska att jag nu var hos er och kunde ändra mitt tonfall, för jag vet mig ingen råd med er.

21 Säg mig, ni som vill stå under lagen: lyssnar ni inte på lagen? 22 Där står skrivet att Abraham hade två söner, en med sin slavinna och en med sin fria hustru. 23 Slavinnans son var född av mänsklig vilja, den fria hustruns son däremot i kraft av ett löfte. 24 Detta har en djupare mening: de två kvinnorna betecknar två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn enligt lagen till judarnas synagoga i slaveri, det är Hagar. Den andra föder sina barn mer upphöjt än all furstlig makt, dygd, förmåga, mer upphöjt än något Namn någonsin givet, inte bara i denna eon utan också i den kommande. 25 Ordet Hagar betecknar Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. 26 Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder. 27 Det står skrivet:

Gläd dig, du ofruktsamma, du som inte föder barn,
jubla högt, du som inte känner födslovånda,
ty den ensamma har många barn, fler än den som har en man.

28 Ni, bröder, är löftets barn liksom Isak. 29 Och som det var då, att han som var född efter naturens ordning förföljde den som var född i kraft av Anden, så är det också nu. 30 Men vad säger Skriften: Driv ut slavinnan och hennes son. Ty hennes son skall inte ärva tillsammans med den fria hustruns son. 31 Alltså, bröder, är vi inte barn till slavinnan utan till den fria hustrun.

GALATERBREVET  5

1 Stå fasta i den frihet från vilken Kristus har befriat oss! Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket. 2 Se, jag Paulus säger er att om ni låter omskära er, kommer Kristus inte att vara till någon hjälp för er. 3 Jag försäkrar er än en gång: den man var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. 4 Röj undan slaveriets tecken Ni har kommit bort ifrån Kristus, ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen. Ni har fallit ur nåden. 5 Vi däremot väntar i Anden genom tron på den rättfärdighet som är vårt hopp. 6 Ty i Kristus Jesus beror det inte på om vi är omskurna eller oomskurna, utan om vi har en tro som är verksam i kärlek.

7 Ni började bra. Vem har nu hindrat er, så att ni inte längre lyder sanningen? 8 Till det har ni inte blivit övertalade av honom som kallade er. 9 Lite surdeg fördärvar syrar hela degen. 10 Jag för min del litar i Herren på att ni inte skall vara av annan mening. Men den som skapar förvirring bland er skall få sin dom, vem han än är. 11 Bröder, om jag fortfarande predikade omskärelse, varför skulle jag då bli förföljd? Då vore korsets anstöt borta. 12 De som uppviglar er borde gå och stympa sig.

13 Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. 14 Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv.* 15 Men om ni biter och sliter i varandra, se då till att ni inte blir uppslukade av varandra.

16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. 17 Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. 18 Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. 19 Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, 20 avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, 21 mord illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.

22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. 25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. 26 Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.

GALATERBREVET  6

1 Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Men se till att inte du också blir frestad. 2 Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. 3 Ty den som tror sig vara något, fast han ingenting är, han bedrar sig själv. 4 Var och en skall pröva sina egna gärningar. Han behåller då för sig själv det som är värt att vara stolt över och jämför sig inte med andra. 5 Ty var och en skall bära sin egen börda. 6 Men den som får undervisning i ordet bör dela med sig av allt gott till den som undervisar honom. 7 Ni är bedragna Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda. 8 Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv. 9 Låt oss inte tröttna på att göra gott. Ty när tiden är inne får vi skörda, om vi inte ger upp. 10 Och låt oss därför göra gott, när tiden är inne får vi skörda mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro.

11 Se här med vilka stora bokstäver jag skriver till er med egen hand. 12 Alla som vill ha gott anseende genom något yttre försöker tvinga er till omskärelse, och detta bara för att de inte skall bli förföljda för Kristi kors. 13 Ty de som låter omskära sig kan inte ens själva hålla lagen, men de vill att ni skall låta omskära er, för att de skall kunna skryta med att ni är omskurna. 14 För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen. 15 Det har ingen betydelse om man är omskuren eller oomskuren. Det som verkligen betyder något är en ny skapelse. 16 Frid och barmhärtighet över dem som följer denna regel, ja, över Guds Israel. 17 Nu må ingen plåga mig längre, eftersom jag bär Kristi Jesu märken på min kropp. 18 Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med er ande, bröder. Amen

Roger Viklund, 2010-08-16

2 kommentarer

Uppståndelsen och den tidiga kristendomen

7 augusti, 2010 den 00:25 (Alvar Ellegård, esseerna, Paulus, uppståndelsen)

Detta inlägg kan ses som en respons på en kommentar gjord av Bengt Bengtsson till inlägget Jesuspassagerna hos Josefus.

Att Josefus beskrev endast eller just fariseer, saddukeer och esseer, beror sannolikt på att detta var de tre stora riktningarna, eller som Josefus benämner dem, filosofierna, i det judiska samhället. Ändå bör man veta att de som uppges ha tillhört dessa riktningar utgjorde endast en bråkdel av den samlade judiska befolkningen. De flesta var kanske i första hand judar, inte fariseer o.d.

För judarna var det i det förgångna mindre tal om individuell uppståndelse. Det handlade snarare om en kollektiv nationell uppståndelse och inte nödvändigtvis heller en uppståndelse i köttet. Men i och med att nationen gått under (där Babylons erövring kan ses som den sista spiken i kistan) kunde heller inte nationen som helhet längre frälsas. Lyckoriket infann sig inte och många var redan döda. Därför måste frälsningen i stället riktas mot rättfärdiga individer. Denna frälsning skulle ske någon gång i den inte allt för avlägsna framtiden. Vi kan i skrifterna följa hur tron på de dödas uppståndelse så sakta tar form:

”Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land.” (Jes 26:19, [Jesajaapokalypsen])

Hos Hesekiel finns visionen om de torkade benen som får liv. Ett löfte av Gud att alla Israels barn skall få återuppstå från de döda, en profetia som kom att få en avgörande roll för messiastrons framväxt:

”Han sade: ’Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. …’” (Hes 37:4–6)

Hos Daniel ser vi det första otvetydiga belägget i den apokalyptiska litteraturen om tron på kroppens uppståndelse efter döden:

”Många av dem som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till skam och evig fasa.” (Dan 12:2)

De olika judiska grupperna skilde sig åt i synen på uppståndelse efter döden. Fariseerna sägs ha varit ensamma om att tro på en kroppslig uppståndelse medan saddukeerna anses ha förnekat uppståndelsen. Enligt Josefus trodde esseerna på en odödlig själ och därmed på en andlig uppståndelse. Men Josefus är inte helt trovärdig i sin beskrivning. Detta kan konstateras i ljuset av den så kallade Dödahavslitteraturen påträffad i Qumran.

Även om vissa betvivlar kopplingen, anser jag att mycket talar för att åtminstone de sekteristiska skrifterna i Dödahavslitteraturen är skrivna av esseerna. I annat fall har vi funnit skrifter som tillhör någon okänd sekt samtidigt som vi inte har något bevarat från esseerna. Vidare stämmer Josefus’ skildring av esseernas föreställningar mycket väl på nästan alla punkter med vad som sägs i Dödahavslitteraturen. Skillnaden är att Josefus beskriver esseerna som om de vore änglar, medan rullarna ger sken av att spegla ett samfund av yttersta intolerans och fanatism med en extrem nationalism.

4q521

4Q521

Vara hur det vara vill. En text i Qumran-litteraturen talar faktiskt om kroppslig uppståndelse, något som Josefus då förnekar då han säger att esseerna anser att ”kroppar är förgängliga”. I En messiansk apokalyps, som är ett uppståndelsedokument och därför bör handla om livet efter döden, sägs att messias ”skall bota de skadade och återuppväcka de döda” (4Q521, fragment 2:12). Detta kan i så fall inte innebära något annat än att esseerna – liksom åtminstone senare tiders kristna och även fariseerna – trodde på en kroppslig uppståndelse.

Detta synsätt bekräftas också av kyrkofader Hippolytos av Rom (ca 165–ca 235 vt), vilken säger att esseerna ansåg att:

”… köttet både kommer att uppstå igen och att det kommer att bli odödligt, på samma sätt som själen redan är oförgänglig.” (Hippolytos, Refutatio Omnium Haeresium, 9:22)

Såväl Daniels bok som Hesekiels bok har påträffats i många exemplar i Qumran. Såvida också dessa böcker tillhörde esseerna, visar det på deras uppskattning av böckerna som var av största vikt även för de kristna.

Jag tillhör ju den grupp som tror att det var uppståndelsen i anden som var den väsentliga för de första kristna och detta märks tydligt hos Paulus (men även i många andra av de tidiga breven):

”Men det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet.” (Paulus, 1 Kor 15:50)

Din undran Bengt om det faktum att esseerna inte omnämns i NT trots att både fariseerna och saddukeerna förekommer relativt ofta skulle kunna bero på att ”evangelisterna stod dem så nära” är en intressant undran. Alvar Ellegård har föreslagit att de första kristna församlingarna rent av var esseer. Jag finner den tanken tilltalande, inte minst för att Paulus så ofta argumenterar emot de föreställningar som vi tror var esseiska.

UppståndelseDet kan synas märkligt att Paulus argumenterar mot det esseiska om det nu var så att de första kristna var esseer? Men man kan hellre se det så att det i de första kristna församlingarna, alltså i kristendomens upptagningsområde, fanns många esseer och att det därför fanns skäl att vända de esseiska trosuppfattningarna i mer kristen riktning. Ty varför argumentera emot föreställningar som ingen hyste? Så svaret på frågan om varför Jesus inte argumenterar emot esseerna kan vara att de kristna var en gren på det esseiska trädet – vilket synes ha varit rätt omfattande. Man argumenterar inte gärna emot sig själv!

Att esseerna kan ha modifierat sin syn på uppståndelsen över tiden är väl fullt möjligt, även om judendomen är en ytterst konservativ religion där förändringar som regel sker långsamt. Efter krigsslutet år 70 och det judiska folkets fördrivning, kom fariseismen att bli den allenarådande riktningen. Det betyder inte att den nya läran var identisk med den gamla fariseismen, men att esseerna och saddukeerna försvinner ut ur bilden. Min gissning är att en del av esseismen kom att överleva i kristendomen på samma sätt som dinosaurierna överlevde genom fåglarna.

Men en sak är relativt säker, den judendom som fanns före kriget 66–70 var långt mer mångfacetterad än den judendom som uppstod som en följd av fördrivningen.

Roger Viklund, 2010-08-07

1 kommentar