Uppståndelsen och den tidiga kristendomen

Detta inlägg kan ses som en respons på en kommentar gjord av Bengt Bengtsson till inlägget Jesuspassagerna hos Josefus.

Att Josefus beskrev endast eller just fariseer, saddukeer och esseer, beror sannolikt på att detta var de tre stora riktningarna, eller som Josefus benämner dem, filosofierna, i det judiska samhället. Ändå bör man veta att de som uppges ha tillhört dessa riktningar utgjorde endast en bråkdel av den samlade judiska befolkningen. De flesta var kanske i första hand judar, inte fariseer o.d.

För judarna var det i det förgångna mindre tal om individuell uppståndelse. Det handlade snarare om en kollektiv nationell uppståndelse och inte nödvändigtvis heller en uppståndelse i köttet. Men i och med att nationen gått under (där Babylons erövring kan ses som den sista spiken i kistan) kunde heller inte nationen som helhet längre frälsas. Lyckoriket infann sig inte och många var redan döda. Därför måste frälsningen i stället riktas mot rättfärdiga individer. Denna frälsning skulle ske någon gång i den inte allt för avlägsna framtiden. Vi kan i skrifterna följa hur tron på de dödas uppståndelse så sakta tar form:

”Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land.” (Jes 26:19, [Jesajaapokalypsen])

Hos Hesekiel finns visionen om de torkade benen som får liv. Ett löfte av Gud att alla Israels barn skall få återuppstå från de döda, en profetia som kom att få en avgörande roll för messiastrons framväxt:

”Han sade: ’Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. …’” (Hes 37:4–6)

Hos Daniel ser vi det första otvetydiga belägget i den apokalyptiska litteraturen om tron på kroppens uppståndelse efter döden:

”Många av dem som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till skam och evig fasa.” (Dan 12:2)

De olika judiska grupperna skilde sig åt i synen på uppståndelse efter döden. Fariseerna sägs ha varit ensamma om att tro på en kroppslig uppståndelse medan saddukeerna anses ha förnekat uppståndelsen. Enligt Josefus trodde esseerna på en odödlig själ och därmed på en andlig uppståndelse. Men Josefus är inte helt trovärdig i sin beskrivning. Detta kan konstateras i ljuset av den så kallade Dödahavslitteraturen påträffad i Qumran.

Även om vissa betvivlar kopplingen, anser jag att mycket talar för att åtminstone de sekteristiska skrifterna i Dödahavslitteraturen är skrivna av esseerna. I annat fall har vi funnit skrifter som tillhör någon okänd sekt samtidigt som vi inte har något bevarat från esseerna. Vidare stämmer Josefus’ skildring av esseernas föreställningar mycket väl på nästan alla punkter med vad som sägs i Dödahavslitteraturen. Skillnaden är att Josefus beskriver esseerna som om de vore änglar, medan rullarna ger sken av att spegla ett samfund av yttersta intolerans och fanatism med en extrem nationalism.

4q521

4Q521

Vara hur det vara vill. En text i Qumran-litteraturen talar faktiskt om kroppslig uppståndelse, något som Josefus då förnekar då han säger att esseerna anser att ”kroppar är förgängliga”. I En messiansk apokalyps, som är ett uppståndelsedokument och därför bör handla om livet efter döden, sägs att messias ”skall bota de skadade och återuppväcka de döda” (4Q521, fragment 2:12). Detta kan i så fall inte innebära något annat än att esseerna – liksom åtminstone senare tiders kristna och även fariseerna – trodde på en kroppslig uppståndelse.

Detta synsätt bekräftas också av kyrkofader Hippolytos av Rom (ca 165–ca 235 vt), vilken säger att esseerna ansåg att:

”… köttet både kommer att uppstå igen och att det kommer att bli odödligt, på samma sätt som själen redan är oförgänglig.” (Hippolytos, Refutatio Omnium Haeresium, 9:22)

Såväl Daniels bok som Hesekiels bok har påträffats i många exemplar i Qumran. Såvida också dessa böcker tillhörde esseerna, visar det på deras uppskattning av böckerna som var av största vikt även för de kristna.

Jag tillhör ju den grupp som tror att det var uppståndelsen i anden som var den väsentliga för de första kristna och detta märks tydligt hos Paulus (men även i många andra av de tidiga breven):

”Men det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet.” (Paulus, 1 Kor 15:50)

Din undran Bengt om det faktum att esseerna inte omnämns i NT trots att både fariseerna och saddukeerna förekommer relativt ofta skulle kunna bero på att ”evangelisterna stod dem så nära” är en intressant undran. Alvar Ellegård har föreslagit att de första kristna församlingarna rent av var esseer. Jag finner den tanken tilltalande, inte minst för att Paulus så ofta argumenterar emot de föreställningar som vi tror var esseiska.

UppståndelseDet kan synas märkligt att Paulus argumenterar mot det esseiska om det nu var så att de första kristna var esseer? Men man kan hellre se det så att det i de första kristna församlingarna, alltså i kristendomens upptagningsområde, fanns många esseer och att det därför fanns skäl att vända de esseiska trosuppfattningarna i mer kristen riktning. Ty varför argumentera emot föreställningar som ingen hyste? Så svaret på frågan om varför Jesus inte argumenterar emot esseerna kan vara att de kristna var en gren på det esseiska trädet – vilket synes ha varit rätt omfattande. Man argumenterar inte gärna emot sig själv!

Att esseerna kan ha modifierat sin syn på uppståndelsen över tiden är väl fullt möjligt, även om judendomen är en ytterst konservativ religion där förändringar som regel sker långsamt. Efter krigsslutet år 70 och det judiska folkets fördrivning, kom fariseismen att bli den allenarådande riktningen. Det betyder inte att den nya läran var identisk med den gamla fariseismen, men att esseerna och saddukeerna försvinner ut ur bilden. Min gissning är att en del av esseismen kom att överleva i kristendomen på samma sätt som dinosaurierna överlevde genom fåglarna.

Men en sak är relativt säker, den judendom som fanns före kriget 66–70 var långt mer mångfacetterad än den judendom som uppstod som en följd av fördrivningen.

Roger Viklund, 2010-08-07

1 kommentar

  1. Bengt Bengtsson said,

    7 augusti, 2010 den 11:42

    Tack för all denna jätteintressanta information om kroppslig vs andlig (åter)uppståndelse (resurrection) och, inte minst, dina åsikter om esseernas tankeparadigm.

    Jag tycker dessutom att din miniessä visar, att Paulus närmast kan liknas vid en modern ”spin doctor” som lägger upp strategin för hur den kristna läran snabbare ska kunna spridas och bli accepterad bland hedningarna.

    Jesus själv uppstod ju i kroppslig bemärkelse, med sårskadorna från (den påstådda) korsfästelsen fullt bevarade, vilket bland annat aposteln Thomas kunde konstatera genom att sticka in hela sin hand i det öppna, oläkta sår som Jesus hade på sin thorax´ högra sida:

    Sedan sade han [= den uppståndne Jesus] till Thomas: ”Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!” (Joh 20:27)

    Men trots detta ovedersägliga evangeliska ”bevis” på Jesus´ kroppsliga uppståndelse handlar det lite senare mer och mer om en uppståndelse i andlig bemärkelse. Samma fenomen, alltså, som när spin doctor Paulus under sitt besök hos den första kristna församlingen i Jerusalem ser till så att kravet på manlig omskärelse i fysisk/kroppslig bemärkelse kan slopas för att i stället ersättas med en omskärelse i hjärtat, dvs en symbolisk circumcision av manslemmen. (Högst sannolikt en eftergift framtvingad av hedningarnas motstånd mot att låta omskära sig i vuxen ålder; de var alltså inte lika villiga därtill som en gång Abraham med sina tjänare, vilka ju utan att knota det minsta gick med på att tillgodose Herren Guds önskemål om avskurna förhudar; se Mos 17:23: Samma dag tog Abraham sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta för pengar, alla av manligt kön bland hans husfolk, och skar bort deras förhud så som Gud hade sagt till honom.)

    Paulus måste alltså ha föreslagit, att man måste bortse från Herren Guds oeftergivliga krav enligt 1 Mos 17:14: Men en oomskuren av manligt kön, en som inte fått förhuden bortskuren, han skall utrotas från sitt folk. Han har brutit mitt förbund.

    Nog om denna utvikning från ämnet. Jag avslutar min kommentar med att tipsa om två artiklar som jag själv har haft stort utbyte av när jag har ägnat mig åt att på webben söka information om främst kristendomens syn på uppståndelse.

    Dels; http://www.skepdic.com/resurrection.html

    Och dels: http://www.infidels.org/library/modern/theism/christianity/resurrection.html

    Båda dessa sidor innehåller sedan i sin tur en rad vidareläsningstips (av ”further reading”-karaktär).

    Dessutom vill jag påminna alla som läser denna kommentar, att Roger Viklunds bok ”Den Jesus som aldrig funnits” – naturligtvis, frestas jag säga/skriva – på ett högst förtjänstfullt sätt tar upp begreppet ”uppståndelse” (”resurrection”).

    Eftersom den senaste upplagan av denna bok innehåller ett nästan 20 sidor långt alfabetiskt ordnat sak- och personregister, kan den numera också nyttjas som en uppslagsbok, extremt lätt att hitta i för den som söker information om sådant som har med Bibel-Jesus att göra.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: