En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 1

15 oktober, 2016 den 20:39 (Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Morton Smith, Timo S. Paananen)

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 1: Smith som manuskriptjägare

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 1: Smith as a Manuscript Hunter

• Del 2: Fyra handskriftsanalyser
• Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning
• Del 4: Kontrollerad och personlig handstil: en kvantitativ studie
• Del 5: Skillnaden mellan jämförande handstilsundersökning och paleografi
• Del 6: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (nomina sacra & kolon)
• Del 7: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (pennlyft)
• Del 8: Slutord

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln. Jag inleder med en relativt ordagrann översättning av artikelns inledande sammanfattning, det som på engelska kallas abstract och som är begränsat till ett visst antal tecken:

Denna artikel avhandlar Morton Smiths roll som självutnämnd manuskriptjägare i samband med hans upptäckt av det enda kända exemplaret av Klemens’ brev till Theodoros, och bedömer kritiskt de förefintliga studierna av brevets handskrivna text. Vi hävdar att Stephen C. Carlsons analys är felaktig för att den är utförd på bilder som är förvanskade, att Agamemnon Tselikas’ studie har ett antal problem till följd av det olämpliga i att tillämpa normala paleografiska metoder vid ett fall av misstänkt bedrägeri, och att Venetia Anastasopoulou har gjort en välgrundad analys när hon argumenterar för att Smith inte kunde ha imiterat den svåra sjuttonhundratalshandstilen – ett kvalitativt utlåtande som stärks av vår kvantitativa studie av frånvaron av tecken på kontroll. Vi kommer till slutsatsen att den handskrivna texten är omöjlig att särskilja från äkta handskriven sjuttonhundratalstext.

Morton Smith (1915–1991) tog tre uppsättningar foton av Klemens’ brev till Theodoros, och lämnade kvar handskriften i tornbiblioteket i klostret Mar Saba. Han kunde inte gärna ta med sig dokumentet eftersom det tillhörde det grekisk-ortodoxa patriarkatet.

Isaac Vossius’ första utgåva från 1646 av de erkänt äkta verken av Ignatios på grekiska och i översättning till latin. Pärmen saknas och på den första bevarade sidan har Morton Smith märkt boken ”Smith 65”.

Detta är viktigt att påpeka eftersom det utan omsvep genomborrar den ihållande myt som säger att Smith var oärlig när han presenterade sin upptäckt för sina kolleger. Flera menar att Smith borde ha sett till att dokumentet fanns lätt tillgängligt för andra forskare så att de kunde kontrollera det. Till följd av bland annat detta har det antytts att Smith själv skulle ha förfalskat brevet och dessa anklagelser har med tiden blivit än mer uttalade. Anklagelserna har lett till att helt vanliga åtgärder som Smith vidtog i samband med sitt sökande efter tidigare okända eller odokumenterade handskrifter använts som bevis för att han förfalskat brevet. Så låter exempelvis Craig Evans påstå att det faktum att Smith skrev ”Smith 65” på bokens framsida, tyder på att det var hans egen bok – trots att det är en normal metod att märka alla böcker som man katalogiserar med namn och nummer som svarar mot den lista man upprättar. I andra fall kan det faktum att Smith efter att ha upptäckt handskriften blev så upprymd att han kände det som om han svävade på moln, av Peter Jeffery vara en grund för att ifrågasätta hans ärlighet, eller av Donald Capps tas till intäkt för att Smith led av en personlighetsstörning. Agamemnon Tselikas har framfört anklagelser mot Smith för att i stället för att verkligen ha varit intresserad av böckerna i klosterbiblioteken utifrån deras historiska värde, ha verkat som hemlig agent för Storbritannien eller USA. Och vidare har främst Stephen Carlson menat att Smith var så förslagen att han inte bara förfalskade handskriften utan också medvetet dolde kryptiska anspelningar i texten på att han själv hade skrivit den.

En annan bok från Mar Saba som Smith katalogiserat som ”Smith 22”.

Vi har i denna artikel försökt sätta in Smith i ett historiskt sammanhang vi anser vara mer sannolikt och påvisa att hans agerade är såväl rimligt som i överensstämmelse med det sätt på vilket andra manuskriptjägare agerade vid samma tid. Äldre manuskriptjägare såg det som sin skyldighet att inte bara dokumentera sina fynd utan också att ta dem med sig till hemlandet, antingen genom att stjäla handskrifterna, men oftare genom att köpa dem för en billig penning. Men i och med kamerans tillkomst övergick man från att förvärva handskrifterna till att fotografera dem, lista dem i kataloger, och lämna kvar dem med ”förvissning” om att deras rättmätiga ägare också skulle kunna bevara dem.

Morton Smith 1989, två år före sin död.

Smith var en typisk manuskriptjägare av sin tid. Han företog flera långa resor till många bibliotek – privata, offentliga och sådana i kloster. Åren 1951 och 1952 lyckades han hitta, katalogisera och fotografera alla betydande handskrifter i Västeuropa av Isidoros av Pelusium. Och av alla tusentals handskrifter som han fotat och katalogiserat, är det endast en handskrift där det har ställts krav på att han utöver sina fotografier också skulle tillhandahålla själva originalet. Som om han skulle ha kunnat göra detta utan att stjäla skriften!

Vi menar att orsakerna till detta ovanliga krav i huvudsak är två. Dels att Klemensbrevet innehöll citat ur en dittills okänd längre utgåva av Markusevangeliet vilket väckte intresse inte bara bland en liten grupp Klemensforskare utan hos alla som intresserade sig för kristendomens uppkomst. Dels att Smiths egen uttolkning av det ”hemliga” Markusevangeliet som en indikation på att Jesus var en magiker som invigde sina lärjungar i mysterieriter i vilka Jesu ande tog kontroll över dem och där de genom hallucinatoriska inslag upplevde att Jesus steg till himlen, väckte känslor hos många nytestamentliga forskare. Och inte blev det bättre av att Smith vid ett tillfälle var i sina böcker om Hemliga Markusevangeliet föreslog att symbolismen i denna rit kan ha innefattat även fysisk förening mellan Jesus och lärjungarna. Forskarnas reaktioner varierade från skepsis till upprördhet.

Vi menar dock att Smiths uttolkning av brevet och brevet i sig är två skilda saker och att dessa båda alltför ofta blandas samman. Likaså anser vi att Smiths förlitan på att patriarkatet skulle kunna bevara brevet var befogad. År 1976 åkte Guy G. Stroumsa och tre andra forskare till Mar Saba och hittade boken tillsynes på den hylla där Smith hade lämnat den 18 år tidigare. De tog med sig den till patriarkatets bibliotek i Jerusalem i syfte att göra en vetenskaplig undersökning av skriften, något som aldrig blev av då man från patriarkatets sida inte tillät att man tog boken till den israeliska polisen för att genomföra de nödvändiga testerna. Efter detta försökte flera forskare att få undersöka brevet. När Thomas Talley försökte få tillgång till texten på 80-talet nekades han med motiveringen att den höll på att restaureras. Per Beskow kom till Jerusalem 1984 med tillåtelsen från patriarken att undersöka texten men nekades på plats med hänvisning till att sidorna var besprutad med insektsgift. Men ett år tidigare hade faktiskt Quentin Quesnell haft tillgång till texten genom att han under några timmar per dag under en veckas tid tilläts att på plats undersöka den. Märkligt nog upplyste han inte forskarvärlden om den saken trots att han var den förste att öppet anklaga Smith för att inte ha sett till att andra kunde undersöka originalet och också den förste att antyda att Smith förfalskat brevet. Quesnells besök i biblioteket blev inte känt förrän långt senare och först när Quesnell tillfrågades på gamla dar. Någon gång efter 1983, då Quesnell undersökte brevet och 1992, när Hedrick och Olympiou inte kunde finna det, måste det ha försvunnit, och sedan dess har det trots ett antal försök att lokalisera det varit försvunnet.

Men vi menar att Smith knappast kan hållas ansvarig för att brevet har försvunnit. Han fann det, fotograferade det, beskrev var och hur han hittade det och var det fanns. Och att fotografera handskrifterna och lämna kvar dem var just det som kännetecknade den nya sortens manuskriptjägare i motsats till deras äldre mer skrupelfria företrädare. Vidare brukar en förfalskare normalt gör sitt yttersta för att förhindra andra att kunna undersöka förfalskningen på nära håll. Vi menar med utgångspunkt från denna genomgång att Smith inte på något sätt fruktade en sådan undersökning av Klemensbrevet. Tvärtom talade han om exakt var det fanns och upplyste också sina kolleger när han senare fick veta att det hade förflyttats till Jerusalem. Dessutom var Smith främst upptagen med frågan om Klemens stilistiskt hade kunnat skriva brevet och för att avgöra den frågan behövde han inget original.

Om någon skall anklagas för att handskriften med brevet har försvunnit är det inte Smith, utan det grekisk-ortodoxa patriarkatet. Frånsett att brevet försvann medan de hade det i sin ägo och därmed ansvaret för dess säkerhet, har de dessutom vid åtminstone två tillfällen (Stroumsa och Quesnell) vägrat låta brevet genomgå vetenskapliga tester och dessutom vid ytterligare tillfällen förvägrat forskare att ens se det. Att i detta läge, som exempelvis Craig Evans gjort, anklaga Smith för att inte ha ansträngt sig för att få brevet undersökt, anser vi vara en position svår att upprätthålla. Det kan mycket väl vara så att Smith har försökt både att få tillgång till brevet och att få det undersökt, men att hans begäran i likhet med nästan alla andras har avvisats.

Roger Viklund, 2016-10-15