Gick Jesus på vattnet och var han i så fall ensam om detta?

Enligt evangelierna gick Jesus på vattnet. Jag återger alla de tre berättelserna ur de bibliska evangelierna och man kan välja att läsa dessa eller att hoppa direkt till parallellerna inunder.

”När det hade blivit kväll, gick hans lärjungar ner till sjön och steg i en båt för att fara över till Kapernaum på andra sidan sjön. Det var redan mörkt, och Jesus hade ännu inte kommit till dem. Det blåste hårt och sjön började gå hög. När de hade kommit ungefär tjugofem eller trettio stadier ut, fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: ’Det är jag. Var inte förskräckta!’ De skulle just ta upp honom i båten, men då var den redan framme vid den plats dit de var på väg.” (Joh 6:16–21)

”Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra sidan sjön, medan han sände i väg folket. Och när han hade skilts från dem, gick han upp på berget för att be. På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. Han såg hur medtagna lärjungarna var av rodden, därför att de hade vinden emot sig. Vid fjärde nattväkten kom han till dem, gående på sjön. Han skulle just gå förbi dem, men när de fick se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad, och de skrek. Ty alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem: ’Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.’ Sedan steg han upp i båten till dem, och vinden lade sig. De var utom sig av häpnad, ty de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var hårda.” (Mark 6:45–52)

”Strax därefter befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där. Båten befann sig redan många stadier från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot. Vid fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: ’Det är en vålnad.’ Och de skrek, så rädda var de. Men genast sade Jesus till dem: ’Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.’

Petrus sade: ’Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet.’ Jesus sade: ’Kom!’ Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom. Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: ’Herre, hjälp mig!’ Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: ’Så lite tro du har! Varför tvivlade du?’ De steg i båten och vinden lade sig. Och de som var i båten tillbad honom och sade: ’Du är verkligen Guds Son.’” (Matt 14:22–33)

Jag har ”alltid” föreställt mig att vattengående avsåg levitation, där endast underlaget vatten gjorde det extra spektakulärt. Därmed kan man rimligen räkna in även svävande inom gengren vattengående.

Herakles

Att gå på vattnet var nu ingalunda något som var unikt för just Jesus. Även andra gestalter sades ha gått på vattnet. Kejsar Julianus (331–363 vt) skriver följande om den grekiska halvguden Herakles (Herkules):

”Och sedan finns hans resa över själva havet i en gyllene kopp, ehuru vid gudarna, tror jag inte att det verkligen var en kopp, utan min övertygelse är att han själv gick på vattnet som om det vore torra land. Ty vad var omöjligt för Herakles?” (Julianus, Orationes 7:219D)

Nu kan man kanske tycka att denna berättelse är en aning sen i tiden. Dock finns den bevittnad långt tidigare. Seneca d.y. (4–65 vt) bekräftar detsamma i Den rasande Herkules:

”Herkules korsade haven till fots” (Seneca, Hercules Furens 322–324).

Eufemos

Poseidons son Eufemos fick av sin far förmågan att gå på vattnet. Enligt Asklepiades gavs han förmågan att utan att ta skada färdas över vatten som om det vore land. Denne Asklepiades kan vara Asklepiades av Tragilos som levde på 300-talet fvt eller Asklepiades av Myrleia som levde på nollhundratalet fvt. Även Apollonios Rhodios bekräftar detsamma på 200-talet fvt:

”Efter dem kom Eufemos från Taenarus, den mest snabbfotade av män, som Europa, dottern till den mäktiga Tityos, födde åt Poseidon. Han var van att skumma det gråa havets vågor, och blötte inte sina snabba fötter, utan doppade bara tåspetsarna när han färdades på den vattenrika vägen. (Apollonios Rhodios, Argonautika 1:179–184)

Orion

Ytterligare en av Poseidons söner, då Orion, gavs av sin far förmågan att skrida över vatten:

”Hesiodos säger att [Orion] var son till Euryale, Minos’ dotter och till Poseidon, och att han som en gåva gavs förmågan av att gå på vågorna som på land.” (Pseudo- Eratosthenes, Katasterismi 32)

Abaris

Senare, på 200-talet, skildrar den grekiske filosofen Porfyrios (ca 234–305) hur också Apollons tjänare Abaris kom gående på vattnet. Abaris var känd för att …

”gå i luften, eftersom han genom att åka på den pil han fått av den hyperboreiske Apollon, korsade floder, hav och oframkomliga platser, på något sätt gående i luften.” (Porfyrios, Pythagoras’ liv 29)

Samma berättelse upprepas av Iamblichos i hans Pythagoras’ liv 136. Dock verkar denna berättelse ha varit i svang så tidigt som på 400-talet fvt, eftersom Herodotos redan då verkar känna till den.

Xerxes

Ca år 104 bevittnar Dion Chrysostomos dåtidens föreställningar om att folk kunde gå på vattnet genom att via Sokrates’ mun hänvisa till perserkonungen Xerxes’ förmåga att om han så ville, förmå ”män att gå torrskodda över havet” (Dion Chrysostomos, Third Discourse on Kingship 30–31).

Alexander den store

Även Alexander den store sades ha haft förmågan att gå på vatten. Detta påstår i varje fall den atenske dramatikern Menandros på 300-talet fvt. Menandros låter Alexander utbrista:

”Och om jag minsann måste beträda någon gångstig genom havet, så kommer jag att få fotfäste.” (Menandros, fragment 924 K)

Visserligen raljerar Menandros över vattegåendet men det speglar med all säkerhet just därför de föreställningar som många människor på den tiden hade.

Lukianos

Faktum är att Lukianos på 100-talet raljerar än mer över folks godtrogenhet. I En sann historia skojar han med Odysseus’ resa och hur resenärerna på den åttonde dagen ser en klunga av män springande på havet:

”… Vi kom inom synhåll för många män som sprang över havet, som oss på alla sätt både till form och storlek, förutom deras fötter, som var av kork. Det är därför de kallades korkfötter, om jag inte misstar mig.” (Lukianos, En sann historia 2:4)

Lukianos skriver också följande:

”Vad skulle jag göra när jag såg honom sväva genom luften i fullt dagsljus och gå på vatten och långsamt gå till fots genom eld?” (Lukianos, Lover of Lies 13)

Adela Yarbro Collins, Buckingham Professor of New Testament Criticism and Interpretation

Adela Yarbro Collins

Jag har i denna del av inlägget i rätt stor omfattning förlitat mig på Adela Yarbro Collins, Rulers, Divine Men, and Walking on the Water i boken Religious Propaganda and Missionary Competition in the New Testament World: Essays Honoring Dieter Georgi [ed. LukasBormann et al.; NovTSup 74; Leiden: Brill, 1994], s. 207ff.

Buddha

Vidare tänkte jag ge några buddhistiska prov på vattengång. Om Buddha sägs följande:

”Han går på vattnet utan att dela det, som om han gick på fast mark” (Anguttaranikâya 3:60, citerat i Borg, s. 149; också Ashvaghosha, Saundarananda, 3:23).

”Han går över floden Ganges” (Mahavastu 3:328:6, Lalitavistâra 528).

Enligt citaten i början påstår Matteus att Jesu favoritlärjunge Petrus går på vattnet (Matt 14:28–33). Petrus gör detta på uppmaning av Jesus, sedan Jesus ingjutit mod i honom. Men när Petrus ser hur det blåser, blir han rädd och sjunker, varvid Jesus hjälper honom upp och anklagar honom för att vara svag i tron.

Shariputra

Även Buddhas lärjungar utför liknande underverk. Buddhas främste lärjunge Shariputra (pali: Sariputta) går ut på floden Achiraviti medan hans sinnesstämning är hög, och han tänker hela tiden på Buddha. Men när han ser vågorna blir han rädd, tappar koncentrationen och sjunker. Dock tar han sig samman, återfår sin tidigare sinnesstämning och fortsätter promenaden på vattnet till den andra sidan.

”Medan mästaren var i Jetavana, berättade han denna historia om en troende. Detta var en trogen och from person, en utvald lärjunge. En kväll när han var på väg till Jetavana, kom han till bukten av floden Aciravatī efter att färjekarlarna hade dragit upp sin båt på stranden för att delta i (guds)tjänst. Då ingen båt fanns vid bryggan, och vår väns sinne var fyllt av ljuvliga tankar på Buddha, gick han ut i floden. Hans fötter sjönk inte under vattenytan. Han kom så långt som till mitten av floden promenerande som om han vore på torra land, men där upptäckte han vågorna. Då lade sig hans hänryckning, och hans fötter började sjunka. Återigen försatte han sig i ett högt (medvetenhets)tillstånd, och gick vidare på vattnet. Därefter anlände han till Jetavana, hälsade mästaren, och satte sig på den ena sidan.” (Sîlanisamsajâtaka, 190).

Kontentan

Så kontentan av detta är att om Jesus verkligen gick på vattnet var han i varje fall inte ensam om denna bedrift.

Alla citat i detta inlägg, frånsett de ur evangelierna, är översätta från engelska till svenska av mig.

Roger Viklund, 2010-09-30

Annonser