Apostlagärningarna som grund för att tidigarelägga evangelierna

MarkAllt inom evangeliedateringsområdet bygger på mer eller mindre osäkra antaganden. Man bör ständigt ha detta i åtanke. Vi vet helt enkelt inte hur tillkomstprocessen ser ut, vilka som skrev evangelierna, var och när de skrevs. Men vi gör vissa antaganden som ibland vilar på någon form av fast underlag och utifrån dessa plattformar gör vi ytterligare antaganden.

Ett sådant antagande är skrifternas tillkomstordning. Om vi för tillfället lyfter ut Johannesevangeliet och enbart betraktar synoptikerna plus Apostlagärningarna bör de ha skrivits i följande ordning:

Mark – Matt – Luk – Apg

Markus ligger med relativ säkerhet till grund för Matteus och Lukas. Det mesta tyder på att ”Lukas” skrev efter ”Matteus”. Och Apostlagärningarna uppges ha skrivits av samma person som skrev Lukasevangeliet. Denna uppgift förekommer såväl i Apostlagärningarna som hos senare kyrkofäder. De senare uppger också att författaren var Lukas, en följeslagare till Paulus. Detta kan tills vidare lämnas därhän. I varje fall finns tydliga (om än inte ovedersägliga) tecken på att Lukasevangeliet och Apostlagärningarna har samma författare.

Apostlagärningarna avslutas med följande ord:

”I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.” (Apg, 28:30–31)

Paulus i fängelse, av Rembrandt

Paulus, av Rembrandt

Eftersom Paulus enligt Apostlagärningarnas kronologi bör ha anlänt till Rom år 60 bör han ha predikat fram till år 62 utan att bli hindrad.

Enligt senare kristen tradition led Paulus martyrdöden i Rom inte långt efter år 62. Och denna omständighet brukar av de mer bibeltrogna användas som utgångspunkt för att datera Apostlagärningarna till år 62 eller strax därefter och därmed också evangelierna till en än tidigare tid.

Resonemanget är som följer: Om författaren av Apostlagärningarna känt till att Paulus lidit martyrdöden i Rom skulle han näppeligen ha underlåtit att omnämna detta. Likaså uppges ju aposteln Jakob, Herrens broder, enligt Josefus ha dött år 62, och då man utgår från att den uppgiften är riktig (något jag som bekant ifrågasätter) ställer man sig återigen frågan hur det kan komma sig att författaren av Apostlagärningarna inte nämner heller Jakobs död? Han nämner heller inte Petrus’ död, vilken ska ha inträffat ungefär samtidigt som Paulus’. Sammantaget kan alltså sägas att huvudpersonerna i Apostlagärningarna, Jakob, Petrus och Paulus, enligt den kristna traditionen alla dör år 62 eller strax därefter och att berättelsen i Apg upphör år 62, just innan allt detta antas ha inträffat. Utifrån dessa omständigheter antar man att författaren av Apostlagärningarna, som då antas vara Lukas, skrev sitt verk innan de ännu lidit martyrdöden. Han var i så fall ovetande om vad som framöver skulle ske.

På det sättet förlägger man Apostlagärningarnas tillkomst till år 62. Av detta följer att evangelierna är än tidigare. Lukasevangeliet kan då ha skrivits alldeles i början av 60-talet, just före Apostlagärningarnas tillkomst. Men både Matteusevangeliet och framför allt Markusevangeliet bör ha skrivits betydligt tidigare, eftersom man räknar med en viss tid mellan skrifterna för att olika föreställningar som där gör sig gällande ska ha hunnit utvecklas. Det gör att Matteusevangeliet förläggs till det tidiga 50-talet och Markusevangeliet kanske till 40-talet.

Så ser den vanliga bevekelsegrunden ut för de mer bibeltrogna forskarnas datering av alla evangelier till en tid långt före templets fall år 70. Med stöd av då bland annat detta hävdar man vidare att evangelierna nedtecknades av folk som själva upplevt Jesu gärning, eller i varje fall av personer som umgåtts med de som gjort det.

Jag vill först betona att detta argument visst utgörs av en fråga som det är rimligt att ställa. Det är en faktor som måste vägas in i bedömningen. Men jag vill samtidigt poängtera att det är ett mycket svagt argument och kan aldrig mäta sig i styrka med motsatta uppgifter som visar att evangelieförfattarna var medvetna om senare händelser.

Som ett drastiskt exempel för att åskådliggöra på vilket sätt argumentet är svagt, brukar jag åberopa Markusevangeliet. I sin ursprungliga form (av det vi känner till) slutar evangeliet med att kvinnorna vid den tomma graven möter en man iklädd en lång vit dräkt, och denne man säger till dem:

”Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galileen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er.” Då gick de ut och flydde bort från graven. Ty bävan och bestörtning hade kommit över dem, och de sade ingenting till någon, därför att de fruktade.” (Mark 16:7–8)

Det som följer i Mark 16:9–20 är ett senare tillägg som saknades i originalet. Det betyder att vi hos Markus inget får veta om den uppståndne Jesus, inte hans möten med lärjungarna och andra, ej heller hans himlafärd, som (beroende på vilken skrift man tror på) skedde senast 40 dagar efter uppståndelsen.

Om vi nu använder oss av samma argument som det som daterar Apostlagärningarna till år 62 eftersom det som antas ha skett senare inte finns omnämnt, innebär det i konsekvensens namn att ”Markus” måste ha skrivit sitt evangelium ca år 30. Eller för att vara mer exakt: Han bör ha skrivit sitt evangelium bara någon dag efter att Jesus dött och således innan han uppstod och reste till himlen. Ty hur viktig än Paulus’ död må ha varit att omnämna, kan den näppeligen mäta sig i betydelse med Jesu uppståndelse, uppenbarelse och himlafärd. Alltså skulle ”Markus” aldrig ha underlåtit att berätta om detta om han känt till det, varför han i logikens namn måste ha skrivit innan det hade inträffat.

I min bok, Den Jesus som aldrig funnits, åskådliggör jag detta dilemma genom ett exempel med ett fiktivt brev av Goethe:

”Argumentet att något måste ha inträffat efter en viss historisk händelse – till exempel templets förstörelse år 70 – är betydligt starkare än argumentet att det måste ha inträffat kort efter denna händelse. Om man i dag skulle finna odaterade brev av Johann Wolfgang von Goethe (1749–1832), vilka beskrev den franska revolutionen år 1789, vore slutsatsen att breven tillkommit efter 1789 giltig, medan däremot påståendet att breven skrivits omedelbart efter 1789 ogiltigt.

De som hävdar att detaljrikedomen, livfullheten i skildringen etc., vore bevis på att författaren skrivit om saker som nyligen inträffat, är definitivt ute på svag is. Livfullheten är ett resultat av författarens förmåga att framställa sitt ämne och har ingenting med objektiva förhållanden att göra. Sherlock Holmes blir naturligtvis inte en person som existerat bara för att Arthur Conan Doyle beskrivit honom så levande. Vilhelm Moberg skrev naturligtvis inte på 1800-talet, bara för att han skildrat utvandringen till USA under 1800-talet så levande.” (Roger Viklund, Den Jesus som aldrig funnits, 2008, s. 313–314)

Det finns därför ingen styrka i argumentet att Apostlagärningarna måste ha tillkommit år 62 bara för att berättelsen upphör då. Det är varje författares privilegium att avsluta sin berättelse när han eller hon vill. Bara för att en berättelse avslutas vid en viss tid betyder det inte att berättelsen nedtecknats direkt efter att berättelsen upphört.

Det går inte att säga hur långt efter händelserna berättelsen nedtecknats. Man kan mycket väl skriva långt, långt efter den händelse man avhandlar. Det kan finnas många anledningar till varför en berättelse upphör. Kanske det inte var känt vad som hände med Paulus efter år 62 och måhända den senare traditionen är blott en legend. Kanske författaren inte ville att det skulle bli känt vad som hände efteråt. Kanhända den ursprungliga avslutningen tappats bort eller rensats bort. Det finns således många möjliga förklaringar.

Vidare måste en datering av Apostlagärningarna ställas i relation till övriga omständigheter. Det gäller då inte bara ”Markus’” kännedom om templets fall år 70. Även i Lukasevangeliet visas kännedom om att templet förstörts:

”Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att tiga!’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.’ När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den och sade: ’Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon.  Ty det skall komma dagar över dig, när dina fiender kastar upp en belägringsvall runt dig och omringar och ansätter dig från alla håll.  De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.’”

Egentligen har jag svårt att förstå att denna passage hos Lukas av merparten betraktas som en anspelning på templets förstörelse, medan vissa av desamma ändå anser att den liknande passagen hos Markus inte gör det. Dessutom finns rätt tydliga tecken på att ”Lukas” har använt Josefus’ båda skrifter, Om det judiska kriget (utkom år 78) och Judiska fornminnen (utkom 93/94) för både evangeliet och Apostlagärningarna. I så fall måste såväl Lukasevangeliet som Apostlagärningarna ha tillkommit efter år 93/94, då Judiska fornminnen utkom. Detta får bli föremål för ett senare inlägg.

Roger Viklund, 2010-08-30

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: