Miraklet om legionen i svinen vilket daterar Markusevangeliet

Att datera de nytestamentliga skrifterna, och då inte minst evangelierna, är en grannlaga uppgift. Då inga säkra uppgifter eller omständigheter föreligger, blir varje försök en kvalificerad gissning, och i stort sett inte mycket mer. Många synes inte förstå hur osäkra alla dateringsförslag är, även om vissa uppgifter kan betraktas som mer sannolika än andra.

I detta inlägg avser jag att ta upp en, och endast en, omständighet som kan användas för att datera Markusevangeliet. Varje dateringsförslag är givetvis produkten av att ett antal omständigheter vägs mot varandra, och jag avser att återkomma med fler omständigheter. Men här avser jag att med hjälp av mirakelberättelsen om den legion av onda andar som Jesus i Markusevangeliets femte kapitel sägs driva in i en svinahjord, argumentera för en gräns vid pass år 70 för evangeliets tillkomst:

Så kom de över till gerasenernas område på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten, kom en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande och höll till bland gravarna. Ingen kunde binda honom längre, inte ens med kedjor. Många gånger hade han bundits med fotbojor och kedjor, men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen var stark nog att rå på honom. Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen, och han ropade och slog sig själv med stenar. När han nu på långt håll fick se Jesus, sprang han fram och föll ner för honom och skrek: ”Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!” Jesus hade just befallt honom: ”Far ut ur mannen, du orene ande!” Nu frågade han honom: ”Vad är ditt namn?” Mannen svarade: ”Mitt namn är Legion, för vi är många.” Och han bad gång på gång att Jesus inte skulle driva bort dem från området. Där gick då en stor svinhjord och betade vid berget. De orena andarna bad honom: ”Skicka i väg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem.”  Det tillät han, och då for andarna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade sig utför branten ner i sjön. Det var omkring två tusen svin som drunknade. De som vaktade dem flydde och berättade detta i staden och ute på landsbygden, och man gick för att se vad som hade hänt. Och när de kom till Jesus och såg den besatte som haft legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de förskräckta. De som var ögonvittnen berättade för folket vad som hade hänt med den besatte och hur det hade gått med svinen. Då bad man att Jesus skulle lämna deras område.” (Mark 5:1–17, Folkbibeln)

Denna berättelse är i sig ett praktexempel på alla de åtgärder som man skulle iakttaga vid exorcism eller andeutdrivningar enligt de magiska instruktionsböcker som bevarats från denna tid. Enbart därför kan man kraftigt ifrågasätta sanningshalten i berättelsen. Den är helt enkelt uppbyggd enligt alla de regler för andebesvärjning som var i svang vid denna tid.

Man kan också fråga sig vad en svinahjord på 2000 djur gjorde i en judisk miljö? Judarna åt inte heller vid denna tid grisar. Visserligen var de mer nordliga delarna multikulturella och inte bara judar levde där. Trots det känns antalet på 2000 djur i en enda hjord som en omåttligt osannolik uppgift.

Vildsvin i Galileen

Vildsvin i Galileen

Dessutom stämmer inte de geografiska uppgifterna. De grisar som störtade nerför branten skulle också ha fått störta många kilometer för att nå stranden.

Enligt Markus sprang grisarna från Gerasa och störtade ner i den Galileiska sjön. Det måste sannerligen ha varit en lång brant eftersom Gerasa ligger 50 km från Galileiska sjön. Lukas (8:26) hade heller ingen större kunskap om palestinsk geografi och bara kopierade Markus. Matteus däremot insåg misstaget och ändrade stadens namn till Gadara (Matt 8:28) som visserligen låg närmare Galileiska sjön men som ändå innebar att grisarna blev tvungna att springa 8 km för att nå fram till vattnet. I senare handskrifter av alla tre synoptiker har stadens namn ändrats till Gergesa, ett område man nu tror utgjorde östra stranden av Galileiska sjön.

Men detta är annan berättelse och berör enbart frågan om berättelsens historiska sanningshalt. För att med hjälp av ovan nämnda text datera Markusevangeliet, är framför allt den rödmarkerade texten den intressanta delen. Den orena anden är inte en, utan många. Dess namn är legion.

Det grekiska ordet är legiôn (λεγιών). Det är ett ord som kommer från latinet och har ungefär samma betydelse som ordet legion har i svenskan i dag, nämligen en krigshär. En legion utgjorde en del av en här, och den bestod av ett antal kohorter, som regel tio, vilka var och en bestod av ca 6 centurior om mellan 80 och 100 man var. Storleken och sammansättningen av en legion varierade över århundradena och berodde också på hur de praktiska omständigheterna var vid ett givet tillfälle. Men man kan kanske säga att en stridsklar legion under nollhundratalet bestod av någonstans mellan 3000 och 6000 man, troligen närmare 6000.

Enligt Mark 5 for de många onda andarna ut ur mannen och in i en hjord av svin, vilka uppgick till 2000 individer. Jag vill hävda att dessa 2000 svin som innehöll en legion är en illa dold anspelning på en romersk legion, då den tionde romerska legionen.

När judarna inledde sitt uppror år 66 var de i början rätt framgångsrika. Den romerska förläggningen i Palestina var inte så stor och därför tillkallades snart förstärkning utifrån.

Kejsar Vespasianus

Kejsar Vespasianus

Valet föll på Legio X Fretensis, och Legio V Macedonica vilka båda år 66 befann sig i Alexandria. De tog sig till hamnstaden Caesarea vintern 67/68, varifrån de under ledning av den blivande kejsaren Vespasianus tog sig an uppgiften att kväsa upproret. I detta läge var utgången av striden redan given och det handlade egentligen bara om hur lång tid det skulle ta. Sommaren 68 tros Legio X Fretensis ha ödelagt Qumran. I samma veva tillfångatogs den blivande historikern Josefus, som enligt egen utsago överlevt en ”rysk roulett”-liknande självmordsorgie tillsammans med sina instängda soldater. Vespasianus reste redan år 68 till Rom och efterträdde Nero som kejsare, och han avlöstes då av sin son Titus, som tidigare anlänt från Rom med ytterligare en legion.

titus8

Kejsar Titus

Judarna besegrades på plats efter plats och enligt Josefus var blodutgjutelsen förskräcklig. År 70 vidtog den egentliga belägringen av Jerusalem. I fronten fanns Legio X Fretensis men även delar av de övriga legionerna, alla under ledning av Titus (vilken senare skulle efterträda sin far som kejsare) och efter fem månaders belägring intogs också staden år 70. Stora delar av Jerusalem, inklusive det heliga templet, ödelades. Josefus hade förgäves kämpat för att förmå Jerusalems judar att kapitulera, något som ledde till att han för all framtid har kommit att betraktas som en förrädare av sitt eget folk.

Därmed var judarna krossade och deras öde beseglat. Den enda kvarvarande utposten var den till synes ointagliga klippfästningen Masada. Legio X Fretensis stationerades i Jerusalem för att övervaka staden. De hade således sin förläggning i Jerusalem. Övriga legioner skickades på nya uppdrag medan Legio X Fretensis stannade kvar i Palestina för att upprätthålla ordningen. Det var därför också Legio X Fretensis som slutligen år 73 lyckades inta Masada, men då hade nästan samtliga judar däruppe redan tagit sina liv.

Utifrån dessa historiska bakgrundsfakta kan vi nu ta oss an kopplingen mellan Legio X Fretensis och Mark 5. Legio X Fretensis hade fyra symboler som sina kännetecken. Dessa var en tjur, en båt, guden Neptunus och … ett vildsvin. Dessa symboler avbildades och svinet kan betraktas på detta mynt eller möjligen medaljong tillsammans med uppgiften om den tionde legionen; liksom på den rekonstruerade standar-liknande flaggan som var den tionde legionens kännetecken.

Romarna massakrerade således judarna. Förstörde deras ”huvudstad” och ödelade Guds heliga tempel. I spetsen för denna förödelse gick den tionde romerska legionen, Legio X Fretensis. Den kom att stanna kvar som en åminnelse över allt det förfärliga som drabbat den judiska nationen. Jag hävdar att det är detta som berättelsen om Jesu utdrivande av en legion in i en svinhjord på 2000 individer som dränks, egentligen åsyftar.

1)      I båda fallen talas om en legion. Ordet legion har ingen annan betydelse än just en militär enhet.

2)      Jesus drev ut en ond ande och vi kan med säkerhet utgå från att dåtidens judar såg Legio X Fretensis som rena ondskan.

3)      Det var svin som drunknade, och svin kan här ha en trefaldig betydelse. Dels var och är svin för judar ett orent djur. Dels är svin ett allmänt skällsord. Dels var svinet Legio X Fretensis’ symbol och något som de givetvis skyltade med och som därmed måste ha framstått som en symbol för de grymma romarna.

4)      Antalet svin sägs ha varit 2000. Här misstämmer uppgiften, då jag tidigare påpekat att en legion normalt uppgår till mellan 3000 och 6000 man och då snarare 6000. Samtidigt torde den tionde legionen ha varit decimerad efter att ha stridit i flera år och kan ha varit decimerad redan när den anlände. Skillnaden är i varje fall inte större än att kopplingen går att göra.

Därmed skulle alltså berättelsen i Mark 5 spegla händelser som påbörjades år 68 och kulminerade år 70. Framför allt efter år 70 blev Legio X Fretensis den enda kvarvarande symbolen för allt den onda som skett.

Jerusalems belägring målad av David Roberts år 1850

Jerusalems belägring målad av David Roberts år 1850

Utifrån dessa omständigheter kan sägas att det är osannolikt att Markusevangeliet skrevs i Rom i mitten av 60-talet såsom den kristna traditionen gör gällande och som de mer traditionellt kristna forskarna också ofta hävdar. I stället förlägger detta evangeliets tillkomst till efter år 70. Det betyder givetvis inte att evangeliet skrevs år 70 eller alldeles i början av 70-talet, som ju är den vanligaste tiden till vilken evangeliet dateras. Det betyder endast att evangeliet skrevs efter de händelser som speglas däri.

Det är inte speciellt troligt att författaren av Markusevangeliet själv lät ge uttryck för sin egen frustration över de svinaktiga romarna och i dold form infogade denna underverksberättelse. Tvärtom får vi utgå från att han infogade berättelser som han/hon snappat upp som berättelser tillskrivna Jesus. Därmed kan många år av mytbildning skilja den ena händelsen (den där de romerska svinens härjningar förvandlades till en mirakelberättelse som på ett dolt, om än inte speciellt subtilt, sätt uttrycker den frustration som blir följden av att man förnedras och saknar möjlighet att ge igen) från den andra händelsen (den där berättelsen infogas i Markusevangeliet).

Den uppdiktade mirakelberättelsen i Mark 5:1ff tyder således på att Markusevangeliet skrevs någon gång efter år 70 och inte nödvändigtvis ens snart efter år 70. De övriga evangelierna, vilka troligen alla är beroende av Markusevangeliet, förläggs därmed till en än senare tid.

Roger Viklund, 2010-08-27

9 kommentarer

  1. Bengt Bengtsson said,

    27 augusti, 2010 den 23:27

    Intressant läsning som vanligt, Roger.

    Värt att påpeka är väl också det något besynnerliga faktum att den demon som Jesus talar med uppenbarligen är latinkunnig (precis som ockupanterna, alltså), eftersom ordet ”legio” ytterst är ett latinskt ord, vilket du för övrigt påpekar.

    Åtminstone är det ingen överdrift att hävda att demonens namn är latinskt, dvs ett namn som emanerar från den stora fienden vid denna tid, de romerska ockupanterna.

    Du nämner dock inte att ordet ”legio” i bildlig bemärkelse har kommit att beteckna en ”stor mängd” av någonting, inte nödvändigtvis av antalet soldater i en krigshär. Är denna bildliga användning av odet ”legio” av senare datum, menar du?

    Ytterligare några tankar: Är det inte tänkbart att mannen i fråga var besatt av flera tusen demoner och/eller att demonen inte ville avslöja sitt rätta namn, eftersom det skulle ha underlättat utdrivandet av honom, och därför drog till med namnet ”Legio” eller, i svensk version/översättning, ”Legion”?

    I en uppsats om exorcism, framlagd vid Örebro Teologiska Högskola 0708 samt tillgänglig/utlagd på webben (se: Exorcism – ett fenomenologiskt studium av två praktiker för demonutdrivning), kan på sidan 14 läsa bland annat följande:

    Jesus frågar i [Mark] 5:9 demonen: ”Vad är ditt namn?” Detta föregås av 5:8 där Jesus redan befallt demonen lämna mannen men uppenbarligen hade inte anden lytt denna befallning. Jesus ändrar nu taktik och frågar efter demonens namn i enlighet med gängse metod för exorcism, där det allmänt sågs som en delseger om man fick tag i namnet på sin fiende. Demonen svarar: ”Mitt namn är Legion, för vi är många.”

    Jag ser i så fall två tänkbara lösningar på denna problematik. Antingen heter demonen faktiskt Legion. Eller också är den demon som Jesus får kontakt med ett slags företrädare – kanske arbetsledare eller förman – för alla de demoner som finns i den besatta mannens kropp, så att demonen i själva verket avslöjar sin position som ledare eller talesman för demonskaran.

    Enligt denna tolkning skulle Markus 5:9 alltså kunna läsas: ”Våra namn är många – för vi är många i den här mannen”, vilket även det givetvis kan ses som ett försök från demonernas sida att slippa besvara Jesus´ fråga i syfte att på så vis förhoppningsvis kunna undgå att kontrolleras av andeutdrivaren/Jesus och därmed kanske slippa den utsatthet som det innebär att bli utdrivna ur den besattes kropp, ett tillstånd som kan liknas vid när ormen byter skinn eller när kräftan byter skal, dvs en demon utan någon mänsklig kropp att husera torde nog vara tämligen oskyddad och därmed mer utsatt för allehanda faror.

    Det mest sannolika är väl ändå att Legio/Legion ska ses som ett täcknamn för demonen i fråga som talar med Jesus, ungefär som spioner har sina speciella kodnamn typ Nighthawk eller Coq Rouge. Och då ligger det nära till hands att tänka sig att Legio/Legion betyder något i stil med det som du skriver i din spännande bloggartikel.

    Nåväl, med denna kommentar vill jag på intet vis bestrida de slutsatser som du drar i din artikel, Roger, men eftersom exorcism är ett ämne som fascinerar mig och ligger mig varmt om hjärtat, ville jag ändå sätta mina tankar i ämnet på pränt här och nu och hoppas att du inte misstycker.

    En helt annan fråga till dig är denna: I Matt 8 återges samma händelse som hos Markus och Lukas. Men här är antalet besatta plötsligt två st, inte en enda mansperson.

    Vad har du för kommentar till denna fördubbling av antalet och därmed också en motstridig information i de synoptiska evangelierna på så vis att två av evangelierna påstår en sak och det tredje evangeliet något helt annat?

    Och en intressant följdfråga skulle kunna bli: Varför såg inte de tidiga kyrkofäderna till att korrigera den här sortens motstridiga uppgifter, när de i så många andra avseenden verkar ha varit noga med att anpassa innehållet, medelst interpolationer och annat mixtrande, till att få en speciell Bibel-Jesus att tona fram från de olika berättelserna?

    Tror du att man förr i tiden inte tyckte det var så noga om det i en källa stod att det gällde EN person medan det i en annan källa handlade om TVÅ personer? Min konfirmationspräst var inne på den sortens svar på min, som konfirmand, nyfikna fråga. Min konfirmationspräst menade alltså, att man inte ska haka upp sig på ovidkommande detaljer så länge som dessa inte skymmer själva budskapet.

    Och till sist: Jag har alltid trott att Matt 8:28 (som lyder: När Jesus kom över till gadarenernas område på andra sidan sjön, kom två besatta emot honom ut från gravarna. De var så våldsamma att ingen kunde ta sig fram på den vägen.) betyder att dessa två män hade vaknat upp ur det sömnliknande tillstånd som alla döda ansågs befinna sig i, antingen av sig själva eller med Satans eller dennes demoners hjälp.

    Den tolkningen är ju egentligen inte så konstig, om man ser till vad som står i Matt 27:52 -53 (”gravarna öppnades, och många heliga som hade insomnat fick liv i sina kroppar. 53 De gick efter hans uppståndelse ut ur gravarna och kom in i den heliga staden och visade sig för många.”). Fast då är det i detta fall rimligen Herren Gud som uppväcker dessa heliga män ur deras ”dödssömn”.

    Än naturligare bli ju min tolkning, anser jag, om man läser vad Jesus gör med Lasarus i Joh 11:43-44 (43 När [Jesus] hade sagt det ropade han med hög röst: ”Lasarus, kom ut!” 44 Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: ”Befria honom och låt honom gå.”). Här kan jag nästan se framför mig hur en något yrvaken och förvånad Lasarus hasar sig fram till gravöppningen och undrar vad som står på, eftersom han inte får ”sova” sin dödssömn ifred.

    Men nu börjar jag alltså misstänka att Matteus´ berättelse om de två besatta männen som kom ”ut från gravarna” för att möta Jesus inte alls låg i sina egna gravar utan bara höll till där ändå. Dock undrar jag, om det var vanligt vid denna tid då Bibel-Jesus levde att folk tilläts vanhelga folks gravar på det vis som de två besatta männen uppenbarligen gjorde?

    Har du möjligen någon kommentar härtill, Roger? Du verkar ju kunna svara på det mesta, tycker jag. Understundom undrar jag om det inte är du som ÄR Gud med tanke på det smått omniscienta vetande och kunnande du ådagalägger här på din blogg och i din bok ”Den Jesus som aldrig funnits”. *blink*

    Gilla

  2. 27 augusti, 2010 den 23:55

    Jag kanske kan svara på det mesta Bengt, men Gud vet om jag har rätt. För det första är det inget som hindrar att två förklaringar samtidigt är riktiga. Dubbla och trippla avsikter är inget ovanligt. Visst tolkas det i vanliga fall som att ordet legion avser en stor mängd och jag har svårt att tänka mig att ordet inte skulle ha kunnat användas så även på denna tid. Språket är ju formbart och vi människor har en tendens att finna överförda betydelser i annars konkreta uttryck. Vore det så att det hade stått att Jesus drev bort den romerska tionde legionen från Jerusalem, hade det varit ”för” övertydligt.

    Vidare tror jag inte att demonen talade latin eftersom legion också är ett grekiskt ord fastän det har sitt ursprung i latinet. Ett grekiskt låneord från latinet, kan man kanske säga.

    Exorcismen är ett kapitel för sig. Enligt de manualer som fanns gällde det att först få demonen att uppge sitt namn eftersom det gav makt över demonen att känna dess namn. Jesus frågar i Mark 5:9 efter demonernas namn. Sedan ska du få tyst på demonen så att den inte lurar dig att avslöja ditt namn och i sin tur få makt över dig. Därefter befaller exorcisten med myndighet demonen att lämna offret och att inte återvända. Fjärde steget är att besvärja demonen genom att hänvisa till någon auktoritet. Men eftersom Jesus antas vara den högsta auktoriteten är det i stället demonen som i Mark 5:7 besvär Jesus vid Gud. Man kan också behöva hota demonen, något demonen i Mark 5:7 förväntar sig då den utbrister: ”Plåga mig inte”. Är det en ovanligt aggressiv demon kan man tvingas förhandla med den. I Mark 5:10–13 leder demonernas enträgna bön till att Jesus tillåter dem att i stället ta sin boning i en svinhjord. Allt enligt instruktionsboken, med andra ord.

    Du frågade om en massa mer, men jag nöjer mig i kväll med att kommentera din fråga om varför antalet besatta i Matteus 8 plötsligt fördubblats från Markus’ enda person till två personer? Det har att göra med Matteus’ känsla för dramatik och att han alltid vill göra Jesus än mer fantastisk. Han ökar och skarvar ständigt Markus’ uppgifter, vilket är en av många orsaker till varför han anses skriva senare än Markus.

    Gilla

  3. John Wagenseil said,

    3 juni, 2011 den 07:33

    Cliff Carrington thought that there was a reference to a Roman Legion and a Roman military campaign as described by Josephus contained in the story of the Capernaum swine.

    http://carrington-arts.com/cliff/Swine.htm

    Both of you have arrived independantly at somewhat similar interpretations of this pericope, suggesting that one does have to go beyond the simple Sunday school explanations to tease out the what motivated the gospel authors.

    Gilla

  4. John Wagenseil said,

    3 juni, 2011 den 07:50

    ”Dock undrar jag, om det var vanligt vid denna tid då Bibel-Jesus levde att folk tilläts vanhelga folks gravar på det vis som de två besatta männen uppenbarligen gjorde?”
    (” However, I wonder if it was common at this time when the Bible-Jesus lived that people were allowed to desecrate people’s graves to the way that the two possessed men apparently did?”)

    People lived in tombs because they were either poverty stricken or social outcasts. Living in graveyards is a practice that continues to this day in impoverished overpopulated regions. A Jew would have to be particularly desperate or uncaring of the dictates of his religion to live in a tomb.
    Any one living in a tomb would incur corpse impurity and would not be able to participate in the religious ceremonies of his community.

    http://www.timeslive.co.za/africa/article917217.ece/Poverty-haunts-Egypt-in-Cairos-city-of-the-dead

    Gilla

  5. DBlocker said,

    29 september, 2011 den 18:50

    For another approach to the question about the significance of a swinish legion, see:

    http://carrington-arts.com/cliff/Swine.htm

    and see mid page of this posting:

    http://carrington-arts.com/cliff/JOEGOS3.htm

    Gilla

  6. Icke så vis said,

    5 mars, 2014 den 18:25

    Roger,du skrev:

    ”Josefus hade förgäves kämpat för att förmå Jerusalems judar att kapitulera, något som ledde till att han för all framtid har kommit att betraktas som en förrädare av sitt eget folk.”

    Var det inte slaget vid Jotapata som ledde till att han felaktigt kom att betraktas som förrädare?Vissa trodde ju att han avslöjat sitt gömställe och överlämnat sig själ till Vespasianus.Därför berättar Josefus i sin bok att det var en kvinna som avslöjade gömstället i cisternen och inte han själv.

    Gilla

  7. 5 mars, 2014 den 22:16

    Du har rätt i att det säkert var flera samverkande faktorer som ledde vissa till att påstå detta.
    Men det du åberopar ledde nog mer till att vissa judar ansåg att han betett sig fegt och utnyttjat situationen till egen fördel. Många dog medan han ”mirakulöst” överlevde.
    Det jag sade handlade mer om att han ansågs ha förrått hela det judiska folket genom att ställa sig på romarnas sida.

    Gilla

  8. Icke så vis said,

    28 mars, 2014 den 14:53

    Hej Roger du skrev : ” Därmed kan många år av mytbildning skilja den ena händelsen (den där de romerska svinens härjningar förvandlades till en mirakelberättelse som på ett dolt, om än inte speciellt subtilt, sätt uttrycker den frustration som blir följden av att man förnedras och saknar möjlighet att ge igen) från den andra händelsen (den där berättelsen infogas i Markusevangeliet).”

    Judarna hade nog mer att säga än så. ”Svin” är ju knappast märkbart om man vill kränka eller reta en militär trupp som har order att döda.Ordet används här också:”Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er” (Matt 7:6)

    Jesus menade helt enkelt att lärjungarna inte skulle slösa tid och energi på att försöka övertyga människor som ändå inte var intresserade av vad de hade att säga.

    Gilla

  9. 30 mars, 2014 den 13:44

    Berättelsen kan säkert ha flera betydelser på samma gång och också uppfattas på olika sätt för olika människor. Det ena utesluter sällan det andra, vilket innebär att truismen att inte kasta pärlor för svinen, att inte ”slösa tid och energi på att försöka övertyga människor som ändå inte” är intresserade fortfarande är giltig.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: