Quentin Quesnells okända möte med Klemensbrevet

Quesnell2

Quentin Quesnell 1927–2012

Efter en längre tids inaktivitet, tänkte jag åtminstone göra ett inhopp i debatten. I juni 1983 fick Quentin Quesnell möjlighet att studera Klemensbrevet, något som var okänt fram till 2007, och först 2017 har något mer av det han gjorde och såg blivit känt genom hans personliga anteckningar. Hösten 2017 utkom nämligen en artikel: Huller, Stephan; Gullotta, Daniel N. (2017), ”Quentin Quesnell’s Secret Mark Secret: A Report on Quentin Quesnell’s 1983 trip to Jerusalem and his inspection of the Mar Saba Document”, Vigiliae Christianae 71:4: 353–378. Artikeln är bitvis spännande som en spionroman, och vad är annat att vänta av en artikel som handlar om Klemensbrevet och Hemliga Markusevangeliet. Denna bloggpost är direkt inspirerad av den artikeln och bygger också i stor utsträckning på den.

 

marsaba

Munkklostret Mar Saba

Sommaren 1958 under ett treveckorsbesök i det grekisk-ortodoxa munkklostret Mar Saba utanför Jerusalem, upptäckte Morton Smith ett fram till dess okänt brev som utgavs vara skrivet av Klemens av Alexandria, en kyrkofader verksam omkring år 200. Brevet i sig innehöll hänvisningar till, och till och med citerade ur, en längre version av Markusevangeliet, en utgåva som Klemens sade var andligare och mystisk eller hemlig. Av denna anledning kom Morton Smith att benämna evangeliet Hemliga Markusevangeliet. Eftersom boken tillhörde patriarkatet kunde Smith inte ta den med sig, utan i likhet med den praxis som varit rådande sedan sekelskiftet 1900, fotograferade han sidorna och lämnade kvar boken i förvar hos dess rättmätiga ägare, nämligen det grekisk-ortodoxa patriarkatet. Smith trodde (på goda grunder) att brevets och Hemliga Markusevangeliets äkthet skulle komma att ifrågasättas. Själv var han också osäker på om brevet var äkta. Så han åkte tillbaka till USA, lät transkribera texten och göra en preliminär översättning av den till engelska och överlämna en skrift till Library of Congress. Därmed hade han försäkrat sig om upphovsrätten till verket och kunde dela ut kopior av brevet till olika experter. Han behövde hjälp av experter på Klemens, experter på Markus och experter på grekisk 1700-talsskrift, för att kunna bedöma om brevet var äkta.

I december 1960, efter att de grundläggande undersökningarna gett indikationer på att det var äkta, offentliggjorde han sitt fynd och det skrevs litet om det i tidningarna. Därefter studerade han under flera år brevet i ljuset av Klemens, Markus och den tidiga kristendomen, och han inhämtade i samband därmed många omdömen från experter på respektive områden. År 1966 var han i stort sett klar med sin omfattande bok, men olika omständighet i produktionen gjorde att den inte utkom förrän 1973, då under namnet Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark. Samma år lät han också publicera en populärversion om sin upptäckt: The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark.

quesnell5

Quentin Quesnell, 1927–2012

När böckerna utkom väckte de stor uppståndelse och rätt snart riktades misstankar mot att Smith själv skulle ha förfalskat skriften. Den som öppet tog strid med Smith var den dåvarande prefekten för Institutionen för religionsstudier vid Smith College i Northampton, Massachusetts, USA, Quentin Quesnell. Quesnell var den förste forskare som i en publikation antydde att det rörde sig om en förfalskning. Quesnell, visar det sig, var övertygad om att det verkligen var en förfalskning och innan han publicerade sin artikel 1975 kontaktade han Smith och utfrågade honom. Han hade då förväntat sig att Smith skulle erkänna att det bara var ett ”practical joke”.

“My sincere expectation [was] that he would confess his hoax when I exposed it—confess that he had set a trap for NT scholars & laugh that so many had fallen into it & rejoice that at least one hadn’t. But instead, he didn’t and carried his indignation up & down the country.”

morton_smith_1989

Morton Smith 1989, två år före sin död.

Smith höll styvnackat fast vid att det inte var en förfalskning, så Quesnell gick vidare och lät publicera sin artikel. I denna artikel pekar han inte ut Smith som den som har förfalskat brevet, men han beskriver vilka förmågor, egenskaper och möjligheter som en förfalskare måste ha, och det framgick därmed att den enda som detta stämde in på var Smith. Vem hade tillgång till biblioteket, vem hade förmåga att imitera Klemens och Markus? Smith blev naturligtvis oerhört upprörd och besvarade Quesnells artikel, vilken han beskrev som ett ”angrepp”.

Quesnell riktade också direkt kritik mot Smiths hantering av sitt ”fynd”. Smith var den ende som hade sett handskriften och Quesnell anklagade honom för att inte ha sett till att få med sig denna så att hans forskarkolleger givits möjlighet att undersöka den. Quesnell menade att det var Smiths skyldighet. Han kritiserade vidare Smith för att de bilder denne låtit publicera i sin bok var beskurna så att kanterna saknades, att de bara var svartvita och att det fanns många brister på överensstämmelser i skuggor och veck i papperet.

Under åren har många försökt få tillgång till brevet, vad vi vet åtminstone Thomas Talley, Per Beskow, Charles W. Hedrick, Nikolaos Olympiou, Willy Rordorf, James Edwards, Shaye Cohen och Agamenon Tselikas. Antingen har de nekats tillträde eller så har de inte funnit brevet, även om de hittat boken där det en gång fanns. Fram till år 2003 så var den allmänna uppfattningen att endast Smith hade sett brevet. Men det året publicerade Guy G. Stroumsa en artikel, där han berättade att han tillsammans med professorerna David Flusser och Shlomo Pines samt Archimandrite Meliton från patriarkatet redan 1976 hade rest till Mar Saba och funnit boken med brevet på en hylla i tornbiblioteket och att den sannolikt hade stått där orörd sedan Smith ställde tillbaka den 1958. Enligt Quesnell vittnade Flusser dock om att situationen i biblioteket var en annan, nämligen att …

“the library was a mess. They did not find the book. And then they did—in the middle of a pile of books carelessly thrown on the floor, all covered with dust.”

stroumsa8

Guy G. Stroumsa, född 1948

De (eller rättare sagt Meliton från patriarkatet) tog med sig boken till patriarkatets bibliotek i Jerusalem. De tre forskarna ville låta undersöka bläcket, men förvägrades detta av Meliton. Stroumsa hade därefter ingen direkt kännedom om att den allmänna uppfattningen var att endast Smith hade sett brevet. När han cirka 25 år senare nämnde att han sett brevet, blev han uppmärksammad på att detta var en stor nyhet och en viktig uppgift. Därför publicerade han år 2003 en artikel, där han vittnade om sina upplevelser i förbindelse med brevet.

Men det fanns ytterligare en forskare som hade sett brevet, nämligen Smiths dittills största kritiker, Quentin Quesnell. I juni 1983 var han i Jerusalem och gavs tillåtelse att 3 timmar mellan 08:30 och 11:30 (den maximala öppettiden för besökare) undersöka brevet. Han gjorde också detta under flera dagar, kanske veckor. Han tackade Dourvas den 20:e för dennes hjälp med texten ”de tre sista veckorna”. Eftersom han kom till Jerusalem den 1:a men fick se brevet första gången först den 6:e, kan han maximalt ha haft tillgång till det i 15 dagar, men han talar också om en resa till Mar Saba och om besök hos polis och fotograf, så det kan ha varit betydligt färre dagar som han tillbringade med att undersöka dokumentet.

Huller

Stephan Huller

Han berättade dock inget om saken. Det var först år 2007 som det blev känt då Adela Yarbro Collins nämnde saken summariskt i en av sina böcker. Hon hade för länge sedan, troligen redan 1983, hört Quesnell nämna sitt besök och ringde honom och fick det bekräftat. När detta blev känt (och det skedde inte omedelbart) väcktes givetvis nyfikenheten. Timo Paananen ringde år 2011 med hjälp av Stephan Huller (som är den som har kontaktat människor kors och tvärs över hela världen för att finna ut vad som hände) till Quesnell och fick en kort intervju med honom. Quesnell var då gammal och sjuk och denna sjukdom tilltog. När jag senare i mars 2012 skrev till honom angående materialet svarade en viss Deborah Jacobson, som sade sig vara den som skötte om hans affärer, att han var vid dålig hälsa och inte i stånd att kommunicera om sin forskning. Men han hade anteckningar kvar från sitt besök i garaget och Stephan (Stäffen) Huller försökte få tillgång till detta material. På Biblical Criticism & History Forum skriver han att han ringde till Quesnell upprepade gånger och fick tillåtelse att skanna in materialet. Men sedan förbjöd hans tyska sköterska (förmodligen den Deborah Jacobson som skrev till mig att Quesnell inte kunde svara) Huller att komma dit. När sedan Quesnell dog i november 2012 försökte Huller på nytt att få tillgång till materialet, men nekades av sköterskan. Han ordnade då så att professor David Trobisch skulle komma i hans ställe. Då hade hon ändrat sig och allt skulle doneras till Smith College. Fast det var också det hon skrev till mig redan i mars 2012:

“We do have some research materials relating to the Mar Saba letter which will be donated to the Smith College archives at some point in the future and should be made available to scholars by the archives.”

Därefter tvingades Huller vänta på att allt skulle katalogiseras på plats innan han fick tillgång till materialet. Och det är huvudsakligen dessa anteckningar som ligger till grund för Hullers och Gullottas artikel.

I materialet framgår att Quesnell kom till Jerusalem den 1 juni 1983 och att han fick möjlighet att undersöka handskriften för första gången den 6 juni. Quesnell nämner att bibliotekarien Kallistos Dourvas själv är helt övertygad (”quite convinced”) om att skriften är gammal och från sent 1700-tal och han säger till Quesnell att även denne kommer att bli övertygad bara han själv får se handskriften. Dourvas trodde dock inte att Klemens skrivit själva ursprungsbrevet utan att det skrivits av någon senare. Quesnell försökte övertyga Dourvas om att brevet var en förfalskning, men Dourvas höll inte med.

Måndagen den 6 juni 1983 klockan 08:30 fick Quesnell för första gången se handskriften. Dourvas plockade fram den på några sekunder och den låg på ett lässtativ av plast cirka 60 centimeter högt. Quesnell fick aldrig se biblioteket och lämnades aldrig ensam då Dourvas var med honom hela tiden. De två bladen var lösa, utplockade ur boken, och förvarades i plastfodral som Quesnell uppmanades att inte öppna. Quesnell studerade skriften genom förstoringsglas. Han skriver att färgen aldrig har trängt genom papperet och att bläcket heller inte har spridit sig i papperet. Han noterar också att det är skrivet med kraftigt svartfärgat bläck.

Theo2-3

Quesnell säger sig inte vara någon expert utan förlitar sig på det han minns i det han läst om förfalskningar i detektivberättelser. Han förväntar sig dock att finna tydliga tecken på att det är en förfalskning …

”de vanliga tecknen på att någon skriver med en stil annan än sin egen: avbrott där det ska vara mjuka kurvor som binder samman bokstäverna; darrningar på ovanliga och knepiga ställen; och plumpar som tyder på pennan inte rör sig medan skribenten funderar på vart den därefter ska flyttas – plumpar i början och slutet av ord, stavelser, bokstäver … [o]ch slutligen förändringar av hur bokstäverna utförs medan texten fortlöper som om han lär sig på jobbet.”

Quesnell fortsätter och undersöker stavelse för stavelse för att hitta något misstänkt. Han misstar ett maskhål för att vara en grekisk ligatur skriven med annat bläck som trängt genom papperet på ett sätt som inte det andra bläcket har. Han identifierar ett dussintal ord som han beskriver som om de uppvisar tecken på förfalskning. Mot slutet av den första dagen skriver han att det är konstigt att där finns så många utsmyckningar av bokstäverna om han nu skriver så fort, och varför skrev han in texten i en tryckt bok? Dourvas svarar att det kan ha varit skribentens privata bok, medan de handskrivna volymerna var allmän egendom.

Dagarna fortskrider och Dourvas förser Quesnell med andra handskrifter för jämförelser. Quesnell skriver att denna handskrift är mycket lik och att flera av de handskrifter Dourvas plockar fram uppvisar ”många likheter”. Dourvas plockar fram en handskrift som han menar är ”mycket lik” den i Klemensbrevet och Quesnell skriver hem till sin fru att det här inte var riktigt så enkelt som han trodde för några dagar sedan. Dourvas plockar fram mängder av handskrifter från 1700-talet och Quesnell tvingas medge att några var mycket lika den i Klemensbrevet. Han skriver att många av dessa handskrifter också är behäftade med ”avbrott, krumelurer och kanske tvekan”, och eftersom de inte gärna alla kan vara förfalskningar ”är det inte lika enkelt att bevisa som om de inte hade haft några alls”. Och på vissa av dem hade bläcket heller inte spridit sig och liknande därför Klemensbrevet. Till slut verkar han ge upp och konstaterar: ”… därför kommer experter att behöva konsulteras.” I ett brev till sin hustru den 8 juni skriver han att det är ”omöjligt” att Smith kunde ha smugglat in en bok i klostret utifrån på grund av sina övervakares noggranna granskning.

I likhet med Stroumsa, Flusser och Pines ville Quesnell få brevet och bläcket vetenskapligt undersökt. Han kontaktade den israeliska polisen (som uppenbarligen fortfarande var den enda instans som hade möjlighet att utföra sådana tester) och fick då veta att i samband med testet skulle en liten del av handskriften förstöras och denna undersökning blev (därför) inte av. Däremot ordnade Quesnell så att sidorna fotograferades. Tillsammans med Dourvas sökte han upp den armeniske fotografen Garo Nalbandian som ägde Photo Garo Studio och det ordnades så att Dourvas senare tog sidorna dit och fick dem fotograferade. Quesnell betalde för kalaset och Dourvas sände honom bilderna efter att han åkt tillbaka till USA. Tydligen behöll Dourvas en uppsättning själv, ty det var dessa färgfoton Hedrick och Olympiou fick av Dourvas och publicerade år 2000, helt ovetandes om att det var Quesnell som betalat för dem och också hade egna uppsättningar hemma som han inte delat med sina forskarkolleger. Detta är extra anmärkningsvärt då han därmed begick en mer uppseendeväckande handling än den han anklagat Smith för. Här hade han färgfoton tagna i en fotoateljé med alla kanter fullt synliga men valde att inget säga om saken. Även om Smiths foton var svartvita, tagna under långt ifrån ideala förhållanden och beskurna på kanterna, lät han i varje fall publicera dem.

Nu kan naturligtvis författarna av en artikel i en vetenskaplig tidskrift inte säga sådant som bara är spekulationer, men på mig verkar det uppenbart att Quesnell var fullständigd övertygat om att Klemensbrevet var en förfalskning och att Smith var brottslingen. Han var också övertygad om att bara han fick undersöka handskriften skulle han också kunna visa att den var förfalskad. Men allt eftersom tiden gick blev han alltmer nedslagen då han inte hittade något utöver sådant som också förekom i äkta handskrifter och att han inte lyckades hitta något som tydde på att det var en förfalskning. Med fortsatt övertygelse om att Smith trots allt förfalskat skriften valde han att inte skriva något om sitt besök och om sina iakttagelser – eftersom de i stället visade på att handskriften var äkta. Upptäcker man något som stöder något man inte tror på, väljer man att låtsas som om man aldrig har upptäckt det! Jag kan naturligtvis inte veta Quesnells bevekelsegrunder för sitt beslut, men det är onekligen märkligt.

En mycket märklig detalj i allt detta är att Quesnell skriver, i det Huller och Gullotta återger:

“there is a note written on a separate slip”—written on top of the word “sheet” which is crossed out—“in the [manuscript] folder saying 1672.”

Jag är osäker på hur detta ska tolkas, men det tycks som om det i den folder där handskriften (sidorna) låg, fanns en notering med siffrorna 1672. Quesnell skrev med stora bokstäver och med en pil pekande mot 1672 ”BY WHOM?” (AV VEM?). Alltså, vem har skrivit detta? Artikelförfattarna spekulerar över att det måste vara Dourvas eller någon annan inom patriarkatet. Det skulle kunna avse ett årtal och eftersom det befann sig i mappen med Klemensbrevet ligger tanken nära till hands att det skulle vara en datering av brevet. Det brukar dateras till 1700-talet, men Tselikas menar att handstilen liknar dem från sent 1600-tal till sent 1700-tal, ett tidsspann inom vilket 1672 skulle rymmas. Hur någon har kunnat identifiera året för när dokumentet skrevs, är dock svårt att föreställa sig?

Mort2

Det finns också ytterligare märkliga omständigheter. Samtidigt som Quesnell var i Jerusalem och undersökte handskriften var också Helmut Koster och Morton Smith där.

Koester2

Helmut Koester 1926–2016

De båda höll på med inspelningen av BBC-dokumentären ”Jesus the evidence” (Om Smith går att se här med början vid ca 36 min). Helmut Koester höll en föreläsning på Hebreiska universitetet i Jerusalem om Hemliga Markusevangeliet och medföreläsare var Guy Stroumsa. Båda ansåg brevet vara äkta. Enligt vad Huller skriver på Biblical Criticism & History Forum var Quesnell på Koesters föreläsning och ”grillade” honom. Quesnell var också med och åt tillsammans med de övriga där Hemliga Markusevangeliet var samtalsämnet. Han avslöjade inget om att han just höll på att undersöka det. David Flusser bjöd Koester och Smith på lunch där också Quesnell var bjuden. Smith vägrade att deltaga. Han vägrade att umgås med Quesnell som hade anklagat honom för att ha förfalskat Klemensbrevet. Koester och Stroumsa träffade dock Quesnell som inte avslöjade varför han var i Jerusalem. Koester berättar att han däremot träffade Smith:

“We had dinner together—most enjoyable, witty, sarcastic, licking our wounds and reassessing the evidence in view of the data, with good drinks and good wine. At this occasion, as well as in numerous other instances, I profited immensely from Morton’s unmatched learning, knowledge of sources, critical judgment, and helpful advice”

Vid denna tid träffades också Flusser och Quesnell där de, enligt Quesnell, var överens om att Smith förfalskat dokumentet. Enligt Koester avskydde Smith Flusser.

Kontentan av detta blir att Quesnell som enda forskare har haft möjlighet att grundligt utforska handskriften med Klemensbrevet. Bibliotekarien Dourvas försåg Quesnell med mängder av skrifter för jämförelse och Quesnell kunde inte annat än konstatera att Klemenshandskriften påtagligt liknade många andra handskrifter från 1700-talet och att alla de mindre avvikelser han trodde sig ha funnit återfanns också i andra äkta handskrifter. Han träffade de ledande äkthetsförespråkarna under sin vistelse i Jerusalem men sade inget om att han just höll på att undersöka handskriften. Han ordnade så att fotografier togs av handskriften men behöll dem för sig själv. Han berättade inte för omvärlden om sina iakttagelser utan valde att hålla tyst om dessa som skulle ha talat emot hans sak. Vore det inte för Collins’ hågkomst av en förflugen kommentar ett par årtionden tidigare och det lyckliga att Quesnells anteckningar inte kastades bort skulle vi aldrig ha fått veta något om saken. Och hade inte Dourvas behållit en uppsättning fotografier för egen del, kanske vi heller aldrig hade haft några färgfotografier av Klemensbrevet.

Roger Viklund, 2018-03-07

Annonser

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 7

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 7: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (pennlyft)

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 7: Tselikas’s list of examples of poor knowledge of Greek (pen lifts)

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 7: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (pennlyft)

Det enda problem som nu återstår av Tselikas’ invändningar är hans påstående att skribenten har lyft pennan för att börja på nytt, på ställen där man inte borde göra uppehåll i skrivandet. Om nu detta är vad Tselikas menar med diskontinuerliga linjer. Vi kontaktade honom för att få klarhet i vad han menade. Vi frågade honom 1) om han avsåg några särskilda exempel eller menade att linjen var diskontinuerlig i alla fall; 2) om han med diskontinuerliga linjer menade att skribenten faktiskt hade lyft pennan från papperet; 3) om de något märkliga bytena av pennans riktning som denna skribent ibland gör när denne skriver vissa bokstäver, är de ställen där han menar sig se att pennan har lyfts från papperet? Tselikas svarade att han inte ”var villig att diskutera” denna fråga längre. Det enda svar han kunde ge på våra frågor var att ”skribenten visar tvekan vid slutförandet av bokstäverna” och att ”skrivandet av många bokstäver inte är flytande utan uppdelat, vilket tyder på att skribenten inte har tillräcklig erfarenhet av att skriva på grekiska.” Han betonade också att han inte är “en handstilsundersökare utan en paleograf med omfattande kännedom om grekisk skrift”.

Tselikas ger i vilket fall fyra exempel, men i inget av fallen är det lätt att upptäcka vad han anser vara diskontinuerligt skrivna bokstäver. Vad vi kan se är den linje som sammanbinder spiritus lenis med bokstaven alfa sammanhängande och oavbruten vid alla 13 tillfällen, frånsett möjligen ett (ἀπόγραφον i Theod. II.6). Vid de 43 tillfällen där bokstaven upsilon skrivs samman med cirkumflex-accenten kan vi endast hitta några exempel där linjen med någon sannolikhet kan beskrivas som diskontinuerlig, och dessa undantag är rätt så förklarliga. De är alla i linje med hur denna skribent skrev vissa bokstäver eller bokstavskombinationer. Tselikas hävdar också att ”överdelen” av bokstaven theta har lagts till den undre delen av bokstaven, och att bokstaven delta är skriven som två delar. Men han klargör aldrig huruvida detta gäller en del av eller alla de bokstäver han gav som exempel. Och han gav heller inga svar på dessa frågor när vi bad honom om förtydliganden. Icke desto mindre kan vi bara hitta ett tydligt exempel (bland 59 möjliga) på bokstaven theta skriven i två penndrag (ἀληθὴς i III.18a). Bokstaven delta skrivs ibland i två enheter med den uppåtgående linjen tillagd den nedre delen. Detta visar emellertid endast att denna skribent förmår variera det sätt på vilket han skrev denna bokstav, och kan hellre betraktas som en personlig originalitet.

Ibland förekommer det krökar av varierande omfattning mitt i linjerna, som om skribenten plötsligt vridit handen. Dessa är ytterst iögonfallande, och uppenbarligen ett särdrag hos denna skribent. Krökarna förekommer i vissa av de linjer som går från alfa upp till spiritus lenis, där det i stället för en jämn kurva är en mer tvär sväng i en vinkel av 90 grader eller mer. I bokstaven theta finns ibland också en tydlig böj i en vinkel av cirka 45 grader i övergången mellan den nedre delen av bokstaven och den mer uppåtgående linjen. Liknande skarpa böjar förekommer också i förbindelselinjen mellan bokstaven upsilon och cirkumflex-accenten. Vi kan inte avgöra om Tselikas anser att det är dessa linjer som är diskontinuerliga. Så vitt vi kan avgöra rör det sig om riktningsförändringar och inte pennlyft eller -stopp (eftersom det inte förekommer några synbara bläckplumpar). I många fall blir linjen tunnare och ibland försvinner den helt, troligen på grund av fjäderpennans minskade tryck, att spetsen träffat och hoppat över en uppstickande fiber i papperet, eller att bläcket tagit slut. Normalt när linjen försvinner i dessa bokstäver eller bokstavskombinationer ansluter den på nytt längs pennans ursprungliga bana. Och viktigast av allt är att det sällan finns några uppenbara bläckplumpar där linjen upphör eller börjar på nytt, vilket tyder på att pennan har rör sig relativt snabbt i en kontinuerlig rörelse.

Eftersom varken Timo eller jag är expert på forensisk handstilsundersökning, verkade det klokt att kontakta Anastasopoulou och be om hennes åsikt om dessa påstådda diskontinuerliga linjer. Hon svarade att rörelsen enligt hennes professionella åsikt är kontinuerlig och att hon inte kan förklara Tselikas’ formulering. Utöver detta ville hon inte kommentera Tselikas’ rapport, eftersom han bedömer detta ”från en annan professionell synvinkel.” Vid detta lag bör det dock stå klart att Tselikas inte talar om eller uppfattar samma fenomen som Anastasopoulou – utan tvekan på grund av hans träning i paleografi och inte i jämförande handstilsundersökning. Tselikas’ bristande kännedom om den senare är tydlig i hans negligerande av viktiga kriminaltekniska element i samband med hans jämförelse mellan Smiths grekiska handstil och handstilen i Klemensbrevet.

I nästa del som också blir den sista, kommer artikeln att sammanfattas.

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 6

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 6: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (nomina sacra & kolon)

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 6: Tselikas’s list of examples of poor knowledge of Greek (nomina sacra & colons)

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 6: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (nomina sacra & kolon)

Tselikas3

Agamemnon Tselikas

Återstår då Tselikas’ lista på nitton exempel på bristande kunskaper i grekiska som han menade sig ha upptäckt i Klemensbrevet. Dessa kan klassificeras i grupper av 1) exempel på sällsynt användning av bokstäver eller glyfer, 2) exempel på kursiv stil där bokstäver eller glyfer alltmer liknar varandra, 3) exempel på att bokstäver eller glyfer inte är konsekvent skrivna, 4) exempel på att pennan lyfts på konstiga ställen, och 5) två speciella fall rörande användningen av nomina sacra och användningen av kolon i slutet av raderna. Merparten av dessa exempel har dock inget att göra med ”bristande kunskaper om grekisk skrift”.

Vi kan inte förstå hur existerande (om än sällsynta) eller förenklade bokstäver eller glyfer skulle kunna avslöja vilken förmåga att skriva på grekiska en viss skribent besitter. Det finns inga problem vad gäller verifieringen av sjuttonhundratalsbokstäver i Klemens’ brev till Theodoros, och eftersom ingen ifrågasätter att brevet, åtminstone ytligt sett, är skrivet med skrivstil, är förenklade bokstäver och former vad man kan förvänta sig. Om däremot sådana förenklade former eller andra typiska tecken på skrivstil inte förekom, skulle vi inte kalla det för skrivstil. Vidare anses det generellt inom forensisk handstilsundersökning, som Albert Osborn skriver, att ”förkortade, förvrängda och oläsliga former som är tillräckligt fria och snabba faktiskt ofta tyder på äkthet snarare än förfalskning, även om de är mycket ovanliga och inte precis som de i standardskrift.”

Inte heller betraktar vi de smärre inkonsekvenser som Tselikas upptäckte som besvärande. De är representativa för skillnaden mellan forensiska handstilsundersökare och paleografer. Alldenstund Anastasopoulou har till sitt yrke att fokusera på linjekvalitet och pennans tryck mot skrivmaterialet, riktar Tselikas sin uppmärksamhet främst mot det som är iögonfallande i utformningen av bokstäverna – en metod som väl lämpar sig för att datera en handskrift till ett visst århundrade, men inte är lika lämpligt för att avgöra om det är en förfalskning. Ett belysande exempel är när Tselikas säger att den som skrev Klemensbrevet skrev bokstaven delta i två delar, först den undre cirkeln och sedan den uppåtgående linjen med att pennlyft mellan. (Det bör dock noteras att de flesta delta har skrivits i en sammanhängande rörelse utan att pennan lyfts.) Tselikas anser att detta underliga sätt att skriva bokstaven delta väcker misstanke om att skriften är en förfalskning, men forensiska handstilsundersökare från Osborn år 1910 och framåt har hävdat att ”det vanligaste tecknet på förfalskning inte är, som många felaktigt tror, avvikelser i [bokstävernas] form, utan en ritad och obestämd streck- eller linjekvalitet.” I stället är enstaka säregenheter i skriften snarare tecken på äkthet och med tanke på de tusentals bokstäver som utgör Klemensbrevet vore det misstänkt om inte några enstaka oförklarliga egenheter återfanns. Som tidigare nämnts, tenderar förfalskare att lägga fokus på textens läsbarhet och en så exakt återgivning som möjligt av bokstävernas former från den förlaga som används. Detta sker som regel på bekostnad av linjekvaliteten och allehanda andra utmärkande drag av handstilen. Denna tendens leder till en onaturlig likformighet i skrivandet, medan okonstlad och naturlig handskrift innehåller avvikelser från det normala sättet att skriva.

delta2Som en illustration till detta, beakta bilden av bokstaven delta till höger. Den är hämtad från det personliga brevet av Konstantinos Dapontes skrivet år 1754 (från en av de handskrifter som vi tidigare studerat rörande antalet omtag med pennan). Denna bokstav är skriven på ett rätt otypiskt sätt i två distinkta enheter. Men detta egendomliga sätt – och för denna skribent inte normala sätt – att skriva denna bokstav, säger oss ingenting om Dapontes’ kunskap om grekiska. Och eftersom de som studerar antik grekiska vanligtvis undervisas om det korrekta sättet att skriva bokstaven delta, är det mycket lättare att föreställa sig att en infödd grekisk skribent som behärskar grekiska flytande skulle känna sig fri att variera sitt sätt att skriva bokstaven, än det är att föreställa sig att en förfalskare, skicklig nog att med utsökt noggrannhet producera Klemensbrevet, skulle skriva en sådan enkel bokstav på ett icke-standardiserat sätt.

De få återstående iakttagelserna om andra onaturliga pennlyft, nomina sacra och användningen av kolon kräver ytterligare kommentarer.

right-hand-marginTselikas noterar att ”när ett ord avstavas i slutet av raden förekommer det två prickar, dock inte alltid”. Han tolkar alltså dessa punkter, till utseende liknande ett kolon, som bindestreck som används vid avstavningar och menar att skribenten inte använder avstavningstecknet konsekvent. Normalt används kolon också på detta sätt i grekiska handskrifter från denna tid.

Nu behöver inte en inkonsekvent användning av kolon som bindestreck i Klemensbrevet bekymra oss i någon större omfattning, eftersom sådana avvikelser, till och med inom en och samma handskrift skriven av samma person, lätt kan bevittnas. Men eftersom skribenter aldrig har haft ett enhetligt system för användning av typografiska märken (inklusive skiljetecken), och eftersom den funktion sådana märken har endast kan avgöras från fall till fall genom att bedöma dem i deras särskilda manuskriptsammanhang, föreslår vi att kolonen har använts för ett annat syfte i Klemensbrevet – nämligen som ett sätt att hålla högermarginalen rak. Ända från antiken och till modern tid finns exempel på olika typografiska märken, däribland kolon, som använts för att fylla ut raderna så att den högra marginalen blivit rak. Kolon kunde användas som parentes eller i stället för komma, eller för att markera en stark paus. De har använts för att fylla ut raderna i Judasevangeliet och rimligen också i 1QIsaa bland Dödahavsrullarna. Att författaren av Klemensbrevet också använde kolon som radutfyllare kan fastställas genom tre iakttagelser.

Första iakttagelsen

  • Om man bortser från den översta raden, som är en överskrift, innehåller brevet 71 rader.
  • Av dessa 71 rader är 31 avstavade. Med andra ord är 31/71 = ca 0,44 = ca 44 % av raderna avstavade.
  • 13 rader avslutas med kolon och om dessa kolon fördelas slumpvis borde 13 × 31/71 = ca 5,7 rader både vara avstavade och avslutas med kolon.
  • Av dessa 13 rader är slutorden också avstavade vid 6 tillfällen – således en nästan exakt matchning mellan det statistiskt sannolika (5,7) och det verkliga utfallet (6) om kolonen har fördelats slumpvis.

Andra iakttagelsen

  • Varenda linje som avslutas med kolon skulle ha slutat till vänster om linjen ovanför, om kolonet hade saknats.

Tredje iakttagelsen

  • Det är uppenbart att kolonen använts typografiskt för att få en rak högermarginal på raderna I.12 och I.26 eftersom i dessa fall avståndet mellan den sista bokstaven och kolonet är ytterst påtagligt samtidigt som kolonet mycket exakt följer den högra sidmarginalen.

(Vidare tar Tselikas upp nomina sacra, ”heliga namn” som brukar förkortas. Typiska ord som brukar förkortas är Gud, Herren, Jesus, anden, Frälsaren, osv., och vanligen plockar man bort bokstäver i mitten eller slutet av ordet och markerar att det är en förkortning med ett streck ovanför.)

Vad gäller de något ovanliga formerna för förkortningar, nomina sacra, i Klemens’ brev till Theodoros, beror variationen sannolikt på att användningen av nomina sacra började falla i glömska under 1700-talet, något såsom Émile de Strycker avhandlar i sin genomgång av handskriftskopiorna genom tiderna av Jakobs protoevangelium. Ett exempel som de Strycker tar upp är variationen på förkortningarna av ordet ἰσραήλ (Israel) som förkortas på inte mindre än fyra olika sätt.

Nästa inlägg kommer att behandla Tselikas’ anmärkning att skribenten lyft pennan på ställen där man inte kan förvänta sig pennlyft.

Roger Viklund, 2016-10-27

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 5

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 5: Skillnaden mellan jämförande handstilsundersökning och paleografi

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 5: The Difference between Forensic Document Examination and Palaeography

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 5: Skillnaden mellan jämförande handstilsundersökning och paleografi

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Tom Davis

Om nu Anastasopoulous kvalitativa utlåtande är riktigt och den handskrivna texten i Klemensbrevet är det oreflekterade resultatet av en skribents omedvetna automatiserade skrivande (något som får stöd av vår kvantitativa slutsats baserad på det antal gånger pennan lyfts från papperet), hur kan då Tselikas argumentera för den rakt motsatta ståndpunkten – nämligen att skribenten har rört sin hand på ett icke-spontant sätt, ritat bokstäverna och lyft pennan på märkliga ställen? Vi är av den åsikten att Anastasopoulous och Tselikas’ oenighet härrör från den grundläggande skillnaden i deras respektive tillvägagångssätt som forensiska handstilsundersökare och paleografer – två forskningsfält som enligt Tom Davis traditionellt ”inte kommunicerar med varandra.” Även om de har ett gemensamt mål i att identifiera texter som har skrivits av samma person, är deras metoder för göra detta inte desamma.

Paleografer sysslar huvudsakligen med att tyda den skrivna texten i handskrifter, och i deras arbete finns sällan skäl att misstänka att det handlar om förfalskningar. Handstilsundersökare däremot arbetar ofta med texter där det finns skäl att misstänka att det handlar om förfalskningar. Paleografer försöker samla in så mycket extern information som bara går om skribenten, tidpunkten när skriften nedtecknades och var detta skedde. De undersöker skrivmaterialet, det sätt på vilket bokstäverna har formats, för att kunna datera texterna och noterar senare strykningar, tillägg och ändringar i texten. Handstilsundersökare undviker givetvis inte att ta del av sådan information om den finns, men förlitar sig normalt på den interna information som går att få ut ur själva dokumenten och undersöker om andra påståenden om dessa dokument är riktiga. Det normala för dem är att begära in underlag i form av exempel på hur den misstänkte förfalskaren normalt skriver, och därefter fastställa hos båda skribenterna (eller i förekommande fall, hos en och samma skribent) de särskilda kännetecknen, de distinkta särdragen och egenheterna som finns inbäddade i personernas omedvetna rörelsemönster vid skrivandet. Medan paleografers arbete i mångt och mycket handlar om att hitta generella mönster för skriften och kunna sätta in den i ett historiskt sammanhang, och det därmed innehåller visst mått av spekulation, kan handstilsundersökare inte gärna spekulera om något utan konkreta bevis till stöd när de vittnar i domstolar.

Som ett exempel på följderna av denna skillnad mellan disciplinerna kan vi betrakta hur Anastasopoulou och Tselikas bedömde hur och i vilken omfattning skribenten av Klemensbrevet avslutade bokstäverna eller linjerna på papperet. Anastasopoulou menade att texten är ”skriven snabbt, och fastän … vissa bokstäver i ett ord har skrivits en och en … har detta inte försämrat den utmärkta skrivrytmen.” Tselikas däremot menade att det stora antalet bokstäver och länkar med “diskontinuerliga linjer” tyder på ”att skribentens hand inte rörde sig spontant, utan omsorgsfullt och trevande för att bibehålla bokstavens korrekta form.”

De direkt motsatta slutsatserna anser vi vara följden av att Anastasopoulou fokuserar på linjekontinuitet och Tselikas på anslutningar. Enligt Hubers och Headricks standardklassificering tillhör det senare stilelementet och det förra utförandeelementet. Stilelementet (som fokuserar på anslutningar) är paleografens verktyg för att kunna placera en viss text i tid och rum, alltså avgöra när och var en viss text har skrivits. Utförandeelementet (som fokuserar på att linjerna är skrivna i en kontinuerlig rörelse) är däremot handstilsundersökarens område.

Förenklat kan sägas att när en forensisk handstilsundersökare med synen når slutet av en skriven enhet och pennan lyfts studerar denne pennans avtagande tryck mot papperet och följer handens tänkta riktning genom luften för att bedöma dess väg från avslutandet av en rad till början av nästa. Syftet är att avgöra om linjekontinuiteten förblir obruten, alltså om flytet och rytmen i skriften består. Det är dessa detaljer som avslöjar för en handstilsundersökare om texten skrivits snabbt och spontant. För paleografen visar slutet av en skriven enhet på något annat, nämligen på vilket sätt bokstäverna har formats och därmed också när texten har skrivits och i vilken skola denna stil har lärts ut. I just detta fall leder Tselikas’ granskning av de diskontinuerliga linjerna helt enkelt inte till den slutsats han drar – särskilt med tanke på att antalet pennlyft var fler i de andra 1700-talshandskrifterna som vi studerat.

Och detta är inte den enda gång där Tselikas’ handskriftsanalys är oklar. Hans transkription av brevet innehåller fjorton misstag och vid fyra tillfällen åberopar han sin egen felaktiga transkription som bevis för att brevet innehåller misstag som en person med grekiska som modersmål inte skulle begå. En omfattande utvärdering av Tselikas’ rapport ligger utanför ramen för denna artikel. Det är dock nödvändigt att vi tar upp de observationer som direkt berör handstilsundersökningen. Och då är två av Tselikas’ påståenden av särskild vikt. Det första är att texten i Klemensbrevet skulle visa prov på ”bristande kännedom om grekisk skrift”; det andra är att en jämförelse mellan handstilen i Klemensbrevet och Morton Smiths handstil ger belägg för att Smith (i motsats till Anastasopoulous bedömning) trots allt förfalskade brevet. Det senare påståendet går relativt enkelt att bringa klarhet i eftersom precis samma missförstånd och felaktiga tillämpningar tidigare gjorts av Stephen Carlson i hans försök att knyta handstilen i Klemensbrevet till Smith. Tselikas menar sig kunna med något mått av sannolikhet knyta Smith till Klemensbrevet genom att visa på vissa likheter i det sätt på vilket de skrev två bokstäver (τ and θ), två kombinationer av bokstäver (θη and θου), och några få accenttecken, och genom att återge ett exempel från vardera på skrift som han betecknar ”ostadighet i skrivandet”.

tselikas-table

Det första misstaget med ett dylikt tillvägagångssätt är att det inte tar hänsyn till olikheterna mellan de specifika egenheterna i respektive handstil – vid identifiering av en författare är dessa av mycket större betydelse. Huber och Headrick uppger till och med att ”ett begränsat antal skillnader, kanske bara en enda” kan vara tillräckligt ”för att uppväga betydelsen av ett antal likheter, oavsett deras respektive betydelse.”

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas

Vidare beaktar Tselikas inte fenomenet med ”naturlig variation”; det vill säga, han klargör inte i vilken omfattning de specifika bokstäverna varierar i utförande mellan varandra genom att jämföra många bokstäver och därigenom fastställa bokstävernas typiska utseende. Om man inte ens klargör i vilken omfattning en viss författare varierar utformandet av bokstäverna är det ingen konst att hitta enstaka likheter mellan två handstilar skrivna med samma alfabet. Och det gäller framför allt med så relativt okomplicerade bokstäver som tau and theta. På denna punkt är skillnaden mellan paleografer och forensiska dokumentundersökare rätt påtaglig. För att exemplifiera, ger Tselikas två exempel på hur bokstaven tau skrivits i Klemensbrevet, två bokstäver som skiljer sig åt allografiskt. Dels är det den lilla gemena bokstaven som skrivits i en rörelse moturs, dels den stora versala bokstaven skriven i en rörelse medurs. När han senare jämför lilla tau med ett tau skrivet av Smith ger han ingen indikation på att han tagit hänsyn till variationen i hur denna bokstav utförs vare sig hos Smith eller i Klemensbrevet – frånsett då att han skiljer gemenen från versalen.

Men skillnader och likheter på allografisk nivå är av värde enbart i de fall där ingen misstanke om förfalskning föreligger (det vill säga vid paleografens vanliga arbete med att identifiera en viss skribent), eller i de fall där en förfalskare återgått till sitt normala sätt att skriva. Det grundläggande problemet i detta fall är att en förfalskare döljer sin egen handstil och imiterar någon annan persons sätt att skriva. Om då den förfalskade texten liknar den misstänkte förfalskarens handstil, är detta relevant endast när sådana återgångar till förfalskarens normala sätt att skriva inträffar. Tselikas visar aldrig att de exempel han åberopar är sådana där förfalskaren av misstag återfallit i sitt normala sätt att skriva. Och om Tselikas aldrig beaktat något utöver det uppenbara och iögonfallande, säger hans jämförelse mellan några enstaka bokstäver oss ingenting. Som vi tidigare har påpekat koncentrerar sig forensiska handstilsundersökare på jämförelser av handstilar på de idiografiska, mer omedvetna egenheterna i handstilen, just för att egenheter i det inövade automatiska rörelsemönstret vid skrivandet är så mycket svårare att dölja i de små oansenliga detaljerna.

Roger Viklund, 2016-10-24

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 4

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 4: Kontrollerad och personlig handstil: en kvantitativ studie

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 4: Controlled and Personal Writing: A Quantitative Analysis

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 4: Kontrollerad och personlig handstil: en kvantitativ studie

Venetia Anastasopoulou menar att Klemensbrevet har skrivits med spontanitet och konsekvens, det vill säga att brevet är skrivet likadant från början till slut utan några påtagliga avvikelser. Vi (Timo Paananen och jag) har försökt att pröva hennes expertutlåtanden genom att kvantifiera dem så att även icke-experter kan förstå hur Klemensbrevet är skrivet.

colette-sirat

Colette Sirat

Colette Sirat skiljer på kontrollerad (tyglad, återhållen, begränsad) handstil och personlig (fri och unik) handstil. Den förstnämnda är följden av inre eller yttre behärskning, av återhållsamhet, medan den senare utgör den handstil man har när inga sådana begränsningar föreligger. Ett exempel på en begränsning är om man avser att skriva längs raka linjer eller om man vill skriva tydligt så att andra lätt kan läsa det man skriver. I verkligheten pendlar vi hela tiden mellan dessa båda lägen, ofta omedvetet, och vår handstil är sällan antingen det ena eller det andra utan som regel både och. Men hur mycket vi begränsar vår handstil beror på sammanhanget, och vissa skrifter är betydligt mer kontrollerade och behärskade än andra. Sättet på vilket man kan avgöra i vilken omfattning handstilen är personlig och fri är bland annat att se i vilken omfattning bokstäverna är sammanbundna med varandra. Vårt skrivande består av enheter av skrift vilka kan innefatta allt från delar av bokstäver till flera sammanbundna bokstäver, hela ord och ibland hela meningar. Och när vi talar om skrivstil handlar det krasst om hur ofta pennan lyfts från papperet för att på nytt föras till papperet för att utföra nästa rörelse och forma nästa enhet av skrift. En skriven enhet består av det som skrivs från det att pennan rör vid papperet till dess den senare lyfts från samma papper.

Generellt kan sägas att personlig skrift kännetecknas av en informell handstil som flyter obehindrat och där de enskilda bokstäverna tappar något av sin karaktär och tenderar att likna varandra. Detta kan göra det svårt för andra att se skillnad på vissa bokstäver. Likaså tenderar personlig skrift att innehålla många förkortningar och ligaturer, det vill säga tecken bildade genom att två eller fler tecken skrivs samman. Den kontrollerade tyglade handstilen är av motsatt karaktär. Den fokuserar på individuella drag med pennan. Den personliga handstilen drar mot enheter som fogas samman.

Vi bestämde oss för att undersöka hur många gånger den som skrev Klemensbrevet har lyft sin penna för att börja på nytt, hur många glyfer (det vill säga individuella enheter som bokstäver eller ligaturer) som skrivits utan att pennan lyfts. Vi undersökte alltså hur många kluster av två, tre, fyra eller fler glyfer (bokstäver) som brevet innehåller. Att vi räknar glyfer och inte bara bokstäver kommer sig av att det i denna grekiska handstil förekommer såväl ligaturer som många tecken som apostrofer och förkortningar som skrivs i en enhet eller skrivs samman med bokstäver och inte går att räkna separat och ej heller är att betrakta som enskilda bokstäver. För att vidare kunna bedöma relevansen av det resultat vi fick, lät vi göra samma sak med ytterligare två grekiska 1700-talshandskrifter. Vi ansåg denna studie vara viktig eftersom det vid förfalskningar nästan alltid handlar om att medvetet förändra sin egen handstil och imitera någon annans, vilket i sin tur innebär både inre och yttre begränsningar som påverkar rörelsen av pennan. Sirat poängterar att ett av de bästa sätten att upptäcka en förfalskning är att söka efter tecken på kontroll av skriften, såsom ett överflöd av omtag i skrivandet. Ju fler gånger pennan lyfts, desto mer kontrollerad skrift och desto större sannolikhet att det rör sig om en förfalskning.

Som jämförelse valde vi två grekiska 1700-talshandskrifter. Dels en kopia av en skrift av 300-talsbiskopen Gregorios av Nazianzos (Add MS 8240), dels ett personligt brev av Konstantinos Dapontes (Add MS 8237) – båda skrivna i en stil som liknar den i Klemensbrevet.

add-ms-8237

Ett personligt brev skrivet av Konstantinos Dapontes år 1754. Add MS 8237, ff 2–2v, British Library.

Vi tog 1000 glyfer eller bokstäver och började i samtliga tre fall räkna från rad 14 på förstasidan. Resultatet återges i tabellen inunder.

Theodoros

MS 65

Dapontes

MS 8237

Gregorios

MS 8240

Totalt antal bokstäver eller glyfer 1000 1000 1000
Individuella glyfer 352 460 520
Glyfer i grupper om två 382 422 286
Glyfer i grupper om tre 216 106 153
Glyfer i grupper om fyra eller fler 50 12 41
Ligaturer 107 104 51
Nom.Sac. och andra förkortningar 3 3 1

Som kan konstateras har alla handskrifter många ligaturer, ändå förekommer de i dubbelt så stor omfattning i Klemensbrevet och Dapontes som i Gregorios. Dessa båda har också tre gånger så många nomina sacra (förkortade heliga namn).

add-ms-8240

Kopia av Gregorios av Nazianzos, Contra Julianum imperatorem 1, Add MS 8240, ff 92-109v, 1700-talet.

Den som kopierade Gregorios uppvisar den största kontrollen av handstilen och fler än hälften av glyferna har skrivits individuellt, medan det i Klemensbrevet endast är 35 % av glyferna (bokstäverna) som skrivits var för sig. Det personliga brevet från Dapontes befinner sig mellan dessa båda med knappt hälften av glyferna skrivna individuellt men med flest kluster av två. Av dessa tre handskrifter uppvisar Klemensbrevet minst begränsning eller kontroll i skrivandet om man enbart bedömer antalet lyftningar av fjäderpennan.

theod7

Klemensbrevet

Ingen av dessa tre handskrifter kan sägas ha ett överflöd av omtag i skriften med många pennlyft. Men den som kopierade Gregorios verkar ha varit mest intresserad av att skriva läsbart och hans bokstäver är också betydligt enklare att särskilja från varandra än vad de i Klemensbrevet är.

Om då detta resultat jämförs med Anastasopoulous iakttagelse att bokstäverna i Klemens’ brev till Theodoros har skrivits omedvetet, stämmer det väl med vår iakttagelse att handstilen i brevet drar åt personlig skrift, vilken ligger inom det område där skriften sker automatiskt och omedvetet. Vi drar denna slutsats utifrån de relativt få pennlyften, det relativt stora antalet ligaturer och förkortningar och på den relativt svårlästa handstilen i jämförelse med andra likvärdiga skrifter. Och konsekvenserna av detta blir tydliga: eftersom det är svårt för förfalskare att imitera det generellt omedvetna och det som inte är iögonfallande, följer att ju mer skriften liknar personlig skrift desto osannolikare att det är en förfalskning.

Vad gäller mängden av tecken på kontroll, finns inget i Klemensbrevet som gör att det går att särskilja från äkta 1700-talshandskrift.

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 3

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 3: Theory of Handwriting

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

osborn

Albert S. Osborn, 1858–1946, den jämförande handstilsundersökningens fader.

Jämförande handstilsundersökning, på engelska “forensic document examination” (FDE) och i USA vanligen kallat “questioned document examination” (QDE), kom att allmänt accepteras som en vetenskaplig metod först med Albert S. Osborn, vars bok Questioned Documents (1910) fortfarande betraktas som ett standardverk. Men disciplinen har varit kraftigt ifrågasatt. I en studie från 1989 fick metoden svidande kritik och artikelförfattarna menade att det saknades bevis för att det ens fanns experter i ämnet. I en senare större studie från 2009 gjord av National Academy of Sciences riktades stark kritik mot flera så kallade forensiska metoder, vilka anklagades för att ha litet stöd i systematisk forskning som kunde bekräfta teknikernas tillförlitlighet. Den jämförande handstilsundersökningen klarade sig i sammanhanget dock relativt väl, med endast uppmaningen att dess vetenskapliga grund borde stärkas. Och efter den förödande kritiken 1989 hade den jämförande handstilsundersökningen genomgått förändringar just för att säkerställa denna.

Ett antal artiklar på senare år har visat att handstilsundersökare, experter inom den jämförande handstilsundersökningen, lyckas avsevärt bättre än icke-experter i att avgöra om en handskriven text är äkta eller inte. En studie visade exempelvis att experter i endast 6,5 % av fallen parade samman två handskrifter som skrivna av samma person trots att de inte var det, och att icke-experter gjorde dylika felaktiga sammankopplingar sex gånger så ofta. En av orsakerna till denna skillnad är att experterna är mycket försiktiga i sina utlåtanden och inte vill gissa om de är osäkra. Följden blir att när de väl fäller ett omdöme är detta ofta mycket säkert. Andra nyligen genomförda studier har stött den vetenskapliga giltigheten av många av de viktigaste begreppen inom den jämförande handstilsundersökningen.

pjeffery5

Peter Jeffery

Craig Evans’ misstanke om att handskriftsanalys inte verkar kunna avgöra äkthetsfrågan, rimmar illa med det ovan sagda. Andra forskare har ifrågasatt speciella delar av Anastasopoulous analys. Så säger Peter Jeffery att hennes jämförelse är att likställa med en jämförelse mellan äpplen och päron, eftersom Smith i huvudsak textade på grekiska och Klemensbrevet är skrivet med skrivstil. Och Tselikas underkände hela disciplinen och därmed också Anastasopoulous studie genom att påstå att den som skrev Klemensbrevet ändå inte skulle skriva med sin egen personliga stil (varför det faktum att stilen i Klemensbrevet inte liknande Smiths inte hade så stor betydelse). Vi menar dock att även om dessa invändningar kan synas rimliga, röjer de en okunnighet om grunden för den jämförande handstilsundersökningen eftersom denna vilar på en växande samling av empiriska data.

När en handstilsundersökare tar sig an en text söker denne efter speciella detaljer. Tom Davis menar att en viss författare är benägen att skriva på ett unikt sätt med vissa egenheter som en expert kan upptäcka och igenkänna i alla typer av skriven text producerad av denna författare. Dessa särdrag skiljer en författare från en annan även om man skriver på olika sätt, till exempel textar och skriver skrivstil. Varje individ kommer med tiden att utveckla speciella särdrag, egna knyckningar, slängar och snirklingar och allt efterhand som vi tränar vår handstil blir dessa befästa. Detta blir till slut del av vårt kinetiska (rörelse-)minne och bäddas in i rörelseblock som vi använder oavsett vilken skrift vi använder för stunden. Men hur själva skriften blir påverkas utöver detta också av andra omständigheter, som hur situationen ser ut när vi skriver och denna påverkar hur vi förmår röra vår hand. Det kan gälla sådana yttre och inre faktorer som om skribentens hand är varm eller kall, om skribenten är stressad eller lugn, nykter eller full, har lågt blodsocker, etc. Dessutom påverkas skriften av vad den är tänkt att användas till, om det bara är en personlig minnesanteckning eller något som är tänkt att andra ska läsa. Skriften påverkas givetvis också av om personen i fråga vill dölja sin egen handstil eller imitera någon annans.

Theo2-3

För att ytterligare komplicera saken, så blir resultatet på papperet inte bara en kompromiss mellan dessa faktorer, utan kommer dessutom bokstäverna att variera i utseende mellan varandra. Denna variation kommer sig av att en människa inte är en maskin och den kallas för naturlig variation. Den förekommer alltid i äkta handskrivna texter och är ett tydligt tecken på att texten inte är förfalskad. Naturlig variation skall dock inte blandas samman med inkonsekvens i skrivandet. Det senare är ett tecken på att det rör sig om en förfalskning

Med utgångspunkt från detta har handstilsundersökarna slagit fast att vissa delar av vår handstil alltid utförs mer medvetet och andra delar mer omedvetet och att den senare är mycket svårare att kamouflera. Det är också därför handstilsundersökarna fokuserar på de delar av skriften som utförs omedvetet. Dessutom har förfalskare en tendens att även när de försöker dölja sina egenheter återfalla i sitt normala mönster och återgå till sina omedvetna egenheter som sitter i rörelseminnet. Den avgörande skillnaden mellan att skriva med sin egen handstil och att imitera någon annans är att den första använder proprioceptionen, en särskild sorts receptorer för att automatiskt kunna avgöra de egna kroppsdelarnas position och som är en del av kroppsuppfattningen, medan den senare i huvudsak bygger på synåterkoppling och därför i princip innebär att skribenten snarare ritar än skriver.

Scott-Brown

Scott G. Brown

Det innebär att när man försöker efterhärma någon annans stil måste man med synen hela tiden korrigera sitt skrivande och att det i sig är ett mycket ansträngande arbete som snart gör att man blir mentalt uttröttad. Det innebär i sin tur att man omedvetet återfaller i sina egna invanda rörelsemönster och detta framför allt när man ska skriva längre texter. Således uppkommer dessa ”misstag” troligare i slutet av texten.

Med andra ord, ett dokument och särskilt ett längre dokument skrivet i en svår handstil, är troligen inte förfalskat om skriften är konsekvent utförd. Det är därför intressant att notera, som Scott Brown gör, att Klemens’ brev till Theodoros är just detta, ett långt brev konsekvent skrivet från början till slut i en mycket svår 1700-talshandstil.

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas

Hur var det då med Jefferys och Tselikas’ invändningar? Jämförde Anastasopoulou äpplen med päron? Enligt de riktlinjer som föreligger för handstilsundersökare bedömde hon ett material som var tillräckligt omfattande för att kunna göra en trovärdig analys, och hon identifierade de speciella egenheterna i den skrivna texten både i Klemensbrevet och hos Smith. Skillnaderna mellan den handstilsliknande 1700-talsstilen och Smiths mer textade stil är inte speciellt väsentlig eftersom hon fann ett antal egenheter i Smiths handstil som, om han hade skrivit Klemensbrevet, skulle ha funnits även där. Detta poängterade Anastasopoulou själv i både sin ursprungliga rapport och sitt senare förtydligande inlägg. Jeffery tog ingen notis om detta, måhända insåg det aldrig, eftersom han i en uppföljande artikel upprepade samma anklagelse om att det rörde sig om en jämförelse mellan äpplen och päron. Vad gäller Tselikas håller vi med honom om att en förfalskare definitivt skulle försöka dölja sin egen handstil, men vi menar att de omedvetna och djupt rotade aspekterna av handstilen sällan går att helt undertrycka.

Roger Viklund, 2016-10-19

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 2

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 2: Fyra handskriftsanalyser

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 2: Four Handwriting Analyses

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 2: Fyra handskriftsanalyser

Fram till i dag har fyra handskriftsanalyser av Klemens’ brev till Theodoros utförts. Av dessa fyra har vi i denna artikel fokuserat på tre som gjorts mellan åren 2005 och 2011 av Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou, and Agamemnon Tselikas. Stephen C. Carlsons analys har vi redan tidigare behandlat i artikeln ”Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore”, i Vigiliae Christianae 67 (2013): 235–247 och tillgänglig online här. Jag har också själv avhandlat detta tidigare i online-artikeln ”Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis”.

scarlson2

Stephen C. Carlson

Eftersom brevet från början inte fanns tillgängligt för undersökning och senare försvann (förstördes, förlades eller tappades bort?) lades inget större fokus på den skrivna texten. Experterna syntes eniga om att skriften överensstämde med den handstil som var rådande på 1700-talet inom det grekiska klosterväsendet, och därför nöjde sig de flesta också med att så var fallet. Men allt detta skulle ändras i och med att Stephen Carlson år 2005 utkom med sin  bok The Gospel Hoax, där den dåvarande upphovsrättsadvokaten Carlson (numera forskarassistenten med inriktning på Nya testamentet i den romersk-katolska världen) försökte bevisa att Morton Smith själv hade skrivit brevet. Carlson gjorde där också en analys av handstilen med de tryckta bilderna som förekom i Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark som underlag. Just därför kom också den första kritiken mot Carlson att rikta sig mot hans handskriftsanalys och tre ytterligare analyser har till dags dato följt.

scott_g_brown

Scott G. Brown

Den första av dessa tre gjordes av Scott G. Brown som i flera artiklar och på punkt efter punkt ifrågasatte Carlsons slutsatser. Enligt Brown saknade Carlson nödvändig träning och utbildning för att bedriva jämförande handstilsundersökning och underlät han att ta hänsyn till sådana omständigheter som är avgörande för att utmönstra förfalskningar, som att jämförande material måste användas i analysen. Brown menade att Carlsons metodik var felaktig och att han dessutom underlät att uppmärksamma de tecken som tyder på äkthet. Det gäller exempelvis förekomsten av naturliga variationer i utformandet av bokstäverna. När Carlson jämfört handstilen i brevet med Smiths handstil och funnit likheter som tyder på att Smith var den som förfalskade brevet, menar Brown i en studie att där i stället förekommer många skillnader. Dessa skillnader menade Brown var helt avgörande för att bedöma om texten är äkta eller ej, emedan det är skillnaderna och inte eventuella likheter som är det viktiga vid bedömningen av huruvida en viss text är skriven av en viss person eller inte. Vidare menade Brown i samarbete med Allan Pantuck att Carlson farit med vilseledande information vad gäller en rapport skriven av den utbildade handskriftsexperten Julie C. Edison som Carlson hade konsulterat och där han valt att återge endast de delar av hennes utlåtande som stödde hans tes och beskära hennes brev på de delar som talade emot hans tes. Pantuck och Brown kontaktade henne och fick hela hennes utlåtandet (också vi kontaktade henne och fick ta del av hennes brev). Det visade sig att Edison aldrig bedömt Carlsons analys bara hans metod, vilken hon dessutom kritiserat, och att hon därtill inte kunde grekiska. Se också min artikel Skakningarna som kom av sig.

VeAn

Venetia Anastasopoulou

År 2009 lät Biblical Archaeology Review kontraktera två grekiska handskriftsexperter vilka var för sig skulle undersöka handskriften med jämförande material från Smith själv när denne skrev på grekiska. De hade till sitt förfogande handskrivna texter från perioden 1951 till 1984, inklusive Smiths egen transkription av brevet. Venetia Anastasopoulou är Forensic eller Questioned document examiner, vad som på svenska kan benämnas handstilsundersökare eller dokumentundersökare. Hon är således en person som arbetar med jämförande handstilsundersökningar och tränad för att avgöra om två texter är skrivna av samma person eller inte (se NFC). Hon menade att …

”[h]ela skriften ger uttryck för frihet, spontanitet och konstnärligt kunnande. Den visar också prov på en skicklig kalligrafi av en välutbildad och tränad skribent som använder språket effektivt för att uttrycka sina tankar”.

Enligt Anastasopoulou går Morton Smiths sätt att skriva grekiska att likna vid en students. Han skriver långsamt med möda och bokstav för bokstav utan någon större variation. Anastasopoulou ansåg att det med stor sannolikhet gick att slå fast att Morton Smith inte ägt tillräcklig förmåga för att kunna skriva brevet. Hon menade att den skrivna texten genomgående var konsekvent utförd och att de vanliga tecknen på förfalskning, som dålig kvalitet i linjerna eller i handens rörelse, saknades.

Tselikas3

Agamemnon Tselikas

Paleografen Agamemnon Tselikas kom till den motsatta slutsatsen, nämligen att brevet är en förfalskning och att sannolikt Smith själv förfalskat det. Han menade sig ha upptäckt 17 fel begångna av författaren, fel som en person som Klemens med grekiska som modersmål inte skulle begå, och ytterligare 11 misstag begångna av kopisten av texten. På 19 ställen fann han bokstäver med ”helt främmande eller konstiga och oregelbundna former” och i motsats till Anastasopoulou ansåg han att linjerna i bokstäverna inte var sammanhängande, kontinuerliga, och att detta berodde på att den som skrivit texten inte rört handen snabbt och spontant. Tselikas menade att Smith hade skrivit brevet och att denne använt vissa handskrifter från ett kloster i Kefalinia som förebild och imiterat skriften. Som jag har tagit upp i ett tidigare inlägg  (Smith did not photograph the manuscripts which Tselikas believes Smith used as a model for both imitating the Greek handwriting and learning how to make ink) visade Allan Pantuck att Smith dock aldrig fotograferade dessa handskrifter.

evans2

Craig A. Evans

Följaktligen finns fyra analyser gjorda av fyra personer där två anser att brevet är en förfalskning och två att det är äkta. Denna omständighet har lett till att flera forskare förkastar analyserna helt med motiveringen att de inte kan ge svar på frågan om brevet är äkta. Exempelvis fokuserar Francis Watson på helt andra saker för att kunna visa att Smith förfalskade brevet, medan Craig Evans bedömer Carlsons, Anastasopoulous och Tselikas’ undersökningar som tre likvärdiga undersökningar. Han berör över huvud taget inte Browns undersökning, men tar i stället med Edison (den expert Carlson rådfrågade men som inte gjorde någon bedömning av brevets äkthet) i ekvationen och får därmed tre experter mot en till fördel för att det rör sig om en förfalskning. Peter Jeffery medger att Anastasopoulous studie gör det svårt att hävda att Smith skrivit brevet själv, men menar att han då kan ha haft hjälp med den saken och underkänner dessutom hennes studie utifrån skäl som visar på hans okunnighet om de metoder som ligger till grund för jämförande handstilsundersökningar.

jeffery2

Peter Jeffery

Vi menar att det finns två huvudsakliga anledningar till bibelforskarnas skenbara förvirring i detta fall. För det första är det inte allmänt känt att handstilsanalys och paleografi är två skilda områden av expertis. För det andra representerar Carlsons så prisade studie inget av dessa båda kompetensområden. Hans studie lider av ett grundläggande fel eftersom den utfördes på de tryckta reproduktionerna av brevet som återfinns i Smiths bok. Dessa bilder var helt olämpliga att grunda en studie på eftersom de i sig ger upphov till en optisk synvilla som framkallar de tecken han tyckte sig se på att skriften var förfalskad. Studerar man i stället inskanningar gjorda från fotografierna av brevet försvinner de tecken på förfalskning som Carlson trodde sig ha sett.

Vi menar att Carlsons felaktiga metodik i kombination med hans brist på erfarenhet och träning kan förklara skillnaden mellan hans och Anastasopoulous slutsatser. Anastasopoulou, som tränad expert inom detta forskningsfält, hade också tillgång till samma högupplösta bilder som vi studerat. Som ett tillägg till denna artikel kan nämnas att Anastasopoulou, efter att ha läst ett utkast av vår artikel, i ett e-brev den 14 juni 2012 skrev att hon fick svar på sina frågor om Carlsons slutsatser, vilka hon tidigare inte kunde förstå.

Men innan det går att dra någon slutsats om handstilens äkthet måste de skilda omdömena av Anastasopoulou och Tselikas utvärderas. Anastasopoulous rapport har fått två sorters kritiska bemötanden. Dels har forskare ifrågasatt enskilda detaljer i den, dels har de ifrågasatt hela disciplinen med jämförande handstilsundersökningar. Därför har vi gjort en historisk översikt av detta forskningsområde. Frågan som gäller är denna: om handstilsundersökare jämför två texter för att bedöma om de är skrivna av två personer eller av endast en, eller om de försöker avgöra om en handstil är naturlig eller imiterande, talar vi då om en vetenskap i marginalen eller om seriös forskning? Detta kommer att tas upp i nästa inlägg.

Roger Viklund, 2016-10-17

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 1

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 1: Smith som manuskriptjägare

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 1: Smith as a Manuscript Hunter

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln. Jag inleder med en relativt ordagrann översättning av artikelns inledande sammanfattning, det som på engelska kallas abstract och som är begränsat till ett visst antal tecken:

Denna artikel avhandlar Morton Smiths roll som självutnämnd manuskriptjägare i samband med hans upptäckt av det enda kända exemplaret av Klemens’ brev till Theodoros, och bedömer kritiskt de förefintliga studierna av brevets handskrivna text. Vi hävdar att Stephen C. Carlsons analys är felaktig för att den är utförd på bilder som är förvanskade, att Agamemnon Tselikas’ studie har ett antal problem till följd av det olämpliga i att tillämpa normala paleografiska metoder vid ett fall av misstänkt bedrägeri, och att Venetia Anastasopoulou har gjort en välgrundad analys när hon argumenterar för att Smith inte kunde ha imiterat den svåra sjuttonhundratalshandstilen – ett kvalitativt utlåtande som stärks av vår kvantitativa studie av frånvaron av tecken på kontroll. Vi kommer till slutsatsen att den handskrivna texten är omöjlig att särskilja från äkta handskriven sjuttonhundratalstext.

Morton Smith (1915–1991) tog tre uppsättningar foton av Klemens’ brev till Theodoros, och lämnade kvar handskriften i tornbiblioteket i klostret Mar Saba. Han kunde inte gärna ta med sig dokumentet eftersom det tillhörde det grekisk-ortodoxa patriarkatet.

smith65

Isaac Vossius’ första utgåva från 1646 av de erkänt äkta verken av Ignatios på grekiska och i översättning till latin. Pärmen saknas och på den första bevarade sidan har Morton Smith märkt boken ”Smith 65”.

Detta är viktigt att påpeka eftersom det utan omsvep genomborrar den ihållande myt som säger att Smith var oärlig när han presenterade sin upptäckt för sina kolleger. Flera menar att Smith borde ha sett till att dokumentet fanns lätt tillgängligt för andra forskare så att de kunde kontrollera det. Till följd av bland annat detta har det antytts att Smith själv skulle ha förfalskat brevet och dessa anklagelser har med tiden blivit än mer uttalade. Anklagelserna har lett till att helt vanliga åtgärder som Smith vidtog i samband med sitt sökande efter tidigare okända eller odokumenterade handskrifter använts som bevis för att han förfalskat brevet. Så låter exempelvis Craig Evans påstå att det faktum att Smith skrev ”Smith 65” på bokens framsida, tyder på att det var hans egen bok – trots att det är en normal metod att märka alla böcker som man katalogiserar med namn och nummer som svarar mot den lista man upprättar. I andra fall kan det faktum att Smith efter att ha upptäckt handskriften blev så upprymd att han kände det som om han svävade på moln, av Peter Jeffery vara en grund för att ifrågasätta hans ärlighet, eller av Donald Capps tas till intäkt för att Smith led av en personlighetsstörning. Agamemnon Tselikas har framfört anklagelser mot Smith för att i stället för att verkligen ha varit intresserad av böckerna i klosterbiblioteken utifrån deras historiska värde, ha verkat som hemlig agent för Storbritannien eller USA. Och vidare har främst Stephen Carlson menat att Smith var så förslagen att han inte bara förfalskade handskriften utan också medvetet dolde kryptiska anspelningar i texten på att han själv hade skrivit den.

smi22

En annan bok från Mar Saba som Smith katalogiserat som ”Smith 22”.

Vi har i denna artikel försökt sätta in Smith i ett historiskt sammanhang vi anser vara mer sannolikt och påvisa att hans agerade är såväl rimligt som i överensstämmelse med det sätt på vilket andra manuskriptjägare agerade vid samma tid. Äldre manuskriptjägare såg det som sin skyldighet att inte bara dokumentera sina fynd utan också att ta dem med sig till hemlandet, antingen genom att stjäla handskrifterna, men oftare genom att köpa dem för en billig penning. Men i och med kamerans tillkomst övergick man från att förvärva handskrifterna till att fotografera dem, lista dem i kataloger, och lämna kvar dem med ”förvissning” om att deras rättmätiga ägare också skulle kunna bevara dem.

morton_smith_1989

Morton Smith 1989, två år före sin död.

Smith var en typisk manuskriptjägare av sin tid. Han företog flera långa resor till många bibliotek – privata, offentliga och sådana i kloster. Åren 1951 och 1952 lyckades han hitta, katalogisera och fotografera alla betydande handskrifter i Västeuropa av Isidoros av Pelusium. Och av alla tusentals handskrifter som han fotat och katalogiserat, är det endast en handskrift där det har ställts krav på att han utöver sina fotografier också skulle tillhandahålla själva originalet. Som om han skulle ha kunnat göra detta utan att stjäla skriften!

Vi menar att orsakerna till detta ovanliga krav i huvudsak är två. Dels att Klemensbrevet innehöll citat ur en dittills okänd längre utgåva av Markusevangeliet vilket väckte intresse inte bara bland en liten grupp Klemensforskare utan hos alla som intresserade sig för kristendomens uppkomst. Dels att Smiths egen uttolkning av det ”hemliga” Markusevangeliet som en indikation på att Jesus var en magiker som invigde sina lärjungar i mysterieriter i vilka Jesu ande tog kontroll över dem och där de genom hallucinatoriska inslag upplevde att Jesus steg till himlen, väckte känslor hos många nytestamentliga forskare. Och inte blev det bättre av att Smith vid ett tillfälle var i sina böcker om Hemliga Markusevangeliet föreslog att symbolismen i denna rit kan ha innefattat även fysisk förening mellan Jesus och lärjungarna. Forskarnas reaktioner varierade från skepsis till upprördhet.

Vi menar dock att Smiths uttolkning av brevet och brevet i sig är två skilda saker och att dessa båda alltför ofta blandas samman. Likaså anser vi att Smiths förlitan på att patriarkatet skulle kunna bevara brevet var befogad. År 1976 åkte Guy G. Stroumsa och tre andra forskare till Mar Saba och hittade boken tillsynes på den hylla där Smith hade lämnat den 18 år tidigare. De tog med sig den till patriarkatets bibliotek i Jerusalem i syfte att göra en vetenskaplig undersökning av skriften, något som aldrig blev av då man från patriarkatets sida inte tillät att man tog boken till den israeliska polisen för att genomföra de nödvändiga testerna. Efter detta försökte flera forskare att få undersöka brevet. När Thomas Talley försökte få tillgång till texten på 80-talet nekades han med motiveringen att den höll på att restaureras. Per Beskow kom till Jerusalem 1984 med tillåtelsen från patriarken att undersöka texten men nekades på plats med hänvisning till att sidorna var besprutad med insektsgift. Men ett år tidigare hade faktiskt Quentin Quesnell haft tillgång till texten genom att han under några timmar per dag under en veckas tid tilläts att på plats undersöka den. Märkligt nog upplyste han inte forskarvärlden om den saken trots att han var den förste att öppet anklaga Smith för att inte ha sett till att andra kunde undersöka originalet och också den förste att antyda att Smith förfalskat brevet. Quesnells besök i biblioteket blev inte känt förrän långt senare och först när Quesnell tillfrågades på gamla dar. Någon gång efter 1983, då Quesnell undersökte brevet och 1992, när Hedrick och Olympiou inte kunde finna det, måste det ha försvunnit, och sedan dess har det trots ett antal försök att lokalisera det varit försvunnet.

Men vi menar att Smith knappast kan hållas ansvarig för att brevet har försvunnit. Han fann det, fotograferade det, beskrev var och hur han hittade det och var det fanns. Och att fotografera handskrifterna och lämna kvar dem var just det som kännetecknade den nya sortens manuskriptjägare i motsats till deras äldre mer skrupelfria företrädare. Vidare brukar en förfalskare normalt gör sitt yttersta för att förhindra andra att kunna undersöka förfalskningen på nära håll. Vi menar med utgångspunkt från denna genomgång att Smith inte på något sätt fruktade en sådan undersökning av Klemensbrevet. Tvärtom talade han om exakt var det fanns och upplyste också sina kolleger när han senare fick veta att det hade förflyttats till Jerusalem. Dessutom var Smith främst upptagen med frågan om Klemens stilistiskt hade kunnat skriva brevet och för att avgöra den frågan behövde han inget original.

Om någon skall anklagas för att handskriften med brevet har försvunnit är det inte Smith, utan det grekisk-ortodoxa patriarkatet. Frånsett att brevet försvann medan de hade det i sin ägo och därmed ansvaret för dess säkerhet, har de dessutom vid åtminstone två tillfällen (Stroumsa och Quesnell) vägrat låta brevet genomgå vetenskapliga tester och dessutom vid ytterligare tillfällen förvägrat forskare att ens se det. Att i detta läge, som exempelvis Craig Evans gjort, anklaga Smith för att inte ha ansträngt sig för att få brevet undersökt, anser vi vara en position svår att upprätthålla. Det kan mycket väl vara så att Smith har försökt både att få tillgång till brevet och att få det undersökt, men att hans begäran i likhet med nästan alla andras har avvisats.

Roger Viklund, 2016-10-15

Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

And they come to Beat any. And certain authors whose article was published was there. And, coming, they prostrated themselves before them and says to them, “have mercy on us”. But they rebuked them. And the authors, being angered, went off with the article into the unknown where the public was, and straightway a great cry was heard. And going near they took away the veil to make it public.

So, at last the peer-reviewed article that Timo Paananen and I have written has been published in Apocrypha: International Journal of Apocryphal Literatures.

Timo S. Paananen & Roger Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, Apocrypha 26 (2015) 261–298.

The peer review method is “single-blind undertaken by a specialist member of the Board or an external specialist”. This article sort of picks up from our previous article on Stephen Carlson’s handwriting analysis on Clement’s letter to Theodoros, “Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore”, Vigiliae Christianae 67 (2013), 235-247”. This time it is not primarily Carlson’s analysis that we examine, but the other three analyses made—those by Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou and Agamemnon Tselikas. The abstract reads:

This article discusses Morton Smith’s role as a self-professed manuscript hunter in uncovering the only known copy of Clement’s Letter to Theodore, and critically assesses the existing studies on its handwriting. We argue that Stephen C. Carlson’s analysis is flawed due to its dependence on distorted images, that Agamemnon Tselikas’s study has a number of problems due to the unsuitability of applying standard palaeographic practices to a case of suspected deception, and that Venetia Anastasopoulou has made a sustainable case by arguing that Smith could not have imitated the difficult eighteenth- century script—a qualitative verdict strengthened by our quantitative study of the lack of signs of control. We conclude that the handwriting is indistinguishable from authentic eighteenth-century handwriting.

Hopefully we will also be able to publish the article on our websites, at least a version without the layout of the magazine. But for the time being, I will make a short summary of the most important aspects of the article dealing with Clement’s letter to Theodore with extracts from the Secret Gospel of Mark.

We begin by examining Smith’s role as a manuscript hunter. We show that he actually fits very well with the new manuscript hunter archetype, being armed with a camera and publishing his notes, like the other manuscript hunters were doing. We also argue that Smith did not in any way try to control the access to the manuscript, and did all one would expect a scholar to do. And if there is a typical hallmark for manuscript forgers, it is their efforts to prohibit others from gaining access to the manuscripts.

We survey Scott Brown’s examination of Stephen Carlson’s analysis, and how he revealed the flaws of Carlson’s methods. These analyses by Brown have mostly been overlooked and has not been given the attention they deserve to be given.

Next we make a study of the different disciplines of forensic (or: questioned) document examination (Venetia Anastasopoulou’s field of expertize) and palaeography (Agamemnon Tselikas’ field of expertize). Many people seem to be unaware that these are different areas of expertise and actually two areas that do not communicate particularly well with each other. Anastasopoulou and Tselikas have both examined the photos of the manuscript in order to decide if it is a genuine text or a forged text. Anastasopoulou considered it to be genuine and that Smith could not have written it, and Tselikas thought it was a forgery made by Smith.

While Anastasopoulou is an expert in detecting forgeries and her discipline are trained to decide whether two writings are done by two different authors or in fact by the same author, Tselikas is working in an area where there seldom are forgeries. His discipline are experts in deciding in what century a certain writing was done and in what school that way of forming the letters were taught. Tselikas is accordingly concentrating on the way the letters are written, while Anastasopoulou focuses on the line quality and the rhythm of the writing to decide whether the writing was done unconsciously and automatic, or if the writing rather was slowly drawn in trying to imitate someone else’s writing.

Recent studies of the results by the forensic document examiners show that during the last decades this discipline has improved significantly, and that forensic document examiners are significantly better in deciding if a text is forged or not than lay people are. Although neither Timo nor I am forensic document examiners, and accordingly cannot decide if the text of Clement’s letter to Theodore is genuine or not, we can at least show that Anastasopoulou’s methods are sound and by the book. Her conclusion that it is highly unlikely that Morton Smith could have imitated the script of the Clement letter, has accordingly some force.

In order to assess her conclusions, we made a study of the amount of control in other handwritings, by comparison. We took two manuscripts from the eighteenth century with a handwriting quite similar to the one of the Clement letter. We then simply counted the number of pen lifts, or more correctly, the number of letters or glyphs written in combination. One of the best ways to discover a forgery is to count pen lifts, since a forger is bound to rely on sight in order to imitate and therefore often needs to stop to check the exemplar. It turned out that of the three scripts we studied, Clement’s letter to Theodore showed the least signs of control, solely judged by the number of pen lifts. This study would then support Anastasopoulou’s conclusion that the writing is authentic.

We also made an examination of Tselikas’ study by checking all nineteen examples he gives of “poor knowledge of Greek” in the letter, and came to question his conclusions. We also evaluated his attempt to connect the writing of the letter to that of Morton Smith. In light of what the school of forensic document examination teaches, his conclusions does not follow from his analysis. His conclusions are incorrect if we are to trust the “rules” of forensic document examination. One example is Tselikas’ comparison of a the way a few simple letters in the Clement letter are written compared to how Smith wrote the same letters, and where Tselikas does not consider one of the most important observations, that of natural variation. In order for a comparative study to have any value, it has to compare a lot of letters in order to find the typical way of forming that letter and to discover individual characteristics present in both writings.

Our conclusion is that the letter is indistinguishable from authentic eighteenth-century writing and should be treated as such—as a letter written in the eighteenth century.

Roger Viklund, March 29, 2016

An Occult Priestly Installation Ritual in the Secret Gospel of Mark

 

This is a guest post by David Blocker, refuting the presumptuous idea that the σινδόνα (linen cloth) the youth wore on his bare body when “Jesus taught him the mystery of the Kingdom of God” would imply eroticism or sexuality. Instead Blocker suggests that the scene should be interpreted as an installation rite for a new High Priest.

The article is also available as a pdf file (An Occult Priestly Installation Ritual in the Secret Gospel of Mark) in which the colour coding of certain phrases in the article are easier to see.

 

An Occult Priestly Installation Ritual in the Secret Gospel of Mark

by David Blocker

 

In 1960, Morton Smith announced the discovery of an 18th century handwritten transcription of a letter written by Clement of Alexandria in the late 2nd or early 3rd century. Clement’s letter was a response to an inquiry about a previously unknown version of the Gospel of Mark. Since the letter’s unveiling, it has been the subject of an ever escalating partisan madness, including accusations of forgery, academic fraud, postulated rituals of sex and death, and wildly imagined claims about the sexual predilections of the letter’s discoverer.

In this essay, an excerpt from the Secret Gospel of Mark quoted in Clement’s letter to Theodore, is compared to passages extracted from the Tanakh. The narrative sequence in the Secret Mark excerpt has multiple parallels to the descriptions of the installation rites for high priest. This suggests the claims that the long excerpt from the Secret Gospel of Mark has a homoerotic content are unfounded misinterpretations of the text [1].

The following passage was excerpted from Clement’s Letter to Theodore [2]. Phrases from the Secret Gospel of Mark that have parallels in the Tanakh have been color coded or noted with a special font (See below for parallel passages from the Tanakh).

“ … And a certain woman whose brother had died [ἀπέθανεν] was there. … And Jesus, … , went off with her into the garden where the tomb was, and straightway, going in to where the youth was, he stretched forth his hand and raised him [ἤγειρεν] (from the dead [3])… . And going out of the tomb they came into the house of the youth, for he was rich. And after six days [4] Jesus told [ἐπέταξεν] him what to do and in the evening the youth comes to him, wearing a linen cloth [σινδόνα] over his naked body [ἐπὶ γυμνοῦ]. And he remained with him that night, for Jesus taught him the mystery of the Kingdom of God. … .”

Compare the excerpt from the Secret Gospel of Mark to these passages from the Tanakh:

Exodus 28:41-43, “41And thou shalt put them upon Aaron thy brother, and his sons with him; and shalt anoint them, and consecrate them, and sanctify them, that they may minister unto me in the priest’s office. 42 And thou shalt make them linen breeches to cover their nakedness; from the loins even unto the thighs they shall reach: 43And they shall be upon Aaron, and upon his sons, when they come in unto the tabernacle of the congregation, or when they come near unto the altar to minister in the holy place; that they bear not iniquity, and die: … [5]”

Ezekiel 44:18, “They are to wear linen turbans 5 on their heads and linen undergarments around their waists. They must not wear anything that makes them perspire.”

Leviticus 16:4 (Douay-Rheims 1899 American Edition (DRA), “4 He shall be vested with a linen tunick, he shall cover his nakedness with linen breeches: he shall be girded with a linen girdle, and he shall put a linen mitre 6 upon his head: for these are holy vestments: all which he shall put on, after he is washed.”

 or,

Leviticus 16:4 (International Standard Version (©2012), “He is to wear a sacred linen tunic and linen undergarments that will cover his genitals. He is to clothe himself with a sash and wrap his head with a linen turban [6]. Because they are sacred garments, he is to wash himself with water before putting them on.”

Leviticus 16:23, “23 Then Aaron is and take off the linen garments he put on before he entered the Most Holy Place, and he is to leave them there.

Exodus 20:26;“And you must not go up by steps to my altar, so that your nakedness is not exposed”

Exodus 30:20 (New International Version (©2011)), “Whenever they enter the tent of meeting, they shall wash with water so that they will not die. Also, when they approach the altar to minister by presenting a food offering to the LORD,”

Leviticus 8:33-35: “Do not leave the entrance to the tent of meeting for seven days, until the days of your ordination are completed, for your ordination will last seven days. 34 What has been done today was commanded by the Lord to make atonement for you. 35 You must stay at the entrance to the tent of meeting day and night for seven days and do what the Lord requires, so you will not die; for that is what I have been commanded.”

Ezekiel 44:25-26, “A priest must not defile himself by going near a dead person; however, if the dead person was his father or mother, son or daughter, brother or unmarried sister, then he may defile himself. 26 After he is cleansed, he must wait seven days.”

Comparison of extracts from Secret Mark with extracts from the Tanakh. All the examples are drawn from the above texts.

Secret Gospel of Mark: wearing a linen cloth over his naked body

Exodus 28: 41-42 “ linen breeches to cover their nakedness

Ezekiel 44:19, “ They are to wear linen turbans 5 on their heads and linen undergarments around their waists

Leviticus 16:4 (Douay-Rheims 1899 American Edition (DRA), “ he shall cover his nakedness with linen breeches: … linen mitre … .”

Leviticus 16:23, “ linen garments

 

Secret Gospel of Mark: And a certain woman whose brother had died was there.

Ezekiel 44:25, “A priest must not defile himself by going near a dead person; however, if the dead person was his father or mother, son or daughter, brother or unmarried sister, then he may defile himself.

 

Secret Gospel of Mark: “and raised him (from the dead 3)”

Leviticus 8:33; “so you will not die

Exodus 30:20; (New International Version (©2011)), “so that they will not die.”

 

Secret Gospel of Mark: “Jesus told him what to do

Leviticus 8:34: “What has been done today was commanded by the Lordthat is what I have been commanded.”

 

Secret Gospel of Mark: “And after six days 4

Leviticus 8:33-35: “ … seven days, … your ordination will last seven days. … 35 … seven days… ”

Ezekiel 44:25-26, “ … he must wait seven days.”

 

Secret Gospel of Mark: “naked body

Exodus 28:42, “nakedness

Leviticus 16:4 (Douay-Rheims 1899 American Edition (DRA), “nakedness

Exodus 20:26;“ … nakedness … ”

 

Secret Gospel of Mark: “And going out of the tomb they came into the house of the youth, for he was rich. And after six days 4”

Leviticus 8:33-35: “Do not leave the entrance to the tent of meeting for seven days, … 35 You must stay at the entrance to the tent of meeting day and night for seven days … ”

 

The “house of the youth” where he stayed for six or seven days prior to his meeting with Jesus, seems to play the role of the tent of meeting where the high priest elect stayed prior to the final installation ceremony.

Although there are clear parallels in the translations, the Secret Gospel of Mark is written in Greek and the Tanakh passages in Hebrew. In the Greek translation of the Tanakh, the Septuagint, the nakedness is expressed in words like χρωτὸς (skin or body) and ἀσχημοσύνη (shame, that which is unseemly) while Secret Mark has the expressionἐπὶ γυμνοῦ (on his bare body). Secret Mark has σινδόνα (linen cloth) while the Septuagint has λίνος (linen) combined with the article of clothing. Both use the same word for “to die” (ἀποθνῄσκω) but different words for commanding (ἐπιτάσσω and ἐντέλλομαι), etcetera.

Accordingly comparison of the text of the Secret Gospel of Mark to selected texts from the Tanakh demonstrate a similar vocabulary if translation effect is taken into account. The latter texts describe how to perform the ritual for instructing and sanctifying a new high priest. There is no hint of eroticism in the passages from the Tanakh. Both the Tanakh and the Secret Gospel of Mark state that the person undergoing instruction wore a linen (under)garment. In the Tanakh they did so in order to preserve their modesty and there is every reason to suppose that this was the motive also in the Secret Mark scene. Based on the language shared by the Tanakh and the Secret Gospel of Mark there is no reason to assume that the passage from the Secret Gospel of Mark describes a homoerotic ritual. Furthermore, the transmitter of the excerpt from the Secret Gospel of Mark, Clement of Alexandria, does not ascribe any reprehensible properties to the text. Clement counsels Theodore, the recipient of his letter, that it is only the corrupted version used by the Carpocratians that is heretical and salacious [1].

Additionally, it is hard to see why certain critics of the text assumed that the rich young man’s love for Jesus was homosexual in nature. The same terminology is used to describe Jesus’ affection for Lazarus [7], and for the disciple who allegedly composed the Gospel of John, the disciple Jesus loved [8]. No mainstream bible interpreter has accused Jesus of harboring homosexual thoughts, in spite of his love for these two men. Peter also declared his love for Jesus [9], yet the mainstream theological literature has never accused him of lusting after Jesus. Thus it seems that the definition of the word “love” has been inconsistently applied by some of the critics of Secret Mark.

If one is to find a match in the ancient literature for the ritual the rich young man in the Secret Gospel of Mark underwent, a possible match is the ritual for installing a new high priest as set forth in the Tanakh. If this was actually the case, then the author of the Secret Gospel of Mark was doing his best to keep the true nature of the ritual occult, or hidden from the casual reader. The text hints that Jesus had ordained a new High Priest to supplant the incumbent High Priest, Joseph ben Caiaphas, who was maintained in office by the Romans.

This supposititious ordination occurs at a point in the canonical Gospel of Mark’s narrative immediately before Jesus’ march on Jerusalem[10]. Therefore, the suspicion is raised that Jesus had planned to overthrow the Romans and their quisling High Priest, and install a replacement High Priest who was more to his liking. Having an overtly political and militant Jesus as the nominal founder of Christianity would not have found favor with the rulers of the Roman Empire, so it is not surprising that the Secret Gospel of Mark was kept a secret.

Acknowledgements: I want to extend my gratitude to Roger Viklund for his editorial assistance.

 

David Blocker

2014/05

 

[1]) On the other hand, Clement wrote to Theodore that the heretical Carpocratians had a spurious version of the text which did narrate unseemly carnal acts.The Carpocratian version of the Gospel of Mark apparently contained the phrase γυμνὸς γυμνῷ,naked man with naked man, which, according to Clement, was not found in the original version of the Secret Gospel of Mark.

Clement wrote this about the Carpocratian text:

“But since the foul demons are always devising destruction for the race of men, Carpocrates, instructed by them and using deceitful arts, so enslaved a certain presbyter of the church in Alexandria that he got from him a copy of the Secret Gospel, which he both interpreted according to his blasphemous and carnal doctrine and, moreover, polluted, mixing with the spotless and holy words utterly shameless lies. From this mixture is derived the teachings of the Carpocratians.”

[2]) The complete quotation of the Secret Mark excerpt:

“And they come into Bethany. And a certain woman whose brother had died was there. And, coming, she prostrated herself before Jesus and says to him, ‘Son of David, have mercy on me’. But the disciples rebuked her. And Jesus, being angered, went off with her into the garden where the tomb was, and straightway, going in where the youth was, he stretched forth his hand and raised him, seizing his hand. But the youth, looking upon him, loved him and began to beseech him that he might be with him. And going out of the tomb they came into the house of the youth, for he was rich. And after six days Jesus told him what to do and in the evening the youth comes to him, wearing a linen cloth over his naked body. And he remained with him that night, for Jesus taught him the mystery of the Kingdom of God. And thence, arising, he returned to the other side of the Jordan.”

[3]) “from the dead” inserted for clarity. See John 11:44 from the Raising of Lazarus story, which parallels the Secret Gospel of Mart narrative.

[4]) If the day the young man emerged from the tomb is counted as day one instead of day zero, then the rich young man’s meeting with Jesus occurred seven days after he exited the tomb. This way of counting days seems to have been a contemporary practice. Jesus’ resurrection on the third day is another example of this style of counting (Mid day Friday to early Sunday morning is counted as “three days”.)

[5]) Presumably the fatal iniquity referred to in Exodus 28:43 is the priest inadvertently exposing his genitals when he approaches the altar. The linen undergarment described in Exodus 28:42 would prevent this dread event and preserve the high priest’s modesty. Exodus 20:26 prohibits exposing oneself when mounting the altar.

[6]) John 11:44 (New International Version (NIV)), “44 The dead man came out, his hands and feet wrapped with strips of linen, and a cloth around his face. Jesus said to them, ‘Take off the grave clothes and let him go’.”

Both John 11:44 and Leviticus 16:4 refer to head wrappings. The text of John11, the Raising of Lazarus, is a literary analogue of the excerpt from the Secret Gospel of Mark (https://rogerviklund.wordpress.com/2011/09/29/overlaps-between-secret-mark-the-raising-of-lazarus-in-john-and-the-gerasene-swine-episode-in-mark/).

[7]) John 11:5; “Now Jesus loved Martha and her sister and Lazarus.”John 11:36; “Then the Jews said, “See how he loved him!” The word love (Greek: agapaô, phileô) is used to describe what Jesus called his friendship with Lazarus:

John 11:11; “After he had said this, he went on to tell them, “Our friend Lazarus has fallen asleep; but I am going there to wake him up.” ”

[8]) John 13:23, John 19:26, John 21:7, John 21:20.

[9]) The disciple Peter also admitted his love for Jesus (John 21:15-17) but no mainstream Bible interpreter has ever imputed a homosexual underpinning to Peter’s love for Jesus.

[10]) Mark 11:7-11, Jesus’ so called Triumphal Entry into Jerusalem.

Philip Jenkins’ New Parallel to Secret Mark: “Anglo-Saxon Attitudes”

Philip_Jenkins

Philip Jenkins

Philip Jenkins, Distinguished Professor of History at Baylor University, has published the article Alexandrian Attitudes: A new source for the “Secret Gospel of Mark.” in Books and Culture: A Christian Review.

I read the article yesterday and commented upon it today on Tony Burke’s blog Apocryphicity; Philip Jenkins’ New Parallel to Secret Mark: “Anglo-Saxon Attitudes”. I decided to turn my comment into a regular blog post.

Jenkins was the one who first (in 2001) suggested that Morton Smith had read Hunter’s novel “The Mystery of Mar Saba” and from that got inspired to forge Clement’s letter to Theodoros including quotations made from a Secret Gospel of Mark. I have dealt with that so-called parallel to some degree in my blog post Allan J. Pantuck on the Secret Gospel of Mark.

In Alexandrian Attitudes Jenkins has found a new parallel to the Secret Gospel of Mark in Angus Wilson’s 1956 novel Anglo-Saxon Attitudes. The plot in Jenkins’ own summary is as follows:

“Wilson’s novel synthesizes these three episodes. He describes the 1912 excavation at the Anglo-Saxon site of Melpham, which features the grave of a celebrated 7th- century missionary bishop named Eorpwald. (The date recalls Piltdown, the setting suggests Sutton Hoo.) To the astonishment of the chief excavator, Lionel Stokesay, Eorpwald’s grave includes a phallic fertility idol. The only explanation the archaeologists can suggest is that, in these dark early centuries, even the leaders of the venerated Anglo-Saxon church practiced a clandestine syncretism, a dual faith. The heroic Eorpwald was an apostate.

By the time of the novel’s main action in the 1950s, that shocking theory has achieved a grudging consensus status among British historians. It is particularly welcomed by ”Rose Lorimer,” a thinly disguised version of the eccentric real-life scholar Margaret Murray, the inventor of many modern theories about the history of witchcraft and neo-paganism.”

To learn the plot more thoroughly you could read this Wikipedia article. I’ll turn to Jenkins’ arguments.

The parallels presented by Jenkins are as follows:

1)      Gilbert in Anglo-Saxon Attitudes sought to disgrace and embarrass the historical establishment who was stupid enough to believe an obvious hoax. Also Smith did the same thing.

2)      Wilson was openly gay and also Smith was (possibly) gay or at least bisexual.

3)      The items were in both cases “faked” in order make the church confront the possibility that those early predecessors themselves were open to unrestrained “pagan” sexuality.

4)      Anglo-Saxon Attitudes had a particular appeal for readers interested in scholarship or in accurate accounts of the scholarly world and for those who were gay. Smith would then have had a particular interest in such a novel.

5)      Both were forgeries planted in early Christian sites.

6)      In both plots there was a man named Theodore.

7)      The intrusive item promises to rewrite church history, by proving that Christian orthodoxy co-existed with controversial clandestine practices.

8)      Both cases include dual religions where both shadow religions have a strong sexual content.

The first five arguments are only focused on Smith and not on the artifact itself. Also, the arguments presuppose that Secret Mark in fact IS a forgery and that Smith was the culprit. But they are only relevant if Smith was gay (for which there are no proofs, and even if he were, would it be relevant?), that he would have been interested in that book and its themes, that he wanted to embarrass the establishment and to promote a gay view; all which are unsupported suggestions which need to be proven before they can be used as proof (to avoid circular reasoning).

The remaining three arguments focus upon the parallels between “Anglo-Saxon Attitudes” and “Secret Mark”. In “Anglo-Saxon Attitudes” the forged phallic fertility idol is placed in the grave of bishop Eorpwald, “who is identified as a disciple of the great English Archbishop Theodore.” In both plots there is then, according to Jenkins, a man named Theodore. This, however, is only true to some degree. The otherwise unknown person that Clement is writing his letter to is named Theodoros and not Theodore. Theodore is of course an English (or proto-English) adaption of the Greek name. I doubt that the Theodore in “Anglo-Saxon Attitudes” also was known by the name of Theodoros. At least that name does not occur in the book and if that Theodore is based on an actual bishop (i.e. Archbishop Theodore of Canterbury), that man was probably also known by just the name Theodore.

Jenkins suggests that both findings promise to rewrite church history, by proving that Christian orthodoxy co-existed with controversial clandestine practices. And that is true. But seriously, how strange would that be? Secret Mark is a controversial text. But how difficult would it be to find a novel in which there is a controversial discovery made? Any thrilling novels in which discoveries are made are bound to include controversial discoveries. That is the genre of such novels.

Finally both shadow religions have, according to Jenkins, a strong sexual content. But then of course there is nothing sexual at all in Secret Mark. In the letter, Clement deals with an alleged sexual plot with a naked man with a naked man, but he strongly opposes that such a text was part of Secret Mark and the quotation he presents shows nothing of the kind.

So this so-called parallel is even more far-fetched than the one with “The Mystery of Mar Saba” and the only relevant parallel are the names Theodore – Theodoros. The name Theodore is though a very common ecclesiastical name.

However, I do wonder a bit about the mathematics in the scenario put forward by Jenkins. I have a really hard time understanding how he can envision that this “parallel” would make it more likely that Smith was influenced by fictional novels to make a forgery. Let’s follow Jenkins in his logic and see where it ends. He writes the following:

“In order to grant the truth of Morton Smith’s alleged discovery of the Mar Saba letter, at the particular time and place, we must accept an outrageous series of coincidences, to which we must now add explicit echoes of two separate contemporary novels. At some point, surely, Occam’s Razor requires us to seek the simplest explanation for the whole Mar Saba affair.”

Jenkins accordingly thinks that two parallels would be a stronger proof that Smith was influenced to forge the Mar Saba letter. Even though this parallel is a really weak parallel, for the sake of argument let’s presume it was a strong one. So, then we have two novels that might have influenced Smith. Which one was it then that influenced him? Is Jenkins suggesting that it was both and that they combined made a stronger impact than they would have done separately? Let’s say that we find another novel and another novel and another novel with parallels. Would it then be even more likely that Smith forged the text if we have five parallels? If we found a hundred novels (which possibly could be made if we simply need to find such superficial parallels as the ones found in “Anglo-Saxon Attitudes”) would it then be almost impossible that Secret Mark was genuine?

The truth is that the more parallels we can find, the less likely it is that Smith was influenced by anyone of these. Instead it shows that forgeries are a common theme in many novels and given that many tens of thousands such books has been written, there is nothing strange that occasional parallels to genuine events and artifacts can be found if you search through all the books available.

Roger Viklund, April 20, 2014

Non sequitur i “Jesus Outside the New Testament”

VanVoorst

Robert E. Van Voorst

Jag har på sistone läst (i) ett antal böcker vilka alla på olika sätt fått mig att tvivla på den mänskliga tankeförmågan. Det är lätt deprimerande att läsa vissa saker och ibland blir jag faktiskt tvungen att lägga ifrån mig det jag för stunden läser för att jag inte längre uthärdar läsningen. Det blir någon form av intellektuell härdsmälta. Främst är det väl alla dumheter om Hemliga Markus som forskare vräker ur sig, men det gäller också mycket annat. Och inte lär det väl bli bättre när jag framöver ska ta itu med Maurice Caseys senast försök att bemöta mytikernas, eller Jesus-minimalisternas, påstående om att Jesus (sannolikt) inte funnits (Jesus: Evidence and Argument or Mythicist Myths?). Av vad jag hittills läst i form av utdrag och citat kommer denna bok kanske till och med att övertrumfa Ehrmans försök. Richard Carrier verkar i varje fall regera på ett likartat sätt som mitt när han skriver om sitt arbete med att recensera Caseys bok: ”Och denna förfärliga bok gör mig tyvärr galen. Jag står inte ut med den tröttsamma gräsliga inre monologen längre. Jag måste lägga ifrån mig den och göra andra saker för en stund.” http://freethoughtblogs.com/carrier/archives/5200

jesus-outside-the-new-testamentMen nu tänkte jag beröra en annan bok, en bok av ett annat slag och där problemet är ett annat. Jag har läst merparten av Robert E. Van Voorsts bok Jesus Outside the New Testament: An Introduction to the Ancient Evidence (Grand Rapids: Eerdmans, 2000). Detta är en “klassiker” inom sitt område och en bok som anses vara ett “måste” att läsa om man vill fördjupa sig i de utomkristna och framför allt utombibliska källorna som på olika sätt hänvisar till Jesus. Det är alltså en bok som många hänvisar till och som därför ingår i mångas litteraturlista.

Jag fann dock boken rätt ointressant. Den utgör visserligen en sammanfattning av forskningsläget och stundom också en ”god” sådan, men alltför ofta är den alldeles för ytlig och inte sällan oinsatt och ibland rent felaktig för att den ska vara till någon hjälp för den som vill fördjupa sig i problematiken. Med andra ord kan den fungera för den som vill stifta bekantskap med materialet och också utgöra ett underlag man kan citera för att klargöra forskningsläget, men inte mycket därutöver.

Inom logiken talar man om argument som är non sequitur. Uttrycket non sequitur är latin och betyder ”det följer inte”. Då avser man att den slutsats man drar inte följer av de argument man anför till stöd därför. Slutsatsen kan visserligen (eller kan inte) vara riktig. Däremot leder de argument man åberopar inte till den slutsatsen. Omvänt kan man säga att argumenten visserligen kan vara goda argument (eller så inte) men inte för den tes man driver.

Låt oss därför beskåda ett typiskt exempel på detta. Exemplet är hämtat från sidan 211 i Van Voorsts bok.

Morton Smith, followed by Crossan, Koester, and others, has argued that the Secret Gospel of Mark was a source of canonical Mark’s narrative. This position, though, is untenable.

Att Hemliga Markusevangeliet skulle vara källan till Markusevangeliet är enligt Van Voorst ohållbart. Han åberopar fyra argument till stöd för sitt påstående att ståndpunkten är ohållbar.

First, despite the modern consensus, the possibility that the letter is a modern forgery from the eighteenth century has not been completely excluded.

Men detta är ett argument till stöd för något annat, exempelvis att Hemliga Markusevangeliet aldrig har existerat. Det är dock inte argument till stöd för att Hemliga Markus, om det har funnits, inte var källan till Markus.

Second, Clement is often unreliable in his use of sources, and so even if his letter is authentic, this does not mean that what he says about the Secret Gospel of Mark is correct.

Här vet Van Voorst uppenbarligen inte vad Klemens säger i brevet. Klemens säger nämligen att Hemliga Markus tvärtom är en utökning av Markusevangeliet och därför precis det motsatta som det Van Voorst verkar förutsätta. Enligt Klemens var Markusevangeliet källan till Hemliga Markus. Om Klemens är att betrakta som otillförlitlig och alltså kan misstänkas ha fel, så skulle Hemliga Markus verkligen kunna vara källan till Markusevangeliet.

Jag gissar att om Van Voorst hade känt till vad som står i brevet hade han använt argumentet på motsatt sätt. Ty det går ju lika bra att säga att Klemens faktiskt motsäger att Hemliga Markus skulle vara källan till Markusevangeliet och att man därför bör tro på det Klemens säger. Och man ska vara ytterst försiktig med att fästa tilltro till argument som går att använda på motsatta sätt eftersom man då kan ge sig den på att det då också kommer att användas på just det sätt som stöder den eller den forskarens (förutfattade) åsikt.

Third, what we have of this document is highly fragmentary.

Det är givetvis sant att det vi har bevarat av Hemliga Markus blott är brottstycken. Men notera att det inte är något argument emot att Hemliga Markusevangeliet är källan till Markusevangeliet. Koester, Crossan och andra (inklusive den som skriver detta) har på grundval av det som finns bevarat dragit slutsatsen att det rimliga är att Hemliga Markus var källan till Markus. Att vi blott har fragment bevarade av Hemliga Markus är olyckligt och gör det givetvis svårare att avgöra vilket evangelium av de båda som skrevs först, men detta faktum utgör inget som helst argument till stöd för att det är ohållbart att tro att Hemliga Markus skrevs före Markusevangeliet. Eftersom endast brottstycken är bevarade är detta rimligen till lika stor nackdel för dem som argumenterar för att Markusevangeliet skrevs före Hemliga Markus som tvärtom.

Fourth, no consensus exists among those who see this document as a source of Mark.

van_voorstFörst måste man fråga sig vad Van Voorst menar med att ingen konsensus finns bland dem som anser att Hemliga Markus är källan till Markusevangeliet. Det finns ju verkligen konsensus bland dem att Hemliga Markus är källan, så det kan rimligen inte vara det Van Voorst avser. Alltså bör han avse att de teorier som följer av att man anser det vara en källa varierar mellan forskarna. Och så är också fallet. Koester har exempelvis skapat en rätt omständlig teori om olika stadier i evangeliernas utveckling. Men återigen, det faktum att man utifrån insikten att Hemliga Markus sannolikt är källan till Markusevangeliet skapar olika tänkbara scenarier kring evangeliernas tillkomst är ju inget argument emot att Hemliga Markus är källan till Markusevangeliet. I så fall kan man avfärda hela idén med synoptikernas beroende av varandra med argumentet att ingen konsensus föreligger bland forskarna rörande det synoptiska problemet.

Jag har citerat Van Voorst ordagrant och utan att utelämna något. Allt det jag här citerat har följt direkt på varann. Så även det Van Voorst skriver direkt efter att ha räknat upp de fyra argumenten.

Therefore, it is highly unlikely that the Secret Gospel of Mark, if it existed at all, was a source of canonical Mark.

Så, eftersom det inte går att utesluta att brevet vari brottstyckena ur Hemliga Markus citeras är en 1700-talsförfalskning, eftersom Klemens är opålitlig när han påstår att Markusevangeliet är källan till Hemliga Markus, eftersom vi bara har brottstycken bevarade av evangeliet och eftersom de som anser att Hemliga Markus är källan till Markusevangeliet inte är eniga, är det ytterst osannolikt, ja rent av en ohållbar ståndpunkt, att Hemliga Markusevangeliet är källan till Markusevangeliet.

Man kan givetvis anse det vara osannolikt att Hemliga Markusevangeliet är Markusevangeliets källa. Scott Brown argumenterar exempelvis för detta men då självfallet inte med hjälp av argument på denna nivå. Inget enda av de fyra argument Van Voorst åberopar stöder hans påstående trots att han använder ord som ”highly unlikely” (ytterst osannolikt) och ”unteanable” (ohållbart).

Roger Viklund, 2014-03-02

Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination

I have (with permission) uploaded Scott G. Brown’s and Allan J. Pantuck’s 2010 article, “Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination”. The pdf-file has disappeared from the Internet and was not accessible anywhere else.

The HTML-text is available though on Timo S, Paananen’s blog at http://salainenevankelista.blogspot.se/2010/04/stephen-carlsons-questionable.html

The address to the pdf-file is https://rogerviklund.files.wordpress.com/2014/03/brown-pantuck-2010.pdf

Biografi över Morton Smith

Jag har skrivit en Wikipedia-artikel om Morton Smith, kontroversiell upptäckare av Klemensbrevet innehållande utdrag ur Hemliga Markusevangeliet. För något år sedan skrev jag en helt ny artikel om Hemliga Markusevangeliet på Wikipedia emedan den då existerande var undermålig. Den tidigare artikeln om Morton Smith var mycket kort och lätt tendentiös och jag bestämde mig därför att göra ett försök att åstadkomma en mer fullständig och mer balanserad artikel. Jag förmodar att jag, eftersom jag (åtminstone i skrivande stund) har skrivit alltsammans i artikeln, också har rätten att publicera densamma på min blogg.

Förhoppningsvis kan artikeln förbättras ytterligare. Vi får dock hoppas att den får vara skonad från redigeringskrig iscensatt av religiösa motiv.

MORTON SMITH

Robert Morton Smith, född 28 maj 1915, död 11 juli 1991,[1] var professor i antikens historia vid Columbia University i staden New York.[2]

Smith var en framstående kännare av antikens historia med inriktning på judendomen, kristendomen och mysteriekulter.[3] Han är måhända dock mest känd för att ha påträffat ett brev i munkklostret Mar Saba i Israel 1958. Brevet, som uppges vara skrivet av Klemens av Alexandria, innehåller två utdrag ur det så kallade Hemliga Markusevangeliet.

Biografi

Morton Smith föddes i Philadelfia, Pennsylvania i USA, den 28 maj 1915. År 1936 tog han kandidatexamen (B.A.) med engelska som huvudämne vid Harvard University i Cambridge, Massachusetts. Hans fortsatta studier bedrevs vid Harvard Divinity School (del av Harvard University) där han studerade Nya testamentet, judendomen och grekisk-romersk religion och avlade en teologie kandidatexamen (Bachelor of Sacred Theology) år 1940.

Smith, som också studerat rabbinsk hebreiska, erhöll ett stipendium som möjliggjorde att han kunde resa till Jerusalem för att studera vid Hebreiska universitetet 1940–1942. Efter studierna kunde han emellertid inte lämna området på grund av USA:s inträde i Andra världskriget och använde därför tiden fram till 1945 till att doktorera som filosofie doktor med en avhandling skriven på hebreiska[4] [5] och blev därigenom den förste icke-juden att lyckas med den bedriften.[6] Han fick sin avhandling godkänd 1948.[7] I denna, som utkom i engelsk översättning 1951 som Tannaitic Parallels to the Gospels, lyfte Smith fram paralleller och likheter mellan evangelierna och den tidiga rabbinska litteraturen[8] (Tannaim: de rabbinska lärde vars uttalanden finns bevarade i mishna, den äldsta delen av talmud).

Smith återvände till Harvard Divinity School för att doktorera en andra gång, nu som Teologie doktor (1957), med en avhandling som först 1971 utkom i tryck: Palestinian Parties and Politics That Shaped the Old Testament.[9] Här argumenterar han för att det i det gamla Israel funnits två rivaliserande riktningar där synen på Jahve, som inte bara den högste utan den ende guden, var i minoritetsställning; en falang som ändå lyckades erövra makten genom att knyta exempelvis kung Josia till sin uppfattning.[10]

Mellan åren 1950 och 1955 undervisade han på Brown University i Rhode Island som assisterande professor. Därefter tjänstgjorde han ett år som gästprofessor i religionshistoria vid Drew University i Madison, New Jersey, varpå han 1957 utnämndes till professor i antikens historia vid Columbia University i staden New York. Han upprätthöll den tjänsten fram till sin pensionering som professor emeritus 1985, men fortsatte att undervisa nästan ända till sin död i akut hjärtsvikt vid 76 års ålder 1991.[11]

Gärning

Smith prästvigdes 1946 i Episkopalkyrkan i USA och verkade också som präst under åren 1946–1950.[12] Efter detta innehade han inga tjänster inom Episkopalkyrkan, men kvarstod ändå under hela sitt liv i dess prästregister.[13]

Smith ägnade åtskillig tid åt att spåra upp gamla handskrifter. Hans intresse väcktes i slutet av 1940-talet då han under sina doktorandstudier[14] kom att undersöka handskriftsläget rörande den asketiske 400-talsabboten Isidoros av Pelusium. Smith erhöll senare ett stipendium som möjliggjorde för honom att söka ett års tjänstledighet från Brown University och resa runt i Grekland för att fotografera handskrifter av och om just Isidoros. Under 1951 och 1952 besökte Smith kloster, privata och offentliga bibliotek, och lyckades så småningom fotografera alla betydande Isidoros-handskrifter i Västeuropa. Utöver detta lät Smith beskriva, fotografera och katalogisera många andra dittills okatalogiserade handskriftssamlingar.[15]

Smith företog åtminstone två ytterligare resor i syfte att leta efter handskrifter. Han tillbringade flera månader under sommaren 1958 i Turkiet och Palestina (då han bland annat fann Klemensbrevet), och han reste till Syrien 1966 på jakt efter hebreiska handskrifter.[16]

Morton Smith var känd som en mycket hängiven och skarpsinnig forskare som lade stor vikt vid detaljer och fakta. Därtill var han en ofta skoningslös kritiker av sina kolleger, framför allt när han ansåg deras arbeten vara bristfälliga.[17]Hans bidrag spänner över många forskningsfält, däribland den grekiska och romerska antikens litteratur, Nya testamentet, patristiken och judendomen under såväl andra tempelperioden som den senare talmudiska tiden.[18]

Klemensbrevet och Hemliga Markusevangeliet

Det var i samband med en vistelse på munkklostret Mar Saba sommaren 1958 som Smith fann ett tillsynes i hast nedskrivet brev på tre tidigare tomma sidor i en tryckt bok från 1646.[19] Smith hade redan i början av 1942 besökt klostret och då provat på klosterlivet i nästan två månader,[20][21] och hade nu 16 år senare som en ynnest för sitt långvariga ideella engagemang med att samla in pengar till det grekisk-ortodoxa patriarkatet i Jerusalem givits tillåtelse att under tre veckors tid undersöka klosterbiblioteket.[22][23] Eftersom de flesta värdefulla böcker hade förflyttats till patriarkatets bibliotek i Jerusalem, koncentrerade sig Smith i första hand på att finna sällsynta texter i inbindningarna av nyare böcker, vilka ibland bundits om med material från äldre kasserade handskrifter.[24] Mot slutet av sin vistelse fann han så en grekisk text skriven i vad som föreföll vara en 1700-talshandstil. Smith fotograferade sidorna och lämnade boken kvar.[25]

Redan i december samma år lät Smith lämna in sin egen transkription av brevet med en preliminär engelsk översättning till Library of Congress,[26] för att tillförsäkra sig upphovsrätten och därmed kunna dela upptäckten med andra forskare utan att riskera att bli bestulen på den.[27] Vid ett möte på Society of Biblical Literature år 1960 lät Smith offentliggöra sitt fynd, men det dröjde till 1973 innan han utkom med sin mångåriga och grundliga studie av brevet i Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark. Att det dröjde så länge (15 år efter upptäckten) hängde samman med att Smith uppenbarligen förväntade sig att forskaretablissemanget skulle vara motvilligt att acceptera den nya skriften, och han ägnade därför många år åt grundliga studier för att försöka autentisera texten.[28] Dessutom var Smith i huvudsak klar med boken redan 1966, men det tog ytterligare sju år i produktionsledet innan boken kunde tryckas.[29]

Kritik mot Smiths teorier

Genom att brevets äkthet redan tidigt blev ifrågasatt, kom misstankar om manipulering att riktas mot Smith själv, emedan den ende som rimligen skulle ha haft möjlighet att förfalska brevet var dess upptäckare.[30]

Saken förstärktes ytterligare genom Smiths tolkning av den längre passagen ur Hemliga Markusevangeliet som att Jesus och lärjungen med linneskynket genomgick en dopritual. Genom att bygga på många källor kom Smith till slutsatsen att Jesus lät sina närmaste lärjungar deltaga i mysterieriter där man förenades i anden, och där lärjungarna i initieringen inträdde i Guds himmelska rike (Guds rikes mysterium).[31] Även om Smith hyllades för sin grundlighet och stora lärdom, blev många upprörda över hans slutsatser om Jesus som en libertinistisk mystagog som lät hypnotisera sina lärjungar till att tro att de reste till himlen.[32] Att Smith dessutom antydde att den andliga föreningen mellan Jesus och lärjungarna möjligen också kunde ha innefattat fysisk förening var än mer frånstötande för många forskare, vilka omöjligt kunde föreställa sig att Jesus kunde framställas på det viset i en trovärdig antik kristen text.[33][34]

Efter Smiths död har anklagelserna mot honom blivit än mer uttalade.[35] Smiths egna tolkningar av brevet har dock ingen inverkan på frågan om dess äkthet. Smith reagerade kraftigt med både upprördhet och vrede gentemot alla antydningar om att han skulle ha förfalskat brevet.[36] och vidhöll sin oskuld fram till sin död.

Publikationer

Böcker:

  • Tannaitic Parallels to the Gospels (1951)
  • The Ancient Greeks (1960)
  • Heroes and Gods: Spiritual Biographies in Antiquity [i samarbete med Moses Hadas] (1965)
  • Palestinian Parties and Politics That Shaped the Old Testament (1971)
  • Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark (1973)
  • The Secret Gospel; The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (1973)
  • The Ancient History of Western Civilization [med Elias Bickerman] (1976).
  • Jesus the Magician: Charlatan or Son of God? (1978)
  • Hope and History (1980)
  • Studies in the Cult of Yahweh. Vol. 1. Historical Method, Ancient Israel, Ancient Judaism. Vol. 2. New Testament, Early Christianity, and Magic [redigerad av Shaye J. D. Cohen] (1996)
  • What the Bible Really Says [redigerad tillsammans med R. Joseph Hoffmann] (1992).

Artiklar i urval:

  • Notes on Goodspeed’s “Problems of the New Testament Translation”. Journal of Biblical Literature 64 (1945), 501–514.
  • Psychiatric Practice and Christian Dogma, Journal of Pastoral Care 3:1 (1949), 12–20.
  • Tannaitic Parallels to the Gospels. Journal of Biblical Literature, Monograph Series VI. ‘Society of Biblical Literature’ (1951).
  • The Common Theology of the Ancient near East, Journal of Biblical Literature 71 (1952), 135–147.
  • Minor Collections of Manuscripts in Greece, Journal of Biblical Literature 72 (1953), chap. xii.
  • The Manuscript Tradition of Isidore of Pelusium. Harvard Theological Review 47 (1954), 205–210.
  • Comments on Taylor’s Commentary on Mark, Harvard Theological Review 48 (1955), 21–64.
  • The Religious History of Classical Antiquity, Journal of Reformed Theology 12 (1955), 90–99.
  • The Jewish Elements in the Gospels, Journal of Bible and Religion, 24 (1956), 90–96.
  • Σύμμεικτα: Notes on Collections of Manuscripts in Greece. Ἐπετηρὶς Ἑταιρείας Βυζαντιῶν Σπουδῶν 26 (1956), 380–393.
  • Pauline Problems. Apropos of J. Munck, ‘Paulus und die Heilsgeschichte’, Harvard Theological Review 50 (1957) 107-131.
  • An Unpublished Life of St. Isidore of Pelusium. Eucharistherion (1958) 429–438.
  • Aramaic Studies and the Study of the New Testament, Journal of Bible and Religion 26 (1958), 304-313.
  • The Description of the Essenes in Josephus and the Philosophumena. Hebrew Union College Annual 29 (1958), 273–313.
  • The Image of God: Notes on the Hellenization of Judaism, with Especial Reference to Goodenough’s Work on Jewish Symbols, Bulletin of the John Rylands Library 40, 2 (1958), 473–512.
  • A Byzantine Panegyric Collection with an Unknown Homily for the Annunciation, Greek, Roman, and Byzantine Studies 2, 137–155.
  • On the New Inscription from Serra Orlando, American Journal of Archaeology 63 (1959), 183f.
  • Greek Monasteries and their Manuscripts, American Journal of Archaeology 63 (1959), 190f.
  • What is Implied by the Variety of Messianic Figures, Journal of Biblical Literature 78 (1959), 66–72.
  • Monasteries and Their Manuscripts, Archaeology 13 (1960), 172–177.
  • Ἑλληνικὰ χειρόγραφα ἐν τῇ Μονῇ τοῦ ἁγίου Σάββα. Översatt till grekiska av Archimandrite K. Michaelides. Νέα Σιών 52 (1960), 110–125, 245–256.
  • New Fragments of Scholia on Sophocles’ Ajax. Greek, Roman and Byzantine Studies 3:1 (1960), 40–42.
  • The Dead Sea Sect in Relation to Ancient Judaism, New Testament Studies 7 (1960-1), 347–360.
  • Hebrew Studies within the Study of History, Judaism 11 (1962), 333–344.
  • The Religious Conflict in Central Europe, The Greek Orthodox Theological Review 8 (1962), 21–52.
  • Religions in the Hellenistic Age, J. Neusner (ed.), Religions in Antiquity (1966), 158–173.
  • Jesus’ Attitude Towards the Law, Fourth World Congress of Jewish Studies [1965] (1967), Papers, I, 241–244.
  • Historical Method in the Study of Religion, History and Theory, Beiheft VIII (1968), 8-16.
  • The Present State of Old Testament Studies. Journal of Biblical Literature 88 (1969), 19–35.
  • On the Problem of Method in the Study of Rabbinic Literature, Journal of Biblical Literature 92 (1973), 112 f.
  • On the Authenticity of the Mar Saba Letter of Clement. Catholic Biblical Quarterly 38:2 (1976), 196–199.
  • A Rare Sense of προκοπτω and the Authenticity of the Letter of Clement of Alexandria, God’s Christ and His People: Studies in Honour of Nils Alstrup Dahl (ed. Jacob Jervell och Wayne A. Meeks; Oslo: Universitetsforlaget, 1977), 261–264.
  • In Quest of Jesus. New York Review of Books 25, no. 20 (December 21, 1978).
  • Clement of Alexandria and Secret Mark: The Score at the End of the First Decade, Harvard Theological Review 75 (1982), 449–461.
  • Regarding Secret Mark: A Response by Morton Smith to the Account by Per Beskow, Journal of Biblical Literature 103 (1984), 624.

Referenser

Noter

  1. ^ Movaco, Social Security Death Index.
  2. ^ Lindsay Jones (red.) Encyclopedia of Religion, 2005.
  3. ^ John Dart, Morton Smith; ‘Secret Gospel’ Discoverer (Los Angeles Times, 20 juli 1991).
  4. ^ Lindsay Jones (red.) Encyclopedia of Religion, 2005.
  5. ^ Peter Jeffery, The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery, Yale University Press, 2007, s. 150.
  6. ^ Joseph Aviram, Symbiosis, Symbolism, and the Power of the Past: Canaan, Ancient Israel, and Their Neighbors from the Late Bronze Age Through Roman Palaestina (2003), s. 573.
  7. ^ Morton Smith, Maqbilot ben haBesorot le Sifrut haTanna’im (Ph.D. Diss., Hebrew University, 1948).
  8. ^ Allan J, Pantuck, A question of ability: what did he know and when did he know it? Further excavations from the Morton Smith archives, s 188; i Tony Burke (ed.), Ancient Gospel or Modern Forgery? The Secret Gospel of Mark in Debate. Proceedings from the 2011 York University Christian Apocrypha Symposium’. (Cascade Books, 2013).
  9. ^ Lindsay Jones (red.) Encyclopedia of Religion, 2005.
  10. ^ Albert Pietersma, Review of Palestinian Parties and Politics That Shaped the Old Testament by Morton Smith, Journal of Biblical Literature Vol. 91, No. 4 (Dec., 1972), s. 550–552. Förhandsgranskning tillgänglig 30 juli 2013.
  11. ^ Lindsay Jones (red.) Encyclopedia of Religion, 2005.
  12. ^ Peter Jeffery, The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery, Yale University Press, 2007, s. 150.
  13. ^ Lindsay Jones (red.) Encyclopedia of Religion, 2005.
  14. ^ Morton Smith, The Secret Gospel; The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper and Row, 1973), s. 8.
  15. ^ Allan J. Pantuck, Response to Agamemnon Tselikas on Morton Smith and the Manuscripts from Cephalonia, Biblical Archaeology Review (Tillgänglig online 28 juli 2013).
  16. ^ Allan J. Pantuck, Solving the Mysterion of Morton Smith and the Secret Gospel of Mark, Biblical Archaeology Review (Tillgänglig online 18 mars 2016).
  17. ^ John Dart, Morton Smith; ‘Secret Gospel’ Discoverer (Los Angeles Times, 20 juli 1991).
  18. ^ Bart D. Ehrman, Lost Christianities. Oxford University Press (2003), s. 70.
  19. ^ Isaac Vossius’ första utgåva av Ignatios av Antiochias brev (Epistolae genuinae S. Ignatii martyris) publicerad i Amsterdam år 1646.
  20. ^ Morton Smith, The Secret Gospel; The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (1973), s. 1, 4.
  21. ^ Stephen C. Carlson, The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark, Waco, Texas (2005), s. 8.
  22. ^ Allan J. Pantuck; Scott G. Brown, Morton Smith as M. Madiotes: Stephen Carlson’s Attribution of Secret Mark to a Bald Swindler, Journal for the Study of the Historical Jesus 6 (2008) s. 106–107.
  23. ^ Morton Smith, The Secret Gospel; The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (1973), s. 9.
  24. ^ Smith skrev att han inte hade tillstånd att ta isär böckerna. Ändå var det just det han gjorde och upptäckte då bland annat nästan ett dussin blad, där flera visade sig innehålla textfragment från Makarios av Egypten; alla okända i standardutgåvorna. (Morton Smith, The Secret Gospel, s. 11–13).
  25. ^ Morton Smith, The Secret Gospel, s. 12–13).
  26. ^ Manuscript Material from the Monastery of Mar Saba: Discovered, Transcribed, and Translated by Morton Smith, New York, privately published (dec. 1958), s, i + 10.
  27. ^ Allan J. Pantuck i en kommentar på Timo S. Paananens blogg, (Tillgänglig online 28 juli 2013).
  28. ^ Guy G. Stroumsa, Gershom Scholem and Morton Smith: Correspondence, 1945-1982, Jerusalem Studies in Religion and Culture; Leiden, Brill( 2008), s. xiv.
  29. ^ Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery. Waterloo, Ontario, Canada, (2005), s. 6.
  30. ^ Exempelvis Quesnell, Quentin, The Mar Saba Clementine: A Question of Evidence, Catholic Biblical Quarterly 37 (1975), 48–67.
  31. ^ Smith utvecklade sina ideer om detta i framför allt Jesus the Magician: Charlatan or Son of God?, New York, Harper & Row, (1978).
  32. ^ Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery. Waterloo, Ontario, Canada, (2005), s. 6.
  33. ^ Guy G. Stroumsa, Gershom Scholem and Morton Smith: Correspondence, 1945-1982, Jerusalem Studies in Religion and Culture; Leiden: Brill,( 2008), s. xiv.
  34. ^ Endast vid två tillfällen i sina två böcker om Hemliga Markusevangeliet nämnde Smith i ren spekulation att Jesus och lärjungarna kan ha förenats också fysiskt i riten, men han ansåg att det väsentliga var att lärjungarna fylldes av Jesu ande: ”Freedom from the law may have resulted in completion of the spiritual union by physical union.” (Morton Smith, The Secret Gospel, s. 114). “… ‘the mystery of the kingdom of God’ . . . was a baptism administered by Jesus to chosen disciples, singly, and by night. In this baptism the disciple was united with Jesus. The union may have been physical (… there is no telling how far symbolism went in Jesus’ rite), but the essential thing was that the disciple was possessed by Jesus’ spirit.” (Morton Smith, Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark, s. 251).
  35. ^ Exempelvis Stephen C. Carlson, The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark (Waco: Baylor University Press, 2005), Peter Jeffery, The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery (New Haven: Yale University Press, 2006) och Francis Watson, Beyond Suspicion: On the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark, Journal of Theological Studies, NS 61 (2010), 128–170.
  36. ^ Bland annat hotade han med att stämma förläggaren av Per Beskows bok Strange tales about Jesus på en miljon dollar om boken inte drogs tillbaka. Tvisten löstes genom att Beskow omformulerade några meningar. (The Blackwell Companion to Jesus, ed. Delbert Burkett – 2011 CHAPTER 28, Per Beskow, Modern Mystifications of Jesus.)

« Older entries