Skrev Suetonius kristna eller krestna?

Jag tänkte sammanfatta Erik Zaras korta sammanställning A Minor Compilation from Suetonius’ Nero, redogöra för handskriftsläget och därutöver också resonera något kring frågan om Suetonius skrev kristna eller krestna.

Erik Zara inleder med att hänvisa till en tidigare artikel The Chrestianos Issue in Tacitus Reinvestigated (2009), där han visade att den äldsta bevarade handskriften av Tacitus’ Annales (15:44) från tiohundratalet, den andra mediceiska handskriften, ursprungligen hade stavningen chrestianos, alltså krestna, och att detta (direkt av skribenten eller senare av någon annan eller av skribenten själv) ändrades till christianos, alltså kristna. Även om detta inte är något bevis för vad Tacitus ursprungligen skrev, ger det ändå stöd för att han skrev krestna. Däremot finns inga belägg för att Tacitus skulle ha kallat Kristus för Chrestus. Detta ställer i och för sig till problem eftersom det är ologiskt att tänka sig att Tacitus i samma mening skulle växla mellan vokalerna e och i när han avsåg två ord med samma rot.

Zara påpekar att det även i senare skrifter förekommer stavning med e men att det överhuvudtaget finns få referenser till gruppen som kristna avseende första århundradet. Bland romarna är det frånsett just Tacitus endast Suetonius som omtalar dem i samröre med kejsar Nero. Suetonius skriver som bekant dessutom om Chrestus när han i samband med behandlingen av kejsar Claudius säger följande: ”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han från Rom” (Claudius 25:4). Det är dock mycket tveksamt om han verkligen avser Jesus här (se min serie Suetonius som Jesusvittne med start här).

Emellertid hänvisar Suetonius vid ett annat tillfälle (Nero 16:2) med relativ säkerhet till kristna, och han skriver då: ”De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff”. Zara har i sin ministudie undersökt ett antal av de viktigare handskrifterna gällande stavningen av kristna i Nero 16:2 och funnit att i inget enda fall stavas namnet med e utan alltid med i.

Låt mig klargöra något om de bevarade handskrifterna från Suetonius’ Kejsarbiografi. Det följande är en sammanfattning eller snarare parafrasering av det Donna W. Hurley skriver på sidorna 21–22 i Divvs Clavdivs av Suetonius

På 800-talet fanns handskrifter av Suetonius’ Kejsarbiografi i väst. När Einhard skrev sin biografi över Karl den store, (Vita Caroli) hade han tillgång till Suetonius’ bok om Augustus. Och Servatus Lupus, som var abbot i Ferrières, skrev år 844 ett brev till klostret i Fulda i Tyskland och begärde att antingen det tvåvolymsverk som där fanns av Suetonius’ de Vita Caesarum (“que … in duos nec magnos codices divisus est”), eller en kopia därav, skulle skickas till honom, eftersom texten inte fanns tillgänglig i hans del av Frankrike. Senare fick också Lupus tillgång till ett exemplar av texten fast det inte är känt om det var handskriften från Fulda. Denna är emellertid numera försvunnen.

Den äldsta bevarade handskriften är Codex Memmianus, eller som den också kallas, Parisinus 6115. Denna tros ha skrivits i Tours i mellersta Frankrike ca år 820. I så fall fanns det en handskrift i Frankrike när Lupus efterfrågade en, även om han inte kände till den. Memmianus är den sista i sitt slag, och har således inte kopierats. Den är dock besläktad med flera andra handskrifter; mest tydligt Gudianus 268 från 1000-talet och flera andra från 1100-talet. Dessa tillhör det som normalt kallas X-familjen och anses alla stamma från en försvunnen förlaga X såsom beskrivs i ”trädet” inunder. X-familjen är den ena av de två huvudgrupperna; den andra är Z-familjen. Denna är bevarad genom yngre handskrifter, där den äldsta är från sent 1000-tal och flera från 1100- och 1200-talen.

Nedanstående schema är hämtat från sidan 4 i William Hardy Alexander, Some textual criticism on the eight book of the Vita Caesarum of Suetonius,; från University of California Publications in Classical Philology, Vol. 2, nr 1, s. 1-33, 17 november 1908. William Hardy Alexander har i sin tur hämtat schemat från belgaren M. Léon Preud’hommes Troisième étude sur l’histoire du texte de Suétone, De vita Caesarum från 1904 och endast lätt modifierat detta.

Ω. Tidig förfader till P, skriven med versaler, möjligen från 400-talet.
P.  Förlaga till alla kända handskrifter av De Vita Caesarum.
X.  Förlaga till den första gruppen handskrifter.
Z. Förlaga till den andra gruppen handskrifter.
x.  Förlaga till B och x’.
x’. Förlaga till a b c f.
E. Förlaga till A och D.
A. Codex Memmianus, Parisinus 6115, 800-talet.
B. Codex Vaticanus Lipsii, nr. 1904, 1000-talet, innehåller bara de tre första biografierna och en kort del av Caligula.
C. Codex Wulfenbuttelanus eller Gudianus 268, 1000-talet.
D. Codex Parisinus 5804, 1300-talet.
a. Codex Mediceus 68.7 (av Roth, efter Jac. Gronovius, benämnd Med. 3), 1000-talet.
b. Codex Parisinus 5801, 1100-talet.
c. Codex Mediceus 66.39 (av Roth, efter Jac. Gronovius, benämnd Med. 1), 1200-talet.
f. Codex Montepessulanus 117, 1200-talet.
α. Codex Londiniensis, Brit. Mus. 15 C III, 1100-talet.
β. Codex Parisinus 6116, 1100-talet.
γ. Codex Parisinus 5802, 1200-talet..
δ. Codex Mediceus 64.8 (av Roth, efter Jac. Gronovius, benämnd Med. 2), 1200-talet
ε. Codex Suessionis 19, 1200-talet
ζ. Codex Cantabrigensis, kk. 5, 24, 1200-talet
η. Codex Sionensis, 1100-talet
θ. Codex Dunelmensis, C III 18, 1100-talet
κ. Codex Sionensis, 1100-talet
λ. Codex Londiniensis, Brit. Mus. 15 C IV, 1200-talet

Både X och Z anses bygga på en gemensam förlaga, P, som inte finns bevarad. Orsaken till detta är att alla handskrifter börjar med Julius Caesar: annum agens sextum decium, således: ”på sitt sextonde år” (Iul 1.1). Början av verket är alltså förlorad och då samtliga handskrifter saknar den inledande texten är det rimligt att de alla stammar från en gemensam förlaga där inledningen saknades. Denna första handskrift Ω tros ha skrivits på 400-talet och då med enbart stora bokstäver. Det brukar antas att även handskriften i Fulda som Lupus efterfrågade saknade denna inledning och kan ha varit den förlaga P (Preud’homme) eller Ω (Ihm) som alla nu kända handskrifter bygger på.

Fler än hälften av de över 200 bevarade handskrifterna skrevs efter år 1375 fram till att boktryckningen tog över.

Av de två familjerna X och Z anses X vara den som bäst ha bevarat originaltexten, även om Z i vissa fall företräder en bättre läsart. Dessutom finns de fyra äldsta codexarna (A B C a) inom X-familjen. Men alla handskrifter anses stamma från en gemensam förlaga eller arketyp.

Zara har alltså kontrollerat 14 av de viktigare handskrifterna. 13 av dessa finns i Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens, Italien, och därutöver har han undersökt den äldsta handskriften, Codex Memmianus (Parisinus 6115). Han anser att samlingen i Florens måste ses som representativ eftersom den innehåller de viktiga 1100-talshandskrifterna Codex Mediceus 68.7 och 66.39 från X-famljen och dessutom flera av de viktiga handskrifterna från från Z-familjen, som 64.8, 20 sin. 3 och 64.9.

I alla 14 handskrifter sägs att det är de kristna som straffades av Nero. I 10 av handskrifterna skrivs kristna med förkortningen xpiani (alltså chriani), efter modellen att man som regel skrev heliga namn (Nomina sacra) förkortade. I de flesta av dessa tio fall markeras de tre utelämnade bokstäverna ”ist” med ett streck över bokstäverna p och i (r och i). I de övriga fyra fallen skrivs två gånger christiani (en av dessa är Memmianus), chrstiani och xani med ett litet i ovanför x. I tabellen under återges alla 14 läsarter:

xani (i skrivet ovanför x) – Laur 20 sin.4, fol. 92r
xpiani (streck ovanför pi) – 20 sin.3, fol. 69v
xpiani (streck ovanför pi) – 64.3, fol. 94r
chrystiani (punkt ovanför y) – 64.4, fol. 115v
xpiani – 64.5, fol. 121v
christiani (dessutom ”christianis” i marginalen) – 64.6, fol. 126r
xpiani (streck ovanför pi) – 64.7, fol. 91r
xpiani – 64.9, fol. 94r
xpiani (streck ovanför pi) – 89inf.8/1, fol. 83v
xpiani (streck ovanför pi) – 89inf.8/2, fol. 77v
xpiani (streck ovanför pi) – 66.39 (Med 1), fol. 119r
xpiani (streck ovanför pi) – 64.8 (Med 2), fol. 50v
xpiani (streck ovanför pi) – 68.7 (Med 3), fol. 131v
christiani – Parisinus 6115 (Memmianus), fol. 86r

Man kan alltså konstatera krestna inte förekommer i någon av dessa viktiga handskrifter utan att namnet skrivs kristna, även om olika förkortningar förekommer. Med detta som utgångspunkt kan konstateras att den gemensamma förlagan för alla handskrifter synes ha haft i och inte e. Denna förlaga är P, en hypotetisk text som är från allra senast början av 800-talet, då Codex Memmianus (A) är från ca år 820. Men P antas i sin tur vara en avskrift av ytterligare en hypotetisk 400-talstext skriven med endast versaler och utan mellanrum, och hur stavningen var i denna förlaga vet vi inte. Eftersom (vad jag vet) ingen citerar Suetonius’ kristna-passage från denna tidiga period har vi ingen absolut kännedom om vad Suetonius skrev mer än att det på kanske 600 eller 700-talet i den handskrift som kom att utgöra förlagan för kommande avskrifter stod kristna och att det inte finns några tecken alls på att Suetonius skrev krestna.

Roger Viklund, 2011-08-17

Annonser

Still nothing new regarding the Clement letter

In the search for the lost handwritten pages containing the alleged letter of Clement in which he quotes from the so-called Secret Gospel of Mark, Erik Zara in the beginning of August this year wrote to the Patriarchate in Jerusalem. A copy of the letter was sent to a number of scholars. Since now almost three months have passed and still Zara has not received an answer, I thought I might as well publish his letter. I have Zara’s permission to do so. Perhaps the leaves containing the letter are lost forever, and perhaps the Patriarchate has given up on finding them, or just is not interested in this issue.

The Library of the Greek Orthodox Patriarchate
Greek Orthodox Patriarchate
Jerusalem
The Holy Land of Israel

Dear Revered Sir or Madam,

I write to you in regard to an important matter for modern Christian scholarship. During a visit in the Mar Saba monastery library in 1958, Dr. Morton Smith photographed the last three pages of the book Epistulae genuina e S. Ignatii Martyris, printed by Isaak Vossius in 1646. These pages contained a letter in 18th century hand writing, which allegedly was a transcript of a letter by His Holiness Titus Flavius Clemens, Clement of Alexandria. Prof. Guy G. Stroumsa, Shlomo Pines et alia visited Mar Saba in 1976 and studied the letter. The letter, which was regarded as a separate manuscript, was removed from the Epistulae genuinae S. Ignatii Martyris. The manuscript was later in the 1970ies moved to the library of the Patriarchy in Jerusalem, where it was photographed by the librarian Kallistos Dourvas. Reportedly, also Prof. Quentin Quesnell has photographed the manuscript, in 1983. Dourvas has claimed that the manuscript, containing the letter allegedly written by Clement, still was in the possession of the Patriarchy in Jerusalem, in 1990, when he retired. When scholars later have tried to localize the so-called Clement letter, which begins κ τν πιστολν το γιωττου Κλμεντος το Στρωματως Θεοδρ, they have unfortunately not been successful. The letter has nevertheless been the subject of an intense scholarly debate, regarding, amongst other things, the authenticity of the letter. Since the ink it was written with has not been properly studied, but only black-and-white and colour photographs have been available, some have suggested that Morton Smith in fact forged the document in 1958. Another controversy regarding the letter is that that the writer (“Clement”) is speaking of a secret, mystical, Gospel of Mark, the authorship of which is still being under debate. In the last few years, Stephen C. Carlson has been claiming that the letter is a hoax, but has been disputed by Dr. Scott G. Brown et alia.

Since an authentic Clement letter would be important for us scholars trying to understand the early development of Gnosticism and similar heresies, and since a proven hoax on the part of Morton Smith or any other modern or medieval forger would expose the agenda of the Antichrists and make it possible to effectively refute all rumours about secret or hidden Gospels, an examination of the manuscript would indeed be very significant. I therefore hereby humbly request that you report to me if the letter allegedly written by Clement (attached to this fax) is in the possession of the Library of the Patriarchy of Jerusalem, if you could kindly provide me with high-resolution photographs of the letter, and also if the letter will be available for close examination by scholars in the future.

With the most highest respect,

Dr. Erik Zara, Th.D.

Roger Viklund, 2010-10-30

Tacitus as a Witness to Jesus – An Illustration of what the Original Might have looked Like

In my Swedish 9-part survey (so far) on “Tacitus as a Witness to Jesus”, I have come to deal with the authenticity of the Christ-passage in Tacitus’ Annales. This blog post is basically a translation of the ninth post, Tacitus som Jesusvittne. Del 9 – Illustration på hur förlagan kan ha sett ut.

As a proposal, I have suggested that the sentence “Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” (“Christ, from whom the name had its origin, was in the reign of Tiberius executed by procurator Pontius Pilatus”) could have been a later addition. I would not say that this is what I believe, yet I would like to show how it could have been done.

In order to better illustrate how the Christ-passage can be incorporated in Tacitus’ Annals 15.44 – provided that this also has been the case – a few kind people have created a modified image of the Second Medicean Manuscript (M. II) from c. 1050 CE, for me to use. In this manipulated image …

1)      the word Christianos is replaced by Chrestianos, in accordance with what probably was in the original which the writer of M. II relied upon.

2)       the sentence ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” is removed from the current text, in accordance with the hypothesis that Tacitus never wrote this.

3)      a text equivalent to ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” was created and inserted in the margin, in accordance with the theory that such a text only existed as a marginal note, a gloss, in the beginning,  before it was inserted into the text when a new transcript was made of the manuscript.

The images below are not meant to represent an accurate scientific rendering of how the text did appear, but mostly to serve as an illustration of the hypothesis. The images are used with permission. Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. The images can be opened in separate windows enlarged.

A modified image of M.II, containing the Christus-passage. Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Used with permission.

A modified image of M.II, containing the Christus-passage. Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Used with permission.

The designed gloss is created in accordance with how one would expect a glossary in the margin to be written. The text is somewhat abbreviated in comparison to what is found in M.II and could perhaps best rendered as …

auctor nois eius xps Tyberio
Imperitante p pculatore’ potiu
pilatu supplicio affectu erat

Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Used with permission.

Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Used with permission.

The theory then is, that this text was inserted in the current text as a new copy was made, and at the same time the words were also written more in full so that nois became nominis, xps became Christus, and so on. Below the unmodified image of M.II can be seen.

The second Medicean Manuscript, unmodified.

The second Medicean Manuscript, unmodified.

I would also like to present Erik Zara’s arguments in favour of the Christ-passage being a forgery; that “the sentence about Christus was a marginal gloss, later inserted to the text”. This list he published at Jesus Mysteries Discussion board here and here. However, one needs to be a member in order to access the files. Over to Erik Zara:

1)      The ”repressaque in praesens” (repressed for the moment) in the passage makes more sense if the Christus sentence was not a part of the original text, since traditional Christianity cannot have said to be repressed by the killing of Christ – quite the opposite!

2)      Also, traditional Christianity cannot be said to have had its origin in Judaea. Probably the Chrestiani referred to some other, now unknown, Jewish messianic group, which would explain Tacitus’ use of the past tense (”chrestianos appellabat”, they WERE called chrestians) instead of the present form (”chrestianos appellat”, they ARE called chrestians).

3)      If (and I mean only _if_) the Sulpicius Severus’ passage about the Christiani being involved in the first Jewish War, is from Tacitus, this would also indicate that some other group than the rather peaceful Pauline Christians, described by Pliny, are meant.

4)      If the Christus sentence was a marginal gloss, this would also explain the discrepancy in the text – chrEstianos but chrIstus; the words would then have different sources – ”chrestianos” Tacitus and ”Christus” the marginal gloss.

5)      It would also explain why Christians until (or for centuries after) Sulpicius Severus did not refer to the passage – it was not about them!

6)      Pontius Pilate is in the Christus sentence mentioned as a procurator. No other Roman historian deemed it necessary to even mention Pilate, and therefore it is perhaps not plausible that Tacitus’ readers would know who he was. Christians of course did, and they called him procurator and not prefect (“Pontio Pilato, Syriam tunc ex parte Romana procuranti” – Tertullian, Apology XXI.18, “Pontius Pilatus procurator Judaeae a Tiberio mittitur” – Eusebius’ Chronicle in Jerome’s translation).

The only “convincing” argument which I can see, for this sentence to have been authentic, except the fact that it is written in simple latin as were Tacitus’ texts, is that it is evident in the second Medicean manuscript (M.II). There would apparently though have been plenty of time for Christian scribes to insert the sentence until this MS was written in the 11th century.

Roger Viklund, 2010-10-02

Tacitus som Jesusvittne. Del 9 – Illustration på hur förlagan kan ha sett ut

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

En engelsk version av detta inlägg finns att läsa här.
An English version of this blog post can be found here.

För att bättre kunna åskådliggöra hur Christus-passagen kan ha infogats i Tacitus’ Annalerna 15:44 – under förutsättning att så också har skett – har några vänliga själar hjälpt mig att konstruera en modifierad bild av den andra mediceiska handskriften (M.II) från ca år 1050. I denna manipulerade bild …

1)      är ordet christianos utbytt mot chrestianos, i enlighet med vad som troligen stod i förlagan som skribenten av M.II förlitade sig på.

2)      är meningen ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” utlyft ur den löpande texten, i enlighet med hypotesen att Tacitus aldrig skrev detta.

3)      har en text motsvarande ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” skapats och infogats i marginalen, i enlighet med teorin om att en sådan text först förelåg som en marginalnotering innan det infogades i den löpande texten i samband med att en ny avskrift gjordes av handskriften.

Nedanstående bilder är inte tänkta att utgöra en exakt vetenskaplig återgivning av hur det såg ut, utan mest fungera som en illustration till hypotesen. Bilderna används med tillåtelse. Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Bilderna går att öppna förstorade i ett eget webbfönster.

Modifierad bild av M.II innehållande Christus-passagen. Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl, Används med tillåtelse.

Modifierad bild av M.II innehållande Christus-passagen. Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl, Används med tillåtelse.

Den konstruerade glossan är skapad i enlighet med hur man kan förvänta sig att en glossa i marginalen har skrivits. Texten är något förkortad i jämförelse med den som förekommer i M.II och kan väl närmast återges som …

auctor nois eius xps Tyberio
Imperitante p pculatore’ potiu
pilatu supplicio affectu erat

Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Används med tillåtelse.

Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Används med tillåtelse.

Teorin är således att denna text infogades i den löpande texten när en ny avskrift gjordes och i samband därmed skrevs också mer av orden ut, så att nois skrevs nominis, xps skrevs Christus, etc. Nedan finns den omodifierade bilden av den andra mediceiska handskriften M.II:

Den andra mediceiska handskriften M.II, omodifierad.

Den andra mediceiska handskriften M.II; omodifierad bild.

Jag skulle också vilja återge Erik Zaras argument till stöd för att Christus-passagen är en förfalskning; att “meningen om Christus var en marginalglossa som senare infördes I texten”. Denna lista publicerade han på diskussionsforumet Jesus Mysteries här och här och översättningen från engelska till svenska är min. Man måste dock vara medlem för att få tillgång till inläggen. Över till Erik Zara:

1)      Uttrycket ”repressaque in praesens” (undertryckt för stunden) i passagen, blir begripligare om Christus-meningen inte var en del av den ursprungliga texten, eftersom den hävdvunna kristendomen inte kan sägas ha undertryckts av mordet på Kristus – snarare tvärtom!

2)      Vidare kan den sedvanliga kristendomen inte sägas ha haft sitt ursprung i Judeen. Förmodligen hänvisar uttrycket Chrestiani till någon annan och numera okänd judisk messiansk gruppering, vilket skulle förklara Tacitus’ användning av imperfektum (”chrestianos appellabat”, de KALLADES krestna) i stället för presens (”chrestianos appellat”, de KALLAS krestna).

3)      Om (och jag menar enbart _om_) den ”Sulpicius Severus”-passage som säger att Christiani var inblandade i det första judiska kriget, härrör från Tacitus, skulle också detta tyda på att någon annan grupp avses än de rätt fridfulla Pauluskristna som Plinius omtalar.

4)      Om Christusmeningen var en glossa i marginalen, skulle detta också förklara skillnaden i texten – chrEstianos men ChrIstus; orden skulle då ha olika källor – ”chrestianos” Tacitus och ”Christus” den som skrev glossan i marginalen.

5)      Det skulle också förklara varför inga kristna förrän  Sulpicius Severus (eller inte under flera århundraden), hänvisade till detta avsnitt – det handlade inte om dem!

6)      I Christusmeningen benämns Pontius Pilatus prokurator. Ingen annan romersk historiker ansåg det vara nödvändigt att ens nämna Pilatus, och det är måhända därför inte troligt att Tacitus’ läsare skulle veta vem han var. Kristna visste naturligtvis det, och de kallade honom prokurator och inte prefekt (“Pontio Pilato, Syriam tunc ex parte Romana procuranti” – Tertullianus, Apologeticus Adversos Gentes Pro Christianis XXI:18, “Pontius Pilatus procurator Judaeae a Tiberio mittitur” – Eusebius’ Chronicon i Hieronymus’ översättning).

Det enda ”övertygande” argument jag kan finna till stöd för att denna mening är äkta, förutom det faktum att den i likhet med Tacitus’ texter är skriven på ett enkelt latin, är att den förekommer i den andra mediceiska handskriften (M.II) . Det skulle uppenbarligen dock ha funnits gott om tid för kristna skribenter att infoga meningen innan denna handskrift skrevs på 1000-talet.

Roger Viklund, 2010-10-02

Tacitus som Jesusvittne. Del 6 – Skrev Tacitus kristna eller krestna?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Handskriftsläget

Det 30-tal handskrifter av Annalerna böckerna 11–16 som finns bevarade, anses av många forskare alla vara kopior gjorda från ett och samma original. Detta vårt äldsta bevarade original betecknas den andra mediceiska handskriften (den första innehåller Annalernas inledande böcker), och förkortas här M.II. Handskriften bör ha skrivits i mitten av tiohundratalet. Den förvaras på det laurenzianska biblioteket i Florens (Biblioteca Medicea Laurenziana) och hänvisas där till som Flor. Laur. 68.2. På grund av vissa egenheter i texten i den andra mediceiska handskriften (M.II) antas den vara en kopia av en äldre text, föga kultiverat skriven med enbart stora bokstäver. Den innehåller avskriftsfel som tyder på att förlagan var skriven med en sådan hand och denna förlaga antas av vissa ha skrivits på 400-talet eller tidigare. Andra tror dock att förlagan snarare skrevs på 800-talet. Det råder också delade meningar om huruvida M.II är en avskrift direkt från denna äldre skrift med enbart stora bokstäver eller om det ligger en eller flera avskrifter skrivna med små bokstäver där emellan. (Roger Pearse, Tacitus and his manuscripts)

I Tacitus’ Annalerna står följande:

”Ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit, quos per flagitia invisos vulgus christianos (eller: chrestianos) appellabat. Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiabilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta mundique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque.” (Tacitus, Annales 15:44)

I ett försök till ordagrann översättning skulle detta stycke lyda:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

Vad stod i originalet?

I bilden inunder finns motsvarande parti från M.II återgivet och jag har rödmarkerat början och slutet av stycket.

I de av mig ljusmarkerade partierna står i tur och ordning ”christianos” (kristna), ”Christus” (Kristus) och ”per procuratorem Pontium Pilatum” (genom prokurator Pontius Pilatus). Det mest uppseendeväckande i texten rör ordet christianos (kristna), och det återges kraftigt uppförstorat här nedan.

I mer än hundra år har det sagts att texten i M.II ursprungligen löd chrestianos med ett ”e” och inte christianos med ett ”i”. Samtidigt har denna tolkning varit ifrågasatt. År 2008 lät därför Erik Zara initiera en ny underökning av M.II. Han bad Dr. Ida Giovanna Rao, chef för handskriftsavdelningen på det laurenzianska biblioteket i Florens, att fysiskt undersöka den aktuella sidan i M.II, och han lät också beställa en ny fotografering av sidan belyst med ultraviolett ljus från en så kallad Wood-lampa. Därigenom framträder ljusa partier i pergament mycket tydligare. Resultatet av sina studier lät han publicera i artikeln The Chrestianos Issue in Tacitus Reinvestigated, 2009, och jag har Erik Zara att tacka för att detta blogginlägg överhuvudtaget blev möjligt att skriva.

Det finns flera omständigheter som gör att man kan misstänka att texten ursprungligen löd chrestianos och att bokstaven e ”suddats” bort och ersatts med ett i. Vad jag kan se från övrigt i bokuppslaget skrivs kombinationen ”ri” alltid samman enligt exemplet nedan till höger. Varje gång bokstaven i följer på r, skrivs r och i samman och i:et fortsätter nedåt till vänster. Det enda undantaget från denna regel förefaller vara när bokstaven i förekommer i christianos, nere till vänster. Då skrivs bokstaven i på samma sätt som den görs vid vissa andra bokstavskombinationer med i.

Vidare är avståndet mellan r och s normalt litet ifall ett i förekommer mellan dem, medan bokstaven e upptar ett större utrymme. Följaktligen ökar avståndet mellan r och s i de fall där e finns mellan dem. I montaget ovan syns också att avståndet mellan r och s i christianos i bilden till vänster är ungefär lika stort som det är i bokstavskombinationen ”res” från repressaque i bilden i mitten, men betydligt större än i bokstavskombinationen ”ris” från Christus i bilden till höger. Avståndet mellan r och s i christianos är alltså lämpligt om där ursprungligen funnits ett e. Där finns även ett bindestreck som löper från den nedre delen av i:et till s:et; som om någon i efterhand bundit samma de båda bokstäverna.

Och med det ultravioletta ljuset framträder också konturerna i bakgrunden av detta e, vilket tydligt syns i bilden till höger. Där återges bokstaven i från christianos i tre uppförstoringar från de nya bilderna tagna med uv-belysning. På sidan om i:et skymtas konturerna av den del av bokstaven e som i:et inte täcker. Likaså framträder apostrofen och bindestrecket till höger om i:ets nederkant klart och tydligt. Dr. Ida Giovanna Rao som undersökte handskriften på uppdrag av Erik Zara konstaterar att bokstaven e går att skönja. Hon säger att det med stor möda går att anta att det finns ett e under i:et. Men det är så skickligt gjort att det inte syns om man inte fokuserar exakt på det man ska upptäcka.

Det går alltså med stor sannolikhet att slå fast att vemhelst som skrev M.II ursprungligen skrev chrestianos och inte christianos. Översatt till svenska blir det krestna i stället för kristna. Det finns en lång historia av variationer mellan chrest och christ, och i just detta inlägg tänker jag bara ytligt beröra saken. Vi har den romerske historikern Suetonius som skriver om att en viss Chrestus (Krestus) uppviglade judarna i Rom ca år 50, och på ett annat ställe skriver om de kristna. Sannolikt avsåg han inte Jesus. I Codex Sinaiticus från 300-talet innehållande nästan hela Nya Testamentet skrevs ursprungligen kresten eller krestna alla de tre gånger som kristna omnämns. Namnet Chrestus är en latinsk variant av ett vanligt grekiskt namn som bars av framför allt slavar och frigivna. Namnet betyder ungefär ”den gode”, och därmed betyder krestna ungefär ”de goda”. Detta anspelar vissa kyrkofäder också på tidigt.

Vem ändrade i texten?

Om nu skribenten av M.II skrev chrestianos är frågan: vem ändrade till christianos? Det är en viktig detalj eftersom det i sin tur kan belysa vad som stod i den förlaga som skribenten av M.II nyttjade. Erik Zara argumenterar för att det inte var den som ursprungligen skrev M.II, utan hellre den som gjorde marginalanteckningarna till höger, vilka återges också här till höger. Det är anteckningar som fungerat som bokmärken för att man lättare ska hitta ett visst textparti. Zaras argument är trefaldiga.

1)      Bindestrecket nere och apostrofen ovanför det ditskrivna i:et, verkar enligt Dr. Ida Giovanna Rao vara skrivet med ett ljusare bläck som liknar det som använts för marginalnoteringen. Eftersom i:et är skrivet ovanpå e:et blir det mörkare och det går därför inte att avgöra vilket bläck som har använts för att skriva bokstaven i. Zara anser det vara troligare att den som gjort ändringen till i också bundit samman i:et med s:et och tillfogat apostrofen. Det är rimligare att tänka sig att en person har ändrat i texten än att två har gjort det. Och eftersom bindestrecket och apostrofen skrevs av någon annan än den ursprunglige kopisten, bör också ändringen från e till i ha gjorts av denna andra.

2)      Dessutom ska apostrofen finnas med, och det är mindre sannolikt att den som ursprungligen ändrade till i skulle ha glömt att lägga till apostrofen. Då denna dessutom synes vara gjord med ett annat och ljusare bläck än den övriga texten men liknande den i marginalen, blir slutsatsen att marginalskribenten troligen också ändrade e:et till ett i.

3)      Om den ursprunglige skribenten skrivit fel och omedelbart korrigerat felet, borde han ha skrivit ett ”korrekt” i sammanbundet med r:et och sträckande sig långt nedanför de övriga bokstäverna. Det faktum att han valde att korrigera med ett ”felaktigt” i tyder på att någon annan gjort ändringen.

Dessa slutsatser verkar rimliga. Men bara för att poängtera osäkerheten avser jag att påtala vissa svagheter i resonemangen som i sin tur kan tyda på att den som skrev M.II också gjorde ändringen.

1)      Bindestrecket och apostrofen verkar enligt Dr. Ida Giovanna Rao vara skrivet med ett ljusare bläck som liknar det i marginalen, men hon anser ändå att detta inte säkert går att avgöra. Vidare kan man tänka sig att den som skrev chrestianos bara skrev fel och omedelbart ändrade till ett i.

2)      Om ändringen gjordes av den som skrev M.II kunde denne med tanke på att det i han lade till ändå var ett i sammanhanget felaktigt i, han ha ansett att apostrofen var överflödig.

3)      Att han valde att skriva fel sorts i skulle kunna hänga samman med att det bättre täcker över e:et samt att r:et redan var felaktigt skrivet för att på ett riktigt sätt kunna ansluta nedåt till det långa i:et.

4)      Dessutom liknar både i:et och apostrofen de i:n och de apostrofer som förekommer i övrigt i texten, medan de i:n som finns i marginalen avviker något mer. Otvivelaktigt vore det inga problem att härma en enskild bokstav, så detta indicium är mycket svagt. Samtidigt skulle en likhet mellan det rättade i:et och i:na i marginalanteckningarna ha stött hypotesen att den som skrev i marginalen också gjorde ändringen. Något sådant stöd erhålls följaktligen inte.

Sammantaget tyder nog det mesta ändå på att det inte var den som ursprungligen skrev M.II som ändrade chrestianos till christianos, men helt säkra kan vi inte vara.

Vad skrev Tacitus?

Jag anser det vara klarlagt att den som skrev M.II ursprungligen skrev chrestianos och inte christianos. Jag anser vidare att den som gjorde ändringen sannolikt var en annan person än den som skrev M.II, fastän detta är långt ifrån säkert.

Därefter återstår den väsentliga frågan om vad Tacitus egentligen skrev. Oavsett vem som ändrat har originalkopisten av M.II skrivit bokstaven e. Antingen var det ett rent skrivfel eller så innehöll förlagan ett e. Det som talar för att det var ett rent skrivfel är att sådana var mycket vanliga och att alla handskrifter innehåller felavskrivningar. Många av dessa kan förefalla vara rent absurda och skribenten kan i dessa fall inte ens ha tänkt på vad han skrev.

Å andra sidan borde ordet kristna vara ett så pass avgörande ord för de kristna, och ifall den som skrivit M.II varit kristen borde denne ha kunnat stava christianos rätt om förlagan innehållit christianos. Även om vi inte kan vara säkra, är det ändå troligt att skribenten var kristen då de flesta vid denna tid var kristna och producerandet av nya handskrifter oftast skedde i de kristna klostren. I detta fall verkar handskriften dessutom vara gjord i klostret Monte Cassino beläget 13 mil söder om Rom. Utifrån denna omständighet skulle man kunna antaga att den förlaga som låg till grund för M.II också innehöll ordet chrestianos och att skribenten troget återgav förlagans text.

Denna förlaga kan då också ha innehållit ett skrivfel eller så speglar den vad Tacitus skrev. Skrev han chrestianos eller christianos? I detta sammanhang är det viktigt att slå fast att ingen enda handskrift av Annalerna har stavningen Chrestus. Alla lyder Christus (förutom två som har stavningen Cristus). Under förutsättning att passagen inte är en senare förfalskning och Tacitus skrev den finns åtminstone fyra möjligheter vad gäller stavningen av Kristus och kristna. Tacitus kan ha skrivit något av följande:

1)      Christus och christianos

2)      Christus och chrestianos

3)      Chrestus och christianos

4)      Chrestus och chrestianos

Nummer 3 med Chrestus och christianos förefaller osannolik då vi inte har någon indikation på att Tacitus skrev Chrestus. Och varför kombinera Chrestus med christianos?

Nummer 1 och 2 speglar de två varianter som jag har laborerat med i detta inlägg, där alla handskrifter har Christus medan tvivel råder om chrestianos eller christianos är ursprungligt.

Här uppstår enligt min uppfattning emellertid ett stort problem. Varför skulle Tacitus vid det ena tillfället stava med e och vid det andra med i? Det är viktigt att förstå att uttalsskillnaden mellan e och i vid denna tid var liten och det kunde vara svårt att höra skillnad på dessa vokaler. Det kan kanske bäst jämföras med den skillnad som i vårt språk finns mellan y och i. Det kan i talat språk vara svårt att höra om någon säger Silvia eller Sylvia. Så Chrestus/ Christus respektive chrestianos/christianos kunde vara svåra att särskilja i konversation.

Men Tacitus talade inte utan skrev. Han försöker förklara varifrån kristna fått sitt namn, och kommer då fram till att de fått det från Kristus. Det vore ointelligent att hävda att krestna fått sitt namn från Kristus. Visserligen kan man begå misstag, men jag har ändå svårt att tänka mig att någon med vilje skulle skriva att de så kallade chrestianos hade en viss Christus som upphovsman. Det är ju uppenbart att dessa båda begrepp är sammankopplade och man bör rimligen inte skriva e den ena gången och i den andra, speciellt inte om man skriver orden i direkt anslutning till varandra. Det förslag som har framkastats om att Tacitus återgav allmänhetens uppfattning att de kallades chrestianos och att han därefter ”rättade” detta genom att ge det korrekta namnet Christus, tycker jag verkar långsökt. Varför skrev han i så fall inget uttryckligt om den saken?

Om man exempelvis vill förklara varifrån silvianerna fått sitt namn, vore det märkligt att i skrift hävda att de fått det från Sylvia. Även om y och i kan uttalas likadant på svenska, är det bara att titta på texten för att förstå att hon antingen hetat Silvia eller att gruppen kallas sylvianer.

Tacitus borde därför enligt min mening ha skrivit antingen Christus och christianos eller Chrestus och chrestianos, således punkt 1 eller 4. Och om han skulle ha skrivit Chrestus och chrestianos, varför hade då skribenten av M.II en förlaga med Christus och chrestianos? Om någon tidigare ändrat Chrestus till Christus varför ändrade då inte densamme chrestianos till christianos?

Jag kan i nuläget inte bestämma mig för vad som är troligast, vad Tacitus skrev, men avser att framöver djupare belysa frågan om Chrestus och chrestianos.

Roger Viklund, 2010-09-24