april | 2011 | Jesus granskad

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 6 – inskriptionen

30 april, 2011 den 08:56 (Attilio Mastrocinque, Francesco Carotta, korsfästelse)

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 1
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 2
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 3
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 4
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 5
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 6
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 7
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 9
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 10

Efter att ha visat att inget i utformningen, vad gäller teknik och kunnighet hos den som tillverkat föremålet, ger upphov till misstanke; och efter att ha visat att de invändningar mot att föremålet är äkta genom att det skulle avvika från andra äldre föremål inte utgör något säkert tecken, emedan antika paralleller till alla företeelser står att finna, avser jag nu att granska ytterligare enskilda omständigheter som i stället tyder på att föremålet passar mycket bra in i antikens värld.

Attilio Mastrocinque har funnit två bortglömda smycken med inskriptionen Orfeos Bakchikos. I artikeln ”Orpheos Bakkhikos” (på italienska)[1] återger han ritade avbildningar av dessa båda smycken och de finns återgivna här inunder.

Han skriver att det på Biblioteca Marucelliana i Florens finns en handskriven anteckningsbok tillhörande den florentinske senatorn Filippo Buonarroti (1661–1733); en anteckningsbok som går att datera till tiden 1700–1731. I denna finns en uppteckning av flera romerska och florentinska samlingar av ädelstenar, med uppgifter om typ av sten, vem som ägde den och eventuella inskriptioner. Den övre avbildningen av de två ovan återgivna, sägs vara en karneol och finns upptecknad på baksidan av blad 33 med beteckningen nr 578. På baksidan av blad 44 finns en annan sten av samma material och med samma inskription upptagen. Det finns inte angivet vem ägaren var till den övre stenen och det är därför troligt att det var Buonarroti själv. Mastrocinque spekulerar över att den kanske kommer från någon kristen katakomb i Rom eftersom andra föremål visar prov på förkristen hedendom och man på 1600-talet gjorde många utgrävningar i katakomberna.

Noterbart är också att orden är uppdelade på tre rader på båda smyckena och likadant också på ORFEOS BAKKIKOS-stenen. Till höger ses den teckning av stenen som A. Becker gjorde år 1921 åt Robert Eisler. Stavningen är dock inte identisk. Ehuru det på smyckena skrevs BAKXIKOS, vilket är riktigt, står det på stenen till höger felaktigt BAKKIKOS. I båda fallen är också OΡΦEOC felstavat. Det ska alltså inte vara ”OΡΦEOC BAKKIKOC” (Orfeos Bakkikos) om det ska vara korrekt grekiska utan ”OΡΦEYC BAKXIKOC” (Orfeus Bakchikos). Orfeos i stället för Orfeus (Ὀρφεύς) får ses som en så kallad hyperkorrektion utifrån föreställningen att grekiska namn som regel slutar på -os och latinska på -us. Men just Orfeus skrivs med us-ändelse på grekiska. Det är litet som i svenskan där man kan se kattor, grejor och kollegor, trots att det heter katter, grejer och kolleger. Men or-ändelse låter litet finare medan er-ändelse ofta är ett talspråksuttal på ord som slutar på ”or”.

På grekiska heter guden Βάκχος, alltså Bakchos. Men på ORFEOS BAKKIKOS-stenen har grekiskans chi (Χ, χ) ersatts med ett kappa (Κ, κ). Francesco Carotta föreslår att detta betyder att den som gjort denna inskription var en person som hade latin som modersmål men ändå kunde grekiska på grund av grekiskans ställning som dåvarande världsspråk.[2] I latinet finns inte språkljudet ch svarande mot grekiskans chi (Χ, χ). Samtidigt används X i latin för ett annat språkljud, nämligen ks, precis som i svenskan. Bokstaven ”K” föll relativt tidigt ur bruk i latinet och i stället kom C att användas för k-ljudet (Cicero uttalades troligen Kickerå och Tacitus Tackitos). Följaktligen faller det sig naturligt för en som har latin som modersmål att på grekiska skriva K för att beteckna det ljud som kanske inte var lätt att uppfatta som ch i övergången från det föregående k:et. Likaså var en latinspråkig van att ändra alla us-ändelser i sitt eget språk till os-ändelser när han skrev på grekiska.

Om nu inte dessa två smycken skulle duga finns också ytterligare ett smycke beskrivet. F. Ficoroni beskrev år 1757 en samling smycken hos Giovan Pietro Bellori (1613–1696) där följande föremål finns avbildat (tabell V, nr. l3):[3]

Och här är exakt samma stavning som på ORFEOS BAKKIKOS-stenen och dessutom även här uppdelat på tre rader med radbrytning på samma ställe.

Spier väljer dock att beteckna alla dessa föremål som förfalskningar. Det faller sig kanske naturligt att göra så emedan man inte gärna kan hävda att ORFEOS BAKKIKOS-stenen är förfalskad medan alla övriga näst intill identiska inskriptioner är äkta. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så avfärdar han alla inskriptioner som lyder ORFEOS BAK[X]KIKOS som förfalskningar utifrån att en kollega till honom i Sankt Petersburg sagt att en liknande karneol som uppenbarligen finns i Ryssland inte kändes äkta.[4]

Det finns (eller fanns) med andra ord flera andra inskriptioner som lyder ORFEOS BAKKIKOS eller något liknande; åtminstone två beskrivna av Mastrocinque, en av Ficoroni och dessutom en i Ryssland. Och visst kan man tänka sig att en eller till och med flera av dessa föremål är förfalskningar, men förfalskningar brukar vara förfalskningar av något äkta. Alltså, varför i sådan omfattning förfalska uttrycket ORFEOS BAKKIKOS såvida det inte redan fanns ett smycke eller liknande med inskriptionen ORFEOS BAKKIKOS? Ty förfalskare brukar härma något redan existerande och äkta för att trovärdiggöra sin förfalskning. Och det är en undermålig vetenskaplig metodik att döma ut sådan som går emot ens uppfattning som förfalskning bara utifrån ens egna föreställningar. Att något ”känns” på ett visst vis lämpar sig innanför kyrkans väggar och bara där.

Jag vill avsluta detta inlägg med att citera Carotta:

”Furthermore the Orpheos Bakkikos need not necessarily be Christian—after all neither is the inscription. Still most opinions that shed doubt on the stone’s authenticity are based on a petitio principii: It is a methodological error to a priori declare something potentially non-Christian as Christian and consequently—instead of looking for possible ancient non-Christian precursors—rather postulate a case of forgery, simply because it contradicts a prefabricated Christian evolutionary pattern.” (Francesco Carotta med hjälp av Arne Eickenberg, Orpheos Bakkikos: The Missing Cross, Isidorianum, Centro de Estudios Teológicos de Sevilla, 2009, nr 35, s. 15)

Roger Viklund, 2011-04-30

[1] Attilio Mastrocinque, Orpheos Bakkhikos, Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphik 97 (1993) 16–24.

[2] Francesco Carotta med hjälp av Arne Eickenberg, Orpheos Bakkikos: The Missing Cross, Isidorianum, Centro de Estudios Teológicos de Sevilla, 2009, nr 35, s. 23.

[3] Attilio Mastrocinque skriver:

”F.Ficoroni, Gemmae antiquae litteratae, Romae 1757; La tavola del Ficoroni è riprodotta da P.H. Zazoff, Gemmensammler und Gemmenforscher, München 1983, p.118, fig.31. Debbo alla cortesia della dott. F.M. Vanni, della Soprintendenza archeologica di Firenze, la conoscenza di questa gemma, oltre che di molti dati sulle collezioni di antichità fiorentine.” (Attilio Mastrocinque, Orpheos Bakkhikos, Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphik 97, 1993, s. 20, not 31)

[4]Francesco Carotta skriver:

”In order to make his evaluation appear more credible, he declared other pieces as forgeries too, namely all those that feature either the same posture of the legs or are presented slightly rotated in a three-dimensional perspective, or else bear the same inscription—the relegation of the latter being based solely on a memorandum by a colleague of his from Saint Petersburg, who had informed him that he felt (sic!) that a similar carnelian, which apparently exists in Russia, was not ancient [”he feels the gem is not ancient”]. This is accompanied by other, even more grotesque arguments: Since for example the gem is wrought flawlessly, which alone would be an obvious characteristic of a genuine ancient artefact, it is a fortiori supposed to be a forgery, since forgers tend to work well (sic!).” (Francesco Carotta med hjälp av Arne Eickenberg, Orpheos Bakkikos: The Missing Cross, Isidorianum, Centro de Estudios Teológicos de Sevilla, 2009, nr 35, s. 2)

24 kommentarer

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 5 – månen och stjärnorna

29 april, 2011 den 18:08 (Francesco Carotta, korsfästelse)

Så återstår då den sista invändningen mot att föremålet skulle vara äkta. Samtidigt är detta också ett av de märkligare argumenten, möjligen slaget bara av spikarna genom fötterna. Det påstås följande:

9) Månen och de sju stjärnorna som förekommer ovanför den korsfäste, förefaller märkliga men kan ses som en senare uppkommen utveckling i och med föreställningen att solen enligt evangelierna förmörkades när Jesus hängde på korset.

En av orsakerna till att detta är ett märkligt argument är att det är ett klart fall av cirkelresonemang. Eftersom en måne och sju stjärnor beledsagar bilden av den korsfäste och eftersom kristna inte har avbildat sådana föremål i den tidiga konsten, tänker man sig att senare kristna föreställt sig att månen och stjärnorna blev synliga i samband med solförmörkelsen när Jesus hängde på korset. Därmed skulle detta tyda på att föremålet tillverkats i en tid då sådana föreställningar kan tänkas ha uppstått.[1] Men ett dylikt resonemang förutsätter först och främst att det är Jesus som är avbildad. Och eftersom månen och de sju stjärnorna var ett välkänt tema i antiken, inte minst som symboler för de sju ”planeterna” (vilka inte särskildes från avlägsna solar i utseende), är det rimligare att söka efter motiv i antiken som svarar mot den avbildning som förekommer på ORFEOS BAKKIKOS-stenen. Och sådana finns.

Utan att alls fördjupa mig i sjutalet, så var veckodagarna sju och de namngavs efter de sju ”planeterna” (där också solen och månen ingick). Månen var också en symbol för återfödelsen och därmed uppståndelsen, då den ständigt gick från ny till nedan, slocknade och föddes på nytt. Skillnaden mellan planeter och stjärnor var försumbar eftersom de båda bara uppfattades som lysande prickar på himlavalvet. De sju stjärnorna kallades på latin Septentriones, vilket betyder ungefär ”de sju arbetsoxarna”. Detta åsyftar också de sju ljusstarkaste stjärnorna i Stora björnen (Ursa Major) på norra stjärnhimlen; alltså de stjärnor som utgör Karlavagnen.

De sju stjärnorna och månskäran var ett vanligt motiv inte minst bland de romerska kungligheterna. Bilden inunder visar sannolikt det äldsta bevarade myntet med motivet av en månskära omgiven av sju stjärnor. På den ena sidan syns det strålande huvudet tillhörande solguden Sol, och på den andra månen och stjärnorna. Myntet är från år 76 fvt och är ett av de två mynt som den romerske myntmästaren Lucius Lucretius Trio lät trycka.[2]

Ett annat exempel kan vara det mynt som kejsar Hadrianus (118–137 vt) lät prägla och som återges här inunder.

På framsidan är det en bild av kejsaren och på baksidan en månskära med de sju stjärnorna samlade ovanför månskäran. Men det intressantaste myntet är måhända det guldmynt som Carotta åberopar som jämförelse och som finns återgivet nedan.[3]

Myntet som präglades år 83 vt bär en bild av Domitia Longina (ca 53–130 vt) som var hustru till kejsar Domitianus (regerade 81–96). På baksidan finns en bild av den ende son hon och Domitianus fick tillsammans och som dog i mycket unga år (någon gång 77–81) och vars namn vi inte känner. Domitianus lät upphöja sin son till gud efter dennes död, vilket avspeglar sig i utformningen av myntet, där sonen ansågs ha sällat sig till gudarna på himlen.

Tolkningen av motivet är att sonen framställs som en ung Jupiter (Zeus) sittande på en glob med de sju karlavagnsstjärnorna i Stora björnen omslutande sig. Även om denne unge pojke inte är korsfäst (det är dock ett kors på globen) så omsluter de sju stjärnorna honom på ett likartat sätt som de omsluter också den korsfäste dionysiske Orfeus. Dessutom är pojken avbildad både i profil och med böjda knän.

Poserna är så pass lika att det knappast går att förneka att man i antiken både kunde avbilda och också avbildade människor i profil med uppdragna ben och böjda knän. Bara för att Jesus som regel framställdes naivistiskt innebär inte detta att Orfeus måste avbildas på samma sätt. Dessutom har vi i Domitias mynt ett exempel på en gudomlig upphöjd gestalt omsluten av sju stjärnor i Stora björnen vilka inte bara pekar mot himlen utan också mot ett liv efter detta, en pånyttfödelse, återuppståndelse och återfödelse (fast då inte i förhållande till Jesus).

Roger Viklund, 2011-04-29

[1] Andrew Criddle på FRDB:

”The image of the moon and seven stars is very strange but may be a later development of the early symbolic use of the sun and moon in images of the crucifixion with the sun removed in response to the claim in the synoptic Gospels that the sun was darkened.”

[2] Francesco Carotta skriver:

“The earliest known Roman coin with the septentriones motif is a Republican denarius by L. Lucretius Trio (76 B.C., Craw 390.1), on which the seven stars form a semicircle and surround the crescent moon, which however faces the obverse sun god Sol as a depiction of the real moon. It is conceivable that Trio chose this iconography simply as a pun on his name—Trio, Trionis > septem-triones > “seven threshing oxen”—and it is unkown if the coin also symbolized a specific catasterism, the “placing of a person among the stars”. (Francesco Carotta, Orpheos Bakkikos: The Missing Cross, Isidorianum, Centro de Estudios Teológicos de Sevilla, 2009, nr 35, s. 13, not 42)

[3] Francesco Carotta, Orpheos Bakkikos: The Missing Cross, Isidorianum, Centro de Estudios Teológicos de Sevilla, 2009, nr 35, s. 13)

2 kommentarer

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 4 – spikar och ensam

28 april, 2011 den 21:06 (korsfästelse)

Då avser jag att ta mig an invändningarna 7 och 8 mot att ORFEOS BAKKIKOS-stenen är äkta.

7) Trots att inget sådant upptäckts vid tidigare undersökningar föreslår Reil att den korsfäste på ORFEOS BAKKIKOS-stenen har spikar genom fötterna; något som inte förekommer i tidiga avbildningar.

Jag har noga undersökt fötterna på bilderna av de sex objekt föreställande den korsfäste Jesus från tiden före mitten av 400-talet, och inte funnit några spår efter spikar genom dessa fötter. På flera föremål finns tydliga avbildningar av spikar genom händerna, men inte genom fötterna. Spikar genom fötterna verkar ha tillkommit något senare i historien.

På så vis har Reil alltså rätt när han påstår att spikar genom fötterna inte förekommer i tidiga avbildningar av Jesus. Det hindrar givetvis inte att sådana skulle kunna förekomma på avbildningar av andra korsfästa gestalter. Men å andra sidan är denna fråga av akademisk betydelse eftersom inte heller den korsfäste Orfeus/Dionysos har några spikar genom fötterna. I OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 2 – Med böjda ben från sidan visade jag hur små fötterna egentligen är och hur otydliga bilderna av fötterna är i fråga om möjligheten att uttyda fötternas positioner. Till detta kommer den näst intill omöjliga uppgiften för dåtidens konstnärer att utan förstoringsglas och andra hjälpmedel kunna åstadkomma spikar på fötter som bara är ca en halv millimeter långa. Men Reil föreslog något helt annat, nämligen att det ankarliknande föremål som sitter längst ner på den vertikala stolpen under den korsfäste mannens fötter egentligen var två spikar. Dessa båda ”bjälkar”, vilka är lika tjocka som den vertikala stolpen och också lika tjocka som fötterna, skulle alltså symbolisera de spikar som drivits in genom fötterna på Jesus. Pastor Johannes Reil hade uppenbarligen god fantasi. Men dessa båda pinnar kan näppeligen avse spikar. I stället kan konstateras att det inte finns några synbara spår efter spikar genom fötterna på den korsfäste dionysiske Orfeus, liksom det inte heller finns på de tidiga avbildningarna av den korsfäste Jesus.

8) En ensam avbildad korsfäst person utan andra korsfästa eller anhängare är okänt i antiken.

Fast det är inte okänt med en ensam avbildad korsfäst person i antiken eftersom det på avbildningen till höger, vilken enligt många tros vara från ca år 200, inte finns någon annan person utöver den korsfäste Jesus avbildad. Dessutom avser man med all sannolikhet en ensam avbildad korsfäst Jesus, och Jesus avbildas ofta tillsammans med lärjungarna eller i relation till någon eller några andra nytestamentliga figurer. En avbildning av någon annan på korset kan knappast beledsagas av Jesu lärjungar eller andra gestalter ur Nya testamentet.

Så det är vare sig sant att det är okänt med en ensam avbildad korsfäst person i antiken eller att en avbildning av någon annan än Jesus på korset måste åtföljas av också andra gestalter.

Roger Viklund, 2011-04-28

2 kommentarer

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 3 – korsets utformning

27 april, 2011 den 18:45 (korsfästelse)

Jag fortsätter då min genomgång och mitt bemötande av de punkter som kritikerna åberopat för att hävda att den sten där en korsfäst människa omsluten av inskriptionen OΡΦEOC BAKKIKOC avbildas, är en förfalskning. Jag angav nio punkter som har åberopats till stöd för att det är en förfalskning, där jag i det förra inlägget behandlade de tre första och visade att det tvärt emot vad som hävdas finns exempel på mycket gamla paralleller till alla de tre egenheter som där framhålls som tecken på att det är en förfalskning. Detta gör att det utifrån dessa tre omständigheter inte går att hävda att stenen skulle vara förfalskad – då uppenbarligen andra gamla föremål uppvisar samma typ av karakteristika. Jag ämnar nu beröra punkterna 4–6.

4) Zahn hävdar att på de äldsta avbildningarna, på dörren till Sankta Sabina och på elfenbensplattan till skrinet (båda från 400-talet), står Jesus på ett fotstöd medan inget fotstöd förekommer på avbildningen av ORFEOS BAKKIKOS.

Det är riktigt att det inte förekommer något stöd som den korsfäste på ORFEOS BAKKIKOS-stenen kan vila sina fötter på. Men är detta verkligen unikt? Zahn anför två exempel från 400-talet där han hävdar att det förekommer fotstöd. Det gäller dels de tre korsfästa på dörren till Sankta Sabina, dels den korsfäste Jesus på elfenbensskrinet. På dörren till Sankta Sabina framställs fötterna på alla tre som om de vilar mot överkanten på den ram som omsluter skulpturen. Denna undre del av vad som snarare liknar en tavelram kan visserligen betecknas som ett fotstöd men skulle lika gärna kunna ses som bara en omslutning av motivet.

Oavsett vilket, så förekommer inget fotstöd i det andra exemplet som Zahn åberopar, och detta är lätt att konstatera. Det finns helt enkelt inget under Jesus’ fötter, vilket tydligt syns på bilden till inunder. Jesus är uppspikad på korset i egenskap av en ikon och inte en människa, ty då skulle han i kraft av sin tyngd ha sjunkit ner. Dock – inget fotstöd.

Och detta är inte det enda exemplet. På både den magiska amuletten som ofta dateras till ca år 200 och där Jesus har utsvängda ben, och på den avbildning i profil av en Jesus i korsfäst ställning och som ibland dateras till ca år 200, saknas alla tecken på fotstöd.

I den senare bilden saknas visserligen korset och man kan av den orsaken hävda att inte heller fotstödet skulle vara utritat. Men samtidigt hänger fötterna neråt, liksom ”utsläppta”, och dessutom på olika höjd, vilket i sig är oförenligt med att de vore placerade på ett fotstöd och kroppen därmed skulle fungera som en tyngd som får fötterna att vila parallellt. Med andra ord finns flera mycket gamla exempel på en korsfäst Jesus utan fotstöd. Att då en korsfäst Orfeus/Dionysos skulle avbildas utan fotstöd är fullt rimligt.

5) Zahn hävdar att korsen på dessa 400-talsavbildningar är nästan helt dolda och att de vertikala stolparna inte sticker upp ovanför huvudet.

6) Det påstås att korset på ORFEOS BAKKIKOS-stenen är latinskt (alltså med den övre vertikala och de två horisontella bjälkarna lika långa) medan det typiska kristna korset före år 500 var ett T-format kors.

Punkterna 5 och 6 behandlar jag samtidigt då dessa omständigheter överlappar varandra. Zahn hävdar alltså att korsen på de ovan angivna 400-talsavbildningarna är nästan helt dolda och att den vertikala stolpen inte sticker upp ovanför huvudena. Av detta drar han och andra slutsaten att dessa kors är av T-modell och att just T-korsen var de som gällde före år 500 vt. Därav drar han och andra den ytterligare slutsatsen att det kors av ”latinsk modell” (med tre lika långa armar) som förekommer på ORFEOS BAKKIKOS-stenen och som definitivt sticker upp ovanför den korsfästes huvud inte är typiskt för de mycket gamla avbildningarna av Jesus på korset.

Mot detta kan givetvis invändas att vad som är typiskt för avbildningar av den korsfäste Jesus inte har med saken att göra, eftersom vi sannolikt inte har med en korsfäst Jesus att göra utan med en korsfäst Orfeus/Dionysos. Dessutom är det inte sant att den vertikala stolpen inte skulle sticka upp bakom den korsfästes huvud på de båda 400‑talsavbildningarna. På skulpturen på dörren till Sankta Sabina syns visserligen inte stolpen ovanför Jesus’ huvud (se bilden ovan), men detta beror sannolikt bara på att han ”kör huvudet i taket” och att ramen så att säga skymmer bjälkens fortsatta framfart. Att bjälken fortsätter ovanför huvudet syns tydligt på den ende av de tre korsfästa där det lämnas ett mellanrum mellan huvudet och ovanliggande bjälkar; då den korsfäste rövaren på Jesus’ högra sida . Detta kan skådas på bilden inunder.

Än tydligare går detta att visa när det gäller elfenbensskrinet. På detta syns visserligen inte något att den vertikala bjälken ovanför Jesus’ huvud. Däremot sitter det en ”platta” fäst direkt ovanför huvudet med inskriptionen ”judarnas konung” (REX IVD[aeorum]) och denna platta måste rimligen vara fäst vid något (se bild ovan). Det enda rimliga är då den vertikala stolpen emedan inget annat kan ha funnits ovanför ett fristående kors vid vilket man kan fästa en platta. Och som om inte detta vore nog, så finns ytterligare en omständighet som jag inte kan se att någon tidigare har uppmärksammat. Elfenbensplattan med den korsfäste Jesus är bara en av fyra som en gång täckte skrinet och på dessa fyra plattor avbildas fyra scener ur passionsberättelsen som en fortlöpande berättelse. På den ena plattan återgiven inunder visas Jesu vandring på Via Dolorosa upp till Golgata bärande sitt kors.

Här syns tydligt att den uppstickande vertikala bjälken på korset fortsätter ovanför den tvärgående bjälken. Detta är samma kors som Jesus i den andra bilden spikas upp på. Vidare är det också ett kors av latinsk modell, just den typen av kors som Zahn hävdar var otypiska före år 500. För övrigt är det inte alltid enkelt att avgöra om Jesus spikats upp på ett T-kors eller ett mer traditionellt format kors eftersom huvudet döljer den uppstickande stolpen och när bilden tar slut vid huvudet går det inte att veta om den som gjorde avbilden föreställde sig ett kors som fortsatte uppåt utanför bilden. Ett tydligt exempel är detta smycke vilket jag i inlägget De tidiga kristnas uppfattning om utformningen av det redskap Jesus ska ha hängts upp på daterade till 300-talet.

Som synes kan det mycket väl dölja sig en upprätt bjälke bakom huvudet. För övrigt förlägger Attilio Mastrocinque detta smycke liksom det till höger till perioden 400-talet till 600-talet,[1] således betydligt senare än den 300-talsdatering som exempelvis Spier föreslår. För denna datering hänvisar Mastrocinque till Dölger[2] och Maser.[3]

Sammantaget kan alltså sägas att också Jesus avbildas utan fotstöd och korsfäst vid ett latinskt kors där den vertikala stolpen sticker upp bakom och ovan huvudet. På så sätt skiljer sig den korsfäste Orfeus/Dionysos-bilden inte från andra tidiga avbildningar; sådana som visar Jesus på korset. Och ifall någon undrar om mina jämförande exempel är representativa kan sägas att de utgörs av alla de äldsta bevarade exemplen.

Roger Viklund, 2011-04-27

[1] Attilio Mastrocinque, Orpheos Bakkhikos, Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphik 97 (1993) 16–24: ”Questi intagli sono databili tra il V e il VII sec. d.C.”

[2] Anche F. J. Dölger, Ichthys, I, Roma 1910, s. 324-6.

[3] Peter Maser, Die Kreuzigungsdarstellung auf einem Siegelstein der Staatlichen Museen zu Berlin, i ”Riv.Arch.Crist.” 52, 1976, s. 270-1.

8 kommentarer

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 2 – Med böjda ben från sidan

26 april, 2011 den 15:54 (Francesco Carotta, korsfästelse)

Som tidigare framgått var det ingen av dåtidens experter som efter att ha undersökt föremålet ansåg att något i dess utförande tydde på att det var förfalskat. Själva utsnidandet i hematiten var som sagt skickligt utfört på ett sätt som inte gav upphov till misstanke. Dessutom var det ju gjort i mycket liten skala där föremålet endast är ca 9 x 14 mm stort och den korsfäste mannen rimligen ca 7 mm lång. Robert Zahn hävdade dessutom att utformningen av bokstäverna (stilen) var sådan att föremålet (om äkta) inte kunde vara yngre än från ca 200-talet, vilket rimligen innebär att det kunde vara äldre.

Invändningarna som gjordes och än i dag görs kommer följaktligen av motivets utformning och att detta anses avvika från det förväntade för ett sådant föremål. Man bör dock ha i åtanke att det jämförande materialet är i stort sett framställningar av den korsfäste Jesus. Eftersom inget kristet förekommer i inskriptionen utan det tvärtom hänvisas till Orfeus och Dionysos, kommer alla jämförelser med kristna föremål per automatik att utgöra del av ett cirkelresonemang. Det är ju inget som säger att ett icke-kristet föremål; en icke-kristen framställning av Orfeus på korset, måste likna framställningarna av Jesus på korset och framför allt inte om Orfeus-avbildningen är äldre än de kristna. Jag avser nu att steg för steg belysa de invändningar som har gjorts av främst Zahn, Reil, Maser och Spier och som gör att de anser att föremålet är en förfalskning.

1) Den korsfäste är avbildad med fötterna ovanpå varandra.

Redan 1924 påstod exempelvis E. Panofsky att den korsfäste avbildats med fötterna fastspikade ovanpå varandra.[1] Zahn skrev att ”Kristus hänger slappt på det stora korset med sina ben korsade och sina fötter på varandra, som i mycket senare konst.”[2] Också Reil hävdar att ”fötterna vilar ovanpå varandra” med höger fot ovanpå den vänstra. Han hävdar att Jesus’ högra ben därigenom kommer att vila på det vänstra på samma sätt som gällt i västerländsk konst sedan 1200-talets första kvartal.

Låt oss då studera hur fötterna verkligen är placerade i avbildningen. Bilden uppe till höger är utklippt ur en avgjutning av föremålet och spegelvänd för att framstå som föremålet ursprungligen såg ut. Bilden är häftigt uppförstorad och kontrasten och skärpan ökad för att framhäva konturerna. Själva fötterna är endast ca en halv mm långa i verkligheten. Som synes är det ändå näst intill omöjligt att avgöra fötternas position; endast benen går att urskilja. Reil hävdar att höger fot vilar på vänster fot. Men på bilden verkar det snarare som om högerfoten inte finns avbildad eller befinner sig bakom den vänstra foten. Nu kan vi ju inte undersöka föremålet då det har gått förlorat, men vad vi kan se så stämmer inte Reils tolkning eller i varje fall går det inte att avgöra hur fötterna ligger i förhållande till varandra. Vi har emellertid en teckning gjord av A. Becker år 1921 på uppdrag av Robert Eisler och på denna bild (återgiven nere till höger) befinner sig höger fot bakom vänster fot och inte ovanpå utan lätt uppdragen, vilket också är rimligt med tanke på att höger ben är mer böjt än det vänstra. Denna teckning har goda förutsättningar att bättre stämma överens med originalet, emedan Becker rimligen hade möjlighet att studera det. Därmed kan sägas att påståendet att fötterna skulle befinna sig ovanpå varandra (med den högra ovanpå den vänstra) knappast stämmer och därmed fallerar den första invändningen att höger fot skulle vila ovanpå den vänstra och att därigenom höger ben vilar på det vänstra på samma sätt som Jesus framställts i västerländsk konst först sedan 1200-talet.

2) Den korsfäste är avbildad med knäna böjda; en form av avbildning som inte förekommer förrän på 1200-talet och i just denna form först på 1300-talet.

Först och främst finns visst avbildningar av korsfästa personer med sina ben böjda. Exempelvis finns den magisk amulett som jag återgav i artikeln De tidiga kristnas uppfattning om utformningen av det redskap Jesus ska ha hängts upp på och då daterade till slutet av 100-talet eller början 200-talet och därmed som det sannolikt äldsta föremålet av Jesus upphängd på ett kors. Föremålet som med både fram- och baksida finns avbildat här inunder tros komma från östra Medelhavsområdet och möjligen Syrien.

Det avlånga ansiktet (som jag undrade över i det förra inlägget) kommer sig av att Jesus är avbildad med skägg. Dessutom är han avbildad naken. Dateringen till ca år 200 kommer sig enligt Jeffery Spier Picturing the Bible: The Earliest Christian Art (2007) av att inristandet, materialet och inskriptionerna stämmer väl med de som var vanliga i det romerska riket med ursprung ofta i Syrien eller Egypten. Det enda ovanliga är korsfästelsescenen. Jag har också förstått att denna tidiga datering långt ifrån är okontroversiell och att det finns en pågående debatt kring dateringen – utan att jag i nuläget kan återge den.

I vilket fall är benen här böjda och inte raka som påstås vara fallet i alla äldre avbildningar. Just för att benen är särade avfärdar dock kritikerna, som Reil, denna parallell.

3) Den korsfäste är avbildad i vinkel och inte rakt framifrån.

Men problemet är också att de flesta avbildningar är gjorda rakt framifrån och då uppfattas inte att benen är böjda såvida man inte låter de böjas ut åt var sitt håll som på amuletten ovan. Klart är dock att benen ibland avbildas som böjda även på mycket gamla föremål. Ett exempel är den korsfäste Jesus på den elfenbensplatta som nu finns på British Museum och som ursprungligen suttit på ett fyrkantigt skrin tillverkat ca 430 vt. På dessa plattor skildras olika scener ur passionsberättelsen och i bilden till höger syns Jesus uppspikad på ett kors och benen är tydligt böjda. Detta skulle givetvis synas mycket tydligare om han avbildats i vinkel som den korsfäste Orfeus-Bacchus.

Fast det finns också andra avbildningar gjorda i profil av en korsfäst Jesus; exempelvis avbildningen inunder.

Här finns visserligen inget kors med i bilden men klart är lika väl att det avser den korsfäste Jesus i profil med benen böjda. Liksom jag skrev i artikeln De tidiga kristnas uppfattning om utformningen av det redskap Jesus ska ha hängts upp på varierar dateringen av detta föremål så mycket som från ca år 200 till 800-talet. Notera också att fötterna är avbildade bakom varandra, just på det sätt som det finns skäl anta var fallet också med ORFEOS BAKKIKOS-stenen.

Så tvärt emot vad som påstås finns mycket gamla avbildningar av den korsfäste Jesus med såväl böjda ben som i profil. Dessutom tyder Beckers teckning av föremålet på att fötterna inte är avbildade ovanpå varandra utan med den ena foten bakom den andra och på fotona går detta inte att avgöra. Sådana avbildningar med fötterna bredvid varandra finns också av Jesus. Att ORFEOS BAKKIKOS-stenen näppeligen avbildar Jesus utan Orfeus/Dionysos gör dessutom jämförelserna smått ovidkommande eftersom en icke-kristen upphängningsscen inte alls behöver likna en kristen.

Roger Viklund, 2011-04-26

[1] Enligt Francesco Carotta: E. Panofsky 1924, quoted by: J. Leipoldt, editor of Αγγελος, in: Zahn-Reil 1926, 62.

[2] Återgivet av Francesco Carotta, Orpheos Bakkikos: The Missing Cross, Isidorianum, Centro de Estudios Teológicos de Sevilla, 2009, nr 35, s. 6.

2 kommentarer

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 1 – Bakgrund och översikt

25 april, 2011 den 21:28 (Francesco Carotta, korsfästelse)

I detta inlägg ska jag avhandla det lilla smycke eller amulett (eller vad det nu är) som avbildar en korsfäst person och som bär inskriptionen OΡΦEOC BAKKIKOC. Detta ska utläsas ORFEOS BAKKIKOS och åsyftar den grekiske mytologiske musikanten Orfeus och den grekiske vinguden Dionysos, vars romerska namn var Bacchus. Uttydning av de ”felstavade” orden är inte given. Möjligen ska det tolkas som den backiske eller dionysiske Orfeus, således till Orfeus’ ära i egenskap av den festlige eller vinrusige Bacchus, eller något liknande.

Många hårda ord har fällts kring denna ”sten” som prydde omslaget på Tim Frekes och Peter Gandys uppmärksammade bok The Jesus Mysteries. Författarna fick utstå hård och synnerligen orättvis kritik där de anklagades för att ha ljugit genom att undanhålla information om att det rörde sig om en förfalskning. Kritiken är orättvis av minst två orsaker utöver det ohemula att anklaga författarna för att medvetet bedra; det är ingalunda fastslaget att det rör sig om en förfalskning (något de inte kände till att vissa ansåg) och utöver att i form av en målning pryda omslaget på boken utgjorde föremålet ingen avgörande del av deras argumentation.

Bakgrund

Två år efter den tyske arkeologen Eduard Gerhards död år 1867, kom detta föremål att doneras till Kaiser-Friedrich-Museum (nuvarande Bode-museet) och där få inventarienummer 4939. Ursprungligen stammade det från Italien. År 1904 blev föremålet del av en permanent utställning och fanns där fram till andra världskriget, då det av okänd anledning försvann från utställningen och sedan dess är försvunnet.

Under den första tiden betraktades föremålet som en äkta artefakt och (konstigt nog) som en avbildning av Jesus på korset. Denna något märkliga föreställning, som än i dag verkar dominera, kan rimligen endast förklaras av att man då liksom nu levde i en vanföreställning om att endast Jesus dyrkades som korsfäst. Och eftersom detta bevisligen var en korsfäst person, var det följaktligen Jesus. Att inskriptionen sade något annat, nämligen Orfeus och Bacchus hade uppenbarligen liten påverkan.

Föremålets status var i början hög emedan det daterades till senast 200-talet och ibland till 100-talet och därmed utgjorde den kanske äldsta avbildningen av den korsfäste Jesus. Men på 1920-talet kom föremålets äkthet att ifrågasättas. De som kom att betvivla föremålets äkthet var såväl Robert Zahn (1926)[1] som Johannes Reil (1926)[2] och senare Peter Maser (1976).[3] På ännu senare tid ställde sig Jeffrey Spier (2007)[4] i samma fåra. Attilio Mastrocinque (1993)[5] däremot argumenterar för att föremålet är äkta. Detta gör även Francesco Carotta, vars artikel Orpheos Bakkikos: The missing cross (2009)[6] ligger till grund för mycket av mina kommande resonemang. Spier ansåg också att alla föremål som liknande den korsfäste Orfeus skulle förklaras som förfalskningar. Det innefattade föremål av korsfästa avbildade i något tredimensionell pose med benen något vridna, samt alla föremål med inskriptionen OΡΦEOC BAKKIKOC. Ty sådana inskriptioner finns och detta ska jag återkomma till. Spier uppgav som orsak till att förkasta inskriptionerna att han mindes att en rysk kollega till honom i S:t Petersburg sagt att han hade på känn (felt) att en liknande karneol (halvädelsten) som tydligen också fanns i Ryssland inte var äkta.[7]

Det nu försvunna föremålet var blott 9 x 14 mm stort. Det finns endast svartvita fotografier bevarade av föremålet som var lätt konformat och gjort av hematit, en sorts blodröd järnoxid. Det finns ett hål rakt igenom från sida till sida där man kan tänka sig att en tråd kan föras genom, och föremålet bäras som ett smycke. Ibland sägs att det är en sigillcylinder. Sådana var vanliga i antiken och bar ägarens kännetecken och kunde följaktligen rullas i lera, vax eller liknande för att försluta föremål som exempelvis brev. Men detta är ingen sigillcylinder eftersom det dels inte är en cylinder utan en kon, dels har texten rättvänd emedan texten på en sigillcylinder alltid var spegelvänd för att avbildningen skulle bli rättvänd. Ovan och nedan ses avgjutningar gjorda från den nu försvunna stenen.

Jag avser i detta och kommande inlägg att argumentera för att föremålet är äkta. Med detta menar jag att jag kommer att lägga fram argument till stöd för att det är äkta även om flera andra anser att det är en förfalskning och även jag själv inte är övertygad om att det är äkta. Men föremålet är viktigt eftersom det kan vara det äldsta bevarade föremålet av en verkligt korsfäst människa och dessutom ett föremål som med all sannolikhet inte föreställer Jesus. Dessutom skrivs det en oerhörd massa dumheter och görs ogrundade påståenden om föremålet, huvudsakligen bland de mer bibeltrogna, vilka absolut inte vill att föremålet ska vara äkta.

Denna bloggserie kan också ses som en uppföljning till mitt tidigare inlägg om De tidiga kristnas uppfattning om utformningen av det redskap Jesus ska ha hängts upp på; vilket jag inte bara kommer att jämföra med och hänvisa till, utan också möjligen omvärdera vad gäller vissa dateringar som nu inte längre förefaller lika säkra som tidigare.

I samband med att debatten om föremålets äkthet uppkom på Internet och Freke och Gandy började anklagas för fusk, var det jag som skaffade tidskriften Gnomon från 1935, skrev av och lade ut den tyska texten med en preliminär engelsk översättning på debattforumet FRDB (då möjligen IIDB). I denna skriver Otto Kern[8] att han med stöd av Johannes Reils och Robert Zahns utlåtanden anser att amuletten sannolikt är en italiensk förfalskning. Han skriver att han vilselett Robert Eisler, Guthrie och andra till att tro att “amuletten” var äkta (eftersom han medtog den i sin samling Orphicorum fragmenta som en kristen artefakt med annan påverkan). Han skriver att man måste ha tilltro till sådana experter som Johannes Reil and Robert Zahn, vilka i tidskriften Άγγελος 2, 1926, 62ff uttryckt sin syn på denna sak.

Robert Eisler ansåg att föremålet var äkta och ett exempel på den korsfäste Dionysos. Dionysos avbildades ofta upphängd på ett träd och ofta också som trädet emedan han var själva vinrankan.

Bilden ovan är en avbildning från en vas från ca 420 fvt; samma vas som återfinns till höger. Samtidigt lät Dionysos också korsfästa sin konkurrent Lykurgos från Thrakien.

”… och fångade Lykurgos levande, stack ut hans ögon och tillfogade honom varje tänkbar skada och korsfäste honom sedan.” (Diodorus Siculus, Bibliotheca Historica, 3:65)

Robert Zahn var expert på smycken och ädelstenar medan pastor Johannes Reil var en kännare av tidiga kristna avbildningar av korsfästelsen. En av de första att beskriva föremålet var Furtwängler år 1896 och han ansåg att tekniken vid själva skapandet av föremålet var prickfritt. När Zahn senare studerade det kom han till samma slutsats; att inget gick att anmärka på vad gällde utförandet. I stället var det andra saker som han och Reil invände mot. Dessa kan sägas vara:

1) Den korsfäste är avbildad med fötterna ovanpå varandra.

2) Den korsfäste är avbildad med knäna böjda; en form av avbildning som inte förekommer förrän på 1200-talet och i just denna form först på 1300-talet.

3) Den korsfäste är avbildad i vinkel och inte rakt framifrån.

4) Zahn hävdar att på de äldsta avbildningarna på dörren till Sankta Sabina och på elfenbensplattan till skrinet (båda från 400-talet) står Jesus på ett fotstöd (uppenbart ett oriktigt påstående) medan inget fotstöd förekommer på avbildningen av ORFEOS BAKKIKOS.

5) Zahn hävdar att korset på dessa 400-talsavbildningar är nästan helt dolt och att den vertikala stolpen inte sticker upp ovanför huvudet (också det uppenbarligen felaktigt).

8) En ensam avbildad korsfäst person utan andra korsfästa eller anhängare är okänt i antiken.

Alla dessa antagande görs som synes utifrån föreställningen att det är Jesus som avbildas på korset, vilket i sig är ett oerhört enfaldigt antagande eftersom inskriptionen talar om Orfeus och Dionysos. Men jag avser i vilket fall att behandla dessa nio punkter för att visa att de alla är antingen helt eller delvis felaktiga. Föremålets utformning har i sig aldrig ifrågasatts av de experter som hade möjlighet att undersöka det medan det fortfarande var tillgängligt.

På något vis påminner detta om Mar Saba-brevet och Hemliga Markusevangeliet, vilket också på ett suspekt sätt försvann. Båda föremålen är ju av stor betydelse, samtidigt som de också, om de är äkta, kan skapa en besvärlig situation för bibeltrogna. Jag vill inte gå så långt som till att säga att något av föremålen medvetet har plockats bort och försvunnit, men nog är det märkligt att just dessa föremål skulle försvinna och inte exempelvis svepningen i Turin.

Roger Viklund, 2011-04-25

[1] Robert Zahn Ορφεος Βακκικος. Αγγελος 2. Nr. 2/3, 1926. Leipzig. s. 62.

[2] Johannes Reil,.Ορφεος Βακκικος. Αγγελος 2. Nr. 2/3, 1926. Leipzig. 63–8.

[3] Peter Maser, Die Kreuzigungsdarstellung auf einem Siegelstein der Staatlichen Museen zu Berlin, Rivista di Archeologica Cristiana 52. Rome, 1976, s. 257–75.

[4] Jeffrey Spier, Late Antique and Early Christian Gems, Wiesbaden, 2007.

[5] Attilio Mastrocinque, Orpheos Bakkhikos, Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphik 97 (1993) 16–24.

[6] Francesco Carotta med hjälp av Arne Eickenberg, Orpheos Bakkikos: The Missing Cross, Isidorianum, Centro de Estudios Teológicos de Sevilla, 2009, nr 35.

[7] Spier 2007, 178, not 15: ”he feel the gem is not ancient”; i Carotta, s. 2.

[8] Otto Kern skriver:

“Wenn Ich hier die Freude habe, ein neues Denkmal an die Spitze aller Orpheusdarstellungen zu setzen, muß ich ein anderes, das mir fast als das jüngste aller monumentalen Zeugnisse für die orphische Bewegung erschien, streichen und bekennen, daß ich allein daran die Schuld trage, daß es nach der Publikation in den Orphicor. Fragm. S. 46 test. 150 von R. Eisler und anderen, jetzt auch von Guthrie, ohne Bedenken als Glaubwürdiges Dokument gewertet wird. Diesem ist offenbar entgangen, daß das Amulett mit dem Bilde des Crucifixus und der Inschrift OPΦEOΣ BAKKIKOΣ im Kaiser Friedrich-Museum zu Berlin höchst wahrscheinlich eine Fälschung ist. Solchen hervorragenden Kennern dieser Materie wie Joh. Reil und Rob. Zahn, die dies im ‘Άγγελος 2, 1926, 62ff. ausgesprochen haben, muß man Glauben schenken, und es ist daran kein Anstoß zu nehmen, daß auch dieser italienische Fälscher wie so viele – das Amulett stammt aus Italien, kam aus Ed. Gerhards Nachlaß in das Berliner Museum – gelehrte Kenntnisse hatte und von der Beziehung des Orpheus zu Bakhos wußte.” (Gnomon, 1935, s. 476)

Min översättning från tyska till engelska:

“As I here have the joy to set a new monument at the fore of all other depictions of Orpheus, I must discard another one which appeared to me as being almost the youngest of all monumental testimony for the Orphic movement, and admit that I alone am to blame for the fact that after the publication in the Orphicor. Fragm. S. 46 test. 150, it was without hesitation valued as a trustworthy document by R. Eisler and others, now also by Guthrie. It obviously escaped the latter’s notice that the amulet carrying the image of the crucifix and the inscription OPΦEOΣ BAKKIKOΣ in the Kaiser Friedrich-Museum in Berlin most probably is a forgery. You must have confidence in such prominent experts on this material as Joh. Reil and Rob. Zahn who have expressed their views on this in ‘Άγγελος 2, 1926, 62ff., and there is no offense in mentioning that these Italian counterfeiters as so many others – the amulet originates from Italy, came from the property left by Ed. Gerhard to the museum of Berlin – had scholarly knowledge and knew about Orpheus’ relation with Bacchus.”

3 kommentarer

På tal om synd

23 april, 2011 den 16:01 (Ulla Karlsson)

I en debattartikel från 23 mars 2011 på Kyrkans Tidnings webbplats, Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm, låter prästen i Aspeboda församling Ulla Karlsson uttrycka sin vämjelse inför ord och uttryck i Nya Testamentet som bland annat att ”Jesus Krist, Guds Son, i syndares ställe lider” och att ”Guds rena Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad … vår synd på dig du tagit”. Hon skriver att hon känner det motbjudande att ta dessa ord i sin mun. Vidare säger hon:

”Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…”

Hon undrar om det inte är någon ”människa som undrar över detta inom kyrkan?” I stället föreslår hon följande:

”Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!”

Det är lätt att känna sympati för Ulla Karlssons humanistiska hållning. Syndabegreppet är en fasansfull uppfinning av människosläktet (läs: prästerskapet) i syfte att trycka ner människan och tillvita ett gudomligt väsen de lägsta mänskliga egenskaperna. Givetvis lät svaret på Ulla Karlssons debattartikel inte dröja. I en skrivelse till Västerås stifts domkapitel uppmanar Gabriel Fjellander domkapitlet ”att vidta åtgärder mot Ulla Karlsson” eftersom hon har ”brutit mot det prästlöfte hon avgav i samband med sin prästvigning”. Jag återger Fjellanders skrivelse i sin helhet:

Till Västerås stifts domkapitel

I en debattartikel på Kyrkans Tidnings webbplats [1] skriver Ulla Karlsson, präst i Aspebodaförsamling i Västerås stift om innehållet i de psalmer vi sjunger och texter vi läser nu i fastetid. Hon skriver bland annat att talet om ett syndigt människosläkte och en fallen skapelse är motbjudande. Dessutom skriver hon:

”Det ﬁnns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!”

Karlsson föreslår att man ska skriva nya psalmer, gudstjänstordningar och annat som talar om

”kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen.”

Även om önskan om psalmer och texter om kärlek, barmhärtighet, godhet osv. är mycket behjärtansvärt så kommer man inte ifrån att den första delen av debattartikeln, som handlar om att det inte ﬁnns någon synd och att försoningsläran är orimlig, inte är i överensstämmelse med Svenska kyrkans lära. Vid hennes vigning till präst lovade Karlsson:

”att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten, att följa vår kyrkas ordning och förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild, att leva så bland människor”

Enligt vår kyrkas tro och bekännelse är det klart att synden existerar och att Kristus led förvår skull, för att frälsa oss från synd. I alla tre trosbekännelser som Svenska kyrkan, tillsammans med den världsvida kyrkan, bekänner sig till står det om att Kristus led och död för våra synders skull och att han skall komma åter för att döma oss. Det blir alltså tydligt att Karlsson i sin debattartikel inte rent och klart förkunnat Guds ord, ”så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse”. Hon har därmed brutit mot det prästlöfte hon avgav i samband med sin prästvigning.

Jag överlämnar åt domkapitlet i Västerås stift att vidta åtgärder mot Ulla Karlsson efter detta brott mot prästlöftena.

Gamla Hjälmseryd den 24 mars.

Gabriel Fjellander

1 http://www.kyrkanstidning.se/ledare_och_debatt/debatt/ webbdebatt_plocka_bort_talet_om_synd_skuld_och_slaktade_lamm_0_16739.news.aspx hämtad 2010-03-24

Enligt Aftonbladet 22 april i år kommer domkapitlet med sitt utslag i maj.

Jag anser att Ulla Karlsson är att beundra för sitt mod och för sin godhet. Självklart ska vi ”tala om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek” och inte om synd.

Synd liksom ånger är det som världen minst av allt behöver. Givetvis innebär detta inte att vi ska bete oss illa mot varandra eller begå skadliga handlingar utan att bekymra oss om följderna av vårt handlande. Men synd och ånger är två företeelser som lägger enorma känslomässiga skuldbördor på människor; bördor som inte leder till något gott. Den stund man insett sina misstag gör man bäst i att lämna dessa bakom sig utan någon känslomässig börda och i stället blicka framåt och försöka att i framtiden handla annorlunda. Detta uttrycks på ett mycket förtjänstfullt sätt av Bibelns Jesus i berättelsen om äktenskapsbryterskan som Jesus uppmanar att gå och inte synda mer. Har Fjellander glömt den bibelversen?

Roger Viklund, 2011-04-23

18 kommentarer

Francis Watson on the Secret Gospel of Mark

22 april, 2011 den 21:54 (Allan J. Pantuck, ENGLISH POSTS, Francis Watson, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Morton Smith)

“While discussion of the Secret Gospel will no doubt continue, my hope and expectation is that it will be increasingly ignored by scholars who fear, with good reason, that their work will be corrupted by association with it.”

Francis Watson

This is how Francis Watson, Chair of Biblical Interpretation at Durham University, England, ends his response to Allan J. Pantuck, in a new article in Biblical Archaeology Review (BAR). And this should perhaps also have been the end of my blog post, since Watson’s closing remark really says it all. His “hope” is that the Secret Gospel of Mark “will be increasingly ignored by scholars”. I found the current article, Beyond Reasonable Doubt: A Response to Allan J. Pantuck, to be biased by Watson’s conviction that Morton Smith forged the Mar Saba letter and that the article therefore was lacking even more in substance than his previous, longer and fundamental paper (Beyond Suspicion: On the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark, JTS 61, 2010), to which Pantuck was replying in the first place in Solving the Mysterion of Morton Smith and the Secret Gospel of Mark (see also my review: Allan J. Pantuck on the Secret Gospel of Mark).

Maybe Watson meant to say that the Mar Saba letter for certain is a forgery and that he therefore is hoping that no one would be wasting efforts on interpreting a forgery. But the sheer lack of evidence presented by Watson in favour of the letter being forged and his total confidence that so also is the case, speaks against such an interpretation. Instead Watsons sets out from the expectation that we should ignore Secret Mark and that it is a fact that Morton Smith made it up; and from this conviction he tries to support his view.

Allan Pantuck choose to refute just two of the many arguments Watson presented in his fundamental paper; the ones that Hershel Shanks, the editor of BAR, found most persuasive. That is the parallels between Smith’s discovery and the plot in James Hogg Hunter’s novel The Mystery of Mar Saba, and Watson’s assumption that Morton Smith made an idiosyncratic analysis of the Gospel of Mark in which he laid out arguments that according to Watson also was confirmed by Smith’s discovery of The Secret Gospel of Mark.

Watson claims that Pantuck’s isolating of “two of the more accessible bits of this argument, and then speculating on the probability or otherwise of striking coincidences, does little to further the debate”. He believes “that Morton Smith’s authorship can be established ‘beyond reasonable doubt’” only if all of his arguments are “considered in full”.

This is a very strange way of arguing. Of course it is legitimate to refute individual arguments within a complex of many more arguments. And why would the full consideration of every argument show that Watson is right, if it can be shown that the individual arguments he presents cannot withhold a critical examination? In fact Watson presented very few new facts in his paper. Most of what he presented was the same old arguments already laid out by others, such as Stephen Carlson; and many of those has already been refuted. Just because Watson rehashed some of those and made them even more improbable, does not mean that they were new.

For example, Watson presents parallels between the Secret Gospel of Mark and the Gospel of Mark and claims that the pericope thereby “would seem to be the work of an author determined to pattern his own work on mainly Markan phraseology.” But he does not even suggest the most obvious explanation; that the phraseology was Markan BECAUSE it was written by the same person who also wrote the Gospel of Mark. In The pastiche forgery of Secret Mark, as presented by Francis Watson, I showed that I could find even closer parallels in the Gospel of Mark to the parallels presented by Watson than he himself could find to the Secret Gospel of Mark. Of course you will find parallels to a certain writer if in fact he is the writer. In any normal circumstances a close parallel between a text and the genuine writing of a certain author is an indication that this author also is the author of the text. But this is not the case when it comes to the Mar Saba letter, because it has to be a forgery, and therefore also the things which indicates that it is genuine is used to argue that it is a forgery. Stephan Huller has repeatedly noted on his blog the same thing when it comes to the writing of Clement; that although everything is typical of Clement, it is nevertheless interpreted as a clever forgery by those who so badly wants it to be a forgery.

Pantuck objected to Watson’s claim that in the Mar Saba letter does Smith’s earlier view finds its confirmation, by showing that Smith’s view actually changed by his discovery. Watson agrees that there “is indeed a shift of emphasis at this point” but he retorts by saying that it “does not amount to much”:

“For one thing, the Secret Gospel still has Jesus teaching the mystery of the kingdom of God, even though the nocturnal setting and the partial or complete nudity of the two male participants hint at “rites” of a strictly private nature.”

Now, I have no great expectations for the forgery-proponents when it comes to making solid arguments for their case. But I become a bit surprised when someone is actually not telling the truth. What on earth does Watson suggest when he writes: “the partial or complete nudity of the two male participants”? Let me quote the actual passage from the Secret Gospel of Mark:

“And after six days Jesus told him what to do and in the evening the youth comes to him, wearing a linen cloth over his naked body. And he remained with him that night, for Jesus taught him the mystery of the kingdom of God.”

Without any restrictions, Watson says that both Jesus and the youth are either partially or completely nude. Let us begin with Jesus. Where is it said that Jesus was either partially or completely nude? It is said that Jesus taught the youth the mystery of the kingdom of God, probably during the night. But nothing is said about Jesus taking off his clothes. What about the youth then? Is it said that he is naked? Not at all, only that he just wears a linen cloth. Does this mean that he is partially naked? Of course not. It is suggested that the linen cloth coved the entire body, and thereby you are neither partially, nor totally naked. This clearly untrue statement by Watson is really poor scholarship. How can you argue with someone who is not paying regards to the facts?

Watson’s first objection is obviously nothing to pay attention to. What about his second objection?

“In addition, my argument does not assert or require a total continuity between Smith’s views pre- and post-discovery, only a high degree of continuity. The full force of this point is only evident if one grasps how unusual Smith’s esotericism is within the context of New Testament scholarship in the 1950s and indeed today.”

Okey, but Pantuck’s objection was that Smith changed his opinion on this matter after the discovery. To this Watson gives no reply apart from saying that Pantuck’s objection “does not amount to much” and then he says that his argument does only assert or require “a high degree of continuity”. This of course is no objection at all and Pantuck’s argument is still valid.

The second subject is the alleged parallels to Hunter’s novel. Interestingly, Watson presents another parallel in order to show that “coincidences do happen in real life”. He then makes up a story of a hypothetical novel written in c. 1895 before the “Piltdown Man hoax of 1912”. Watson obviously suggests this to be a better parallel to Morton Smith’s discovery and that this example therefore would be refuting Pantuck’s parallels. I must say that I find it difficult to follow Watson’s logic. How can you prove something by MAKING UP a parallel and showing this to be similar to an actual incident? I would for sure have preferred a parable by Jesus.

The Hunter novel parallel is really stupid. If you only think for yourself, it is so plain meaningless. How on earth can one believe that Morton Smith would have modeled a forgery upon the plot in a spy novel? Of course you can model a novel upon an actual event. It is just to make up that story. But if you are imitating a novel, you also need to act like the novel, such as searching and be given access to the library at Mar Saba in order to plant the forgery; and like Watson claims, also express yourself in similar terms when you describe how you made your discovery.

Watson totally fails to refute anything presented by Pantuck.

Roger Viklund, 2011-04-22

2 kommentarer

Beundran – en personlig betraktelse

21 april, 2011 den 11:02 (Uncategorized)

Jag tänkte göra ett avsteg från mina normala inlägg, vilka nästan alltid behandlar konkreta ämnen, och i stället inflika en något personlig betraktelse över förmågan att beundra.

Då och då får jag mejl om eller görs i debatten gällande att jag beundrar exempelvis Markion eller Morton Smith, eller så kan jag i nedsättande ordalag påstås ”älska” Josefus.

Även om sådana ”anklagelser” givetvis långt ifrån alltid är sanna (jag beundrar varken Josefus eller Morton), så kan jag visst känna beundran inför vissa historiska gestalters bedrifter och tar inte anstöt av dylika påståenden. Att beundra andra, och andras goda egenskaper, anser jag i sig vara en mycket god egenskap och därför också en eftersträvansvärd egenskap. Beundran är en mycket förnäm egenskap ifall man förmår känna den. De som man beundrar hyser egenskaper som man själv inte bara eftersträvar utan också förmår uppfatta som eftersträvansvärda. Beundran fungerar som en mäktig känslomässig drivkraft och såvida man beundrar människor för deras goda och inte dåliga egenskaper leder det till att man själv blir en något bättre människa.

Det är också stor skillnad på att beundra historiska personer om vilka man egentligen inte vet mycket och aldrig behöver ”riskera” att behöva umgås med, mot att beundra personer som man känner och därmed också vet vad de går för.

Man kan alltså beundra personer som man samtidigt inte skulle stå ut med att umgås med. Inte sällan har de som besitter avundsvärda egenskaper samtidigt också skavanker som kan tyckas märkliga. Det är som om de genom att utveckla dessa ovanliga och enorma förmågor samtidigt underlåter att utveckla andra egenskaper. Kanske en stor tänkare, som exempelvis den tyske filosofen Arthur Schopenhauer, är så upptagen av sina tankar och ideer att denne glömmer att utveckla sina sociala förmågor. Kanske också omgivningens misstro och avund och rena hat gentemot en stor gestalt, väcker försvarsmekanismer hos denne som gör att de likt Schopenhauer kan beskrivas som ett kylskåp. Men ändå förmår Schopenhauer att uttrycka visdomsorden: ”Hövlighet är som en luftkudde – även om det inte finns något i den, så dämpar den livets stötar.”

En person bör därför bedömas (om man alls ska bedöma någon) efter sina kvaliteter och inte efter sina brister. Bara för att man på ett visst plan kan mäta sig med och till och med vara förmer än exempelvis Einstein, innebär detta inte att man därmed också är jämlik honom. Det är inte den lägsta utan den högsta förmågan som avgör en persons storhet. Dessutom har vi en tendens att vilja se andras brister men våra egna goda föresatser.

När man beundrar någon kan man beundra den för just en speciell egenskap och det är heller inte säkert att de besitter denna egenskap, framför allt inte i den utsträckning som man själv tror. Därmed bekajar [vidlåder, tillvitar] man dem med egenskaper som man önskar att de hade och i förlängningen därmed att man själv hade. Och även om detta är bedrägligt, fungerar det likväl emedan man då fortfarande kan sträva efter att erövra dessa egenskaper. Inte allt på en gång och inte utan återfall, men med metodiskt arbete kan man ta steg för steg. Det är på detta sätt beundran kan fungera som en drivkraft för att man ska förbättras som människa genom att utveckla sina förmågor i form av bland annat större insikt och större medkänsla.

Så kan jag känna djup beundran för exempelvis Voltaires enorma mod och kraft i att bekämpa förljugenheten. Likaså känner jag djup sympati med den hårdnackade kämpen Giordano Bruno, som lärde om ett oändligt universum med otaliga solsystem i ständig förändring och nybildning. År 1592 lyckades inkvisitionen få sina händer på Giordano. Under åtta års tid förhördes och torterades han men vägrade ändra uppfattning. Det mest utmärkande för Brunos karaktär var hans obändiga vilja och hans trohet mot det sanna. I motsats till Galilei vägrade han att krypa till korset utan gick i döden med högburet huvud: ”Ni som nu dömer mig känner större rädsla än jag som nu döms”. Den 17:e februari år 1600 svedde lågorna honom till döds.

Min beundran för Hypatia är också stor. Hon som föddes under senare delen av 300-talet i Alexandria i Egypten – dåvarande kulturhuvudstad i världen, kom att framstå som en av sin tids absolut förnämsta filosofer och matematiker, alltså även männen inberäknat. Hennes föreläsningar på den nyplatonska skolan i Alexandria drog stora åhörarskaror. Hon stod upp för de gamla grekiska idealen, hyllade Platon, Aristoteles, Pythagoras med flera och lärde ut deras förkunnelse om ett ofantligt universum fyllt av solar och planeter, ett universum genomsyrat av liv. I mars månad år 415 vt – sannolikt på anstiftan av biskop Kyrillos, ett senare kanoniserat helgon – överfölls hon av en kristen mobb. Man släpade henne till en kristen kyrka, klädde av henne naken och slet henne bokstavligen i stycken. Likdelarna samlade man ihop och brände.

På samma sätt känner jag beundran inför allkonstnären Leonardo Da Vincis livsverk; vilken i sin jobbansökan räknar upp en mängd saker han säger sig kunna, vilket inkluderar de mest häpnadsväckande förmågor som att exempelvis utrusta staden med sinnrika försvarsanordningar. Och sedan avslutar han sin ansökan med kommentaren att han också kan måla. Det är samme man som skrev; ”av mig gjordes intet”. En sådan ödmjukhet, som alls inte känns självutplånande eller (som jag uppfattar det) falsk, beundrar jag, och det leder till insikten att vadhelst vi förmår åstadkomma är det ändå i det större perspektivet blott som en droppe i havet. Det är som den kinesiska liknelsen gör gällande, att man kan vispa runt i en hink med vatten och åstadkomma litet krusningar på ytan, men den stund man upphör avstannar rörelsen rätt snabbt och vattnet blir åter lugnt. Dessa insikter ger ett befogat perspektiv på tillvaron.

Många är de historiska gestalter som verkat inom humanismen, vetenskapen, upplysningen och även religionen, som jag beundrar. Newton och Leibniz lyckades var för sig utveckla integralkalkylen. Den humanism som genomsyrar den kanske störste judiske filosofen Baruch Spinozas skrifter, är beundransvärd.

Men framför allt hyser jag beundran för de grekiska filosoferna, inte minst dessa försokratiker som Pythagoras, Empedokles och Demokritos. Främst håller jag ändå Platon, vars skrifter innehåller flera bottnar och den djupaste visdom bara man förmår att uttyda den.

Kanske är det så att de personer man beundrar säger minst lika mycket om en som person som de böcker man har i sin bokhylla. Ändå kan man vara mycket ambivalent i sitt förhållande till historiska personer. Winston Churchill är för mig en sådan person. Jag kan inte låta bli att imponeras av hans kraft, energi och uthållighet, där det känns som att han ensam höll hoppet uppe för miljontals britter och fransmän. Inte blir det sämre av att han dessutom utsågs till nobelpristagare i litteratur, måhända delvis som en följd av sina insatser i kriget, men ändå. Samtidigt har jag svårt att bortse från hans krigsförbrytelser.

Bland kristna kyrkofäder är det väl enbart Klemens av Alexandria och hans efterföljare Origenes som jag kan känna någon djupare samhörighet med. Dessa båda uppvisar någon form av djupare förståelse både i förhållande till kunskap och till andra människor.

Nu har jag bara skrapat på ytan och det finns givetvis många fler som jag beundrar utan att ha berör dem. Fast en gestalt kan knappast förbigås i denna exposé. Jag tänker då på Jesus.

Också Jesus kan fungera på samma sätt. För mig har Jesus ”alltid” varit en förebild, där jag har sökt efterlikna honom, men då min egen bild av hur jag föreställde mig att han var. Detta är kanske hädiskt för en traditionellt kristen person, men oavsett om Jesus har funnits eller ej, oavsett om han varit på ett visst sätt eller ett annat, kan han fungera som en idealbild där varje människa kan tillskriva Jesus de egenskaper som de anser vara de högsta och därigenom omärkligt tillägna sig dessa egenskaper själv, om än enbart i liten omfattning. För mig som tror på människans utveckling och också att det både går och är önskvärt att träna upp inte bara kropp utan också psyche, kan Jesus därigenom fungera som en kraft som lyfter människan till en högre nivå. Det är detta som är religionens förtjänst – kanske dess enda.

Roger Viklund, 2011-04-21

15 kommentarer

Sokrates, kejsarna och bevisläget

17 april, 2011 den 18:14 (Mikael Tellbe, Stefan Gustavsson, utomkristna vittesbörd)

Med tanke på att debatten rörande bevisläget för Jesus’ och andra antika gestalters existens i skrivande stund är på topp, vänder jag fokus för att undersöka hur det verkligen förhåller sig. Enligt mitt förmenande förekommer en hel del missuppfattningar, och baseras antaganden på felaktig information. En mycket vanlig kommentar är att Jesus är minst lika bra bevittnad som många andra gestalter vilkas existens vi inte betvivlar. Dick Harrison lät i sitt blogginlägg den 11 april 2011 framhålla att ”[k]ällorna om Jesus är ovanligt många, sett ur forntids- och antikhistoriskt perspektiv.” Men antalet källor saknar betydelse om ingen enda av dessa källor är trovärdig. I kommentaren till samma inlägg tyckte signaturen ”Herr_Nilsson” att det var litet ”märkligt” att ingen förnekar att Sokrates funnits trots att vi inte vet mer om honom än om Jesus”? Just Sokrates brukar ofta framhållas tillsammans med någon romersk kejsare som exempel på personer som inte på något sätt är bättre bevittnade än Jesu. Men är detta verkligen sant? I detta inlägg ska jag syna detta påstående och också visa att det inte är sant.

Sokrates

Den berömde filosofen Sokrates brukar anföras som ett jämförande exempel till Jesusgestalten. I likhet med Jesus har han inte efterlämnat några egna skrifter utan allt vi vet om honom kommer från andra. Fast Sokrates’ levnad är betydligt starkare belagd än Jesu levnad. Sokrates’ (470 eller 469–399 fvt) liv i Aten finns grundligt beskrivet av både Platon (427–347 fvt) och Xenofon (ca 428–354 fvt). Dessa var personliga vänner till Sokrates och de var båda närmare 30 år gamla när Sokrates tvingades tömma giftbägaren år 399 fvt. De har på var sitt sätt skildrat Sokrates’ liv. Även den samtide atenske komediförfattaren Aristofanes (ca 445–ca 385 fvt) tecknar år 423 fvt en bild av Sokrates i ”Molnen”, då en rätt satirisk sådan.

Det finns också ytterligare samtida källor som styrker Sokrates’ existens. Gabriele Giannantoni (1932–1998) har i sitt verk Socratis et Socraticorum Reliquiae samlat alla fragment från antiken där uttalanden görs om Sokrates. Dessa fragment innefattar ett antal personer som mött Sokrates och dessa vittnesbörd räcker gott för att styrka att Sokrates har funnits. Bland de författare Giannantoni återger finns ytterligare en av Sokrates’ lärjungar, då Aischines Sokratikern (ca 425-ca 350 fvt), samt också grundaren av den kyniska skolan, Antisthenes (ca 455-360 fvt).

Det finns alltså många samtida vittnen som i skrift berättat om Sokrates och dessutom beskrivit honom på vitt skilda sätt alltifrån Platons upphöjda bild till Aristofanes’ förnedrande. Utöver dessa “vittnen” finns också de något senare författarna, såsom atenaren Aristoteles (384–322 fvt), vilken föddes 15 år efter Sokrates’ död och som ger ett fullödigt porträtt av Sokrates.

I fallet Jesus finns till synes inga sådana källor. Det enda vi har är skrifter författade långt efter Jesu påstådda död av anonyma författare; skrifter som först senare påstås ha skrivits av den eller den personen. Alla dessa skrifter är också förmedlade av individer som själva dyrkade denne Jesus som en uppenbarelse från Gud. De utomkristna så kallade vittnena är från senare tid och antingen av obetydlig karaktär, tolkade tendentiöst trots att också de sannolikt baserar sig på religionens egna föreställningar, eller som i fallet Josefus är tillagda av kristna i efterhand för att de skulle få sina egna föreställningar rättfärdigade. Bevisläget skiljer sig högst väsentligt.

Tiberius

Det andra exemplet jag tog upp i början gällde de romerska kejsarna. Parallellen är egentligen dömd att misslyckas redan från start, då de romerska kejsarnas existens är så mycket starkare bekräftad att en jämförelse med Jesus framstår som något ”pinsam”. Men ändå görs dessa jämförelser gång på gång. Nu finns det ju ett antal kejsare att välja på och jag kan givetvis inte gå igenom beläggen ett och ett för att de alla har funnits; det vore en övermäktig uppgift. Men återigen väljer jag ett exempel som brukar åberopas. Det är alltså historicitetsförespråkarna själva, och inte jag, som har valt detta exempel. Man får då förutsätta att de har valt en kejsare som de anser bäst kunna stärka deras uppfattning.

Jag kommer därför att undersöka grunderna för att kejsar Tiberius har funnits. Exemplet kan anses vara väl valt dels eftersom Tiberius var kejsare under den tid då Jesus sägs ha varit aktiv, dels för att inte mindre än två av mina kritiker har åberopat just Tiberius som en jämförelse på en kejsare som inte är bättre belagd än Jesus men som vi ändå tror har funnits.

I artikeln Har Jesus funnits? som publicerats i såväl tryckta medier som på Internet, bemöter teologen och generalsekreteraren för Svenska Evangeliska Alliansen, Stefan Gustavsson, den artikel jag hade inne i Aftonbladet den 6 januari 2006. Han räknar där upp tio källor:

”Vi har tillgång till tio icke-kristna källor som nämner Jesus eller människors tro på Jesus, inom en tidsram av 150 år efter hans liv. Källorna är:

Josefus, judisk historieskrivare

Tacitus, romersk historieskrivare

Plinius den yngre, romersk politiker

Phlegon, krönikeskrivare

Thallus, historiker

Suetonius, romersk historiker

Lukianos från Samosata, grekisk författare och satiriker

Celsus, romersk filosof

Mara Bar-Serapion, privat brevväxling mellan far och son

Talmud, judisk skriftsamling”

Vid det här laget borde läsarna av denna blogg känna till merparten av dessa källors trovärdighet (eller rättare sagt brist på densamma). Stefan Gustavsson fortsätter emellertid och skriver då följande:

”Som en jämförelse kan nämnas att den romerske kejsaren Tiberius, kejsare över hela det väldiga romerska imperiet, inte är omnämnd i fler källor. Det finns tio källor om Tiberius (en av dem är Lukas 3:1) inom en tidsram av 150 år från hans liv! Självklart måste källvärdet hos olika källor, om både Jesus och Tiberius, diskuteras och utvärderas, men att bara rakt av underkänna ett så stort antal källor är inte seriöst. Om en sådan hållning skulle tillämpas generellt blir historisk kunskap och forskning omöjlig.”

Vem Stefan Gustavsson förlitar sig på för uppgiften att det bara skulle finnas tio källor om Tiberius, framgår inte. Vad gäller uppgiften om de tio Jesuskällorna hänvisar han till Gary Habermas; The Historical Jesus (College Press, 1996), och kanske hämtar han uppgiften om Tiberiuskällorna också därifrån, men då han inte anger någon sida i boken är detta svårkontrollerat. I vilket fall påstår Josh McDowell exakt detsamma och såvitt jag har kunnat spåra uppgiften verkar ursprunget vara just McDowell. Det är uppenbarligen en populär uppgift som kopieras av många, däribland en annan av mina kritiker. Teologie doktorn och lektorn i Nya Testamentets exegetik vid Örebro teologiska högskola, Mikael Tellbe, påstod nämligen detsamma i en artikel publicerad på Örebro missionsskolas webbplats, men numera bortplockad. I vilket fall skrev Tellbe när det begav sig:

”Skulle RV:s kritiska metod användas på andra historiska personer skulle vi få eliminera ett tämligen stort antal personer ur våra historieböcker. Som jämförelse kan sägas att kejsar Tiberius (samtida med Jesus) är omnämnd i tio källor (Luk 3:1 är en av dem) inom en tidsram av 150 år från hans liv.”

Detta verkar vara en lika populär retorisk abrovink som det är ett obestyrkt påstående; något även forskare dristar sig till att använda men få verkar bry sig om att kontrollera. Varken Gustavsson eller Tellbe uppger vilka dessa tio källor är. Men om de nu alla förlitar sig på Josh McDowell är det väl troligt att det är just de tio som han åberopar ”inom en tidsram av 150 år från” Tiberius’ liv. Dessa är Tacitus, Suetonius, Velleius Paterculus, Plutarchos, Plinius d.ä., Strabon, Seneca, Valerius Maximus, Josefus och Lukas.

Av dessa tio kan Lukas räknas bort, då han är en sekundär källa som sannolikt bygger på Josefus. Tacitus och Suetonius ger långa och utförliga skildringar av Tiberius’ regeringstid. Men bara för säkerhets skull kan vi lämna dem därhän då deras skildringar från början av 100-talet förmodligen i retorisk anda skulle stämplas som för sena. De behövs ändå inte åberopas. På samma sätt kan vi bortse från Plutarchos’ vittnesbörd från ungefär samma tid. Men sedan kommer bevisen slag i slag.

Josefus skriver om Tiberius vid flera tillfällen i båda sina stora historieverk från år 78 och 93 vt. Nästa vittne är Plinius den äldre som var 14 år när Tiberius dog och som bevittnar Tiberius’ existens. Seneca föddes år 4 fvt och dog ca år 65 vt. Han är alltså samtida med Tiberius och skriver också han om Tiberius. Ett omfattande arbete av Velleius Paterculus ger en utförlig och mycket mer positiv bild av Tiberius än den nidbild Tacitus tecknar. Velleius Paterculus föddes ca år 20 fvt och dog några år före Tiberius i början av 30-talet. Hans verk publicerades ca år 30. Således sammanföll Velleius Paterculus’ liv nästan helt med Tiberius’. Även Valerius Maximus var samtida med Tiberius och han talar om Tiberius i sitt verk som utkom också det ca år 30 vt. Den grekiske historikern, geografen och filosofen Strabon levde mellan 63/64 fvt och ca 24 vt. Han var alltså en något äldre samtida med Tiberius, vilken han omvittnar. I motsats till Jesusvittnena finns alltså ett antal med Tiberius samtida vittnen.

Men det intressanta är inte bara de tio vittnen som Josh McDowell uppräknar och som Gustavsson och Tellbe, och Gud vet hur många fler, utan egen undersökning tar för givet är de enda som finns, alls inte är alla källor som finns inom de 150 åren som sägs gälla. Det tog mig inte speciellt lång tid att faktisk hitta ytterligare sju källor som alla bevittnar Tiberius. Och jag gör alls inte anspråk på att ha hittat alla – det finns säkert fler. Jag bara kontrollerade de jag kunde dra mig till minnes.

I vilket fall skriver den judiske filosofen Filon något om Tiberius i bland annat ”De Legatione ad Gaium”. Filon föddes ca 20 fvt och dog ca år 50 vt. Också hans liv sammanföll alltså med Tiberius’. Kejsar Augustus skrev en självbiografi, Res Gestae Divi Augusti, som han efterlämnade i form av inskriptioner på en tempelvägg och på uppresta kopparplåtar. I denna bevittnar han sin adoptivson Tiberius och uppger också att han har utsett honom till sin efterträdare. Ovanpå detta har vi vittnesmål från Tiberius själv som på samma inskription tillfogat eget material.

Från sekelskiftet år 100 bevittnar både satirikern Juvenalis och den romerske författaren och ämbetsmannen Plinius den yngre, Tiberius’ levnad. Och dessutom finns ytterligare två med Tiberius samtida vittnen. Dels har vi skalden Horatius som levde mellan åren 65 och 8 fvt, dels Faedrus, den romerska litteraturens främste fabeldiktare.

Förutom dessa 17 vittnen, åberopar Tacitus och Suetonius flera äldre numera försvunna källor om Tiberius vilka de i sin tur byggt på, däribland de med Tiberius samtida Aufidius Bassus, och den romerske konsuln Servilius Nonianus.

Nu är detta endast en del av allt material som finns för att styrka Tiberius’ existens. Vi har ett antal skulpturer föreställande Tiberius, med all sannolikhet gjorda under hans levnad med honom som modell. Vi har ett otal mynt med hans bild, hans namn och uppgiften att han var kejsare. Dessutom finns inskriptioner som bevisar hans existens. Exempelvis finns den berömda inskription som år 1961 påträffades i Caesarea och där det sägs att Pilatus var prefekt under Tiberius’ regim.

En ytterligare viktig faktor att beakta är att Tiberius befinner sig i ett historiskt sammanhang ur vilket han inte kan lyftas ut med mindre än att man ersätter honom med en annan person. Ty någon måste ha varit kejsare i Romarriket från det att Augustus dog år 14 vt fram till Caligulas tillträde år 37 vt. Lyfter man ut Jesus ur historien påverkas ingenting i sak. Kristendomen tog sin start oavsett om där fanns en grundare eller ej. Men det måste ha funnits en romersk kejsare under perioden 14–37 vt.

Argumentet att någon måste ha grundat kristendomen är ett ogiltigt argument då otaliga religioner har uppstått utan att det finns skäl anta att dess förgrundsgestalt har funnits som historisk person. Nästan alla religioner har börjat med en gudomlig gestalt som troligen inte har funnits som historisk person. Vi har, för att nämna några, Mithras, Dionysos, Herakles, Krishna, Tor och Oden, Jupiter, Atena, Kybele och Attis, kanske också Buddha och Zarathustra. Kring alla dessa gestalter uppstod varaktiga religioner.

Om vi hade bara en bråkdel av dessa bevis för att Jesus har funnits skulle denna debatt aldrig behöva föras. Det skulle faktiskt räcka med endast ett av dessa bevis. Skillnaden i bevisläge för att Tiberius respektive Jesus har existerat måste vara uppenbar för alla.

Julius Caesar

I samma artikel lät Stefan Gustavsson också skriva följande:

”Historiker talar gärna om tillfället då Caesar gick över Rubicon, en biflod till Po, och tågade med sina styrkor mot Rom. Den händelsen betraktas som ett historiskt faktum. Vi känner till den från fyra vittnen från antiken, som lever två eller tre generationer efter händelsen och som alla går tillbaka till ett enda ögonvittne. De fyra vittnesmålen varierar också till sitt innehåll, beroende på ideologisk övertygelse. Ett av vittnena anger till och med en övernaturlig orsak till Caesars besluts att gå över floden. Ändå är historikerna överens: Caesar gick över Rubicon. Här är det intressant att jämföra Caesar och Jesus. Evangeliernas vittnesmål om Jesus är bättre, tidigare och baseras på fler ögonvittnen än uppgifterna om när Caesar gick över Rubicon. Liksom i fallet med Caesar ger evangelierna vissa händelser en övernaturlig förklaring. Om vi med sådan självklarhet räknar med Caesar, varför då betvivla Jesus?”

När jag skrev mitt bemötande av Stefan Gustavsson gjorde jag något mycket dumt. Jag brydde mig aldrig om att kontrollera sanningshalten i ovanstående citat. Jag borde naturligtvis ha förstått bättre, men likväl lät jag det passera. Visare av erfarenhet lät jag dock senare nagelfara påståendet inför en offentlig debatt som jag hade med just Gustavsson, i hopp om att han återigen skulle åberopa Rubicon-liknelsen. Tyvärr gjorde han inte det vid det tillfället, så jag fick i stället skriva en artikel av det material jag hade förberett: Korsade Julius Caesar Rubicon?

Det visade sig nämligen att inte heller dessa uppgifter var med sanningen överensstämmande. Minns att Gustavsson talar om endast ”fyra vittnen från antiken, som lever två eller tre generationer efter händelsen och som alla går tillbaka till ett enda ögonvittne.” Hoppla, kunde man säga. Men hur förhåller det sig; ett enda ögonvittne återgivet av fyra personer bortåt hundra år efter händelsen?

Julius Caesars anfall på Rom var en av de viktigaste händelserna i den antika historien. Följaktligen berättar i stort sett alla historiker från den tiden om hans korsande av Rubicon i samband därmed.

Bland de mer framstående historikerna kan nämnas Appianos (ca 160 vt), Suetonius (ca 120 vt), Plutarchos (ca 110 vt), Cassius Dio (ca 220 vt) och Strabon (som föddes 63/64 fvt). Dessutom vet vi att andra samtida historiker, som Titus Livius, Sallustius och Pollios skrev om händelsen, eftersom de senare historikerna säger sig bygga på deras numera försvunna historieverk.

Även den samtide poeten Catullus och den något senare verksamme historikern Velleius Paterculus (ca 20 fvt–efter 30 vt) nämner händelsen. Velleius Paterculus skriver: ”Caesar drog slutsatsen att kriget var oundvikligt och korsade Rubicon” (Historiae Romanae, 2:49).

Nu vet inte jag om Stefan Gustavsson menar att man för att kvala in som vittne måste nämna Rubicon med namn? Detta vore jämförbart med att säga att ingen skrivit om att Jesus korsat Jordan när han sägs ha tagit sig från en ort på ena sidan till en ort på den andra, såvida Jordan inte uttryckligen nämns i texten. Dessutom nämner inte heller Plinius, Suetonius, Tacitus, Mara bar Serapion eller Lukianos Jesus vid namn; så troligen heller inte Flegon och Thallos. Josefus är förfalskad och den judiska traditionens Jeshu hos Kelsos och i Talmud är sannolikt en konstruktion.

Utöver de fyra historiker som Stefan Gustavsson åberopar och de övriga historikerna som han inte nämner, vilka i sin tur citerar ur andra historikers nu försvunna verk, har vi vittnesbörd också från Julius Caesar själv. I sin självbiografi, då i boken Inbördeskriget, skriver han att han hade slagit läger i Ravenna när Rom förklarade honom krig. Då marscherade han genast med sina trupper till Ariminum, dagens Rimini, som ligger ca 5 mil söderut. Och för att överhuvudtaget kunna ta sig dit måste man passera Rubicon som ju utgjorde gränsen till dåvarande Italien.

Dessutom har vi filosofen Cicero, som i ett brev till sin förtrogne slav Tiro (brevet daterat den 27 januari år 49 fvt, endast drygt två veckor efter att Julius Caesar passerade Rubicon) skriver att Caesar nu i tur och ordning intagit Ariminum, Pisaurum, Ancona och Arretium och att Cicero därför lämnar Rom. Och man behöver bara studera kartan för att inse att Julius Caesar började invasionen av Italien längst upp genom att passera Rubicon, som utgjorde gränsen mot Italien och invaderade Ariminum och därefter intog stad efter stad längs kusten.

Detta bekräftas ytterligare också i brev från både Pompejus och Julius Caesar till Cicero.

Sedan har vi förstås ett antal inskriptioner som indirekt bevisar att Julius Caesar korsade Rubicon, då hans marsch omtalas. Vi har också flera sorts mynt. Exempelvis präglades år 47 fvt, 2 år efter denna händelse, mynt med texten ”år 2 i Caesars tid”. Detta visar att Julius Caesar tillträdde som regent år 49 och styrker därigenom uppgiften att han då tillskansade sig makten genom att invadera Italien norrifrån och alltså passerade Rubicon.

Så parallellen haltar påtagligt. Julius Caesars korsande av Rubicon och därmed gränsen till dåvarande Italien är ett obestridligt faktum baserat på mängder av bevis. Dessutom är det en nödvändighet för att alls kunna förklara Roms äldre historia.

Om man ska jämföra Jesus med någon annan ska man definitivt inte välja en berömd kejsare, då deras respektive liv är oerhört mycket bättre belagda än vad Jesu liv är. Helst bör man göra jämförelsen med andra gestalter som sägs ha utfört mirakler, varit gudssöner, uppstått från de döda och rest till himlen. Många av dessa gestalter är med all sannolikhet icke-människor som aldrig levt ett liv på jorden. Ska man välja religionsstiftare ligger det i så fall närmare till hands att jämföra med gestalter som Siddharta Gautama Buddha eller persernas Zarathustra, vilka kanske heller inte har funnits. Och ska man nödvändigtvis välja historiska personer vore kanske en sådan som den judiske rabbi Hillel ett bra val. Denne är förvisso ytterst sparsamt bevittnad i sin samtid, och kan i det avseendet sägas likna Jesus.

Men det finns en viktig distinktion som inte alltid kommer fram och som de som argumenterar för en historisk Jesus sällan beaktar. Man säger likt Tellbe att om samma kritiska metod skulle ”användas på andra historiska personer skulle vi få eliminera ett tämligen stort antal personer ur våra historieböcker”. Och visst, om Jesus BARA vore sparsamt bevittnad skulle detta i sig inte vara en tillräcklig grund för att hävda att han inte har funnits. Men det är inte bara det som gör att Jesu existens kan betvivlas. Det är också den omständigheten att de äldsta personerna som skildrar kristendomens tidiga skede inget vet om Jesus. De äldsta vet minst och ju längre tiden går, desto mer säger man sig veta. Det är som om minnet förbättras och blir bättre alltefter tiden går. Paulus inte bara undgår att bekräfta evangeliernas bild av Jesus, han direkt motsäger den. Och när sedan berättelsen uppkommer är den inte bara fylld av fantastiska berättelser, den är dessutom uppenbart konstruerad ur äldre textställen, och dessutom förekommer i endast en normativ version som utökas och utbroderas. Det undermåliga bevittnandet är således bara en omständighet som väcker misstanke och skulle som enda omständighet inte leda till att Jesu själva existens ifrågasattes.

Men att säga att det skulle finnas tio (utomkristna) vittnen som styrker Jesu existens inom 150 år efter dennes levnad är helt fel. Det finns sannolikt inte ett enda emedan inget utgör ett oberoende vittne till att Jesus har levt. Detta är således lika felaktigt som det är att påstå att andra gestalter som Sokrates eller Tiberius, eller för den delen Julius Caesars marsch, vore ungefär likvärdigt Jesus bevittnade. Ty de är mångfalt bättre bevittnade.

Roger Viklund, 2011-04-17

Kommentera

The Jesus Passages in Josephus – a Case Study: Excursus – ”The Emmaus Narrative in Luke”

16 april, 2011 den 20:15 (ENGLISH POSTS, Gary J. Goldberg, Josefus, utomkristna vittesbörd)

Part 1
————	————	————	————
Part 2a	Part 2b	Part 2c	Part 2d
Part 2e	Part 2f	Part 2g	Part 2h
Part 2i	Part 2j	Part 2k	Part 2l
Part 2m	Part 2n	Part 2o	Part 2p
Part 2q	Part 2r	Part 2s	Part 2t
————	————	————	————
Part 3a	Part 3b	Part 3c	Part 3d
Part 3e	Part 3f	Part 3g	Part 3h
Part 3i	Part 3j
————	————	————	————
Part 4
————	————	————	————
Excursus

This is the Excursus and the final part of the translation of my treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English.

Den svenska texten.

Excursus: The Emmaus Narrative in Luke

Gary J. Goldberg has in an article pointed out a number of coincidences between the Testimonium Flavianum and the Emmaus narrative in the Gospel of Luke.[242] The parts in Luke which Goldberg refers to are reproduced below:

“What things?” he asked. “About Jesus of Nazareth,” they replied. “He was a prophet, powerful in word and deed before God and all the people. The chief priests and our rulers handed him over to be sentenced to death, and they crucified him; but we had hoped that he was the one who was going to redeem Israel. And what is more, it is the third day since all this took place. …

He said to them, “How foolish you are, and how slow of heart to believe all that the prophets have spoken! Did not the Christ have to suffer these things and then enter his glory?” And beginning with Moses and all the Prophets, he explained to them what was said in all the Scriptures concerning himself. (Luk 24:19–21, 25–27, NIV)

Clearly there are obvious similarities between this block of text in the Gospel of Luke and the Testimonium. Of course Jesus is mentioned, as the Messiah (Christ); however, it does not say that Jesus was the Messiah, as in the Testimonium. Jesus is said to have been “a prophet, powerful in word and deed”, but Jesus is not said to have been a “wise man”. It is the chief priests and the rulers who handed him over to be sentenced to death, and they can probably be seen as the leading men, as stated in the Testimonium. However, in the Testimonium it is Pilate who condemns Jesus to the cross (stauros). The third day is mentioned as well as the prophets having told about him.

Goldberg finds similar short phrases in the original Greek which correspond, and above all coincidences of structure. I will not deal with those word by word comparisons, just notice that they actually do exist. So there certainly are similarities, but really no imperative ones. After all, we are dealing with the Gospels and the information found in the quoted passage from the Gospel of Luke is the fundamental information of the Gospels. Furthermore, there are key elements in the Testimonium missing from this passage in the Gospel of Luke. This includes the assertions that Jesus was a teacher of people who received the truth with pleasure, that he gained a following among many Jews and Greeks, who had not ceased to love him; and that the tribe of Christians has not yet died out. You might perhaps say that the statement in the Testimonium that Jesus appeared to those who had loved him is also in the Gospel of Luke, since the stranger they are talking to is said to be the resurrected Jesus.

The question then is what to make of these similarities? Goldberg depicts three possible scenarios:

1) The result of chance. The coincidences would then be the due to chance. This means that “Luke” and Josephus would have reached similar wordings and partially a similar sequence by pure chance. Goldberg dismisses this as unlikely, particularly since “the only two known examples of the ”third day” as a participial phrase appears in texts with so many other structural resemblances.” But this is an option only if one believes that Josephus wrote the Testimonium and it is therefore not a credible alternative for me either.

2) The Testimonium is a later Christian forgery influenced by the Emmaus narrative. The coincidences would “be due to a Christian interpolator who altered the Testimonium, or forged it entire, under the influence of the Emmaus narrative.” Goldberg dismisses also this possibility as unlikely, and he do not think “that a writer capable of imitating Josephus’ style and daring enough to alter his manuscript would at the same time employ non-Josephan expressions and adhere rather closely to a New Testament text.” This objection from Goldberg is however hardly sustainable, since the principle in such case must apply to all similarities between the Testimonium and other Christian beliefs, not only for the similarity between the Testimonium and the Emmaus narrative. And that kind of similarities between the Testimonium and Christian beliefs are in excess in terms of the resurrection on the third day and the predictions made by the divine prophets, etc. As has been shown, the Testimonium is made up of Christian notions and the way Goldberg argues, one could then ask how someone dared to imitate those notions? What is more, Goldberg’s thesis is not entirely correct – that the expressions in the Testimonium would be non-Josephan. On the contrary! As previously pointed out in ”Subjective methods of reconstruction” there is not really anything in either language or linguistic expressions in the Testimonium which Josephus could not have written – if seen from a linguistic point of view only. This applies to those parts where the content is Christian, as well as those parts which are not explicitly Christian. If you only see it from a linguistic point or view and ignore the content, Josephus could very well be the author of the entire Testimonium. It is the content and not the language which lead to certain parts being excised as Christian additions. Furthermore, if there would be any reason at all to invent the Testimonium, it would be to let Josephus confirm Christian values. I therefore consider it to be perfectly reasonable that a Christian forger, consciously or unconsciously, was influenced by a well-known Gospel text when designing the Testimonium. Why would that person not “dare” to use expressions similar to those found in a New Testament text? Would he be afraid that someone would discover this? And who would discover it when the first person who apparently made this “discovery” was Goldberg in the 1990’s?

3) Josephus and Luke both based their descriptions on statements circulated by Jewish Christians, or on similar or identical common sources. Goldberg is attracted by this idea, and considers it to be the simplest and most probable one. What Goldberg then ignores is that there are other and much more obvious parallels between Josephus and “Luke” (the Gospel of Luke as well as the Acts of the Apostles), which has led to several scholars having suggested a direct influence between these two.[243] The apologists who acknowledge these similarities tend to argue that Josephus used “Luke”, which could be applicable in this case too, even if Goldberg does not suggest it – although he seems to be certain that Luke wrote before the Antiquities of the Jews was published in 93/94 CE. But it seems to be very unlikely that a historian like Josephus would have relied on an author such as “Luke”, who writes anything but history. Luke wrote instead religious documents. It is then much more plausible that “Luke” in this case used Josephus as one of his sources and he would thus have written the gospel as well as the Acts of the Apostles sometime after 94 CE; and then probably early in the second century. And could anyone realistically imagine Josephus as having written the Testimonium first and “Luke” then would have revised the Testimonium into the Emmaus narrative; which in such case would be the causality of this scenario? Moreover, if Josephus and “Luke” would have used a common source, that source would in all likelihood have been a Christian source. The reason for this is that Luke’s Emmaus narrative is a Christian narrative and that the Testimonium is a Christian testimony. Why would a historian like Josephus be relying on a Christian document of faith?

To sum up; the similarities between the Testimonium and the Emmaus narrative are not greater than if the Testimonium (in part or in full) was written by a Christian, they could easily have originated by chance and of course by conscious or unconscious influence of the Emmaus narrative in the Gospel of Luke; a story which obviously all Christians were very familiar with.

Roger Viklund, 2011-04-16

[242] Gary J. Goldberg, The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus, The Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13 (1995) ps. 59–77.

[243] See for example Richard Carrier, Luke and Josephus (2000) and Steve Mason, Josephus and the New Testament, Peabody, MA: Hendrickson, 1992.

Kommentera

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie: Exkurs – ”Emmausberättelsen hos Lukas”

16 april, 2011 den 20:01 (Gary J. Goldberg, Josefus)

Del 1
————	————	————	————
Del 2a	Del 2b	Del 2c	Del 2d
Del 2e	Del 2f	Del 2g	Del 2h
Del 2i	Del 2j	Del 2k	Del 2l
Del 2m	Del 2n	Del 2o	Del 2p
Del 2q	Del 2r	Del 2s	Del 2t
————	————	————	————
Del 3a	Del 3b	Del 3c	Del 3d
Del 3e	Del 3f	Del 3g	Del 3h
Del 3i	Del 3j
————	————	————	————
Del 4
————	————	————	————
Exkurs

Detta är Exkursen till, och den sista delen av, min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

Exkurs: Emmausberättelsen hos Lukas

Gary J. Goldberg har i en artikel visat på likheter mellan Testimonium Flavianum och Emmausberättelsen i Lukasevangeliet.[242] De partier som Goldberg åberopar återges nedan:

Han frågade dem: ”Vad då?” De svarade: ”Det som har hänt Jesus från Nasaret, en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och allt folket. Honom har våra överstepräster och rådsmedlemmar utlämnat till att dömas till döden och låtit korsfästa. Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel. Till allt detta kommer att han redan har låtit den tredje dagen gå, sedan detta skedde. …

Han sade till dem: ”Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?” Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna. (Luk 24:19–21, 25–27, Folkbibeln)

Det finns helt klart tydliga likheter mellan detta textparti hos ”Lukas” och TF. Givetvis omtalas Jesus, liksom Messias, dock sägs inte att Jesus var Messias som det står i TF. Jesus sägs ha varit en profet som var mäktig i ord och gärning, men Jesus sägs inte ha varit en vis man. Det är översteprästerna och rådsmedlemmarna som utlämnat honom till att dömas till döden, och de kan visst ses som de främsta männen. I TF är det emellertid Pilatus som dömer Jesus till pålen. Den tredje dagen omtalas liksom att profeterna har berättat om honom.

Så visst finns där likheter, men egentligen inga tvingande. Vi talar trots allt om evangelierna och de uppgifter som förekommer i det citerade stycket i Lukasevangeliet är de bärande i evangelierna. Vidare saknas sådant som att Jesus var en lärare för människor som mottog det sanna med lust och att han drog till sig många judar och greker, vilka inte upphört att älska honom. samt att de kristnas stam ännu inte har dött ut. Att Jesus visat sig för de som först hade älskat honom kan väl sägas finnas med, eftersom den främling de talar med sägs vara den uppståndne Jesus.

Frågan är då vad man kan dra för slutsatser av dessa likheter? Goldberg själv målar upp tre möjliga scenarier:

1) Slumpen. Att slumpen skulle ha gjort att Josefus och ”Lukas” i några fall nått likartade formuleringar och delvis liknande ordningsföljd. Han avfärdar detta som osannolikt. Men detta är ett alternativ endast såvida man tror att Josefus alls skrev TF och inte heller för mig blir det därför ett trovärdigt alternativ.

2) En kristen förfalskare av TF har influerats av Emmausberättelsen. Sammanträffandena skulle bero på att en kristen, som antingen ändrade en ursprunglig Josefus-text eller förfalskade den i sin helhet, har influerats av Emmausberättelsen. Goldberg avfärdar också denna möjlighet som osannolik med motiveringen att en förfalskare som så pass perfekt lyckats härma Josefus’ stil knappast skulle ha vågat använda uttryck som inte var typiska för Josefus och så lika de som förekommer i en nytestamentlig text. Denna invändning från Goldberg är dock knappast hållbar, eftersom principen i så fall måste gälla för alla likheter mellan TF och andra kristna föreställningar, inte enbart för just likheten mellan TF och Emmausberättelsen. Och sådana likheter mellan TF och kristna föreställningar finns i övermått vad gäller exempelvis uppståndelse på tredje dagen och de gudomliga profeternas förutsägelse, etc. TF är som visats uppbyggt av kristna föreställningar och med Goldbergs resonemang kan man fråga sig hur någon i så fall vågade sig på att härma dessa? Dessutom stämmer inte Goldbergs tes riktigt – att de uttryck som förekommer i TF inte skulle vara typiska för Josefus. Tvärtom! Som tidigare påpekats i ”Subjektiva rekonstruktionsmetoder av TF” föreligger egentligen ingenting i vare sig språk eller språkliga uttryck i TF som inte Josefus skulle ha kunnat åstadkomma – ifall man enbart betraktar uttrycken ur språklig synvinkel. Detta gäller såväl de delar som till sitt innehåll är kristna som de som inte är uttryckligen kristna. Skulle man enbart göra språkliga överväganden och bortse från de innehållsmässiga, kunde Josefus mycket väl vara upphovsman till alltsammans i TF. Det är på grund av innehållet och inte språket som vissa delar utmönstras som kristna tillägg. Vidare, om det alls skulle finnas några skäl att uppfinna TF, skulle det väl vara för att låta Josefus däri bekräfta kristna värderingar. Så jag finner det fullt rimligt att en kristen förfalskare medvetet eller omedvetet skulle låta en för honom välkänd evangelietext påverka utformningen av TF. Varför skulle personen inte ”våga” använda uttryck som liknar dem som förekommer i en nytestamentlig text? Skulle denne vara rädd att någon skulle upptäcka detta? Och vem skulle upptäcka det då den förste som uppenbarligen gjorde den ”upptäckten” var Goldberg på 1990-talet.

3) Josefus och Lukas har använt en likartad eller gemensam källa. Denna tanke attraherar Goldberg som den enklaste och mest sannolika. Vad Goldberg bortser från är att det finns andra och betydligt tydligare paralleller mellan Josefus och ”Lukas” (såväl Lukasevangeliet som Apostlagärningarna), vilket har lett till att flera har föreslagit en direkt påverkan mellan dessa båda.[243] De apologeter som vidkänns dessa likheter brukar argumentera för att Josefus använt Lukas, vilket skulle kunna vara tillämpligt också i detta fall, utan att Goldberg för den skull föreslår det – fast förankrad som han verkar vara i föreställningen att Lukasevangeliet måste ha skrivits före Judiska fornminnen som utkom 93/94. Men att en historiker som Josefus skulle ha byggt på en författare som Lukas som skriver allt annat än historia, utan snarare ett trosdokument, är ytterst osannolikt. Betydligt trovärdigare är att ”Lukas” i så fall som en av sina källor använt Josefus och alltså därför skrivit såväl evangeliet som Apostlagärningarna efter år 94 och troligen en bit in på 100-talet. Och att då Josefus först skulle ha skrivit TF och ”Lukas” därefter omarbetat TF till Emmausberättelsen kan väl knappast någon föreställa sig. Dessutom, ifall Josefus och Lukas använt en gemensam källa måste den källan rimligtvis ha varit en kristen källa. Orsaken är att Lukas’ Emmausberättelse är en kristen berättelse och att TF är ett kristet vittnesbörd. Varför skulle en historiker som Josefus förlita sig på ett kristet trosdokument?

Sammanfattningsvis kan sägas att likheterna mellan TF och Emmausberättelsen inte är större än att de ifall TF (till viss del eller i sin helhet) skrivits av en kristen, med lätthet kan ha uppstått av en slump och givetvis under medveten eller omedveten påverkan av Emmausberättelsen i Lukasevangeliet; en berättelse som självfallet alla djupt kristna var väl förtrogna med.

Roger Viklund, 2011-04-16

[242] Gary J. Goldberg, The Coincidences of the Emmaus Narrative of Luke and the Testimonium of Josephus, The Journal for the Study of the Pseudepigrapha 13 (1995) s. 59–77.

[243] Se exempelvis Richard Carrier, Luke and Josephus (2000) och Steve Mason, Josephus and the New Testament, Peabody, MA: Hendrickson, 1992.

Kommentera

De subjektiva rekonstruktionsmetoderna av Jesusgestalten

15 april, 2011 den 20:12 (evangelieskildringar, Scot McKnight)

Scot McKnight

I en artikel i Christianity Today från oktober 2010, The Jesus We’ll Never Know, alltså Den Jesus vi aldrig kommer att lära känna (påminner onekligen om min boktitel), skriver professorn i religionskunskap, Scot McKnight, om en relativt opretentiös studie han genomförde på sina studenter. Han lät dem göra ett psykologiskt test i två delar.

Den första delen av testen handlade enbart om Jesus. Studenterna fick ett antal frågor där de skulle ge sin syn på hur de föreställde sig Jesus som person. De fick frågor som exempelvis: Föredrog Jesus att gå sin egen väg framför att agera enligt det som var brukligt? Var Jesus en person som oroade sig?

När de hade svarat på alla frågor om Jesus i den första delen, gick de över till den andra delen där Jesus hade bytts ut mot dem själva. Frågorna löd alltså: Föredrar du att gå din egen väg framför att agera enligt det som är brukligt? Är du en person som oroar dig?

Resultatet blev nog vad man kunde förvänta sig. De som var mer utåtriktade ansåg att också Jesus var utåtriktad. De som var mer inbundna och grubblande ansåg att också Jesus var detsamma. Studenterna föreställde sig helt enkelt en Jesus som liknade dem själva.

McKnight drar sedan parallellen över till Jesusforskningen och Jesusforskarna, vilka också skapar en Jesus som är lik dem själva och deras föreställningar i övrigt. De skapar alltså Jesus till sin egen avbild, säger McKnight.

Han ger ett antal exempel och vänder sig då till Jesusseminariet och forskare som exempelvis E. P. Sanders, John Dominic Crossan, Marcus Borg och Paula Fredriksen. Scot McKnight, som tillhör de mer evangelikala kristna, visar här också genom sitt exempelval prov på samma föreställning som han kritiserar, där hans egna föreställningar leder honom i en viss riktning. McKnights uppräknade exempel kan väl i stort sett ses som mer liberala forskare vilka då får fungera som exempel på missriktad Jesusforskning, framför allt sett ur de mer bibeltrognas synvinkel.

Men i vilket fall åberopar McKnight Paula Fredriksen som han beskriver som en katolik som konverterat till judendomen och som därför lägger fokus på alla de felaktiga antaganden som hon menar görs om Jesus. Hon (och många andra, inte minst judiska forskare) vill placera Jesus i ett judiskt sammanhang, och de skapar därmed den ”judiska Jesus”. Ett lysande exempel på detta som jag ser det är den framstående judiske forskaren Geza Vermes.

Vidare identifierar McKnight den ”kanoniske Jesus” som den som evangelisterna beskriver som Guds ställföreträdande i termer som Messias, Guds son och människosonen.

Vidare har vi kyrkans ”ortodoxe Jesus” som ses som den andra personen i treenigheten.

Men säger McKnight, den ”historiske Jesus” är någon annan, mer lik den judiske Jesus. Problemet är bara att forskare som försöker (re)konstruera denne Jesus når skilda resultat. Denna rekonstruerade Jesus som McKnight kallar den ”nye Jesus” är inte lik någon av de tre tidigare Jesusarna.

McKnight fortsätter med att genom exempel kritisera alla omtolkningar, vilka enligt honom ger så skilda bilder. Han påpekar att metoderna inte leder oss fram till den historiske Jesus. Föga förvånande, andas hans genomgång av undertonen att vi bör hålla oss mer till den traditionella bilden. Själv anser han att det bara går att visa att Jesus dog och att hans död var försonande, att graven var tom och att återuppståndelsen är den bästa förklaringen till denna tomma grav. Han sträcker sig dock inte så långt att han anser att det går att bevisa att Jesus dog för våra synder. Men jag lämnar dessa resonemang som jag anser vara gagnlösa och återvänder till det jag inledde med och som jag tyckte var så intressant.

När forskare säger att man är (någorlunda) säker på att Jesus har funnits, nu också Dick Harrison, så är man ofta försiktig. Men några saker anser man ändå ska ha hänt. Fast även där går meningarna starkt isär. Just den tomma graven och uppståndelsen är väl en av de faktorer som är minst sannolika, samtidigt som mer bibeltrogna forskare anser det vara en av de sannolikaste ”historiska beståndsdelarna” av Jesusberättelsen. Med andra ord skapar man sig den Jesus man vill ha.

I detta uppkommer också en mycket ”farlig” föreställning där man förleds till att tro att man arbetar vetenskapligt metodiskt, medan man i stället inte sällan subtilt förleds i ett cirkelresonemang. Låt mig på nytt återvända till den judiske Jesus, som väl kan sägas vara den ”inne-grej” som präglat de senaste årens Jesusforskning. Själv har jag flera gånger kritiserats för att inte tillräckligt beakta det judiska sammanhanget. Men detta är rimligen bara att skapa det man vill ha.

Ty om det kan bevisas att Jesus har funnits och levt och verkat i Palestina under nollhundratalets första årtionden, då kan det ses som legitimt att också försöka placera in Jesus i sin miljö. Men om tvärtom Jesu existens är under prövning är det en mycket försåtligt tankevurpa att försöka göra Jesus mer judisk. Låt mig förklara hur jag menar!

Metoden att framskapa den judiske Jesus går egentligen ut på att studera allt runt omkring Jesus, men inte Jesus själv. Vi undersöker hur språket, geografin, de sociala, ekonomiska, kulturella normerna var; hur folk levde, hur man försörjde sig, vad man åt, hade för fördomar, hur man förhöll sig till ockupationsmakten, hur man praktiserade sin religion, vilka spänningarna var mellan folkgrupper och olika religiösa fraktioner.

Uppräkningen kan fortgå länge, men ni har säkert förstått poängen. Efter att man har skapat sig denna (delvis fiktiva, eftersom alla rekonstruktioner är fiktiva) bild av hur förhållandena var i Palestina på 20- och 30-talen, placerar man in Jesus i bilden. Man tar evangelieporträtten och trycker in dessa i den givna miljön. Vad av det Jesus sägs ha gjort och sagt går att förena och förlika med vår skapade modell? Genast börjar då ommodelleringen av Jesus. Allt hellenistiskt i form av uttryck, liknelser och handlingar plockas bort. Detta kan Jesus inte ha gjort och sagt. Sedan man har suddat litet här och litet där återstår ett kantigt porträtt av en man som verkade i en judisk miljö i början av nollhundratalet. Men då detta porträtt blir som ett pussel med gigantiska hål och där vissa delar inte har någon anknytning med andra, fyller man i också luckorna med det som man antar måste ha hänt. Hur såg barnuppfostran ut? Hur såg förhållandet till föräldrarna ut? Vad kan man förvänta av en vuxen ogift man? Hur kan Jesus ha agerat mot fariseerna? Hur kan han ha mottagits i templet? Vad där kan han ha reagerat på, etc., etc., etc?

Efter denna process, vilken ni givetvis inser kommer att ge vitt skilda resultat, blir i alla fall kvar en Jesus som i åtminstone vissa avseenden kommer att likna en trovärdig bild av en man som levde och verkade i Palestina. Och det är här de som hävdar att vi därmed skymtar den verklige Jesus går vilse. Ty visst kan jag hålla med om att denne Jesus är fullt möjlig. Men samtidigt är den en fantasikonstruktion där man har skapat det man från början eftersökte och detta genom en subjektiv metod. Man tar ett osannolikt porträtt och gör det mer sannolikt. Därefter tar man detta mer sannolika porträtt som bas för att argumentera för att Jesus inte bara har funnits utan också har gjort och sagt något liknande det som rekonstruerats.

Själv har jag kritiserats för att inte tillräckligt tydligt ge en trovärdig alternativ förklaring till den traditionella bilden. Men detta har faktiskt varit en medveten strategi från min sida, då jag inte har kunnat finna en sådan trovärdig förklaring. Det saknas helt enkelt bevis. Med vetskap om att alla teorier hittills (inklusive den officiella) har lidit av sådan brister, anser jag det vara en vis strategi att avstå från alltför yviga hypoteser. Ibland får vi nöja oss med att vi helt enkelt inte vet.

Roger Viklund, 2011-04-15

1 kommentar

Är Tacituspassagen trots allt förfalskad? – Michel Dubuisson

14 april, 2011 den 21:42 (Michel Dubuisson, Mikael Nilsson, Tacitus)

Efter min recension av Mikael Nilssons artikel från Vetenskap & historia nr. 4 2011 där Nilsson ger sin syn på Jesusfrågan, blev jag intresserad av hans hänvisning till Michel Dubuisson och dennes kasusargument till stöd för att Tacitus inte skrev meningen om att Pilatus avrättade Christus. Jag har därför sysselsatt mig med att studera vad Dubuisson säger i artikeln Le «procurateur» de Judée,[1] trots att jag inte alls kan franska. Mikael Nilsson skriver följande:

I artikeln ”Le ’procurateur’ de Judee” visar religionshistorikern Michel Dubuisson att valet av grammatikalisk kasus i avsnittet där Pilatus sägs ha dödat Jesus är ännu ett skäl till att betvivla dess äkthet. På latin står: ”[…] per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”. Det här är märkligt, skriver Michel Dubuisson, därför att per + ackusativ på latin hänvisar inte till den som gör något utan till dennes ”mellanhand” eller ”förmedlare”. Vems mellanhand var då Pilatus? Jo, judarnas förstås! Det här synsättet stämmer dock misstänkt väl överens med NT:s tolkning. Ska vi verkligen tro, frågar Michel Dubuisson retoriskt, att Tacitus, en romersk historiker helt utan sympati för den kristna tron, såg på Pilatus agerande på det sättet?

Dubuisson bygger i sin tur på Léon Herrmann,[2] vilken enligt Dubuisson ansåg att imperitante [”Tiberio imperitante”] var ett ovanligt uttryck hos Tacitus («une expression inhabituelle chez Tacite») men utan att han uppger varför det var ovanligt. Tiberio imperitante är en så kallad ”ablativus absolutus”; en konstruktion som används ofta på latin på samma sätt som vi använder kausala och temporala bisatser. Också Suetonius’ uttryck Chresto impulsore är en ”ablativus absolutus”. Men enligt Dubuisson motsäger Herrmann sig själv genom att återge fem paralleller hos Tacitus där denne använder ”ablativus absolutus” i samband med kejsare.

Dock finns det enligt Dubuisson en anomali i Tacituspassagen, ty om Tiberio imperitante är en ”ablativus absolutus” ska detta sättas före textpartiet ”per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” (vilket utgör en enhet). Därigenom vill Dubuisson översätta det sistnämnda till «(qui) avait été exécuté par le procurateur Ponce Pilate»; alltså ”(som) hade avrättats genom prokuratorn Pontius Pilatus”. Vidare säger han det som Nilsson redogjorde för, nämligen att per + ackusativ inte avser den som verkställer själva handlingen. I så fall skulle inte per (genom) utan ab (av) ha använts. Vidare frågar sig Dubuisson om vi verkligen ska tro att Tacitus framställer Pilatus som den som själv avrättade Jesus. I stället avser per hans [Pilatus’] verktyg (instrument) eller mer exakt hans mellanhand, förmedlare (son intermédiaire); det vill säga att åstadkomma något genom [med hjälp av] någon annan. Cicero säger i ”försvarstalet för Sextus Roscius (112)”: Recede de medio; per alium transigam, vilket torde bli ”jag genomför mina affärer med hjälp av någon annan”, eller något liknande. Dubuisson frågar sig om vi verkligen ska tro att Tacitus i likhet med vad den kristna traditionen gör gällande, såg Pilatus som endast ett instrument i händerna på judarna?

Låt oss då skåda vad per och ab egentligen avser. Så här uppges på en sida där språket i Tacituspassagens gås igenom:

Tiberius: second emperor (born 42 BC), ruled from AD 14 to his death in AD 37…

imperito, -are: be emperor; Tiberio imperitante is abl. abs.; translate with a temporal clause or phrase.

per: (prep. + acc. of personal agent) through.

procurator, -oris, m.: governor (of a minor province).

Pontius Pilatus: served as procurator of Iudaea from AD 26 to AD 36…

Prepositionen per plus ackusativ av agenten betyder således genom. Så här skriver Silvia Luraghi i Constituent Syntax: Adverbial Phrases, Adverbs, Mood, Tense:

”Occasionally, per with the accusative may occur with passive verbs and come close to Agent. However, choice of a per rather than ab phrase always implies that the state of affairs is brought about in the interest of another participant.” (s. 58)

Med andra ord när en latinsk författare väljer per framför ab avser denne ”alltid” att situationen har åstadkommits i någon annan parts intresse. Luraghi fortsätter:

”It can be remarked that the per phrases always occur in passages where some other agent is implied who exerts intentionality.” (s. 59)

Alltså, per används alltid i fraser där det är underförstått att någon annan avsiktligt agerar.

Jag vill översätta:

” Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”

till

”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade.”

Léon Herrmann översätter på följande sätt:

«Celui dont vient ce nom (Christiani), le Christ, fut livré au supplice lorsque Tibère gouvernait par l’intermédiaire de Ponce Pilate son procurateur»

Detta torde bli ungefär:

“Upphovsmannen till detta namn, Christus överlämnades att straffas när Tiberius regerade genom sin prokurator Pontius Pilatus”

Latinets supplicio betyder “att straffa” och vanligen avses då dödsstraff.

Med andra ord så innebär valet av per (genom, medelst, med hjälp av) framför ab (av) att det inte är Pilatus som låter avrätta Jesus utan att Pilatus med hjälp av någon låter avrätta Jesus. Eftersom Tiberio imperitante är ett fast uttryck, en ”ablativus absolutus”, som ska sättas före textpartiet per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat sker avrättningen av Christus med mellanhänder genom Tiberius’ prokurator Pilatus. De enda mellanhänder som kan komma på tal bli i så fall judarna, vilka genom den kristna traditionen sägs ha överlämnat Jesus och utövat press på Pilatus för att han skulle genomföra avrättningen.

Att lägga till ord som inte finns i texten, såsom överlämnades och sin, är förvisso tveksamt. Men språk är uppbyggda på olika sätt. Jag kommer att tänka på Hemliga Markusevangeliets ”gumnos gumnô” som alldeles ordagrant betyder ”naken med naken”. Fast det är ändå rätt att översätta detta grekiska uttryck till ”naken man med naken man” eftersom den form som orden står i klargör att det rör sig om män. Det första ordet är maskulinum singular, det andra kan vara antingen maskulinum eller neutrum, men neutrum är osannolikt. Kvinnliga väsenden är helt uteslutna.

I vilket fall, om Dubuisson har rätt, så ”förmedlades” snarare avrättningen till Pilatus; alltså det skedde genom hans försorg. Därmed är det underförstått att det var judarna som låg bakom och rimligen något som Tacitus inte skulle ha skrivit eller ens varit medveten om. Att Tacitus så uttryckligen skulle ha förmedlat kristna värderingar om judarnas skuld i dödandet av Jesus förefaller minst sagt vara osannolikt.

Roger Viklund, 2011-04-14

[1] Michel Dubuisson, Le «procurateur» de Judée (Revue belge de philologie et d’histoire. Tome 77 fasc. 1, 1999. Antiquite – Oudheid. pp. 131-136).

[2] L. Herrmann, Chrestos. Témoignages païens et juifs sur le christianisme du premier siècle, Bruxelles, 1970.

14 kommentarer

« Older entries

	link vào ku om Suetonius most probably wrote…
	DBlocker om Allusions to Christianity and…
	Bernard Bel om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Roger Viklund om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Bernard Bel om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Bernard Bel om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Bill Horst om Allusions to Christianity and…
	Marvella Wampole om Allusions to Christianity and…
	vbucks free om A Fourteenth Century Text in w…
	Roger Viklund om A Fourteenth Century Text in w…

Jesus granskad

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 6 – inskriptionen

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 5 – månen och stjärnorna

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 4 – spikar och ensam

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 3 – korsets utformning

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 2 – Med böjda ben från sidan

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 1 – Bakgrund och översikt

På tal om synd

Francis Watson on the Secret Gospel of Mark

Beundran – en personlig betraktelse

Sokrates, kejsarna och bevisläget

The Jesus Passages in Josephus – a Case Study: Excursus – ”The Emmaus Narrative in Luke”

Excursus: The Emmaus Narrative in Luke

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie: Exkurs – ”Emmausberättelsen hos Lukas”

Exkurs: Emmausberättelsen hos Lukas

De subjektiva rekonstruktionsmetoderna av Jesusgestalten

Är Tacituspassagen trots allt förfalskad? – Michel Dubuisson

Roger Viklunds blogg

Bloggens innehåll

Innehållsförteckning

Sök i Jesus granskad

Prenumeration via epost

Arkiv/Archive

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier/Categories

Meta