Med tanke på att debatten rörande bevisläget för Jesus’ och andra antika gestalters existens i skrivande stund är på topp, vänder jag fokus för att undersöka hur det verkligen förhåller sig. Enligt mitt förmenande förekommer en hel del missuppfattningar, och baseras antaganden på felaktig information. En mycket vanlig kommentar är att Jesus är minst lika bra bevittnad som många andra gestalter vilkas existens vi inte betvivlar. Dick Harrison lät i sitt blogginlägg den 11 april 2011 framhålla att ”[k]ällorna om Jesus är ovanligt många, sett ur forntids- och antikhistoriskt perspektiv.” Men antalet källor saknar betydelse om ingen enda av dessa källor är trovärdig. I kommentaren till samma inlägg tyckte signaturen ”Herr_Nilsson” att det var litet ”märkligt” att ingen förnekar att Sokrates funnits trots att vi inte vet mer om honom än om Jesus”? Just Sokrates brukar ofta framhållas tillsammans med någon romersk kejsare som exempel på personer som inte på något sätt är bättre bevittnade än Jesu. Men är detta verkligen sant? I detta inlägg ska jag syna detta påstående och också visa att det inte är sant.
Sokrates
Den berömde filosofen Sokrates brukar anföras som ett jämförande exempel till Jesusgestalten. I likhet med Jesus har han inte efterlämnat några egna skrifter utan allt vi vet om honom kommer från andra. Fast Sokrates’ levnad är betydligt starkare belagd än Jesu levnad. Sokrates’ (470 eller 469–399 fvt) liv i Aten finns grundligt beskrivet av både Platon (427–347 fvt) och Xenofon (ca 428–354 fvt). Dessa var personliga vänner till Sokrates och de var båda närmare 30 år gamla när Sokrates tvingades tömma giftbägaren år 399 fvt. De har på var sitt sätt skildrat Sokrates’ liv. Även den samtide atenske komediförfattaren Aristofanes (ca 445–ca 385 fvt) tecknar år 423 fvt en bild av Sokrates i ”Molnen”, då en rätt satirisk sådan.
Det finns också ytterligare samtida källor som styrker Sokrates’ existens. Gabriele Giannantoni (1932–1998) har i sitt verk Socratis et Socraticorum Reliquiae samlat alla fragment från antiken där uttalanden görs om Sokrates. Dessa fragment innefattar ett antal personer som mött Sokrates och dessa vittnesbörd räcker gott för att styrka att Sokrates har funnits. Bland de författare Giannantoni återger finns ytterligare en av Sokrates’ lärjungar, då Aischines Sokratikern (ca 425-ca 350 fvt), samt också grundaren av den kyniska skolan, Antisthenes (ca 455-360 fvt).
Det finns alltså många samtida vittnen som i skrift berättat om Sokrates och dessutom beskrivit honom på vitt skilda sätt alltifrån Platons upphöjda bild till Aristofanes’ förnedrande. Utöver dessa “vittnen” finns också de något senare författarna, såsom atenaren Aristoteles (384–322 fvt), vilken föddes 15 år efter Sokrates’ död och som ger ett fullödigt porträtt av Sokrates.
I fallet Jesus finns till synes inga sådana källor. Det enda vi har är skrifter författade långt efter Jesu påstådda död av anonyma författare; skrifter som först senare påstås ha skrivits av den eller den personen. Alla dessa skrifter är också förmedlade av individer som själva dyrkade denne Jesus som en uppenbarelse från Gud. De utomkristna så kallade vittnena är från senare tid och antingen av obetydlig karaktär, tolkade tendentiöst trots att också de sannolikt baserar sig på religionens egna föreställningar, eller som i fallet Josefus är tillagda av kristna i efterhand för att de skulle få sina egna föreställningar rättfärdigade. Bevisläget skiljer sig högst väsentligt.
Tiberius
Det andra exemplet jag tog upp i början gällde de romerska kejsarna. Parallellen är egentligen dömd att misslyckas redan från start, då de romerska kejsarnas existens är så mycket starkare bekräftad att en jämförelse med Jesus framstår som något ”pinsam”. Men ändå görs dessa jämförelser gång på gång. Nu finns det ju ett antal kejsare att välja på och jag kan givetvis inte gå igenom beläggen ett och ett för att de alla har funnits; det vore en övermäktig uppgift. Men återigen väljer jag ett exempel som brukar åberopas. Det är alltså historicitetsförespråkarna själva, och inte jag, som har valt detta exempel. Man får då förutsätta att de har valt en kejsare som de anser bäst kunna stärka deras uppfattning.
Jag kommer därför att undersöka grunderna för att kejsar Tiberius har funnits. Exemplet kan anses vara väl valt dels eftersom Tiberius var kejsare under den tid då Jesus sägs ha varit aktiv, dels för att inte mindre än två av mina kritiker har åberopat just Tiberius som en jämförelse på en kejsare som inte är bättre belagd än Jesus men som vi ändå tror har funnits.
I artikeln Har Jesus funnits? som publicerats i såväl tryckta medier som på Internet, bemöter teologen och generalsekreteraren för Svenska Evangeliska Alliansen, Stefan Gustavsson, den artikel jag hade inne i Aftonbladet den 6 januari 2006. Han räknar där upp tio källor:
”Vi har tillgång till tio icke-kristna källor som nämner Jesus eller människors tro på Jesus, inom en tidsram av 150 år efter hans liv. Källorna är:
- Josefus, judisk historieskrivare
- Tacitus, romersk historieskrivare
- Plinius den yngre, romersk politiker
- Phlegon, krönikeskrivare
- Thallus, historiker
- Suetonius, romersk historiker
- Lukianos från Samosata, grekisk författare och satiriker
- Celsus, romersk filosof
- Mara Bar-Serapion, privat brevväxling mellan far och son
- Talmud, judisk skriftsamling”
Vid det här laget borde läsarna av denna blogg känna till merparten av dessa källors trovärdighet (eller rättare sagt brist på densamma). Stefan Gustavsson fortsätter emellertid och skriver då följande:
”Som en jämförelse kan nämnas att den romerske kejsaren Tiberius, kejsare över hela det väldiga romerska imperiet, inte är omnämnd i fler källor. Det finns tio källor om Tiberius (en av dem är Lukas 3:1) inom en tidsram av 150 år från hans liv! Självklart måste källvärdet hos olika källor, om både Jesus och Tiberius, diskuteras och utvärderas, men att bara rakt av underkänna ett så stort antal källor är inte seriöst. Om en sådan hållning skulle tillämpas generellt blir historisk kunskap och forskning omöjlig.”
Vem Stefan Gustavsson förlitar sig på för uppgiften att det bara skulle finnas tio källor om Tiberius, framgår inte. Vad gäller uppgiften om de tio Jesuskällorna hänvisar han till Gary Habermas; The Historical Jesus (College Press, 1996), och kanske hämtar han uppgiften om Tiberiuskällorna också därifrån, men då han inte anger någon sida i boken är detta svårkontrollerat. I vilket fall påstår Josh McDowell exakt detsamma och såvitt jag har kunnat spåra uppgiften verkar ursprunget vara just McDowell. Det är uppenbarligen en populär uppgift som kopieras av många, däribland en annan av mina kritiker. Teologie doktorn och lektorn i Nya Testamentets exegetik vid Örebro teologiska högskola, Mikael Tellbe, påstod nämligen detsamma i en artikel publicerad på Örebro missionsskolas webbplats, men numera bortplockad. I vilket fall skrev Tellbe när det begav sig:
”Skulle RV:s kritiska metod användas på andra historiska personer skulle vi få eliminera ett tämligen stort antal personer ur våra historieböcker. Som jämförelse kan sägas att kejsar Tiberius (samtida med Jesus) är omnämnd i tio källor (Luk 3:1 är en av dem) inom en tidsram av 150 år från hans liv.”
Detta verkar vara en lika populär retorisk abrovink som det är ett obestyrkt påstående; något även forskare dristar sig till att använda men få verkar bry sig om att kontrollera. Varken Gustavsson eller Tellbe uppger vilka dessa tio källor är. Men om de nu alla förlitar sig på Josh McDowell är det väl troligt att det är just de tio som han åberopar ”inom en tidsram av 150 år från” Tiberius’ liv. Dessa är Tacitus, Suetonius, Velleius Paterculus, Plutarchos, Plinius d.ä., Strabon, Seneca, Valerius Maximus, Josefus och Lukas.
Av dessa tio kan Lukas räknas bort, då han är en sekundär källa som sannolikt bygger på Josefus. Tacitus och Suetonius ger långa och utförliga skildringar av Tiberius’ regeringstid. Men bara för säkerhets skull kan vi lämna dem därhän då deras skildringar från början av 100-talet förmodligen i retorisk anda skulle stämplas som för sena. De behövs ändå inte åberopas. På samma sätt kan vi bortse från Plutarchos’ vittnesbörd från ungefär samma tid. Men sedan kommer bevisen slag i slag.
Josefus skriver om Tiberius vid flera tillfällen i båda sina stora historieverk från år 78 och 93 vt. Nästa vittne är Plinius den äldre som var 14 år när Tiberius dog och som bevittnar Tiberius’ existens. Seneca föddes år 4 fvt och dog ca år 65 vt. Han är alltså samtida med Tiberius och skriver också han om Tiberius. Ett omfattande arbete av Velleius Paterculus ger en utförlig och mycket mer positiv bild av Tiberius än den nidbild Tacitus tecknar. Velleius Paterculus föddes ca år 20 fvt och dog några år före Tiberius i början av 30-talet. Hans verk publicerades ca år 30. Således sammanföll Velleius Paterculus’ liv nästan helt med Tiberius’. Även Valerius Maximus var samtida med Tiberius och han talar om Tiberius i sitt verk som utkom också det ca år 30 vt. Den grekiske historikern, geografen och filosofen Strabon levde mellan 63/64 fvt och ca 24 vt. Han var alltså en något äldre samtida med Tiberius, vilken han omvittnar. I motsats till Jesusvittnena finns alltså ett antal med Tiberius samtida vittnen.
Men det intressanta är inte bara de tio vittnen som Josh McDowell uppräknar och som Gustavsson och Tellbe, och Gud vet hur många fler, utan egen undersökning tar för givet är de enda som finns, alls inte är alla källor som finns inom de 150 åren som sägs gälla. Det tog mig inte speciellt lång tid att faktisk hitta ytterligare sju källor som alla bevittnar Tiberius. Och jag gör alls inte anspråk på att ha hittat alla – det finns säkert fler. Jag bara kontrollerade de jag kunde dra mig till minnes.
I vilket fall skriver den judiske filosofen Filon något om Tiberius i bland annat ”De Legatione ad Gaium”. Filon föddes ca 20 fvt och dog ca år 50 vt. Också hans liv sammanföll alltså med Tiberius’. Kejsar Augustus skrev en självbiografi, Res Gestae Divi Augusti, som han efterlämnade i form av inskriptioner på en tempelvägg och på uppresta kopparplåtar. I denna bevittnar han sin adoptivson Tiberius och uppger också att han har utsett honom till sin efterträdare. Ovanpå detta har vi vittnesmål från Tiberius själv som på samma inskription tillfogat eget material.
Från sekelskiftet år 100 bevittnar både satirikern Juvenalis och den romerske författaren och ämbetsmannen Plinius den yngre, Tiberius’ levnad. Och dessutom finns ytterligare två med Tiberius samtida vittnen. Dels har vi skalden Horatius som levde mellan åren 65 och 8 fvt, dels Faedrus, den romerska litteraturens främste fabeldiktare.
Förutom dessa 17 vittnen, åberopar Tacitus och Suetonius flera äldre numera försvunna källor om Tiberius vilka de i sin tur byggt på, däribland de med Tiberius samtida Aufidius Bassus, och den romerske konsuln Servilius Nonianus.
Nu är detta endast en del av allt material som finns för att styrka Tiberius’ existens. Vi har ett antal skulpturer föreställande Tiberius, med all sannolikhet gjorda under hans levnad med honom som modell. Vi har ett otal mynt med hans bild, hans namn och uppgiften att han var kejsare. Dessutom finns inskriptioner som bevisar hans existens. Exempelvis finns den berömda inskription som år 1961 påträffades i Caesarea och där det sägs att Pilatus var prefekt under Tiberius’ regim.
En ytterligare viktig faktor att beakta är att Tiberius befinner sig i ett historiskt sammanhang ur vilket han inte kan lyftas ut med mindre än att man ersätter honom med en annan person. Ty någon måste ha varit kejsare i Romarriket från det att Augustus dog år 14 vt fram till Caligulas tillträde år 37 vt. Lyfter man ut Jesus ur historien påverkas ingenting i sak. Kristendomen tog sin start oavsett om där fanns en grundare eller ej. Men det måste ha funnits en romersk kejsare under perioden 14–37 vt.
Argumentet att någon måste ha grundat kristendomen är ett ogiltigt argument då otaliga religioner har uppstått utan att det finns skäl anta att dess förgrundsgestalt har funnits som historisk person. Nästan alla religioner har börjat med en gudomlig gestalt som troligen inte har funnits som historisk person. Vi har, för att nämna några, Mithras, Dionysos, Herakles, Krishna, Tor och Oden, Jupiter, Atena, Kybele och Attis, kanske också Buddha och Zarathustra. Kring alla dessa gestalter uppstod varaktiga religioner.
Om vi hade bara en bråkdel av dessa bevis för att Jesus har funnits skulle denna debatt aldrig behöva föras. Det skulle faktiskt räcka med endast ett av dessa bevis. Skillnaden i bevisläge för att Tiberius respektive Jesus har existerat måste vara uppenbar för alla.
Julius Caesar
I samma artikel lät Stefan Gustavsson också skriva följande:
”Historiker talar gärna om tillfället då Caesar gick över Rubicon, en biflod till Po, och tågade med sina styrkor mot Rom. Den händelsen betraktas som ett historiskt faktum. Vi känner till den från fyra vittnen från antiken, som lever två eller tre generationer efter händelsen och som alla går tillbaka till ett enda ögonvittne. De fyra vittnesmålen varierar också till sitt innehåll, beroende på ideologisk övertygelse. Ett av vittnena anger till och med en övernaturlig orsak till Caesars besluts att gå över floden. Ändå är historikerna överens: Caesar gick över Rubicon. Här är det intressant att jämföra Caesar och Jesus. Evangeliernas vittnesmål om Jesus är bättre, tidigare och baseras på fler ögonvittnen än uppgifterna om när Caesar gick över Rubicon. Liksom i fallet med Caesar ger evangelierna vissa händelser en övernaturlig förklaring. Om vi med sådan självklarhet räknar med Caesar, varför då betvivla Jesus?”
När jag skrev mitt bemötande av Stefan Gustavsson gjorde jag något mycket dumt. Jag brydde mig aldrig om att kontrollera sanningshalten i ovanstående citat. Jag borde naturligtvis ha förstått bättre, men likväl lät jag det passera. Visare av erfarenhet lät jag dock senare nagelfara påståendet inför en offentlig debatt som jag hade med just Gustavsson, i hopp om att han återigen skulle åberopa Rubicon-liknelsen. Tyvärr gjorde han inte det vid det tillfället, så jag fick i stället skriva en artikel av det material jag hade förberett: Korsade Julius Caesar Rubicon?
Det visade sig nämligen att inte heller dessa uppgifter var med sanningen överensstämmande. Minns att Gustavsson talar om endast ”fyra vittnen från antiken, som lever två eller tre generationer efter händelsen och som alla går tillbaka till ett enda ögonvittne.” Hoppla, kunde man säga. Men hur förhåller det sig; ett enda ögonvittne återgivet av fyra personer bortåt hundra år efter händelsen?
Julius Caesars anfall på Rom var en av de viktigaste händelserna i den antika historien. Följaktligen berättar i stort sett alla historiker från den tiden om hans korsande av Rubicon i samband därmed.
Bland de mer framstående historikerna kan nämnas Appianos (ca 160 vt), Suetonius (ca 120 vt), Plutarchos (ca 110 vt), Cassius Dio (ca 220 vt) och Strabon (som föddes 63/64 fvt). Dessutom vet vi att andra samtida historiker, som Titus Livius, Sallustius och Pollios skrev om händelsen, eftersom de senare historikerna säger sig bygga på deras numera försvunna historieverk.
Även den samtide poeten Catullus och den något senare verksamme historikern Velleius Paterculus (ca 20 fvt–efter 30 vt) nämner händelsen. Velleius Paterculus skriver: ”Caesar drog slutsatsen att kriget var oundvikligt och korsade Rubicon” (Historiae Romanae, 2:49).
Nu vet inte jag om Stefan Gustavsson menar att man för att kvala in som vittne måste nämna Rubicon med namn? Detta vore jämförbart med att säga att ingen skrivit om att Jesus korsat Jordan när han sägs ha tagit sig från en ort på ena sidan till en ort på den andra, såvida Jordan inte uttryckligen nämns i texten. Dessutom nämner inte heller Plinius, Suetonius, Tacitus, Mara bar Serapion eller Lukianos Jesus vid namn; så troligen heller inte Flegon och Thallos. Josefus är förfalskad och den judiska traditionens Jeshu hos Kelsos och i Talmud är sannolikt en konstruktion.
Utöver de fyra historiker som Stefan Gustavsson åberopar och de övriga historikerna som han inte nämner, vilka i sin tur citerar ur andra historikers nu försvunna verk, har vi vittnesbörd också från Julius Caesar själv. I sin självbiografi, då i boken Inbördeskriget, skriver han att han hade slagit läger i Ravenna när Rom förklarade honom krig. Då marscherade han genast med sina trupper till Ariminum, dagens Rimini, som ligger ca 5 mil söderut. Och för att överhuvudtaget kunna ta sig dit måste man passera Rubicon som ju utgjorde gränsen till dåvarande Italien.
Dessutom har vi filosofen Cicero, som i ett brev till sin förtrogne slav Tiro (brevet daterat den 27 januari år 49 fvt, endast drygt två veckor efter att Julius Caesar passerade Rubicon) skriver att Caesar nu i tur och ordning intagit Ariminum, Pisaurum, Ancona och Arretium och att Cicero därför lämnar Rom. Och man behöver bara studera kartan för att inse att Julius Caesar började invasionen av Italien längst upp genom att passera Rubicon, som utgjorde gränsen mot Italien och invaderade Ariminum och därefter intog stad efter stad längs kusten.
Detta bekräftas ytterligare också i brev från både Pompejus och Julius Caesar till Cicero.
Sedan har vi förstås ett antal inskriptioner som indirekt bevisar att Julius Caesar korsade Rubicon, då hans marsch omtalas. Vi har också flera sorts mynt. Exempelvis präglades år 47 fvt, 2 år efter denna händelse, mynt med texten ”år 2 i Caesars tid”. Detta visar att Julius Caesar tillträdde som regent år 49 och styrker därigenom uppgiften att han då tillskansade sig makten genom att invadera Italien norrifrån och alltså passerade Rubicon.
Så parallellen haltar påtagligt. Julius Caesars korsande av Rubicon och därmed gränsen till dåvarande Italien är ett obestridligt faktum baserat på mängder av bevis. Dessutom är det en nödvändighet för att alls kunna förklara Roms äldre historia.
Om man ska jämföra Jesus med någon annan ska man definitivt inte välja en berömd kejsare, då deras respektive liv är oerhört mycket bättre belagda än vad Jesu liv är. Helst bör man göra jämförelsen med andra gestalter som sägs ha utfört mirakler, varit gudssöner, uppstått från de döda och rest till himlen. Många av dessa gestalter är med all sannolikhet icke-människor som aldrig levt ett liv på jorden. Ska man välja religionsstiftare ligger det i så fall närmare till hands att jämföra med gestalter som Siddharta Gautama Buddha eller persernas Zarathustra, vilka kanske heller inte har funnits. Och ska man nödvändigtvis välja historiska personer vore kanske en sådan som den judiske rabbi Hillel ett bra val. Denne är förvisso ytterst sparsamt bevittnad i sin samtid, och kan i det avseendet sägas likna Jesus.
Men det finns en viktig distinktion som inte alltid kommer fram och som de som argumenterar för en historisk Jesus sällan beaktar. Man säger likt Tellbe att om samma kritiska metod skulle ”användas på andra historiska personer skulle vi få eliminera ett tämligen stort antal personer ur våra historieböcker”. Och visst, om Jesus BARA vore sparsamt bevittnad skulle detta i sig inte vara en tillräcklig grund för att hävda att han inte har funnits. Men det är inte bara det som gör att Jesu existens kan betvivlas. Det är också den omständigheten att de äldsta personerna som skildrar kristendomens tidiga skede inget vet om Jesus. De äldsta vet minst och ju längre tiden går, desto mer säger man sig veta. Det är som om minnet förbättras och blir bättre alltefter tiden går. Paulus inte bara undgår att bekräfta evangeliernas bild av Jesus, han direkt motsäger den. Och när sedan berättelsen uppkommer är den inte bara fylld av fantastiska berättelser, den är dessutom uppenbart konstruerad ur äldre textställen, och dessutom förekommer i endast en normativ version som utökas och utbroderas. Det undermåliga bevittnandet är således bara en omständighet som väcker misstanke och skulle som enda omständighet inte leda till att Jesu själva existens ifrågasattes.
Men att säga att det skulle finnas tio (utomkristna) vittnen som styrker Jesu existens inom 150 år efter dennes levnad är helt fel. Det finns sannolikt inte ett enda emedan inget utgör ett oberoende vittne till att Jesus har levt. Detta är således lika felaktigt som det är att påstå att andra gestalter som Sokrates eller Tiberius, eller för den delen Julius Caesars marsch, vore ungefär likvärdigt Jesus bevittnade. Ty de är mångfalt bättre bevittnade.
Roger Viklund, 2011-04-17
Jesus granskad 