Språklig förflackning

Jag tänkte göra ett avsteg från mina vanliga inlägg om kristendomen och reflektera något över vårt språk. Jag tillhör de personer som ofta noterar ord och uttryck i såväl det talade som det skrivna språket; ord och uttryck som inte följer det etablerade mönstret, vilket vi en gång kommit överens om ska gälla i svenskan. Nu kan man säga att mönstren tenderar att ändras över tid och språkvårdarna brukar som regel bara acceptera de förändringar som sker. Säger tillräckligt många ”ta självmord” i stället för ”begå självmord” så är det plötsligt ett korrekt sätt att uttrycka sig. Själv anser jag att språkvårdarna i sin yrkesutövning i mycket högre grad skulle vara rådgivande än bara beskrivande. Vissa förändringar som sker i språket är givetvis till det bättre. Själv har jag länge förordat och också aktivt använt superlativformen av få; alltså färst (få, färre färst), eftersom ”minst mål” som man ofta hör inte betyder något annat än att målburarna är minst i storlek. Jag ”komparerar” också ord som höger och vänster, då jag anser att exempelvis ”den högraste stolen” fyller en funktion och därmed bör införas i svenskan för att berika språket. Men jag ser ingen anledning att låta mönster som bryter mot andra etablerade mönster vinna terräng, framför allt om det också är ologiskt.

Jag har länge ”stört mig” på uttryck som ”i början på 1700-talet”, som är en så vanlig (inte vanligt förekommande) tautologi. Det heter visserligen ”på 1700-talet”, men när detta föregås av ”i början”, ”i slutet”, etc., ska det vara ”av” alltså ”i början av 1700-talet”. En av de värsta tautologierna är dock ”ta till vara på”, som är en sammansmältning av ”ta tillvara” och ”ta vara på”. Den nya modetautologin synes emellertid vara uttrycket ”vanligt förekommande” som felaktigt går i analogi med ”ofta förekommande”, ”sällan förekommande”, etc. Att dessa senare uttryck är riktiga går lätt att konstatera genom att de går att vända på. Något förekommer ofta eller sällan, men vad förekommer vanligt? Det heter bara att det är ”vanligt” och inte ”vanligt förekommande”.

Andra fel som är så vanliga att ingen längre verkar reagera är att den efterföljande satsen inte stämmer med den inledande. Ordet ”dels” är så missbrukat att jag knappt kan koncentrera mig när någon inleder en sats med ”dels”. Kommer personen nu att fortsätta nästa sats också med ”dels”? Jag skulle gissa att så inte sker nio gånger av tio. Det heter ”dels, dels (och) dels”. Kan man inte hålla sig till den regeln, vore det betydligt bättre att man helt skippade användningen av ordet ”dels” och kanske använde ”delvis” i stället (som inte kräver att något speciellt följer); eller så inleder man satsen utan något villkor, vilket därmed gör att man är fri att fortsätta som man vill. Jämför: ”Dels är det alldeles för trångt, dels passar inte byrån i rummet” med: ”Det är alldeles för trångt och dessutom/sedan/för övrigt passar inte byrån i rummet”. Samma sak gäller också uttryck som ”å ena sidan” (som ska följas av ”å andra sidan”) och ”för det första” (som ska följas av ”för det andra”). En annan mycket vanlig konstruktion nu för tiden är att ersätta ”som” med ”jämfört med”. I Dagens eko i går (17.45) kunde man höra:

”Det är dubbelt så många som åker fast för narkotikabrott nu jämfört med för tio år sen, visar ny statistik.”

Jag är säker på att språkvårdarna anser att detta sätt att uttrycka sig är godkänt. Fast jag anser att det ska vara:

”Det är dubbelt så många som åker fast för narkotikabrott nu som för tio år sen, visar ny statistik.”

Sedan har vi uttryck som ”från–till” och ”mellan–och”. Det heter från klockan sju till klockan åtta, liksom det heter ”mellan syd och sydväst”. Lyssna på väderleksrapporten på radio och hör hur ofta uttrycket ”mellan–till” förekommer. Mellan åtta till tio sekundmeter …”

Därefter har vi skillnaden på singularis och pluralis. På en lokal radiokanal upprepar de i oändlighet ”musik från 50-, 60- och 70-talet”. Det ska givetvis vara ”talen” när de är fler än ett och endast om man byter ut ”och” mot ”eller” kan man tala om ”tal” i singularis. Vilket för oss över till räkneorden där en total förvirring råder och där man också från språkvårdarnas sida bara säger att det går lika bra med selleri”, dvs. allt är rätt. Om man tar räkneordet ”miljon” som exempel (det går lika bra med vadhelst som går att räkna upp, som stolar, miljarder, burkar, etc.) så råder det väl ingen oenighet om att det heter en miljon men två miljoner. Problemen uppstår när man ska uttrycka delar av heltal. Sålunda heter det 0,1 miljon, 1,1 miljon, 2,1 miljon, etc. Det är alltså siffran ett som bestämmer om det ska vara ental eller flertal, inte mängden i sig. På samma sätt heter det 0,2 miljoner, 1,2 miljoner, 2,2 miljoner osv. Det heter alltså 0,5 miljoner, 1,5 miljoner och 2,5 miljoner men däremot ½ miljon, 1 ½ miljon, 2 ½ miljon etc. Vid bråk är det alltså talets täljare som avgör om det ska räknas som ental eller flertal. Detta innebär att man säger/skriver ½ miljon, men ⅔ miljoner och 3 ½ miljon men 3 ⅔ miljoner, eftersom det är två stycken tredjedelar och därmed flertal.

En annan av mina stötestenar är skillnaden på fler och mer. Mer är mängd och fler är antal. Nu har man tydligen präntat in detta hos våra nyhetsuppläsare så att de använder fler inte bara när personer uppräknas utan också när det ska vara mer. Det gäller då främst när man talar om procentsatser. Även om det rör sig om bestämda enheter som ett visst antal personer, ska ordet ”mer” användas när man talar om att en viss procent av dem gjorde det eller det. Procent är alltid mängd. Hur ofta hör man inte ”fler procent” utan att man avser procentenheter.

Jag använder också en apostrof för att beteckna utelämnad bokstav. Jag avser då det upphöjda kommateckenliknande tecknet som också är samma tecken som det enkla citattecknet. Denna apostrof ska inte jämföras med engelskans genitivapostrof (med samma tecken), vilken är en styggelse i svenskan, onödig som den är – trots att hela samhället är nedlusat med skyltar som ”Johnny’s Café” eller ännu värre ”Johnny´s Café” (med fel apostrof). I engelskan som har plural-s är det praktiskt att kunna skilja på flertal och ägande. Det heter ”one chair” och ”two chairs”. Men om stolen eller stolarna kan sägas äga något måste man klargöra att det är detta som avses med ”s:et”. Alltså heter det ”one chair’s” (en stols) och ”two chairs’s” (två stolars). I det sistnämnda fallet kan man välja att utelämna det sista s:et och bara skriva chairs’. Eftersom vi i svenska inte har ”s” som pluraländelse utan i första hand ”ar”, ”or” och ”er” behöver vi inte denna engelska sed. Däremot kan det ibland vara nödvändigt att notera att ett s faktiskt saknas, eftersom vi inte kan foga ytterligare ett s till slutet av ett ord som redan slutar på s. Det är samma regel som säger att när ett uttryck förkortas och innan detta uttryck etablerats, kan man med en apostrof markera att här saknas bokstäver. Exempel på sådana ord som ofta förr markerades med apostrof är nå’n och sta’n, där apostrofen markerar att ”go” och ”de” är utelämnade (och inte utlämnade, som är något annat).

I mitt förra inlägg skrev jag: ” Men i så fall är det kristna som är Plinius’ källa och därmed också Tacitus’. Utan apostrofen, vilken markerar att det inte är Tacitus utan Tacitus’ källa som avses, kan denna mening missförstås. Språkrådet rekommenderar att man i sådana fall använder apostrof men jag väljer att likhet med hur man ofta gjorde förr alltid markera denna utelämnade bokstav. Och då jag arbetar inom ett fält där namnen oftast är grekiska eller romerska, och då mansnamn på grekiska och latin som regel slutar på ”s”, blir det rätt ofta att jag tillfogar en apostrof på slutet. Noterbart är att detta tecken inte är detsamma som akut accent (´) i exempelvis idé (där jag heller inte markerar accenten i pluralis [ideer] eftersom det i pluralis aldrig kan betonas fel) utan är det tecken på tangentbordet som finns till höger på samma knapp som * (under förutsättning att rättstavningsprogrammet automatiskt ändrar ‘ till ’). Sedan är jag inte alltid konsekvent och använder det äldre latinska mönstret för att markera genitiv, såsom ”Kristi lekamen” eller ”Jesu moder”. Där uttrycken känns etablerade använder jag dem så att jag skriver ”Jesu lära” men däremot ”Jesus’ hamburgerrestaurang”.

Andra ord som används felaktigt är hundratal och tusental när man avser tidsepoker. Hur ofta hör man inte om förhållanden som rådde under tusentalet. Ska man då tro att de avser det som de säger, alltså från år 1000 till år 1999, eller ska man gissa att de har sagt fel och avser tiohundratalet (1000–1099)? Ibland är detta självklart, ibland inte. Och ännu värre blir det när de talar om tvåtusentalet (2000–2999). Avser de då tjugohundratalet (2000–2099) eller nollnolltalet (2000–2009)? Man hör inte sällan sägas: ”under hela [nittonhundra]nittiotalet och tvåtusentalet” (1990–2999) trots att de menade ”under hela nittiotalet och nollnolltalet (1990–2009)”!

Slutligen finns naturligtvis dessa särskrivningar, vilka kanske utgör det största problemet i svenskan i dag. Men detta är så uttjatat utan att något har förbättrats och jag har ”tjatat” nog för denna gång. Detsamma kan sägas om syftningsfelen, där exempelvis ”[efter]som” ska sättas direkt framför det som åsyftas. I tal går detta att reglera genom att man med betoningen klargör vad ordet syftar på, men i skrift måste man placera ordet framför det man avser så att det också tydligt framgår vad som avses.

I vilket fall är språket främst till för att förmedla information, så det är viktigare att man talar och skriver än att man talar och skriver rätt. Givetvis har vi också rätt att begå fel och det gör vi allesammans ibland. Det är också skillnad på sammanhanget där dessa ”fel” begås. I samtalet med varandra kommer det hela tiden grodor ur våra munnar. Det är dock skillnad på detta småprat och den nyhetsuppläsning som sker i exempelvis ”nyheterna”, där texten redan finns nedskriven och är bearbetad. Vidare är det också skillnad mellan skrift och tal, där det ställs större krav på det som skrivs. Och sedan finns det officiella och inofficiella sammanhang. Därutöver har många människor svårt med språket, bland andra dyslektiker, och mina synpunkter i detta inlägg är inte riktat mot dessa människor eller för den delen mot någon annan. Även jag begår ibland horribla misstag, och det är viktigare med en fri debatt än med en perfekt svenska. Jag ville ändå sätta fokus på några detaljer som jag så ofta noterar och där jag önskar att åtminstone etablissemanget kunde bättre bemöda sig om att använda en korrekt svenska.

Roger Viklund, 2010-10-30

Annonser