Plinius som Jesusvittne. Del 2 – Vad säger Plinius om Christus?

Plinius den yngre, ca 61-113 vt.

Plinius den yngre, ca 61-113 vt.

Plinius som Jesusvittne. Del 1
Plinius som Jesusvittne. Del 3
Plinius som Jesusvittne. Del 4

Den romerske ämbetsmannen Gajus Plinius Caecilius Secundus, i Sverige mer känd som Plinius den yngre, föddes i början av 60-talet och dog bara drygt 50 år gammal, troligen år 113 vt. Efter att år 100 (samtidigt som Tacitus) ha blivit konsul, utnämndes han år 111 till ståthållare över provinsen Bithynia et Pontus i nordvästra Mindre Asien i nuvarande Turkiet. Som kejsarens utsände (legatus Augusti) skrev han ca år 112 ett brev till kejsar Trajanus för att rådfråga honom hur han skulle förfara med de kristna. (För den fullständiga texten i svensk översättning av Axel Mattsson, se mitt förra inlägg: Plinius som Jesusvittne. Del 1 – Plinius’ förfrågning och Trajanus’ svar).

I brevet säger Plinius sig aldrig tidigare ha deltagit i rättegångar mot kristna och därför inte veta vilka brott som bör bestraffas. Orsaken till detta är sannolikt att han först som ståthållare år 111 konfronterats med ”problemet”. Ska kristna bestraffas även om de har gjort bot och frånsagt sig den kristna läran, och ska de straffas bara för att de är kristna även om de inte har begått några lagbrott? Ska unga och gamla behandlas lika? Plinius säger sig ha förhört dem som påstås vara kristna. Ifall de har erkänt att de är kristna, har han genomfört ytterligare två förhör, där han hotat att straffa dem såvida de vidhöll sin tro. Och om de framhärdade i tron, lät han avrätta dem. Jag gör denna tolkning i likhet med andra översättningar, även om Mattson översätter till att Plinius endast bestraffar dem. Latinets ”supplicium” betyder visserligen straff eller tortyr, men vanligtvis (dock inte alltid) avses dödsstraff.

De som frånsade sig den kristna tron, tillbad kejsaren och förbannade Kristus, lät Plinius gå fria. Vissa påstods av angivare för att vara kristna och såvida de som angavs sade sig ha lämnat tron, gick de fria. Några sade sig ha lämnat kristendomen redan för 20 år sedan och de tog alla avstånd från den kristna läran.

Vissa engelska översättningar uppger, i motsats till Mattsson, att det skulle ha skett redan för ”25 år sedan” eftersom en hypotetisk rekonstruktion av Ritterhusius har quinque (fem) i stället för quoque (även), då ”viginti quinque” – tjugofem. Men överhuvudtaget är textstödet svagt då det äldsta bevarade texten av bok 10 är ett tryckt manuskript från början av 1500-talet. Emellertid finns texten bevittnad redan ca år 200 av Tertullianus, dock i en delvis annorlunda ordalydelse. Mer om detta senare!

Eftersom breven verkar föreligga i kronologisk ordning kan Plinius antas ha skrivit detta brev år 112, och 20 år bakåt i tiden leder oss till 90-talets början och kejsar Domitianus’ härjningar.

Plinius säger sig också ha torterat två kvinnliga slavar i hopp om att kunna utröna sanningen, men inte kunnat ”upptäcka något annat än en förvänd och omåttlig vidskepelse”. Plinius skriver att de kristna är rätt många och att ”vidskepelsen” har spridit sig också till byarna och han undrar hur han ska handskas med de kristna.

Namnet Jesus förekommer inte alls i texten och inte heller ges någon historisk information om Jesus eller Christus. Däremot förekommer ordet Christus vid tre tillfällen och det första lyder i Mattssons översättning:

”De som då förnekade att de var eller hade varit kristna … och dessutom smädade Kristus, dem ansåg jag mig böra släppa. De som verkligen är kristna kan nämligen icke enligt vad man påstår förmås till en enda sådan handling.”

Här talas alltså om att Plinius förmått de anklagade att smäda Kristus för att bevisa att de inte var kristna. Omnämnande nummer två förekommer i samband med att Plinius berättar om de som tidigare varit kristna men nu upphört att vara det:

”Även dessa åkallade samtliga din bild liksom även gudabilderna och de smädade också Kristus.”

Också denna gång sägs att de smädade Kristus. Det tredje omnämnandet av Christus och den passage som brukar åberopas till stöd för att Plinius bevittnar Jesu existens (av de som alls gör detta), lyder i Mattssons översättning:

”F ö försäkrade de att hela deras brott eller villfarelse hade bestått i följande handlingar: de brukade samlas en bestämd dag före gryningen och gemensamt sjunga en växelsång till Kristi ära såsom till en gud och därvid förbinda sig, inte till någon brottslig handling, utan att icke begå stöld, icke rån, icke äktenskapsbrott, icke bryta ett givet löfte, icke vägra att vid anmaning återlämna anförtrodda medel. Därefter brukade de åtskiljas och sedan åter samlas för att intaga en enkel och helt oskyldig måltid.”

”Affirmabant autem hanc fuisse summam vel culpae suae vel erroris, quod essent soliti stato die ante lucem convenire, carmenque Christo quasi deo dicere secum invicem seque sacramento non in scelus aliquod obstringere, sed ne furta ne latrocinia ne adulteria committerent, ne fidem fallerent, ne depositum appellati abnegarent. Quibus peractis morem sibi discedendi fuisse rursusque coeundi ad capiendum cibum, promiscuum tamen et innoxium;”

Man kan givetvis alltid översätta på olika sätt, såsom att välja ”gryningen” framför ”soluppgången”, men i stort sett har jag inget att invända mot Mattssons översättning eftersom sådana små variationer inte förändrar textens innehåll. Några detaljer kan dock belysas. Uttrycket att ”gemensamt sjunga en växelsång” skulle enligt min mening bättre återges med att ”växelvis med varandra sjunga en sång”. Uttrycket att sången sjöngs ”till Kristi ära” finner jag inget textstöd för. Sången sjöngs till Christus, inte till hans ära. Däremot kan man väl anta att det är hans ära som avses fastän så inte sägs.

I vilket fall omtalar Plinius två gånger att Kristus smädas och en gång att kristna sjunger en sång till Christus såsom till en gud. Att de uppmanas att smäda Christus utgör givetvis inget bevittnande av Jesus som en historisk person. Utöver det faktum att Jesus inte ens nämns vid namn och ingen historisk information ges, skulle samma sak ha kunnat hända exempelvis Paulus på 50-talet, och han skulle heller knappast med glädje ha smädat Christus – även om han såg honom som enbart ett andligt väsen.

Nyckelpassagen är emellertid ”Christo quasi deo”, alltså ”Christus såsom till en gud” eller ”Christus liksom till en gud”. Här varierar översättningarna och då även tolkningarna. Vissa försöker göra rätt mycket med denna mening och i stället för att tyda den så att Plinius uppger att kristna sjöng sånger till Christus som de sjunger till en gud tyda det så att de sjöng sånger till honom som om han vore en gud, och då underförstått – fastän han bara var en människa.  Jag ska försöka att i ett kommande inlägg utreda latinets ”quasi” och Plinius’ användning av ordet.

I vilket fall kan konstateras att Plinius inget berättar om Jesus och då naturligtvis inget om hans liv. Plinius säger att kristna sjunger sånger till Christus som till en gud, och frånsett ritualen med sången, är dyrkan av Christus inget nytt. Detta vet vi genom andra kristna källor, inte minst Paulus. Däremot utgör Plinius’ brev den äldsta utomkristna beskrivningen av kristnas riter och förhållande till Christus.

Varifrån har då Plinius fått sin information? Vissa spekulerar över att han fått den från Tacitus, vilken (åtminstone att döma av Plinius’ brev) var en mycket god vän. Detsamma spekuleras också när det gäller Tacitus’ bevittnande; han kan ha fått sin information från Plinius. Vad är hönan och vad är ägget?

Det vi vet är att Plinius deltagit i utfrågningar av kristna. Att han erhållit sin information om det han berättar därifrån verkar absolut rimligast, särskilt med tanke på att han skriver att han aldrig tidigare (under sin tid i Rom) har deltagit i några rannsakningar av kristna och därför inte vet hur han ska agera. Vem som berättat vad till vem när det gäller Plinius och Tacitus går inte att veta – om de alls avhandlat de kristna? Men Plinius röjer inte att han känner till mer än det han berättar. Det är visserligen inte omöjligt, till och med sannolikt, att han har hört berättas detsamma som Tacitus skriver och måhända är också Plinius Tacitus’ källa. Men i så fall är det kristna som är Plinius’ källa och därmed också Tacitus’.

Trajanus, romersk kejsare 98–117 vt

Trajanus, romersk kejsare 98–117 vt

Att vissa ska ha berättat för Plinius att de upphört att vara kristna för 20 (eller 25) år sedan styrker på intet vis att Plinius därmed skulle bevittna deras uppfattning om Jesus vid den tiden; allrahelst eftersom Plinius inte ens bevittnar Jesu existens.

Det kan också noteras att kejsar Trajanus svarar Plinius och säger att han använt det rätta tillvägagångssättet. Det har inte utarbetats några generella regler. Kejsaren säger att de kristna inte ska spåras upp. Om de anmäls och befinns var skyldiga, bör de bestraffas, men om de avsäger sig läran ska de gå fria. Han säger kanske indirekt att man kan se mellan fingrarna med att folk bekänner sig till den kristna tron om de inte ställer till besvär, och han påpekar också att inga anonyma anklagelser får förekomma.

Roger Viklund, 2010-10-25

3 kommentarer

  1. Den andre BB said,

    26 oktober, 2010 den 09:05

    En tämligen märklig behandling av personer som fyrtio år tidigare sades ha bränt Rom. Nog borde det väl finnas generella regler för bekämpandet av denna vidskepelse, särskilt om Domitianus var hård mot de kristna.

    Gilla

  2. Bengt Bengtsson said,

    30 oktober, 2010 den 18:24

    Du skriver här ovan bland annat följande beträffande : Och om de framhärdade i tron, lät han avrätta dem. Jag gör denna tolkning i likhet med andra översättningar, även om Mattson översätter till att Plinius endast bestraffar dem. Latinets ”supplicium” betyder visserligen straff eller tortyr, men vanligtvis (dock inte alltid) avses dödsstraff.

    Sedan avslutar du med att konstatera att kejsar Trajanus å sin sida anser: Om de anmäls och befinns var skyldiga, bör de bestraffas, men om de avsäger sig läran ska de gå fria.

    Använder även kejsar Trajanus sig av substantivet ”supplicium” för att beskriva vilken form av bestraffning han rekommenderar eller nyttjar han ett annat ord än Plinius?

    Gilla

  3. 30 oktober, 2010 den 19:46

    Nej, det gör Trajanus inte. Han använder latinets ”puniendi” som rimligen bör översättas med ”ska straffas”, tror jag. Det kommer nog från punio som betyder straffa, hämnas, utkräva hämnd.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: