”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning
”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 3: Theory of Handwriting
- Del 1: Smith som manuskriptjägare
- Del 2: Fyra handskriftsanalyser
- Del 4: Kontrollerad och personlig handstil: en kvantitativ studie
- Del 5: Skillnaden mellan jämförande handstilsundersökning och paleografi
- Del 6: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (nomina sacra & kolon)
- Del 7: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (pennlyft)
- Del 8: Slutord
Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.
For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”
Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.
Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning
Albert S. Osborn, 1858–1946, den jämförande handstilsundersökningens fader.
Jämförande handstilsundersökning, på engelska “forensic document examination” (FDE) och i USA vanligen kallat “questioned document examination” (QDE), kom att allmänt accepteras som en vetenskaplig metod först med Albert S. Osborn, vars bok Questioned Documents (1910) fortfarande betraktas som ett standardverk. Men disciplinen har varit kraftigt ifrågasatt. I en studie från 1989 fick metoden svidande kritik och artikelförfattarna menade att det saknades bevis för att det ens fanns experter i ämnet. I en senare större studie från 2009 gjord av National Academy of Sciences riktades stark kritik mot flera så kallade forensiska metoder, vilka anklagades för att ha litet stöd i systematisk forskning som kunde bekräfta teknikernas tillförlitlighet. Den jämförande handstilsundersökningen klarade sig i sammanhanget dock relativt väl, med endast uppmaningen att dess vetenskapliga grund borde stärkas. Och efter den förödande kritiken 1989 hade den jämförande handstilsundersökningen genomgått förändringar just för att säkerställa denna.
Ett antal artiklar på senare år har visat att handstilsundersökare, experter inom den jämförande handstilsundersökningen, lyckas avsevärt bättre än icke-experter i att avgöra om en handskriven text är äkta eller inte. En studie visade exempelvis att experter i endast 6,5 % av fallen parade samman två handskrifter som skrivna av samma person trots att de inte var det, och att icke-experter gjorde dylika felaktiga sammankopplingar sex gånger så ofta. En av orsakerna till denna skillnad är att experterna är mycket försiktiga i sina utlåtanden och inte vill gissa om de är osäkra. Följden blir att när de väl fäller ett omdöme är detta ofta mycket säkert. Andra nyligen genomförda studier har stött den vetenskapliga giltigheten av många av de viktigaste begreppen inom den jämförande handstilsundersökningen.
Peter Jeffery
Craig Evans’ misstanke om att handskriftsanalys inte verkar kunna avgöra äkthetsfrågan, rimmar illa med det ovan sagda. Andra forskare har ifrågasatt speciella delar av Anastasopoulous analys. Så säger Peter Jeffery att hennes jämförelse är att likställa med en jämförelse mellan äpplen och päron, eftersom Smith i huvudsak textade på grekiska och Klemensbrevet är skrivet med skrivstil. Och Tselikas underkände hela disciplinen och därmed också Anastasopoulous studie genom att påstå att den som skrev Klemensbrevet ändå inte skulle skriva med sin egen personliga stil (varför det faktum att stilen i Klemensbrevet inte liknande Smiths inte hade så stor betydelse). Vi menar dock att även om dessa invändningar kan synas rimliga, röjer de en okunnighet om grunden för den jämförande handstilsundersökningen eftersom denna vilar på en växande samling av empiriska data.
När en handstilsundersökare tar sig an en text söker denne efter speciella detaljer. Tom Davis menar att en viss författare är benägen att skriva på ett unikt sätt med vissa egenheter som en expert kan upptäcka och igenkänna i alla typer av skriven text producerad av denna författare. Dessa särdrag skiljer en författare från en annan även om man skriver på olika sätt, till exempel textar och skriver skrivstil. Varje individ kommer med tiden att utveckla speciella särdrag, egna knyckningar, slängar och snirklingar och allt efterhand som vi tränar vår handstil blir dessa befästa. Detta blir till slut del av vårt kinetiska (rörelse-)minne och bäddas in i rörelseblock som vi använder oavsett vilken skrift vi använder för stunden. Men hur själva skriften blir påverkas utöver detta också av andra omständigheter, som hur situationen ser ut när vi skriver och denna påverkar hur vi förmår röra vår hand. Det kan gälla sådana yttre och inre faktorer som om skribentens hand är varm eller kall, om skribenten är stressad eller lugn, nykter eller full, har lågt blodsocker, etc. Dessutom påverkas skriften av vad den är tänkt att användas till, om det bara är en personlig minnesanteckning eller något som är tänkt att andra ska läsa. Skriften påverkas givetvis också av om personen i fråga vill dölja sin egen handstil eller imitera någon annans.
För att ytterligare komplicera saken, så blir resultatet på papperet inte bara en kompromiss mellan dessa faktorer, utan kommer dessutom bokstäverna att variera i utseende mellan varandra. Denna variation kommer sig av att en människa inte är en maskin och den kallas för naturlig variation. Den förekommer alltid i äkta handskrivna texter och är ett tydligt tecken på att texten inte är förfalskad. Naturlig variation skall dock inte blandas samman med inkonsekvens i skrivandet. Det senare är ett tecken på att det rör sig om en förfalskning
Med utgångspunkt från detta har handstilsundersökarna slagit fast att vissa delar av vår handstil alltid utförs mer medvetet och andra delar mer omedvetet och att den senare är mycket svårare att kamouflera. Det är också därför handstilsundersökarna fokuserar på de delar av skriften som utförs omedvetet. Dessutom har förfalskare en tendens att även när de försöker dölja sina egenheter återfalla i sitt normala mönster och återgå till sina omedvetna egenheter som sitter i rörelseminnet. Den avgörande skillnaden mellan att skriva med sin egen handstil och att imitera någon annans är att den första använder proprioceptionen, en särskild sorts receptorer för att automatiskt kunna avgöra de egna kroppsdelarnas position och som är en del av kroppsuppfattningen, medan den senare i huvudsak bygger på synåterkoppling och därför i princip innebär att skribenten snarare ritar än skriver.
Scott G. Brown
Det innebär att när man försöker efterhärma någon annans stil måste man med synen hela tiden korrigera sitt skrivande och att det i sig är ett mycket ansträngande arbete som snart gör att man blir mentalt uttröttad. Det innebär i sin tur att man omedvetet återfaller i sina egna invanda rörelsemönster och detta framför allt när man ska skriva längre texter. Således uppkommer dessa ”misstag” troligare i slutet av texten.
Med andra ord, ett dokument och särskilt ett längre dokument skrivet i en svår handstil, är troligen inte förfalskat om skriften är konsekvent utförd. Det är därför intressant att notera, som Scott Brown gör, att Klemens’ brev till Theodoros är just detta, ett långt brev konsekvent skrivet från början till slut i en mycket svår 1700-talshandstil.
Agamemnon Tselikas
Hur var det då med Jefferys och Tselikas’ invändningar? Jämförde Anastasopoulou äpplen med päron? Enligt de riktlinjer som föreligger för handstilsundersökare bedömde hon ett material som var tillräckligt omfattande för att kunna göra en trovärdig analys, och hon identifierade de speciella egenheterna i den skrivna texten både i Klemensbrevet och hos Smith. Skillnaderna mellan den handstilsliknande 1700-talsstilen och Smiths mer textade stil är inte speciellt väsentlig eftersom hon fann ett antal egenheter i Smiths handstil som, om han hade skrivit Klemensbrevet, skulle ha funnits även där. Detta poängterade Anastasopoulou själv i både sin ursprungliga rapport och sitt senare förtydligande inlägg. Jeffery tog ingen notis om detta, måhända insåg det aldrig, eftersom han i en uppföljande artikel upprepade samma anklagelse om att det rörde sig om en jämförelse mellan äpplen och päron. Vad gäller Tselikas håller vi med honom om att en förfalskare definitivt skulle försöka dölja sin egen handstil, men vi menar att de omedvetna och djupt rotade aspekterna av handstilen sällan går att helt undertrycka.
Roger Viklund, 2016-10-19
Jesus granskad 
Lämna en kommentar