Jesus granskad

Boken Sources of the Jesus Tradition: Separating History from Myth (redaktör: Joseph Hoffmann) innehåller att antal uppsatser där forskare ger sin syn på olika aspekter av traditionerna kring den ”historiske” Jesus. I detta inlägg avser jag att sammanfatta det som Gerd Lüdemann avhandlar i Paul as a Witness to the Historical Jesus (s. 196–212).

Professor Gerd Lüdemann är en tysk nytestamentlig forskare som både är välrespekterad och kontroversiell. Tidigare innehade han en professur inom nytestamentliga studier vid den teologiska fakulteten i Göttingen. Men efter att han år 1999 utkommit med boken Der große Betrug: Und was Jesus wirklich sagte und tat (Det stora bedrägeriet: Och vad Jesus verkligen sade och gjorde) vari han hävdade att blott fem procent av det som i Bibeln tillskrivs Jesus också stammade från Jesus, fråntogs han sitt ämbete. De starka religiösa krafterna i området ansåg att han därmed inte kunde leda en sådan institution eftersom en sådan Jesus inte gick att förena med kyrkans och trons Jesus. Efter att ärendet behandlats hos delstatsregeringen upphävdes beslutet, men följden blev att hans professur omvandlades till en professur i tidig kristen historia och litteratur och att hans forskningsanslag högst väsentligt skars ned. (Källa: Engelska Wikipedia)

Det är således denne Lüdemann som har undersökt vad Paulus kan tänkas ha känt till om den ”historiske” Jesus. Och för att gå händelserna i förväg är Lüdemanns uppfattning att ”Paulus inte kan anses vara ett tillförlitligt vittne till vare sig Jesu undervisning, levnadsgärning eller historiska existens”. Lüdemann anser detta till trots att det har funnits en historisk Jesus.

Lüdemann inleder med att konstatera att Paulus varken kände Jesus personligen eller kallar sig själv för lärjunge. Här kan jag tillägga att Paulus använder ordet apostel, men detta betyder budbärare, inte lärjunge, alltså personlig elev åt en lärare. Paulus använder enligt Lüdemann inte på något sätt Jesu undervisning för sin egen teologiska frälsningslära. Lüdemann påtalar att det som för ”Jesus” var så centralt med ”Guds välde” knappt har någon betydelse alls för Paulus. För Paulus är det ”Guds rättfärdighet” som är det centrala för frälsningen och detta har ingen motsvarighet i ”Jesu undervisning”.

Lüdemanns uppfattning är att Paulus anser sitt Kristusväsen – det som uppenbarade sig för honom på hans väg till Damaskus – vara detsamma som den Jesus som uppenbarade sig för Kefas, de tolv och andra i Jerusalemförsamlingen. Det är enligt Lüdemann en stor skillnad på trons Kristus och på den Jesus som den historiska forskningen har blottlagt.

Men Lüdemann anser också att vi måste skilja på den historiske Jesus och den jordiske Jesus. Med den senare avser han Jesu födelse, liv och död, medan han med den förra avser den Jesus som historikerna konstruerat. Följaktligen kan evangelieförfattarna och Paulus endast ha haft en uppfattning om den jordiske och inte historiske Jesus. Samtidigt gör alltså Lüdemann bedömningen att Paulus i sina brev inte utgör ett trovärdigt vittne till den historiske Jesus.

Lüdemann anser att för Paulus är den uppståndne Jesus att likställa med den jordiske Jesus. Till stöd för den åsikten anför han den omständigheten att Paulus kallar den uppståndne Kristus för Herren men att han även kallar den jordiske Jesus för Herren. Han åberopar då ett antal textställen som han anser ska åsyfta den jordiske Jesus (1 Kor 6:14, 7:10f, 9:5, 9:14, 11:23; 2 Kor 8:9; 1 Thess 2:15; Gal 1:19, 6:14). Något märkligt är det att han inte gör något förbehåll gällande passager som sannolikt är senare tillägg (som 1 Thess 2:15). I vilket fall anser Lüdemann att Paulus ofta inte gör åtskillnad på människan Jesus och den uppståndne Jesus utan flätar samman dem.

HÄNVISNINGAR TILL JESUSUTTALANDEN

Därefter går Lüdemann igenom alla de gånger Paulus uttryckligen säger sig hänvisa till uttalanden gjorda av Jesus, eller om man ska vara noggrann, av Herren. Min kommentar är att det därmed inte alls är givet att han avser Jesus eftersom han också benämner Gud för Herren. Jag återger dessa textställen i turordning:

”De gifta ger jag en befallning som inte är min utan Herrens: En hustru får inte skilja sig från sin man – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man – och en man får inte överge sin hustru.” (1 Kor 7:10–11)

Lüdemann konstaterar det uppenbara att en kvinna i det judiska samhället ändå inte hade en sådan rätt; det hade endast mannen. Han skriver att fastän Paulus säger sig citera Herren, kan den historiske Jesus aldrig ha yttrat dessa ord emedan han aldrig skulle ha tagit med detta om kvinnor. Påbudet är anpassat för den hellenistiska världen där kvinnor hade skilsmässorätt och det således fanns en poäng i att markera att de inte ficks skilja sig. Ett påbud med samma innebörd förekommer också i Markusevangeliet 10:11–12, medan påbudet i Matt 5:32 och Luk 16:18 bara fördömer mäns rätt att skilja sig. Lüdemann förlägger detta till Q och det äldsta lagret och verkar anse att det går tillbaka till Jesus.

”Så har också Herren befallt att de som predikar evangeliet skall leva av evangeliet.” (1 Kor 9:14)

Lüdemann anser att Paulus kan ha haft samma yttrande som återfinns i Matt 10:10 och Luk 10:7 i åtanke (”Ty arbetaren är värd sin mat”). Samtidigt noterar han att Paulus’ yttrande förutsätter att det redan finns en missionerande rörelse och att denna befallning därför uppfunnits av denna grupp.

”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ’Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.’ På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.’” (1 Kor 11:23–25)

Enligt Lüdemann speglar denna text som skrevs ca år 51 en gemensam kristen måltid rörande kulten av Kristus. Lüdemann noterar att Paulus säger sig ha tagit emot informationen om detta från Herren. Han underkänner dock att Paulus skulle ha hämtat dessa Jesusord från en berättelse, liksom han underkänner den ordagranna och uppenbara betydelsen av att Paulus fått detta direkt meddelat av den himmelske Jesus.

Lüdemann påpekar att ”Herrens måltid” finns i olika form också hos synoptikerna men att den där framställs som en påskmåltid som Jesus hade med sina lärjungar medan det hos Paulus mer är en kultceremoni. Paulus betraktar Jesus som ett påskalamm och hans död dom ett påskoffer: ”Ty vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat” (1 Kor 5:7). Men Paulus låter inte påskoffret ingå i påskmåltiden.

Paulus ska enligt Lüdemann ha ansett att denna rit skulle utföras regelbundet. Det är något som firas till minne av något. Det handlar om att förklara en viss handling och det är enligt Lüdemann ytterst osannolikt att det skulle gå tillbaka till något som Jesus har sagt. Han frågar sig om det alls är tänkbart att en from judisk lärare ens symboliskt skulle bjuda in sina följeslagare att taga del av hans kött och blod.

”Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud.” (1 Kor 14:37)

Lüdemann avfärdar helt att Paulus här skulle åberopa ett Jesusord. Paulus vänder sig mot att några i Korinth agerar som profeter och påminner om att han skriver med Herrens auktoritet.

”Ty från er har Herrens ord gett återljud, inte bara i Makedonien och Akaja, utan överallt har er tro på Gud blivit känd, så att vi inte behöver säga något.” (1 Thess 1:8)

”Herrens ord” ska enligt Lüdemann här tolkas som Paulus’ missionsframgång.

”… de ord som Herren Jesus själv sade: Det är saligare att giva än att taga.” (Apg 20:35)

Jag förvånas ibland över att Lüdemann så till synes oreflekterat behandlar textstycken utan en kritisk bedömning. Paulus har ju trots allt inte skrivit Apostlagärningarna och det finns all anledning betvivla att det enda Jesusuttalande som inte återfinns i evangelierna verkligen skulle ha yttrats av Paulus. Nu avfärdar Lüdemann det på andra grunder, men frågan är om det alls skulle ha varit med.

I vilket fall noterar Lüdemann att ”yttrandet” har ett släktskap med en persisk levnadsregel som har rekonstruerats från den grekiske historikern Thukydides (ca 460–ca 400 fvt): ”att ge hellre än få”. Jag kan tillägga att detta med säkerhet är en gammal grekisk aforism. Också Aristoteles uttrycker en liknande tanke: ”And gratitude is felt towards him who gives, not towards him who does not take, and praise also is bestowed more on him” (Aristoteles, Den nikomachiska etiken, 4:1). I 2:a boken, 11:e kapitlet av Moralia skrev Plutarchos att ”Epikuros själv … endast kunde tillstå att det både är ädlare och ljuvligare att ge än att få [vänlighet].”

ANSPELNINGAR PÅ JESUSUTTALANDEN

Lüdemann tar sig sedan an de textställen där olika forskare anser sig finna ”dolda” anspelningar på sådant som förekommer i evangelierna. I dessa fall hänvisar Paulus inte till Herren utan bara lägger fram yttrandena utan att försöka få det att framstå som om Jesus skulle ha sagt något liknande. Jag ämnar inte gå igenom denna del på samma sätt utan nöjer mig med att bara återge citaten:

”Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte.” (Rom 12:14)

”Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor.” (Rom 12:17)

”Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.” (Rom 12:21)

”Fullgör era skyldigheter mot alla: skatt åt den ni är skyldiga skatt, tull åt den ni är skyldiga tull, vördnad åt den som bör få vördnad och heder åt den som bör få heder.” (Rom 13:7)

”Stå inte i skuld till någon utom i kärlek till varandra. Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen.  Dessa bud: Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte mörda, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär, och alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken gör inte något ont mot sin nästa. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse.” (Rom 13:8–10)

”Men du, varför dömer du din broder?” (Rom 14:10)

”Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller.” (Rom 14:13)

”Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent.” (Rom 14:14)

”Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande.” (1 Thess 4:8)

”Vi behöver inte skriva till er om broderskärleken. Ni har ju fått lära er av Gud att älska varandra.” (1 Thess 4:9)

”Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren.” (1 Thess 4:13–17)

”Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten.” (1 Thess 5:2)

”När folk säger: ’Fred och trygghet’, då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan.” (1 Thess 5:3)

”Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra.” (1 Thess 5:6)

”Håll frid med varandra.” (1 Thess 5:13)

”Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva i stället alltid efter att göra gott mot varandra och mot alla människor.” (1 Thess 5:15)

”Var alltid glada”. (1 Thess 5:16)

Lüdemann avfärdar sedan dessa yttranden ett efter ett. Detta är på sätt och vis onödigt emedan Paulus i vilket fall inte påstår att Jesus skulle ha yttrat dem, liksom det i de flesta fall inte ens finns nära paralleller i evangelierna.

SLUTSATSER:

För det första finns det enligt Lüdemann två specifika referenser till Jesus som gör det säkert att Paulus kände till traditioner om Jesu undervisning och vissa element av denna undervisning. Men Lüdemann säger inte vilka dessa två skulle vara och av de han tidigare redogjort för framgår heller inte vilka de skulle vara. Jag gissar att han anser att den ena är 1 Kor 7:10–11, om att en hustru inte får skilja sig från sin man, men vilken den andra i så fall är kan jag inte avgöra.

För det andra anser Lüdemann att det trots detta finns få referenser till Jesu undervisning, såväl uttryckliga som underförstådda. Han anser att argumentet att Paulus visste att hans läsare redan var bekanta med dem genom att Paulus tidigare på sina missionsresor förmedlat dem och att Paulus av den anledningen underlät att ta upp dem, inte är övertygande. Paulus både kunde förutsätta och förutsätter att hans läsare skulle ha viss kännedom om Septuaginta, den grekiska översättningen av det som kristna senare kom att kalla GT. Trots detta citerar han Septuaginta oavlåtligt – kanske just för att göra dem bekanta med dess innehåll. Paulus ger heller inte sken av att han muntligt hade överfört denna Jesustradition till församlingen i Korinth i samband med sin undervisning där. I Första Korinthierbrevet 2:1-2 och 15:3-5 sammanfattar han det viktigaste som han undervisade om och där finns inget som tyder på att detta innefattade en berättelse om Jesu liv eller en sammanfattning av hans undervisning.

För det tredje påpekar Lüdemann att Paulus inte vid ett enda tillfälle säger att Jesus var en lärare, att ”Jesusorden” skulle ha varit undervisning eller att någon ”kristen” var lärjunge. Paulus låter inte vid ett enda tillfälle säga att ”Jesusorden” skulle komma från Jesus. Antingen säger han att de är Herrens; eller så [tillägg från mig] Guds, hans egna eller ingens alls.

För det fjärde ska uttrycket ”Kristi lag” enligt Lüdemann inte tolkas som summan av Jesu undervisning utan som lagen om kärlek.

Lüdemann avslutar:

“Paul thought that a person named Jesus had lived and that he now sat at the right hand of God in heaven. Yet he shows only a passing acquaintance with traditions related to his life and nowhere an independent acquaintance with them. In short, Paul cannot be considered a reliable witness to either the teachings, the life, or the historical existence of Jesus.”

Roger Viklund, 2011-07-02