Bemötande av Harrison

Jag tänkte framöver ta upp Stefan Gustavssons bok ”Skeptikerns guide till Jesus”. När jag läser boken märker jag att artiklarna på Newsmill, då även de jag skrev, har försvunnit till följd av att nyhetssajten lagts ner. Jag har med ett undantag publicerat mina artiklar parallellt även på denna blogg, och tänkte därför också lägga ut den saknade artikeln så här tre år i efterskott. Det var mitt första inlägg i denna omgång av den så kallade ”Stora Jesus-debatten”. Newsmill gav artikeln det olyckliga namnet ”Harrisson är själv den stora konspirationsteoretikern” (åtkomlig genom Waybackmachine) med Harrison felstavat dessutom. Jag minns inte vilket namn jag ursprungligen gav artikeln och väljer därför att nu ge den det opretentiösa namnet ”Bemötande av Harrison”.

Harrisons inlägg är också oåtkomligt på Newsmill men finns att läsa cashat: Dick Harrison: Att Jesus inte skulle ha funnits är en modern konspirationsteori.

Innan jag postar mitt inlägg klistrar jag in litet från Harrisons:

Harrison2.PNG

Mikael Nilssons kritik av undertecknad kännetecknas av den typ av konspirationsteoretiskt hypotesbygge som vissa närmast ”troende” ateister använder sig av för att svärta ned sina motståndare. Eftersom jag inte vet till vilket religiöst eller filosofiskt fack Nilsson hör eller vilka syften han har vill jag därmed inte göra gällande att han själv skulle vara ateist eller tillhöra en konspirationsteoretisk gruppering. Jag bara konstaterar faktum. Det finns en liten men debattglad grupp ateister som på ett närmast religiöst vis söker bevisa att Jesus inte har existerat, att hela Jesusidén vilar på en kristen konspiration någon gång under antiken. De är inte mottagliga för sakliga påståenden utan underkänner alla argument som går emot deras egen tes som undermåliga, oärliga, dumma, etc. De har helt enkelt bestämt sig för att Jesus inte har funnits, och de tolkar allt till att tyda på just detta.

För att bortförklara Jesu existens krävs att man förutsätter en mängd saker:

1. Man måste förutsätta en kristen konspiration i ett tidigt skede av kristendomens historia…

2. Man måste förutsätta att övergången från muntligt till skriftligt traditionsbevarande är abnorm i just fallet Jesus…

3. Man måste förutsätta att vissa antika texter är falska, trots att bevis saknas för att det rör sig om förfalskningar

4. Man måste förutsätta att ett behov uppstod att uppfinna en historisk Jesus i ett sekundärt skede…

5. Man  måste bortse från att alla diskrepanser i evangelierna tyder på att vi har att göra med separata, sinsemellan olika traditioner under kristendomens första decennier. …

6. Man måste bortse från att romerska författare nämner kristna grupperingar redan under första århundradet e.Kr….

Ju mer man begrundar alla dessa ”måsten” inser man att försöket att avfärda Jesus som historisk person snarast är att hänföra till kategorin ”moderna konspirationsteorier”, tillsammans med idén om att CIA var ansvarigt för WTC-attentaten och att NASA fejkade månlandningen.

Märk väl: jag har inga illusioner om att kunna övertyga eventuella motståndare med denna korta genomgång av argument. Jag har varit med för länge, läst för mycket, för att inbilla mig att det spelar någon roll vad man säger och vilka argument man nyttjar i den här debatten. Huvudproblemet är att hela frågan om Jesu existens är infekterad av förutfattade meningar och präglad av religiösa trosuppfattningar, och hit räknar jag även vissa ateistiska. För åtskilliga debattörer är frågan om Jesu existens alldeles för het. Det handlar mer om att få sina känslor och övertygelser bekräftade än om att applicera hävdvunna vetenskapliga metoder på ett komplicerat källäge. Att söka övertyga en troende ateist, som en gång för alla har bestämt sig för att Jesus är en sagofigur, är lika meningslöst som att försöka övertyga en kristen fundamentalist att Jesus med största sannolikhet inte gick på vatten.

 

Bemötande av Harrison

Viklund7.png

Ursprungligen publicerat på Newsmill 2011-05-14

Att vara historiker innebär inte per automatik att man har detaljkännedom inom alla historiska områden. Vad jag vet är Jesusforskning inte något som Dick Harrison har fördjupat sig i. På så sätt kan det kanske vara ursäktligt att han begår misstag. Det som är problematiskt med är dock att han påstår saker utan att ha täckning för det; kommenterar inte saken när man påpekar det för honom och fortsätter att lägga fram sina åsikter på samma felaktiga sätt. Det skriver Roger Viklund, författare till boken ”Den Jesus som aldrig funnits”.

Alldenstund jag var den förste att bemöta Dick Harrisons blogginlägg Fanns Jesus?, så har jag inte initierat denna debatt på Newsmill. Ändå tar jag mig friheten att kommentera den artikel som Dick Harrison skrev (Att Jesus inte skulle ha funnits är en modern konspirationsteori) som ett bemötande av Mikael Nilssons artikel Historiker: Hur kan Dick Harrison tro på Jesus? Jag har ingen avsikt att lägga mig i en eventuell strid mellan Nilsson och Harrison, men anser ändå att Harrisons generella påståenden i flera fall är inte bara grundlösa utan också beledsagas av samma metodik som han påstår sig ha upptäckt bland dem som ifrågasätter Bibel-Jesus’ existens. Genom att påstå att det rör sig om ett ”konspirationsteoretiskt hypotesbygge som vissa närmast ‘troende’ ateister använder sig av för att svärta ned sina motståndare, bygger faktiskt Harrison själv upp en konspirationsteori, där han anser att den brokiga samling individer som kritiskt ifrågasätter Jesu existens, genom en dold agenda försöker svärta ner de resultat som de ärliga och uppriktiga historicitetsförespråkarna bland historikerna kommit fram till.

I min värld är de goda historikerna faktaorienterade och en kompetent historiker håller sig för god för att svärta ner sina meningsmotståndare genom att slå samman dem och kollektivt brännmärka dem. Att det finns många ateister bland dem som ifrågasätter Jesu existens (och jag är inte en av dessa) hindrar inte att det också finns många andra med vitt skilda personliga uppfattningar. Argumentet är lika fånigt som argumentet att vi omöjligt kan ta religionshistorikernas påstående att Jesus har funnits på allvar, eftersom den absoluta majoriteten av dem som forskar om Jesus och kristendomen själva är kristna och därmed skulle drivas av oärliga motiv för att kunna bekräfta sina egna trosföreställningar. Det har ytterst med fakta att göra och inte med motiv. Att ateister (eller andra) skulle drivas av speciella (mer illvilliga) motiv än vad kristna (och andra) skulle göra, är att kollektivt skuldbelägga en hel grupp och ytterst osakligt.

Jag vet inte varifrån Harrison fått uppfattningen att om man ifrågasätter Jesu existens skulle man samtidigt förutsätta att ”hela Jesusidén vilar på en kristen konspiration någon gång under antiken”. Jag vill hävda att de bland Jesuskritikerna (eller mytikerna) som argumenterar för en kristen konspiration utgör en försvinnande liten del av dessa kritiker. Religioner och myter uppstår utan att någon behöver ha medvetet förlett, konspirerat eller haft för avsikt att forma något speciellt. Det kan villigt medges att religioner också uppstår genom att någon karismatisk person har startat den, men likväl behöver inte gudssonen i berättelsen vara densamma som den som först initierat rörelsen. Och visst, att det kan ha funnits en förlaga till Bibelns Jesus är fullt möjligt, dock obevisat.

I vilket fall blandar Harrison stort och smått. Exempelvis anför han som argument till vad som behövs för ”att bortförklara Jesu existens” (utöver en kristen konspiration) att man också ”måste bortse från att romerska författare nämner kristna grupperingar redan under första århundradet e.Kr., dvs. att kristendomen redan då hade vuxit sig så synlig och stor att den blev föremål för rapporter”. Återigen vet jag knappt någon kritiker som bortser från detta. Det är klart att det fanns kristna och det också tidigt. Det är inte detta som ifrågasätts utan vad dessa tidiga kristna trodde på.

Harrison bemöter oftast inte Jesus-kritikernas argument, utan i stället de argument som han tror att Jesus-kritikerna åberopar. Uttalanden som att man ”måste förutsätta att vissa antika texter är falska, trots att bevis saknas för att det rör sig om förfalskningar” är kanske på ytan imponerande, men när man skärskådar dem faller de platt till marken. Det saknas ju också bevis för att de är äkta. Huruvida en text eller ett textparti är äkta eller ej, bedöms utifrån omständigheter. Man kan inte avfärda en invändning mot en texts äkthet med förevändningen ”att bevis saknas för att det rör sig om förfalskningar”. Detta är en i grunden helt ovetenskaplig och förkastlig metod. En text bedöms på sina egna grunder och är det troligt att det är en förfalskning så är det troligt att det är en förfalskning. I sådana fall vore det horribelt att förutsätta att texten är äkta eftersom bevis saknas för att den är förfalskad.

Dessutom är det inte så att man måste förutsätta att ”vissa” antika texter är förfalskade, det räcker med en, Josefus. Och här tillstår Harrison i sitt blogginlägg själv att ”i hans [Josefus’] fall är källäget mer problematiskt”. Men Harrison räknar upp källor som om de självklart skulle bevittna något, vilket är ytterst tveksamt, trots att de sannolikt är äkta. Problemet är inte äktheten utan den tendentiösa tolkningen av dem; något jag avser att visa nedan gällande Mara Bar Serapion.

Att vara historiker innebär inte per automatik att man har detaljkännedom inom alla historiska områden. Tvärtom måste man för att inhämta djup kunskap specialisera sig på vissa områden, och vad jag vet är Jesusforskning inte något som Harrison har fördjupat sig i. På så sätt kan det kanske vara ursäktligt att man begår misstag. Det som är problematiskt med Harrisons hållning är dock att han påstår saker utan att ha täckning för det; kommenterar inte saken när man påpekar det för honom och fortsätter att lägga fram sina åsikter på samma felaktiga sätt.

Harrison skriver följande:

”De [som betvivlar att Jesus har existerat] är inte mottagliga för sakliga påståenden utan underkänner alla argument som går emot deras egen tes som undermåliga, oärliga, dumma, etc. De har helt enkelt bestämt sig för att Jesus inte har funnits, och de tolkar allt till att tyda på just detta.”

Men kan inte detta då tillämpas också på Harrison som heller inte verkar vara mottaglig för argument, utan väljer att använda argumenten på exakt samma sätt (med en tillbörlig försiktighetsmarkör, ska tilläggas)?

Frågan om Jesu existens är givetvis en stor fråga som kräver mycket utrymme för att avhandla. I stället för att ytligt kommentera Harrisons alla påståenden, väljer jag att mer på djupet ta upp en speciell omständighet och låter den få utgöra ett lämpligt exempel på vad jag anser vara besvärande i kombination med Harrisons tvärsäkerhet. I sitt blogginlägg räknar Harrison upp ett antal utomkristna historiska källor som han anser utgöra ett oberoende bevittnande av Jesus:

Kortfattade notiser om Jesus och de kristna återfinns hos romarna Tacitus, Suetonius och Plinius den yngre, samtliga verksamma kring år 100. Mara bar Sarapion, en syrisk stoiker, nämner redan på 70-talet Jesus i ett brev.”

Även de utomkristna historiska vittnesbörden kräver stort utrymme att avhandla och jag har tidigare på Newsmill kortfattat berört Josefus, Tacitus och Suetonius. Jag väljer därför denna gång Mara bar Serapion. Harrison skriver att Mara är en syrisk stoiker som ”redan på 70-talet” nämner Jesus i ett brev. Notera att Harrison skriver ”på 70-talet” och att han inte på något sätt antyder att detta skulle kunna vara osäkert. Nej, på 70-talet skriver Mara om Jesus! Men vad är sant i allt detta?

Mara var kanske en syrisk stoiker, son till en viss Serapion. Han är uppenbarligen i fångenskap när han skriver ett brev till sin son som också heter Serapion. I detta brev omnämns möjligen/troligen Jesus om än indirekt genom benämningen judarnas ”vise konung”.

Mara skriver vad som kan betraktas som ett uppbyggligt brev till sin son. Brevet som sådant har bevarats till eftervärlden i endast en syrisk handskrift som troligen är gjord på 600-talet och nu finns på British Museum i London (Syriac MS Additional 14658). Det är i längd motsvarande ca 6 A4-sidor och det berörda partiet lyder i min översättning till svenska:

”Vad kan vi annars säga när de visa med våld släpas bort av tyranner, och deras vishet blir av förtalet lagt i band, och deras förstånd underkuvas och är utan försvar. Vad tjänade atenarna på att döda Sokrates, emedan de i gengäld drabbades av svält och farsot? Eller Samos’ folk på att bränna Pythagoras, emedan deras land på ett ögonblick täcktes av sand? Eller judarna [på att döda] sin vise konung, emedan deras rike vid samma tid togs [från dem]. Gud hämnades dessa tre visa rättvist: atenarna dog av hunger, samoerna översvämmades ohjälpligt av havet, judarna, övergivna (eller: dödade) och fördrivna från sitt kungadöme, lever i total förskingring. Men Sokrates är inte död tack vare Platon; ej heller är Pythagoras tack vare Heras (Junos) staty; eller den vise konungen tack vare de nya lagar han förkunnade.”

Det är nämligen så att texten i sig inte innehåller någon identifiering av när brevet skrevs. Eftersom handskriften är från 600-talet måste brevet vara från före den tiden. I brevet nämns Sokrates, Platon och Pythagoras, alla verksamma flera hundra år före vår tidräknings början, så Mara måste skriva efter deras tid. Det är också en viss tveksamhet om vilken Pythagoras som Mara åsyftar, då det utöver den kände filosofen fanns ytterligare en Pythagoras som sägs ha kommit från Samos och varit verksam på 400-talet fvt. Denne var dessutom bildhuggare, varför han kan ha del i uppförandet av Heras eller Junos (den motsvarande romerska gudinnan) staty. Dock kan det åsyfta antingen en staty som romarna reste över filosofen Pythagoras som en av Greklands visaste män eller den staty av Hera som stod i templet i Samos och senare flyttades till Rom. Det troligaste är att Mara bara förväxlat de båda Pythagoras. I vilket fall berör det händelser och personer långt bakåt i tiden.

Med judarna vise konung är det mer osäkert. Konungen namnges aldrig men anses som regel vara Jesus. Mara undrar vad judarna tjänade ”[på att döda] sin vise konung, emedan deras rike vid samma tid togs [från dem].” Texten säger inget om att judarna skulle ha dödat sin vise konung utan orden inom hakparenteserna saknas i den syriska handskriften. Översättningen till att judarna dödar den vise konungen är mer en följd av att de två tidigare exemplen avser personer som dödats och i logikens följd detsamma borde gälla också den vise konungen. I vilket fall står det att vid samma tid som den vise konungen [dödades] fråntogs judarna sitt rike. Vidare sägs att judarna är ”fördrivna från sitt kungadöme, lever i total förskingring”. Just den judiska förskingringen skedde efter kriget mellan judar och romare åren 66-70, eller år 73 om man räknar in kapitulationen av den sista utposten på Masada.

Därför påstås Mara ha skrivit på 70-talet. Men varför då? Detta innebär i så fall endast att han skrivit efter år 73. Vidare kan sägas att den verkliga fördrivningen av judarna skedde först efter det andra stora kriget 132-135 vt. Det var då kejsar Hadrianus rensade hela Jerusalem på judar och rimligen skrev Mara därför någon gång efter år 135. I övrigt förekommer många förslag på när han har skrivit. Man undrar över varför Mara inte nämnde Jesus vid namn och spekulerar över när i historien det vore olämpligt att uttala namnet, men alla sådana förslag blir rena gissningar. Maras stad sägs ha förstörts av romarna och Mara ha tillfångatagits. Denna uppgift är emellertid allt för oprecis för att den med någon trovärdighet ska gå att koppla till en viss händelse och därmed en viss tid.

Det är helt enkelt ett mycket vitt tidsfönster som står öppet. Många apologeter förlägger givetvis tiden för brevets tillkomst till alldeles direkt efter år 73. Jag hävdar inte alls att Harrison skulle vara en kristen apologet – långt därifrån. Men i detta fall har han okritiskt övertagit deras argument, slagit fast det som en sanning och brännmärkt de som dristar sig till att ifrågasätta sanningshalten i uppgifterna. Merparten av forskarna synes vilja datera brevet till 100-talet och då sannolikt efter år 135. Vissa håller 200-talet som den troliga tiden men exempelvis Jacques Moreau (Les plus anciens Temoignages profanes sur Jesus, Paris 1935 s. 9) håller fönstret öppet ända fram till år 400.

Man bör ha följande saker i åtanke;

1) Texten säger aldrig att judarna dödade sin vise konung, även om det är en rimlig tolkning.

2) Vid judarnas krigsförluster både 70/73 och 135 vt hade de inget eget rike. De var tekniskt sett vid dessa tider ockuperade och lydde under Rom. Maras påstående att de fråntogs sitt kungadöme stämmer alltså inte in på någon av dessa båda händelser om vi ska tolka honom ordagrant. Det sista egentliga kungadöme de hade gick under när babylonierna intog Juda rike år 586 fvt. Visst kan man möjligen se det mackabeiska riket också som ett judiskt kungadöme (i stigande grad från år 165 fvt fram till år 63 fvt), men även detta ”kungadöme” gick i så fall under långt innan Jesus ska ha levat.

3) Mara säger att judarna fråntogs sitt rike vid samma tid som den vise konungen … dödades (?). Men avses 70/73 vt skiljer det fyra årtionden och om år 135 avses ett helt århundrade. Det är definitivt inte vid samma tid. Och om Mara skulle ha skrivit direkt efter krigsslutet skulle han definitivt inte ha ansett det vara vid samma tid. Vi kan kanske tycka att Sokrates och Platon dog vid samma tid, trots att en generation skilde dem åt, men knappast att Astrid Lindgren och Wilhelm Moberg gjorde det.

4) De båda övriga exemplen Mara ger är från 400-talet fvt, varför det vore logiskt att den vise konungen också skulle ha varit verksam vid denna tid.

För att parafrasera Harrison, så visst, brevet kan ha skrivits på 70-talet. Men det kan också ha skrivits på 100-, 200- eller 300-talet. Det kan till och med ha skrivits före Jesus antas ha levt. Och det är klart att om en person på 200-talet nämner att judarna dödade sin vise konung utgör yttrandet inte det minsta bevis för att Jesus har funnits, eftersom redan på 100-talet synes detta ha varit en någorlunda spridd uppfattning.

För att sammanfatta: Man kan alltid behandla ett ämne ytligt, sammanfatta det på ett lättsmält sätt och få det att framstå som övertygande, framför allt med lätt retoriska grepp. Men slutsatserna måste grunda sig på fakta och detaljkunskaper, och gällande exempelvis de så kallade utomkristna vittnena framstår knappast något enskilt vittne som ett oberoende vittne till Jesu existens. Att slå ihop dem alla blir därför inte av något värde om inget enda håller måttet.

Roger Viklund

Annonser

Harrison om Quirinius’ skattskrivning

harrisson

Dick Harrison

Den 25 december postade Dick Harrison ett inlägg på sin historieblogg; ett inlägg han namngav Vem var Quirinius? I sitt korta inlägg skriver Harrison att Quirinius var en uppkomling som blev konsul år 12 fvt och att han tjänstgjorde som ståthållare i Syrien mellan åren 6 och 9 vt. Harrison skriver också att Quirinius under sin tid som ståthållare i Syrien lät ”förrätta en folkräkning i den del av provinsen Syria som gick under beteckningen Judéen – där Betlehem ligger.” So far so good! Men sedan fortsätter Harrison:

”Evangelisten Lukas, eller någon av hans sagesmän, gjorde en felräkning eller blandade ihop ståthållare och folkräkningar. Det är nämligen högst troligt att förberedande folkräkningar hade ägt rum under decenniet före Quirinius projekt. Därmed blev ståthållaren utan egen förskyllan indragen i julevangeliet.”

Det är möjligt att jag tolkar Harrison fel, men för mig kan detta rimligen bara betyda att Lukas eller någon av de som informerade honom räknade fel och blandade samman ståthållarna och folkräkningarna. Detta måste då rimligen betyda att Jesus egentligen föddes under en annan ståthållare i samband en förberedande folkräkning. Den logiska konsekvensen av detta torde också bli att Jesus’ föräldrar ska ha tagit sig till Betlehem, fast vid en annan tid, och under en annan folkräkning så att Lukas’ berättelse ändå ska gå att harmoniera med Matteus’ uppgift om att Jesus föddes under Herodes den stores levnad (han dog år 4 fvt). Man varför då? Vad finns det för skäl att tro att författaren av Lukasevangeliet alls bygger på historiska uppgifter? Inget av det han säger förefaller vara riktigt, och det motsägs på de flesta punkterna av Matteus’ fullt ut lika osannolika berättelse.

”Lukas” har fel! Varför inte bara acceptera detta? Ty till och med de Jesusforskare som sätter tilltro till födelseberättelserna anser som regel att Jesus föddes i Nasaret, och att födelsen i Betlehem är helt uppdiktad för att tillfredsställa föreställningen om att Messias skulle födas i Davids födelsestad Betlehem. Varför Harrison vill krama ut någon form av historicitet i en uppenbart uppdiktad berättelse förstår jag inte. Både Matteus och Lukas ville att Jesus skulle vara en avspegling av kung David Kristus. De ville därför förlägga Jesu födelse till Betlehem och löste det på olika sätt. Lukas lät familjen temporärt resa till Betlehem för att Maria där skulle kunna föda Jesus på plats. Lukas’ lösning på hur han skulle få familjen att resa dit var helt enkelt att påstå att det skedde i samband med en påtvingad resa för att skattskriva sig.

Denna berättelse är då okänd för Matteus och det bästa beviset för att berättelsen är uppdiktad hos Lukas är att han får allt om bakfoten. Han väljer en skattskrivning som omtalas hos Josefus med de uppgifter som där förekommer om ståthållarens namn, stationeringsort och dylikt. Men eftersom det på den tiden inte förekom någon enhetlig tidräkning tog han miste på tiden, vet inte att det inte förekom några romerska skattskrivningar när Herodes regerade och undergräver därmed hela trovärdigheten i sin säkerligen alltigenom uppdiktade berättelse.

Jag har också försökt ta reda på Vad Harrison egentligen avser med ”förberedande folkräkningar”, vilka ”högst troligt” skulle ha ”ägt rum under decenniet före Quirinius projekt”. Harrison uppger ju inte vad han har för källa för denna dubiösa uppgift. Någon egentlig klarhet i frågan har jag emellertid inte uppnått, så jag får helt enkelt gissa vad han kan tänkas avse. Med tanke på att Harrison använder ett värdeuttryck som ”högst troligt” borde det rimligen röra sig om något som åtminstone har ett visst mått av stöd i äldre källor eller liknande. Problemet är att jag inte kan finna något sådant. Den enda hänvisning jag lyckas spåra upp är kristna apologeters hänvisning till Ethelbert Stauffers bok från 1960; Jesus and His Story, framför allt sidorna 21–35. Denne Stauffer har för att ”lösa” problemet med Quirinius’ skattskrivning i samband Jesu födelse föreslagit att det rörde sig om två skattskrivningar. En förberedande, som Lukas (2:1) benämner apografê (alltså ἀπογραφή) och där man enligt Stauffer upprättade en lista över personernas tillhörigheter. Vidare då den verkliga skattskrivningen, vilken enligt Stauffer egentligen ska benämnas apotimêsis (alltså ἀποτίμησις; se Josefus, Judiska fornminnen 18:4) och där själva beskattningen gjordes. Det skulle alltså vara denna senare apotimêsis som inträffade år 6 vt och den apografê som Lukas omtalar skulle således ha skett långt tidigare.

För att få detta att fungera måste då denna tidigare ”skattskrivning” ha skett långt tidigare; minst ett årtionde för att kunna harmoniera Jesu födelse med Herodes’ styre. Frånsett det utsiktslösa i att lista tillgångar tio år i förväg (då många tio år senare måste vara döda och alltsammans måste göras om) fanns inga skäl till att alls göra en folkräkning med medföljande skatteindrivning förrän Judeen kom under direkt romerskt styre – vilket skedde först år 6 vt. Ett än större problem är att det verkar alldeles saknas stöd för att det skulle ha förekommit en tidigare preliminär skattskrivning, trots Harrisons hävdande att det är ”högst troligt”. Det är bara något Stauffer föreslog för att kunna förklara att Lukas trots allt hade rätt.

Richard Carrier skriver i The Date of the Nativity in Luke (6th ed., 2011) att Ethelbert Stauffers bok Jesus and his Story “är så otroligt ovetande och felaktig rörande så många aspekter av den romerska historien och historisk metodik, att det är en pinsamhet för apologetisk vetenskap, åtminstone vad gäller hans behandling av folkräkningen.”

The source of Marchant’s error is his reliance on Ethelbert Stauffer’s Jesus and his Story (tr. by Richard and Clara Winston, 1960) which is so incredibly ignorant and incorrect about so many aspects of Roman history, and historical method, that it is an embarrassment to apologetic scholarship, at least in his treatment of the census (pp. 21-32). Since he is often cited nonetheless, I will give here a general list of the kind of damning problems present in his analysis that discredit him thoroughly:

  • Stauffer claims a census could take years to complete, even in Egypt, even though he cites no primary evidence, and in fact papyri demonstrate that there was a deadline of one year, and the census in Gaul, which he claims took forty years, in fact took only three, and that due only to exceptional circumstances
  • As evidence for the nature of a census in Syria under Augustus, Stauffer cites Lactantius describing census methods under the Tetrarchy in 300 A.D., yet that was a radically different situation. Roman government in 300 barely resembled any detail of government under Augustus, not the least of which being the fact that the entire population had the Roman citizenship at the time, the provinces had entirely different divisions and borders and officials, the world was in the midst of the most disastrous economic depression hitherto known, and barbarians were clamoring at every border posing a serious threat, requiring unprecedented levels of military requisitions and bureaucratic control.
  • Stauffer assumes that the presence of Roman procurators in a kingdom entailed the entire kingdom was regulated by a Roman taxation system, when in fact they merely collected tribute, and rarely cared how kings came up with it.
  • Stauffer claims, again without any evidence, that Apamea was a free city when taxed by Quirinius, when in fact that is false.
  • Stauffer offers no examples and no evidence of a client kingdom being subject to a Roman census, yet claims it was routine.
  • Stauffer assumes Quirinius was appointed to the level of authority of Agrippa after the latter’s death, which is not only unsupported by any evidence, but is absurd on so many levels it is hardly worth the effort of refutation (not the least fact being that, had that been so, then it would entail Augustus was grooming Quirinius to be his successor, as had been the case with Agrippa, yet Quirinius did not succeed him nor is there any evidence he was ever even considered).

Roger Viklund, 2012-01-01

Mitt bemötande av Dick Harrison på Newsmill

Då har också min artikel publicerats på Newsmill. Redaktionen gav den rubriken: Harrisson är själv den stora konspirationsteoretikern.

Viklund7

Att vara historiker innebär inte per automatik att man har detaljkännedom inom alla historiska områden. Vad jag vet är Jesusforskning inte något som Dick Harrison har fördjupat sig i. På så sätt kan det kanske vara ursäktligt att han begår misstag. Det som är problematiskt med [Harrisons hållning] är dock att han påstår saker utan att ha täckning för det; kommenterar inte saken när man påpekar det för honom och fortsätter att lägga fram sina åsikter på samma felaktiga sätt. Det skriver Roger Viklund, författare till boken ”Den Jesus som aldrig funnits”.

Jag har ingen avsikt att lägga mig i en eventuell strid mellan Nilsson och Harrison, men anser ändå att Harrisons generella påståenden i flera fall är inte bara grundlösa utan också beledsagas av samma metodik som han påstår sig ha upptäckt bland dem som ifrågasätter Bibel-Jesus’ existens. Genom att påstå att det rör sig om ett ”konspirationsteoretiskt hypotesbygge som vissa närmast ‘troende’ ateister använder sig av för att svärta ned sina motståndare, bygger faktiskt Harrison själv upp en konspirationsteori, där han anser att den brokiga samling individer som kritiskt ifrågasätter Jesu existens, genom en dold agenda försöker svärta ner de resultat som de ärliga och uppriktiga historicitetsförespråkarna bland historikerna kommit fram till.

Läs mer på Newsmill.

Jag kanske lägger ut texten också här framöver. (Artikeln finns nu att läsa under rubriken Bemötande av Harrison).

Roger Viklund, 2011-05-14

Mikael Nilsson svarar Dick Harrison på Newsmill

Mikael Nilsson svarar Dick Harrison på Newsmill; Harrison förbigår kritiken med talande tystnad. Det är ett punkt-för-punkt-bemötande som jag numera länkar till genom Way Back Machine.

Nilsson9

Några utdrag ur artikeln med inledande ingress:

”I stället för att bemöta kritiken mot hans teorier lägger Dick Harrison ut villospår. Man kan fråga sig varför Harrison är så ovillig att acceptera att en historisk person kan vara påhittad i detta fall.  Det vore inte första gången det händer – den schweiziska nationsgrundaren Wilhelm Tell är ett annat bra exempel. Det skriver Per Mikael Nilsson i en replik.”

”I sitt svar visar Dick Harrison att han inte har för avsikt att bemöta den kritik som jag levererar mot hans inlägg om bevisen för Jesus som historisk person. Istället lägger han ut villospår för att avleda uppmärksamheten från det som frågan egentligen gäller, nämligen 1) hans märkliga tillämpning av källkritiken samt 2) hans dåligt underbyggda argumentation angående bekräftelser av Jesus historicitet i icke-bibliska källor. En huvudpoäng i Harrisons villospår är att de som förnekar en historisk Jesus är ”konspirationsteoretiker” av samma sort som de som hävdar att NASA aldrig genomförde månlandningen.

Trots att Harrisons svar inte tar sig an min egentliga kritik så skall jag ändå gå igenom hans svar punkt för punkt och visa varför Harrison är fel ute även denna gång.”

Liknelserna med konspirationsteorier om NASA och månlandningen är bara löjeväckande så jag lämnar den därhän. Det får Harrison stå för själv.

2. Exempel från fall som inte har något med Jesusfallet att göra är i princip helt irrelevanta i sammanhanget. Man kan inte motivera godtagandet av en tveksam berättelse med att ”vi har accepterat andra historiska personer på lika dåliga eller sämre grunder”. Dessutom skjuter Harrison sig själv i foten med dessa exempel eftersom dessa figurers historiska grund styrkts just med den typ av material som lyser med sin frånvaro i Jesus fall. Harrison säger sig vara medveten om detta, men drar ändå upp dessa fall till diskussion.”

”Slutligen säger jag det igen: Harrison förbigår det faktum att jag visar att han har HELT FEL angående de andra källornas relevans för frågan om Jesus historicitet med total tystnad. Han har ingen koll på vad dessa källor egentligen innehåller för uppgifter och därför verkar han helst vilja glömma att han tog upp dem i sitt blogginlägg.

4. Varför Jesus skulle ha uppfunnits i ett senare skede är svårt att förstå. Det finns ingen anledning att anta att det gick till så. Det är ju runt denna figur hela ifrågasättandet av den rådande judendomen kretsar. Som sagt, jag finner det inte alls svårt att tänka mig att Jesusgestalten uppfanns för att motivera de reformer som man ville ha till stånd genom att placera källan till de nya påbuden i en gestalt avlad av gud, med absolut auktoritet på alla områden. Att detta gjordes vet vi de facto då det är detta som hela NT handlar om. Att talet om att Jesus var guds son eller Messias, uppväckte döda, själv uppstod osv. är uppdiktat av sektens egna historiemakare (Harrison skulle kalla dem konspiratörer), det är nog Harrison och jag överens om – hoppas jag!

Det vi strider om här är endast detaljen om den figur som sägs ha besuttit alla dessa helt orealistiska och löjliga kvaliteter verkligen var en historisk person eller inte.”

”Frågan om vad som skulle övertyga mig är ganska enkel. Kan bevis presenteras som håller för granskning så är jag inte främmande för att acceptera en historik modell för bibeljesus. De kristna däremot, kommer aldrig att övertygas eftersom bevis inte är en faktor för dem. De hänvisar endast till vetenskapares åsikter då de stöder deras egna förutfattade meningar. Kanske kan Harrison ta sig tid att besvara min ursprungliga kritik av hans blogginlägg och då ta sig an sitt uttalande om de icke-bibliska källorna på allvar?”

 

Dick Harrisons syn på Jesusfrågan

Fanns Jesus? Det är den fråga Dick Harrison ställer sig och också besvarar i ett blogginlägg den 11 april 2011. Hans svar ligger i hans slutsats:

”Slutsats: om vi applicerar vanlig källkritik talar det mesta för att Jesus har existerat. För att förklara bort honom krävs att vi förutsätter kort minne och en stor dos godtrogenhet hos mängder av människor under decennierna efter korsfästelsen, samt att vi bygger in en (obevisbar) kristen konspirationsteori tidigt i historien. Då är det mycket lättare att anta att en person vid namn Jesus har levt.”

Men innan vi går händelserna i förväg tänkte jag syna Harrisons argument och argumentationsteknik. Harrison skriver i inledningen att han inser att han genom att ta upp denna fråga öppnar sig ”för åtskillig kritik”. Han skriver:

”För en kristen fundamentalist är allt i Nya testamentet bokstavligen sant. För mången hängiven anti-kristen ateist är det tvärtom: det mesta, även Jesus, är påhittat. När en forskare uttalar sig i ämnet stöter hon sig per automatik med båda falangerna, och med många andra.”

Nu betraktar jag mig vare sig som en kristen fundamentalist eller som en ateist, och faktiskt heller inte som anti-kristen, även om jag vet att vissa betraktar mig som sådan genom min ståndpunkt i historiefrågan. I vilket fall, Harrison är historiker, men att vara historiker innebär inte att man har detaljkunskap inom alla historiska områden. Jag vet därför inte hur insatt Harrison är inom Jesusforskningen, men väljer ändå att bemöta hans argument utifrån föreställningen att han också äger detaljkunskaper i ämnet och utifrån insikten att liknande argument inte sällan framförs också av religionshistoriker med specialinriktning mot den tidiga kristendomen. Man kan därmed betrakta min analys och kritik som en analys av och en kritik mot dessa synpunkter i allmänhet, även om de just i detta fall har formulerats av Harrison.

Dick Harrison påpekar att för honom som historiker handlar det om vanlig källkritik och då att källorna ”skall ligga så nära händelsen och personen i tid och rum som möjligt” och att deras inbördes beroende, liksom deras tendens, skall utvärderas. Detta anser jag givetvis vara helt i sin ordning. Däremot ställer jag mig frågande till det som sedan följer när Harrison gör sin kortfattade genomgång av det han anser vara viktigast att framhålla – och då förutsätter jag, gjord med utgångspunkt från ovan nämnda sagda.

Harrison hävdar att källorna ”är ovanligt många, sett ur forntids- och antikhistoriskt perspektiv, och de ligger de omtalade händelser närmare i tiden än många andra antika och medeltida källor befinner sig i förhållande till sina händelser.” Frågan är dock om detta är sant. Det är sant att ”källorna” i Nya Testamentet ligger händelserna relativt nära, dock kan jag inte finna en enda av dessa texter som verkligen bekräftar Jesu fysiska existens och samtidigt ligger händelser så nära i tiden att det är rimligt tro att någon som i vuxen ålder upplevt Jesu eventuella gärning kunde ha varit vid liv för att nedteckna dessa (huvudsakligen anonyma) texter. Vidare är de också att betrakta som religiösa vittnesmål; berättande källor och inte historiska källor, emedan fokus knappast legat på att skildra historien utan på att sprida en föreställning.

Harrison skriver:

”De fyra evangelierna nedtecknades mellan 60-talet och början av 100-talet. Om dateringen är korrekt borde det, vid tiden för de första evangeliernas tillkomst, ha funnits äldre män och kvinnor som mindes den historiska personen Jesus. Möjligheten att helt och hållet ljuga ihop en historia har varit begränsad.”

Men om dateringen inte är korrekt då? Det finns trots allt goda skäl att tro att alla evangelier är skrivna efter år 70 och inget som tvingar att något enda av dem är skrivet före år 100.

För dateringen av evangelierna, se mina blogginlägg:

Miraklet om legionen i svinen vilket daterar Markusevangeliet
Den vanhelgande skändligheten som datering av Markusevangeliet
Apostlagärningarna som grund för att tidigarelägga evangelierna
Ignatios’ brev – äkthetsfrågan och deras roll i dateringen av evangelierna
Evangeliernas datering – sammanfattning av min ståndpunkt

I ett försök att styrka att det i evangelierna finns en historisk kärna som går tillbaka på Jesus åberopar Dick Harrison ”beroendekriteriet” där han ”finner betydande inbördes olikheter evangelierna emellan”. Han säger vidare att om ”samtliga evangelier istället hade gått tillbaka på en enda berättelse, förmedlad av en enda källa, hade bevisvärdet sjunkit.”

Det verkligt intressanta med detta är att samtidigt som historikern Dick Harrison här hänvisar till beroendekriteriet som ett tecken på att Jesus har funnits, skriver historikern Mikael Nilsson i det nya numret av Vetenskap & Historia att ”då man utvärderar en källas trovärdighet” handlar det ”bland annat om äkthet, närhet, tendens och beroende. De religiösa urkunderna kan inte leva upp till något av dessa krav.” Så för Harrison tyder beroendekriteriet på att det finns en kärna av sanning som går tillbaka på Jesus medan det för Nilsson tyder på att det inte bekräftar hans existens. Hur kan då historiker se så olika på denna sak?

Till att börja med förstår jag att Harrison enbart har utrymme för några få exempel, men principen skall ändå gälla. Harrison ger två exempel, dels att Judas enligt Matteusevangeliet 27:5 hängde sig medan han enligt Apostlagärningarna 1:18 föll framstupa på marken så att buken sprack och inälvorna rann ut; dels att i ”skildringen av den romerska övermakten i allmänhet och Pontius Pilatus i synnerhet skiljer sig evangelierna kraftigt från varandra.” Enligt Harrison tyder detta på att ”det har funnits olika traditioner i omlopp, förmedlade av konkurrerande berättarkulturer”. Men enligt Nilsson är problemet med beroendet ”att evangelierna är baserade antingen på varandra eller på okända källor som vi inte kan avgöra värdet på.” Han fortsätter: ”Trots detta motsäger de varandra angående i princip allt det berättar. Endast huvuddragen är desamma.” Se nästföljande inlägg: Mikael Nilssons syn på Jesusfrågan

Vi kan som bekant med relativt stor säkerhet säga att Markusevangeliet skrevs först. Vi kan också säga att (de anonyma) författarna av Matteusevangeliet och Lukasevangeliet fritt kopierade ”Markus”. Så alla berättelser och uttryck som förekommer hos både Markus och någon av de övriga beror på att ”Matteus” och ”Lukas” kopierat ”Markus”. Vidare är de likheter som finns mellan ”Matteus” och ”Lukas” beroende av att de antingen kopierat varandra eller en gemensam källa.

De båda exempel som Harrison åberopar visar snarare på något annat, nämligen att traditionen har broderats ut över tid. Detta kan åskådliggöras så att det inte handlar om två parallella händelser om utgår från en verklig händelse utan om en seriell händelse som hela tiden utvecklas över tid. Förrädaren Judas (hebreiska Jehuda), som säkerligen är en symbol för judarna, är en förrädare (liksom judarna som inte vill komma till tro) och hans gärning och död blir allt värre ju längre tiden går. Hos Markus endast förråder Judas Jesus. Hos Matteus ångrar han sig och hänger sig. Hos Lukas (Apg) faller han till marken och inälvorna rinner ut i och med att buken spricker. Ännu senare, på 130-talet ska en viss Papias ha skrivit följande:

”Judas vandrade omkring i världen som ett slående exempel på gudlöshet. Kroppen svällde upp så att han inte ens kunde komma fram där en vagn med lätthet går in, ja, det gick inte ens för hans väldiga huvud för sig. De sade att hans ögonlock var så uppsvällda att han inte alls kunde se ljuset, och inte ens en läkare kunde se dem med hjälp av optiska instrument. Så djupt hade de sjunkit in. Hans blygd var vidrigare och större än allt avskyvärt. Vid naturbehoven flöt var och maskar från hela kroppen ut där till hans vanära. När han efter många kval och straff nått slutet på den plats som var hans egen – som de säger – så ligger platsen öde och obebodd ännu i dag på grund av stanken. Ja, ännu kan ingen gå förbi där utan att hålla sig för näsan. Så starkt var utflödet på marken från hans kropp.” (Apostoliska fäderna, Papiasfragment 3)[1]

Samma sak kan sägas gälla den” romerska övermakten i allmänhet och Pontius Pilatus i synnerhet”. Allt efter att tiden gick, kom evangelierna och senare skrifter att bli allt mer proromerska. Av de nytestamentliga skrifterna är sannolikt Lukasevangeliet och Apostlagärningarna (vilka troligen har samma författare) de mest proromerska. Detta skedde helt enkelt av realpolitiska skäl. Det skedde dels för att undgå förföljelse, dels för att attrahera fler anhängare och dels för att ”kyrkan” blev allt mer hellenistisk och därmed ville locka romare.

Sedan verkar Harrison förutsätta lögnen och konspirationen för att kunna förklara uppkomsten av en religiös föreställning, genom att han bland annat skriver att möjligheten därmed varit begränsad ”att helt och hållet ljuga ihop en historia”. Denna idé måste rimligen grunda sig på att man har en så stark uppfattning genom kristendomens egna föreställningar om att Jesus varit en sann människa, att man hellre gör jämförelser med historiska personer som Sokrates eller Julius Caesar än med mytologiska som exempelvis Dionysos och Herakles. Berättelsen om Jesus liknar mer de som omgärdar de mytologiska gestalterna. Kring dessa senare halvgudar kunde tydligen också föreställningar uppkomma utan att vi har skäl att tro vare sig att de har funnits eller att folk har ljugit ihop deras historia. Med andra ord kan osanna trosföreställningar uppkomma utan att någon medvetet behöver ha ljugit.

Harrison fortsätter:

”Faktum är att vi har ännu äldre källor, eftersom aposteln Paulus äldsta brev stammar från ca 50, mindre än tjugo år efter korsfästelsen. Detta gör det svårt att argumentera bort Jesu existens på basis av samtidighetskravet.”

Detta är ett mycket belysande exempel på att de som förkastar argumenten för en icke-historisk Jesus inte vet vilka dessa argument är. Detta är så vanligt att det snarare är regel än undantag. Om inte evangelierna anses utgöra en tillräckligt solid grund för att befästa Jesu historicitet vänder man sig till Paulus vars skrifter med viss säkerhet går att förlägga till 50-talet. Detta är tillräckligt nära i tiden för att man inte ska kunna påstå att Paulus var ovetande om Jesu existens. Därmed tror man sig också ha bevisat att Jesus har funnits, ity ”Paulus äldsta brev stammar från ca 50, mindre än tjugo år efter korsfästelsen.” Tydligen är Harrison, i likhet med flera religionshistoriker, omedveten om att just Paulus är ett av mina och många andra ahistoricitetsförespråkares främsta argument till att Bibelns Jesus inte har funnits. Ty Paulus må ha levt nära händelserna i tid, men han är samtidigt tillsynes omedveten om i princip allt utöver att Jesus korsfästes och uppstod; händelser som han snarare förlägger i en himmelsk sfär än på jorden. Tyvärr läser många Paulus genom glasögon färgade av evangelieföreställningarna och tolkar därför in sådant hos Paulus som han aldrig säger. Till detta kommer också harmoniseringar i samband med översättningar som får det att framstå som om Paulus säger detsamma som evangelisterna. I likhet med Harrison anser jag att Paulus levde tillräckligt nära i tiden för att veta vad som hade hänt. När han då verkar vara helt ovetande om Jesu liv på jorden, finns i stället möjligheten att inget heller hade hänt.

Därefter går Harrison från kristna källor till icke-kristna källor, av vilka han uppräknar de han rimligen ser som de viktigaste. Problemet är att dessa så kallade källor inte är så okontroversiella som Harrison förefaller betrakta dem. Nu medger givetvis ett kort blogginlägg inte någon större fördjupning, men jag hade ändå förväntat mig mer av reservation inför uppräkningarna av källorna, vilka är Plinius, Suetonius, Tacitus, Mara Bar-Serapion och Josefus.

Och även om dessa källor är från mindre än hundra år efter de tänkta händelserna, skall enligt Harrison deras inbördes beroende och deras tendens bedömas. Han hänvisar till att ”kortfattade notiser om Jesus och de kristna återfinns hos romarna Tacitus, Suetonius och Plinius den yngre, samtliga verksamma kring år 100”. Primärt har jag två invändningar mot det Harrison här skriver. Uppgiften att de var ”verksamma kring år 100” är visserligen riktig men det hade varit mer i sin ordning att säga att de alla skrev en bit in på 100-talet (i perioden ca 110–120 vt); en viktig distinktion då det inte handlar om hela den period de var aktiva utan faktiskt den tid då de bevittnar det de tros bevittna; samt att detta därmed sker närmare ett århundrade efter att Jesus tros ha dött. Vidare är uppgiften att det återfinns kortfattade notiser om Jesus och de kristna hos dessa tre både irrelevant och oriktig, emedan det bara eventuellt gör det. Ingen av dem nämner för övrigt Jesus.

Plinius bevittnar visserligen kristnas existens på hans tid (i början av 110-talet), men detta finns det väl ingen som betvivlar? Plinius ger oss ingen information alls om Jesus som eventuell historisk person, eller några upplysningar överhuvudtaget om honom. Plinius använder inte ens namnet Jesus utan bara titeln Christus och då enbart i samband med att kristna i ett fall smädade Christus i ett annat sjöng sånger till Kristi ära. Så vad Plinius alls kan bidraga till i frågan om Jesu historicitet förstår jag inte.

För mer information se min bloggserie om Plinius med start här: Plinius som Jesusvittne. Del 1

Suetonius skriver som bekant om en Chrestus som uppviglar judar på 50-talet. Det är en populär teori att Suetonius därmed skulle avse Jesus, fast några bevis för att så är fallet finns inte; däremot goda skäl anta att så inte är fallet. Så att åberopa Suetonius som Jesusvittne, när denne möjligen/troligen inte ens avser Jesus, är inte speciellt konstruktivt.

För mer information se min bloggserie om Suetonius med start här: Suetonius som Jesusvittne. Del 1

Tacitus nämner Christus och att Pilatus lät avrätta honom. Så av de tre romerska vittnena är det bara Tacitus kvar och de ”ovanligt många” källorna blir därmed betydligt färre. Vidare är det så att den enda kvarvarande romerska källan Tacitus näppeligen ger ett oberoende bevittnande av Jesus. I stället finns goda skäl anta att han förmedlar det han hört kristna berätta. Visserligen visar detta att kristna på 110-talet ansåg att Jesus har funnits, men detta finns heller inget skäl att betvivla, allra minst som evangelierna vid denna tid var i omlopp. Harrison talar om att bedöma källorna utifrån ” tendens och beroende”. I detta fall verkar Tacitus vara just beroende och då av kristna föreställningar. Enligt Harrisons egen metodik skulle således den enda kvarvarande romerska icke-kristna källan vara beroende av kristna källor och måste därför rimligen underkännas som ett oberoende vittne. Därmed skulle ingen av de tre romerska källorna styrka att Jesus har funnits.

För mer information se min bloggserie om Tacitus med start här: Tacitus som Jesusvittne. Del 1

Vidare fortsätter Harrison med Mara bar Serapion och skriver att denne ”nämner redan på 70-talet Jesus i ett brev.” Det är bara att konstatera att detta uttalande av Harrison är felaktigt. På det sätt som han formulerar sig är detta inte sant. Visserligen KAN Mara bar Serapion ha skrivit på 70-talet, men att något är möjligt är givetvis inte detsamma som att det är sant. Maras vittnesmål, som blott är en antydning utan att någon ens namnges, går inte att datera. Brevet bör ha skrivits efter år 70, kanske hellre efter år 135 och möjligen så sent som på 200-talet eller till och med senare. Jag hade förväntat mig någon form av försiktighetsmarkör i detta yttrande, som exempelvis att Mara KAN ha skrivit så tidigt som på 70-talet. Som det nu framstår skulle denne Mara redan på 70-talet ha bevittnat Jesu existens, medan han endast i bästa fall förmedlar uppfattningar om kristendomen som i sin tur förmedlats av kristna i en tid då kristendomens föreställningar redan var spridda.

För mer information se min bloggartikel om Mara här: Osanningarna om Mara Bar Serapions s.k. ”vittnesmål” om Jesus

Slutligen nämner Harrison Josefus, men garderar sig här genom att säga att ”i hans fall är källäget mer problematiskt, eftersom delar av den bevarade texten tycks ha påverkats av senare kristna tillägg.” Ändå intar Harrison hela tiden en position där han utgår ifrån att också mycket suspekta källor trots allt i grunden är riktiga. I detta fall sträcker han sig så långt som till att tillstå att ”delar av den bevarade texten tycks ha påverkats av senare kristna tillägg”, medan det är fullt rimligt anta att alltsammans är kristna förfalskningar.

För mer information se min långa avhandling om Josefus uppdelad i avsnitt på min blogg med start här: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 1 eller avhandlingen i sin helhet på min webbplats här: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie

Problemet med Harrisons uppräkning är att han gör antaganden om varje källa som om den vore sann och gav ett oberoende vittnesbörd om Jesus. I själva verket är källäget ytterst bekymmersamt, något också Mikael Nilsson påpekar med emfas. Paulus och övriga tidiga kristna vet tillsynes inget om det som senare framkommer i evangelierna. Dessa uppkommer måhända inte förrän vid sekelskiftet år 100 vid en tid då alla eventuella ögonvittnen kan antas vara döda, inte minst med tanke på det förödande kriget åren 66–70 som utplånade stora delar av Palestinas befolkning.

Det enda icke-kristna bevittnandet av Jesus från nollhundratalet, vilket kommer från Josefus, utgörs sannolikt av kristna förfalskningar. De åberopade romerska källorna vittnar i ett fall, Plinius, enbart om kristnas existens och dyrkan av ett Kristusväsen; i ett fall, Suetonius, om en Chrestus på plats i Rom ca år 50, vilket möjligen, men troligen inte, avser Jesus; och i ett fall, Tacitus, om en uppgift som sannolikt grundar sig på vad denne, direkt eller indirekt, hört kristna berätta – rimligen utifrån vad de i sin tur erfarit genom evangelieberättelserna. Därmed krymper antalet källor ytterligare. Mara Bar Serapion är blott ett ”stolpskott” som utan omgivande sammanhang inte kan styrka något alls om Jesus som historisk person, och Jesusomnämnandena hos Josefus är sannolikt kristna förfalskningar.

Sedan tidigare har jag noterat att jag är oense med Harrison om det viktiga begreppet ”finnas”. Ehuru Harrison argumenterar för att Robin Hood har funnits anser jag att han nog inte har funnits. Robin Hood är förvisso ett område där Harrison besitter betydligt större kunskaper än vad jag gör, men jag avser nu endast principen. För mig är Robin Hood legendens Robin Hood och denne person har inte funnits. Att det kan ha funnits en gestalt (eller flera gestalter) som givit upphov till berättelserna om Robin Hood anser jag vara ett fullt rimligt antagande. Men då denne inte har gjort det som Robin sägs ha gjort, kanske inte har hetat Robin Hood, inte umgåtts med de gestalter Robin Hood sägs ha umgåtts med och då det dessutom finns fler än ett förslag på vem förebilden var, kan man då säga att Robin Hood har funnits?

På samma sätt anser jag att det visst kan ha funnits en eller flera gestalter som givit upphov till berättelserna om Jesus. Men det betyder nödvändigtvis inte att Jesus har funnits såvida inte åtminstone en kärna av det som berättas om honom också har inträffat. Låt säga att där fanns en lätt messiansk, lätt upprorisk gestalt som verkade i Judeen, som måhända hette Jesus eller något annat och som också togs av daga av den romerska makten. Låt säga att detta har skett men att grundberättelsen i evangelierna inte stämmer in på denna persons liv. Kan vi då utifrån sådana förutsättningar säga att Jesus har funnits? Mitt svar är nej. Vad Harrisons svar är vet jag inte.

Roger Viklund, 2011-04-12


[1] Olof Andrén & Per Beskow, De Apostoliska fäderna, s. 198–199. Fotnot s. 204: ”Från Apollinaris av Laodicea, död omkr 390 … Texten är rekonstruerad från skilda källor.”

The Jesus Passages in Josephus – a Case Study, part 2d – ”Testimonium Flavianum”: Content and context; Was Eusebius a historian or a story-teller?

Part 1
———— ———— ———— ————
Part 2a Part 2b Part 2c Part 2d
Part 2e Part 2f Part 2g Part 2h
Part 2i Part 2j Part 2k Part 2l
Part 2m Part 2n Part 2o Part 2p
Part 2q Part 2r Part 2s Part 2t
———— ———— ———— ————
Part 3a Part 3b Part 3c Part 3d
Part 3e Part 3f Part 3g Part 3h
Part 3i Part 3j
———— ———— ———— ————
Part 4
———— ———— ———— ————
Excursus

This is part 2d of the translation of my treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English.

Den svenska texten.

II. Testimonium Flavianum

Content and context

Was Eusebius a historian or a story-teller?

The Christian Church Father Eusebius of Caesarea (c. 263-c. 340 CE) is the one who above all is suspected of having designed the Testimonium Flavianum. In my Swedish article Myten om språket i Josefus’ Testimonium Flavianum, I elaborate my arguments somewhat regarding this issue, and show that the language of the Testimonium actually reflects Eusebius’ linguistic usage even better than it reflects Josephus’ (see also footnote [33]). Eusebius is the first person to demonstrate knowledge of the Testimonium and he reproduces the passage while he claims to be quoting Josephus. Eusebius is testifying to the existence of this passage in the early 4th century.

In 313 CE he became Bishop of Caesarea, a large city by then located along the Mediterranean coast between modern Haifa and Tel Aviv. He held this office until his death circa 340 CE. Eusebius has come to be known as the “Father of church history”, partly because of his special position as Emperor Constantine’s confidant and at his service in the development of Christianity as the new state religion of the Roman Empire; partly for having compiled the authoritative version of the Church History (Ecclesiastical History) in ten volumes. A great deal of our knowledge of the oldest history of the church comes, for better or worse, from just Eusebius.

As said before, there are signs indicating that the entire Testimonium Flavianum was written by Eusebius. He reproduces the Testimonium three times in three of his works.[30] The first time Eusebius (says that he) quotes the passage from Josephus’ Antiquities of the Jews is in his Demonstratio Evangelica 3:5 (in Greek, Euaggelikê apodeixis, which roughly means Proof of the Gospel).[31] However, this quote differs slightly from the version now appearing in the Antiquities of the Jews and from the two other versions in Eusebius.

The Testimonium Flavianum is actually a rather long passage, if you intend to memorize it verbatim. It is also not part the Biblical literature, which Eusebius was familiar with and from where one could expect that he quite accurately would be able to quote rather lengthy passages from memory. Consequently, Eusebius would scarcely have been able to reproduce the Testimonium literally from memory, especially since the deviations in his Demonstratio Evangelica still are so few compared to the normative version found in his later works. The deviations could be well explained by Eusebius designing the Testimonium when writing Demonstratio Evangelica and that he later slightly modified it, maybe in order to make it more Josephan. This scenario is also supported by the fact that the changes Eusebius made to the following versions in the Ecclesiastical History and in Theophania (Divine manifestations [of our Lord and Savior Jesus Christ]), consisted of replacing two expressions considered to be typical of Eusebius with two expressions typical of Josephus; and to replace one expression considered typical of Josephus with one expressions typical of Eusebius.[32] In order to provide an overview of what in the Testimonium is typical of Josephus and of Eusebius, I have made a verse by verse review of the language of the Testimonium in the following footnote.[33] Ken Olson has examined both the language and the content of Demonstratio Evangelica and compared it to the language and content in Testimonium Flavianum. He concludes that the Testimonium reasonably cannot have been written by anyone else than Eusebius.

”the Testimonium follows Eusebius’ line of argument in the Demonstratio so closely that it is not only very unlikely that it could have been written by Josephus, but it is unlikely it could have been written by any other Christian, or even by Eusebius for another work. There is nothing in the language or content of the Testimonium, as it appears in the Demonstratio Evangelica, that suggests it is anything other than a completely Eusebian composition.” (Ken Olson, Eusebian Fabrication of the Testimonium, 2001)[34]

If this hypothetical scenario is correct, it was consequently the latter version found in Eusebius’ Ecclesiastical History (from c. 325 CE), which were interpolated into Josephus’ works. It may also be appropriate to notice that Eusebius actually uses the Testimonium to argue for his position. That is, Eusebius benefits highly by being able to refer to a Jewish testimony in order to counter pagan beliefs and “defamation” of the Christian doctrine. Immediately after Eusebius in Ecclesiastical History has rendered Josephus’ portrayal of John the Baptist[35] and of the Saviour [i.e. TF],[36] he apparently quite self-satisfied adds the following:

”Since an historian, who is one of the Hebrews themselves, has recorded in his work these things concerning John the Baptist and our Saviour, what excuse is there left for not convicting them of being destitute of all shame, who have forged the acts against them? But let this suffice here.” (Eusebius of Caesarea, Ecclesiastical History 1:11:9)[37]

It is accordingly quite possible that Eusebius himself created the Testimonium Flavianum in its entirety, and that his version was introduced in all extant copies of the Antiquities of the Jews. This, however, is impossible to know for sure, and it also presupposes that no version of the Testimonium existed before the days of Eusebius. That, however, is often said to be the case, and this will be examined later on during the investigation of Pseudo-Hegesippus. There is nevertheless no evidence for this. For my part I can imagine though that someone else, before Eusebius’ time, designed the Testimonium, and that maybe Eusebius therefore was acting in good faith and simply reproduced what he thought Josephus had written, or maybe even expanded upon an original forgery.

Was Eusebius a liar?

Dick Harrison, Professor of History at Lund University

It is often said that Eusebius would never have lied, and that he therefore never would have made a forgery such as the Testimonium. But such an argument is ineffective, because most people are lying if they find something to be important enough. And it is also impossible to know who would do such a thing. Moreover, it is not at all certain that what we consider to be lies were regarded as lies by contemporary orthodox Christians, who would consider deeds that were in accordance with the will of God as pious, even if they would go against the so-called public morality. The Swedish Professor of History, Dick Harrison, depicts this in an eloquent way when he speaks of the “socially accepted type of lie which hardly gives rise to attacks of bad conscience to the actor concerned”, and which appeared among others within “the medieval Catholic Church, a far-reaching network of institutions whose capacity to forge documents was rather significant, to say the least.”He further writes:

“There is nothing to prevent, on the contrary, a lot to be said in favour of, that the people who formulated these lies saw themselves as righteous speakers of the truth. They rectified the history and gave the papacy the position which the pious emperors of the past reasonably must have thought the institution was entitled to. They were no crooks. They were loyal papal servants who did their duty to what they considered to be the holiest and truest version of the history. The lie was to them an acceptable way to improve the historical memory. Many of the medieval abbots and bishops argued in the same way. For a contemporary prelate, what we consider to be a typical lie might very well have been regarded as a perfectly acceptable version of the truth. (Dick Harrison Från Nydala kloster till Saddams Bagdad: I historien fullkomligt vimlar det av lögnare [my translation])[38]

As a basic rule, one should therefore assume that people can lie, even if you obviously have to have actual evidence before you can accuse someone of lying, or at least suggest that this someone has been lying. Besides, in the case of Eusebius it is a bit easier, since he himself seems to be arguing that it is sometimes necessary to resort to lying. In Praeparatio Evangelica 12:31 (in Greek “Euaggelikê proparaskeuê” meaning Preparation for the Gospel), in the chapter heading “which has been shown to be by Eusebius” himself,[39] he writes: “That it is necessary sometimes to use falsehood as a medicine for those who need such an approach”. Richard Carrier states that Eusebius found it “necessary to lie for the cause of Christianity”, relying on Plato’s argument that “lying is acceptable, and … thus the government’s teachers should employ lies for the benefit of the state.”[40]

In defense of Eusebius, the promoters of the Christian doctrine suggest a different translation of the Greek word pseudos (ψευδoς), which means to lie, to be dishonest. They propose a more down-toned meaning such as fiction, which for sure is a possible translation, particularly in the earlier classical Greek that Plato used, but one unlikely in Koine Greek[41] which was Eusebius’ language.[42] Even if Eusebius bore this unlikely sense of pseudos in mind, also to deliberately produce fictions would basically be the same as lying.

Eusebius says that in the Syrian archives of Edessa, a correspondence between Jesus Christ and the Armenian King Abgarus V of Osroene was preserved. This correspondence would be dated to 28/29 CE and was written in the Syriac language, and according to Eusebius it would prove that the apostle Addai went to the kingdom of Osroene, with his capital at Edessa, “as a preacher and evangelist of the teaching of Christ.” Eusebius is uncritically reproducing a letter of Abgarus to Jesus and also Jesus’ answer to Abgarus, without any reservation, and with the testifying that there existed “written evidence of these things taken from the archives of Edessa … which we have taken from the archives and have literally translated from the Syriac language”. These extremely fabulous and legendary letters are reproduced on the scrolls below:

Copy of an epistle written by Abgarus the ruler to Jesus, and sent to him at Jerusalem by Ananias the swift courier.

And Jesus sent a reply:

Eusebius was a chronicler who compiled the history of the Christians. In this mission he did not hesitate to reproduce obvious cock-and-bull tales, like the one about Jesus’ correspondence with King Abgarus, wherefore he rather should be called a story-teller than a historian.

Roger Viklund, 2011-03-05


[30] Demonstratio Evangelica (Proof of the Gospel) 3:5 (written sometime 303–313); Historia Eecclesiastica (Church History) 1:11:7–8 (the books 1–7 could have been written already 311–313, but the work was not completed until almost 325 CE; however, before the First Council of Nicaea in that year); Theophania 5:44 (it is unknown when the work was written, perhaps in 324 CE or sometime in the period 333–340). The book has only survived in a Syriac translation made some time in the 4th century and preserved in a manuscript from the year 411CE.

[31] In Demonstratio Evangelica 3:5, Eusebius of Caesarea writes as follows:

“Οὐδὲν δὲ [κωλύει] οἷον ἐκ περιουσίας καὶ τῷ ἐξ Ἑβραίων Ἰωσήπῳ μάρτυρι χρήσασθαι, ὃς ἐν τῷ ὀκτωκαιδεκάτῳ τῆς Ἰουδαϊκῆς ἀρχαιολογίας τὰ κατὰ τοὺς Πιλάτου χρόνους ἱστορῶν μέμνηται τοῦ σωτῆρος ἡμῶν ἐν τούτοις· Γίνεται δὲ κατ’ ἐκεῖνον τὸν χρόνον Ἰησοῦς, σοφὸς ἀνήρ, εἴγε ἄνδρα αὐτὸν λέγειν χρή· ἦν γὰρ παραδόξων ἔργων ποιητής, διδάσκαλος ἀνθρώπων τἀληθῆ σεβομένων, καὶ πολλοὺς μὲν τοῦ Ἰουδαϊκοῦ, πολλοὺς δὲ καὶ τοῦ Ἑλληνικοῦ ἐπηγάγετο· ὁ Χριστὸς οὗτος ἦν. καὶ αὐτὸν ἐνδείξει τῶν παρ’ ἡμῖν ἀρχόντων σταυρῷ ἐπιτετιμηκότος Πιλάτου, οὐκ ἐπαύσαντο οἱ τὸ πρῶτον ἀγαπήσαντες· ἐφάνη γὰρ αὐτοῖς τρίτην ἡμέραν πάλιν ζῶν, τῶν θείων προφητῶν ταῦτά τε καὶ ἄλλα μυρία περὶ αὐτοῦ εἰρηκότων, ὅθεν εἰς ἔτι νῦν ἀπὸ τοῦδε τῶν Χριστιανῶν οὐκ ἐπέλ[ε]ιπεν τὸ φῦλον.”

“And nothing of any kind [prevents us] from making use of the testimony of Josephus from among the Hebrews, who in the eighteenth [book] of the Antiquity of the Jews, while reporting the things about the times of Pilate, makes mention of our savior in these [words]: And there is about that time Jesus, a wise man, if indeed it is necessary to say that he is a man; for he was a doer of miraculous works, a teacher of men who revere true things, and many of the Jewish element, and also many of the Greek element, he led to himself; this man was the Christ. And, when on the accusation of the rulers among us Pilate had condemned him to a cross, those who had first loved him did not cease; for he appeared to them on the third day living again, the divine prophets having said both these things and myriads of other things concerning him, whence even until now the tribe of Christians, from this man, has not been lacking.” (Eusebios, Demonstratio Evangelica 3:5:104–106; från Ben C. Smith, Text Excavation, The Testimonium Flavianum)

[32] He changed ”ἀρχοντῶν” into ”πρώτων ἀνδρῶν” (the leading men); “who revere the truth” into “who received the truth with pleasure”; and “εἰς ἔτι νῦν” into “εἰς ἔτι τε νῦν” (and up until now).

[33] To provide an overview of what in the Testimonium is typical of Josephus and Eusebius respectively, I have done a survey of every sentence in the Testimonium. The sentences put in red have a distinct Christian character from the point of view of content, and are usually on that ground removed from the various reconstructions made. The sentences put in blue have no such clear Christian character and are therefore deemed as something Josephus could have written.

  • At this time there appeared Jesus, a wise man. Linguistically speaking, the term “wise man” (σοφὸς ἀνήρ) is typical of Josephus. Eusebius also often use the term ”wise” (σοφὸς), but rarely followed by “man” (ἀνήρ). The sentence contains nothing typical Christian and could therefore have been written by Josephus. At the same time, it is also in line with what Eusebius could have written, especially if he tried to imitate Josephus.
  • … if indeed one should call him a man. This must be seen as a typical Christian conception – that Jesus was superior to a human being, that is a god, and nothing that Josephus should have written. However, it would be in line with Eusebius’ conception of Jesus as being divine. Linguistically, nothing prevents that Josephus have written this subordinate clause, like there are no impediments that also Eusebius could have written it.
  • For he was a doer of startling deeds, Josephus could have written this. But only if he were sympathetic to Jesus, could he reasonably have written that Jesus was “wonderful deeds doer” (παραδόξων ἔργων ποιητής). Linguistically speaking, Josephus never uses the word poiêtês in the sense of “doer”, “creator”. He only uses the word in the sense of “poet”. Eusebius on the other hand uses poiêtês in exactly this sense, and could therefore easily have said this about Jesus. The combination of the two words (παραδόξων and ποιητής) in the sense of “creating miracles” is common in Eusebius’ writings and the combination of all three words, παραδόξων, ποιητής, and ἔργων, is apparently used by Eusebius exclusively in the descriptions of Jesus.
  • … a teacher of people who received the truth with pleasure. Josephus could hardly have called the Christian doctrine the “truth” (τἀληθῆ), unless he was a Christian. He could however have used this language if he would have thought that Christianity was the true religion. Nor would he have used the word ”ἡδονῇ” (pleasure) as if it were “joyful” to receive the Christian teaching, although Josephus repeatedly uses the phrase “ἡδονῇ … δεχομένων” (received with pleasure). This mode of expression is however typical of Eusebius.
  • And he gained a following both among many Jews and among many of Greek origin. Linguistically, this is consistent with Josephus’ way of expressing himself and not directly a Christian confession. Also Eusebius could have written these words. One argument against Eusebius writing this, is that a Christian would not have written that Jesus gained a following among many of Greek origin, as they would have known that Jesus worked among the Jews. But of course also Josephus, who was raised in Jerusalem, must have been aware of this. Eusebius on several occasions actually claims that Jesus taught the Greeks. Here is one example:

” For it is written that before His Passion He shewed Himself for the space of three-and-a-half years to His disciples and also to those who were not His disciples: while by teaching and miracles He revealed the powers of His Godhead to all equally whether Greeks or Jews.” (Demonstratio Evangelica 400).

  • He was the Messiah [Christ]. Josephus could not have written this, since Jesus is appointed Messiah. The rescue plan says that Josephus originally wrote “he was thought to be the Messiah”. Of course Eusebius could have written that Jesus was the Messiah.
  • And when Pilate, because of an accusation made by the leading men among us, condemned him to the cross, This sentence has no direct Christian elements and could therefore have been written by Josephus. It would however be strange if he had blamed the death of Jesus on “the leading men among us”; that is among the Jews. Linguistically there is nothing to prevent Josephus from having written this. Josephus often uses the expression “the leading men” (πρώτων ἀνδρῶν), but never in combination with “παρ᾽ ἡμῖν” (with/among us).  Eusebius often uses the phrase “with us”, while he on the other hand never uses the expression “πρώτων ἀνδρῶν”.
  • … those who had loved him previously did not cease [to do so]. From the point of view of content, this is pretty much in line with how Josephus used to express himself. While the sentence is in a typical Josephan style, the words are on the other hand used in a non-typical way for Josephus. The line of reasoning in this passage is simply coinciding with Eusebius’ main arguments in Demonstratio Evangelica 3:5, in that the followers of Jesus would not have been true to his teachings if he had been an impostor.
  • For he appeared to them on the third day, living again, Although Josephus very well could have written this if only seen from the point of view of language, the content is typically Christian and the sentence is therefore not written by Josephus. This should have been written by a Christian person and there is nothing to prevent that this person was Eusebius.
  • … just as the divine prophets had spoken of these and countless other wondrous things about him. Although Josephus very well could have written this if only seen from the point of view of language, the content is typically Christian and the sentence is therefore not written by Josephus. The content is entirely consistent with Eusebius’ (and many other Christians) way of arguing. Eusebius argues precisely that the old Jewish prophecies had foretold who Jesus would be and what he would do.
  • And up until this very day the tribe of Christians, named after him, has not died out. From the point of view of language, Josephus could have written this, and the content is further more not directly Christian. But Josephus otherwise never writes “and up until now” (εἰς ἔτι τε νῦν) while Eusebius does (H.E. 2:1:7) and further more often uses the phrase “εἰς ἔτι νῦν”.

[34] Ken Olson writes:

The Testimonium, then, corroborates many of the points Eusebius made in the first three books of the Demonstratio Evangelica. Norris observes that when Eusebius found the Testimonium, “it surely would have appeared too good to be true – as indeed it was” (Norris, 533). I will go farther than Norris and say that the Testimonium follows Eusebius’ line of argument in the Demonstratio so closely that it is not only very unlikely that it could have been written by Josephus, but it is unlikely it could have been written by any other Christian, or even by Eusebius for another work. There is nothing in the language or content of the Testimonium, as it appears in the Demonstratio Evangelica, that suggests it is anything other than a completely Eusebian composition. (Ken Olson, Eusebian Fabrication of the Testimonium, 2001)

[35] Eusebius of Caesarea, Ecclesiastical History 1:11:1–6.

[36] Eusebius of Caesarea, Ecclesiastical History 1:11:7–8.

[37] Eusebius of Caesarea, Ecclesiastical History 1:11:9. By ”the acts”, Eusebius probably refers to one or more of the many acts of Pilate, which by all appearances also are forgeries. During the reign of Emperor Maximinus Daias (305/310–313), there was a decree to read the acts of Pilate in school.

[38] Dick Harrison writes in Swedish:

”Det finns inget som hindrar, tvärtom mycket som talar för, att de människor som utformade dessa lögner såg sig själva som rättfärdiga sanningssägare. De rättade till historien och skänkte påvedömet den ställning forna tiders fromma kejsare rimligen måste ha ansett institutionen vara berättigad till. De var inga skurkar. De var trogna påvetjänare som gjorde sin plikt mot vad de ansåg vara den heligaste och sannaste versionen av historien. Lögnen var för dem ett acceptabelt sätt att bättre [sic!] på det historiska minnet. På samma sätt resonerade mängder av medeltida abbotar och biskopar. För en dåtida prelat kan vad vi uppfattar som en typisk lögn mycket väl ha varit att betrakta som en fullt acceptabel variant av sanning.” (Dick Harrison, Från Nydala kloster till Saddams Bagdad: I historien fullkomligt vimlar det av lögnare, Tvärsnitt nr. 3, 2003)

[39] Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (2009), p. 557.

[40] Richard Carrier, The Formation of the New Testament Canon (2000). Carrier also quotes Eusebius, who writes:

That it is necessary sometimes to use falsehood as a medicine for those who need such an approach.

“[As said in Plato’s Laws 663e by the Athenian:] ’And even the lawmaker who is of little use, if even this is not as he considered it, and as just now the application of logic held it, if he dared lie to young men for a good reason, then can’t he lie? For falsehood is something even more useful than the above, and sometimes even more able to bring it about that everyone willingly keeps to all justice.’ [then by Clinias:] ’Truth is beautiful, stranger, and steadfast. But to persuade people of it is not easy.’ [then by Eusebius] You would find many things of this sort being used even in the Hebrew scriptures, such as concerning God being jealous or falling asleep or getting angry or being subject to some other human passions, for the benefit of those who need such an approach.” (Eusebius of Caesarea, Praeparatio Evangelica 12:31)

Richard Carrier continues:

“So in a book where Eusebius is proving that the pagans got all their good ideas from the Jews, he lists as one of those good ideas Plato’s argument that lying, indeed telling completely false tales, for the benefit of the state is good and even necessary. Eusebius then notes quite casually how the Hebrews did this, telling lies about their God, and he even compares such lies with medicine, a healthy and even necessary thing. Someone who can accept this as a ‘good idea’ worth both taking credit for and following is not the sort of person to be trusted.” (Richard Carrier, The Formation of the New Testament Canon (2000), note 6)

[41] From the Encyclopædia Britannica:

“Koine, the fairly uniform Hellenistic Greek  spoken and written from the 4th century Bc until the time of the Byzantine emperor Justinian (mid-6th century AD) in Greece, Macedonia, and the parts of Africa and the Middle East that had come under the influence or control of Greeks or of Hellenized rulers. Based chiefly on the Attic dialect, the Koine superseded the other ancient Greek dialects by the 2nd century AD. Koine is the language of the Greek translation of the Old Testament (the Septuagint), of the New Testament, and of the writings of the historian Polybius and the philosopher Epictetus. It forms the basis of Modern Greek.” (”Koine.” Encyclopædia Britannica from Encyclopædia Britannica 2007 Ultimate Reference Suite, 2011).

[42] Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (2009), p. 557. See also Roger Pearse, Eusebius the Liar? 3. ’Can’t he lie?’

Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 2d – ”Testimonium Flavianum”: Innehåll och sammanhang; var Eusebios krönikör eller skrönikör?

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————
Exkurs

Detta är del 2d av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

II. Testimonium Flavianum

Innehåll och sammanhang

Var Eusebios krönikör eller skrönikör?

Den som framför allt är misstänkt för att ha utformat TF är kyrkofader Eusebios av Caesarea (ca 263–ca 340), och i just Myten om språket i Josefus’ Testimonium Flavianum utvecklar jag mitt resonemang något kring detta och visar att språket i TF faktiskt speglar Eusebios’ språkbruk än bättre än det speglar Josefus’. Eusebios är såvitt känt den förste att visa kännedom om TF och han citerar passagen samtidigt som han hävdar att den har Josefus som upphovsman. Detta sker i början av 300-talet.

År 313 utsågs han till biskop av Caesarea, en vid den tiden stor stad belägen längs medelhavskusten mellan nuvarande Haifa och Tel Aviv. Han innehade detta ämbete fram till sin död ca år 340. Eusebios har kommit att kallas ”kyrkohistoriens fader”, dels för sin särskilda ställning som kejsar Konstantins förtrogne och i dennes tjänst i utformandet av kristendomen som den nya statsreligionen i romarriket, dels i egenskap av att ha sammanställt den auktoritativa versionen av kyrkohistorien i tio delar. Mycket av vår kännedom om den äldsta kyrkohistorien har på gott och ont förmedlats av just Eusebios.

Det finns som sagt tecken som tyder på att hela Testimonium Flavianum är skrivet av Eusebios. Han återger TF tre gånger i tre av sina egna verk.[31] Första gången Eusebios (påstår att han) citerar passagen från Josefus’ Judiska fornminnen är i Demonstratio Evangelica 3:5 (på grekiska Euaggelikê apodeixis som betyder ungefär Bevis för evangeliet).[32] Detta citat skiljer sig dock något från den version som nu återfinns i Judiska fornminnen och från de två övriga versionerna hos Eusebios.

TF utgör egentligen en rätt lång passage om man vill försöka minnas den ordagrant och den tillhör heller inte den bibliska litteraturen, vilken Eusebios säkert var väl förtrogen med och förmodligen kunde citera utantill. Därför kan Eusebios knappast ha återgivit TF ur minnet, särskilt som avvikelserna ändå är så få. De avvikelser som förekommer skulle därför väl förklaras av att Eusebios utformade TF vid författandet av Demonstratio Evangelica och senare lätt modifierade ”bevittnandet”. Detta stöds också av att de ändringar som gjordes till de följande versionerna, de i Kyrkohistoria och i Theofania (Gudomlig manifestation [av vår Herre och Frälsare Jesus Kristus]), innefattade att byta ut två uttryck som anses vara typiska för Eusebios mot två som är typiska för Josefus, samt ett som anses vara typiskt för Josefus mot ett som är typiskt för Eusebios. För att ge en överblick över vad i TF som är typiskt för Josefus respektive Eusebios gör jag i följande fotnot en genomgång av språket i TF, vers för vers.[33] Ken Olson har undersökt såväl språket som innehållet i Demonstratio Evangelica och jämfört med språk och innehåll i Testimonium Flavianum. Han kommer till slutsatsen att TF rimligen inte kan ha skrivits av någon annan än Eusebios.

Testimonium följer så nära Eusebios’ sätt att argumentera i Demonstratio att det inte bara är mycket osannolikt att det kan ha skrivits av Josefus, utan det är osannolikt att det kan ha skrivits av någon annan kristen person, eller ens av Eusebios för ett annat verk. Det finns ingenting i språket eller innehållet i Testimonium, så som det föreligger i Demonstratio Evangelica, som antyder att det är något annat än en fullständig eusebisk komposition. (Ken Olson, Eusebian Fabrication of the Testimonium, 2001)[34]

Om detta resonemang är korrekt var det i så fall den senare varianten, vilken återfinns i Eusebios’ Kyrkohistoria, (från ca 325 vt), som interpolerades in i Josefus’ verk. Det kan här också vara på sin plats att notera att Eusebios verkligen använder TF för sin egen argumentation; det vill säga Eusebios drar i hög grad fördel av att kunna hänvisa till ett judiskt vittnesbörd för att bemöta hedniska föreställningar och ”förtal” av de kristna föreställningarna. Direkt efter att han i sin Kyrkohistoria återgivit Josefus’ skildring av Johannes döparen[35] och TF,[36] tillägger han till synes rätt självbelåtet:

”Då nu en skriftställare bland judarna själva fordom i sitt verk anfört detta om Johannes Döparen och om Frälsaren, finns ingen undanflykt för dem som hopdiktat akterna mot de kristna; de vederläggs som oförsynta människor.” (Eusebios av Caesarea, Kyrkohistoria 1:11:9)[37]

Det är alltså fullt möjligt att Eusebios själv skapade TF i sin helhet och att hans version kom att införas i alla bevarade avskrifter av Judiska fornminnen. Detta är dock inget som säkert går att veta, och det förutsätter dessutom att ingen version av TF förekom före Eusebios’ tid. Så påstås dock ofta vara fallet och detta kommer att granskas framöver i samband med undersökningen av Pseudo-Hegesippos. Några bevis därför finns dock inte. Jag kan emellertid för min del tänka mig att någon annan, före Eusebios’ tid, utformat TF, och att Eusebios därför måhända handlat i god tro och återgivit det han trodde att Josefus hade skrivit.

Var Eusebios en lögnare?

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet

Ett argument som inte sällan framförs är att Eusebios aldrig skulle ljuga, varför han heller aldrig skulle ha gjort en förfalskning. Men ett sådant argument är verkningslöst eftersom de flesta ljuger ifall något är tillräckligt viktigt, och det går heller inte att veta vilka personer som inte skulle göra något sådant. Dessutom är det inte säkert att det som vi uppfattar som lögner betraktades som lögner av dåtidens rättrogna kristna, vilka uppfattade gärningar i enlighet med Guds vilja som fromma, även om de skulle gå emot allmän moral. Dick Harrison beskriver detta på ett slående sätt när han talar om den ”socialt accepterade typ av lögn som knappast föranleder attacker av dåligt samvete hos aktören ifråga” och som uppträdde inom bland annat ”den medeltida katolska kyrkan, ett vittförgrenat nätverk av institutioner vars kapacitet för urkundsförfalskning var minst sagt betydande.” Han skriver vidare:

Det finns inget som hindrar, tvärtom mycket som talar för, att de människor som utformade dessa lögner såg sig själva som rättfärdiga sanningssägare. De rättade till historien och skänkte påvedömet den ställning forna tiders fromma kejsare rimligen måste ha ansett institutionen vara berättigad till. De var inga skurkar. De var trogna påvetjänare som gjorde sin plikt mot vad de ansåg vara den heligaste och sannaste versionen av historien. Lögnen var för dem ett acceptabelt sätt att bättre [sic!] på det historiska minnet. På samma sätt resonerade mängder av medeltida abbotar och biskopar. För en dåtida prelat kan vad vi uppfattar som en typisk lögn mycket väl ha varit att betrakta som en fullt acceptabel variant av sanning. (Dick Harrison Från Nydala kloster till Saddams Bagdad: I historien fullkomligt vimlar det av lögnare)[38]

Som grundregel bör man därför förutsätta att personer kan ljuga, även om man givetvis måste ha faktiska belägg innan man kan anklaga någon, eller i varje fall framkasta att denne också har gjort det. I Eusebios’ fall är det dessutom litet lättare eftersom han själv förefaller argumentera för att lögner ibland är nödvändiga att ta till. I Praeparatio Evangelica 12:31 (på grekiska ”Euaggelikê proparaskeuê” som betyder Förberedelse för evangeliet), i kapitelrubriken som Eusebios själv är upphovsman till,[39] skriver han följande: ”Att det ibland är nödvändigt att använda osanning som en medicin för dem som behöver ett sådant närmande.” Richard Carrier skriver att Eusebios åberopar sig på Platons argument att det kan vara nödvändigt att ljuga för statens bästa.[40] Till Eusebios’ försvar brukar tillskyndare för den kristna läran föreslå en annan översättning av det grekiska ordet pseudos (med grekiska bokstäver ψευδoς) som betyder ljuga, fara med osanning. Man föreslår en mer nedtonad betydelse som ”fiktion”, vilket är en möjlig betydelse i framför allt den tidigare klassiska grekiskan som Platon använde, men en osannolik i den koine[41] som var Eusebios’ språk.[42] Även om denna osannolika betydelse skulle vara den som Eusebios avsåg är också att medvetet framföra fiktioner i grund och botten detsamma som att ljuga.

Eusebios säger att det i de syriska arkiven i Edessa fanns bevarat en brevväxling från 28/29 vt mellan kung Abgar V av Osrhoëne och Jesus Kristus. Denna brevväxling skulle enligt Eusebios visa att aposteln Taddaios reste till det osrhoëniska riket och missionerade. Eusebios återger helt okritiskt ett brev från Abgar till Jesus och också Jesus’ svar till Abgar, helt utan förbehåll och med betygandet om att breven ”erhållits från arkivet och ordagrant översatts från syriskan”. Dessa synnerligen fabulösa och legendariska brev finns återgivna på skriftrullarna nedan.

Korrespondensen mellan kung Abgar och Jesus Kristus


Eusebios var en krönikör som sammanställde de kristnas historia. I detta arbete drog han sig heller inte för att återge uppenbara skrönor, som den om Jesus’ korrespondens med kung Abgar, varför han kanske hellre skulle kallas skrönikör än krönikör.


[31] Demonstratio evangelica (Bevis för evangeliet)3:5 (skriven någon gång 303–313); Historia ecclesiastica (Kyrkohistoria) 1:11:7–8 (böckerna 1–7 kan ha skrivits redan 311–313, men verket färdigställdes inte förrän närmare år 325, dock före det första kyrkomötet i Nicaea det året); Theofania 5:44 (osäkert när verket skrevs, kanske år 324 eller någon gång 333–340). Boken har överlevt i endast en syrisk översättning gjord någon gång på 300-talet och bevarad i en handskrift från år 411.

[32] Eusebios av Caesarea skriver:

“Οὐδὲν δὲ [κωλύει] οἷον ἐκ περιουσίας καὶ τῷ ἐξ Ἑβραίων Ἰωσήπῳ μάρτυρι χρήσασθαι, ὃς ἐν τῷ ὀκτωκαιδεκάτῳ τῆς Ἰουδαϊκῆς ἀρχαιολογίας τὰ κατὰ τοὺς Πιλάτου χρόνους ἱστορῶν μέμνηται τοῦ σωτῆρος ἡμῶν ἐν τούτοις· Γίνεται δὲ κατ’ ἐκεῖνον τὸν χρόνον Ἰησοῦς, σοφὸς ἀνήρ, εἴγε ἄνδρα αὐτὸν λέγειν χρή· ἦν γὰρ παραδόξων ἔργων ποιητής, διδάσκαλος ἀνθρώπων τἀληθῆ σεβομένων, καὶ πολλοὺς μὲν τοῦ Ἰουδαϊκοῦ, πολλοὺς δὲ καὶ τοῦ Ἑλληνικοῦ ἐπηγάγετο· ὁ Χριστὸς οὗτος ἦν. καὶ αὐτὸν ἐνδείξει τῶν παρ’ ἡμῖν ἀρχόντων σταυρῷ ἐπιτετιμηκότος Πιλάτου, οὐκ ἐπαύσαντο οἱ τὸ πρῶτον ἀγαπήσαντες· ἐφάνη γὰρ αὐτοῖς τρίτην ἡμέραν πάλιν ζῶν, τῶν θείων προφητῶν ταῦτά τε καὶ ἄλλα μυρία περὶ αὐτοῦ εἰρηκότων, ὅθεν εἰς ἔτι νῦν ἀπὸ τοῦδε τῶν Χριστιανῶν οὐκ ἐπέλ[ε]ιπεν τὸ φῦλον.”

“And nothing of any kind [prevents us] from making use of the testimony of Josephus from among the Hebrews, who in the eighteenth [book] of the Antiquity of the Jews, while reporting the things about the times of Pilate, makes mention of our savior in these [words]: And there is about that time Jesus, a wise man, if indeed it is necessary to say that he is a man; for he was a doer of miraculous works, a teacher of men who revere true things, and many of the Jewish element, and also many of the Greek element, he led to himself; this man was the Christ. And, when on the accusation of the rulers among us Pilate had condemned him to a cross, those who had first loved him did not cease; for he appeared to them on the third day living again, the divine prophets having said both these things and myriads of other things concerning him, whence even until now the tribe of Christians, from this man, has not been lacking.” (Eusebios, Demonstratio Evangelica 3:5:104–106; från Ben C. Smith, Text Excavation, The Testimonium Flavianum)

[33] För att ge en överblick över vad i TF som är typiskt för Josefus respektive Eusebios gör jag här en genomgång av varje vers i TF. Det som är satt i rött bär en tydlig kristen prägel sett utifrån textens innehåll och brukar på innehållsmässig grund rensas bort ur de olika rekonstruktioner som görs. De delar som är satta i blått bär ingen sådan tydlig kristen prägel och anses därför ha kunnat skrivas av Josefus.

  • Vid denna tid framträder Jesus, en vis man. Språkligt sett är uttrycket ”vis man” typiskt för Josefus. Också Eusebios använder ofta uttrycket ”vis”, dock sällan med efterföljande ”man”. Stycket innehåller inget direkt kristet och skulle därför ha kunnat skrivas av Josefus. Samtidigt är det också i linje med vad Eusebios skulle kunna tänkas ha skrivit.
  • … om man alls skall kalla honom en man. Detta anses vara en typiskt kristen föreställning – att Jesus var förmer än en människa, dvs. en gud och inget som Josefus därför borde ha skrivit. Däremot vore det i linje med Eusebios’ föreställning om Jesus som varande gudomlig. Språkligt finns emellertid inget som hindrar att Josefus kan ha skrivit denna bisats, liksom inga hinder föreligger för att Eusebios gjort det.
  • Ty han var en som utförde underbara verk, Detta anses Josefus ha kunnat skriva. Men rimligen endast såvida han vore välvilligt inställd till Jesus skulle han ha kunnat skriva att Jesus ”utförde underbara verk”. Språkligt sett använder Josefus heller aldrig ordet poiêtês i betydelsen av att utföra. Det gör däremot Eusebios och han använder ofta uttrycket ”utförde underbara verk” och skulle därför med lätthet ha kunnat påstå detta om Jesus.
  • … en lärare för människor som mottog det sanna med lust, Josefus skulle näppeligen ha använt uttrycket ”det sanna” om den kristna läran med mindre än att han vore kristen. Däremot skulle han språkligt ha kunnat skriva så här. Dock är detta sätt att uttrycka sig typiskt för Eusebios.
  • ... och [han] vann till sig många judar och många även av grekiskt ursprung. Detta är språkligt i linje med Josefus’ sätt att uttrycka sig och inte direkt en kristen bekännelse. Även Eusebios skulle ha kunnat skriva dessa ord. Ett argument emot ett eusebiskt författarskap är att kristna inte skulle skriva att Jesus vann till sig greker, då de visste att Jesus verkade huvudsakligen bland judar. Men givetvis måste också Josefus så som uppvuxen i Jerusalem ha vetat att där inte fanns många greker. Dessutom hävdar Eusebios att Jesus undervisade greker.

”Han uppenbarade sin gudsnaturs kraft genom undervisning och mirakler likvärdigt till alla, vare sig de var greker eller judar” (Demonstratio Evangelica 400).

  • Han var Messias [Kristus]. Kan inte vara skrivet av Josefus eftersom Jesus utnämns till Messias. Man försöker rädda detta genom att föreslå att Josefus skrev ”Han ansågs vara Messias”. Givetvis skulle Eusebios ha kunnat skriva att Jesus var Messias.
  • Och när Pilatus, genom en anklagelse från våra främsta män, dömde honom till pålen [korset], Detta innehåller inget direkt kristet och skulle därför kunna vara skrivet av Josefus. Det vore dock märkligt om han skulle ha skyllt Jesu död på judarnas ”främsta män”. Språkligt finns inget som hindar att Josefus skrivit meningen. Josefus använder ofta uttrycket ”de främsta männen” men aldrig tillsammans med ”hos oss”. Uttrycket ”de främsta männen” är rätt otypiskt för Eusebios medan han ofta använder sammansättningen ”hos oss”.
  • … upphörde inte de som först hade älskat [att älska honom]. Innehållsmässigt stämmer detta rätt väl med hur Josefus brukade uttrycka sig, medan orden däremot används på ett för Josefus ovanligt sätt. Eusebios’ huvudargument i Demonstratio Evangelica 3:5, är att Jesus’ anhängare inte skulle ha varit hans förkunnelse trogen om han var en bedragare, alltså det som sägs i denna mening.
  • Ty [han] visade sig för dem på den tredje dagen åter levande, Även om Josefus rent språkligt skulle ha kunnat skriva detta, är innehållet typiskt kristet och meningen därför inte skriven av Josefus. Detta bör ha skrivits av en kristen person och ingenting hindrar att den personen var Eusebios.
  • ... och de gudomliga profeterna hade [förut]sagt både dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Även om Josefus rent språkligt skulle ha kunnat skriva detta, är innehållet typiskt kristet och meningen därför inte skriven av Josefus. Innehållet är helt i linje med Eusebios’ (och många andra kristnas) sätt att argumentera. Eusebios hävdar just att de gamla judiska profetiorna förutsagt vem Jesus skulle vara och vad han skulle göra.
  • Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte upphört. Språkligt sett skulle Josefus ha kunnat skriva detta och innehållet är dessutom inte direkt kristet. Men Josefus skriver aldrig annars ”och ända till nu” medan Eusebios gör det och dessutom är uttrycket ”ända till nu” mycket vanligt hos honom.

[34] Ken Olson skriver:

The Testimonium, then, corroborates many of the points Eusebius made in the first three books of the Demonstratio Evangelica. Norris observes that when Eusebius found the Testimonium, “it surely would have appeared too good to be true – as indeed it was” (Norris, 533). I will go farther than Norris and say that the Testimonium follows Eusebius’ line of argument in the Demonstratio so closely that it is not only very unlikely that it could have been written by Josephus, but it is unlikely it could have been written by any other Christian, or even by Eusebius for another work. There is nothing in the language or content of the Testimonium, as it appears in the Demonstratio Evangelica, that suggests it is anything other than a completely Eusebian composition. (Ken Olson, Eusebian Fabrication of the Testimonium, 2001)

[35] Eusebios av Caesarea, Kyrkohistoria 1:11:1–6.

[36] Eusebios av Caesarea, Kyrkohistoria 1:11:7–8.

[37] Eusebios av Caesarea, Kyrkohistoria 1:11:9. Eusebios avser med akterna troligtvis någon eller några av de många Pilatus­akterna, vilka av allt att döma också är förfalskningar. Under kejsar Maximinus Daias regeringstid (305/310–313) påbjöds läsning av Pilatusakterna i skolan.

[39] Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (2009), s. 557.

[40] Richard Carrier, The Formation of the New Testament Canon (2000). Carrier citerar Eusebios som skriver:

That it is necessary sometimes to use falsehood as a medicine for those who need such an approach.

“[As said in Plato’s Laws 663e by the Athenian:] ’And even the lawmaker who is of little use, if even this is not as he considered it, and as just now the application of logic held it, if he dared lie to young men for a good reason, then can’t he lie? For falsehood is something even more useful than the above, and sometimes even more able to bring it about that everyone willingly keeps to all justice.’ [then by Clinias:] ’Truth is beautiful, stranger, and steadfast. But to persuade people of it is not easy.’ You would find many things of this sort being used even in the Hebrew scriptures, such as concerning God being jealous or falling asleep or getting angry or being subject to some other human passions, for the benefit of those who need such an approach.” (Eusebius of Caesarea, Praeparatio Evangelica 12:31)

Richard Carrier fortsätter:

“So in a book where Eusebius is proving that the pagans got all their good ideas from the Jews, he lists as one of those good ideas Plato’s argument that lying, indeed telling completely false tales, for the benefit of the state is good and even necessary. Eusebius then notes quite casually how the Hebrews did this, telling lies about their God, and he even compares such lies with medicine, a healthy and even necessary thing. Someone who can accept this as a ‘good idea’ worth both taking credit for and following is not the sort of person to be trusted.” (Richard Carrier, The Formation of the New Testament Canon (2000), note 6)

[41] Ur Nationalencyklopedin:

koine´ (grekiska hē koinē´ dia´lektos ’det gemensamma samtalsspråket’), en form av grekiska som i hellenistisk tid började användas av alla grekisktalande och som kom att fungera som internationellt språk i Främre Orienten och medelhavsområdet. Koinen är i huvudsak identisk med dialekten i Athen på 300-talet f.Kr. Den användes mest som skriftspråk (de nytestamentliga böckerna är skrivna på koine), och den påverkades föga av talspråkets utveckling.”

[42] Earl Doherty, Jesus: Neither God Nor Man – The Case for a Mythical Jesus (2009), s. 557. Se också Roger Pearse, Eusebius the Liar? 3. ’Can’t he lie?’