Jag återvänder på nytt till mitt ”skötebarn”, Hemliga Markusevangeliet. Frågan jag ställer mig i detta inlägg är hur värderande och kritiskt källgranskande uppburna och ”framstående” NT-forskare egentligen är? Jag betvivlar alls inte att de verkligen synar argument som hävdar något som går stick i stäv med deras föreställningar. Det gör vi förhoppningsvis alla. Men hur är det egentligen ställt med den kritiska granskningen av uppgifter som går helt i linje med vad de innerst inne önskar ska vara sant? Är de då lika kritiskt granskande?
Jag vet att jag nu generaliserar och att många forskare verkligen prövar argument som både stärker och försvagar deras positioner. Så är det med all säkerhet och ni som har intagit en avvaktande hållning ska inte känna er påhoppade. Ändå förundras jag över med vilken lätthet ett stort antal auktoriteter inom NT-forskningen kunde låta sig bedåras av Stephen Carlsons argument för att Klemensbrevet innehållande utdrag ur Hemliga Markusevangeliet har förfalskats av Morton Smith? För att ge ett exempel på ett yttrande helt baserat på Stephen Carlsons bok The Gospel Hoax:
“As it turns out, Secret Mark was an elaborate hoax created by Morton Smith himself.” (David Alan Black i kapitlet ”Mark 16:8 as the Conclusion to the Second Gospel” i boken Perspectives on the Ending of Mark: Four Views, 2008, s. 32)
Inga som helst förbehåll görs, utan det visade sig att HM VAR en skämt skapat av Morton Smith.
Märkligast är dock Carlsons handskriftsanalys som omfamnades av så många och i flera fall skrämmande naivt och godtroget. Det var nu inte så att Stephen Carlson var någon framstående textanalytiker. Han saknade i själva verket all formell utbildning. Han var heller ingen framstående auktoritet inom NT-forskningen. Faktum är att han vid tiden för bokens publicering var en advokat. Man kan således heller inte hänvisa till någon sorts auktoritetsargument där Carlsons själva person och tidigare forskning skulle ha utgjort en garant för hans slutsatsers riktighet. Även om auktoritetsargument alltid är förkastliga är de i någon mån förståeliga.
Presenterade Carlson då några övertagande bevis för sin tes att handskriften innehöll tecken på att vara förfalskad? Kunde han visa upp klara bevis därför? Absolut inte! Han hävdade en mängd saker, som att bokstäverna var skakigt skrivna, att där var bläckplumpar i början och slutet av bokstäverna och att dessa uppkommit för att texten skrivits långsamt och pennan stannat upp. Han såg abrupta slut där det egentligen borde ha varit uttunnade ändar, han såg omtagningar mitt i bokstäverna och han såg hur skribenten hade korrigerat sina anslutningar mellan bokstäverna genom att helt enkelt förbättra dessa. Dessutom hade han upptäckt att skakningarna och de övriga ”tecknen” var fler i början och blev färre efterhand som skribenten blev mer säker i sin imitation. Allt detta påstod Carlson sig ha upptäckt men han lyckades aldrig visa detta. Visserligen återgav han några lätt uppförstorade bilder och ett antal rader i stort sett i samma storlek som originalet, men dessa bokstäver var allt för små för att kunna utvärderas i en tryckt bok. Man kunde helt enkelt inte se det Carlson sade fanns där.
Det finns därför rimligen tre möjligheter för hur dessa entusiaster för Carlsons upptäckter kommit fram till att Carlson verkligen upptäckt alla dessa förfalskar-”tecken”. De kunde omöjligen ha konstaterat det genom att studera de minimala bilder Carlson tillhandhöll i sin bok. Således måste de antingen 1) ha beställt efter Hedricks inskannade bilder via Scott Brown. Men det skedde aldrig – dessutom skulle de då ha upptäckt att Carlson inte hade täckning för sina påståenden. Eller så gjorde de som Carlson och 2) skannade själva av bilderna i Morton Smiths bok. Om de mot förmodan skulle ha gjort detta och därmed funnit de tecken som Carlson sett, visade de i så fall enbart sin egen inkompetens genom att försöka bedöma något som gick utöver deras kompetens. Eller så 3) TRODDE de bara att Carlson hade rätt – litade helt enkelt på att det han sade var sant. Vi kan med all säkerhet utgå från att det är det tredje alternativet som gäller. En mängd forskare valde att helt utan bevis och helt utan egen underökning bara acceptera de påståenden som en person utan tidigare erfarenhet inom området gjorde.
Ett lysande exempel på denna naivt okritiska hållning uppvisar Craig A. Evans:
Carlson, en väl ansedd upphovsrättsadvokat och tillika biblisk amatörforskare, undersökte noggrant fallet, kallade in handskriftsexperter och skrev år 2005 The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark. – – –
”När experter undersökte fotona med texten i stark förstoring så kunde de se vad de kallar ’förfalskardarr,’ sådant som blir när texten egentligen inte är skriven utan i stället mer ritats dit av en förfalskare i ett försök att luras. Man såg darriga linjer, pennlyft mitt i ett drag – alla sorters indikationer på att det här var förfalskat. (Lee Strobel, som intervjuar Craig A. Evans i Vilken Jesus ska jag tro på?: en reporters kritiska granskning av de nya Jesusbilderna [i svensk översättning 2008], s. 53ff)
Man kan undra över vilka experter Evans tänker på? Den enda ”expert” som undersökt och funnit ”förfalskardarr” är Stephen C. Carlson, som inte har några meriter, ingen formell utbildning, eller ens tidigare erfarenhet av att granska dokument. (Se Tusen och en osanning: Vad är sant och inte sant hos Lee Strobel och Craig A. Evans?)
Jag kan inte finna någon annan rimlig orsak till varför så många helt okritiskt har accepterat Carlsons handskriftsanalys, än att slutsatserna var de rätta, att Smith förfalskat brevet och att det förhatliga så kallade Hemliga Markusevangeliet inte skulle vara en tagg i det kristna evangeliebygget. Så här skriver exempelvis Craig S. Keener:
“In fact, recent analysis reveal the typical ‘forger’s tremor’, throughout the document, as well as well as well as characteristics of Morton Smith’s Greek handwriting style, convincing many that Smith himself was the forger.” (Craig S. Keener, The Historical Jesus of the Gospels: Jesus in Historical Context, 2009, s. 60)
Och Evans fortsätter:
“Indeed, some scholars have suggested that Secret Mark may help us nuance the solution of the Synoptic problem, and, of course, some scholars have suggested that Secret Mark is older and more original than public Mark. The sad thing is that all this labor has been misspent; the Clementine letter and the quotations of Secret Mark embedded within it constitute a modern hoax, and Morton Smith almost certainly is the hoaxer. … Magnification of the handwritten text reveals the telltale presence of what handwriting experts call the “forger’s tremor”. That is, the handwriting in question is not really written; it is drawn, in the forger’s attempt to imitate a style of writing not his own. These telltale signs are everywhere present in the alleged Clementine letter.” (Craig A. Evans, ”How Scholars Fabricate Jesus” i William Lane Craig (ed.), “Contending with Christianity’s Critics: Answering New Atheists and Other Objectors, 2007, s. 143-144)
Andreas J. Köstenberger skriver följande:
“S. C. Carlson has recently written the most extensive examination of the authenticity of the letter of Clement and has produced compelling evidence supporting the suspicion that M. Smith created the text as part of a scholarly hoax. … Second, certain characteristics of the script of the Clementine letter suggest that it is a twentieth century forgery. (1) The script bears signs of unnatural hesitations in the penstrokes that are consistent with the forger’s tremor as well as pen lifts and signs of retouching that suggest that the characters were drawn rather than written. The characters also are inconsistently formed. (2) The script is dissimilar in several ways from that of other eighteenth century manuscripts produced at Mar Saba … (3) The script is identical to that of another Mar Saba manuscript, manuscript 22, which Smith himself claimed was produced by a twentieth century person whom he identified as M. Madiotes.” (Andreas J. Köstenberger, The Cradle, the Cross, and the Crown: An Introduction to the New Testament, 2009, s. 134)
Tilläggas kan att det naturligtvis inte är bevisat att brevet är äkta och att en förfalskning därmed alls inte kan uteslutas. Men proportionerna – var finns de?
Roger Viklund 2010-08-02
Jesus granskad 