Venetia Anastasopoulou | Jesus granskad

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 7

2 november, 2016 den 21:44 (Agamemnon Tselikas, handstilsundersökning, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Timo S. Paananen, Venetia Anastasopoulou)

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 7: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (pennlyft)

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 7: Tselikas’s list of examples of poor knowledge of Greek (pen lifts)

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 7: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (pennlyft)

Det enda problem som nu återstår av Tselikas’ invändningar är hans påstående att skribenten har lyft pennan för att börja på nytt, på ställen där man inte borde göra uppehåll i skrivandet. Om nu detta är vad Tselikas menar med diskontinuerliga linjer. Vi kontaktade honom för att få klarhet i vad han menade. Vi frågade honom 1) om han avsåg några särskilda exempel eller menade att linjen var diskontinuerlig i alla fall; 2) om han med diskontinuerliga linjer menade att skribenten faktiskt hade lyft pennan från papperet; 3) om de något märkliga bytena av pennans riktning som denna skribent ibland gör när denne skriver vissa bokstäver, är de ställen där han menar sig se att pennan har lyfts från papperet? Tselikas svarade att han inte ”var villig att diskutera” denna fråga längre. Det enda svar han kunde ge på våra frågor var att ”skribenten visar tvekan vid slutförandet av bokstäverna” och att ”skrivandet av många bokstäver inte är flytande utan uppdelat, vilket tyder på att skribenten inte har tillräcklig erfarenhet av att skriva på grekiska.” Han betonade också att han inte är “en handstilsundersökare utan en paleograf med omfattande kännedom om grekisk skrift”.

Tselikas ger i vilket fall fyra exempel, men i inget av fallen är det lätt att upptäcka vad han anser vara diskontinuerligt skrivna bokstäver. Vad vi kan se är den linje som sammanbinder spiritus lenis med bokstaven alfa sammanhängande och oavbruten vid alla 13 tillfällen, frånsett möjligen ett (ἀπόγραφον i Theod. II.6). Vid de 43 tillfällen där bokstaven upsilon skrivs samman med cirkumflex-accenten kan vi endast hitta några exempel där linjen med någon sannolikhet kan beskrivas som diskontinuerlig, och dessa undantag är rätt så förklarliga. De är alla i linje med hur denna skribent skrev vissa bokstäver eller bokstavskombinationer. Tselikas hävdar också att ”överdelen” av bokstaven theta har lagts till den undre delen av bokstaven, och att bokstaven delta är skriven som två delar. Men han klargör aldrig huruvida detta gäller en del av eller alla de bokstäver han gav som exempel. Och han gav heller inga svar på dessa frågor när vi bad honom om förtydliganden. Icke desto mindre kan vi bara hitta ett tydligt exempel (bland 59 möjliga) på bokstaven theta skriven i två penndrag (ἀληθὴς i III.18a). Bokstaven delta skrivs ibland i två enheter med den uppåtgående linjen tillagd den nedre delen. Detta visar emellertid endast att denna skribent förmår variera det sätt på vilket han skrev denna bokstav, och kan hellre betraktas som en personlig originalitet.

Ibland förekommer det krökar av varierande omfattning mitt i linjerna, som om skribenten plötsligt vridit handen. Dessa är ytterst iögonfallande, och uppenbarligen ett särdrag hos denna skribent. Krökarna förekommer i vissa av de linjer som går från alfa upp till spiritus lenis, där det i stället för en jämn kurva är en mer tvär sväng i en vinkel av 90 grader eller mer. I bokstaven theta finns ibland också en tydlig böj i en vinkel av cirka 45 grader i övergången mellan den nedre delen av bokstaven och den mer uppåtgående linjen. Liknande skarpa böjar förekommer också i förbindelselinjen mellan bokstaven upsilon och cirkumflex-accenten. Vi kan inte avgöra om Tselikas anser att det är dessa linjer som är diskontinuerliga. Så vitt vi kan avgöra rör det sig om riktningsförändringar och inte pennlyft eller -stopp (eftersom det inte förekommer några synbara bläckplumpar). I många fall blir linjen tunnare och ibland försvinner den helt, troligen på grund av fjäderpennans minskade tryck, att spetsen träffat och hoppat över en uppstickande fiber i papperet, eller att bläcket tagit slut. Normalt när linjen försvinner i dessa bokstäver eller bokstavskombinationer ansluter den på nytt längs pennans ursprungliga bana. Och viktigast av allt är att det sällan finns några uppenbara bläckplumpar där linjen upphör eller börjar på nytt, vilket tyder på att pennan har rör sig relativt snabbt i en kontinuerlig rörelse.

Eftersom varken Timo eller jag är expert på forensisk handstilsundersökning, verkade det klokt att kontakta Anastasopoulou och be om hennes åsikt om dessa påstådda diskontinuerliga linjer. Hon svarade att rörelsen enligt hennes professionella åsikt är kontinuerlig och att hon inte kan förklara Tselikas’ formulering. Utöver detta ville hon inte kommentera Tselikas’ rapport, eftersom han bedömer detta ”från en annan professionell synvinkel.” Vid detta lag bör det dock stå klart att Tselikas inte talar om eller uppfattar samma fenomen som Anastasopoulou – utan tvekan på grund av hans träning i paleografi och inte i jämförande handstilsundersökning. Tselikas’ bristande kännedom om den senare är tydlig i hans negligerande av viktiga kriminaltekniska element i samband med hans jämförelse mellan Smiths grekiska handstil och handstilen i Klemensbrevet.

I nästa del som också blir den sista, kommer artikeln att sammanfattas.

Kommentera

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 6

27 oktober, 2016 den 19:48 (Agamemnon Tselikas, handstilsundersökning, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Timo S. Paananen, Venetia Anastasopoulou)

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 6: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (nomina sacra & kolon)

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 6: Tselikas’s list of examples of poor knowledge of Greek (nomina sacra & colons)

apocrypha

Del 6: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (nomina sacra & kolon)

Agamemnon Tselikas

Återstår då Tselikas’ lista på nitton exempel på bristande kunskaper i grekiska som han menade sig ha upptäckt i Klemensbrevet. Dessa kan klassificeras i grupper av 1) exempel på sällsynt användning av bokstäver eller glyfer, 2) exempel på kursiv stil där bokstäver eller glyfer alltmer liknar varandra, 3) exempel på att bokstäver eller glyfer inte är konsekvent skrivna, 4) exempel på att pennan lyfts på konstiga ställen, och 5) två speciella fall rörande användningen av nomina sacra och användningen av kolon i slutet av raderna. Merparten av dessa exempel har dock inget att göra med ”bristande kunskaper om grekisk skrift”.

Vi kan inte förstå hur existerande (om än sällsynta) eller förenklade bokstäver eller glyfer skulle kunna avslöja vilken förmåga att skriva på grekiska en viss skribent besitter. Det finns inga problem vad gäller verifieringen av sjuttonhundratalsbokstäver i Klemens’ brev till Theodoros, och eftersom ingen ifrågasätter att brevet, åtminstone ytligt sett, är skrivet med skrivstil, är förenklade bokstäver och former vad man kan förvänta sig. Om däremot sådana förenklade former eller andra typiska tecken på skrivstil inte förekom, skulle vi inte kalla det för skrivstil. Vidare anses det generellt inom forensisk handstilsundersökning, som Albert Osborn skriver, att ”förkortade, förvrängda och oläsliga former som är tillräckligt fria och snabba faktiskt ofta tyder på äkthet snarare än förfalskning, även om de är mycket ovanliga och inte precis som de i standardskrift.”

Inte heller betraktar vi de smärre inkonsekvenser som Tselikas upptäckte som besvärande. De är representativa för skillnaden mellan forensiska handstilsundersökare och paleografer. Alldenstund Anastasopoulou har till sitt yrke att fokusera på linjekvalitet och pennans tryck mot skrivmaterialet, riktar Tselikas sin uppmärksamhet främst mot det som är iögonfallande i utformningen av bokstäverna – en metod som väl lämpar sig för att datera en handskrift till ett visst århundrade, men inte är lika lämpligt för att avgöra om det är en förfalskning. Ett belysande exempel är när Tselikas säger att den som skrev Klemensbrevet skrev bokstaven delta i två delar, först den undre cirkeln och sedan den uppåtgående linjen med att pennlyft mellan. (Det bör dock noteras att de flesta delta har skrivits i en sammanhängande rörelse utan att pennan lyfts.) Tselikas anser att detta underliga sätt att skriva bokstaven delta väcker misstanke om att skriften är en förfalskning, men forensiska handstilsundersökare från Osborn år 1910 och framåt har hävdat att ”det vanligaste tecknet på förfalskning inte är, som många felaktigt tror, avvikelser i [bokstävernas] form, utan en ritad och obestämd streck- eller linjekvalitet.” I stället är enstaka säregenheter i skriften snarare tecken på äkthet och med tanke på de tusentals bokstäver som utgör Klemensbrevet vore det misstänkt om inte några enstaka oförklarliga egenheter återfanns. Som tidigare nämnts, tenderar förfalskare att lägga fokus på textens läsbarhet och en så exakt återgivning som möjligt av bokstävernas former från den förlaga som används. Detta sker som regel på bekostnad av linjekvaliteten och allehanda andra utmärkande drag av handstilen. Denna tendens leder till en onaturlig likformighet i skrivandet, medan okonstlad och naturlig handskrift innehåller avvikelser från det normala sättet att skriva.

delta2 Som en illustration till detta, beakta bilden av bokstaven delta till höger. Den är hämtad från det personliga brevet av Konstantinos Dapontes skrivet år 1754 (från en av de handskrifter som vi tidigare studerat rörande antalet omtag med pennan). Denna bokstav är skriven på ett rätt otypiskt sätt i två distinkta enheter. Men detta egendomliga sätt – och för denna skribent inte normala sätt – att skriva denna bokstav, säger oss ingenting om Dapontes’ kunskap om grekiska. Och eftersom de som studerar antik grekiska vanligtvis undervisas om det korrekta sättet att skriva bokstaven delta, är det mycket lättare att föreställa sig att en infödd grekisk skribent som behärskar grekiska flytande skulle känna sig fri att variera sitt sätt att skriva bokstaven, än det är att föreställa sig att en förfalskare, skicklig nog att med utsökt noggrannhet producera Klemensbrevet, skulle skriva en sådan enkel bokstav på ett icke-standardiserat sätt.

De få återstående iakttagelserna om andra onaturliga pennlyft, nomina sacra och användningen av kolon kräver ytterligare kommentarer.

right-hand-margin Tselikas noterar att ”när ett ord avstavas i slutet av raden förekommer det två prickar, dock inte alltid”. Han tolkar alltså dessa punkter, till utseende liknande ett kolon, som bindestreck som används vid avstavningar och menar att skribenten inte använder avstavningstecknet konsekvent. Normalt används kolon också på detta sätt i grekiska handskrifter från denna tid.

Nu behöver inte en inkonsekvent användning av kolon som bindestreck i Klemensbrevet bekymra oss i någon större omfattning, eftersom sådana avvikelser, till och med inom en och samma handskrift skriven av samma person, lätt kan bevittnas. Men eftersom skribenter aldrig har haft ett enhetligt system för användning av typografiska märken (inklusive skiljetecken), och eftersom den funktion sådana märken har endast kan avgöras från fall till fall genom att bedöma dem i deras särskilda manuskriptsammanhang, föreslår vi att kolonen har använts för ett annat syfte i Klemensbrevet – nämligen som ett sätt att hålla högermarginalen rak. Ända från antiken och till modern tid finns exempel på olika typografiska märken, däribland kolon, som använts för att fylla ut raderna så att den högra marginalen blivit rak. Kolon kunde användas som parentes eller i stället för komma, eller för att markera en stark paus. De har använts för att fylla ut raderna i Judasevangeliet och rimligen också i 1QIsa^a bland Dödahavsrullarna. Att författaren av Klemensbrevet också använde kolon som radutfyllare kan fastställas genom tre iakttagelser.

Första iakttagelsen

Om man bortser från den översta raden, som är en överskrift, innehåller brevet 71 rader.
Av dessa 71 rader är 31 avstavade. Med andra ord är 31/71 = ca 0,44 = ca 44 % av raderna avstavade.
13 rader avslutas med kolon och om dessa kolon fördelas slumpvis borde 13 × 31/71 = ca 5,7 rader både vara avstavade och avslutas med kolon.
Av dessa 13 rader är slutorden också avstavade vid 6 tillfällen – således en nästan exakt matchning mellan det statistiskt sannolika (5,7) och det verkliga utfallet (6) om kolonen har fördelats slumpvis.

Andra iakttagelsen

Varenda linje som avslutas med kolon skulle ha slutat till vänster om linjen ovanför, om kolonet hade saknats.

Tredje iakttagelsen

Det är uppenbart att kolonen använts typografiskt för att få en rak högermarginal på raderna I.12 och I.26 eftersom i dessa fall avståndet mellan den sista bokstaven och kolonet är ytterst påtagligt samtidigt som kolonet mycket exakt följer den högra sidmarginalen.

(Vidare tar Tselikas upp nomina sacra, ”heliga namn” som brukar förkortas. Typiska ord som brukar förkortas är Gud, Herren, Jesus, anden, Frälsaren, osv., och vanligen plockar man bort bokstäver i mitten eller slutet av ordet och markerar att det är en förkortning med ett streck ovanför.)

Vad gäller de något ovanliga formerna för förkortningar, nomina sacra, i Klemens’ brev till Theodoros, beror variationen sannolikt på att användningen av nomina sacra började falla i glömska under 1700-talet, något såsom Émile de Strycker avhandlar i sin genomgång av handskriftskopiorna genom tiderna av Jakobs protoevangelium. Ett exempel som de Strycker tar upp är variationen på förkortningarna av ordet ἰσραήλ (Israel) som förkortas på inte mindre än fyra olika sätt.

Nästa inlägg kommer att behandla Tselikas’ anmärkning att skribenten lyft pennan på ställen där man inte kan förvänta sig pennlyft.

Roger Viklund, 2016-10-27

Kommentera

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 5

24 oktober, 2016 den 20:30 (Agamemnon Tselikas, handstilsundersökning, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Timo S. Paananen, Venetia Anastasopoulou)

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 5: Skillnaden mellan jämförande handstilsundersökning och paleografi

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 5: The Difference between Forensic Document Examination and Palaeography

apocrypha

Del 5: Skillnaden mellan jämförande handstilsundersökning och paleografi

Tom Davis

Om nu Anastasopoulous kvalitativa utlåtande är riktigt och den handskrivna texten i Klemensbrevet är det oreflekterade resultatet av en skribents omedvetna automatiserade skrivande (något som får stöd av vår kvantitativa slutsats baserad på det antal gånger pennan lyfts från papperet), hur kan då Tselikas argumentera för den rakt motsatta ståndpunkten – nämligen att skribenten har rört sin hand på ett icke-spontant sätt, ritat bokstäverna och lyft pennan på märkliga ställen? Vi är av den åsikten att Anastasopoulous och Tselikas’ oenighet härrör från den grundläggande skillnaden i deras respektive tillvägagångssätt som forensiska handstilsundersökare och paleografer – två forskningsfält som enligt Tom Davis traditionellt ”inte kommunicerar med varandra.” Även om de har ett gemensamt mål i att identifiera texter som har skrivits av samma person, är deras metoder för göra detta inte desamma.

Paleografer sysslar huvudsakligen med att tyda den skrivna texten i handskrifter, och i deras arbete finns sällan skäl att misstänka att det handlar om förfalskningar. Handstilsundersökare däremot arbetar ofta med texter där det finns skäl att misstänka att det handlar om förfalskningar. Paleografer försöker samla in så mycket extern information som bara går om skribenten, tidpunkten när skriften nedtecknades och var detta skedde. De undersöker skrivmaterialet, det sätt på vilket bokstäverna har formats, för att kunna datera texterna och noterar senare strykningar, tillägg och ändringar i texten. Handstilsundersökare undviker givetvis inte att ta del av sådan information om den finns, men förlitar sig normalt på den interna information som går att få ut ur själva dokumenten och undersöker om andra påståenden om dessa dokument är riktiga. Det normala för dem är att begära in underlag i form av exempel på hur den misstänkte förfalskaren normalt skriver, och därefter fastställa hos båda skribenterna (eller i förekommande fall, hos en och samma skribent) de särskilda kännetecknen, de distinkta särdragen och egenheterna som finns inbäddade i personernas omedvetna rörelsemönster vid skrivandet. Medan paleografers arbete i mångt och mycket handlar om att hitta generella mönster för skriften och kunna sätta in den i ett historiskt sammanhang, och det därmed innehåller visst mått av spekulation, kan handstilsundersökare inte gärna spekulera om något utan konkreta bevis till stöd när de vittnar i domstolar.

Som ett exempel på följderna av denna skillnad mellan disciplinerna kan vi betrakta hur Anastasopoulou och Tselikas bedömde hur och i vilken omfattning skribenten av Klemensbrevet avslutade bokstäverna eller linjerna på papperet. Anastasopoulou menade att texten är ”skriven snabbt, och fastän … vissa bokstäver i ett ord har skrivits en och en … har detta inte försämrat den utmärkta skrivrytmen.” Tselikas däremot menade att det stora antalet bokstäver och länkar med “diskontinuerliga linjer” tyder på ”att skribentens hand inte rörde sig spontant, utan omsorgsfullt och trevande för att bibehålla bokstavens korrekta form.”

De direkt motsatta slutsatserna anser vi vara följden av att Anastasopoulou fokuserar på linjekontinuitet och Tselikas på anslutningar. Enligt Hubers och Headricks standardklassificering tillhör det senare stilelementet och det förra utförandeelementet. Stilelementet (som fokuserar på anslutningar) är paleografens verktyg för att kunna placera en viss text i tid och rum, alltså avgöra när och var en viss text har skrivits. Utförandeelementet (som fokuserar på att linjerna är skrivna i en kontinuerlig rörelse) är däremot handstilsundersökarens område.

Förenklat kan sägas att när en forensisk handstilsundersökare med synen når slutet av en skriven enhet och pennan lyfts studerar denne pennans avtagande tryck mot papperet och följer handens tänkta riktning genom luften för att bedöma dess väg från avslutandet av en rad till början av nästa. Syftet är att avgöra om linjekontinuiteten förblir obruten, alltså om flytet och rytmen i skriften består. Det är dessa detaljer som avslöjar för en handstilsundersökare om texten skrivits snabbt och spontant. För paleografen visar slutet av en skriven enhet på något annat, nämligen på vilket sätt bokstäverna har formats och därmed också när texten har skrivits och i vilken skola denna stil har lärts ut. I just detta fall leder Tselikas’ granskning av de diskontinuerliga linjerna helt enkelt inte till den slutsats han drar – särskilt med tanke på att antalet pennlyft var fler i de andra 1700-talshandskrifterna som vi studerat.

Och detta är inte den enda gång där Tselikas’ handskriftsanalys är oklar. Hans transkription av brevet innehåller fjorton misstag och vid fyra tillfällen åberopar han sin egen felaktiga transkription som bevis för att brevet innehåller misstag som en person med grekiska som modersmål inte skulle begå. En omfattande utvärdering av Tselikas’ rapport ligger utanför ramen för denna artikel. Det är dock nödvändigt att vi tar upp de observationer som direkt berör handstilsundersökningen. Och då är två av Tselikas’ påståenden av särskild vikt. Det första är att texten i Klemensbrevet skulle visa prov på ”bristande kännedom om grekisk skrift”; det andra är att en jämförelse mellan handstilen i Klemensbrevet och Morton Smiths handstil ger belägg för att Smith (i motsats till Anastasopoulous bedömning) trots allt förfalskade brevet. Det senare påståendet går relativt enkelt att bringa klarhet i eftersom precis samma missförstånd och felaktiga tillämpningar tidigare gjorts av Stephen Carlson i hans försök att knyta handstilen i Klemensbrevet till Smith. Tselikas menar sig kunna med något mått av sannolikhet knyta Smith till Klemensbrevet genom att visa på vissa likheter i det sätt på vilket de skrev två bokstäver (τ and θ), två kombinationer av bokstäver (θη and θου), och några få accenttecken, och genom att återge ett exempel från vardera på skrift som han betecknar ”ostadighet i skrivandet”.

tselikas-table

Det första misstaget med ett dylikt tillvägagångssätt är att det inte tar hänsyn till olikheterna mellan de specifika egenheterna i respektive handstil – vid identifiering av en författare är dessa av mycket större betydelse. Huber och Headrick uppger till och med att ”ett begränsat antal skillnader, kanske bara en enda” kan vara tillräckligt ”för att uppväga betydelsen av ett antal likheter, oavsett deras respektive betydelse.”

Agamemnon Tselikas

Vidare beaktar Tselikas inte fenomenet med ”naturlig variation”; det vill säga, han klargör inte i vilken omfattning de specifika bokstäverna varierar i utförande mellan varandra genom att jämföra många bokstäver och därigenom fastställa bokstävernas typiska utseende. Om man inte ens klargör i vilken omfattning en viss författare varierar utformandet av bokstäverna är det ingen konst att hitta enstaka likheter mellan två handstilar skrivna med samma alfabet. Och det gäller framför allt med så relativt okomplicerade bokstäver som tau and theta. På denna punkt är skillnaden mellan paleografer och forensiska dokumentundersökare rätt påtaglig. För att exemplifiera, ger Tselikas två exempel på hur bokstaven tau skrivits i Klemensbrevet, två bokstäver som skiljer sig åt allografiskt. Dels är det den lilla gemena bokstaven som skrivits i en rörelse moturs, dels den stora versala bokstaven skriven i en rörelse medurs. När han senare jämför lilla tau med ett tau skrivet av Smith ger han ingen indikation på att han tagit hänsyn till variationen i hur denna bokstav utförs vare sig hos Smith eller i Klemensbrevet – frånsett då att han skiljer gemenen från versalen.

Men skillnader och likheter på allografisk nivå är av värde enbart i de fall där ingen misstanke om förfalskning föreligger (det vill säga vid paleografens vanliga arbete med att identifiera en viss skribent), eller i de fall där en förfalskare återgått till sitt normala sätt att skriva. Det grundläggande problemet i detta fall är att en förfalskare döljer sin egen handstil och imiterar någon annan persons sätt att skriva. Om då den förfalskade texten liknar den misstänkte förfalskarens handstil, är detta relevant endast när sådana återgångar till förfalskarens normala sätt att skriva inträffar. Tselikas visar aldrig att de exempel han åberopar är sådana där förfalskaren av misstag återfallit i sitt normala sätt att skriva. Och om Tselikas aldrig beaktat något utöver det uppenbara och iögonfallande, säger hans jämförelse mellan några enstaka bokstäver oss ingenting. Som vi tidigare har påpekat koncentrerar sig forensiska handstilsundersökare på jämförelser av handstilar på de idiografiska, mer omedvetna egenheterna i handstilen, just för att egenheter i det inövade automatiska rörelsemönstret vid skrivandet är så mycket svårare att dölja i de små oansenliga detaljerna.

Roger Viklund, 2016-10-24

Kommentera

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 4

21 oktober, 2016 den 15:58 (handstilsundersökning, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Timo S. Paananen, Venetia Anastasopoulou)

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 4: Kontrollerad och personlig handstil: en kvantitativ studie

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 4: Controlled and Personal Writing: A Quantitative Analysis

apocrypha

Del 4: Kontrollerad och personlig handstil: en kvantitativ studie

Venetia Anastasopoulou menar att Klemensbrevet har skrivits med spontanitet och konsekvens, det vill säga att brevet är skrivet likadant från början till slut utan några påtagliga avvikelser. Vi (Timo Paananen och jag) har försökt att pröva hennes expertutlåtanden genom att kvantifiera dem så att även icke-experter kan förstå hur Klemensbrevet är skrivet.

Colette Sirat

Colette Sirat skiljer på kontrollerad (tyglad, återhållen, begränsad) handstil och personlig (fri och unik) handstil. Den förstnämnda är följden av inre eller yttre behärskning, av återhållsamhet, medan den senare utgör den handstil man har när inga sådana begränsningar föreligger. Ett exempel på en begränsning är om man avser att skriva längs raka linjer eller om man vill skriva tydligt så att andra lätt kan läsa det man skriver. I verkligheten pendlar vi hela tiden mellan dessa båda lägen, ofta omedvetet, och vår handstil är sällan antingen det ena eller det andra utan som regel både och. Men hur mycket vi begränsar vår handstil beror på sammanhanget, och vissa skrifter är betydligt mer kontrollerade och behärskade än andra. Sättet på vilket man kan avgöra i vilken omfattning handstilen är personlig och fri är bland annat att se i vilken omfattning bokstäverna är sammanbundna med varandra. Vårt skrivande består av enheter av skrift vilka kan innefatta allt från delar av bokstäver till flera sammanbundna bokstäver, hela ord och ibland hela meningar. Och när vi talar om skrivstil handlar det krasst om hur ofta pennan lyfts från papperet för att på nytt föras till papperet för att utföra nästa rörelse och forma nästa enhet av skrift. En skriven enhet består av det som skrivs från det att pennan rör vid papperet till dess den senare lyfts från samma papper.

Generellt kan sägas att personlig skrift kännetecknas av en informell handstil som flyter obehindrat och där de enskilda bokstäverna tappar något av sin karaktär och tenderar att likna varandra. Detta kan göra det svårt för andra att se skillnad på vissa bokstäver. Likaså tenderar personlig skrift att innehålla många förkortningar och ligaturer, det vill säga tecken bildade genom att två eller fler tecken skrivs samman. Den kontrollerade tyglade handstilen är av motsatt karaktär. Den fokuserar på individuella drag med pennan. Den personliga handstilen drar mot enheter som fogas samman.

Vi bestämde oss för att undersöka hur många gånger den som skrev Klemensbrevet har lyft sin penna för att börja på nytt, hur många glyfer (det vill säga individuella enheter som bokstäver eller ligaturer) som skrivits utan att pennan lyfts. Vi undersökte alltså hur många kluster av två, tre, fyra eller fler glyfer (bokstäver) som brevet innehåller. Att vi räknar glyfer och inte bara bokstäver kommer sig av att det i denna grekiska handstil förekommer såväl ligaturer som många tecken som apostrofer och förkortningar som skrivs i en enhet eller skrivs samman med bokstäver och inte går att räkna separat och ej heller är att betrakta som enskilda bokstäver. För att vidare kunna bedöma relevansen av det resultat vi fick, lät vi göra samma sak med ytterligare två grekiska 1700-talshandskrifter. Vi ansåg denna studie vara viktig eftersom det vid förfalskningar nästan alltid handlar om att medvetet förändra sin egen handstil och imitera någon annans, vilket i sin tur innebär både inre och yttre begränsningar som påverkar rörelsen av pennan. Sirat poängterar att ett av de bästa sätten att upptäcka en förfalskning är att söka efter tecken på kontroll av skriften, såsom ett överflöd av omtag i skrivandet. Ju fler gånger pennan lyfts, desto mer kontrollerad skrift och desto större sannolikhet att det rör sig om en förfalskning.

Som jämförelse valde vi två grekiska 1700-talshandskrifter. Dels en kopia av en skrift av 300-talsbiskopen Gregorios av Nazianzos (Add MS 8240), dels ett personligt brev av Konstantinos Dapontes (Add MS 8237) – båda skrivna i en stil som liknar den i Klemensbrevet.

Ett personligt brev skrivet av Konstantinos Dapontes år 1754. Add MS 8237, ff 2–2v, British Library.

Vi tog 1000 glyfer eller bokstäver och började i samtliga tre fall räkna från rad 14 på förstasidan. Resultatet återges i tabellen inunder.

	Theodoros MS 65	Dapontes MS 8237	Gregorios MS 8240
Totalt antal bokstäver eller glyfer	1000	1000	1000
Individuella glyfer	352	460	520
Glyfer i grupper om två	382	422	286
Glyfer i grupper om tre	216	106	153
Glyfer i grupper om fyra eller fler	50	12	41
Ligaturer	107	104	51
Nom.Sac. och andra förkortningar	3	3	1

Som kan konstateras har alla handskrifter många ligaturer, ändå förekommer de i dubbelt så stor omfattning i Klemensbrevet och Dapontes som i Gregorios. Dessa båda har också tre gånger så många nomina sacra (förkortade heliga namn).

Kopia av Gregorios av Nazianzos, Contra Julianum imperatorem 1, Add MS 8240, ff 92-109v, 1700-talet.

Den som kopierade Gregorios uppvisar den största kontrollen av handstilen och fler än hälften av glyferna har skrivits individuellt, medan det i Klemensbrevet endast är 35 % av glyferna (bokstäverna) som skrivits var för sig. Det personliga brevet från Dapontes befinner sig mellan dessa båda med knappt hälften av glyferna skrivna individuellt men med flest kluster av två. Av dessa tre handskrifter uppvisar Klemensbrevet minst begränsning eller kontroll i skrivandet om man enbart bedömer antalet lyftningar av fjäderpennan.

Klemensbrevet

Ingen av dessa tre handskrifter kan sägas ha ett överflöd av omtag i skriften med många pennlyft. Men den som kopierade Gregorios verkar ha varit mest intresserad av att skriva läsbart och hans bokstäver är också betydligt enklare att särskilja från varandra än vad de i Klemensbrevet är.

Om då detta resultat jämförs med Anastasopoulous iakttagelse att bokstäverna i Klemens’ brev till Theodoros har skrivits omedvetet, stämmer det väl med vår iakttagelse att handstilen i brevet drar åt personlig skrift, vilken ligger inom det område där skriften sker automatiskt och omedvetet. Vi drar denna slutsats utifrån de relativt få pennlyften, det relativt stora antalet ligaturer och förkortningar och på den relativt svårlästa handstilen i jämförelse med andra likvärdiga skrifter. Och konsekvenserna av detta blir tydliga: eftersom det är svårt för förfalskare att imitera det generellt omedvetna och det som inte är iögonfallande, följer att ju mer skriften liknar personlig skrift desto osannolikare att det är en förfalskning.

Vad gäller mängden av tecken på kontroll, finns inget i Klemensbrevet som gör att det går att särskilja från äkta 1700-talshandskrift.

Kommentera

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 3

19 oktober, 2016 den 19:05 (Agamemnon Tselikas, Craig A. Evans, handstilsundersökning, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Peter Jeffery, Timo S. Paananen, Venetia Anastasopoulou)

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 3: Theory of Handwriting

apocrypha

Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

Albert S. Osborn, 1858–1946, den jämförande handstilsundersökningens fader.

Jämförande handstilsundersökning, på engelska “forensic document examination” (FDE) och i USA vanligen kallat “questioned document examination” (QDE), kom att allmänt accepteras som en vetenskaplig metod först med Albert S. Osborn, vars bok Questioned Documents (1910) fortfarande betraktas som ett standardverk. Men disciplinen har varit kraftigt ifrågasatt. I en studie från 1989 fick metoden svidande kritik och artikelförfattarna menade att det saknades bevis för att det ens fanns experter i ämnet. I en senare större studie från 2009 gjord av National Academy of Sciences riktades stark kritik mot flera så kallade forensiska metoder, vilka anklagades för att ha litet stöd i systematisk forskning som kunde bekräfta teknikernas tillförlitlighet. Den jämförande handstilsundersökningen klarade sig i sammanhanget dock relativt väl, med endast uppmaningen att dess vetenskapliga grund borde stärkas. Och efter den förödande kritiken 1989 hade den jämförande handstilsundersökningen genomgått förändringar just för att säkerställa denna.

Ett antal artiklar på senare år har visat att handstilsundersökare, experter inom den jämförande handstilsundersökningen, lyckas avsevärt bättre än icke-experter i att avgöra om en handskriven text är äkta eller inte. En studie visade exempelvis att experter i endast 6,5 % av fallen parade samman två handskrifter som skrivna av samma person trots att de inte var det, och att icke-experter gjorde dylika felaktiga sammankopplingar sex gånger så ofta. En av orsakerna till denna skillnad är att experterna är mycket försiktiga i sina utlåtanden och inte vill gissa om de är osäkra. Följden blir att när de väl fäller ett omdöme är detta ofta mycket säkert. Andra nyligen genomförda studier har stött den vetenskapliga giltigheten av många av de viktigaste begreppen inom den jämförande handstilsundersökningen.

Peter Jeffery

Craig Evans’ misstanke om att handskriftsanalys inte verkar kunna avgöra äkthetsfrågan, rimmar illa med det ovan sagda. Andra forskare har ifrågasatt speciella delar av Anastasopoulous analys. Så säger Peter Jeffery att hennes jämförelse är att likställa med en jämförelse mellan äpplen och päron, eftersom Smith i huvudsak textade på grekiska och Klemensbrevet är skrivet med skrivstil. Och Tselikas underkände hela disciplinen och därmed också Anastasopoulous studie genom att påstå att den som skrev Klemensbrevet ändå inte skulle skriva med sin egen personliga stil (varför det faktum att stilen i Klemensbrevet inte liknande Smiths inte hade så stor betydelse). Vi menar dock att även om dessa invändningar kan synas rimliga, röjer de en okunnighet om grunden för den jämförande handstilsundersökningen eftersom denna vilar på en växande samling av empiriska data.

När en handstilsundersökare tar sig an en text söker denne efter speciella detaljer. Tom Davis menar att en viss författare är benägen att skriva på ett unikt sätt med vissa egenheter som en expert kan upptäcka och igenkänna i alla typer av skriven text producerad av denna författare. Dessa särdrag skiljer en författare från en annan även om man skriver på olika sätt, till exempel textar och skriver skrivstil. Varje individ kommer med tiden att utveckla speciella särdrag, egna knyckningar, slängar och snirklingar och allt efterhand som vi tränar vår handstil blir dessa befästa. Detta blir till slut del av vårt kinetiska (rörelse-)minne och bäddas in i rörelseblock som vi använder oavsett vilken skrift vi använder för stunden. Men hur själva skriften blir påverkas utöver detta också av andra omständigheter, som hur situationen ser ut när vi skriver och denna påverkar hur vi förmår röra vår hand. Det kan gälla sådana yttre och inre faktorer som om skribentens hand är varm eller kall, om skribenten är stressad eller lugn, nykter eller full, har lågt blodsocker, etc. Dessutom påverkas skriften av vad den är tänkt att användas till, om det bara är en personlig minnesanteckning eller något som är tänkt att andra ska läsa. Skriften påverkas givetvis också av om personen i fråga vill dölja sin egen handstil eller imitera någon annans.

Theo2-3

För att ytterligare komplicera saken, så blir resultatet på papperet inte bara en kompromiss mellan dessa faktorer, utan kommer dessutom bokstäverna att variera i utseende mellan varandra. Denna variation kommer sig av att en människa inte är en maskin och den kallas för naturlig variation. Den förekommer alltid i äkta handskrivna texter och är ett tydligt tecken på att texten inte är förfalskad. Naturlig variation skall dock inte blandas samman med inkonsekvens i skrivandet. Det senare är ett tecken på att det rör sig om en förfalskning

Med utgångspunkt från detta har handstilsundersökarna slagit fast att vissa delar av vår handstil alltid utförs mer medvetet och andra delar mer omedvetet och att den senare är mycket svårare att kamouflera. Det är också därför handstilsundersökarna fokuserar på de delar av skriften som utförs omedvetet. Dessutom har förfalskare en tendens att även när de försöker dölja sina egenheter återfalla i sitt normala mönster och återgå till sina omedvetna egenheter som sitter i rörelseminnet. Den avgörande skillnaden mellan att skriva med sin egen handstil och att imitera någon annans är att den första använder proprioceptionen, en särskild sorts receptorer för att automatiskt kunna avgöra de egna kroppsdelarnas position och som är en del av kroppsuppfattningen, medan den senare i huvudsak bygger på synåterkoppling och därför i princip innebär att skribenten snarare ritar än skriver.

Scott G. Brown

Det innebär att när man försöker efterhärma någon annans stil måste man med synen hela tiden korrigera sitt skrivande och att det i sig är ett mycket ansträngande arbete som snart gör att man blir mentalt uttröttad. Det innebär i sin tur att man omedvetet återfaller i sina egna invanda rörelsemönster och detta framför allt när man ska skriva längre texter. Således uppkommer dessa ”misstag” troligare i slutet av texten.

Med andra ord, ett dokument och särskilt ett längre dokument skrivet i en svår handstil, är troligen inte förfalskat om skriften är konsekvent utförd. Det är därför intressant att notera, som Scott Brown gör, att Klemens’ brev till Theodoros är just detta, ett långt brev konsekvent skrivet från början till slut i en mycket svår 1700-talshandstil.

Agamemnon Tselikas

Hur var det då med Jefferys och Tselikas’ invändningar? Jämförde Anastasopoulou äpplen med päron? Enligt de riktlinjer som föreligger för handstilsundersökare bedömde hon ett material som var tillräckligt omfattande för att kunna göra en trovärdig analys, och hon identifierade de speciella egenheterna i den skrivna texten både i Klemensbrevet och hos Smith. Skillnaderna mellan den handstilsliknande 1700-talsstilen och Smiths mer textade stil är inte speciellt väsentlig eftersom hon fann ett antal egenheter i Smiths handstil som, om han hade skrivit Klemensbrevet, skulle ha funnits även där. Detta poängterade Anastasopoulou själv i både sin ursprungliga rapport och sitt senare förtydligande inlägg. Jeffery tog ingen notis om detta, måhända insåg det aldrig, eftersom han i en uppföljande artikel upprepade samma anklagelse om att det rörde sig om en jämförelse mellan äpplen och päron. Vad gäller Tselikas håller vi med honom om att en förfalskare definitivt skulle försöka dölja sin egen handstil, men vi menar att de omedvetna och djupt rotade aspekterna av handstilen sällan går att helt undertrycka.

Roger Viklund, 2016-10-19

Kommentera

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 2

17 oktober, 2016 den 18:14 (Agamemnon Tselikas, Craig A. Evans, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Peter Jeffery, Scott G. Brown, Stephen C. Carlson, Timo S. Paananen, Venetia Anastasopoulou)

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 2: Fyra handskriftsanalyser

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 2: Four Handwriting Analyses

apocrypha

Del 2: Fyra handskriftsanalyser

Fram till i dag har fyra handskriftsanalyser av Klemens’ brev till Theodoros utförts. Av dessa fyra har vi i denna artikel fokuserat på tre som gjorts mellan åren 2005 och 2011 av Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou, and Agamemnon Tselikas. Stephen C. Carlsons analys har vi redan tidigare behandlat i artikeln ”Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore”, i Vigiliae Christianae 67 (2013): 235–247 och tillgänglig online här. Jag har också själv avhandlat detta tidigare i online-artikeln ”Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis”.

Stephen C. Carlson

Eftersom brevet från början inte fanns tillgängligt för undersökning och senare försvann (förstördes, förlades eller tappades bort?) lades inget större fokus på den skrivna texten. Experterna syntes eniga om att skriften överensstämde med den handstil som var rådande på 1700-talet inom det grekiska klosterväsendet, och därför nöjde sig de flesta också med att så var fallet. Men allt detta skulle ändras i och med att Stephen Carlson år 2005 utkom med sin bok The Gospel Hoax, där den dåvarande upphovsrättsadvokaten Carlson (numera forskarassistenten med inriktning på Nya testamentet i den romersk-katolska världen) försökte bevisa att Morton Smith själv hade skrivit brevet. Carlson gjorde där också en analys av handstilen med de tryckta bilderna som förekom i Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark som underlag. Just därför kom också den första kritiken mot Carlson att rikta sig mot hans handskriftsanalys och tre ytterligare analyser har till dags dato följt.

Scott G. Brown

Den första av dessa tre gjordes av Scott G. Brown som i flera artiklar och på punkt efter punkt ifrågasatte Carlsons slutsatser. Enligt Brown saknade Carlson nödvändig träning och utbildning för att bedriva jämförande handstilsundersökning och underlät han att ta hänsyn till sådana omständigheter som är avgörande för att utmönstra förfalskningar, som att jämförande material måste användas i analysen. Brown menade att Carlsons metodik var felaktig och att han dessutom underlät att uppmärksamma de tecken som tyder på äkthet. Det gäller exempelvis förekomsten av naturliga variationer i utformandet av bokstäverna. När Carlson jämfört handstilen i brevet med Smiths handstil och funnit likheter som tyder på att Smith var den som förfalskade brevet, menar Brown i en studie att där i stället förekommer många skillnader. Dessa skillnader menade Brown var helt avgörande för att bedöma om texten är äkta eller ej, emedan det är skillnaderna och inte eventuella likheter som är det viktiga vid bedömningen av huruvida en viss text är skriven av en viss person eller inte. Vidare menade Brown i samarbete med Allan Pantuck att Carlson farit med vilseledande information vad gäller en rapport skriven av den utbildade handskriftsexperten Julie C. Edison som Carlson hade konsulterat och där han valt att återge endast de delar av hennes utlåtande som stödde hans tes och beskära hennes brev på de delar som talade emot hans tes. Pantuck och Brown kontaktade henne och fick hela hennes utlåtandet (också vi kontaktade henne och fick ta del av hennes brev). Det visade sig att Edison aldrig bedömt Carlsons analys bara hans metod, vilken hon dessutom kritiserat, och att hon därtill inte kunde grekiska. Se också min artikel Skakningarna som kom av sig.

Venetia Anastasopoulou

År 2009 lät Biblical Archaeology Review kontraktera två grekiska handskriftsexperter vilka var för sig skulle undersöka handskriften med jämförande material från Smith själv när denne skrev på grekiska. De hade till sitt förfogande handskrivna texter från perioden 1951 till 1984, inklusive Smiths egen transkription av brevet. Venetia Anastasopoulou är Forensic eller Questioned document examiner, vad som på svenska kan benämnas handstilsundersökare eller dokumentundersökare. Hon är således en person som arbetar med jämförande handstilsundersökningar och tränad för att avgöra om två texter är skrivna av samma person eller inte (se NFC). Hon menade att …

”[h]ela skriften ger uttryck för frihet, spontanitet och konstnärligt kunnande. Den visar också prov på en skicklig kalligrafi av en välutbildad och tränad skribent som använder språket effektivt för att uttrycka sina tankar”.

Enligt Anastasopoulou går Morton Smiths sätt att skriva grekiska att likna vid en students. Han skriver långsamt med möda och bokstav för bokstav utan någon större variation. Anastasopoulou ansåg att det med stor sannolikhet gick att slå fast att Morton Smith inte ägt tillräcklig förmåga för att kunna skriva brevet. Hon menade att den skrivna texten genomgående var konsekvent utförd och att de vanliga tecknen på förfalskning, som dålig kvalitet i linjerna eller i handens rörelse, saknades.

Agamemnon Tselikas

Paleografen Agamemnon Tselikas kom till den motsatta slutsatsen, nämligen att brevet är en förfalskning och att sannolikt Smith själv förfalskat det. Han menade sig ha upptäckt 17 fel begångna av författaren, fel som en person som Klemens med grekiska som modersmål inte skulle begå, och ytterligare 11 misstag begångna av kopisten av texten. På 19 ställen fann han bokstäver med ”helt främmande eller konstiga och oregelbundna former” och i motsats till Anastasopoulou ansåg han att linjerna i bokstäverna inte var sammanhängande, kontinuerliga, och att detta berodde på att den som skrivit texten inte rört handen snabbt och spontant. Tselikas menade att Smith hade skrivit brevet och att denne använt vissa handskrifter från ett kloster i Kefalinia som förebild och imiterat skriften. Som jag har tagit upp i ett tidigare inlägg (Smith did not photograph the manuscripts which Tselikas believes Smith used as a model for both imitating the Greek handwriting and learning how to make ink) visade Allan Pantuck att Smith dock aldrig fotograferade dessa handskrifter.

Craig A. Evans

Följaktligen finns fyra analyser gjorda av fyra personer där två anser att brevet är en förfalskning och två att det är äkta. Denna omständighet har lett till att flera forskare förkastar analyserna helt med motiveringen att de inte kan ge svar på frågan om brevet är äkta. Exempelvis fokuserar Francis Watson på helt andra saker för att kunna visa att Smith förfalskade brevet, medan Craig Evans bedömer Carlsons, Anastasopoulous och Tselikas’ undersökningar som tre likvärdiga undersökningar. Han berör över huvud taget inte Browns undersökning, men tar i stället med Edison (den expert Carlson rådfrågade men som inte gjorde någon bedömning av brevets äkthet) i ekvationen och får därmed tre experter mot en till fördel för att det rör sig om en förfalskning. Peter Jeffery medger att Anastasopoulous studie gör det svårt att hävda att Smith skrivit brevet själv, men menar att han då kan ha haft hjälp med den saken och underkänner dessutom hennes studie utifrån skäl som visar på hans okunnighet om de metoder som ligger till grund för jämförande handstilsundersökningar.

Peter Jeffery

Vi menar att det finns två huvudsakliga anledningar till bibelforskarnas skenbara förvirring i detta fall. För det första är det inte allmänt känt att handstilsanalys och paleografi är två skilda områden av expertis. För det andra representerar Carlsons så prisade studie inget av dessa båda kompetensområden. Hans studie lider av ett grundläggande fel eftersom den utfördes på de tryckta reproduktionerna av brevet som återfinns i Smiths bok. Dessa bilder var helt olämpliga att grunda en studie på eftersom de i sig ger upphov till en optisk synvilla som framkallar de tecken han tyckte sig se på att skriften var förfalskad. Studerar man i stället inskanningar gjorda från fotografierna av brevet försvinner de tecken på förfalskning som Carlson trodde sig ha sett.

Vi menar att Carlsons felaktiga metodik i kombination med hans brist på erfarenhet och träning kan förklara skillnaden mellan hans och Anastasopoulous slutsatser. Anastasopoulou, som tränad expert inom detta forskningsfält, hade också tillgång till samma högupplösta bilder som vi studerat. Som ett tillägg till denna artikel kan nämnas att Anastasopoulou, efter att ha läst ett utkast av vår artikel, i ett e-brev den 14 juni 2012 skrev att hon fick svar på sina frågor om Carlsons slutsatser, vilka hon tidigare inte kunde förstå.

Men innan det går att dra någon slutsats om handstilens äkthet måste de skilda omdömena av Anastasopoulou och Tselikas utvärderas. Anastasopoulous rapport har fått två sorters kritiska bemötanden. Dels har forskare ifrågasatt enskilda detaljer i den, dels har de ifrågasatt hela disciplinen med jämförande handstilsundersökningar. Därför har vi gjort en historisk översikt av detta forskningsområde. Frågan som gäller är denna: om handstilsundersökare jämför två texter för att bedöma om de är skrivna av två personer eller av endast en, eller om de försöker avgöra om en handstil är naturlig eller imiterande, talar vi då om en vetenskap i marginalen eller om seriös forskning? Detta kommer att tas upp i nästa inlägg.

Roger Viklund, 2016-10-17

Kommentera

Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

29 mars, 2016 den 20:38 (Agamemnon Tselikas, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Timo S. Paananen, Venetia Anastasopoulou)

And they come to Beat any. And certain authors whose article was published was there. And, coming, they prostrated themselves before them and says to them, “have mercy on us”. But they rebuked them. And the authors, being angered, went off with the article into the unknown where the public was, and straightway a great cry was heard. And going near they took away the veil to make it public.

So, at last the peer-reviewed article that Timo Paananen and I have written has been published in Apocrypha: International Journal of Apocryphal Literatures.

Timo S. Paananen & Roger Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, Apocrypha 26 (2015) 261–298.

The peer review method is “single-blind undertaken by a specialist member of the Board or an external specialist”. This article sort of picks up from our previous article on Stephen Carlson’s handwriting analysis on Clement’s letter to Theodoros, “Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore”, Vigiliae Christianae 67 (2013), 235-247”. This time it is not primarily Carlson’s analysis that we examine, but the other three analyses made—those by Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou and Agamemnon Tselikas. The abstract reads:

This article discusses Morton Smith’s role as a self-professed manuscript hunter in uncovering the only known copy of Clement’s Letter to Theodore, and critically assesses the existing studies on its handwriting. We argue that Stephen C. Carlson’s analysis is flawed due to its dependence on distorted images, that Agamemnon Tselikas’s study has a number of problems due to the unsuitability of applying standard palaeographic practices to a case of suspected deception, and that Venetia Anastasopoulou has made a sustainable case by arguing that Smith could not have imitated the difficult eighteenth- century script—a qualitative verdict strengthened by our quantitative study of the lack of signs of control. We conclude that the handwriting is indistinguishable from authentic eighteenth-century handwriting.

Hopefully we will also be able to publish the article on our websites, at least a version without the layout of the magazine. But for the time being, I will make a short summary of the most important aspects of the article dealing with Clement’s letter to Theodore with extracts from the Secret Gospel of Mark.

We begin by examining Smith’s role as a manuscript hunter. We show that he actually fits very well with the new manuscript hunter archetype, being armed with a camera and publishing his notes, like the other manuscript hunters were doing. We also argue that Smith did not in any way try to control the access to the manuscript, and did all one would expect a scholar to do. And if there is a typical hallmark for manuscript forgers, it is their efforts to prohibit others from gaining access to the manuscripts.

We survey Scott Brown’s examination of Stephen Carlson’s analysis, and how he revealed the flaws of Carlson’s methods. These analyses by Brown have mostly been overlooked and has not been given the attention they deserve to be given.

Next we make a study of the different disciplines of forensic (or: questioned) document examination (Venetia Anastasopoulou’s field of expertize) and palaeography (Agamemnon Tselikas’ field of expertize). Many people seem to be unaware that these are different areas of expertise and actually two areas that do not communicate particularly well with each other. Anastasopoulou and Tselikas have both examined the photos of the manuscript in order to decide if it is a genuine text or a forged text. Anastasopoulou considered it to be genuine and that Smith could not have written it, and Tselikas thought it was a forgery made by Smith.

While Anastasopoulou is an expert in detecting forgeries and her discipline are trained to decide whether two writings are done by two different authors or in fact by the same author, Tselikas is working in an area where there seldom are forgeries. His discipline are experts in deciding in what century a certain writing was done and in what school that way of forming the letters were taught. Tselikas is accordingly concentrating on the way the letters are written, while Anastasopoulou focuses on the line quality and the rhythm of the writing to decide whether the writing was done unconsciously and automatic, or if the writing rather was slowly drawn in trying to imitate someone else’s writing.

Recent studies of the results by the forensic document examiners show that during the last decades this discipline has improved significantly, and that forensic document examiners are significantly better in deciding if a text is forged or not than lay people are. Although neither Timo nor I am forensic document examiners, and accordingly cannot decide if the text of Clement’s letter to Theodore is genuine or not, we can at least show that Anastasopoulou’s methods are sound and by the book. Her conclusion that it is highly unlikely that Morton Smith could have imitated the script of the Clement letter, has accordingly some force.

In order to assess her conclusions, we made a study of the amount of control in other handwritings, by comparison. We took two manuscripts from the eighteenth century with a handwriting quite similar to the one of the Clement letter. We then simply counted the number of pen lifts, or more correctly, the number of letters or glyphs written in combination. One of the best ways to discover a forgery is to count pen lifts, since a forger is bound to rely on sight in order to imitate and therefore often needs to stop to check the exemplar. It turned out that of the three scripts we studied, Clement’s letter to Theodore showed the least signs of control, solely judged by the number of pen lifts. This study would then support Anastasopoulou’s conclusion that the writing is authentic.

We also made an examination of Tselikas’ study by checking all nineteen examples he gives of “poor knowledge of Greek” in the letter, and came to question his conclusions. We also evaluated his attempt to connect the writing of the letter to that of Morton Smith. In light of what the school of forensic document examination teaches, his conclusions does not follow from his analysis. His conclusions are incorrect if we are to trust the “rules” of forensic document examination. One example is Tselikas’ comparison of a the way a few simple letters in the Clement letter are written compared to how Smith wrote the same letters, and where Tselikas does not consider one of the most important observations, that of natural variation. In order for a comparative study to have any value, it has to compare a lot of letters in order to find the typical way of forming that letter and to discover individual characteristics present in both writings.

Our conclusion is that the letter is indistinguishable from authentic eighteenth-century writing and should be treated as such—as a letter written in the eighteenth century.

Roger Viklund, March 29, 2016

3 kommentarer

What does it take to change the opinion among the forgery advocators?

15 maj, 2011 den 14:50 (Agamemnon Tselikas, Allan J. Pantuck, Charles W. Hedrick, Craig A. Evans, ENGLISH POSTS, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Venetia Anastasopoulou)

When Stephen Carlson published his book The Gospel Hoax in 2005, it was said to be the ”Smoking Gun”, which not only would prove that Clement’s letter to Theodoros, containing excerpts from an otherwise unknown longer version of the Gospel of Mark was a forgery, but also that Morton Smith was the forger. Since then we have come a long way and most, if not every single, argument presented by Carlson has been refuted. In his Apocryphicity blog, Tony Burke gives his Reflections on the Secret Mark Symposium, part 2, and then writes the following regarding Charles Hedrick’s speech:

“Hedrick also dismisses Stephen Carlson’s arguments as “less-than-circumstantial evidence”—indeed, very little of Carlson’s evidence, which has been effectively countered by Scott Brown, Allan Pantuck, and Roger Viklund, was discussed during the day, and it seems to have been abandoned even by those who argue against the text’s authenticity.”

The thing that strikes me the most is the fact that Carlson’s arguments, which were the arguments said to beyond any reasonable doubt prove that the letter was a forgery, now has “has been effectively countered”, and that to an extent that “it seems to have been abandoned even by those who argue against the text’s authenticity”. Yet, there is still no change in the opinion among the forgery advocators. Although all the previous arguments which were considered to be the strongest have been refuted and abandoned, they have just been replaced with new arguments, or to be more precise, with some of the same arguments rehashed. It seems like the hub around which everything turns is that the letter is a forgery and that Smith forged it. Every single clue leading in this direction, no matter how small a spot of, is used in order to show that Smith forged the text. And when those arguments are demolished one by one, they are just replaced by yet other weak proposals that Smith forged it anyway.

Burke tells us about Charles Hedrick’s paper:

“As part of his paper, Hedrick discusses the statement on the text issued by paleographer Agamemnon Tselikas and some reflections on an interview Hedrick conducted with Tselikas. What is striking about Tselikas’ comments is that they seem at variance with even the evidence he cites—i.e., the text was written in an 18th-century Greek hand, which could not be executed by Smith himself, yet Smith is identified as the forger, having brought the manuscript from another monastery during his travels in Greece as a secret agent working for the US and/or Britain (!).”

This is also a striking example of the same method. The “text was written in an 18th-century Greek hand, which could not be executed by Smith himself, yet Smith is identified as the forger.” I mean, Anastasopoulou’s verdict strongly suggest that Smith could not have written the text himself. This was apparently further strengthened by Allan Pantuck on the conference. In Report on Secret Gospel of Mark Symposium Pt 3, Ryan Wettlaufer summarizes Allan Pantuck’s speech, where …

“he wanted to show how Smith’s life would have left him ill-equipped to create a forgery like sm. For example, Pantuck showed several personal letters wherein Smith lamented his poor Greek skills. He confirmed this with personal writings of other scholars who commented on Smith’s poor Greek skills. These poor skills, Pantuck argued, mean that Smith could not have had the ability to compose a fake letter of Clement.”

Under normal circumstances, one would think that this would lead to at least some consideration among the forgery proponents. But not really. Instead some seem to say that if Smith did not write the text in his own hand he must have had a collaborator – because, as you know, he still must have been the forger. This is how Burke summarizes the present opinion based on Anastasopoulou’s report:

“Her conclusions seem to be universally accepted; no-one at the symposium seems to claim now that Smith personally wrote the text. Even Tselikas agrees with this assessment, believing that Smith had someone from another monastery write it for him.”

But then, who would have composed the text? If Smith did not have the ability to write in a fluid Greek 18th century style, which Anastasopoulou has convincingly shown, and if Smith had such “poor Greek skills”, which both Smith and his colleagues according to Pantuck confirmed – who then composed the letter? Smith not only had insufficient training for writing in this elaborated hand, his skills were not good enough in order to compose the Greek text. It is a huge difference between being able to fairly good read a language and to be able to compose a letter imitating the style of an ancient writer who had Greek as his native language. If Smith would have had a collaborator then this person not only would have had to be excellently skilled in writing this difficult 18^th century Greek handwriting, he (or she) would also have had to compose the actual text of Clement (and of Mark). If your skills in Greek are poor, then it is almost a superhuman task to imitate a letter of Clement. I am sure it is no problem for anyone with English as their native language to realize that I do not have English as my native language. So we then end up with a collaborator of Smith who not only wrote the actual text but also must have composed the letter. And if so, what need is there for Smith at all?

And if it is not a modern forgery, then at least it should be an ancient forgery, some argue. Hedrick’s reply to this was interesting. He referred to the endings later made (but not that much later) to the Gospel of Mark (16:9–20), and said that they …

“are not particularly ‘Markan’ in style, so perhaps ‘Mark later emended his own text—just as Clement said!’”

I was also pleased to notice that Burke makes the same objection as I do on Craig Evans’ dishonesty when presenting the material. Burke says the following about Evans’ presentation:

“He writes that in the gospel ‘Jesus teaches a naked young man’ (but the youth is not naked) and later ‘Jesus in the nude instructs a young convert’ (nor is Jesus nude). Such flustering over a ‘gay Jesus’ is reminiscent of the controversy over Tinky-winky, the gay Teletubbie, and the unsavoury relationship between Spongebob and Patrick. These all seem to reflect the anxieties of the viewer/reader and have little basis in reality. Evans also notes along the way some other dubious arguments for forgery: the presence of mildew and mold spots on the manuscript (all we have are photographs; the nature of these “spots” cannot be determined), the forger’s tremor (which is not apparent in the better photographs), and Carlson’s report from a professional handwriting expert (which has been shown to have been edited to strengthen his position).”

I consider Evans to be very ill-informed on this subject, and he actually does not work as a scholar in this area as he is presenting outright falsehoods and also continues to put forward arguments that already have been shown to be faulty. I cannot see how he by now could be ignorant of this, and the only conclusion that can be made from this is that he is using the arguments for apologetic reasons only.

Burke tells us that he “had no firm view about Secret Mark’s authenticity” when he went to the symposium:

“Now that the symposium has concluded, I am convinced Smith did not create the text; rather, he found it at Mar Saba exactly as he claimed.”

He also reports on the audience’s opinion:

“By the end of the morning, the argument for forgery seemed to be convincing many of the audience members at the symposium. The coincidences that were unsettling Evans were unsettling others also. But the afternoon session included a paper that swung opinion toward authenticity, and convinced me once and for all that Smith did not, indeed could not, have forged the text.”

Roger Viklund, 2011-04-15

4 kommentarer

Peter Jeffery’s take on the handwriting of the Mar Saba letter

25 januari, 2011 den 21:06 (ENGLISH POSTS, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Morton Smith, Peter Jeffery, Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou)

Peter Jeffery

As I said in my previous post (Scott Brown’s take on the handwriting of the Mar Saba letter), Peter Jeffery seems to be the “only” advocate of the theory that Clement’s letter to Theodoros (the Mar Saba letter) is a forgery, and at the same time also being willing to defend his position. Yesterday, the same day as Scott Brown published his Thoughts on the Reports by Venetia Anastasopoulou (which I commented upon earlier today) also Peter Jeffery had a short text published at BAR’s website: Additional Response to Handwriting Analysis.

Peter Jeffery, Scheide Professor of Music History Emeritus, Princeton University, wrote in 2007 The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery (New Haven: Yale University Press). Together with Stephen Carlson, who seems to have vanished from the scene, he was, and still is, a leading forgery proponent.

Peter Jeffery’s main thesis is that the Mar Saba letter reflects homosexual ideas which best are to be seen in the light of the twentieth-century gay movement, and which also corresponds to the ideas held by the late Professor Morton Smith. In a previous contribution at BAR, Response to Handwriting Analysis, he said that he believes that Venetia Anastasopoulou’s handwriting analysis “does raise the bar for those who argue that Smith penned the Mar Saba document in his own hand (a claim I never made myself).” Be as that may, his whole book circled around one issue; i.e. Morton Smith being the forger.

In his new Additional Response to Handwriting Analysis, Jeffery seems to advance his position even further. Given the additional explanation presented by Venetia Anastasopoulou in Can a Document in Itself Reveal a Forgery? – Jeffery says that if “Anastasopoulou is right, therefore, we are left with a text that was transcribed by a Greek”. Although he never says it out loud, he still silently seems to accept Anastasopoulou’s conclusion that Smith did not write the letter. Jeffery said in his previous post that he never claimed that Smith himself penned the Mar Saba letter. But as he never seems to have said the opposite and he used most of the space in his book for accusing Smith of being a forger, I consider his “acceptance” that Smith did not write the letter himself as a small conversion. His willingness to adjust his theory, if only marginal, still is commendable.

Peter Jeffery

But Jeffery still withhold that Smith probably was the counterfeiter, although he probably did not write the letter in his own hand. He says that the reason for suspecting the Mar Saba letter of being a forgery “is not the handwriting, but the content”. He considers it to be “more consonant with Morton Smith’s opinions than with the early Christian period.” He further claims that “proponents of an early Christian origin need to start explaining why a second-century date that leaves the text uninterpretable should be preferred to a twentieth-century date that renders it perfectly clear.” I consider this to be an inference based on Jeffery’s own reading of the letter and his own perception of what Christianity looked like in the first centuries; and then especially in Alexandria. Stephan Huller has in his “zealous” blogging made it quite clear that the Secret Gospel of Mark fits perfectly well in the context of early Alexandrian Christianity.

Jeffery refers to Scott G. Brown’s interpretation of “the document as an early Christian text” in the latter’s book Mark’s Other Gospel. He considers it to wish away all difficulties by means of “retranslation and bald-faced denial: Mark’s other gospel was mystical, not secret; it was not controversial despite Clement’s fulminations against heretics; it does not hint that Jesus practiced homosexual rites; it says nothing, in fact, that can’t already be found in canonical Mark.”

Now, this is really not what I found in Brown’s book. But of course he denies to have seen any “homosexual rites” as such are not to be found in the text and can only be visualized through the eyes of the beholder. I do not always agree with Brown, especially on his view that Clement was right and the Secret Gospel was an expansion of the canonical Mark, when it probably was just the opposite and canonical Mark was a reduction of Secret Mark (I am not convinced that Brown maintain this position today). (Update, January 27: Scott Brown sent a word that he still believes that canonical Mark preceded secret Mark.)

Anyway, Jeffery is arguing that although Smith might not have written the letter in his own hand, he still was the master behind its design. He rightly says that although Anastasopoulou stated that “it is the hand of someone who wrote with the fluency of a native Greek; she does not know who or when. Nor does she know if this Greek was the text’s author, or was perhaps copying it from another source, such as an earlier manuscript or a draft by Morton Smith.” This now seems to be Jeffery’s main theory, as he accepts that Smith could not have written the letter in his own hand, but still is convinced that the ideas presented are Smith’s.

However, Jeffery’s “new” proposal (and I believe this will be the future forgery theory, since it from now on will be difficult to claim that Smith himself could have imitated this extremely skilled eighteenth century Greek monastic hand) is that Smith had an assistant or an accomplice. This really is the only alternative if he shall withhold that Smith both did it and did not do it. It then had to be a Greek (or someone extremely versed in eighteenths century Greek monastic writing) accomplice. How Smith then managed to find such a person, who was both skilled enough and at the same time willing to take part in Smith’s personal vendetta against Christianity, remains a mystery. Why would anyone have participated in Smith’s personal vendetta and then kept this a secret for the rest of his or her life? Since there could not possible have been any money in this, there really seems to be no motive at all for such an act. This is by far more unlikely than Smith pulling this off by himself.

In his previous contribution, Response to Handwriting Analysis, Jeffery also suggested other alternatives. He claims that if “the Mar Saba scribe was not Smith” we do not know who it was. Besides being an “unknown Greek accomplice of Smith” it could have been a “rival of his who successfully deceived him?” But one has to ask oneself what motive of “hate” could have motivated one of Smith’s colleagues to do such a thing? The task of accomplishing this perfect forgery will then stand out as even more improbable. Since it already is extremely unlikely that Smith could have acquired all these incredible skills, and invested such a massive effort in order to produce a forgery that no one could disprove and took the secret with him to the grave; then how unlikely would it not be that a colleague of Smith would have done all this and taken his secret with him to the grave? Why then did not the colleague reveal his “prank”? What is the point of deceiving someone without ever revealing this deception or trick? And are we also to suspect that this colleague who deceived Smith also hired an accomplice, a Greek with firsthand knowledge of how to fake an extremely skilled eighteenth century Greek monastic hand? And how did this colleague manage to smuggle the book to the Mar Saba monastery, as outsiders seldom were allowed to visit? This scenario creates far more problems than it solves.

The third alternative would then, according to Jeffery, be that the person who wrote this really was “an 18th-century monk” who had mastered this style of writing. But if so, we have immensely dissociated ourselves from Jeffery’s original thesis on Morton Smith as the malicious gay loather of Christianity. On top of that, also all the other problems arise – how someone in the 18th-century would have managed to create this letter in the spirit of Clement; a letter which according to several experts would have been almost impossible to create until Otto Stählin’s concordance of Clement’ vocabulary was published in 1936.

Roger Viklund, 2011-01-25

13 kommentarer

Scott Brown’s take on the handwriting of the Mar Saba letter

25 januari, 2011 den 04:00 (ENGLISH POSTS, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou)

Scott G. Brown

A couple of month ago I happened to watch a Swedish television programme called Veckans Brott (Crime of the week) in which a few people practiced for a while and then tried to imitate someone else’s handwriting. Their efforts were then judged by a professional document examiner working at the forensic department at the police, and all of the “forgeries” were easily spotted as forgeries. The expert told the reporter that it is very difficult to forge another person’s handwriting and almost impossible if the forgery was a long text over several pages.

Of course I already knew this, having studied the handwriting of the Mar Saba letter for quite a long time, but still it struck me what an extremely difficult task it would be to forge a letter like the Mar Saba letter. It has often surprised me to find that even highly qualified and respected scholars so easily have imagined that Morton Smith would be able to first create this letter in “perfect” ancient Greek, imitating both Clement and the author of the gospel of Mark, and finally being able to write it fluently in an extremely elaborated eighteenth century Greek monastic hand. I cannot help wondering how on earth they thought that he would be able to accomplish such a “supernatural” task?

Then, when the questioned document examiner Venetia Anastasopoulou published her report on the handwriting of the Mar Saba letter (A Handwriting Expert Weighs In), she really gave support for the opinion that Smith could not have forged the letter. My previous attempts and efforts of showing that the so-called signs of forgery which Stephen Carlson claimed to have spotted really were just optical illusions due to the poor printed images he chose to study (here and here), were now strengthened by the opinion of a real expert in the field. But on top of that, Anastasopoulou’s report went far beyond my study, which really just dismissed Carlson’s claims, and she almost proved that Morton Smith could not have written the text of the Mar Saba letter. Her report is to be found here and my summary of it and her later clarification, both in Swedish, can be found here and here.

Now it pleases me to see that Scott Brown once again has contributed in puncturing one of Carlson’s argument, and this time given his view on the handwriting by supplying additional information to the results presented by Anastasopoulou. His new article My Thoughts on the Reports by Venetia Anastasopoulou, can either be reached from this BAR site or directly from this url.

Although nothing ever is impossible, I would say that from now on it will be extremely problematic for those who still argue that Smith forged the letter and especially if they claim that he wrote it – if they intend to stick to the actual circumstances concerning the handwriting and the opinions among the handwriting specialists.

I for one have for a long time claimed that the only realistic scenario of the letter being a forgery would be if Smith forged it. The other alternatives seem to be too unrealistic to be taken as serious alternatives. Now, I have to stick to this, and since Smith hardly could have done it, I will have to state that the letter in all likelihood is genuine.

Scott G. Brown

I will just give a short survey of the things Scott Brown deals with. Of course, you will need to read his article. Scott Brown summarizes Anastasopoulou’s observations and conclusions and then compares these to the descriptions presented by other authorities within the field of document examination. He manages to show that just about everything which Anastasopoulou found in the handwriting of the Mar Saba letter also is strong evidence in support of authenticity.

Brown summarizes Anastasopoulou’s main arguments. He notices the difficultness of keeping a consistent style and refers to Albert S. Osborn, who states that “the successful forgery of a whole document is a task of extraordinary difficulty and requires intelligent attention to many particulars and details that do not enter into the task of fabricating only a signature.” Anastasopoulou do confirm that the Mar Saba letter is written in a consistent way. Brown says that forging “a document in a foreign alphabet is not only extremely difficult but also mentally exhausting”.

He then turns to the line quality, which in a genuine document should bring “smoothness, continuousness, and confidence”, everything found by Anastasopoulou in the Mar Saba letter.

There should also be freedom and natural variation in the handwriting and this is an “important implications in the detection of forgery”. Brown refers to Osborn who speaks of “the extreme difficulty of simulating a whole document with the natural variation of genuine writing” and that if this can be found it is a “strong evidence of genuineness.”

Brown then focuses upon the rhythm and artistic flair, which is something quite esoteric. A skilled document examiner can spot these signs which are not so easy to describe in words. It is like a perfect dance or harmonic music, almost impossible to imitate. Brown refers to Harrison by saying that the “[h]andwriting rhythm concerns the overall flow of shapes across the page, not the elegance of individual words or letters …”

Especially one quote from Wilson R. Harrison’s, Suspect Documents: Their Scientific Examination (New York: Frederick A. Praeger, 1958), p. 339, caught my attention:

“… no handwriting which is disguised or copied can be expected to approach the standard of the rhythm shown by the normal hand; as this is so, a fluent, rhythmic script of good line quality is extremely unlikely to have been either forged or disguised.”

Brown notices that a “fluent, rhythmic script of good line quality” is what Anastasopoulou finds in the Mar Saba letter.

After he has given this additional support for Anastasopoulou’s view that Smith could not have forged the handwriting, he also turns to the subject I dealt with in my studies (here and here), and by giving a few examples, he shows that the tremors and the pen lifts which Carlson has presented only lies in the poor images of the printed reproductions which Carlson used for his study, and that the line screen in these images are the actual reason why Carlson found any tremors and pen lifts at all.

It should also be noticed that Stephen Carlson declined BAR’s invitation to respond. It seems like almost every proponent of the forgery theory do so. There is at least one exception though, and that is Peter Jeffery. For that he is worthy of great praise.

In the end Brown summarizes his conclusions:

“Anastasopoulou observed none of the characteristics that normally appear in forged documents, but she did observe the hallmarks of spontaneous writing. My own survey of the secondary literature indicates that the particular set of characteristics that she observed is extremely unlikely to occur in a forgery of a whole document. In other words, we can rule out Smith, not only as the scribe of this letter, but also as its author.”

Roger Viklund, 2011-01-25

1 kommentar

Venetia Anastasopoulou: Kan ett dokument i sig avslöja en förfalskning?

16 oktober, 2010 den 13:11 (Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Morton Smith, Peter Jeffery, Stephen C. Carlson, Venetia Anastasopoulou)

Venetia Anastasopoulou

Genom Stephan Hullers blogg (här) blev jag uppmärksammad på att Venetia Anastasopoulou utöver att sammanställa sin rapport, där hon påvisar det osannolika i att Morton Smith förfalskade Klemensbrevet (se mitt inlägg: Anastasopoulous undersökning av Morton Smiths förmåga att förfalska Hemliga Markus), också har skrivit en text där hon förklarar hur man kan avslöja om en text är äkta eller ej. Hennes utläggning från 22/7 i år finns att läsa här.

Jag gjorde en snabböversättning av hela hennes text, då jag misstänker att en text på svenska kan vara att föredra för oss svenskar inom ett område som troligen är obekant för de flesta:

Venetia Anastasopoulou: Kan ett dokument i sig avslöja en förfalskning?

Det finns mycket att säga i frågan om ”ett dokument i sig kan, eller inte kan, avslöja en förfalskning.”

Skriften i sin helhet talar till den som granskar skriften, och dennes tränade öga kommer att uppfatta dess signaler vad gäller rytm och spontanitet. Det finns utmärkande egenskaper som talar för att en handstil är äkta eller att det finns skäl att misstänka den, men man bör alltid ha i åtanke att dessa särmärken bara är indikationer som också kan finnas i en äkta handstil. Man får inte glömma att metoden med att jämföra [texten med en äkta text, är den som] leder oss till en slutsats om skriften är äkta eller inte.

Om den äkta skriften kan rent generellt sägas att den:

är naturligt och obekymrat skriven

har en god linjekvalitet

har bra tryckmönster

är snabbt skriven eller mer noggrant i en oavbruten rörelse

är enhetlig inom sig själv

har god rytm

… medan de motsatta kännemärkena alltid utgör tecken på att det finns skäl att misstänka [skriften].

Därtill kommer att en misstänkt skrift:

förefaller vara ritad

uppvisar brist på naturliga variationer

har en överdriven perfektion vad gäller detaljer

har dålig linjekvalitet

inte uppvisar några tryckvariationer

är utförd med felaktig metod

påminner mycket om en förebild

har skakningar (vilket inte innebär att skakningar avser en linjes böjning eller lutning, utan som Osborn säger så visar bedragarens skakningar på en noggrann och onaturlig omsorg genom hela [skriften], vilken tyder på ett försök att efterlikna en förlaga som man inte är förtrogen med)

har pennlyft på ställen där sådana inte behövs, och där skribentens svårighet att skriva en viss form framgår

använder ovanliga former eller former skrivna på ett bakvänt sätt.

I en misstänkt ifrågasatt handskrift kan man förvänta sig att förfalskarens äkta särdrag visar sig allt eftersom det handskrivna dokumentet växer i omfång, och i sådana dokument söker man efter att skriften förvanskas [förändras]. När ett stort dokument är enhetligt, har man en första indikation på äkthet och detta gäller för Hemliga Markus-brevet.

Hemliga Markus-brevet är, som i detalj framgår av min analysrapport, skriven på ett naturligt och spontant sätt och har enligt min mening inte sådana kännetecken som gör att man fattar misstanke mot skriften. Så det enda sättet att kontrollera om handstilen är äkta eller inte, är att jämföra med en känd handstil, på det sätt som jag har gjort i min tidigare rapport. Om Hemliga Markus-brevet skrevs av någon med avsikt att vilseleda folk, är detta inte något som kan upptäckas genom att studera enbart en enda handstil.

Venetia Anastasopoulou
Aten, 22/07/2010

Om man skulle sammanfatta Anastasopoulous senaste text så säger hon att det finns ett antal tecken som används för att avslöja en förfalskning, men att inga av dessa förekommer i Klemensbrevet – i stället är brevet skrivet på ett naturligt och spontant sätt och uppvisar trots sin längd inga inre skillnader över tid, så att förfalskarens särdrag med tiden visar sig. Exakt detsamma påpekade jag i min första studie: Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis (2009).

Stephen Carlson hävdade att de största misstagen förekom i början av brevet och att dessa misstag blev färre ju längre fram i texten man kom eftersom förfalskaren blev mer bekväm med att skriva. Jag ifrågasatte detta utifrån två omständigheter. Dels att det tvärtom borde vara så att fler fel tillkom mot slutet av brevet eftersom en förfalskare skulle ha problem att upprätthålla koncentrationen, dels att inga förändringar alls gick att upptäcka utan att stilen var mycket konsekvent genom hel brevet. Allt detta bekräftas alltså här av Anastasopoulou.

Vidare säger Anastasopoulou att man inte kan avgöra om en text i sig är förfalskad eller inte om man inte har andra texter att jämföra med. Om den som skriver en viss text har till uppsåt att bedra, och får man förutsätta är skicklig, går det inte att säkert avgöra om texten är äkta eller ej, såvida man inte har en annan text att jämföra med. Jag förutsätter att hon då menar att man måste jämföra med antingen handskriftsprov från den som tros ha skrivit texten under förutsättning att den är äkta, eller handskriftsprov från den som tros ha förfalskat texten. Anastasopoulou har jämfört med prover från Morton Smith och dragit slutsatsen att i han knappast kan ha förfalskat texten.

Det är då intressant att notera att Peter Jeffery, vilken tillsammans med Stephen Carlson är den som den senaste tiden kraftigast drivit tesen att Smith förfalskat brevet, tillsynes har reviderat sin uppfattning. Jeffery utkom år 2007 med The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery, vari han driver tesen om Morton Smith som den homosexuelle förfalskaren av Klemensbrevet.

Också i ett inlägg publicerat i Biblical Archaeology Review som finns att läsa här, skriver han följande:

”This, however, brings us to her major argument, for Anastasopoulou believes that Smith was unable to write in both styles. The Mar Saba handwriting seems to her to be that of a native Greek-speaker, who is comfortable connecting Greek cursive letter forms and uses accents correctly (but see p. 31). Smith, in the examples she gives, writes Greek like an English-speaking student: one letter at a time, and in a non-cursive, even “immature” hand modeled on printed “copybook” forms (p. 37). This is most obvious in the combination omicron-upsilon (ou), which is often regarded and written by Greeks as a single letter, and even passed as one letter into the Old Slavonic alphabet. But Smith, like most English-speakers who learned Greek in school, usually wrote it as two letters (pp. 33-34). The implication, as Anastasopoulou herself concludes, is that Smith was incapable of writing the kind of rapid cursive we find in the Mar Saba text (nothing about “forger’s tremor” here). This seems to be borne out by the examples she herself presents, assuming they are typical of the material she was given to work with. I believe it does raise the bar for those who argue that Smith penned the Mar Saba document in his own hand (a claim I never made myself). They will need to show, if they can, that Smith acquired or attempted fluency in this type of Greek cursive, even though he did not habitually use it. The second example on her p. 33 shows Smith writing a cursive abbreviation for the word theou (of God) which is not the same as the one in the Mar Saba text. Anastasopoulou describes it as “of poor quality.” Were such attempts frequent or highly unusual for Smith?

If the Mar Saba scribe was not Smith, who was it? An unknown Greek accomplice of Smith? A rival of his who successfully deceived him? An 18th-century monk? We still need to know. According to Anastasopoulou (p. 4), this type of cursive “was learned and used by few people because of its difficulties . . . . In each monastery there were a limited number of monks who knew” the characteristic abbreviations and ligatures that identified the house script. Potentially, then, the Mar Saba script could be localized to a specific monastery, but she gives us no bibliographical help in doing this. Therefore we still badly need some thorough analyses by qualified paleographical specialists in early modern Greek cursives.” (Peter Jeffery: Response to Handwriting Analysis, April 19, 2010)

Om nu Jeffery aldrig hävdat att Morton Smith själv skrev brevet, måste han föreställa sig en större komplott, där fler än Smith är inblandade i förfalskningen. Eftersom han hävdar att Smith var den som förfalskade brevet, blir ju följden den att Smith måste ha anlitat någon skicklig förfalskare att utföra själva skrivandet. Därmed kommer saken i ett helt annat läge. Dock åberopar Jeffery här flera alternativ, vilka inte på något sätt känns troliga.

1) Det första är som sagt en grekisk medbrottsling. Men hur då Smith ska ha lyckats snärja denne förblir en gåta. Varför skulle någon annan ha deltagit i Smiths personliga vendetta och sedan hållit tyst om saken under resten av sitt liv?

2) En kollega som ville bedra Smith utifrån då någon form av hatmotiv. Men vilket då kan man fråga sig? Då blir ju själva uppgiften att kunna åstadkomma denna perfekta förfalskning än mer osannolik. Om det nu är osannolikt att Smith skulle tillägna sig alla dessa otroliga förmågor och lägga ner detta massiva arbete på att åstadkomma en förfalskning som ingen kan bevisa och tar hemligheten med sig i graven, hur osannolikt vore det då inte att en kollega till Smith skulle ha gjort allt detta och tagit sin hemlighet med sig i graven? Varför avslöjade då inte kollegan sitt ”spratt”? Vad finns det för mening med att lura någon utan att någonsin avslöja sin bluff? Och skulle då också denna ”narrare” som bedrog Smith ha anlitat en medbrottsling, en grek med stor kännedom om hur man förfalskar en grekisk 1700-talsstil? Och hur lyckades denne smuggla in boken till Mar Saba, då nästan inga gavs tillträde dit?

3) Det tredje alternativet är då enligt Jeffery att den som skrev texten verkligen var en munk på 1700-talet som behärskade detta skrivsätt. Men i så fall har vi fjärmat oss enormt från Jefferys ursprungliga tes om Morton Smith som den illvillige homosexuelle kristendomshataren. Dessutom uppkommer då alla de övriga problemen med hur någon på 1700-talet skulle ha lyckats åstadkomma detta brev i Klemens’ anda, som enligt flera experter anses ha varit näst intill omöjligt att skapa förrän Otto Stählins sammanställning över Klemens’ vokabulär utkom år 1936.

Såvida Morton Smith inte har förfalskat Klemensbrevet får vi nog utgå från att det också skrevs av Klemens (eller möjligen av någon annan i hans närmaste efterföljd som också skapade litteratur i Klemens’ anda). Likväl återstår att det i brevet citeras ur ett evangelium som enligt Helmut Koester, med avseende på formkritik, ”är en fulländad äldre form av samma berättelse som den i Johannes 11 om uppväckandet av Lasaros” (Helmut Koester, Was Morton Smith a Great Thespian and I a Complete Fool?, Biblical Archaeology Review, Nov/Dec 2009, s. 58). Observera att Koester talar om en äldre form som således ska ha förelegat före den berättelse som återfinns i Johannesevangeliet.

Roger Viklund, 2010-10-16

3 kommentarer

Anastasopoulous undersökning av Morton Smiths förmåga att förfalska Hemliga Markus

2 september, 2010 den 00:21 (Agamemnon Tselikas, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Hershel Shanks, Klemens av Alexandria, kyrkofäder, Morton Smith, Stephen C. Carlson, Venetia Anastasopoulou)

Venetia Anastasopoulou

Återigen vänder jag mig till det brev (Klemens’ brev till Theodoros) som uppges vara skrivet av Klemens av Alexandria ca år 200 och vari två passager ur ett tidigare okänt “hemligt” Markusevangelium citeras. Som bekant fann Morton Smith en avskrift av detta brev i munkklostret Mar Saba utanför Jerusalem år 1958. Och trots att flera har sett avskriften av brevet, är boksidorna innehållande detta brev till dags dato ännu inte undersökta, och till råga på allt dessutom förvunna. Redan från början har där funnits en misstanke om att brevet är förfalskat och den som framför allt har misstänkliggjorts är brevets upptäckare, Morton Smith. För en genomlysning av problematiken kring och konsekvensen av fyndet, se min artikel: Den symboliskt utformade förlagan till Markusevangeliet – populärt benämnd Hemliga Markusevangeliet.

Jag tänkte denna gång sammanfatta den rapport som Venetia Anastasopoulou från Aten i Grekland på uppdrag av Biblical Archaeology Review (BAR), offentliggjorde i april 2010 och som i sin helhet finns att läsa här.

Venetia Anastasopoulou är ”Questioned Document Examiner”, vilket på svenska lättast kan beskrivas med att hon arbetar med jämförande handskriftsanalys. I klartext betyder det att hon arbetar med att jämföra olika handstilar för att kunna avgöra om en handstil är förfalskad eller ej och/eller om en viss person kan tänkas ha skrivit en viss text. Enligt Biblical Archaeology Review är Anastasopoulou en ledande handskriftsexpert som ofta uppträder som expertvittne i grekiska rättssalar. Hon är medlem av “National Association of Document Examiners, U.S.A.” och “International Graphology Association, U.K.” Hon har en examen i “Forensic Sciences” från universitetet i Lancashire (U.K.) och ett avgångsbetyg i handskriftsanalys från ”International Graphology Association, U.K.” Dessutom har hon god kännedom om äldre grekiska handskrifter.

Biblical Archaeology Review kontrakterade faktiskt två experter inom något skilda områden för att göra var sin expertanalys. Detta är något som märkligt nog ingen tidigare har gjort. Medan Anastasopoulou levererade sin rapport till utsatt datum har den andra experten, Agamemnon Tselikas, trots upprepade påtryckningar ännu 5 månader efter utsatt tid inte levererat sin rapport.

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas, är en framstående filolog och därtill en framstående paleograf. Han är alltså expert på att undersöka handskrifter vad gäller stil och uttryck och med hjälp att skribenters sätt att skriva också kunna datera texter. Han är främst expert på grekisk skrift och grekiska handskrifter. Hans meritförteckning finns att läsa här. Hans expertis ligger alltså inte i första hand i att kunna avgöra om en viss person kunnat förfalska en viss text genom att härma en annan persons handstil. Däremot är han expert på att avgöra om texten i sig visar spår på att inte vara skriven av exempelvis en grekisktalande på 1700-talet. Han har helt enkelt god kännedom om gamla handskrifter och gamla grekiska handstilar.

Venetia Anastasopoulou ansåg att Smith inte hade förfalskat Klemens’ brev till Theodoros, medan Agamemnon Tselikas tror att Smith gjorde det. Eftersom Tselikas inte har inkommit med någon rapport, är allt vi har BARs chefredaktör Hershel Shanks redogörelse av de telefonsamtal han har haft med Tselikas.

Hershel Shanks

Hershel Shanks skriver att såvitt han förstått av de samtal han haft med Tselikas, har Tselikas undersökt andra handskrifter från Mar Saba och inte funnit någon med samma handstil som den i Klemens’ brev till Theodoros. Av detta har han dragit slutsatsen att ingen munk på Mar Saba har skrivit Klemens’ brev till Theodoros. Däremot har han hittat en handskrift i ett annat kloster som han tror är skrivet av den munk vars handstil Morton Smith försökt imitera. Enligt Shanks ska Tselikas ha fått reda på att Smith besökt också det klostret i sin jakt på gamla handskrifter.

Det är naturligtvis svårt att dra några långtgående slutsatser av detta, med tanke på att inga detaljer finns tillgängliga. Samtidigt kan man undra varför Tselikas, i stället för att anta att han har identifierat den munk som skrev Klemens’ brev till Theodoros, drog slutsatsen att Smith har härmat denna munks handstil? Att munken höll till i ett annat kloster hindrar ju inte att han kan ha skrivit in Klemens’ brev till Theodoros i en gammal bok; han kan ha varit också på Mar Saba eller så kan boken ha förflyttats till Mar Saba. I vilket fall är alla sådana spekulationer utan någon substans och vi får avvakta till dess att Tselikas publicerar sina rön, ifall han alls gör det.

Man bör också ha i åtanke att vare sig Anastasopoulou eller Tselikas har haft tillgång till själva handskriften, utan endast fotografier av densamma.

Över till Anastasopoulous rapport
Hon börjar med att undersöka själva handstilen i Klemens’ brev till Theodoros. Brevet är skrivet på tre tidigare tomma sidor i en bok från år 1646. Hon säger att all text är skriven med samma bläck och att inga tillägg är gjorda till texten.

Texten är på grekiska och flera bokstäver har särdrag i form av förkortningar och sammandragningar av den sort som var typiska för religiösa och politiska texter från 1700-talet. Anastasopoulou säger att detta sätt att skriva var ovanligt och det var endast ett litet fåtal som behärskade tekniken. I ett kloster fanns som regel endast några få som kunde skriva på detta sätt. Det var de som ansvarade för att kopiera de heliga texterna och för den officiella korrespondensen. Inom varje kloster försökte man ha en egen stil som skulle kunna kännas igen som klostrets egen.

Anastasopoulou har till sitt förfogande haft uppförstorade fotografier av de tre sidorna. Hon har också haft tillgång till texter av Morton Smith; närmare bestämt 27 texter från 10 olika dokument, böcker, eller tillfällen (de texter som gått att få fram) där han skriver på grekiska. Texterna är daterade till 1958, 1959, 1961, 1973 och senare och till efter 1984. Därutöver finns odaterade anteckningar i hans egen bok från 1951 samt annat han skrivit och som inte gått att datera. Man kan säga att Anastasopoulou har haft exempel på Smiths sätt att skriva grekiska från tiden före 1958 (då texten till Klemens’ brev till Theodoros blev känd), från 1958 och de närmaste åren därefter och sedan exempel ända fram till slutet av 1980-talet, strax före hans död 1991. Exempelmaterialet sträcker sig således över minst tre årtionden.

Anastasopoulou anser att det material hon fått till sitt förfogande är tillräckligt såväl i mängd som i kvalitet för att det ska gå att nå en slutsats om huruvida Morton Smith förfalskat Klemens’ brev till Theodoros eller ej.

Anastasopoulou konstaterar att på alla tre sidor finns korrigeringar av felskrivningar, vilket inte är att betrakta som tecken på en förfalskning. Hon säger att handstilen är konstnärlig och av god kvalitet. Och trots att det är en mycket svårlärd handstil som kräver mycket övning för att tillägna sig, är texten skriven spontant med en utmärkt rytm. Bokstäverna är kurviga och texten flytande medan de grammatiska reglerna ändå följs. Rörelserna tyder på att den som skrev detta var van att skriva på detta sätt. Dessutom – och detta är viktigt – säger hon att texten är omedvetet skriven. Det betyder rimligen att den som skrev denna text inte tänkte på hur han formade bokstäverna utan detta sköttes automatiskt av undermedvetenheten:

”The hand, which wrote the three pages of the disputed document, it was common to use peculiar forms, connections, pen lifts, ornaments etc. with ease and spontaneity.”

Hon noterar också att bokstäverna har vissa små variationer, vilket är normalt och inom gränsen för de naturliga variationerna.

Därefter tittar hon på brevets utformning i förhållande till de regler som var brukliga när det gäller konstnärlig (kalligrafisk) skrift. Hon noterar att inget i dokumentet avviker från det man kan förvänta sig. Det gäller avstånd mellan rader, bokstävernas storlek och förhållande till varandra, användande av stor och liten bokstav, bokstävernas lutning. Dessa regler var rätt utstuderade och synes mig vara svåra att imitera om man själv inte var en framstående expert på dessa skrivsystem.

Anastasopoulou säger att skriften är formbar, mjuk och flexibel med en mycket god rytm Trycket med pennan varierar. Det är en tydlig skrift, trots förkortningarna och sammandragningarna. Raderna är relativt raka och texten är snabbt skriven. Hon noterar att trots att bokstäverna skrivs samman skrivs vissa bokstäver separat, något hon inte invänder mot. Jag noterade detsamma, att vissa bokstäver alltid särskrevs, i samband med Stephen C. Carlsons påstående att detta skulle vara ett misstag och tecken på förfalskning (se t.ex 3.1 The line connecting the epsilon and the kappa in ἐκ i min artikel Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis). Anastasopoulou håller uppenbarligen inte med Carlson i denna fråga (heller). Accenterna är också rätt använda och Anastasopoulou berömmer dispositionen vad gäller sidomarginalerna och deras avstånd till sidans kanter. I min översättning skriver hon:

”Slutsats: Hela skriften ger uttryck för frihet, spontanitet och konstnärligt kunnande. Den visar också prov på en skicklig kalligrafi av en välutbildad och tränad skribent som använder språket effektivt för att uttrycka sina tankar.” (s. 13)

Därefter övergår hon till att undersöka Morton Smiths sätt att skriva. Hon noterar genast att där finns en uppenbar skillnad mellan hans sätt att skriva på sitt modersmål engelska och på grekiska. Hans engelska är skriven spontant och otvunget med en mycket god rytm.

Morton Smith använder förkortningar enbart när han skriver engelska. När han skriver på sitt modersmål är bokstäverna förenklade, lediga med en fulländad rytm och texten är inte alltid fullt läsbar. Motsatsen gäller när han skriver grekiska. De grekiska bokstäverna är runda, tydliga, skrivna med omsorg och alltid läsbara. Den engelska texten är snabbt skriven medan den grekiska är skriven i låg eller medelsnabb hastighet.

I den engelska texten kopplar Smith som regel samman bokstäverna, medan de grekiska bokstäverna som regel är skrivna var för sig.

I sin sammanfattning skriver Anastasopoulou att det finns en uppenbar skillnad mellan hur Smith skrev på engelska och hur han skrev på grekiska. På engelska skriver han flytande, binder samman bokstäverna med både enskilda särdrag och förkortningar. På grekiska däremot skriver han bokstav för bokstav och långsammare utan någon lätthet och med få variationer. Hans skrivande på grekiska är att likna vid en skolelevs (a school student). Anastasopoulou konstaterar att han inte är tillräckligt van att skriva grekiska för att kunna skriva obehindrat och kunna uttrycka sina föreställningar.

Efter att först ha undersökt handstilen i Klemens’ brev till Theodoros och därefter den hos Morton Smith, gör hon en bokstav-för-bokstavs-jämförelse mellan de båda. Jag kan här inte återge denna jämförelse, men kan konstatera att hon på punkt efter punkt, bokstav för bokstav, visar att Morton Smith och den som skrev Klemens’ brev till Theodoros formade de grekiska bokstäverna på olika sätt. Hon visar också att Smith skrev hela ord på ett markant avvikande sätt jämfört med hur samma ord är utformade i Klemens’ brev till Theodoros.

Anastasopoulou beskriver hur man, när man först lär sig skriva, lär sig att kopiera bokstäverna en efter en. Men i och med att man blir trygg med språket börjar man lägga till och ta bort och utveckla en egen stil. Den som skrev Klemens’ brev till Theodoros skrev mjukt utan avbrott, fritt och med en konstnärlig förmåga. Skribenten var utbildad och hade långvarig träning, vilket gjorde det möjligt för honom att skriva bokstäverna och orden automatiskt och med lätthet. Skribenten kan därmed fokusera helt på sina tankar och hur han skulle formulera sig, medan texten bara uppkom helt av sig själv.

Vad gäller Smiths förmåga att skriva grekiska är den att likna vid en som lärt sig det i skolan genom att skriva i en välskrivningsbok bokstav för bokstav utan att koppla bokstäverna samman. Motsatsen gäller när han skriver på engelska. Då är texten flytande, bokstäverna sammanbundna och små, nedtecknade i hög hastighet. Smiths förmåga att skriva engelska är fullt utvecklad medan motsatsen gäller för hans förmåga att skriva grekiska.

Anastasopoulou skriver att Morton Smith möjligen skulle ha kunnat imitera en outvecklad och opersonlig skrift i en välskrivningsbok, men att det är osannolikt att han skulle kunna imitera något skrivet med en hög grad av rytm.

Slutomdöme
I sitt slutomdöme sätter Anastasopoulou upp ramarna för sin slutsats. Förutsättningen för hennes slutsats är det material som har tillhandahållits henne. Och utifrån detta material är det hennes professionella omdöme som tränad forensisk dokument- och handskriftsundersökare att Morton Smith inte förfalskat Klemens’ brev till Theodoros.

Hennes bedömning är att det är högst sannolikt att skiften i Klemens’ brev till Theodoros och Morton Smiths handskrift inte är desamma.

”Det är därför mycket sannolikt att Morton Smith inte kan ha imiterat ’Hemliga Markus’-dokumentet.”
“Therefore it is highly probable that Morton Smith could not have simulated the document of ‘Secret Mark’.”

Roger Viklund, 2010-09-02

2 kommentarer

	link vào ku om Suetonius most probably wrote…
	DBlocker om Allusions to Christianity and…
	Bernard Bel om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Roger Viklund om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Bernard Bel om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Bernard Bel om OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8 – A Bri…
	Bill Horst om Allusions to Christianity and…
	Marvella Wampole om Allusions to Christianity and…
	vbucks free om A Fourteenth Century Text in w…
	Roger Viklund om A Fourteenth Century Text in w…

Jesus granskad

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 7

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 7: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (pennlyft)

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 7: Tselikas’s list of examples of poor knowledge of Greek (pen lifts)

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 6

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 6: Tselikas’ lista på exempel på bristande kunskaper i grekiska (nomina sacra & kolon)

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 6: Tselikas’s list of examples of poor knowledge of Greek (nomina sacra & colons)

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 5

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 5: Skillnaden mellan jämförande handstilsundersökning och paleografi

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 5: The Difference between Forensic Document Examination and Palaeography

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 4

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 4: Kontrollerad och personlig handstil: en kvantitativ studie

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 4: Controlled and Personal Writing: A Quantitative Analysis

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 3

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 3: Theory of Handwriting

Del 3: Teorin bakom handstilsundersökning

En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 2

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 2: Fyra handskriftsanalyser

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 2: Four Handwriting Analyses

Del 2: Fyra handskriftsanalyser

Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

What does it take to change the opinion among the forgery advocators?

Peter Jeffery’s take on the handwriting of the Mar Saba letter

Scott Brown’s take on the handwriting of the Mar Saba letter

Venetia Anastasopoulou: Kan ett dokument i sig avslöja en förfalskning?

Anastasopoulous undersökning av Morton Smiths förmåga att förfalska Hemliga Markus

Roger Viklunds blogg

Bloggens innehåll

Innehållsförteckning

Sök i Jesus granskad

Prenumeration via epost

Arkiv/Archive

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier/Categories

Meta