Underdånig den världsliga makten och den uppdiktade bergspredikan

21 juli, 2011 den 23:03 (evangelieskildringar, Q)

Jag får då och då frågor som jag besvarar i enskilda mejl. Ibland kanske sådana diskussioner kan vara av intresse för andra. Genom att offentliggöra dessa frågor med mina svar (utan att röja frågeställaren) kan jag sprida informationen till fler och behöver jag kanske inte besvara samma frågor på nytt till andra.

Hej Roger

Jag undrar om du har skrivit något om eller funderat något på likheterna mellan Paulus brev och 1 o 2 Petrusbreven? Eller vet du någon som har behandlat detta?

Angående diskussionen om Jesus historicitet så finns det ju även i 2 Petr. 1:16 ett bevis på att det tidigt fanns sådana som ifrågasatte Jesus existens. Det faktum att författaren lägger ner så mycket möda på att förfalska avsändaren verkar ju också visa på medvetenheten om att stödet för en historisk Jesus var oerhört svagt om inte obefintliga vid den tid då brevet skrevs (runt 140-150 v.t. om jag inte misstar mig). Har du några tankar kring detta?

Roger svarar

Jag vet inte riktigt vad du menar med likheter. Jag tycker inte att Paulus’ brev och något av Petrusbreven är speciellt lika varandra. Vad exakt tänker du i så fall på? Jag föreslår dock att du, ifall du inte redan har gjort det, läser vad Earl Doherty tar upp om Petrusbreven. Du finner mycket också på nätet på hans ”Jesus Puzzle”. Det är riktigt att 2 Pet 1:16 och poängterandet att man minsann inte hängav sig åt myter, förutsätter att det fanns de som anklagade kristna för att göra just det. Denna omständighet betyder inte nödvändigtvis att de ansåg att Jesu själva existens var en myt, även om den tolkningen både är möjlig och rimlig.

”Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät.” (2 Pet 1:16)

Jag skulle också tro att Andra Petrusbrevet är den yngsta skriften i hela NT och jag vet att det inte är ovanligt att brevet förläggs till ca år 150. Själv skulle jag dock gissa på ca år 120 vt. I exempelvis NE dateras det till 100-talets början.

De likheter jag talar om handlar om det ansvar och den moraliska vandel som tas upp i 1 Peter 2:11–4:11, där specifikt 3:13–15 och uppmaningen att vara den världsliga makten underdånig påminner mycket starkt om det Paulus skriver i bl.a. Rom. 13. Men också de delar om att de kristna bör lida för sin tro precis som Jesus led för dem är nästan exakt likadant formulerade som det Paulus skriver i ämnet. Även uppmaningarna till kvinnorna att underordna sig sina män påminner starkt om Paulus, brevet använder till och med samma exempel som Paulus, ex. att kvinnor skall smycka sig i god vandel istället för smycken och hårflätningar.

Roger svarar

Okej, har du tänkt på möjligheten av förfalskning? Exempelvis Paulus’ uppmaning till kvinnorna att underordna sig männen antas ofta var ett senare tillägg. Detta med att underordna sig makten är ett annat sådant som är mycket passande för en maktorganisation och mindre betydelsefullt för en ivrigt missionerande apostel.

Ja det är sant som du säger och det är möjligt att allt detta är senare tillägg, men om detta vet jag intet ))

En annan fundering som jag har som du gärna får säga något om rör det Jesus säger i bergspredikan (eller slättpredikan om vi följer Lukas). I Bibeln så finns det ju hänvisningar till andra ställen i NT och GT där det talas om i princip samma saker. Jesus säger ju i princip ingenting nytt i denna predikan utan omformulerar mest saker som står i GT. Vid de tillfällen det han säger inte finns uttryckt i GT (eller åtminstone saknas hänvisning till GT i NT) så hänvisas läsaren till andra skrifter i NT. Det blir ju uppenbart att dessa textställen är mycket lika det som Jesus sägs ha talat om i sin predikan, så likt är det att man blir misstänksam.

Hur förklara dessa likheter? Som jag ser det finns tre möjligheter varav en förutsätter att Jesus verkligen existerade och att författarna till NT-texterna (exkl. evangelierna) kände till detta. Det som talar emot denna förklaring är ju bl.a. det faktum att ingen av dessa citerar Jesus och bergspredikan (och du har ju utvecklat detta själv så du vet ju varthän jag vill komma) så jag anser vi kan släppa det alternativet.

Det återstår du två möjliga förklaringar, varav den första är:
1. det är rena tillfälligheter.  Antalet tillfälligheter talar dock emot detta och det verkar som om vi kan avskriva denna förklaring.

Då återstår endast en möjlighet:
2. Evangelisterna använde sig av de brev som skrivits bl.a. av Paulus och de andra för oss okända författarna för att i efterhand rekonstruera en predikan och en lära som aldrig funnits.

Alternativt skulle man kunna tänka sig att de historier om Jesus som fanns i omlopp var av så allmän art att samtliga författare kunde återberätta dessa med de skillnader som man kan förvänta sig av traderingens och tidens tand, och att likheterna därmed kan förklaras av att evangelierna skrevs utifrån samma allmänna historier (och så utifrån varandra förstås). Men frågan uppkommer då synes det mig, om de allmänna levnadshistorierna kring Jesus var allmänt kända, varför inga andra av NT:s texter tar upp dessa delar

Detta antyder, som vi varit inne på tidigare, att dessa (som Paulus) inte kände till dessa detaljer. Men hur kan då budskapet i bergspredikan ha så mycket gemensamt med de andra texterna i NT?

Måste det inte till att den som skrev Matteusevangeliet, som ju kom först efter Markus (men Markus har ju inte med bergspredikan), måste ha använt sig av vissa av breven i NT och att sedan Lukas kopierat dessa delar från Matteus samt kanske själv lagt till saker ur andra brev? Detta skulle i och för sig innebära att dateringen av kanske framför allt evangelierna skjuts bakåt betydligt. Möjligen skulle det tala för ditt resonemang om en senare datering.

Vad säger du om dessa funderingar?

Roger svarar

Alltså, bergspredikan är med all säkerhet uppdiktad i sin situation. Matteus har format sitt evangelium så att det ska efterlikna Toran, de fem Moseböckerna. Han har därför strukturerat undervisningen och framlagt den i fem urskiljbara enheter. Den första är Bergspredikan (5–7), den andra är Utsändningstalet (10), den tredje är Liknelsetalet (13), den fjärde är Ordnings- eller församlingsinstruktionen (18) medan den femte är Anklagelser mot fariseer och ett tal på Oljeberget (23–25). Efter varje sådant pass kommer en nästan identisk avslutning.

Att Matteus klämde in två skilda ämnesområden i den sista enheten hängde säkert samman med att han ville få just fem enheter och inte sex allt för att efterlikna de fem Moseböckerna.

Däremot utgörs mycket av materialet i bergspredikan (vilket för övrig finns utspritt hos Lukas även om en del ingår i slättpredikan) av Q-material. Den tänkta källan Q var så vitt vi vet inte berättande utan bestod av en samling ”Jesusord”, litet undervisning, polemik och några få mirakler. Ordet Kristus förekommer inte. Där finns ingen lärjungagrupp, ingen namngiven lärjunge, Jesu följeslagare kallas inte ens lärjungar. Passionshistorien saknas, Pilatus är inte nämnd, ej heller, korsfästelsen eller uppståndelsen.

Och tror man att Q är en realitet, brukar även Q anses ha genomgått flera utvecklingsfaser, och i de olika rekonstruktionerna brukar man räkna med tre lager benämnda Q1, Q2 och Q3. Den äldsta fattningen (Q1) bestod förmodligen mest av sådan undervisning som nu återfinns i bergspredikan hos Matteus, exempelvis saligprisningarna. Här möter den vise Jesus som undervisar men som inte frälser och inte gör under. I Q2 tillfogades mer material (faktiskt merparten), så att Jesus framställs som profetisk, apokalyptisk och sekteristisk. Han förkunnar Guds domar och tillrättavisar och förebrår sina motståndare. Det är också först i Q2 som de utpräglat judiska elementen tillkommer. Det tredje och sista lagret (Q3) består av rätt litet material. Det är först nu den övermänsklige Jesus framträder. Han är fylld av Guds visdom, talar med gudomlig myndighet och dömer såväl de rättfärdiga som de onda.

För att återgå till dina funderingar, så är det en inte obetydlig del av bergspredikan-materialet som ingår i Q1, alltså Q:s äldsta lager och det som ges störst trovärdighet när det gäller äkthet, rent generellt.

Jag är överhuvudtaget skeptisk till de kriterier som används för att autentisera Jesusorden, därför att de i vissa fall är godtyckliga. Exempelvis bestämmer man att eftersom Jesus har funnits måste han ha varit jude. Därmed måste hans lära ses i ett judiskt sammanhang. Om något han påstås ha sagt överensstämmer med det som var typiskt för dåtidens judendom, ges det en äkthetsstämpel, medan det tvärtom avfärdas om det anses vara hellenistiskt. Därmed kvarstår ju per definition en judisk Jesus vilken man då dessutom just därför påstår har kunnat blottläggas och verifieras. Då säger man att just därför har Jesus funnits och så är cirkeln sluten och har man ett fullt cirkelresonemang.

Dessutom innehåller detta äldsta lager i Q (Q1) i stort sett ingenting som är typiskt judiskt. Q1 består av sju grupper av visdomsuttryck. Jesus säger här ingenting om rättfärdighet, och han hänvisar inte till profeterna. Ej heller kräver han att folket ångrar och botgör sina synder för att undslippa förtrycket och lidandet, något som var så centralt hos Johannes döparen. Dessa visdomsuttryck är i grunden internationella och saknar (frånsett namnet Salomo) i det närmaste helt de typiskt judiska särdragen. Vi möter ingen polemik hos Jesus och inget tal om den yttersta dagen. Jesus låter i Q1 som en hellenistisk filosof, en kyniker, en stoiker eller varför inte en gnostiker, men definitivt inte som en judisk rabbi. Så frågan är hur man ska ha det egentligen?

Att Jesus omformulerar saker ur GT kan tolkas på två sätt, antingen att Jesus gjorde detta eller att andra gjorde det och lade det i Jesu mun. Jag lutar åt det sistnämnda. Ändå vill jag framhålla att undervisningen trots allt ger stöd åt att det har funnits en historisk person, även om blott en del av undervisningen går tillbaka till den personen. Och problemet är att avgöra vad av allt detta denna historiska person kan tänkas ha sagt.

Man får antingen förutsätta att det fanns ett Q och att Lukas och Matteus oberoende av varandra hämtade det för de gemensamma material som inte förekom hos Markus från Q och att Matteus då slog samman en del till att utgöra bergspredikan; eller att den ena infogade materialet och den andra kopierade det. Emot den senare teorin talar att Matteus med stor sannolikhet skrev först och det vore ologiskt att Lukas skulle ha splittrat bergspredikan. En förklaring skulle då kunna vara den som Matthias Klinghardt framkastar och som jag beskriver i inlägget: En lösning på det synoptiska problemet; nämligen att det förekom ett fjärde synoptiskt evangelium i form av det evangelium som Markion använde. Detta bestod av ett Lukasevangelium utan en massa tillägg och Matteus använde detta (varifrån han plockade yttrandena och skapade bergspredikan) innan ”Lukas” tog över nästan hela Markions evangelium och tillfogade mer material från Matteus.

Däremot är jag inte på det klara med vad du menar med att budskapet i bergspredikan har så mycket gemensamt med de andra texterna i NT. Menar du då med breven? Ty där finner jag inte så stora likheter, eller menar du med just de övriga evangelierna?

Roger Viklund, 2011-07-21

1 kommentar

Är Markion Q?

12 januari, 2011 den 17:34 (kyrkofäder, Markion, Markus Vinzent, Matthias Klinghardt, Papias, Q)

Markus Vinzent, Chair of History of Theology, King's College London, the Department of Theology and Religious Studies.

Först uppsnappat hos Stephan Huller.

I en kommande bok av teologie professor Markus Vinzent, Christ’s Resurrection in Early Christianity, avser han att presentera en ny förklaring där Markions evangelium är Q. Detta skriver Nicki Wilkes, doktorand vid University of Cambridge, i en recension av en sammanfattning av Markus Vinzents tes som denne lade fram vid Patristics Seminar vid the Department of Theology and Religion, University of Cambridge, den 29 november 2010: Markus Vinzent, “The Resurrection of Christ in Second Century, Early Christianity”.

Utan att alls ha tagit del av Markus Vinzents argumentation i detalj, finner jag teorin intressant, trots förlöjliganden från Roger Pearse: Has Markus Vinzent been abducted by aliens?

Enligt Niki Wilkes lade Markus Vinzent tyngdpunkten i sin framställan på avsaknaden av bevittnande av Kristi uppståndelse i den tidiga kyrkan. Frånsett hos Paulus var intresset för uppståndelsen hos övriga tidiga kristna ljummet och när intresset för Paulus’ teologi avtog så avtog också intresset för uppståndelsen.

Först med Markion en bra bit in på hundratalet kom Kristi uppståndelse långsamt att bli en mer fast lärosats. Enligt Vinzent så var det för att Markion slog samman Pauli brev med ett evangelium, som läran om uppståndelsen alls kom att upptas som en trossats.

Den som har läst min tidigare bloggartikel En lösning på det synoptiska problemet vet att Matthias Klinghardt har framlagt en till synes elegant lösning på det synoptiska problemet genom att föreslå att det evangelium Markion hade tillgång till (inte skrev) var den skrift som forskare rekonstruerat som Q. Klinghardt föreslår att denna skrift var en utökning av Markusevangeliet, att den (tillsammans med Markusevangeliet) låg till grund för Matteusevangeliet och att Lukasevangeliet var ett mer eller mindre direkt övertagande av detta ”Markions evangelium” med utökningar med material från Matteusevangeliet (och kanske även från Markusevangeliet) samt andra tillägg.

Även om Klinghardt inte alls satte någon tid för när ”hans” skrifter skulle ha nedtecknats rymdes hans förslag ändå inom de tidsramar som den stora majoriteten brukar anta gälla för när evangelierna skrevs (ca 70–90 vt). Men Vinzents förslag är betydligt djärvare. Han hävdar att Markion själv skrev evangeliet och att dennes evangelium var det första som överhuvudtaget skrevs. Orsaken är enligt Vinzent att Markion också är den förste att alls nämna ett skrivet evangelium. Markions evangelium brukar dateras till 130-talet eller kanske år 140. Vinzent hävdar vidare, allt enligt Wilkes, att de synoptiska evangelierna (Markus, Matteus, Lukas) alla tillkom, som en reaktion på Markions evangelium, av rivaliserande kristna grupper. I likhet med Klinghardt anser Vinzent att också denna ordning skulle lösa de problem som medföljer alla övriga försök till lösningar av det synoptiska problemet.

Vinzent hävdar att ingen före Irenaeus ca år 180 anklagade Markion för att ha förkortat Lukasevangeliet. Genom denna nyordning skulle alltså Markions evangelium kunna fungera som Q utan att för den skull ha samma utformning som Q. På det sättet liknar Vinzents förslag det som Klinghardt föreslagit.

I kommentarerna till Nicki Wilkes’ recension och den kritik som framförs försvarar Vinzent sin teori. Han säger:

“Marcion could take the place that was previously given to Q, yes, but Marcion provides, of course, not just a sayings source, but a Gospel that includes narratives.”

En invändning från Wieland Willker om att det finns vissa ”judaismer” i Q som Markion ”definitivt utmönstrade” från sitt evangelium, och att Vinzents förslag är ”nonsens”, bemöter Vinzent på följande sätt:

”What sounds like nonsense, does not seem to be just nonsense. … I am not claiming that Marcion wrote Q, but that he can take a position similar to that which has been credited to Q. As soon as one takes Marcion’s (pre-)Luke as a start for the Synoptical problem, a lot changes.”

Jag har märkt detta rätt ofta; just oförmågan vi människor har att tänka om – tänka nytt. Vi har en ofta (och här tror jag att akademiker kan vara än mer skadade av sin stora ”vetskap” som blockerar) förutfattad uppfattning av hur saker måste vara, och vi tenderar att tolka varje nytt påstående i ljuset av vår tidigare kunskap. Om någon säger att Markions evangelium skulle kunna vara Q, förutsätter genast de flesta med insikter i Q:s utformning att Markions evangelium därmed måste vara en talkälla utan berättande material. Men det är inte på något vis detta som förespråkas när man säger att Markions evangelium var Q. I stället avses att det gemensamma materialet hos Matteus och Lukas som saknas hos Markus inte förekom i en speciell källa (Q) utan kan förklaras av ett visst kopieringsförlopp där exempelvis Markions evangelium utgör en del i hur texten har förmedlats.

I övrigt gäller, i den kritik som framförs, att de senare patristiska författarna som exempelvis Tertullianus omöjligen kan ha hittat på alltsamman när de citerar Markion. Nu har jag inte tagit del av Vinzents genomgång och försvar av sin tes i detalj (hans bok har ju ännu inte utkommit) och det återstår givetvis för honom att kunna trovärdigt förklara allt relevant material i ljuset av sin nya teori. Men ofta är det så att vad som till en början synes vara en omöjlighet, på ett rätt smidigt sätt kan betraktas i ett helt annat ljus; inom ett nytt paradigm. Vinzent påpekar att han noga utvärderat alla vittnesbörd och också utvärderat dessa i ljuset av tidigare tolkningar. Han anser att det finns många saker som tidigare forskare har förbisett och att med hans modell så får vi en delvis ny syn på kristendomen under 100-talet.

Vidare framförs (den felaktiga uppgiften) att Papias, som skriver ca år 100 (säkerligen också felaktigt, då han snarare skrev ca 130) redan skulle ha nämnt de fyra evangelierna. Vinzent poängterar (med rätta) att Papias bara nämner Markus och Matteus och inte de fyra evangelierna. Han gör också den skarpa (och högst relevanta) iakttagelsen att Papias’ svaga vittnesmål till stöd för evangelierna visserligen kan bero på att endast några brottstycken av det han skrev finns bevarat, men att det inte förklarar hur exempelvis Eusebios i så fall kunde undgå att citera dessa ”vittnesmål” hos Papias (om det funnits några).

Stephan Huller kommer till Vinzents försvar och skriver:

“With regards to Tertullian Book 4 and 5. Notice how many times Tertullian says Marcion took things out of his gospel which don’t ever appear in Luke.”

Vinzent svarar också på Roger Pearses inlägg och det svaret finns att läsa här eller hos Pearse.

I vilket fall ser jag fram emot att ta del av Vinzents bok som planeras utkomma i år. Även om han nu inte behöver ha rätt finns all anledning att ompröva gamla sanningar, vilka i många avseenden framstår som synnerligen förnuftsvidriga.

Roger Viklund, 2011-01-12

15 kommentarer

REVIEW: Weder gefälscht noch authentisch? By Eckhard Rau.

26 augusti, 2010 den 21:37 (Allan J. Pantuck, Andrew Criddle, Arthur Darby Nock, Bart D. Ehrman, Charles W. Hedrick, Eckhard Rau, ENGLISH POSTS, Guy G. Stroumsa, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Jacob Neusner, James H. Charlesworth, Larry W. Hurtado, Morton Smith, Nikolaos Olympiou, Q, Quentin Quesnell, Robert M. Price, Scott G. Brown, Stephen C. Carlson)

Neither forged, nor authentic? Thoughts about the status of the secret Gospel of Mark as a source of ancient Christianity, by Eckhard Rau.

En svensk version av denna recension återfinns här.
A Swedish version of this review can be found here.

I have read Eckhard Rau’s Weder gefälscht noch authentisch? Überlegungen zum Status des geheimen Markusevangeliums als Quelle des antiken Christentums. Published in Jörg Frey & Jens Schröter (ed.), Jesus in apokryphen Evangelienüberlieferungen: Beiträge zu außerkanonischen Jesusüberlieferungen aus verschiedenen Sprach- und Kulturtraditionen. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 254. Tübingen: Mohr Siebeck.

 

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

The following could possibly more be seen as a summary of what Rau writes, than as a proper review.

Eckhard Rau begins by saying that Stephen C. Carlson with his book has taken the controversy to a level where it is hard to distinguish fantasy and fiction from facts and exegesis.

Rau says that he is trying to walk a middle course. He says that he personally, on the condition that Secret Mark might be authentic, tries to explain to what extent Secret Mark can cast light on the cooperation and opposition between community Christianity and Christian Gnosticism in Alexandria in the 2nd Century.

Charles Hedrick

Charles Hedrick

Rau refers to Charles Hedrick and the stalemate he depicted in his 2003 article. Rau does not think that this stalemate is overcome yet. He also confesses to the obvious, that as long as the original is not available, neither the falsification theory nor the authenticity theory is “provable”.

Rau goes on to give the background information of Morton Smith’s discovery at the Mar Saba monastery back in 1958, and how he presented his finding. Further he refers to the scholars who have visited the monastery and the Patriarch’s library in search for the Clement letter. He deals with Stroumsa’s report of his, David Flusser’s och Shlomo Pines’ visit in 1976, where they actually saw the manuscript themselves. He also mentions Thomas J. Talley’s, Charles W. Hedrick’s and Nikolaos Olympiou’s unavailing attempt to locate the Clement letter. He does not mention the visit by Willy Rordorf or by James H. Charlesworth and he is obviously unaware of Quentin Quesnell’s visit at the library in Jerusalem in 1983, when he also was allowed to take the leaves containing the letter to a “firm” and have them photographed. (See my Swedish blog post: Det undflyende Klemensbrevet)

Jacob Neusner

Jacob Neusner

Rau then makes a survey of the critics of Smith and the letter. He deals with Jacob Neusner’s turnaround in regard to the authenticity of the letter. In 1973 Neusner wrote:

“The discovery itself ranks with Qumran and Nag Hammadi, Masada and the Cairo Geniza, but requires more learning and sheer erudition than all of these together, both in the recognition of what had been found, and in the interpretation and explanation of the meaning of the find“

Later Neusner charged Smith of forging the letter. Rau finds it odd that what Neusner in 1973 praises as a discovery which puts Qumran and Nag Hammadi in the shade, in 1994 has mutated into the greatest forgery of the century. 

Next Rau deals with Quentin Quesnell. He writes that since Quesnell was so sharp and so dissociated, he probably also was totally convinced that Smith forged the letter.

Quesnell complains for not having access to the actual manuscript and that Smith did not se to it that the manuscript was made available for investigation. Rau wonders why Quesnell or others did not visit the monastery themselves if they were so keen on examining the manuscript? He also wonders why Stroumsa and Flusser so easily gave up, and did not try harder to have the ink and the paper properly examined.

Rau’s opinion is that if one makes a close examination, hardly any of Quesnell’s argument really passes. Quesnell’s main arguments according to Rau is:

Morton Smith

Morton Smith

1) No one except Smith has seen the manuscript, which we now know is not true.

2) Bad photos; but this is no argument for a forgery.

3) The possibility to forge the letter by using Stählin’s concordance. This is also no argument for a forgery.

4) Smith held similar ideas as those put forward in the letter. But these similarities are according to Rau very farfetched.

Rau also has a second number 4. He says that the dedication in Smith’s popular version “for the one who knows” still is an unsolved riddle.

This dedication has been interpreted as a confirmation by Smith that he forged the letter and that the book was dedicated to the one who knows this.

If I may make a personal reflection; I do not think this is an unsolved riddle. Perhaps my memory fails me and someone already has suggested what I am about to suggest, but I cannot remember to have seen anyone propose the obvious solution.

Smith was for sure influenced by Gnosticism. How this actually manifested itself in Smith is something I do not know. But simply the fact that he was interested in Mysticism and Gnosticism ought to be enough to explain the expression “for the one who knows”. The Greek word gnosis (γνῶσις) of course means knowledge. When a Gnostic reaches gnosis (enlightenment) he literally receives knowledge about life and about himself. The Gnostic is “the one who knows” and it would be obvious for Smith to dedicate a book about secret knowledge to the one who knows, that is to the Gnostic.

Next in line is Andrew Criddle and his statistic evaluation of the letter; i.e. his evaluation of the ratio between the words Clement previously used only once and the words he never used. Rau confesses to know only a little about statistics, but wonders why the 0-words and the 1-words are that important? Why did not Criddle also examine the 2-words, 3-words, 4-words and 5-words?

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Rau then turns to Bart D. Ehrman. He notes that Ehrman is cautious and only expresses suspicion. That suspicion includes the fact that the Clement letter is inscribed in a book in which the forged letters of Ignatius for the first time have been excluded. According to Rau Ehrman’s suspicion still leads to a complex scenario. Either someone already has a copy of Vossius’ book from 1646, reads its last page and gets inspired to forge a Letter of Clement, which he then scribes into the book. Or this person has already decided to make a forgery, recalls what Vossius has written and searches and acquires an appropriate copy of the book. Rau considers both options to be too fantastic to be probable.

Next is Arthur Darby Nock who held the letter to be no earlier than from the fourth century and furthermore a “mystification for the sake of mystification”.

Robert M. Price

Robert M. Price

Rau also deals with Robert M. Price, who wrote that Smith “had a poisonous hatred for the Christian religion, especially for its historic homophobia.” Rau finds it far-fetched to think that Smith would have been persuaded to make a forgery by reading James H. Hunter’s novel, The Mystery of Mar Saba, or that Smith would have signed his own book with “Smith 65“. Rau says that Price is working through moral suspicion, by which a mix of homosexuality and crime arises; a mix that is so necessary for the detective novel. For that reason alone, Price’s contribution should, according to Rau, not be taken too seriously.

One can add to this that when I contacted Robert Price in December 2009 and pointed out the many errors in his review of both Stephen Carlson’s book and Scott Brown’s book, he told me: 1) The information I gave was more recent than his reviews. 2) He said that he hopes that I am right because “it would serve me better if the Secret Gospel were authentic!”

After that Rau goes on to ask: “Was spricht für eine Fälschung?“; i.e., what speaks in favour for the letter being a forgery? He says that most people never openly accused Smith for having forged the letter. They only pointed toward suspicious circumstances. He takes Ehrman as an example, who in his “Response to Charles Hedrick’s Stalemate” lists seven reasons to be suspicious. Rau says that Ehrman’s point of view does sound plausible, but loses its persuasive force as he only accounts for the doubt, and deprives us the arguments which could speak for authenticity.

According to Rau, the arguments in favour for Smith having forged the letter can be reduced to three points. 1) Smith has not provided the letter itself. 2) He has not explained who the ”one who knows” is. 3) The manuscript shows no sign of having a history of being copied many times. According to Rau the first two points lack any weight as evidence.

Rau then contiues: ”Was spricht für die Authentizität?“ He claims that there are five circumstances which point towards authenticity and against forgery, especially against Morton Smith having accomplished it.

1) Morton Smith’s correspondence with his friend Gershom Scholem shows that Smith changed his opinion over time.

2) The dedication in Smith’s scholarly book ”Clement of Alexandria”: “This book was written for Arthur Darby Nock and is dedicated to his memory”. Rau thinks that this is Smith’s way of paying reverence to a dead colleague who accused him of forgery. Rau believes that this speaks for authenticity and also that this has previously been overlooked.

3) Smith’s dedication for several years in investigating and writing an extensive scholarly commentary on the letter. According to Rau there seems to be no motives that are strong enough to have motivated Smith to do all this hard labour on his own forgery.

4) That the content of the first Secret Mark passage does not suit Smith’s theories and that his interpretation of it does not correspond to its content. If he would have forged it, he ought to have designed it more in line with his own views.

5) According to the letter, Secret Mark was a spiritual addition to a traditional Gospel, an otherwise unknown literary form. Forgers rather tend to follow a known pattern than to invent new forms of expression. 

Rau again emphasises how little evidence that can be presented both in favour and against the authenticity of the letter. The aura of suspicion which he refers to and which he thinks has accompanied the fascinating finding already from the start, tend to attract everyone. This creates a risk that “proof” is produced.

As we cannot test the ink and the paper – and Rau fears that the letter is lost forever – we cannot know whether it is a forgery or an authentic letter. Still, according to Rau, we have the obligation to interpret the text as if it was an ancient Jesus tradition from where Clement lived.

In my blog post in Swedish Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet? (Why this silence on the Secret Gospel of Mark?) I conveyed this same view. If we can perform such an extensive exegesis on Q, which we have no external confirmation of, why should we not be able to do the same on Secret Mark?

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

After this Rau turns to Stephen C. Carlson. This is by far is the most comprehensive section. Rau wonders whether one really needs to join in into the boundless enthusiasm of Larry W. Hurtado, who in the foreword of Carlson’s book The Gospel Hoax speaks of a “powerful punch“ against the authenticity of the letter, a punch which is “persuasive, decisive, practically unanswerable”. Rau does not think that one has to join in into this boundless enthusiasm.

This part is the most venomous part of Rau’s survey. After having dealt with Carlson’s methodology, he wonders if the ironical remarks he has made on Carlson’s methodology do Carlson justice? He says however that he is inclined to believe that the forger Carlson caught, only is a 21 century construction prompted by the imagination of a trained lawyer.

Rau then goes on to deal with the Swindler M. Bald. Strange enough, Rau does not refer to Brown’s and Pantuck’s article Morton Smith as M. Madiotes, which was published already in 2008. He only refers to Scott Brown’s report in Factualizing the Folklore that Allan Pantuck is about to publish two documents which will show that Carlson misattributed the top handwriting to M. Madiotes. Maybe Rau wrote this before 2010?

Being unaware of what Pantuck and Brown dealt with in the article, Rau lacks the decisive tools to fully uncover Carlson’s mistakes. Yet he manages to bring forth many insightful comments. Among others, he wonders how it could be that Stephen Carlson settled for examining the cropped image of MS22 (MS = manuscript) that Smith published. Why did the man who so forcefully insisted that we should look for the hard evidence, not come up with the idea of going to Jerusalem and himself examine the manuscript he put so much reliance in? I believe the question is more than justified, given the fact that because of this omission, Carlson made several crucial mistakes.

Rau next turns to Carlson’s handwriting analysis. As with Madiotes, he is also unaware of the latest breakthroughs in this area, to which also I have contributed. (See Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros and Tremors, or Just an Optical Illusion?). He has moreover not yet heard of the Document Examiner Venetia Anastasopoulou’s report , where she claims that “it is highly probable that Morton Smith could not have simulated the document of ‘Secret Mark”.”

In spite of Rau’s unawareness about all this, he nevertheless makes many of the relevant critical observations, which I in my Swedish blog post Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare? (How unbiased and analytical are New Testament Scholars really?) claimed that many scholars did not make. For instance, Rau points to the obvious that most of the time Carlson only claimed to have seen signs of tremors etc. in the handwriting, while the small low-resolution images he published in his book did not have the quality or was large enough to make it possible to evaluate Carlson’s assertions.

Also I asked the same question and wondered how so many could be persuaded to believe in Carlson’s assertions that all these signs were in the text. Especially since they could not possibly have verified it themselves. As Carlson was not an authority, neither as a New Testament scholar, nor as a document examiner, they could not very well have relied on his authority. The only reasonable conclusion is therefore that Carlson’s conclusions were in line with what many wanted to be the truth, and that those who let themselves be persuaded by Carlson did so precisely because he claimed to have discovered what they deep down inside wanted to be the truth.

Rau continues with Morton Salt Goldsmith and all the clues Smith according to Carlson has left behind for us to discover. Rau admits that despite having repeatedly read about this, his mind boggles at the thought of all the unfathomable clues that Smith is said to have laid along the track for us to follow. Rau finds the Salt Goldsmith confession to be too fantastic in order to convince.

Rau also discusses Smiths alleged homosexuality, but I will not go into that swamp here.

In his summary Rau once again emphasizes, that only by examining the real document will we possibly be able to decide if the letter is authentic or not. There is really so little evidence that nothing can be said for certain:

“Es ist wenig, was gegen, und wenig, was für die Authentizität des Briefauszuges von Clemens von Alexandrien an Theodoros auf die Waagschale gelegt werden kann, darunter nichts Spektakuläres und nichts, was die Sache entscheidet, zumal die Gesichtspunkte der einen Seite die der anderen nicht neutralisieren. Solange eine Untersuchung des Manuskripts im Blick auf Feder, Tinte und Schrift nicht möglich ist – ich fürchte: für immer – und keine neuen Argumente vorgebracht werden können, empfiehlt es sich deshalb, den Text so zu interpretieren, als ob er ein antikes Dokument aus dem Umkreis des Clemens von Alexandrien wäre.”

It is probably so that one’s appreciation of a work differs depending on how well the author’s views are consistent with one’s own. I can only say that I very much appreciated Eckhard Rau’s Weder gefälscht noch authentisch?

Roger Viklund, 2010-08-26

2 kommentarer

RECENSION: Weder gefälscht noch authentisch? Av Eckhard Rau.

26 augusti, 2010 den 21:26 (Allan J. Pantuck, Andrew Criddle, Arthur Darby Nock, Bart D. Ehrman, Charles W. Hedrick, Eckhard Rau, Guy G. Stroumsa, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Jacob Neusner, James H. Charlesworth, Klemens av Alexandria, kyrkofäder, Larry W. Hurtado, Morton Smith, Nikolaos Olympiou, Q, Quentin Quesnell, Robert M. Price, Scott G. Brown, Stephen C. Carlson)

Varken förfalskat eller autentiskt? – Tankar kring läget för Hemliga Markusevangeliet som källa för den tidiga kristendomen, av Eckhard Rau. 
 
An English version of this review can be found here.
En engelsk version av denna recension återfinns här.

Jag har läst Eckhard Raus Weder gefälscht noch authentisch? Überlegungen zum Status des geheimen Markusevangeliums als Quelle des antiken Christentums. Utgiven i Jörg Frey & Jens Schröter (ed.), Jesus in apokryphen Evangelienüberlieferungen: Beiträge zu außerkanonischen Jesusüberlieferungen aus verschiedenen Sprach- und Kulturtraditionen. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 254. Tübingen: Mohr Siebeck.

Det följande kan möjligen ses mer som en sammanfattning av det Rau skriver än som en egentlig recension.

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

Eckhard Rau inleder med att säga att Stephen C. Carlson genom sin bok har förskjutit debatten därhän att det numera är svårt att skilja mellan fantasi, fiktion, fakta och exegetik.

Ray säger att han försöker följa en medelväg. Personligen försöker han, med den förutsättningen att Hemliga Markus kan vara äkta, förklara i vilken utsträckning Hemliga Markus kan kasta ljus över samverkan och kamp mellan kristendomssamhället och den kristna gnosticismen i Alexandria under 100-talet.

Rau hänvisar till Charles Hedrick och det dödläge denne beskriver i sin artikel från 2003.

Charles Hedrick

Charles Hedrick

Rau anser inte att detta dödläge ännu har övervunnits. Han bekräftar också det uppenbara, att så länge originalet inte är tillgängligt går det varken att bevisa att brevet är falskt eller äkta.

Rau fortsätter med bakgrundsinformationen om hur Morton Smith gjorde sin upptäckt i munklostret Mar Saba år 1958, och hur han presenterade sitt fynd. Vidare redogör han för de forskare som besökt klostret och patriarkatets bibliotek i Jerusalem på jakt efter Klemensbrevet. Han berättar om Stroumsas redogörelse för sitt, David Flussers och Shlomo Pines’ besök 1976, där de faktiskt själva såg handskriften. Han nämner också Thomas J. Talleys, Charles W. Hedricks och Nikolaos Olympious fruktlösa försök att lokalisera Klemensbrevet. Han nämner inte Willy Rordorfs och James H. Charlesworths besök och det är tydligt att han inte känner till Quentin Quesnells besök i biblioteket i Jerusalem 1983, då han också tilläts att ta de lösa bladen innehållande Klemensbrevet till en “firma” och fotografera dem. (Se min bloggartikel: Det undflyende Klemensbrevet)

Jacob Neusner

Jacob Neusner

Därefter granskar Rau kritikerna av Smith och brevet. Han behandlar Jacob Neusners omsvängning i frågan om brevets äkthet. År 1973 skrev Neusner:

“The discovery itself ranks with Qumran and Nag Hammadi, Masada and the Cairo Geniza, but requires more learning and sheer erudition than all of these together, both in the recognition of what had been found, and in the interpretation and explanation of the meaning of the find“

Senare anklagade Neusner Smith för att ha förfalskat brevet. Rau tycker att det är underligt att det som Neusner 1973 hyllar som en upptäckt som överskuggar fynden i både Qumran och Nag Hammadi, år 1994 har förvandlats till århundradets förfalskning.

Därefter tar sig Rau an Quentin Quesnell. Han skriver att eftersom Quesnell var så skärpt och distanserad, var han troligen också helt övertygad om att Smith förfalskade brevet.

Quesnell beklagar att han inte hade tillgång till själva handskriften och att Smith inte såg till att handskriften blev tillgänglig för undersökning. Rau undrar varför inte Quesnell själv eller andra då besökte klostret, ifall de nu var så angelägna om att undersöka originalet? Han undrar också varför Stroumsa och Flusser så lätt gav upp i sina ansatser att få undersöka bläcket och papperet ordentligt?

Raus uppfattning är att om man gör en noggrann utvärdering så är knappast något enda av Quesnells argument hållbart. Quesnells huvudargument är enligt Rau:

Morton Smith

Morton Smith

1) Ingen utöver Smith har sett handskriften, något vi nu vet är inte sant.

2) Undermåliga foton; med detta är inget argument till stöd för en förfalskning.

3) Möjligheten att med hjälp av Stählins konkordans förfalska Klemensbrevet. Inte heller detta är ett argument till stöd för en förfalskning.

4) Smith hyste liknande uppfattningar som de i brevet. Men enligt Rau är dessa likheter mycket långsökta.

Rau upper också en andra punkt nummer 4. Han säger att dedikationen i Smiths bok ”till den som vet” fortfarande är en olöst gåta.

Denna tillägnan har tolkats som en bekräftelse av Smith på att han förfalskade brevet och att boken var tillägnad den som vet detta.

Om jag får göra en personlig reflexion över detta, så anser jag inte att det är en olöst gåta. Kanske någon tidigare har föreslagit det som jag nu ska föreslå, men jag har åtminstone inte sett någon föreslå det uppenbara.

Smith var tvivels utan gnostiskt influerad. Hur detta i praktiken tog sig uttryck hos Smith är något jag inte vet. Men enbart det faktum att han var intresserad av mysticism och gnosticism borde vara tillräckligt för att förklara uttrycket ”till den som vet”. Det grekiska ordet gnosis (γνῶσις) betyder givetvis kunskap. När en gnostiker erhåller gnosis (upplysning) får han bokstavligt talat kunskap om livet och om sig själv. Gnostikern är ”den som vet” och det borde ligga nära för Smith att tillägna en bok om hemlig kunskap den som vet; det vill säga till gnostikern.

Nästa på tur är Andrew Criddle och dennes statistiska utvärdering av brevet; dvs. hans utvärdering av förhållandet mellan de ord Klemens tidigare använt endast en gång och de han tidigare aldrig använt. Rau erkänner att hans kunskap om statistik är liten men undrar ändå varför Criddle ansåg att just 0-orden och 1-orden var så viktiga? Varför undersökte Criddle inte också 2-orden, 3-orden, 4-orden och 5-orden?

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Därefter tar sig Rau an Bart D. Ehrman. Han noterar att Ehrman är försiktig och uttrycker endast misstanke. Denna misstanke består bland annat av att Klemensbrevet är inskrivet i en bok där de förfalskade Ignatiosbreven för första gången har uteslutits. Ändå leder Ehrmans misstankar enligt Rau till ett komplext scenario. Antingen äger någon redan Vossius’ bok från 1646, läser det som står på dess sista sida och av detta inspireras till att förfalska ett Klemensbrev som denne planterar däri. Eller så har denna person redan bestämt sig för att göra förfalskningen, erinrar sig vad Vossius skrivit och söker reda på och införskaffar ett lämpligt exemplar. Rau anser båda alternativen vara alltför fantastiska för att de ska vara sannolika.

Nästa person som rau granskar är Arthur Darby Nock som ansåg att brevet inte kunde vara äldre än från 300-talet och dessutom var en “mystifiering för mystifieringens skull”.

Robert M. Price

Robert M. Price

Rau tar också upp Robert M. Price, som skrev att Smith “hyste ett illvilligt hat gentemot den kristna religionen, i synnerhet för dess historiska homofobi.” Rau anser det vara långsökt att tro att Smith skulle ha övertygats om att skapa en förfalskning genom att läsa James H. Hunters roman, The Mystery of Mar Saba; eller att Smith skulle ha undertecknat sin egen bok med ”Smith 65“. Rau hävdar att Price arbetar genom att moraliskt misstänkliggöra, varigenom den för en deckare så nödvändiga blandningen av homosexualitet och brott uppstår. Enligt Rau bör Prices bidrag enbart av detta skäl inte tas på allt för stort allvar.

Tilläggas kan att när jag var i kontakt med Robert Price i december 2009 och påpekade de många fel som förekom i hans recension av Stephen Carlsons och Scott Browns båda böcker, lät han meddela att 1) Den information jag lämnade hade framkommit efter att han skrivit sina recensioner.  2) Att han hoppades att jag hade rätt eftersom ”it would serve me better if the Secret Gospel were authentic.”

Rau fortsätter med frågan: “Was spricht für eine Fälschung?“; dvs., vad talar för att brevet är en förfalskning? Han säger att de allra flesta anklagade aldrig Smith öppet för att ha förfalskat brevet. De förde endast fram omständigheter som verkade skumma. Som exempel tar han Ehrman, som i sin “Response to Charles Hedrick’s Stalemate” räknar upp sju omständigheter som gör att man bör vara misstänksam. Rau säger att Ehrmans ståndpunkt visst förefaller rimlig, men att den förlorar sin styrka att övertyga i och med att han räknar upp endast sådant som gör att vi bör tvivla, medan han undanhåller oss de argument som kunde tala för att brevet är äkta.

Enligt Rau kan de argument som förs fram till stöd för att Smith förfalskade brevet reduceras till tre. 1) Smith har inte tillhandahållit själva brevet. 2) Smith har inte förklarat vem ”den som vet” är. 3) Handskriften visar inga spår av att ha en historia av många avskrifter av avskrifter. De två första punkterna saknar enligt Rau bevisstyrka.

Rau fortsätter: “ Was spricht für die Authentizität?“ Han hävdar att fem omständigheter talar för äkthet och emot förfalskning, speciellt emot att Morton Smith skulle ha utfört den.

1) Morton Smiths korrespondens med sin vän Gershom Scholem, vilken visar att Smith under tidens gång ändrade uppfattning flera gånger i frågan om Klemensbrevets innehåll.

2) Dedikationen i Smiths vetenskapliga bok ”Clement of Alexandria”: “This book was written for Arthur Darby Nock and is dedicated to his memory”. Rau anser att Smith på detta sätt ville visa sin vördnad inför en död kollega som anklagat honom för att ha förfalskat Klemensbrevet. Rau anser att detta talar för autenticitet och också att denna omständighet tidigare har förbisetts.

3) Smiths mångåriga engagemang i att undersöka och skriva en omfattande vetenskaplig kommentar över brevet. Rau tycker att det inte föreligger några starka skäl som kan ha motiverat Smith till att lägga ned ett sådant enormt arbete på sin egen förfalskning.

4) Att innehållet i den första Hemliga Markus-passagen inte passar Smiths teorier och att hans tolkning av den inte överensstämmer med dess innehåll. Om han skulle ha förfalskat den, borde han ha kunnat utforma den mer i linje med sina egna uppfattningar.

5) Enligt brevet var Hemliga Markus ett andligt tillägg till ett traditionellt evangelium, en i övrigt okänd litterär form. Förfalskare tenderar snarare att följa ett känt mönster än att uppfinna nya uttrycksformer.

Rau understryker på nytt hur litet av bevis som kan åberopas både till stöd för och emot brevets äkthet. Den aura av misstro som han hänvisar till och som han anser har följt det fascinerande fyndet redan från begynnelsen, tenderar att utöva en attraktion på alla. Detta skapar en risk för att ”bevis” framställs.

Eftersom vi inte kan underöka bläcket och papperet – och Rau fruktar att brevet för evigt är försvunnet – kan vi inte veta om brevet är äkta eller förfalskat. Ändå är vi enligt Rau skyldiga att tolka texten som om den förmedlar en forntida Jesustradition från Klemens’ hemtrakter.

I mitt blogginlägg Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet? förmedlade jag samma uppfattning. Om vi kan utföra denna omfattande exegetik på Q, som vi inte har någon yttre bekräftelse på att det har funnits, varför skulle vi då inte kunna göra detsamma på Hemliga Markus?

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

Rau vänder sig därefter mot Stephen C. Carlson. Detta utgör det i särklass mest omfångsrika avsnittet. Rau undrar om man verkligen måste instämma i Larry W. Hurtados gränslösa entusiasm. I förordet till Carlsons bok The Gospel Hoax talar Hurtado om ett ”kraftfullt slag” gentemot brevets äkthet, en argumentation som är ”övertygande, avgörande, praktiskt taget oemotsägligt”. Rau anser att man inte behöver instämma i denna gränslösa entusiasm.

Denna del är den klart mest giftiga delen av Raus genomgång. Efter att ha behandlat Carlsons metodik, undrar han om hans ironisering över Carlsons metodik gör Carlson rättvisa? Han säger sig dock vara benägen att tro att den av Carlson ertappade förfalskaren blott är en 2000-talskonstruktion sprungen ur en juristtränad persons fantasi.

Rau fortsätter därefter med att behandla ”bedragaren M. Flintis”. Jag har behandlat detta ämne tidigare i min artikel ”M. Madiotes”-argumentet. Märkligt nog hänvisar Rau inte till Browns and Pantucks artikel Morton Smith as M. Madiotes, som utkom redan 2008. Han hänvisar endast till Scott Browns uppgift i Factualizing the Folklore att Allan Pantuck kommer att offentliggöra två dokument som visar att Carlson felaktigt tillskrev den övre handstilen M. Madiotes. Kanske skrev Rau detta före 2010.

Ovetskapen om det som Pantuck och Brown redogör för i artikeln, gör att Rau saknar de avgörande verktygen för att blottlägga Carlsons misstag. Ändå lyckas han göra många insiktsfulla iakttagelser. Bland annat undrar han hur det kan komma sig att Stephen Carlson nöjde sig med att undersöka den beskurna bilden av MS22 som Smith publicerade? Varför kom mannen som så kraftfullt insisterade på att vi skulle söka efter konkreta bevis, inte på idén att åka till Jerusalem och själv underöka den handskrift som han i så hög grad förlitar sig på? Jag anser att frågan är högst berättigad, med tanke på att Carlson på grund av denna underlåtelse gjorde flera avgörande misstag.

Rau vänder sig sedan mot Carlsons handskriftsanalys. Liksom gällande Madiotes är han också ovetande om de senaste genombrotten inom detta område, till vilka också jag har bidragit. (Se Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros och Tremors, or Just an Optical Illusion?). Han har heller inte med Venetia Anastasopoulous utvärdering i vilken hon hävdar att det är mycket osannolikt att Smith skulle ha kunnat förfalska brevet.

Trots Raus ovetskap om allt detta ställer han likväl många av de relevanta kritiska frågor som jag i mitt blogginlägg (Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare?) ansåg att många forskare inte har ställt sig. Exempelvis påpekar Rau det uppenbara i att Carlson för det mesta endast påstod sig ha sett tecken på skakningar o.d. men att de små lågupplösta bilderna som han publicerade i sin bok inte är av den kvaliteten att det går att se det som Carlson sade sig ha upptäckt.

Också jag ställde samma fråga och undrade hur så många kunde låta sig ”övertygas” av Carlsons påståenden att dessa tecken fanns i texten, då de omöjligen själva kunnat konstatera det? Eftersom Carlson inte var någon auktoritet, vare sig som NT-forskare, eller som handskriftsexpert, kan det rimligen inte ha rört sig om att de förlitade sig på hans auktoritet. Den enda rimliga slutsatsen är därför att Carlsons slutsatser var i linje med det många önskade skulle vara sant och att de som lät sig övertygas av Carlson gjorde det just därför att han sade sig ha upptäckt det som de innerst inne önskade skulle vara sant.

Rau fortsätter med Morton Salt Goldsmith och alla de ledtrådar Smith enligt Carlson har lämnat efter sig för oss att upptäcka. Rau medger att trots att han upprepade gånger läst om detta, svindlar tanken inför alla de outgrundliga ledtrådar som Smith sägs ha lagt ut längs spåret för oss att följa. Rau finner Salt-Goldsmith-bekännelsen vara alltför fantastisk för att övertyga.

Rau diskuterar också Smiths påstådda homosexualitet, men jag avstår från här att klampa runt i det träsket.

I sin sammanfattning betonar Rau ytterligare en gång att endast genom att undersöka det faktiska dokumentet, finns också möjlighet att vi kan avgöra om brevet är äkta eller ej. Det finns faktiskt så litet bevis att inget säkert kan sägas:

“Es ist wenig, was gegen, und wenig, was für die Authentizität des Briefauszuges von Clemens von Alexandrien an Theodoros auf die Waagschale gelegt werden kann, darunter nichts Spektakuläres und nichts, was die Sache entscheidet, zumal die Gesichtspunkte der einen Seite die der anderen nicht neutralisieren. Solange eine Untersuchung des Manuskripts im Blick auf Feder, Tinte und Schrift nicht möglich ist – ich fürchte: für immer – und keine neuen Argumente vorgebracht werden können, empfiehlt es sich deshalb, den Text so zu interpretieren, als ob er ein antikes Dokument aus dem Umkreis des Clemens von Alexandrien wäre.”

Förmodligen är det så att man tycker olika bra om ett verk beroende på hur väl författarens åsikter överensstämmer med ens egna. Jag kan bara säga att jag mycket uppskattade Eckhard Raus Weder gefälscht noch authentisch?

Roger Viklund, 2010-08-26

Kommentera

En lösning på det synoptiska problemet

12 augusti, 2010 den 22:09 (kyrkofäder, Mark Goodacre, Markion, Matthias Klinghardt, Q, synoptiska problemet, Tertullianus)

Prolog: När jag betecknar evangelierna Markus, Matteus, Lukas, Johannes och Markion, gör jag detta enbart av bekvämlighet för att beskriva vilket evangelium jag avser. Jag avser däremot inte att namnen behöver svara mot de verkliga personer som skrev dessa evangelier, utan jag betraktar dem som anonyma.

I går lade jag fram de tre huvudfårorna för förklaringen av Q-materialet; alltså de textpartier som förekommer hos både Lukas och Matteus, men som saknas hos Markus och som Lukas och Matteus därför inte kan ha hämtat från Markus. Jag förklarade också det osannolika i att muntligt överförda traditioner skulle kunna förklara den nära samstämmigheten mellan Lukas och Matteus. De två återstående förklaringarna kan därför ses som huvudopponenterna hos dagens forskare.

Den ena förklaringsmodellen brukar kallas tvåkällshypotesen, och betyder förenklat att Lukas och Matteus har haft två gemensamma källor, Markusevangeliet och den hypotetiska texten Q. Den andra modellen kan vi kalla Farrer-Goodacre-teorin och den säger att Matteus förlitar sig på Markus medan Lukas använder både Markus och Matteus. Här finns alltså inget Q. Man kan se dessa grundförklaringar som två huvudalternativ som båda har ett antal förkämpar på sin sida.

Jag avser här att beskriva ett tredje scenario som delvis bygger på båda förklaringarna, delvis för in ett nytt element i konstruktionen. Detta blogginlägg är endast en lätt modifiering och därutöver en utökning av en text som jag tidigare skrivit.

Det har länge stått klart att de tre evangelierna Markus, Matteus och Lukas är beroende av varandra. På grund av den samsyn som råder mellan dem har de kommit att benämnas de synoptiska evangelierna (grekiska: synoptikos ”som sammanfattar”). Trots den stora likheten mellan dem har ännu ingen fullständig förklaring på deras tillkomst kunnat presenteras. De allra flesta forskare är överens om att Markusevangeliet skrevs först och att Matteus och Lukas bygger på Markus. Men förhållandena mellan dem är ändå inte alldeles solklara.

Den stora stötestenen är på vilket sätt Matteus och Lukas är beroende av varandra. Tidigt föreslogs att de ca 235 verser som Matteus och Lukas har gemensamt, men som saknas hos Markus, skulle ha vilat på en för de båda gemensam källa, av forskarna benämnd Q (från tyskans Quelle = källa). Detta föreslog man för att komma ifrån de svårigheter som råder vid det andra scenariot, då att Lukas byggt på Matteus.

Men även Q har sina svårigheter. Oavsett vilken förklaringsmodell man väljer, uppkommer problem. De problem som råder har lett till nya förklaringar där en oerhört komplicerad väv av lån hit och dit har föreslagits, med senare redaktionella förändringar samt att de byggt på äldre delvis annorlunda förlagor. Detta har lett till att vissa föreslagit att också Markus byggt på Q – vilket då innebär att själva grunden för Q ifrågasätts. Och än värre har det blivit sedan man insett att Lukas många gånger uppvisar en mer primitiv form än Matteus. Detta har lett till ytterligare antaganden som att Lukas hade tillgång till Matteus eller Matteus till Lukas trots att de också hade tillgång till Q.

Och inte blir det bättre om man förkastar Q. Detta eftersom så pass mycket tyder på att Lukas omarbetat Matteus, då främst i födelseberättelsen och att Lukas därför måste ha byggt på Matteus. Men samtidigt uppvisar Lukas mer primitiva former, vilket i sin tur tyder på att Matteus byggt på Lukas. Detta kan ses i exempelvis yttrandet ”Saliga är de som är fattiga” hos Lukas, vilket hos Matteus lyder ”Saliga är de som är fattiga i anden”. Det är inte sannolikt att Lukas skulle ha kortat och ändrat Matteus’ yttrande utan betydligt troligare att Matteus förlängde och förändrade Lukas’ version från ”fattiga” till ”fattiga i anden”. Och än värre blir det med bergspredikan som hos Matteus upptar tre kapitel men där samma material hos Lukas är utspritt över större delen av evangeliet. Matteus har ordnat sitt material tematiskt och strukturerat det, varför det är betydligt sannolikare att Matteus skulle ha plockat material från olika ställen hos Lukas och sammanfogat dessa i en stor predikan än att Lukas splittrat bergspredikan och strött ut den. Mark Goodacres förklaring att Lukas tyckte att tre kaptitel med bergspredikan störde berättelsen och att han därför bröt upp den och infogade bitarna överallt i sitt evangelium, känns inte alls övertygande.

Sammanfattningsvis verkar alltså både Lukas och Matteus ha lånat från varandra samtidigt eller så byggt på en gemensam källa, men där även denna förklaring innehåller förändringar, skillnader och likheter som inte alla låter sig förklaras i en enhetlig teori.

Jag ska därför presentera en nygammal teori och försök till lösning på det synoptiska problemet som har föreslagits av professorn i ”Biblische Theologie” i Dresden, Matthias Klinghardt. I The Marcionite Gospel and the Synoptic Problem: A New Suggestion (Novum Testamentum Volume 50, Number 1, 2008 , pp. 1-27(27)), lägger han fram en mycket intressant lösning på det gamla synoptiska problemet. I artikeln ges en förklaring som synes bättre än alla övriga jag tidigare stött på. Jag ska i korta ordalag försöka återge Klinghardts ”lösning” utan att alls i samma omfattning gå in i de detaljer han fördjupar sig i.

Jag börjar med att skissa grunddragen i teorin och utesluter då alla övriga evangelier, inklusive Johannesevangeliet (som på något sätt är beroende av åtminstone Markus) och Hemliga Markusevangeliet, som jag tror har funnits och utgör förlagan till Markusevangeliet.

Klinghardt tillfogar ytterligare ett evangelium till pusslet, då Markions evangelium. Markion var en färgstark ledare för en tidig kristen falang som kom att stötas ut som heretiker. Markion och hans anhängare, markioniterna, hade tillgång till ett evangelium som de betecknade ”Herrens evangelium”. Ca år 140 sammanställde Markion den första kända bibliska kanon i vilken ingick detta evangelium och tio av Paulus’ brev (de pastorala saknades). Markion ville kapa banden med det gammaltestamentliga arvet och ses som en gnostiker om än av ett annorlunda slag. De främsta kritikerna av Markion och hans lära var Tertullianus ca år 200 och Epifanios ca år 400. De anklagade Markion för att ha mixtrat med texterna, då framför allt för att ha beskurit dem. Dessa två kritiker anklagade Markion för att ha ändrat Lukasevangeliet till detta Herrens evangelium. De citerar långt ifrån alltid ur Markions evangelium men deras sammanfattningar, påpekanden om vilka ändringar som är gjorda, gör att vi kan rekonstruera nästa hela Markions evangelium, om än med en stor osäkerhet.

Markion själv hävdade att hans evangelium var det äkta och att Lukasevangeliet bestod av tillägg:

”Jag hävdar att mitt evangelium är det sanna; Markion att hans är. Jag försäkrar att Markions evangelium är förvanskat; Markion att mitt är.” (Tertullianus, Mot Markion, 4:4:1)

Markion hävdade att Lukasevangeliet hade blivit …

”förfalskat av judendomens försvarare i syfte att slås samman i en kropp tillsammans med lagen och profeterna.” (Tertullianus, Mot Markion, 4:4:4)

Markion hävdade alltså att ”katolikerna” utökat hans ursprungliga evangelium med judiska föreställningar så att evangeliet skulle anpassas till och kunna sammanfogas med övriga kristna skrifter och med det som senare kom att kallas Gamla Testamentet, således den kristna Bibeln. Det hävdas, med stöd av främst Tertullianus, att Markion skulle ha ändrat i Lukasevangeliet för att det bättre skulle återge hans egen teologiska syn. Men detta är ologiskt eftersom mycket av det som Markion motsatte sig ändå fanns med, och några av de ”tillägg” som också finns i förhållande till Lukasevangeliet går också de emot det Markion trodde på. Därför skrev Tertullianus följande:

”Markion var ovillig att utplåna somliga uttalanden ur sitt evangelium vilka till och med talade emot honom – med flit misstänker jag, för att ha möjlighet att utifrån de passager som han inte tog bort trots att han kunde ha gjort det, antingen förneka att han hade strukit något alls, eller också rättfärdiga sina bortrensningar, om han gjort några. Men han sparar endast sådana passager som han lika gärna kan undergräva genom att bortförklara dem, som att rensa bort dem från texten.” (Tertullianus, Mot Markion, 4:43:7)

Detta är givetvis ett argument som fungerar åt båda håll. Antingen så saknades allt som motsade Markions uppgifter och då är orsaken den att Markion plockat bort detta. Eller så fanns det kvar en del som gick emot Markion, men då hade han sparat detta för att andra inte skulle misstänka att han redigerat evangeliet. När Tertullianus framför dylika argument kan han inte förlora, eftersom hans anklagelser innefattar alla scenarier och Markion är skyldig oavsett omständigheterna.

Men låt säga att Tertullianus och alla efter honom hade fel och att Markion hade rätt, vad skulle då detta innebära? Numera anser i stort sett alla att Tertullianus och andra kyrkofäder hade rätt och att Markion var en förfalskare, trots att han själv motsatte sig detta. Men så har det inte alltid varit. Fram till åtminstone mitten av 1800-talet var det många som såg Markions evangelium som en förlaga till Lukasevangeliet och detta utifrån att detta scenario hade störst förklaringskraft. Tilläggas kan att deras argument aldrig har vederlagts utan man har mer förlitat sig på kyrkans uppgifter.

Klinghardt föreslår att Markions evangelium var ett evangelium som föregick inte bara Markion som person utan också alla andra evangelier förutom Markusevangeliet. Evangelierna skulle då ha tillkommit i denna ordning (inget sagt då om vid vilken tid, endast vilken tidsordning): Markus – Markion – Matteus – Lukas. Observera att jag kallar detta evangelium Markions bara för att det var det evangelium vi vet att Markion och markioniterma använde, inte för att Markion skrev det. Se namnen på alla evangelier som identifieringsord utan att låsa er vid vem som skrev dem och när de skrevs.

Det första evangeliet var Markusevangeliet. Därefter skrevs Markions evangelium, vilket till stora delar överensstämmer med Lukasevangeliet. Författaren av Markionevangeliet byggde på Markus och infogade därutöver annat material som till vissa delar utgjordes av det som nu utgör särstoffet hos Lukas. Det kan ha bestått av muntlig tradition, skrivna källor eller ha hittats på av författaren själv. Detta lämnas utan vidare kommentarer eftersom vi helt enkelt inte vet. Markion uteslöt också en hel del av det han fann hos Markus.

Matteus hade två källor till sitt förfogande, Markus och Markion. Han hade därför tillgång till Markus direkt men också en andra gång genom Markion och kunde därför välja den version han tyckte bäst om. Lukasevangeliets inledning med ”till Theofilos” saknades hos Markion, liksom större delen av födelseberättelsen och himlafärden (för att ge några exempel). Det betyder att Matteus är upphovsmannen till den första födelseberättelsen och att han även skapade bergspredikan genom att plocka russinen ur Markion (och kanske också ur Markus). Matteus följde Markus mycket nära men plockade endast delar av det övriga av Markions extramaterial, alltså det som Markion inte tagit från Markus. Matteus skapade exempelvis bergspredikan genom att sammanställa mycket av det material som fanns utspritt i Markions evangelium.

Det vi nu kallar Lukasevangeliet är då alltså det fjärde i ordningen. Det är ett nästan direkt övertagande av Markions evangelium med bara några få strykningar men med ett antal utökningar av texten. Dessa åstadkom ”Lukas” genom att till Markion foga material också från Matteus, samt göra egna tillägg. Lukas lät exempelvis skapa en ny födelseberättelse genom att bygga på Matteus och stöpa om den berättelsen. För Matteus var det viktigt att förlägga Jesu födelse till Betlehem eftersom han ville koppla Jesus samman med David. Detta var tämligen ointressant för Lukas, som inte vände sig till judar i första hand. Han tog visserligen med Betlehem i sin berättelse, men utan att fästa någon vikt vid den saken. För honom var det viktigare att påpeka det universella och det historiska vid Jesu födelse.

Eftersom Lukas skriver sist av de fyra är det rimligt anta att han hade tillgång också till Markus’ evangelium, men eftersom motsvarande material fanns i Markionevangeliet och i Matteusevangeliet behöver man inte förutsätta att han också hade tillgång till Markus.

Markion byggde alltså på Markus; Matteus byggde på Markus och Markion; och Lukas byggde på Markion (där han övertog nästan allt) och Matteus samt troligen också på Markus. Det betyder i så fall att Markus påverkade Lukas tre gånger, själv, genom det material Markion övertagit från Markus och genom det material också Matteus övertagit från Markus direkt eller indirekt via Markion.

Det fina med detta scenario är att det verkar lösa alla dessa problem med ”minor agreements” och annat som gäckat forskarna så länge. Merparten av Lukasevangeliet fanns genom Markions evangelium (”Herrens evangelium”) tillgängligt för Matteus, vilken kunde utöka och omstrukturera efter eget skön. De delar där Lukas uppenbarligen bygger på Matteus är de delar som inte verkar ha ingått i Markions evangelium. Matteus övertog och omformulerade från Markion, och Lukas övertog utan något större omformande nästan hela Markions evangelium och plockade ”resten” från Matteus där han i stället ofta gjorde om materialet och gjorde egna tillägg.

Det övertygande med denna teori är att vi till stora delar vet hur Markions evangelium såg ut. Vi behöver därför inte göra hypotetiska antaganden om okända evangelier och hypotetiska texter. Vi kan faktiskt se att de delar som forskarna anser att Matteus tagit från Lukas alla verkar ha ingått i Markions evangelium och att han därför kan ha tagit det därifrån. De delar där det är uppenbart att Lukas i stället byggt på Matteus ingick inte i Markions evangelium och Lukas kan därför ha tagit detta från Matteus när han utökade Markions evangelium. Jag kanske tar mig tid framöver och förklarar hur denna teori lyckas lösa alla de olika problem som belastar övriga teorier.

Jag vill också återge ännu en bild där jag har medtagit ytterligare två evangelier i pusslet. Detta är ett förslag på hur påverkan kan ha skett. Varken i detta scenario eller i det tidigare har tiden för skrifternas tillkomst någon inverkan på teorin. Allt bilderna visar är tillkomstordningen, inte tiden när evangelierna skrevs. Själv vill jag förlägga Hemliga Markusevangeliet till ca år 90 med Markusevangeliet strax därefter, Matteusevangeliet till ca år 100 och Lukasevangeliet till ca år 110. Markionevangeliet (inte personen Markion) måste in mellan Markus och Matteus, kanske år 95 och Johannes, som inte är beroende av Markion, Matteus eller Lukas, kan infogas närhelst efter Markus, men kanske vid ungefär samma tid som Lukasevangeliet, vid pass år 110. Men som sagt, hypotesen om tillkomstordningen fungerar även om skrifterna tillkom tidigare eller senare.

Slutligen några egna reflektioner. En ytterligare intressant följd av detta blir då Markions trovärdighet. Stämmer detta, stämmer också Markions egna ord att han inte hade ändrat i texterna utan att hans utgåvor var de äkta. Han anklagade i stället ”katolikerna” för att ha lagt till katolska dogmer till de ursprungliga skrifterna. Det mest intressanta med detta är dock att om Markion inte förvanskade evangeliet, varför skulle han då ha förvanskat Paulus’ brev? Och flera av de brev av Paulus som ingick i Markions kanon går också de att rekonstruera och såvitt jag kunnat utröna saknar alla de passager som brukar åberopas till stöd för en historisk Jesus.

Jag återkommer kanske också med en genomgång av vilka av de passager som mest brukar åberopas hos Paulus till stöd för att han kände till en historiska Jesus, som saknas i Markions utgåvor av Paulus’ brev.

Markions texter innehöll i princip inget utöver det som nu ingår i Lukasevangeliet och Paulus’ brev, de endast saknade material. Det finns mig veterligt inga andra texter som har ändrats genom att endast beskäras och inte utökas med annat material. Detta stöder att Markions texter låg närmare originalen än de texter som nu ingår i Bibeln. Lukasevangeliet är sannolikt bara en katolsk utökning av Markions evangelium, kallat ”Herrens evangelium”.

Roger Viklund, 2010-08-12

5 kommentarer

Q och den muntliga traditionen

11 augusti, 2010 den 21:04 (Mark Goodacre, Q, synoptiska problemet)

Av de fyra bevarade kanoniska evangelierna förefaller endast Markus vara en självständig källa. De andra tre evangelierna bygger i olika grad på Markus. Matteus och Lukas har med all säkerhet kopierat Markusevangeliet, eftersom de tre texterna följer varandra så nära, medan Johannes verkar ha fritt utnyttjat Markus eller kanske Hemliga Markus, åtminstone i någon mån.

Detta inlägg ska dock handla om de ca 235 verser som Matteus och Lukas har gemensamma, men som inte återfinns hos Markus. Dessa verser brukar därför ofta anses komma från en nu försvunnen källa som de båda författarna (vilka de nu var) nyttjade var för sig. Den källan går under arbetsnamnet Q (från tyskans Quelle = källa).

Inte sällan påstås från framför allt evangeliskt håll att Q ”bara” är en ren spekulation – en hypotes som vi helt saknar bevis för. Denna invändning är i grunden osaklig. Faktum är att vi har att förhålla oss till en verklighet som säger att Matteus och Lukas ofta följer varandra i långa textpartier och ibland helt ordagrant. Då inget av just detta finns återgivet i Markusevangeliet, måste en trovärdig förklaring ges. Vi har i praktiken tre möjliga sätt på vilket detta kan ha gått till.

1)       De kan båda ha fått informationen förmedlad var för sig via den muntliga traditionen.
2)      De kan ha skrivit av varandra. Alltså Lukas kan ha kopierat Matteus, Matteus ha kopierat Lukas, eller så kan båda två ha kopierat varandra.
3)      De kan båda ha använt en skriftlig källa (Q).

Det finns naturligtvis många varianter av dessa förklaringar, där påverkan kan ha skett från flera håll och vid olika tider. Men dessa tre alternativ kan ses som de tre huvudalternativen och övriga förklaringar som modifieringar av dessa tre.

Nu inses ganska lätt att alla dessa tre förklaringar är obevisade. Det är helt obevisat att Lukas och Matteus båda skulle ha återgivit muntligt traderat material med ofta i stort sett exakt samma ordalydelse. Det är helt obevisat att den ene skulle ha kopierat av den andre. Och det är också helt obevisat att det har funnits ett dokument Q. Följaktligen handlar det om att finna en förklaring på det faktiska problem vi har och då också en förklaring som är trovärdig. Det handlar alltså om att finna den mest troliga förklaringen. Uttryck som att Q bara är en ren spekulation är alltså ett oseriöst påstående. emedan alla förklaringar i så fall ”bara” är spekulationer – vilket de givetvis är.

Av dessa tre förklaringar måste nog förklaringen om den muntliga traditionen ses som den minst troliga och sannolikt också den som färst forskare ställer sig bakom. Förklaringen är att ordalydelsen i de båda evangelierna ofta är mycket samstämmig, inte sällan ordagrann. Det är svårt att föreställa sig att denna samstämmighet skulle ha kunnat uppnås om materialet förmedlats muntligt.

Det brukar ofta framhållas att våra förfäder var mycket duktigare än den moderna människan på att memorera texter och att rabbinerna lade stor vikt vid minnesträning. Och det är helt klart att vår fokusering på det skrivna ordet har reducerat vår minnesförmåga. Med de rätta teknikerna är det fullt möjligt att lära sig att recitera ett verk utantill. Detta underlättas givetvis av en framställning gjord efter ett bestämt versmått och där handlingen har en logisk följd, så att den ena händelsen övergår i den andra. Vi har också mycket lättare att minnas i bilder än i abstrakta begrepp.

Med någon träning kan vem som helst klara av långa textpartier utantill, och våra förfäder var med all sannolikhet överlägsna oss moderna människor i denna teknik. Men detta löser inte problemet. Om en person håller ett föredrag, kan åhörarna efteråt knappast återge en enda mening korrekt. Däremot skulle de säkert kunna sammanfatta innehållet. Eftersom det för 2000 år sedan inte fanns inspelningsmöjligheter, måste de personer som lyssnade till det budskap en eventuell Jesus förmedlade, endast i stora drag och inte ordagrant ha mints vad han sade. Nästa steg måste sedan ha blivit att lära sig utantill vad Jesus sagt. De som var och en försökte erinra sig denna undervisning, måste ha nått olika resultat. Ville man minnas och förmedla Jesu lära, måste en normativ version ha utvecklats och satts på pränt för att därefter memoreras. En skriven text (som exempelvis ett evangelium) går alltid att lära sig utantill. Likaså går det att lära sig denna text av en annan som tidigare har lärt sig den. Men den måste alltså samlas och färdigställas.

I muntlig tradition minns man i huvudsak ramarna, sällan detaljerna. På samma sätt som när man berättar roliga historier, är namn, antal, tider, etc. ofta utbytbara storheter och ordningsföljden kan också omkastas så länge poängen uppnås. Varje återberättelse blir en ny berättelse, ofta också olika lång.

Eftersom förklaringen på Q-materialet i Lukas och Matteus genom den muntliga traditionen knappast är trovärdig, har det sedan lång tid tillbaka föreslagits att det funnits ett dokument Q. Alla förslag har sina svagheter, vilket också gör att ingen enighet har uppnåtts. Även mot Q finns det att antal invändningar som går att göra, men på det stora hela förklarar Q ändå rätt bra likheterna mellan Matteus och Lukas. Ett problem är naturligtvis att vi inte har några faktiska belägg för att Q har funnits. Q förekommer varken i några textfragment eller bevarade citat hos kyrkofäderna. I det fallet är det än sämre ställt med Q än med Hemliga Markusevangeliet. Q är (liksom alla andra försök att förklara hur evangelierna tillkommit) en ren hypotes, om än grundad i faktiska omständigheter.

En invändning mot Q är att Lukas och Matteus gjort tillägg till den text av Markus som de antas ha kopierat och då vid ett antal tillfällen infogat samma ord. Dessa små överensstämmelser kan tyda på att de ändå har kopierat varandra och då är teorin att Lukas har kopierat Matteus. Denna åsikt hävdas i dag med kraft av några bibelforskare (se exempelvis Mark Goodacre, The Case Against Q) och måste ses som en reell möjlighet. Svårigheten med denna hypotes är att tillfredsställande förklara varför Lukas stuvade om Matteus’ material i en sådan omfattning, då han inte gjorde motsvarande med det material han kopierade från Markus.

Det påstås ibland att Goodacre har bevisat att Q inte fanns. Men det är inte alls det han har gjort. Goodacre har bara försökt förklara alla de svårigheter som gjorde att man en gång alls föreslog Q. Hur är det möjligt att exempelvis samma Q-material som hos Matteus ingår i bergspredikan finns utspritt på många platser i Lukasevangeliet? Om Lukas har kopierat Matteus, varför splittrade han då upp bergspredikan? I så fall måste Matteus ha kopierat Lukas. Men om Matteus kopierat Lukas hur kan då alla underligheter i födelseberättelserna förklaras, där det rimliga måste vara att tvärtom Lukas har kopierat Matteus? Otaliga sådana problem föreligger. Goodacre har försökt att ge trovärdiga förklaringar på alla dessa omständigheter: ”Lukas kan ha tänkt på detta vis …”

Genom att försöka ge trovärdiga förklaringar på dessa problem anser Goodacre (långt ifrån alla håller med honom) att han eliminerat grunden till varför Q alls föreslogs. Och om samstämmigheten går att förklara med att Lukas kopierat Matteus behövs inte Q och därför (inte för att Q är motbevisat) kan enligt Goodacre Q skrotas.

Jag anser nog ändå att hypotesen om Q ger en bättre förklaring än den att Lukas skulle ha kopierat Matteus gör. Ändå är den inte fullt tillfredsställande och jag ska därför i nästa inlägg ge ett alternativt kombinationsförslag som jag finner vara rätt tilltalande, om än inte fullständigt övertygande.

Roger Viklund, 2010-08-11

2 kommentarer