Vad är sanning?

28 juli, 2011 den 21:28 (Uncategorized)

Vad är sanning? Så lyder Pilatus’ ord i Johannesevangeliets nittonde kapitel, trettioåttonde vers. Inte sällan hör jag folk uttala sig om relativism och att sanningen är relativ. Ofta sker det i olika media och ofta förvånas jag över den oerhörda oklarhet som följer med dessa yttranden. Är sanningen absolut eller är den relativ? Ja egentligen är detta en icke-fråga eftersom den är både och, beroende på vad man menar.

Frågan om vad som är sanning är nära besläktad med en annan icke-fråga, nämligen om något vi inte observerar verkligen finns. Det klassiska problemet brukar åskådliggöras genom frågan om huruvida ett träd som faller i skogen ger upphov till ett ljud, om det inte finns någon där som lyssnar till ljudet. Alltså finns ljudet i verkligheten eller uppkommer det i och med att vi registrerar det? Att detta ens kan anses vara en fråga eller ett problem, förefaller bero på att många inte skiljer på objektivt och subjektivt.

Förenklat kan man säga att det objektiva är detsamma som det som sker i det materiella, vare sig detta tar sig uttryck i den observerbara materien eller den icke observerbara materien. Helt enkelt det som sker. Det subjektiva är intimt sammankopplat med medvetandet och kan sägas utgöra medvetandets iakttagelse av det som sker i det objektiva.

För att återgå till problemet med det fallande trädet. Detta faller oavsett om någon finns där eller inte. Denna rörelse ger upphov till vibrationer som på olika sätt fortplantar sig i materien. Detta är det objektiva och detta har (om det har skett) också skett. Det är inte på något sätt relativt utan har det skett så har det skett. Har det inte skett, har det inte skett. Men det kan inte både ha skett och inte ha skett. Ej heller kan det antingen ha skett eller inte ha skett. Alla sådana filosofiska resonemang är kopplade till medvetandets betraktande eller fantiserande om vad som kan ha skett. Ehuru trädets rörelse och de därav följande vibrationerna är objektiva verkliga företeelser, är frågan om detta gav upphov till ljud en subjektiv spekulation skapad ur (i detta fall) mänsklig fantasi. Vi kan spekulera om detta i oändlighet, men likväl föll trädet (om det nu gjorde det) och skapade de vibrationer det skapade. Dessa kan vara av många olika slag, men de var det de var alldeles oavsett vad vi uppfattade.

Det är detta som är så märkligt med alla dessa spekulationer. Allt är givetvis absolut samtidigt som det är relativt. Det som verkligen sker är absolut – det sker. Innan det har skett kan det givetvis ta olika riktningar, men när det har skett så har det skett. Historien är på ett enda sätt; det sätt på vilket den löpte. Men varje människas försök att uppfatta denna historia, kommer att leda till skilda uppfattningar om samma verklighet; det vill säga, allt är relativt beroende på vilket perspektiv vi intar. Men det betyder naturligtvis inte att verkligheten skulle vara relativ. Det är endast vårt medvetandes uppfattning om denna absoluta verklighet som är subjektiv.

Så frågan om vad som är sanning och inte, är i ett större perspektiv egentligen självklar, såvida vi inte också måste slå fast denna sanning. Det finns ur ett objektivt perspektiv en enda sanning. Så här gick det till, så här fungerar tillvaron. Men eftersom det finns ett oändligt antal sätt att möta denna verklighet och försöka förstå den, kommer varje människa endast att kunna uppfatta en del av verkligheten (förmodligen en försvinnande liten del dessutom). Och om vi då uppfattar olika delar, vilket vi också med nödvändighet måste göra, kommer vi att se olika verkligheter, uppfatta olika sanningar. Har vi då ingen klar bild av skillnaden mellan det objektiva och det subjektiva, kan vi inveckla oss i ändlösa diskussioner om sanningens och verklighetens relativism.

Men sanningen och verkligheten är en enda; det som har skett och som sker – vad nu detta än må vara. Vår uppfattning av denna verklighet sållas genom vår bristande förmåga att uppfatta annat än brottstycken av verkligheten och än större brister i att processa den information vi tar in. Därför kommer verkligheten och sanningen att genom det subjektiva medvetandet uppfattas som relativ.

Roger Viklund, 2011-07-28

20 kommentarer

Kommentar till André Bergström

23 juli, 2011 den 13:39 (debatt)

I en kommentar till inlägget Debatt på kristen apologetisk sajt, försvarar André Bergström sina åsikter. Jag bemötte André Bergströms kommentar i följande kommentar och väljer att också lyfta fram min kommentar som ett eget inlägg här.

Hej André

Som den andre BB påpekade, betyder ordet ”gillade” i uttrycket  ”konungen på den tiden gillade och stadfäste bibeln”, på byråkratspråk att han godkände Bibeln och inte att han tyckte om Bibeln eller bekräftade att den var sann. Vad han tyckte i den frågan vet jag inte och det har naturligtvis heller ingen betydelse för frågan om Bibeln är ”sann” – oavsett om konungen verkligen var en skolad exeget eller inte. Konungen skulle som BBnews påpekar ha godkänt (alltså gillat) Bibeln ÄVEN om han personligen ansåg den vara trams, eftersom det vore en omöjlighet för en svensk monark vid den tiden (och förmodligen även i dag) att påstå något annat. Så det är ovidkommande om konungen var en mycket klok eller korkad man, en dumbom eller en person med intellektuell skärpa, ty han skulle i vilket fall ha ”gillat” Bibeln eftersom det anstod en svensk monark att ”gilla” Bibeln.

Jag är glad över att jag lyckats imponera dig André, även om det är bokens stora antal sidor som synes ha gjort det största intrycket på dig. Dessutom har jag inte skrivit några ”lögner” om Jesus. Jag har gjort klart att jag inte sysslar med att kritisera personer eller att skriva vare sig något osant eller negativt om sådana personer, och det innefattar även Jesus. Jag riktar ingen kritik alls mot Jesus (eller för den delen Paulus). Min kritik riktar sig uteslutande mot Jesusgestalten, vilket är något annat. Har det funnits en verklighetens förlaga till Jesus (vilket jag inte utesluter) så vet vi ytterst litet, om ens något, om dennes liv. Om det vi inget vet, kan vi inget säga, och då heller inte kritisera. Jesusgestalten är en samlingsbeteckning på den fantasibild som mänskligheten byggt kring en gestalt som benämns Jesus och vars livsgärning påstås vara delvis beskriven i fyra evangelier som ingår i Nya testamentet.

Tvärtom är jag ytterst försiktig med alla fördömanden av de bibliska gestalterna. Jag har exempelvis kraftfullt försvarat Jesus’ rätt till sitt privatliv och att ingen ska lägga sig i exempelvis vilka sexuella relationer han kan tänkas ha haft. Jag anser det vara en grov hädelse att överhuvudtaget pådyvla Jesus ideer och föreställningar som vi inte kan veta om han har haft. Att avkräva honom celibat är naturligtvis ytterst förmätet och ett klart intrång på den personliga sfären. Vilka människor har den auktoriteten att de förmår avgöra Guds avsikt med sin avkomma på jorden? Vad vet vi människor om vad Jesus (om han nu fanns) hade för uppdrag av sin Herre? Kanske han skulle avla nya barn som framöver kunde sprida hans gärning på jorden? Ingen kan veta något om den saken och om nu Gud Fader är omnipotent, vilka står då upp och säger sig känna hans avsikter?

Om du André och de du kallar för ”alla seriösa kristna” (vilka de nu är?) aldrig någonsin har upplevt att Pauli brev innehåller motstridiga åsikter, så är det väl så. Då har ni inte upplevt det! Men å andra sidan, vad säger det egentligen? Att breven inte innehåller några motstridiga åsikter eller att ni aldrig har upptäckt dem? Kanske kravet för att man ska betraktas som seriöst kristen är just en oförmåga att upptäcka sådant? Jag vet inte …

Sedan har jag heller aldrig påstått att min uppfattning är den absoluta sanningen. Att tro något sådant vore förmätet och så förmäten är inte ens jag. Jag har aldrig heller bett vare sig dig eller någon annan att tro på mig. Det vore ju att uppmuntra till ännu mer ”tro”, och är det något denna värld inte behöver mer av så är det ”tro”. Vi behöver mer av tillit och förtröstan, men inte av tro enligt modellen att okritiskt anta något utan prövning. Jag har i stället hävdat att jag i första hand vänder mig till människor som har förmågan till självständigt kritiskt tänkande och alla som anser sig äga denna förmåga är välkomna att pröva mina ideer och min tolkning av den kristna historien. Man behöver inte hålla med mig i allt, inte ens i det mesta, men alla mina ideer och tolkningar är öppet redovisade med förhoppningsvis all  relevant information framlagd. Det är sedan upp till var och en som så önskar att tolka denna information. Jag har inga krav på att de som läser min bok ska tillhöra någon speciell trosinriktning eller omfamnas av någon speciell politisk ideologi. Vemhelst som är intresserad av frågan erbjuds att ta del av det jag anser i denna fråga. Vill de inte det, står det de naturligtvis lika fritt att avstå. Mina vänner (och övriga intresserade) omfattar sannolikt människor med olika politiska värderingar; därtill kristna, agnostiker, alternativförespråkare, ateister och andra. Alla är välkomna att diskutera denna mycket intressanta fråga; en fråga som har haft och fortfarande har en så stor påverkan på mänskligheten i stort. Det är trots allt ingen dussinfråga.

Min egen inställning till mänsklighetens kunskap är att denna troligen är försvinnande liten. På samma sätt som vi blickar bakåt på forna generationers okunnighet (och inte det nya modeordet okunskap) i många frågor, kommer framtida generationer att häpna över vår okunnighet. Vi visste egentligen ingenting om det som verkligen är värt att veta. Av den anledningen anser jag att man bör var försiktig med att fälla kategoriska uttalanden om nästan allt. Vi ska naturligtvis inte förneka den verklighet vi har runt omkring oss och påstå att allt är en illusion, eller det än dummare, att allt är relativt (utan insikt om skillnaden mellan objektivt och subjektivt); men samtidigt ska vi inte föreställa oss att vi vet allt. Det sanne vetenskapsmannen är ödmjuk, förhåller sig relativistiskt till den kunskap han äger, baserar sina resultat på tillsvidareantaganden och söker hela tiden djupare insikt och förståelse av problemen. Men man ska heller inte gå så långt åt andra hållet att man förkastar all kunskap bara för att vi aldrig kan vara fullständigt säkra på om dagens kunskap är morgondagens fördomar.

Tyvärr, André, finns inte de författare som har mandat eller kompetens att avgöra om Bibeln är ett hopkok av sagor och myter eller inte. Det finns många forskare med skilda uppfattningar om vad som är sagor och myter och inte i Bibeln. Den stora majoriteten forskare håller med dig om att Jesus har funnits. Den stora majoriteten av forskare håller med mig i merparten av de slutsatser jag drar i övrigt. Eller som Birger Olsson uttrycker saken: ”Viklunds utgångspunkter är ofta något som kan bekräftas genom studium av enskilda källor”. Tyvärr har du mycket litet stöd för dina åsikter bland ”riktiga” forskare. Det är mest de kristna apologeterna som ger dig stöd i dina åsikter – inte för att jag dock fäster någon större vikt vid den saken; baserade på trosföreställningar som auktoritetsargumenten ändå är.

Vad gäller mitt medverkande i Go’kväll så var programledaren Anja Kontor. Biskop Lennart Koskinen var med via telefonlänk och inte i studion, och han hade i likhet med de flesta som ska opponera sig mot mig, inte läst min bok. Att han skulle ha sagt att jag ”inte är en riktig forskare” är inget som jag minns, men jag minns knappt något av det Koskinen sade vid det tillfället, så det är möjligt.

Roger Viklund, 2011-07-23

75 kommentarer

Underdånig den världsliga makten och den uppdiktade bergspredikan

21 juli, 2011 den 23:03 (evangelieskildringar, Q)

Jag får då och då frågor som jag besvarar i enskilda mejl. Ibland kanske sådana diskussioner kan vara av intresse för andra. Genom att offentliggöra dessa frågor med mina svar (utan att röja frågeställaren) kan jag sprida informationen till fler och behöver jag kanske inte besvara samma frågor på nytt till andra.

Hej Roger

Jag undrar om du har skrivit något om eller funderat något på likheterna mellan Paulus brev och 1 o 2 Petrusbreven? Eller vet du någon som har behandlat detta?

Angående diskussionen om Jesus historicitet så finns det ju även i 2 Petr. 1:16 ett bevis på att det tidigt fanns sådana som ifrågasatte Jesus existens. Det faktum att författaren lägger ner så mycket möda på att förfalska avsändaren verkar ju också visa på medvetenheten om att stödet för en historisk Jesus var oerhört svagt om inte obefintliga vid den tid då brevet skrevs (runt 140-150 v.t. om jag inte misstar mig). Har du några tankar kring detta?

Roger svarar

Jag vet inte riktigt vad du menar med likheter. Jag tycker inte att Paulus’ brev och något av Petrusbreven är speciellt lika varandra. Vad exakt tänker du i så fall på? Jag föreslår dock att du, ifall du inte redan har gjort det, läser vad Earl Doherty tar upp om Petrusbreven. Du finner mycket också på nätet på hans ”Jesus Puzzle”. Det är riktigt att 2 Pet 1:16 och poängterandet att man minsann inte hängav sig åt myter, förutsätter att det fanns de som anklagade kristna för att göra just det. Denna omständighet betyder inte nödvändigtvis att de ansåg att Jesu själva existens var en myt, även om den tolkningen både är möjlig och rimlig.

”Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät.” (2 Pet 1:16)

Jag skulle också tro att Andra Petrusbrevet är den yngsta skriften i hela NT och jag vet att det inte är ovanligt att brevet förläggs till ca år 150. Själv skulle jag dock gissa på ca år 120 vt. I exempelvis NE dateras det till 100-talets början.

De likheter jag talar om handlar om det ansvar och den moraliska vandel som tas upp i 1 Peter 2:11–4:11, där specifikt 3:13–15 och uppmaningen att vara den världsliga makten underdånig påminner mycket starkt om det Paulus skriver i bl.a. Rom. 13. Men också de delar om att de kristna bör lida för sin tro precis som Jesus led för dem är nästan exakt likadant formulerade som det Paulus skriver i ämnet. Även uppmaningarna till kvinnorna att underordna sig sina män påminner starkt om Paulus, brevet använder till och med samma exempel som Paulus, ex. att kvinnor skall smycka sig i god vandel istället för smycken och hårflätningar.

Roger svarar

Okej, har du tänkt på möjligheten av förfalskning? Exempelvis Paulus’ uppmaning till kvinnorna att underordna sig männen antas ofta var ett senare tillägg. Detta med att underordna sig makten är ett annat sådant som är mycket passande för en maktorganisation och mindre betydelsefullt för en ivrigt missionerande apostel.

Ja det är sant som du säger och det är möjligt att allt detta är senare tillägg, men om detta vet jag intet ))

En annan fundering som jag har som du gärna får säga något om rör det Jesus säger i bergspredikan (eller slättpredikan om vi följer Lukas). I Bibeln så finns det ju hänvisningar till andra ställen i NT och GT där det talas om i princip samma saker. Jesus säger ju i princip ingenting nytt i denna predikan utan omformulerar mest saker som står i GT. Vid de tillfällen det han säger inte finns uttryckt i GT (eller åtminstone saknas hänvisning till GT i NT) så hänvisas läsaren till andra skrifter i NT. Det blir ju uppenbart att dessa textställen är mycket lika det som Jesus sägs ha talat om i sin predikan, så likt är det att man blir misstänksam.

Hur förklara dessa likheter? Som jag ser det finns tre möjligheter varav en förutsätter att Jesus verkligen existerade och att författarna till NT-texterna (exkl. evangelierna) kände till detta. Det som talar emot denna förklaring är ju bl.a. det faktum att ingen av dessa citerar Jesus och bergspredikan (och du har ju utvecklat detta själv så du vet ju varthän jag vill komma) så jag anser vi kan släppa det alternativet.

Det återstår du två möjliga förklaringar, varav den första är:
1. det är rena tillfälligheter.  Antalet tillfälligheter talar dock emot detta och det verkar som om vi kan avskriva denna förklaring.

Då återstår endast en möjlighet:
2. Evangelisterna använde sig av de brev som skrivits bl.a. av Paulus och de andra för oss okända författarna för att i efterhand rekonstruera en predikan och en lära som aldrig funnits.

Alternativt skulle man kunna tänka sig att de historier om Jesus som fanns i omlopp var av så allmän art att samtliga författare kunde återberätta dessa med de skillnader som man kan förvänta sig av traderingens och tidens tand, och att likheterna därmed kan förklaras av att evangelierna skrevs utifrån samma allmänna historier (och så utifrån varandra förstås). Men frågan uppkommer då synes det mig, om de allmänna levnadshistorierna kring Jesus var allmänt kända, varför inga andra av NT:s texter tar upp dessa delar

Detta antyder, som vi varit inne på tidigare, att dessa (som Paulus) inte kände till dessa detaljer. Men hur kan då budskapet i bergspredikan ha så mycket gemensamt med de andra texterna i NT?

Måste det inte till att den som skrev Matteusevangeliet, som ju kom först efter Markus (men Markus har ju inte med bergspredikan), måste ha använt sig av vissa av breven i NT och att sedan Lukas kopierat dessa delar från Matteus samt kanske själv lagt till saker ur andra brev? Detta skulle i och för sig innebära att dateringen av kanske framför allt evangelierna skjuts bakåt betydligt. Möjligen skulle det tala för ditt resonemang om en senare datering.

Vad säger du om dessa funderingar?

Roger svarar

Alltså, bergspredikan är med all säkerhet uppdiktad i sin situation. Matteus har format sitt evangelium så att det ska efterlikna Toran, de fem Moseböckerna. Han har därför strukturerat undervisningen och framlagt den i fem urskiljbara enheter. Den första är Bergspredikan (5–7), den andra är Utsändningstalet (10), den tredje är Liknelsetalet (13), den fjärde är Ordnings- eller församlingsinstruktionen (18) medan den femte är Anklagelser mot fariseer och ett tal på Oljeberget (23–25). Efter varje sådant pass kommer en nästan identisk avslutning.

Att Matteus klämde in två skilda ämnesområden i den sista enheten hängde säkert samman med att han ville få just fem enheter och inte sex allt för att efterlikna de fem Moseböckerna.

Däremot utgörs mycket av materialet i bergspredikan (vilket för övrig finns utspritt hos Lukas även om en del ingår i slättpredikan) av Q-material. Den tänkta källan Q var så vitt vi vet inte berättande utan bestod av en samling ”Jesusord”, litet undervisning, polemik och några få mirakler. Ordet Kristus förekommer inte. Där finns ingen lärjungagrupp, ingen namngiven lärjunge, Jesu följeslagare kallas inte ens lärjungar. Passionshistorien saknas, Pilatus är inte nämnd, ej heller, korsfästelsen eller uppståndelsen.

Och tror man att Q är en realitet, brukar även Q anses ha genomgått flera utvecklingsfaser, och i de olika rekonstruktionerna brukar man räkna med tre lager benämnda Q1, Q2 och Q3. Den äldsta fattningen (Q1) bestod förmodligen mest av sådan undervisning som nu återfinns i bergspredikan hos Matteus, exempelvis saligprisningarna. Här möter den vise Jesus som undervisar men som inte frälser och inte gör under. I Q2 tillfogades mer material (faktiskt merparten), så att Jesus framställs som profetisk, apokalyptisk och sekteristisk. Han förkunnar Guds domar och tillrättavisar och förebrår sina motståndare. Det är också först i Q2 som de utpräglat judiska elementen tillkommer. Det tredje och sista lagret (Q3) består av rätt litet material. Det är först nu den övermänsklige Jesus framträder. Han är fylld av Guds visdom, talar med gudomlig myndighet och dömer såväl de rättfärdiga som de onda.

För att återgå till dina funderingar, så är det en inte obetydlig del av bergspredikan-materialet som ingår i Q1, alltså Q:s äldsta lager och det som ges störst trovärdighet när det gäller äkthet, rent generellt.

Jag är överhuvudtaget skeptisk till de kriterier som används för att autentisera Jesusorden, därför att de i vissa fall är godtyckliga. Exempelvis bestämmer man att eftersom Jesus har funnits måste han ha varit jude. Därmed måste hans lära ses i ett judiskt sammanhang. Om något han påstås ha sagt överensstämmer med det som var typiskt för dåtidens judendom, ges det en äkthetsstämpel, medan det tvärtom avfärdas om det anses vara hellenistiskt. Därmed kvarstår ju per definition en judisk Jesus vilken man då dessutom just därför påstår har kunnat blottläggas och verifieras. Då säger man att just därför har Jesus funnits och så är cirkeln sluten och har man ett fullt cirkelresonemang.

Dessutom innehåller detta äldsta lager i Q (Q1) i stort sett ingenting som är typiskt judiskt. Q1 består av sju grupper av visdomsuttryck. Jesus säger här ingenting om rättfärdighet, och han hänvisar inte till profeterna. Ej heller kräver han att folket ångrar och botgör sina synder för att undslippa förtrycket och lidandet, något som var så centralt hos Johannes döparen. Dessa visdomsuttryck är i grunden internationella och saknar (frånsett namnet Salomo) i det närmaste helt de typiskt judiska särdragen. Vi möter ingen polemik hos Jesus och inget tal om den yttersta dagen. Jesus låter i Q1 som en hellenistisk filosof, en kyniker, en stoiker eller varför inte en gnostiker, men definitivt inte som en judisk rabbi. Så frågan är hur man ska ha det egentligen?

Att Jesus omformulerar saker ur GT kan tolkas på två sätt, antingen att Jesus gjorde detta eller att andra gjorde det och lade det i Jesu mun. Jag lutar åt det sistnämnda. Ändå vill jag framhålla att undervisningen trots allt ger stöd åt att det har funnits en historisk person, även om blott en del av undervisningen går tillbaka till den personen. Och problemet är att avgöra vad av allt detta denna historiska person kan tänkas ha sagt.

Man får antingen förutsätta att det fanns ett Q och att Lukas och Matteus oberoende av varandra hämtade det för de gemensamma material som inte förekom hos Markus från Q och att Matteus då slog samman en del till att utgöra bergspredikan; eller att den ena infogade materialet och den andra kopierade det. Emot den senare teorin talar att Matteus med stor sannolikhet skrev först och det vore ologiskt att Lukas skulle ha splittrat bergspredikan. En förklaring skulle då kunna vara den som Matthias Klinghardt framkastar och som jag beskriver i inlägget: En lösning på det synoptiska problemet; nämligen att det förekom ett fjärde synoptiskt evangelium i form av det evangelium som Markion använde. Detta bestod av ett Lukasevangelium utan en massa tillägg och Matteus använde detta (varifrån han plockade yttrandena och skapade bergspredikan) innan ”Lukas” tog över nästan hela Markions evangelium och tillfogade mer material från Matteus.

Däremot är jag inte på det klara med vad du menar med att budskapet i bergspredikan har så mycket gemensamt med de andra texterna i NT. Menar du då med breven? Ty där finner jag inte så stora likheter, eller menar du med just de övriga evangelierna?

Roger Viklund, 2011-07-21

1 kommentar

Debatt om jungfrufödsel på Newsmill.

18 juli, 2011 den 21:21 (debatt, jungfrufödsel)

Jag håller på och undersöker något som kan vara betydelsefullt och har därför endast begränsad tid över. Jag väljer då att i pausen klistra in en debatt som jag fört med en viss  Silver Elderman Mets på Newsmill med start här. Jag har extraherat det som rör frågan om jungfrufödsel och postar texten utan ytterligare korrekturläsning.

Silver Elderman Mets

Per Mikael Nilsson, jag skulle vilja ha källa på att Dyonysos moder var en jungfru tack. Och den ska helst även vara äldre an nån av evangelierna, då är jag nöjd.

Roger Viklund

Jag vet inte var Mikael Nilsson skulle ha påstått att Dionysos’ moder Semele var en jungfru. Något sådant sägs mig veterligt aldrig i källorna, utan endast att Zeus älskade med henne. (Diodorus Siculus, Bibliotheca Historica, 3:64:3-4). Men bland annat mödrarna till Asklepios, Perseus, Herakles och Buddha sägs ha varit jungfrur eller i varje fall inte ha legat med någon man förrän de blev gravida genom en gud. Efter att de blivit gravida var celibatet oftast mindre viktigt. Men så sägs ju också ”jungfru” Maria ha haft flera andra barn som inte var jungfrufödda, och är kravet bara att man befruktas av en gud så finns det mängder av jungfrufödda gudssöner, inklusive Dionysos.

Silver Elderman Mets

Tack för svaret Roger. Nilsson skriver ”Dionysos moder var dessutom en jungfru, precis som Jesus moder Maria skall ha varit det.” i inlägget ” Ytterligare några fakta som talar emot Jesus historicitet” något som sedan upprepas när han skriver att Dionysos moder var en jungfruprinsessa från Tebes”

Angående de andra gudamödrarna kan man ju inte säga att de var jungfrur med argumentet att deras tidigare sexvanor inte nämns. För att det ska vara en case borde källorna göra ett specifikt poäng av att de var jungrur.

Roger Viklund

Jo, men det sägs uttryckligen att flera var ”jungfrur” eftersom deras tidigare sexvanor faktiskt nämns. Man kan börja med Herakles vars make Amfitryon inte rör sin hustru Alkmene förrän den gudomliga befruktningen av Zeus skett (och då hon fortfarande är jungfru). Kung Elektryon av Mykene såg till att hans dotter var jungfru (virgin) och Zeus befruktar henne innan hennes blivande man Amfitryon har samlag med henne:

“Wishing to avenge his sons’ death, Electryon purposed to make war on the Teleboans, but first he committed the kingdom to Amphitryon along with his daughter Alcmena, binding him by oath to keep her a virgin until his return. … Amphitryon went with Alcmena and Licymnius to Thebes and was purified by Creon and gave his sister Perimede to Licymnius. And as Alcmena said she would marry him when he had avenged her brothers’ death, Amphitryon engaged to do so, and undertook an expedition against the Teleboans, and invited Creon to assist him. Creon said he would join in the expedition if Amphitryon would first rid the Cadmea of the vixen; for a brute of a vixen was ravaging the Cadmea. … But before Amphitryon reached Thebes, Zeus came by night and prolonging the one night threefold he assumed the likeness of Amphitryon and bedded with Alcmena and related what had happened concerning the Teleboans. But when Amphitryon arrived and saw that he was not welcomed by his wife, he inquired the cause; and when she told him that he had come the night before and slept with her, he learned from Tiresias how Zeus had enjoyed her. And Alcmena bore two sons, to wit, Hercules, whom she had by Zeus and who was the elder by one night, and Iphicles, whom she had by Amphitryon.” (Pseudo-Apollodoros, The Library, 2:4:6-8).

Sedan har vi Perseus som enligt den kristne kyrkofadern Justinus Martyren (aktiv ca år 150) hävdar att denne var jungfrufödd:

”Och om vi även försäkrar att han [Jesus] föddes av en jungfru, godta detta i likhet med vad du godtar om Perseus. (Justinus Martyren, Apologi, 1:22)

“And when they heard it said by the other prophet Isaiah, that He [Christ] should be born of a virgin, and by His own means ascend into heaven, they pretended that Perseus was spoken of.” (Justinus Martyren, First Apology, 54).

Enligt Pindaros har prinsessan Koronis som jungfru ett förhållande med guden Apollon (under namnet Phoebus) och blir havande med gudens barn. Ändå lever Koronis tillsammans med sin älskare Iskhys, en vanlig dödlig man, liksom Maria levde med Josef:

“His [Asclepius’] mother [Coronis], the daughter of Phlegyas with his fine horses, before she could bring him to term with the help of Eleithuia who attends on childbirth, was stricken by the golden arrows of Artemis in her bedroom and descended to the house of Hades, by the skills of Apollo. The anger of the children of Zeus is not in vain. But she made light of Apollo, in the error of her mind, and consented to another marriage without her father’s knowledge, although she had before lain with Phoebus [a byname for the god Apollo] of the unshorn hair, and was bearing within her the pure seed of the god … Such was the strong infatuation that the spirit of lovely-robed Coronis had caught. For she lay in the bed of a stranger who came from Arcadia; but she did not elude the watcher… Knowing even then of her sleeping with Ischys, son of Elatus, and of her lawless deceit, he sent his sister, raging with irresistible force …” (Pindaros [ca 518–438 fvt], Pythian Odes 3:8-34).

Kyrkofader Hieronymus hävdar att Buddha var jungfrufödd:

“To come to the Gymnosophists of india, the opinion is authoritatively handed down that Budda, the founder of their religion, had his birth through the side of a virgin.” (Hieronymus, Against Jovinianus, 1:42).

Att Buddhas moder Maya befrukades av en vit elefant genom sidan är en mycket gammal föreställning.

Silver Elderman Mets

pseudo-Appollodorus är en text som dateras till 60 f. kr till ca 200 e kr:

(källa: Apollodorus’ Library and Hyginus’ Fabulae. Two Handbooks of Greek Mythology sid xxix) Den kan alltså dateras långt efter evangelierna och kan därmed rimligen inte kallas för en trovärdig källa som kan ha påverkat den kristna myten om jungfrufödsel.
Resten är kristna apologeter , Hieronymos borde inte ha så mycket med diskussionen att göra då han ägnade sig åt bibelexegetik i närheten av Betlehem ca år 400. och din citat om Asclepius verkar inte göra en klar referens till jungfrufödsel överhuvudtaget.

Roger Viklund

Nja …

Pseudo-Apollodorus skrev efter år 60 fvt (vilket givetvis är före Jesus) och troligen under nollhundratalet vt (vilket i varje fall inte är efter evangelierna). Det finns ju heller ingen uppfattning hos Paulus att Jesus är jungfrufödd, ej heller i Markusevangeliet utan först med Matteusevangeliet. Jämförelserna måste alltid göras mot den tid när de kristna föreställningarna uppkom och inte mot när Jesus antas ha levt, eftersom de flesta av dessa halvgudar också antas ha levt och det långt före Jesus framträdde.

Den förste bland kyrkofäderna som på allvar tog upp striden om detta med jungfrufödslar och andra kristna dogmer, var just Justinus i mitten av 100-talet och han försöker då på alla upptänkliga sätt att bortförklara att samma föreställningar också fanns bland de icke-kristna. Han påstår att djävulen varit framme och spridit detta till hedningarna för att förleda de kristna:

”Ty när de säger att Jupiters [latin för Zeus] son Bacchus [latin för Dionysos] avlades genom [Jupiters] samlag med Semele, och att han upptäckte vinrankan; och när de berättar att han efter att ha slitits i stycken och ha dött återuppstod igen och steg till himlen; och när de inför vin i hans mysterier, uppfattar jag då inte att [Djävulen] har imiterat den profetia som kungjordes av patriarken Jakob och upptecknades av Mose?” (Justinus Martyren, Dialog med juden Tryfon, 69)

Intressant nog jämför Justinus Dionysos’ tillkomst med Jesus’, vilket ändå tyder på att han uppfattade den som en jungfrulig befruktning. Använder du den beteckning på jungfrufödsel som ges i NE, nämligen ”föreställningen att en kvinna blir havande och föder ett barn utan någon mans medverkan” (utan krav på att de före eller efter levt i celibat), så finns det mängder av belägg – också förkristna – på jungfrufödslar.

I Frygien ansågs Attis vara född av jungfrun Nana, och den kommande persiske frälsaren Saoshyant förväntades vara jungfrufödd. Rhea Silvia jungfrufödde tvillingbröderna Remus och Romulus, vilkas far sades vara guden Mars. (Titus Livius, Ab Urbe Condita, Från stadens grundläggning, 1:4). En annan gud med söner här på jorden var Apollon. Till Apollons söner av en mänsklig moder räknades såväl Pythagoras ((Iamblichos , On the Pythagorean Life, 8-9) och Platon (Diogenes Laertios, The Lives and Opinions of Eminent Philosophers, Book III, Plato, 1) som kejsar Augustus:

“Enligt en berättelse föll den romerske kejsaren Augustus’ mor i sömn när hon bad i Apollontemplet och befruktades då av guden. (Suetonius, Lives of the Caesars: Augustus 94, skriven ca 120 vt)

Zeus sades ha avlat Dionysos, Herakles, Scipio Africanus och Alexander den store (Plutarchos, Life of Alexander 2–3). Också Adonis, Zarathustra, Tammuz och Perseus med flera ansågs vara jungfrufödda:

Och helt klart är att på 100-talet levde Justinus i en miljö där halvgudarna ansågs ha jungfrufötts och detta var ytterst besvärligt eftersom de kristna hävdade att fallet var detsamma med Jesus – en uppfattning som vi som först kan belägga hos kristna ca år 100.

Sedan har vi då slutligen Pindaros som levde ett halvt årtusende före kristendomens uppkomst och INTE var en kristen apologet. Han bekräftar således föreställningen om att Asklepios’ moder Koronis blir gravid genom samvaro med guden Apollon genom att Artemis gyllene pil trängde in i henne i hennes sovrum. Hon gick med på att gifta sig trots att hon redan älskat med Apollon (Phoebus) och bar gudens rena säd i sitt sköte.

Silver Elderman Mets

Hurvida gudar befruktar människor är ju knappast temat här och det är ju välkänt att så var fallet i många mytologier. Temat för diskussionen är om deras mödrar var jungfruar. Ironiskt nog så nämner du exempelvis Augustus och Alexander som ju betraktas som fysiska individer och inte ur mytologin. För övrigt skrev Suetonicus även om kristna, texten du ger är från 120 alltså åtminstone en generation efter evangelierna. Plutarchos skrev troligen år 100, alltså efter evangelierna var i omlopp. Återigen källor som är troligen yngre än evangelierna.

Roger Viklund

Jo, jag vet att det är en kristen (van)föreställning att alla kristna dogmer startade genom Jesus och att andra sedan härmade dessa. Den uppfattningen är helt ohållbar eftersom det i varje enskilt fall finns äldre belägg för dessa föreställningar. Om vi just tar detta med jungfrufödsel så betyder detta att en jordisk kvinna befruktas av en gud och att därför själva befruktningen inte sker genom att hon har haft samlag med en man.

När Pindaros i början av 500-talet fvt skriver att Artemis’ pil befruktade Koronis genom guden Apollon och hon blir gravid med Asklepios, är ju detta ingen skillnad mot beskrivningen att ängeln säger till Maria att ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig.” (Luk 1:34) Eller för den delen att Zeus gör Semele gravid genom att slunga en blixt som träffade hennes livmoder; något Euripides skriver redan ca 405 fvt i Backanterna (1-4, 88-93).

Det är att märka att i kristen tro anses den heliga anden vara en del av gudomen och det är alltså tekniskt sett Gud som kommer över henne. Själva tillvägagångssättet för barnalstrandet är inte beskrivet i Bibeln, men inte heller finns några beskrivningar av den procedur som förekommer när de andra gudssönerna avlas. Det verkar dock märkligt att gudarna alltid befruktar de jordiska kvinnorna genom att penetrera deras vaginor utom just i fallet Maria. Rimligtvis borde det vara den enklaste vägen att nå livmodern. Självklart föreligger ingen skillnad. En jordisk kvinna blir med barn utan att ha haft samlag med en jordisk man och i stället sägs fadern vara en gud.

Sedan finns den kristna föreställningen om att Maria var jungfru både före och efter barnets tillblivelse och förblev orörd genom hela livet. En sådan föreställning kommer rimligen från judendomen men blommar ut i den sexualfientliga kristendomen. Något sådant sägs ju aldrig i NT och det var främmande för de allra flesta hedniska religioner, för att inte tala om buddhismen, där moderkulten och dyrkan av kvinnan som livgivare inte på något sätt krävde celibat.

Det var bara själva barnaalstrandet som krävde en gud för att göra barnet gudomligt. Myterna om jungfrufödslar hänger säkert samman med kravet på kvinnans renhet. En kvinna som är sexuellt aktiv kan aldrig vara ren nog att föda ett gudomligt väsen. Därför måste ett manligt gudomligt väsen befrukta den orörda kvinnan.

Det är också en märklig strategi att försöka leda i bevis att alla icke-kristna föreställningar är yngre än de kristna och därför kopior av de kristnas förställningar. Som jag skrev försökte redan Justinus med den desperata bortförklaringen att Djävulen varit framme och härmat de kristna förställningarna. Då man dessutom vet i vilken omfattning kristna har bränt böcker av ”ogudaktig” karaktär för att eliminera alla ”farliga” alster är det kanske inte så konstigt att alla beskrivningar inte finns kvar. När Plutarchos ca år 100 beskriver hur Alexander tillkom genom gudomlig befruktning och författaren av Matteusevangeliet påstår att detsamma skedde med Jesus är detta att förstå som två myter sprungna ur en gemensam idétradition som sträcker sig långt bortom Jesus och troligen även bortom Alexander (356-323 fvt).

Självfallet utgör just denna genomgång ingen grund för att ifrågasätta Jesu existens, bara berättelsen om hans jungfrufödsel.

Silver Elderman Mets

Jag skriver inte att alla icke-kristna föreställningar är kopior av kristendomen. Jag skriver att många av dina källor är av för ungt datum för att kunna ledas i bevis att de i sig har påverkat jesuslegenden. I fallet Per Mikael Nilsson kommer han med paralleller till Jesus, där alla tre mödrar till gudar skulle ha varit jungfruar. Vilket i fallet Dionysos är nästan säkert ej bevisbart, och även Asklepios jungfrufödsel är ju faktiskt obekräftad. Vi har tills vidare bara en jungfrufödsel i sammanhanget och den är Jesus.

Roger Viklund

Om vi alls ska fortsätta denna diskussion, kan du definiera vad du menar med en jungfrufödsel?

Silver Elderman Mets

Att ”kvinnorna enligt kulten är uttalat oskulder när de befruktas av gudomligheter” känns enligt mig inte för mycket att önska när man definierar jungfrufödsel. För annars kan man ju spekulera i all oändlighet. Jag ska ta ett exempel på paralleller från de två amerikanska presidenterna Amraham Lincoln och John F. Kennedy:

Abraham Lincoln valdes till Kongressen år 1846.
John F. Kennedy valdes till Kongressen år 1946.

Abraham Lincoln valdes till president 1860.
John F. Kennedy valdes till president 1960.

Både Lincoln och Kennedy innehåller sju bokstäver.

Båda fokuserade särskilt på civilrätt.

Båda deras fruar förlorade sina barn då de bodde i Vita huset

Båda presidenterna skjöts en fredag.

Båda skjöts i huvudet.

Lincolns sekreterare, Kennedy, varnade honom från att gå till teatern.
Kennedys sekreterare, Lincoln, varnade honom från att åka till Dallas.

Båda dödades av sydstatare.

Båda efterträddes av sydstatare.

Båda efterträdarna hette Johnson

Andrew Johnson, som efterträdde Lincoln, föddes 1808.
Lyndon Johnson, som efterträdde Kennedy, föddes 1908.

John Wilkes Booth föddes 1839.
Lee Harvey Oswald föddes 1939.

Båda mördarna är kända genom sina tre namn.

Båda namnen innehåller femton bokstäver

Booth sprang från teatern och fångades i en lagerlokal
Oswald sprang från en lagerlokal och fångades i en teater

Booth och Oswald mördades innan rättegången

Med logiken att Dionysos och Jesus har misstänkt många paralleller skulle man om ca 500 år kunna hävda att Kennedy är baserat på Lincoln eftersom de är så lika. Men listan är ju bara smart uppställd.

Ett blunder. Oswald föddes 1939. My Bad. Men faktum kvarstår. Ställer man upp listor kan man ju vinkla dem hur man vill.

Roger Viklund

Okej, så det duger följaktligen inte bara med att själva konceptionen skedde utan medverkan av en man eller att det var en gud som gjorde kvinnan havande, utan premissen är att kvinnan inte heller hade varit med en man innan guden var där och gjorde sitt. Har jag förstått dig rätt då?

Du är medveten om att den definitionen inte är definitionen på en jungfrufödsel. En jungfrufödsel vad gäller människor handlar om en kvinna som blir gravid och föder ett barn utan att barnet har tillkommit genom sexuellt umgänge med en man. Huruvida hon tidigare eller senare idkar könsumgänge saknar betydelse, eftersom det mirakulösa ligger i att bli med barn utan att ha haft samlag med en man.

Nåväl; enligt den definitionen var Perseus jungfrufödd eftersom han enligt Justinus, liksom Jesus, ”föddes av en jungfru”.

Vidare måste Pseudo-Apollodorus’ beskrivning duga (i min snabböversättning):

”Elektryon, som vill hämnas sina söners död, avsåg att starta krig mot teleboanerna, men först överlämnade han riket tillsammans med sin dotter Alkmene till Amfitryon, och band honom med ed att hålla henne oskuld tills han återvände. … Och när Alkmene sa att hon skulle gifta sig med honom när han hade hämnats sina bröders död, bestämde sig Amfitryon att göra det, och han företog en expedition mot teleboanerna och bjöd Kreon för att hjälpa honom … Men innan Amfitryon återkommit till Thebe, kom Zeus om natten och han förlängde natten trefaldigt och antog Amfitryons skepnad och gick till sängs med Alkmene och berättade vad som hade hänt i samband med teleboanerna. Men när Amfitryon kom fram och såg att han inte välkomnades av sin hustru, frågade han om orsaken, och när hon berättade att han hade kommit kvällen innan och legat med henne, fick han genom Tiresias reda på att Zeus varit med henne. Och Alkmene födde två söner, nämligen, Herkules, som hon fick med Zeus och som var en natt äldre, och Ifikles, som hon fick med Amfitryon.”

Alltså Alkmene skulle förbli jungfru till dess att fadern återkommit. Fader dör emellertid och Alkmene lovar att gifta sig med Amfitryon efter att han i stället för fadern hämnats för Alkmenes bröders död. Så Amfitryon ger sig ut i krig och segrar. Men natten innan han återvänder för att kunna äkta sin ”jungfru”-hustru gör Zeus henne gravid genom att anta Amfitryons skepnad. Följaktligt var Alkmene jungfru när hon blev gravid, men inte dagen efteråt då hon älskade med Amfitryon på riktigt.

Oavsett hur du nu väljer att bemöta detta, påminner ditt resonemang något om den prisgaranti som Radio- och TV-handlarna brukar utlova. Hittar du en likadan TV billigare får du mellanskillnaden åter. Det är bara det att det inte finns någon annan likadan TV ute till försäljning, ty den TV som du har köpt och heter ATGXK, och konkurrenten säljer en ATGXK+, där det är en annan färg på en knapp på baksidan och följaktligen inte en likadan TV. Genom att fokusera på att berättelsen ska innehålla ett bestämt uttryck om att kvinnan var jungfru innan befruktningen, lyfter du fram en viss detalj och försöker därmed få det att framstå som om Jesu födelse var unik, vilket den givetvis inte är

Det är nu över 24 timmar sedan jag postade den sista kommentaren och ännu har Silver Elderman Mets inte svarat, så jag postar debatten här.

Roger Viklund, 2011-07-18

7 kommentarer

Upp till bevis angående de utomkristna vittnena!

14 juli, 2011 den 13:32 (debatt, Flegon, Kent Wall, Lukianos från Samosata, Mara Bar Serapion, Plinius den yngre, Suetonius, Talmud, Thallos)

Wall7I går kontrade Kent Wall med artikeln Viklund och Nilsson är amatörer inom Jesusforskningen på Newsmill.

Mitt svar på den artikeln har publicerats på Newsmill i dag under rubriken Upp till bevis angående de utomkristna vittnena!

Jag lägger också ut samma text här.

Viklund9

Som regel brukar de debatter om Jesu existens som jag deltar i utmynna i att själva sakfrågan kommer i skymundan och att fokus förflyttas till min person och till de motiv som jag och andra kan tänkas hysa. När jag på punkt efter punkt påvisar att de enskilda detaljer som Kent Wall åberopar inte är riktigt framställda och jag därigenom undergräver trovärdigheten i Walls påståenden ett efter ett, kommer frågan om motiv upp. När argumenten inte räcker till för att försvara de enskilda detaljerna, kommer svepande generaliseringar utan täckning i fakta och ifrågasättanden av min och andras kompetens.

Naturligtvis är Kent Wall själv en amatör, som har sin utkomst som forskningsbibliotekarie (såvida han nu inte bytt inriktning på sistone). Att läsa några poäng religionsvetenskap och tro att man därigenom äger kompetens är som att hänvisa till en lärare i ett visst ämne som expert på nämnda ämne. Det är en enorm skillnad på att ha studerat och på att äga kunskap, även om givetvis studier är vägen till kunskap.

Men har då detta någon betydelse? Enligt min mening inte den minsta så länge Wall vet vad han talar om. Men tyvärr gör han inte alltid det. Kent Wall är säkerligen en trevlig person som jag dessutom har haft viss kontakt med via mejl. Min kritik riktar sig heller inte mot Wall som person utan mot den idétradition han kan sägas företräda. Det är den tradition där man inte förmår att hålla sig till själva sakfrågorna utan ideligen måste skifta fokus från det väsentliga till det oväsentliga.

Walls undran varför det är så viktigt för mig ”att hela tiden förneka autenticiteten i alla utombibliska källor som finns för Jesus” kan med returpost skickas tillbaka till Wall. Varför är det så viktigt för Wall att påstå att det skulle finnas många utombibliska källor till stöd för Jesu existens när det inte gör det? Jag utmanar Wall och alla andra att på detaljnivå (och inte med svepande generaliseringar och meningslösa hänvisningar till vad andra tror) belägga en enda utomkristen källa som med någon säkerhet kan sägas bekräfta att Jesus har funnits. Påstå saker går alltid bra, och att beklaga sig när andra inte tror på dessa påståenden går också bra. Men att i stället bevisa eller åtminstone trovärdiggöra att någon av dessa källor verkligen styrker Jesu historicitet, verkar vara svårare. Jag återkommer till frågan om utomkristna belägg för Jesu existens.

Först ska jag dock på nytt förklara min position för Wall, när han nu undrar hur jag kan hålla möjligheten öppen för att det ändå har funnits en faktisk förebild som givit upphov till Jesusberättelsen, samtidigt som jag inte anser att det har funnits en gestalt som ens avlägset liknar evangeliernas Jesus. Det är egentligen inte så märkvärdigt som vissa tycks tro. Man kan i stort sett aldrig utesluta att en ”historisk gestalt” har funnits, eftersom oavsett tecken på det motsatta det likväl kan ha funnits en verklig historisk person som verkat i bakgrunden. Det är ungefär samma omständighet som gör att man omöjligt kan säga att Nasaret var obebott på Jesu tid. Ty även om inga spår efter mänsklig aktivitet från tiden när Jesus påstås ha levt där ännu har påträffats, kan man inte förutsätta att sådana spår inte kommer att påträffas i framtiden. Inte ens om man skulle gräva ut hela området går det att utesluta att det har funnits ett litet hus som inte efterlämnat några spår.

Det stora problemet som jag ser det är att för att kunna slå fast att evangeliernas Jesus har funnits, måste man samtidigt kunna påvisa något enda i evangelierna som denne Jesus har gjort eller sagt. Jag tänker inte i någon omfattning gå in på Jesusseminariets metoder att försöka utröna vad som kan gå tillbaka till en historisk Jesus, men deras omröstningar visar att ett genomsnitt ansåg att av de ca 500 kända Jesusorden belagda i tiden fram till år 313 torde troligen ca 90 har myntats av Jesus. Problemet med detta antagande är dock att även dessa så kallade ”äkta” Jesusord har tveksamt historiskt värde. Låt mig ge ett exempel på ett av de Jesusord som seminariet anser var något Jesus har sagt för att klargöra vad jag menar. Det är ett yttrande som anses tillhöra det äldsta och mest trovärdiga lagret i den hypotetiska källa som antas ha legat till grund för det material som bara Lukas och Matteus har gemensamt; en källa som kallas Q och som Kent Wall med trosvisshet påstår att ”[f]orskning har visat att Matteus och Lukas använder”. Är du alls medveten Kent om att Q [tyskans Quelle = källa] är en ifrågasatt hypotes, förvisso med viss förklaringskraft, men dock inget som ”forskning har visat”?

Hur som helst, ett av dessa äldsta och ”äkta Jesusord” från Q:s äldsta lager lyder:

”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” (Matt 8:20, Luk 9:58)

Detta anses då vara något som Jesus verkligen ska ha sagt. Men enligt Plutarchos ska den romerske politikern Tiberius Gracchus redan på 130-talet före vår tidräkning, i ett tal till folket angående de italienska böndernas avsaknad av jord och Roms hemlösa soldater, ha yttrat följande:

”De vilda djuren i Italien har vart och ett en lya eller ett tillhåll att söka skydd i, men de som strider och dör för sitt land har ingenting annat än luften och ljuset vi delar, och utan hus och hem vandrar de runt med sina hustrur och barn.” (Plutarchos, Levnadsteckningar, Tiberius 9:4–5)

Och här ligger det stora problemet: Vad ska man tro att Jesus har sagt? Visst kan man tänka sig att Jesus har upprepat kända grekiska talesätt och citerat passager ur Gamla Testamentet, men tanken att Jesusorden blott är en sammanställning ur dåtidens rikhaltiga vishetslitteratur ligger nära till hands. Jag kan föreställa mig att det exempelvis förekommer Jesusord i evangelierna som går tillbaka till en verklig lärare som också yttrat dessa ord i ungefär denna formulering. Men när inget enda av dessa Jesusord med säkerhet går att föra tillbaka till denna tänkta person, hur ska man då veta att han har funnits? Det är samma sak med gärningarna. Varje enskilt element i evangelieberättelsen går att på goda grunder ifrågasätta. Det betyder ju inte att det inte kan finnas berättelser som bygger på verkliga händelser, men hur ska man veta vilka händelser som i så fall gör det?

Ty Jesus är densamme som evangeliernas Jesus. Kan man inte med säkerhet knyta vare sig någon händelse eller något yttrande till denna gestalt, hur kan man då säga att han har funnits? Varje försök att utröna vad Jesus gjort och sagt stupar slutligen på den föreställning man redan har om vem Jesus var. Det är då lika troligt att han har sagt: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som beretts åt djävulen och hans änglar”, som att han sagt: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Det troligaste är dock att han inte sagt någotdera.

Och ja, det var ett ”dåligt exempel” som du valde Kent Wall genom att åberopa Robert M. Price som en skeptisk forskare som anser att Jesus har funnits. Din nedtonade version av att han ”i varje fall hävdar att vi ingenting kan veta om denna Jesus från Nasaret” avviker inte nämnvärt från min eller många andra skeptikers syn på problemet. Om jag skulle välja någon vars syn på Jesusgestalten ligger närmast min egen, finge det nog bli Price. I likhet med mig kan han naturligtvis inte påstå att Jesus inte har funnits. Däremot hävdar han att man minst lika bra och kanske till och med bättre kan förklara kristendomens uppkomst utan en historisk Jesus och att det i varje fall knappast är mycket om ens något i evangelierna som är historiskt sant. Exempelvis hävdar Price att Jesusseminariets siffra på 18 % är alldeles för optimistisk (se: Det motbjudande tomrummet).

Jag återvänder till det Kent Wall skrev angående de utomkristna vittnesbörden:

”Jag har blivit övertygad om att Roger Viklund helt enkelt inte vill se Josefus Flavius, Tacitus, Suetonius, Plinius den yngre, Mara Bar Serapion, Thallus, Flegon, Jesu Toledot, Lukianos eller Talmud. Det känns inte meningsfullt och återigen ta upp frågan om Jesu historicitet på det sättet …”

Låt mig först klargöra några saker. Med ett utomkristet vittnesbörd om Jesus avses ett bevittnande av att Jesus har funnits som en historisk person, gjort av någon som inte själv är kristen och som dessutom har fått sin information från källor som är ”oberoende” av kristna. Ifall jag påstår att Gustav Vasa har funnits, har detta absolut inget historiskt värde för att fastställa Gustav Vasas existens, såvida man inte kan trovärdiggöra att jag har fått min information om detta från källor som går tillbaka till Gustav Vasas egen tid. Allt som jag har lärt i skolan och dylikt har inget värde eftersom denna kunskap måste bygga på äldre källor och det är dessa som är av intresse.

I sig bevisar inte avsaknad av ett bevittnande att en person inte har funnits. Så ifall Jesus inte finns omnämnd utanför kristna källor kan han likväl ha funnits. Men det är ändå viktigt att veta ifall Jesus finns omnämnd i någon oberoende icke-kristen källa. Ty gör han det inte säger det oss tre saker. För det första kan hans framträdande då inte ha uppfattats som speciellt viktigt och detta stämmer i så fall inte med den bild av hans gärning som evangelierna ger. För det andra stärker det den sammantagna bilden av att Jesu liv inte verkar ha uppmärksammats vare sig av de första ”kristna” brevskrivarna eller någon annan utanför den kristna kretsen. För det tredje skulle ett bra utomkristet bevittnande ha bevisat att Jesus har funnits.

Wall väljer att räkna upp sammanlagt tio källor och det verkar av sammanhanget som om Wall tror att själva antalet ska utgöra något bevis. Wall låter påskina att jag skulle avfärda dessa källor på ett dogmatiskt sätt och att han därför ger upp att försöka övertyga mig. Men jag har i varje enskilt fall som tagits upp av såväl Wall som andra i detalj klargjort faktaläget. Jag har aldrig värjt för omständigheterna. Detsamma kan inte sägas gälla mina debattmotståndare här på Newsmill. I vilket fall avfärdar jag ENDAST Josefus som en förfalskning. ALLA övriga källor betraktar jag som autentiska texter. Det problem som Wall och många, många med honom undviker att ta upp är att ingen enda av dem kan anses utgöra ett oberoende bevittnande av Jesus. Låt mig snabbt klargöra läget utifrån de källor Wall räknar upp.

  • Josefus Flavius, ca år 93 – judisk historiker: Jesus omnämns på två ställen och jag hävdar att detta i båda fallen med stor sannolikhet rör sig om kristna förfalskningar och är villig att påvisa det ner till minsta detalj. (se Jesuspassagerna hos Josefus)
  • Tacitus, ca år 117 – romersk historiker: Detta är den starkaste kandidaten till ett faktiskt bevittnande. I samband med att Tacitus berättar om Neros förföljelser av kristna skriver han: ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”. Detta är troligen något som Tacitus verkligen skrev, men frågan är om han har fått uppgiften från officiella romerska dokument eller från kristna? Vid denna tid var evangelierna i omlopp och det råder inget tvivel om att kristna själva ansåg att Pilatus avrättat Kristus. Dessutom kan vi utgå från att Tacitus som var konsul över en provins i nuvarande Turkiet, redan fått information antingen direkt eller via sina undersåtar om vilka de kristna var och varifrån de fått sitt namn. Tacitus bör med andra ord ha hört av kristna att deras Kristus avrättats av Pilatus. Finns det då skäl att tro att han likväl skulle ha kontrollerat denna uppgift för en bisats i sin berättelse genom att plöja genom arkiven på jakt efter ett avrättningsprotokoll eller liknande? Knappast, då Tacitus inte var en grävande historiker, då han skriver Kristus och prokurator trots att ett protokoll skulle ha innehållit namnet Jesus och Pilatus’ rätta titel prefekt, och då det är osannolikt att några protokoll från Judeen ens skulle ha överlevt kriget där 66–70, eller om det tidigare överförts till Rom, branden där år 64. Det hjälper då inte det minsta om Tacitus skriver det han skriver, om han ändå har fått uppgifterna från kristna. Det är då inget oberoende bevittnande. (se: Tacitus som Jesusvittne)
  • Suetonius, ca år 120 – romersk författare: I samband med att Suetonius berättar om Claudius’ tid som regent redogör han för en händelse som inträffade tidigast år 41 och kanske år 49: ”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] från Rom”. Debatten pågår om detta avser Jesus eller inte. I så fall måste vi förutsätta att Claudius blandat samman judar och kristna (trots att han nämner kristna i ett annat sammanhang och därför vet att de är en annan grupp än judarna), Chrestus med Christus (vilket är möjligt, men han visste ändå att kristna stavades med i) och att Suetonius antog att Kristus var vid liv långt efter att han ska ha dött ( man skulle kunna anta att Suetonius ansåg att Christus anstiftade upploppet indirekt efter sin död). Men sammantaget är detta inte speciellt troligt, och om Suetonius inte ens avser Jesus kan han inte gärna bekräfta dennes existens. (se: Suetonius som Jesusvittne)
  • Plinius den yngre, ca år 112 – romersk konsul: Plinius bekräftar överhuvudtaget inte Jesu existens utan bara kristnas existens och deras föreställningar – vilket är något helt annat. Han skriver att ”de brukade samlas en bestämd dag före gryningen och gemensamt sjunga en växelsång till Kristi ära såsom till en gud”. Att kristna dyrkade Kristus är inget märkligt, det vet vi ju att de redan gjorde på Paulus’ tid. Och detta är givetvis inget bevittnande av att Jesus funnits som en historisk person. (se: Plinius som Jesusvittne)
  • Mara Bar Serapion, ?–300 – syrisk brevskrivande fånge: Jag har tidigare här på Newsmill i artikeln Harrisson är själv den stora konspirationsteoretikern, mer grundligt behandlat Mara Bar Serapion. Denne Mara skriver i fångenskap ett uppbyggligt brev till sin son och undrar då bland annat vad judarna tjänade på att döda ”sin vise konung, emedan deras rike vid samma tid togs [från dem].” Detta åsyftar sannolikt men inte helt säkert, Jesus. Problemet är att vi inte vet när Mara skrev (oavsett vad trosvissa apologeter påstår) och det är inte omöjligt att det var så sent som på 200-talet. Eftersom vi inte vet när Mara skrev kan denna text inte utgöra ett oberoende bevittnande av Jesus, speciellt eftersom Mara i bästa fall bara åsyftar det som kristna själva hävdade från 100-talet och framåt. (se också: Osanningarna om Mara Bar Serapions s.k. ”vittnesmål” om Jesus)
  • Thallos, efter år 109 fvt eller efter år 30 vt–före år 180 vt, historiker: Thallos var en historiker om vilken vi nästan inte vet någonting. Han omnämns som först år 180 och måste vara från före den tiden. Enligt en kristen kyrkofader vid namn Julius Africanus ca år 220, ska denne Thallos felaktigt ha avfärdat det mörker som inföll när Jesus hängde på korset som en solförmörkelse. Så om Thallos verkligen skrev om en solförmörkelse år 30 skrev han således senast då. Detta är emellertid inte säkert, utan han kan faktiskt åberopa äldre händelser. I vilket fall pekar omständigheterna tydligt på att denne Thallos enbart redogjorde för en solförmörkelse utan att alls nämna Jesus. Det är bara Africanus som felaktigt antar att Thallos med sin rapport om en solförmörkelse avsåg mörkret när Jesus hängde på korset. Men vi har inga uppgifter alls om vad Thallos verkligen skrev. För övrigt förekom det inga totala solförmörkelser i Judeen under den aktuella perioden. Så Thallos nämnde aldrig Jesus och kan således heller inte utgöra ett vittne.
  • Flegon av Tralles, aktiv 117–138 vt – grekisk frigiven slav och författare: Även Flegon åberopas på samma sätt av Julius Africanus, och han låter påskina att Flegon skulle ha beskrivit en fullständig solförmörkelse vid fullmåne från den sjätte till den nionde timmen och att det var den solförmörkelsen som inträffade när Jesus led och dog. Men Eusebios av Caesarea citerar Flegon tillsynes ordagrant och Flegon nämner då varken att solförmörkelsen skulle ha varat i tre timmar, ha inträffat i Jerusalem eller vid fullmåne. Det var alltså Africanus som fabulerade även denna gång och Flegon nämner således inte Jesus överhuvudtaget. (se: Thallos och Flegon som Jesusvittnen)
  • Toledot Jeshu, 300-talet–800-talet – Judisk smädeskrift: Toledot Jeshu (hebreiska: ”Jesu historia”) är en judisk smädeskrift där Jesus hånas. Den är egentligen inget enskilt dokument utan mer en levande judisk tradition. Det äldsta belägget för att någon använt denna skrift kommer från ärkebiskoparna Agobard och Amulio som använde Toledot på 800-talet. Skriften går knappast längre tillbaka än till 300-talet om ens det. Dessutom är den bara en reaktion på evangeliematerial och består av sådant som går ut på att håna den kristna läran. Exempelvis berättas om att när folk påstår att Jesus är uppstånden tar Judas fram Jesu kropp som han har gömt undan och man knyter fast den i svansen på en häst och drar den till drottningen som chockas svårt. Därefter släpar man runt Jesu kropp i Jerusalem så att håret och huvudet slits loss. Toledot Jeshu ger givetvis ingen bekräftelse på Jesu existens som verklig människa.
  • Lukianos från Samosata, ca 170 – grekisk satiriker: Ca år 170 skrev Lukianos Om Peregrinus’ död. Detta är ett satiriskt verk om en viss Peregrinus som under en period är kristen. Lukianos hånar Peregrinus hejdlöst och skriver då om ”mannen som korsfästes i Palestina för att han introducerade denna nya kult i världen” och att ”de hade överträtt lagen … genom att tillbe den där korsfäste sofisten och leva enligt hans lag.” Men detta utgör ju inget oberoende bevittnade av att Jesus har funnits, utan endast ett vittne till att kristna i mitten av hundratalet ansåg att Jesus korsfästs i Palestina. Uppgiften är alldeles för sen för att kunna bidra med någon kunskap och dessutom finns inga tecken på att Lukianos skulle bygga på något annat än vad kristna sa. (se: Lukianos som Jesusvittne)
  • Talmud, ca 200–500-talet – Judisk skrift: Talmud började sammanställas ca år 200. Den palestinska Talmud är tillkommen i tiden från ca 200 vt till ca 400 vt och den babyloniska från ca 200 vt till 500-talet. Judarna hävdade att de påståenden som kristna gjorde om att Jesus var Guds son och född av en jungfru var rent befängda. De judiska texterna ger dock inget stöd för någonting ur evangelierna och materialet om Jesus verkar vara uppkommet som en reaktion på det kristna själva påstod. I den äldsta delen av Talmud benämnd Mishna finns Jesus inte ens omnämnd. I den något yngre sammanställning som kallas Tosefta omtalas två personer – en som det inte sägs när han levde och en som levde ca år 100 enligt vår tidräkning. De kallas Ben Pandira och Ben Stada och är helt klart två skilda individer. I den palestinska Gemaran (kommentarer till Mishna) tillkommer inget av värde. Det är först i den babyloniska som Jeshu ha-Notsri omnämns, och då är vi framme vid 400-talet. Där sägs att en viss Jeshu – som i någon handskrift kallas ha-Notsri – verkade ca år 80 fvt. Oftast anses denne Jeshu vara densamme som Jeshu ben Pandira. Men de äldsta texterna gör inte den kopplingen. Det finns helt enkelt inget i Talmud som styrker Jesus som en historisk person. (se: Talmud – en viskning men inte en susning)

Jag utgår från att det på samma sätt som tidigare kommer att hävdas att jag inte tar hänsyn till de historiska beläggen för Jesu existens, att jag ”helt enkelt inte vill se” de ”bevis” som finns. Men nu har jag faktiskt belyst alla de ”vittnen” som Wall åberopat – alla de ”ytterligare källor som [enligt Wall] bekräftar Jesu historicitet.” Nu är det upp till Wall, eller någon annan som är villig att ta upp stafettpinnen, att faktiskt påvisa att något eller några av dessa så kallade vittnen också duger som vittnen för att styrka Jesu historicitet. Det fungerar inte längre att bara räkna upp dessa källor, och sedan påstå att de som inte accepterar källornas värde för att styrka Jesu existens skulle vara okunniga, drivas av dunkla motiv och vara oemottagliga för information.

Det är nu upp till bevis!

5 kommentarer

Walls kritik i Jesusfrågan är lättviktig

12 juli, 2011 den 11:47 (debatt, Josefus, Kent Wall)

Viklund11.png

Denna artikel finns nu också publicerad på Newsmill.

När Kent Wall tar sig an de åtta punkter jag lade fram som skäl till att betvivla att evangeliernas Jesus har funnits, gör han det lätt för sig genom att utan djupare diskussion fastslå hur han anser att det förhåller sig. I kombination med att han dessutom vid flera tillfällen inte har förstått grunden för mina resonemang, blir hans bemötande av de ”uppenbara felaktigheter och felslut” han anser att jag har begått, rätt lättviktigt. Hans argument är trots allt desamma som åberopas varje gång och som därför är lika felaktiga eller ovidkommande varje gång. Att sedan varken Wall eller jag med säkerhet kan veta hur det förhåller sig, är en annan sak.

Jag vill tacka Kent Wall för att han i artikeln Uppenbara felaktigheter i Jesusförnekarnas argumentation tagit sig tid att bemöta min Newsmillartikel från den 29 maj: Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas. Mitt inlägg den gången tillkom av huvudsakligen två skäl; dels för att lugna den stundom hätska debatt som uppstått, dels för att skifta fokus och faktiskt framlägga den egentliga grunden till varför det finns reella skäl att ifrågasätta (inte förneka) att det alls har funnits en historisk gestalt som går att likna vid evangeliernas Jesus.

Mitt förra inlägg var ämnat att vara översiktligt och utan fördjupning i detaljer. När nu Kent Wall försöker bemöta mina åtta punkter lider också hans inlägg av den brist som uppkommer av att man har alldeles för litet utrymme till förfogande för att förklara komplexa samband; men tyvärr lider artikeln också av rena sakfel. Jag väljer därför i detta försvar för min ståndpunkt och för att kunna göra debatten rättvisa, att koncentrera mig på några av de saker som Kent Wall tar upp och kommer således helt sonika att avstå från att bemöta några av de övriga saker Kent Wall tar upp.

Men innan jag går in på dessa sakfrågor måste jag kommentera två saker. Först gäller det rubriken, som jag utgår från är Newsmills och inte Kent Walls egen; på samma sätt som jag inte benämnde Dick Harrison för ”den stora konspirationsteoretikern”. Ordet förnekare har en mycket negativ klang och används som regel i nedsättande syfte då förnekelse är en process där man öppet tar avstånd från något och gärna mot bättre vetande. Att betvivla att något är på ett visst sätt, är inte att förneka.

Sedan gäller det något som Kent Wall faktiskt skriver, nämligen att man inte ens inom Jesusseminariet ”ifrågasätter Jesu historiska existens”. Wall ger fyra exempel på deltagare i denna sammanslutning av forskare som exempel på sådana som inte ”ifrågasätter Jesu historiska existens”, och han räknar då bland annat upp Robert M. Price, som faktiskt skrivit ett antal böcker och artiklar där han gör exakt detta – ifrågasätter Jesu historiska existens.

Wall använder tyvärr ett vanligt retoriskt knep, nämligen att vid flera tillfällen åberopa vad olika forskare eller eventuella forskarmajoriteter anser i en viss fråga. Dylik information är intressant ur ett allmänorienteringsperspektiv, men tillför inget till själva sakfrågan. ”Inom vetenskapen finns inga auktoriteter, endast i bästa fall experter” (Carl Sagan).

Den första punkten av de 8 jag ursprungligen räknade upp gällde avsaknaden av utomkristliga bevis för att Evangelie-Jesus har existerat. Wall citerar den judiske historikern Josefus’ så kallade ”vittnesmål” om Jesus, benämnt Testimonium Flavianum (TF), och tillstår att stycket ”består av kristna interpolationer” – alltså kristna förfalskningar – vilka Wall låtit fetmarkera i texten. Men Wall gör det sedan oerhört lätt för sig själv genom att först påstå att det skulle vara ”okontroversiellt i forskningen att fastställa att det fetstilta är kristna interpolationer som tillkommit i senare avskrifter”, och därefter fäller ett än mer häpnadsväckande påstående: ”Det finns däremot ingen anledning alls [min fetning] att tro att hela stycket om Jesus är förfalskat”. Det finns dock inget okontroversiellt alls i att fastställa vad som är förfalskat och vad som inte är förfalskat i detta stycke, vilket visar sig i att forskare väljer ut olika delar. Och att det inte skulle finnas någon anledning alls att tro att hela stycket om Jesus är förfalskat, är en våldsam överdrift.

Nu är Kent Wall långt ifrån ensam om att göra påståenden av denna art och just därför avser jag att lägga litet tid på att påvisa det ”försåtliga” i detta resonemang. Vi har alltså ett stycke hos en judisk historiker som nämner Jesus och detta med oerhört översvallande positiva ord. Det är ett stycke som ingen kyrkofader fram till 300-talets början hänvisar till, ett stycke som inte passar in i den omgivande texten hos Josefus och där den mening som direkt följer på Josefus’ vittnesmål om Jesus (TF) tydligt åsyftar den händelse som berättas om före TF och visar att TF näppeligen förekom i den ursprungliga texten.

Vad Wall (och de han förlitar sig på) då gör är att konstatera att stycket innehåller klart kristna värderingar. Josefus ger i övrigt inga tecken på att själv vara kristen och uttrycker ett starkt förakt för Messiasgestalter av den typ som Jesus skulle kunna tänkas ha representerat. Josefus kan rimligen därför inte ha skrivit nämnda stycke. Men i Walls värld går det lätt att avgöra vad som är kristna tillägg och vad som skrivits av Josefus och det är därför bara att plocka bort dessa delar och genast har han fått en text som förefaller att kunna vara skriven av Josefus.

Men vad är då grunden för att plocka bort de delar som Wall har fetmarkerat? Ja det har inget direkt med språket att göra. Alla ord i TF är ord som Josefus använder på andra ställen i sina verk frånsett ”kristna” och ”Kristus” (jag bortser då från den senare Jesuspassagen som troligen också är ett kristet tillägg), men dessa ord skulle Josefus givetvis ha använt om han hade berättat om Kristus och kristna. Uttrycken är i sig också typiska för Josefus, det gäller såväl de delar som anses vara kristna tillägg som de delar som anses vara skrivna av Josefus. Det finns vissa invändningar på marginalen, men dessa gäller både det som antas vara äkta och det som antas vara senare tillägg.

Nej, huvudorsaken för att plocka bort dessa delar är att vissa partier är så stark pro-kristna att de av den anledningen – och endast den – inte kan ha skrivits av Josefus. Det som då blir kvar anser man vara skrivet av Josefus. Först kan noteras att även det som är kvar är klart pro-kristet och knappast något som Josefus skulle ha låtit skriva. Den text som Wall lämnat kvar säger nämligen bland annat att denne Jesus var en vis man; ett epitet som Josefus normalt använde om gestalter han högaktade, som exempelvis Salomo och Daniel; att Jesus gjorde underbara gärningar, att den kristna läran är den sanna läran (ett yttrande som bara en kristen kan göra), att de ledande judarna var ansvariga för Jesu död (något som kristna på 300-talet hävdade) och att hans anhängare älskade honom.

Men det verkligt försåtliga är den vetenskapliga metoden, eller kanske hellre brist på densamma. Ty med denna metod kan man nämligen göra vilken förfalskad text som helst äkta. Om man har som utgångspunkt att sålla bort allt som är tydliga tillägg så är det bara att ta bort och ta bort till dess att man eliminerat allt som på ytan verkar vara förfalskat. Och hittar man något mer som verkar misstänkt tar man bara bort den delen också. Till slut sitter man med en text som verkar helt okej och tror att man då har återskapat något äkta, medan man i själva verket har nyskapat sin egen fantasivärld. Om man med samma metod skulle bearbeta Rödluvan och vargen så kan man bara plocka bort alla de detaljer där vargen pratar, äter upp mormor och Rödluvan och där en jägare skär upp magen och plockar ut dem etc., ty detta kan ju inte ha skett. Men genom att eliminera allt som rimligen inte kan ha hänt får man till slut en text som verkar trovärdig med Rödluvan som hälsar på sin mormor, fastän hela berättelsen är en saga.

Det senare korta omnämnandet hos Josefus av Jesus som en bror till Jakob, brukar antas vara äkta och då användas som argument för att TF också är äkta. Orsaken är att detta senare omnämnande egentligen kräver att Josefus redan förklarat för läsarna vem Jesus var, något som i så fall görs i TF. Men eftersom TF ändå inte passar in i den löpande texten och tydligt är ett senare tillägg är det betydligt mer logiskt att avfärda också detta senare omnämnande som ett kristet tillägg. För en grundlig genomgång av hela Josefusfrågan hänvisar jag till min artikel ”Jesuspassagerna hos Josefus”.

Wall tar också upp Tacitus, Suetonius och Talmud. Men Tacitus är problematisk eftersom de tecken som finns tyder på att han INTE har använt några officiella protokoll för uppgiften om avrättandet av Kristus, och det som då återstår är hörsägen från kristna i en tid då de kristna föreställningarna började spridas (se ”Tacitus som Jesusvittne”). Suetonius nämner nog inte alls Jesus utan hans Chrestus ska ha verkat i Rom ca år 50 (se Suetonius som Jesusvittne) och Talmud ger inget oberoende bevittnade om Jesus. Alla omnämnande av Jesus i Talmud är sena och är uppkomna i polemik med kristna. Anser Wall exempelvis att de fem lärjungar till en icke definierad Jeshu och vilkas namn var Mattai, Nakkai, Netzer, Buni och Todah ska vara ett vittne till Jesus och hans lärjungar? (se Talmud – en viskning, men inte en susning). Wall skriver att ”[f]ör att vara under antiken är Jesus i själva verket exceptionellt väl belagd i historiskt källmaterial”. Om Wall med detta menar att man är exceptionellt väl belagd om man inte alls finns bevittnad i oberoende icke-kristna källor kan jag hålla med Wall – men endast under dessa förutsättningar.

Under rubriken ”Den besvärande tystnaden bland de första kristna” anser Wall att det ”är svårt att förstå uppfattningen om att Jesus aldrig skulle ha existerat när Paulus här uppenbarligen har stannat i två veckor med två av hans närmaste lärjungar”. Wall har då inte insett att jag delar hans uppfattning och ställer mig samma fråga. Om de tre pelare som Paulus säger sig träffa verkligen hade varit två personliga lärjungar och en biologisk broder åt Jesus, är det näst intill otänkbart att Paulus, som ju umgåtts med dem, inte skulle känna till något om Jesus. Men jag vänder på denna insikt och börjar med att konstatera att Paulus faktiskt verkar ovetande om den saken, och då kan man fråga sig hur det kommer sig? Wall tar till den tillsynes lättköpta förklaringen att utan egentligt stöd slå fast att ”Paulus hade predikat i församlingarna och berättat om Jesu liv och om allt han hade fått veta av apostlarna i Jerusalem.” Jag delar i detta fall helt Gerd Lüdemanns uppfattning att argumentet att Paulus visste att hans läsare redan var bekanta med detta genom att Paulus tidigare på sina missionsresor berättat om det och att Paulus av den anledningen underlät att ta upp något om saken, inte är övertygande. Lüdemann påpekar att Paulus både kunde förutsätta och förutsätter att hans läsare skulle ha viss kännedom om Septuaginta, den grekiska översättningen av det som kristna senare kom att kalla Gamla testamentet. Trots detta citerar han Septuaginta oavlåtligt – kanske just för att göra dem bekanta med dess innehåll. Varför gjorde han då inte detsamma när det gällde Jesu levnad och undervisning? Min tolkning blir motsatt Walls. Paulus kände inte till något om saken. Och eftersom han hade umgåtts med pelarna blir den logiska slutsatsen att inte heller de kände till något om den saken och aldrig varit personliga lärjungar åt någon viss Jesus. Detta är en senare uppkommen föreställning, först framlagd i evangelierna.

Jag förstår faktiskt heller inte vad Wall menar med att jag tydligast skulle visa min okunnighet genom att datera evangelierna till ca 93–110 vt. Tror Wall att jag är obekant med de argument som finns när det gäller evangeliedateringar eftersom jag inte ansluter mig till majoritetsuppfattningen (vad nu den kan tänkas vara) och att jag därför är okunnig? Eller menar Wall att jag är okunnig eftersom jag väljer att inte acceptera de argument som framförs till stöd för en tidig datering? Wall verkar tro att dateringar av texter är något som avgörs genom majoritetsomröstningar och att det skulle föreligga någon konsensus om när evangelierna skrevs. Det är extra sorgligt eftersom jag lade ner en viss tid på att i förra inlägget verkligen inpränta att det är en grannlaga uppgift att datera skrifter och att det inte finns några säkra tecken på när evangelierna har tillkommit. Jag upplyste också om att den oftast anförda tiden för deras tillkomst brukar anses vara i intervallet ca 70 till ca 90 vt, men att jag anser att de sannolikt skrivits ca två årtionden senare och angav också några av skälen till varför jag anser detta.

Kent Wall säger att det ”är riktigt att Nya testamentet är skrivet på grekiska, fast det finns flera arameiska avtryck i texterna. Kefas som namnet på Petrus är arameiska, ‘Eli, Eli, lema sabaktani’ i Markus 15:34 är arameiska, ‘Talita koum’ i Markus 5:41 är arameiska.” Detta är emellertid inte detsamma som ”arameiska avtryck i texterna” utan i stället arameiska ord och uttryck som tillfogats texterna. Det är något helt annat än avtryck, vilka om de fanns skulle visa att det har funnits underliggande texter på arameiska eller hebreiska som de grekiska förlagorna bygger på. Att Jesus yttrar några ord på arameiska, kallar Fadern för Abba, ger inte mer äkthet åt en text än om några av karaktärerna i Vilhelm Mobergs utvandrarserie yttrar några ord på engelska. Att verkliga historiska gestalter som kung Herodes förekommer i evangelierna ger inte mer äkthet åt eller en bättre datering av berättelsen än att den svenske kungen omnämns i Mobergs verk. I antiken var det exempelvis i sin ordning att helt och hållet uppfinna tal och lägga ord i karaktärernas mun eftersom man inte hade några inspelningsmöjligheter. Dylika ord och uttryck på arameiska är särskilda markörer som tillfogats texten för att ge den sken av äkthet – oavsett om den är äkta eller ej. Att Jesus påstås ha yttrat ”Elôi, Elôi, lema sabachthani?” (ελωι ελωι λεμα σαβαχθανι) ger inte stöd för att Jesus verkligen har yttrat dessa ord, då just detta som betyder ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” är hämtat direkt från inledningen av Psaltarens psalm 22. Det visar hellre ännu en gång att Jesusgestalten är ett uppkok av verser och berättelser hämtade från Gamla testamentet.

Kent Wall anser att min förklaring av kristendomen som en judisk mysteriereligion helt saknar verklighetsförankring; att denna förklaring helt bortser ”från priset som den första generationens kristna fick betala för sin tro.” Men det förefaller som Wall då inte har förstått vidden av denna förklaring. Det är ingen som betvivlar att många av den första tidens kristna fick lida för sin tro. Den verkliga frågan är dock vilken tro de faktiskt led för? Varför skulle de nödvändigtvis ha offrat sina liv för en jordisk Jesus? Varför inte lika gärna för en kosmisk Kristus? Judarna var ju villiga att gå i döden för sin tro och övertygelse, men denna övertygelse gällde deras Gudstro och inte nödvändigtvis tron på ”historiska” personer som Adam, Abraham eller Mose. Ofta hör man argumentet att de första kristna aldrig skulle ha offrat sina liv för en lögn. Men vem har sagt att de själva trodde att det var en lögn? Vem har sagt att de alls trodde på en jordisk Jesus förrän evangelierna tillkom fram emot sekelskiftet år 100? Vem har sagt att de alls var ”villiga att gå i döden”? Hade de något val? Ska vi tro på berättelserna om Neros illdåd mot kristna hade de inget val. De dödades oavsett vad de själva sade. Och framför allt, var de verkligen så ståndaktiga att de frivilligt gick i döden? Ja i de kristna hjälte- och martyrberättelserna var de det säkert, men om vi lyssnar på Plinius’ brev till kejsar Trajanus från ca år 112, verkar det ha varit många som vid utfrågningar bestred att de var kristna för att undslippa bestraffning. Så det var nog med dåtidens människor som med dagens, det varierade.

Slutligen vill jag kommentera Kent Walls påstående att argumentet att judarna skulle ha haft en ”mysteriekultur” [sic! –kult?] inte förstår ”den judiska monoteismen.” Men i så fall påstår jag att Wall inte förstår problemet. Judar må ha varit monoteister, men det fanns judar spridda i hela det romerska imperiet; merparten av dessa hade inte arameiska eller hebreiska som modermål, utan grekiska. Även judar influerades av hellenistiska ideer och det går inte att trovärdigt påstå att alla judar nödvändigtvis måste ha tyckt detsamma. Den stora massan av judar som anslöt till den traditionella judiska religionen via den mångfald av olika strömningar som florerade före kriget 66–70, var säkerligen i grunden monoteister. Men det fanns givetvis andra, fritänkare, ateister och naturligtvis sådana som lockades av de mysteriereligioner med inslag från olika länder och kulter som fanns överallt i Romarriket. Det är bara att studera världsstaden Alexandria med en judisk befolkning som säkert räknades i hundratusental. Den alexandrinska kristendomen har alltid varit mysterieinriktad och de gnostiska grupperna var väl representerade framför allt i Egypten. Gnostikerna måste definitivt räknas som representanter för mysteriekulter och det judiska inslaget i de gnostiska rörelserna var stort, vilket vi ser inte minst genom de många gnostiska skrifter som bygger på judendomen, det som kristna kallar Gamla testamentet och de judiska gestalter som där beskrivs. Dessa judar var definitivt inte monoteister enligt den klassiska definitionen utan anhängare av mysterierna och det visar med all önskvärd tydlighet att man visst kan förstå den judiska monoteismen utan att föreställa sig att alla judar måste omfamna denna uppfattning.

Roger Viklund, 2011-07-12

13 kommentarer

Debatten på Newsmill om Jesus återupptas

11 juli, 2011 den 10:11 (debatt, Kent Wall)

Wall5

Denna gång är det en viss Kent Wall, som titulerar sig teolog, som med artikeln Uppenbara felaktigheter i Jesusförnekarnas argumentation tar om samma argument ytterligare en gång.

Vi får veta att ”Jesusförnekarna” (säkert Newsmills epitet) inte har stöd hos någon forskare, och så räknar Wall upp bland annat Robert M. Price som har skrivit flera böcker där han ifrågasätter Jesu existens (dock inte förnekar den).

Wall bemöter de åtta argument jag lade fram för ett tag sedan och om jag förmår att frigöra tillräckligt med tid ska jag försöka att skriva ytterligare ett inlägg på Newsmill som ett bemötande av Wall.

Kort kan i varje fall sägas att Wall rätt okritiskt och utan större eftertanke presenterar Testimonium Flavianum som om det vore klart att stycket består av en äkta kärna med två kristna interpolationer. Paulus’ tystnad beror på att han ”hade predikat i församlingarna och berättat om Jesu liv och om allt han hade fått veta av apostlarna i Jerusalem”, och det fanns därför ingen orsak för honom att upprepa informationen. Det fortsätter på samma sätt och frågan är väl om jag ska bara kort svepa över hela fältet eller välja att fokusera på några få omständigheter för att därmed tydligare kunna påvisa svagheter och felaktigheter i Walls resonemang.

Roger Viklund, 2011-07-11

2 kommentarer

Jesus och Johannes som solgudar och motpoler

10 juli, 2011 den 09:10 (Acharya S/D.M. Murdock)

”Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag” (Luk 2:52).

”Men gossen Samuel växte upp och vann både Guds och människors gunst.” (1 Sam 2:26)

Det råder väl knappast något tvivel om att Jesusgestalten i evangelierna modellerats utifrån textpassager i den Hebreiska bibeln, alltså det som senare av kristna kom att benämnas Gamla testamentet. Men kan andra källor också ha influerat Jesusgestalten och givit upphov till föreställningar i Nya testamentet? Jag tänkte ta upp en sådan möjlig påverkan.

I Johannesevangeliet finns en vers som är mycket intressant och vars möjliga betydelse Acharya S (alias D. M. Murdock) har påtalat. Johannes döparen blir tillfrågad om sin syn på Jesus:

”Johannes svarade: ’Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias. Jag är sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt. Han måste bli större och jag mindre.” (Joh 3:27–30, Folkbibeln)

Det är framför allt Joh 3:30, ”han måste bli större och jag mindre” som är intressant. Den grekiska grundtexten säger ἐκεῖνον δεῖ αὐξάνειν ἐμὲ δὲ ἐλαττοῦσθαι, vilket mer ordagrant borde bli ”han måste öka men jag måste minska” eller möjligen ”han måste växa men jag måste krympa”. Bibelöversättarna tolkar detta som om Johannes kommer att stå tillbaka för Jesus och att Johannes’ betydelse blir mindre samtidigt som Jesus’ betydelse blir större. Därav ordvalet som är ungefär detsamma i både Folkbibeln och Bibel 2000.

Men Johannes sägs i inledningen av Lukasevangeliet ha fötts ca 6 månader före Jesus. Johannes’ moder Elisabet blir ”havande, och hon visade sig inte öppet under fem månader” (Luk 1:24). ”I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen.” (1:26–27) Ängeln säger till Maria: ”du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.” (1:31) ”Och se, din släkting Elisabet skall på sin ålderdom också få en son. Hon som man har sagt är ofruktsam, hon är nu i sjätte månaden.” (1:36) Maria reser då till Elisabet och ”stannade hos henne omkring tre månader och vände sedan hem igen. För Elisabet var nu tiden inne då hon skulle föda, och hon födde en son.” (1:56–57).

Utifrån detta skulle man kunna dra slutsatsen att Jesus föddes sex månader efter Johannes, och detta är precis vad man också har gjort inom kyrkan. När Jesu födelse förlades till 25 december, som vid den tiden motsvarade vintersolståndet, kom Johannes’ födelse att förläggas till 24 juni, vilket då svarade mot sommarsolståndet, vår midsommarafton. Firandet av Johannes’ födelse denna dag går långt tillbaka och är känd från början av 500-talet, men är troligen äldre.

Nu ska man ju inte plocka en uppgift från ett evangelium och en annan uppgift från ett annat evangelium, då dylika metoder är de som alltid gällt inom kyrkan, som fortfarande i dag förekommer bland apologeter och som inte tar hänsyn till de olika författarnas avsikter. Men såväl Jesus som Johannes kopplades mycket tidigt samman med årstidsväxlingarna och solens rörelse på himlavalvet (och kanske förekom denna föreställning redan hos evangelieförfattarna). Det är i ljuset av detta man kan betrakta Johannes döparens yttrande i Joh 3:30, ”han måste öka men jag måste minska”.

Detta är solens lott vid sommarsolståndet och Johannes’ födelse. Solens styrka och den tid den är synlig på norra halvklotet måste minska kontinuerligt under de kommande sex månaderna fram till Jesu födelse vid vintersolståndet – exakt mitt emot sommarsolståndet. Och när Jesus föds 25 december vid vintersolståndet måste han, det vill säga solens styrka, öka under de kommande sex månaderna fram till Johannes’ födelse den 24 juni, då solens styrka på nytt börjar avta.

Att Lukas låter det gå just sex månader mellan att Johannes och Jesus föds tyder på en tidig insikt om att det handlar om en symbol för naturen. De placeras som varandras motpoler. Och yttrandet i Johannesevangeliet om att Johannes måste minska medan Jesus måste öka passar ypperligt in i den bilden; nämligen den av Jesus som en solgud.

Roger Viklund, 2011-07-10

6 kommentarer

Thomas’ barndomsevangelium

8 juli, 2011 den 19:04 (evangelieskildringar)

Thomas’ barndomsevangelium

Med tanke på att jag i ett tidigare inlägg tog upp detta med barndomsevangelier tänkte jag presentera ett av dessa, nämligen Thomas’ barndomsevangelium. I konkurrens med Jakobs protevangelium kan det vara det äldsta kända barndomsevangeliet och därtill troligen också det mest kända. Jag inleder med att sammanfatta dess innehåll:

SAMMANFATTNING AV THOMAS’ BARNDOMSEVANGELIUM

  • När Jesus är fem år formar han tolv sparvar av lera, klappar sina händer och ropar flyg.”Då sträckte sparvarna ut sina vingar och flög kvittrande därifrån”. 2:1–4
  • Den skriftlärde Hannas’ son låter leda bort det vatten Jesus lett samman. Jesus blir uppbragd och förbannar honom så att han förtorkar och dör. 3:1–3
  • Då en pojke av misstag råkar stöta till Jesus’ axel blir Jesus förargad och dödar honom. 4:1
  • Folk blir upprörda och anklagar Jesus som gör dem blinda. 5:1
  • När läraren Sackeus ska lära Jesus alfabetet kan han redan mer än sin lärare. 6–7
  • Därefter botar Jesus alla som kommit under hans förbannelse. 8:1–2
  • En pojke vid namn Zenon leker med Jesus men faller från ett tak och slår ihjäl sig. Jesus uppväcker då honom från de döda. 9:1–3
  • Jesus helar en man som i en olycka klöv hela sin fot med en yxa. 10:1–2
  • Som sexåring sänds Jesus för att hämta vatten i en kruka. Men då han har sönder krukan fyller han i stället sin mantel med vatten och bär hem det till sin moder. 11:1–2
  • När Jesus är åtta år sår han med sin fader, men endast ett vetekorn. Skörden av detta korn blir dock 100 mått och det räcker till att utfodra alla fattiga i byn. 12:1–2
  • När Josef ska tillverka en säng råkar han göra den ena sidobrädan för kort. Men Jesus griper tag i brädan och sträcker ut den så att den blir lika lång som den andra brädan. 13:1–2
  • Föräldrarna försöker ånyo sätta Jesus i undervisning, men han retar sin lärare så att denne slår honom. Jesus låter då förbanna läraren så att denne svimmar. 14.1–2
  • På nytt förs Jesus till skolan och där undervisar han med kraft. Läraren och andra förundras över Jesu visdom och anser att Jesus inte behöver någon undervisning. Då låter Jesus den andre, avsvimmade läraren, bli frisk. 15:1–4
  • Josefs andre son Jakob blir biten av en giftorm, men Jesus bara blåser på bettet så att Jakob blir frisk och ormen spricker. 16:1
  • När ett barn som bor i närheten av Josef dör springer Jesus dit och uppväcker honom från de döda. 17:1
  • Därefter drabbades en man som höll på att bygga ett hus av en olycka och dog. Jesus gick genast dit och återuppväckte honom. 18:1
  • När Jesus är tolv år gammal följer Jesus sina föräldrar till påskfesten i Jerusalem. Men på vägen hem vände Jesus åter till Jerusalem. Efter en dagsresa sökte föräldrarna Jesus men fann honom inte. De återvände då till staden och efter tre dagar fann de honom i templet mitt bland lärarna. Alla förundrade sig över hur en så liten pojke kunde göra de äldste och folkets lärare förstummade. Hans moder gick fram till honom och förebrådde honom. Jesus svarade: ”Varför behövde ni söka efter mig? Visste ni inte att jag bör vara i min Faders hus?” Och Jesus följde sin moder och var sina föräldrar underdånig. ”Och Jesus växte till i vishet, ålder och behag. Honom vare ära från evighet till evighet. Amen” 19:1–5

Evangeliet brukar dateras till 100-talet och troligen mitten av detta. Det finns en uppsjö av medeltida handskrifter av detta evangelium i delvis olika varianter och utformning. De flesta av dessa är skrivna på grekiska men där finns också många översatta och till många språk. Det finns en syrisk handskrift från 500-talet och den återfinns på British museum, samt en latinsk pergamenthandskrift från 400- eller 500-talet. Men denna senare har inte gått att tyda i sin helhet.

Det är möjligt och rent av troligt att både Hippolytos av Rom (aktiv under första halvan av 200-talet och Origenes (ca 180–254 vt) hänvisar till evangeliet när de omtalar ett Thomasevangelium. Detta Thomas’ barndomsevangelium och Thomasevangeliet (det med 114 Jesusutsagor) verkar ofta ha förväxlats.

Sedan finns en berättelse i både Epistula Apostolorum (från 100-talet, kanske mitten av detsamma) och hos Irenaeus i Mot heresierna (ca 180) där Jesus av sin lärare blir uppmanad att säga beta men Jesus då i stället ber läraren att först förklara vad alfa betyder. Just denna berättelse förekommer i Thomas’ barndomsevangelium och kan tyda på att dessa båda bygger på Thomas’ barndomsevangelium, vilket därmed måste vara från före mitten av 100-talet. Speciellt Irenaeus verkar ha haft tillgång till Thomas’ barndomsevangelium eftersom han direkt efter att ha skrivit detta övergår till att återge den berättelse som förekommer hos Lukas om den tolvårige Jesus i templet. Denna berättelse förekommer också i Thomas’ barndomsevangelium och dessutom inte långt efter den förra berättelsen. Detta gör att man ofta antar att åtminstone Irenaeus ca år 180 hade tillgång till Thomas’ barndomsevangelium och att detta i så fall bör ha skrivits före år 180.

Som regel antas också att berättelsen om den tolvårige Jesus i templet som också förekommer i Lukasevangeliet i själva verket är hämtad därifrån. Orsaken är att språket i flera fall är likartat och att dessa partier präglar sådant språkbruk som anses typiskt för Lukas. Om så är fallet kan evangeliet sägas ha tillkommit i perioden ca 100-180 vt.

Den intressanta frågan som nu uppkommer är om detta evangelium vilket alltså tros ha nedtecknats på 100-talet verkligen skildrar Jesu barndom? Det är ett ypperligt komplement till den enda övriga uppgiften i de fyra evangelierna gällande Jesus barndom, nämligen Lukas’ berättelse om den tolvårige Jesus i templet. Men ehuru berättelsen om den tolvårige Jesus i templet inte sällan behandlas som om den vore en äkta tradition om Jesu tidiga år, avfärdas som regel utan större eftertanke allt annat i Thomas’ barndomsevangelium som senare legendbildning.

Men tänk nu efter om detta verkligen är ett logiskt och troligt resonemang? Berättelsen i Thomas’ barndomsevangelium om den tolvårige Jesus i templet må förvisso ha hämtats från Lukasevangeliet, men det övriga materialet måste tillskrivas den muntliga traditionen, eller om man så önskar den muntliga inbillningen och legendspridningen. Och om alla de övriga fantasifulla berättelserna tillkommit genom ren och skär inbillning, varför skulle då inte också berättelsen om den tolvårige Jesus i templet ha tillkommit på samma sätt? Tiden mellan när Lukasevangeliet skrevs och när Thomas’ barndomsevangelium skrevs, är knappast större än att man kan utgå från att många av dessa barndomsberättelser fanns tillgängliga också för Lukas. Men denne valde att inte ta med dem. Varför då, kan man fråga sig? Var det för att han visste att de inte var sanna och att han visste att berättelsen om Jesus i templet var sann? Eller var det så att de andra berättelserna var alltför fantasifulla för att han skulle ta med dem, medan han ansåg berättelsen om Jesus i templet vara så pass ”normal” att han valde att infoga den?

Varför ska vissa av de fantasifulla berättelserna avfärdas som legender bara för att de förekommer i icke auktoriserade skrifter medan andra fantasifulla berättelser ska upptas som äkta för att de förekommer i auktoriserade skrifter – trots att de samtidigt också förekommer i icke auktoriserade skrifter? Var drar man gränsen? Guds ingripande och hans godkännande av profeten?

Ty just en ung (tolvårig) pojkes vishet är ett mytologiskt motiv. Tolv år kan också ses som en mognadsgräns. Hos Luk 2:41ff berättas om den då 12-årige Jesus, som föräldrarna tappar bort under en resa och senare återfinner i templet, undervisande de skriftlärda. Samma under tillskrivs också Buddha i Lalitavistâra.

Redan som liten är Buddha mycket vis, han hyllas i templet:

“Thus did king Suddhodana, amidst a mighty host of kings, with royal magnificence and kingly majesty, take the Prince to the temple, and enter it. Now, when the Bodhisattva set his right foot on the floor of that temple, all the inert images of the Devas … rose from their respective places, and fell at the feet of the Bodhisattva. Thereupon, men and gods by hundreds of thousands burst into derisive laughter … Celestial flowers fell in showers … And the gods whose images were in the temple made manifest their respective shapes, and recited these Gathas: ‘Never does the great mountain Meru, the king of mountains, salute a mustard seed … How can then the great master of merit, one born in the race of knowledge and virtue, salute the Devas?” (Lalitavistâra 8).

I skolan behärskar han alla talade och skrivna språk.

”Then, Bhikshus, when the Prince had duly grown up, he was taken to the writing school under a hundred thousand auspicious arrangements. … Then he entered the school. Now Vis’uámitra, the school master, feeling the beauty and glory of the Bodhisattva to be insufferable, fell prostrate on the ground. … [A Devaputra:] ‘Whatever S’ástras are currentin the regions of the Devas, all figures and writings and calculations, all roots, all arts in their immensity current on earth, were learnt by him many millions of ages (kalpas) ago.’ Now Bodhisattva, taking up a tablet … thus addressed the tutor Vis’vámitra: ‘which is the writing, sir, which you wish to teach me? (1) Is it the … [he names sixty-four kinds of writing] Out of these sixty-four kinds, which is it, sir, that you wish to teach me? The schoolmaster Vis’vámitra … ‘On coming to the school he has learned writings of which I do not know even the names. … how can I teach him who has already acquired every style of writings” (Lalitavistâra 10).

I samband med en resa tappar man bort honom, och när man slutligen hittar honom befinner han sig i djup meditation:

“On one occasion he went, along with other boys, sons of ministers, to visit an agricultural village. After seeing the agricultural works he entered a garden. There, rambling around, alone without a second, he beheld a pleasant, nice-looking Jambu tree. He sat under its shadow. When he was seated his mind was absorbed into one point … King Suddhodana, who was never at ease in the absence of, and without seeing, the Bodhisattva, enquired ‘where is the prince gone? I do not see him here.’ Then a large party went forth in search of the Prince. A minister saw the Prince seated on a couch under the Jambu tree, and engaged in contemplation.” (Lalitavistâra 11).

Roger Viklund, 2011-07-08

Kommentera

Det motbjudande tomrummet: Den snabba tillskrivningen av fiktiva uttalanden och berättelser till en mytisk Jesus: av Robert M. Price

3 juli, 2011 den 15:51 (evangelieskildringar, Robert M. Price)

Robert M. Price, känd Jesus-har-existerat-betvivlare och professor i teologi och bibelstudier vid Johnnie Colemon Theological Seminary i Miami Gardens, Florida samt professor i bibelkritik vid Center for Inquiry Institute, har bidragit med en artikel i antologin Sources of the Jesus Tradition: Separating History from Myth. Prices bidrag har titeln The Abhorrent Void: The Rapid Attribution of Fictive Sayings and Stories to a Mythic Jesus (s.109–117) och handlar om den avsaknad av information om Jesu liv som förekom och hur detta tomrum snabbt fylldes med uppdiktade berättelser. Price gör en mycket intressant jämförelse med motsvarande legendspridning inom det tidiga islam där allt möjligt tillskrevs profeten Muhammed.

Price inleder dock med att syna ett bland Jesus-som-historisk-person-förespråkare vanligt argument, nämligen att folk skulle ha opponerat sig om Jesus bara varit påhittad. Price citerar C. H. Dodd som skriver att det måste ha funnits många människor som var i sina krafts dagar när Pilatus regerade och som när Markus skrev sitt evangelium själva måste ha mints de uppskakande händelserna. Dodd jämför med sin egen tid (1949) och med hur man nu (då) minns krigsutbrottet 1914. Om nu någon som Markus skulle ha försökt sig på att saluföra en helt fiktiv historia skulle det finnas mängder av medelålders och äldre personer som skulle ha protesterat. Jag vill minnas att detta också var ett av Stefan Gustavssons huvudargument i den debatt vi hade på Kafé Station 2007 (se: Debatt på Kafé Station 13/9 2007)

Robert M. Price

Robert M. Price

Price pekar på det ologiska i detta resonemang eftersom det är cirkulärt. Det har bara sin giltighet om vi förutsätter att händelserna som berörde Jesus och Pilatus verkligen var såsom dessa äldre sade sig minnas att de var. I annat fall kan vi omöjligt veta vems version som är den inbillade. Dessutom förutsätter Dodd att det verkligen har skett något liknande som det Markus beskriver och som därmed går att invända mot. Price säger att eftersom uppgiften att Jesus skulle ha fötts mellan 6 och 4 fvt är osäker, liksom att även uppgiften om att det alls skulle ha funnits en ensam grundare av kristendomen är osäker, finns all tid i världen för en oäkta tradition att växa sig stark. Annorlunda uttryckt kan man kanske säga att Dodds argument tar sin utgångspunkt i att det är ett faktum att Jesus har funnits och väckt stor uppmärksamhet och då borde varje försök att falsifiera den berättelsen (liksom det är svårt att bortförklara Första världskriget) mötas med kraftiga protester. Men om Jesus aldrig har funnits eller om hans livsgärning tett sig mycket annorlunda, kanske till och med utspelats vid en annan tid, vad fanns det då för skäl att protestera? Vad skulle man protestera mot? Om jag på ett felaktigt sätt beskriver mordet på Olof Palme kommer säkerligen många att protestera, men om jag berättar om någon obskyr inlandsbo som på 40-talet  gick ner sig i en myr och hela historien är utan motsvarighet i verkligheten kräver det rätt stor kännedom om den trakten och den tidens händelser för att man alls ska misstänka att det inte är sant. Hur många kan ha känt till detta? Hur många kan tänkas ha engagerat sig för att motbevisa det? Hur många kan alls ha fattat misstanke?

Över till Price igen! Han citerar Everett F. Harrison som skriver att enligt evangelierna så var undervisning en av Jesus’ främsta aktiviteter och att denna hade stor påverkan på åhörarna. Han säger att det vore märkligt med en tradition som sade att Jesus undervisade men ingen tradition om vad han undervisade om. Därför vore det också märkligt om det var kyrkan och inte Jesus själv som skapat huvuddelen av undervisningen i evangelierna.

Price säger att Paulus uppenbarligen är ovetande om en lärare, en rabbi Jesus. Vore det inte självklart att om det inte funnits en sådan lärare skulle de efterföljande försöken att åberopa hans gudomliga auktoritet till stöd för den egna läran göra det tillrådligt att anta att Jesus ändå varit en stor lärare? Därigenom föder man sin egen uppfattning och ger den stöd genom Jesu auktoritet. Price jämför det med att påstå att Jesus var en snickare så att man därigenom kunde sälja sitt matsalsbord som ett verk av Jesus.

Price åberopar tre modeller eller analogier som kan hjälpa oss förstå det rimliga i att anta en storskalig och snabb uppkomst av en stor mängd av oäkta Jesustraditioner. Detta går att anta oavsett om vi tror att Jesus egentligen inte var någon framstående lärare eller att han överhuvudtaget inte har funnits. Prices tre analogier omfattar ”barndomsstoff”, ”profetens växande skägg” och ”från Muhammed till Nag Hammadi”.

BARNDOMSSTOFF

Enligt de flesta tidiga kristna framträdde Jesus först som vuxen och då i gudomlig skepnad. Hans uppväxt skedde obemärkt och först med Johannes’ dop kom han att bli den ikon han blev. Markus’ evangelium börjar med att den vuxne Jesus framträder. Enligt Markion och andra framträdde den gudomlige Jesus som vuxen, färdig och klar, tillsynes ur tomma luften. Födelseberättelserna hos Matteus och Lukas är uppenbart efterhandskonstruktioner för att skapa Jesus en barndom; ge hans liv en inramning. Ytterligare senare uppkom än fler berättelser om vad Jesus gjorde som barn. Vi har bevarat ett antal sådana, exempelvis Jakobs protevangelium, Thomas’ barndomsevangelium och (Pseudo)Matteus’ barndomsevangelium. Den nyfikenhet man kan tänka uppkom om Jesu liv när Jesus började dyrkas, fylldes helt enkelt med påhittade historier om hans barndom och de mirakulösa händelserna i samband därmed. Vad kunde ett gudomligt barn tänkas ha sysslat med?

Och det är nu inte bara dessa barndomsevangelier som består av legendariska påhittade historier om Jesu barndom – även i Lukasevangeliet och Johannesevangeliet förekommer sådana berättelser. I Luk 2:41–51 berättas om den tolvårige Jesus i templet och i Joh 2:1–10 om bröllopet i Kana där Jesus förvandlar vatten till vin. Den senare berättelsen måste ha en förhistoria om Jesus, det gudomliga underbarnet. Direkt efter berättelsen (2:11) sägs: ”Detta var det första av de tecken som Jesus gjorde.” Men det står klart att detta blott är en redaktionell åtgärd, eftersom Jesu moder Maria säger till tjänarna: ”Gör vad han än säger till er.” Hon är tydligt medveten om hans förmågor, vilka han alltså måste ha visat tidigare.

Price resonerar så att det knappast råder något tvivel om att mirakelberättelserna i barndomsevangelierna är påfund för att stilla folks nyfikenhet av vad Jesus kan tänkas ha gjort i sin barndom. Det handlade säkert om berättelser som uppkom genom att folk föreställde sig vad som skulle ha hänt. Men, resonerar Price, varför ska vi tro att detta bara gällde barndomsberättelserna? Jag kan tillägga att när Jesus i Thomas’ barndomsevangelium räddar sin oskicklige snickare till far genom att förlänga den planka han kapat för kort ses detta som ett påfund medan det i samma evangelium berättas om Jesu visdom i templet som 12-åring, och denna barndomsberättelse antas då som enda berättelse vara sann och det för att den också förekommer i Lukasevangeliet.

De som argumenterar för att Kristus är en myt argumenterar på samma sätt. När väl tron på att en fullt vuxen Jesus uppträtt på jorden för inte allt för länge sedan, uppkom genom den kristna fantasin berättelser om vad denne kan ha gjort och sagt. Det är enligt Price dessa historier som nu fyller evangelierna. Price noterar att man inom Jesusseminariet (som han är/var medlem av) ansåg att endast 18 procent av handlingen i evangelierna bestod av sådant som också hade hänt och han poängterar att han personligen anser att den siffran är alldeles för hög/optimistisk.

Price säger att man brukar avfärda barndomsberättelserna för att de uppfattas som komiska och icke-trovärdiga i jämförelse med de som den vuxne Jesus sägs utföra i de kanoniska evangelierna. Men detta beror enligt Price enbart på att det är lustigt när ett barn påstås göra det som annars tillskrivs en vuxen. I övrigt är berättelserna lika osannolika. Så varför då tro på legendbildning i det ena fallet men inte i det andra? Är det verkligen sannolikare att Jesus förbannade ett fikonträd? Skulle man ha trott på den berättelsen om den tillskrivits barnet Jesus i ett barndomsevangelium?

PROFETENS (VÄXANDE) SKÄGG

Med denna rubrik vill Price peka på hur de muslimska traditionerna redan från början växte med en rasande fart. Price hänvisar till hadith-traditionerna om vad profeten Muhammed sagt och gjort. Hadith (arabiska الحديث) är den islamska tradition som tar fasta på vad Muhammed sagt, gjort eller på annat sätt legitimerat. Det kan ses som ett supplement till Koranen.

Eftersom varje grupp stödde sig på Muhammeds auktoritet krävdes att Muhammed bemyndigade de åsikter som gruppen hyste. Inom kort tid fullkomligt exploderade det av nya hadith. Många av de mest rättrogna sysselsatte sig med att utforma hadith enligt deras fromma föreställningar. Price säger att även om man räknar med en Jesus som dog under Pilatus’ styre fanns gott om tid även för kristna ”hadith” att hinna utvecklas, speciellt om man beaktar hur fort det gick inom islam. Vissa antar att processen började under Usman ibn Affans kalifat 644–656, medan andra antar att det började redan under Muhammeds levnad (han anses ha dött 632 vt).

Ca hundra år efter Muhammeds död insåg man nödvändigheten att sortera ut de oäkta hadith från de äkta fast detta skedde inte på allvar förrän ytterligare hundra år senare under ledning av Sahih Al-Bukhari. Av de 600 000 ”traditioner” som han samlade kom endast 7000 att betraktas som äkta. Som Price säger, skedde utsorterandet så att allt som uppenbarligen inte kunde stämma plockades bort och det som blev kvar var det som inte uppenbart var oäkta. Likväl, säger Price, kan det vara oäkta eftersom det bara är de delar där man inte funnit något omedelbart givet som tyder på att det är oäkta.

Price citerar Joseph Schacht som skriver att vi måste överge föreställningen om att det existerade en ursprunglig kärna som gick tillbaka till profetens tid och att de oäkta och tendentiösa tillägg som gjordes under tiden i många fall kom att elimineras av muslimska lärde medan vissa andra kom med, men att den äkta kärnan går att nå eftersom den inte helt dolts av senarer tillägg. Sådana föreställningar måste vi enligt Schacht överge, lämna fördomarna därhän och med objektiva metoder försöka fastställa texternas kronologi. Price tycker att vi bör betrakta Koranen i sig som hadith eftersom det förefaller vara en samling av motsägelsefullt material med överflödigt material inom skilda områden, allt tillskrivet Muhammed och ängeln Gabriel för att säkerställa skriftens auktoritet.

Price kritiserar också framstående ”main stream”-forskare som Harald Riesenberg och Birger Pearson för att hänge sig åt apologetiska argument när de hävdar att de kanoniska evangelietraditionerna ska betraktas i ljuset av den rabbinska traditionen om att kunna memorera och överföra information oförvanskad. Detta ska man enligt dem göra för att de äldsta Kristus-anhängarna kantänkas möjligen ha använt sådana tekniker. Price tycker att jämförelsen med muslimsk hadith är mer relevant eftersom evangeliernas mångfald, anakronismer och tendentiösa material stämmer bättre med hadith-traditionen. Dessutom säger Price, med hänvisning till Jacob Neusner, att den rabbinska traditionen om att tillskriva någon vissa yttranden i vilket fall ändå inte är mer sannolikt att vara äkta.

FRÅN MUHAMMED TILL NAG HAMMADI

Price inleder den tredje delen med att hänvisa till Majella Franzmann, vilken påpekar att de egyptiska gnostiska texterna uteslutits från alla överväganden om möjliga källor angående den historiska Jesus och den äldsta kristendomen. Hon säger inte att Nag Hammadi-texterna skulle innehålla något omfattande material som går att använda för att rekonstruera Jesusgestalten, men hon påpekar att den teologiska agendan gör att man inte ens är villig att undersöka sådant som ligger utanför den kanoniska litteraturen. Jag ser ju själv detta tydligt när det gäller Hemliga Markusevangeliet, en egyptisk text som kan ha gnostiska inslag och som kan vara det äldsta kända evangeliet.

Price citerar F. F. Bruce, en framstående kristen apologet, som säger att de tidiga kristna, som exempelvis Paulus, var noga med att skilja på det Jesus sade och det de själva sade. Men i mitt förra inlägg påtalade jag att Lüdemann var av precis motsatt uppfattning. Bruce hänvisar till 1 Kor 7:10 ”De gifta ger jag en befallning som inte är min utan Herrens” och 1 Kor 7:12 ”Till de andra säger jag, inte Herren”, där Paulus tillsynes skiljer på sina egna påståenden och Jesus’. Fast i andra fall ska vi då tro att han återger flera Jesusord utan att tillskriva dem Jesus. Dessutom påpekar Price att Paulus knappast kan ha i åtanke att han skiljer på sina egna tankar och på uttalanden av Jesus som han ska ha i citerad form. Det är då mycket troligare säger Price att han skiljer på sina egna uppfattningar och de han erhållit genom uppenbarelser direkt från Kristus. I stället är det enligt Price så att beviset på de tidiga kristnas ”slarvighet” när det gällde att klargöra vad som kunde tänkas vara sagt av Jesus och det man själv tyckte var omfattande och bättre står att finna i den gnostiska litteraturen. Där ser man tydligt att dessa författare inte ens brydde sig om att försöka särskilja på sina egna tankar och sådant som Jesus kan tänkas ha sagt. Han hänvisar till exempelvis Frälsarens dialog, Mariaevangeliet och Pistis Sofia (en lång och häpnadsväckande text som jag någon gång måste skriva om).

Price pekar på den enligt honom egentliga orsaken till varför så många NT-forskare inte ser dessa samband, varför de helt utesluter allt icke-kanoniskt. Dessa skrifter antas inte vara skrivna av lärjungar och sanna apostlar. De är förfalskningar. Men ”allt” är i så fall förfalskningar. Charles Hedrick påpekade detta någon gång i samband med Hemliga Markusevangeliet och frågan om det evangeliet är en förfalskning om det skulle visa sig att det är en äkta gammal skrift, dock en senare utökning av Markusevangeliet. I så fall är ju också Matteusevangeliet och Lukasevangeliet förfalskningar ansåg Hedrick, eftersom även dessa blott är utökningar av Markusevangeliet. Price jämför det med dagens protestantiska fundamentalister vilka är lika ovilliga att erkänna att katoliker är äkta kristna som man både då och nu är villig att erkänna att gnostiker och andra var kristna. Men det var de. Jag hävdar att det bara berodde på att deras syn inte blev den dominerande, deras lära inte blev statsreligion och att man därefter såg till att effektivt marginalisera och ”utrota” konkurrerande synsätt.

Price säger att det inte finns några skäl att betvivla att ifall kristna kunde skapa Frälsarens dialog de inte på samma sätt skulle ha kunnat skapa bergspredikan. Och kunde de skapa Pistis Sofia så kunde de skapa Johannesevangeliet. Huruvida de verkligen gjorde det är dock en annan fråga.

Roger Viklund, 2011-06-03

10 kommentarer

Paulus som ett vittne till den historiske Jesus: av Gerd Lüdemann

2 juli, 2011 den 23:03 (Gerd Lüdemann, Paulus)

Boken Sources of the Jesus Tradition: Separating History from Myth (redaktör: Joseph Hoffmann) innehåller att antal uppsatser där forskare ger sin syn på olika aspekter av traditionerna kring den ”historiske” Jesus. I detta inlägg avser jag att sammanfatta det som Gerd Lüdemann avhandlar i Paul as a Witness to the Historical Jesus (s. 196–212).

Professor Gerd Lüdemann är en tysk nytestamentlig forskare som både är välrespekterad och kontroversiell. Tidigare innehade han en professur inom nytestamentliga studier vid den teologiska fakulteten i Göttingen. Men efter att han år 1999 utkommit med boken Der große Betrug: Und was Jesus wirklich sagte und tat (Det stora bedrägeriet: Och vad Jesus verkligen sade och gjorde) vari han hävdade att blott fem procent av det som i Bibeln tillskrivs Jesus också stammade från Jesus, fråntogs han sitt ämbete. De starka religiösa krafterna i området ansåg att han därmed inte kunde leda en sådan institution eftersom en sådan Jesus inte gick att förena med kyrkans och trons Jesus. Efter att ärendet behandlats hos delstatsregeringen upphävdes beslutet, men följden blev att hans professur omvandlades till en professur i tidig kristen historia och litteratur och att hans forskningsanslag högst väsentligt skars ned. (Källa: Engelska Wikipedia)

Det är således denne Lüdemann som har undersökt vad Paulus kan tänkas ha känt till om den ”historiske” Jesus. Och för att gå händelserna i förväg är Lüdemanns uppfattning att ”Paulus inte kan anses vara ett tillförlitligt vittne till vare sig Jesu undervisning, levnadsgärning eller historiska existens”. Lüdemann anser detta till trots att det har funnits en historisk Jesus.

Lüdemann inleder med att konstatera att Paulus varken kände Jesus personligen eller kallar sig själv för lärjunge. Här kan jag tillägga att Paulus använder ordet apostel, men detta betyder budbärare, inte lärjunge, alltså personlig elev åt en lärare. Paulus använder enligt Lüdemann inte på något sätt Jesu undervisning för sin egen teologiska frälsningslära. Lüdemann påtalar att det som för ”Jesus” var så centralt med ”Guds välde” knappt har någon betydelse alls för Paulus. För Paulus är det ”Guds rättfärdighet” som är det centrala för frälsningen och detta har ingen motsvarighet i ”Jesu undervisning”.

Lüdemanns uppfattning är att Paulus anser sitt Kristusväsen – det som uppenbarade sig för honom på hans väg till Damaskus – vara detsamma som den Jesus som uppenbarade sig för Kefas, de tolv och andra i Jerusalemförsamlingen. Det är enligt Lüdemann en stor skillnad på trons Kristus och på den Jesus som den historiska forskningen har blottlagt.

Men Lüdemann anser också att vi måste skilja på den historiske Jesus och den jordiske Jesus. Med den senare avser han Jesu födelse, liv och död, medan han med den förra avser den Jesus som historikerna konstruerat. Följaktligen kan evangelieförfattarna och Paulus endast ha haft en uppfattning om den jordiske och inte historiske Jesus. Samtidigt gör alltså Lüdemann bedömningen att Paulus i sina brev inte utgör ett trovärdigt vittne till den historiske Jesus.

Lüdemann anser att för Paulus är den uppståndne Jesus att likställa med den jordiske Jesus. Till stöd för den åsikten anför han den omständigheten att Paulus kallar den uppståndne Kristus för Herren men att han även kallar den jordiske Jesus för Herren. Han åberopar då ett antal textställen som han anser ska åsyfta den jordiske Jesus (1 Kor 6:14, 7:10f, 9:5, 9:14, 11:23; 2 Kor 8:9; 1 Thess 2:15; Gal 1:19, 6:14). Något märkligt är det att han inte gör något förbehåll gällande passager som sannolikt är senare tillägg (som 1 Thess 2:15). I vilket fall anser Lüdemann att Paulus ofta inte gör åtskillnad på människan Jesus och den uppståndne Jesus utan flätar samman dem.

HÄNVISNINGAR TILL JESUSUTTALANDEN

Därefter går Lüdemann igenom alla de gånger Paulus uttryckligen säger sig hänvisa till uttalanden gjorda av Jesus, eller om man ska vara noggrann, av Herren. Min kommentar är att det därmed inte alls är givet att han avser Jesus eftersom han också benämner Gud för Herren. Jag återger dessa textställen i turordning:

”De gifta ger jag en befallning som inte är min utan Herrens: En hustru får inte skilja sig från sin man – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man – och en man får inte överge sin hustru.” (1 Kor 7:10–11)

Lüdemann konstaterar det uppenbara att en kvinna i det judiska samhället ändå inte hade en sådan rätt; det hade endast mannen. Han skriver att fastän Paulus säger sig citera Herren, kan den historiske Jesus aldrig ha yttrat dessa ord emedan han aldrig skulle ha tagit med detta om kvinnor. Påbudet är anpassat för den hellenistiska världen där kvinnor hade skilsmässorätt och det således fanns en poäng i att markera att de inte ficks skilja sig. Ett påbud med samma innebörd förekommer också i Markusevangeliet 10:11–12, medan påbudet i Matt 5:32 och Luk 16:18 bara fördömer mäns rätt att skilja sig. Lüdemann förlägger detta till Q och det äldsta lagret och verkar anse att det går tillbaka till Jesus.

”Så har också Herren befallt att de som predikar evangeliet skall leva av evangeliet.” (1 Kor 9:14)

Lüdemann anser att Paulus kan ha haft samma yttrande som återfinns i Matt 10:10 och Luk 10:7 i åtanke (”Ty arbetaren är värd sin mat”). Samtidigt noterar han att Paulus’ yttrande förutsätter att det redan finns en missionerande rörelse och att denna befallning därför uppfunnits av denna grupp.

”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ’Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.’ På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.’” (1 Kor 11:23–25)

Enligt Lüdemann speglar denna text som skrevs ca år 51 en gemensam kristen måltid rörande kulten av Kristus. Lüdemann noterar att Paulus säger sig ha tagit emot informationen om detta från Herren. Han underkänner dock att Paulus skulle ha hämtat dessa Jesusord från en berättelse, liksom han underkänner den ordagranna och uppenbara betydelsen av att Paulus fått detta direkt meddelat av den himmelske Jesus.

Lüdemann påpekar att ”Herrens måltid” finns i olika form också hos synoptikerna men att den där framställs som en påskmåltid som Jesus hade med sina lärjungar medan det hos Paulus mer är en kultceremoni. Paulus betraktar Jesus som ett påskalamm och hans död dom ett påskoffer: ”Ty vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat” (1 Kor 5:7). Men Paulus låter inte påskoffret ingå i påskmåltiden.

Paulus ska enligt Lüdemann ha ansett att denna rit skulle utföras regelbundet. Det är något som firas till minne av något. Det handlar om att förklara en viss handling och det är enligt Lüdemann ytterst osannolikt att det skulle gå tillbaka till något som Jesus har sagt. Han frågar sig om det alls är tänkbart att en from judisk lärare ens symboliskt skulle bjuda in sina följeslagare att taga del av hans kött och blod.

”Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud.” (1 Kor 14:37)

Lüdemann avfärdar helt att Paulus här skulle åberopa ett Jesusord. Paulus vänder sig mot att några i Korinth agerar som profeter och påminner om att han skriver med Herrens auktoritet.

”Ty från er har Herrens ord gett återljud, inte bara i Makedonien och Akaja, utan överallt har er tro på Gud blivit känd, så att vi inte behöver säga något.” (1 Thess 1:8)

”Herrens ord” ska enligt Lüdemann här tolkas som Paulus’ missionsframgång.

”… de ord som Herren Jesus själv sade: Det är saligare att giva än att taga.” (Apg 20:35)

Jag förvånas ibland över att Lüdemann så till synes oreflekterat behandlar textstycken utan en kritisk bedömning. Paulus har ju trots allt inte skrivit Apostlagärningarna och det finns all anledning betvivla att det enda Jesusuttalande som inte återfinns i evangelierna verkligen skulle ha yttrats av Paulus. Nu avfärdar Lüdemann det på andra grunder, men frågan är om det alls skulle ha varit med.

I vilket fall noterar Lüdemann att ”yttrandet” har ett släktskap med en persisk levnadsregel som har rekonstruerats från den grekiske historikern Thukydides (ca 460–ca 400 fvt): ”att ge hellre än få”. Jag kan tillägga att detta med säkerhet är en gammal grekisk aforism. Också Aristoteles uttrycker en liknande tanke: ”And gratitude is felt towards him who gives, not towards him who does not take, and praise also is bestowed more on him” (Aristoteles, Den nikomachiska etiken, 4:1). I 2:a boken, 11:e kapitlet av Moralia skrev Plutarchos att ”Epikuros själv … endast kunde tillstå att det både är ädlare och ljuvligare att ge än att få [vänlighet].”

ANSPELNINGAR PÅ JESUSUTTALANDEN

Lüdemann tar sig sedan an de textställen där olika forskare anser sig finna ”dolda” anspelningar på sådant som förekommer i evangelierna. I dessa fall hänvisar Paulus inte till Herren utan bara lägger fram yttrandena utan att försöka få det att framstå som om Jesus skulle ha sagt något liknande. Jag ämnar inte gå igenom denna del på samma sätt utan nöjer mig med att bara återge citaten:

”Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte.” (Rom 12:14)

”Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor.” (Rom 12:17)

”Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.” (Rom 12:21)

”Fullgör era skyldigheter mot alla: skatt åt den ni är skyldiga skatt, tull åt den ni är skyldiga tull, vördnad åt den som bör få vördnad och heder åt den som bör få heder.” (Rom 13:7)

”Stå inte i skuld till någon utom i kärlek till varandra. Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen.  Dessa bud: Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte mörda, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär, och alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken gör inte något ont mot sin nästa. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse.” (Rom 13:8–10)

”Men du, varför dömer du din broder?” (Rom 14:10)

”Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller.” (Rom 14:13)

”Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent.” (Rom 14:14)

”Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande.” (1 Thess 4:8)

”Vi behöver inte skriva till er om broderskärleken. Ni har ju fått lära er av Gud att älska varandra.” (1 Thess 4:9)

”Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren.” (1 Thess 4:13–17)

”Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten.” (1 Thess 5:2)

”När folk säger: ’Fred och trygghet’, då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan.” (1 Thess 5:3)

”Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra.” (1 Thess 5:6)

”Håll frid med varandra.” (1 Thess 5:13)

”Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva i stället alltid efter att göra gott mot varandra och mot alla människor.” (1 Thess 5:15)

”Var alltid glada”. (1 Thess 5:16)

Lüdemann avfärdar sedan dessa yttranden ett efter ett. Detta är på sätt och vis onödigt emedan Paulus i vilket fall inte påstår att Jesus skulle ha yttrat dem, liksom det i de flesta fall inte ens finns nära paralleller i evangelierna.

SLUTSATSER:

För det första finns det enligt Lüdemann två specifika referenser till Jesus som gör det säkert att Paulus kände till traditioner om Jesu undervisning och vissa element av denna undervisning. Men Lüdemann säger inte vilka dessa två skulle vara och av de han tidigare redogjort för framgår heller inte vilka de skulle vara. Jag gissar att han anser att den ena är 1 Kor 7:10–11, om att en hustru inte får skilja sig från sin man, men vilken den andra i så fall är kan jag inte avgöra.

För det andra anser Lüdemann att det trots detta finns få referenser till Jesu undervisning, såväl uttryckliga som underförstådda. Han anser att argumentet att Paulus visste att hans läsare redan var bekanta med dem genom att Paulus tidigare på sina missionsresor förmedlat dem och att Paulus av den anledningen underlät att ta upp dem, inte är övertygande. Paulus både kunde förutsätta och förutsätter att hans läsare skulle ha viss kännedom om Septuaginta, den grekiska översättningen av det som kristna senare kom att kalla GT. Trots detta citerar han Septuaginta oavlåtligt – kanske just för att göra dem bekanta med dess innehåll. Paulus ger heller inte sken av att han muntligt hade överfört denna Jesustradition till församlingen i Korinth i samband med sin undervisning där. I Första Korinthierbrevet 2:1-2 och 15:3-5 sammanfattar han det viktigaste som han undervisade om och där finns inget som tyder på att detta innefattade en berättelse om Jesu liv eller en sammanfattning av hans undervisning.

För det tredje påpekar Lüdemann att Paulus inte vid ett enda tillfälle säger att Jesus var en lärare, att ”Jesusorden” skulle ha varit undervisning eller att någon ”kristen” var lärjunge. Paulus låter inte vid ett enda tillfälle säga att ”Jesusorden” skulle komma från Jesus. Antingen säger han att de är Herrens; eller så [tillägg från mig] Guds, hans egna eller ingens alls.

För det fjärde ska uttrycket ”Kristi lag” enligt Lüdemann inte tolkas som summan av Jesu undervisning utan som lagen om kärlek.

Lüdemann avslutar:

“Paul thought that a person named Jesus had lived and that he now sat at the right hand of God in heaven. Yet he shows only a passing acquaintance with traditions related to his life and nowhere an independent acquaintance with them. In short, Paul cannot be considered a reliable witness to either the teachings, the life, or the historical existence of Jesus.”

Roger Viklund, 2011-07-02

10 kommentarer