Upp till bevis angående de utomkristna vittnena!

Wall7I går kontrade Kent Wall med artikeln Viklund och Nilsson är amatörer inom Jesusforskningen på Newsmill.

Mitt svar på den artikeln har publicerats på Newsmill i dag under rubriken Upp till bevis angående de utomkristna vittnena!

Jag lägger också ut samma text här.

Viklund9

Som regel brukar de debatter om Jesu existens som jag deltar i utmynna i att själva sakfrågan kommer i skymundan och att fokus förflyttas till min person och till de motiv som jag och andra kan tänkas hysa. När jag på punkt efter punkt påvisar att de enskilda detaljer som Kent Wall åberopar inte är riktigt framställda och jag därigenom undergräver trovärdigheten i Walls påståenden ett efter ett, kommer frågan om motiv upp. När argumenten inte räcker till för att försvara de enskilda detaljerna, kommer svepande generaliseringar utan täckning i fakta och ifrågasättanden av min och andras kompetens.

Naturligtvis är Kent Wall själv en amatör, som har sin utkomst som forskningsbibliotekarie (såvida han nu inte bytt inriktning på sistone). Att läsa några poäng religionsvetenskap och tro att man därigenom äger kompetens är som att hänvisa till en lärare i ett visst ämne som expert på nämnda ämne. Det är en enorm skillnad på att ha studerat och på att äga kunskap, även om givetvis studier är vägen till kunskap.

Men har då detta någon betydelse? Enligt min mening inte den minsta så länge Wall vet vad han talar om. Men tyvärr gör han inte alltid det. Kent Wall är säkerligen en trevlig person som jag dessutom har haft viss kontakt med via mejl. Min kritik riktar sig heller inte mot Wall som person utan mot den idétradition han kan sägas företräda. Det är den tradition där man inte förmår att hålla sig till själva sakfrågorna utan ideligen måste skifta fokus från det väsentliga till det oväsentliga.

Walls undran varför det är så viktigt för mig ”att hela tiden förneka autenticiteten i alla utombibliska källor som finns för Jesus” kan med returpost skickas tillbaka till Wall. Varför är det så viktigt för Wall att påstå att det skulle finnas många utombibliska källor till stöd för Jesu existens när det inte gör det? Jag utmanar Wall och alla andra att på detaljnivå (och inte med svepande generaliseringar och meningslösa hänvisningar till vad andra tror) belägga en enda utomkristen källa som med någon säkerhet kan sägas bekräfta att Jesus har funnits. Påstå saker går alltid bra, och att beklaga sig när andra inte tror på dessa påståenden går också bra. Men att i stället bevisa eller åtminstone trovärdiggöra att någon av dessa källor verkligen styrker Jesu historicitet, verkar vara svårare. Jag återkommer till frågan om utomkristna belägg för Jesu existens.

Först ska jag dock på nytt förklara min position för Wall, när han nu undrar hur jag kan hålla möjligheten öppen för att det ändå har funnits en faktisk förebild som givit upphov till Jesusberättelsen, samtidigt som jag inte anser att det har funnits en gestalt som ens avlägset liknar evangeliernas Jesus. Det är egentligen inte så märkvärdigt som vissa tycks tro. Man kan i stort sett aldrig utesluta att en ”historisk gestalt” har funnits, eftersom oavsett tecken på det motsatta det likväl kan ha funnits en verklig historisk person som verkat i bakgrunden. Det är ungefär samma omständighet som gör att man omöjligt kan säga att Nasaret var obebott på Jesu tid. Ty även om inga spår efter mänsklig aktivitet från tiden när Jesus påstås ha levt där ännu har påträffats, kan man inte förutsätta att sådana spår inte kommer att påträffas i framtiden. Inte ens om man skulle gräva ut hela området går det att utesluta att det har funnits ett litet hus som inte efterlämnat några spår.

Det stora problemet som jag ser det är att för att kunna slå fast att evangeliernas Jesus har funnits, måste man samtidigt kunna påvisa något enda i evangelierna som denne Jesus har gjort eller sagt. Jag tänker inte i någon omfattning gå in på Jesusseminariets metoder att försöka utröna vad som kan gå tillbaka till en historisk Jesus, men deras omröstningar visar att ett genomsnitt ansåg att av de ca 500 kända Jesusorden belagda i tiden fram till år 313 torde troligen ca 90 har myntats av Jesus. Problemet med detta antagande är dock att även dessa så kallade ”äkta” Jesusord har tveksamt historiskt värde. Låt mig ge ett exempel på ett av de Jesusord som seminariet anser var något Jesus har sagt för att klargöra vad jag menar. Det är ett yttrande som anses tillhöra det äldsta och mest trovärdiga lagret i den hypotetiska källa som antas ha legat till grund för det material som bara Lukas och Matteus har gemensamt; en källa som kallas Q och som Kent Wall med trosvisshet påstår att ”[f]orskning har visat att Matteus och Lukas använder”. Är du alls medveten Kent om att Q [tyskans Quelle = källa] är en ifrågasatt hypotes, förvisso med viss förklaringskraft, men dock inget som ”forskning har visat”?

Hur som helst, ett av dessa äldsta och ”äkta Jesusord” från Q:s äldsta lager lyder:

”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” (Matt 8:20, Luk 9:58)

Detta anses då vara något som Jesus verkligen ska ha sagt. Men enligt Plutarchos ska den romerske politikern Tiberius Gracchus redan på 130-talet före vår tidräkning, i ett tal till folket angående de italienska böndernas avsaknad av jord och Roms hemlösa soldater, ha yttrat följande:

”De vilda djuren i Italien har vart och ett en lya eller ett tillhåll att söka skydd i, men de som strider och dör för sitt land har ingenting annat än luften och ljuset vi delar, och utan hus och hem vandrar de runt med sina hustrur och barn.” (Plutarchos, Levnadsteckningar, Tiberius 9:4–5)

Och här ligger det stora problemet: Vad ska man tro att Jesus har sagt? Visst kan man tänka sig att Jesus har upprepat kända grekiska talesätt och citerat passager ur Gamla Testamentet, men tanken att Jesusorden blott är en sammanställning ur dåtidens rikhaltiga vishetslitteratur ligger nära till hands. Jag kan föreställa mig att det exempelvis förekommer Jesusord i evangelierna som går tillbaka till en verklig lärare som också yttrat dessa ord i ungefär denna formulering. Men när inget enda av dessa Jesusord med säkerhet går att föra tillbaka till denna tänkta person, hur ska man då veta att han har funnits? Det är samma sak med gärningarna. Varje enskilt element i evangelieberättelsen går att på goda grunder ifrågasätta. Det betyder ju inte att det inte kan finnas berättelser som bygger på verkliga händelser, men hur ska man veta vilka händelser som i så fall gör det?

Ty Jesus är densamme som evangeliernas Jesus. Kan man inte med säkerhet knyta vare sig någon händelse eller något yttrande till denna gestalt, hur kan man då säga att han har funnits? Varje försök att utröna vad Jesus gjort och sagt stupar slutligen på den föreställning man redan har om vem Jesus var. Det är då lika troligt att han har sagt: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som beretts åt djävulen och hans änglar”, som att han sagt: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Det troligaste är dock att han inte sagt någotdera.

Och ja, det var ett ”dåligt exempel” som du valde Kent Wall genom att åberopa Robert M. Price som en skeptisk forskare som anser att Jesus har funnits. Din nedtonade version av att han ”i varje fall hävdar att vi ingenting kan veta om denna Jesus från Nasaret” avviker inte nämnvärt från min eller många andra skeptikers syn på problemet. Om jag skulle välja någon vars syn på Jesusgestalten ligger närmast min egen, finge det nog bli Price. I likhet med mig kan han naturligtvis inte påstå att Jesus inte har funnits. Däremot hävdar han att man minst lika bra och kanske till och med bättre kan förklara kristendomens uppkomst utan en historisk Jesus och att det i varje fall knappast är mycket om ens något i evangelierna som är historiskt sant. Exempelvis hävdar Price att Jesusseminariets siffra på 18 % är alldeles för optimistisk (se: Det motbjudande tomrummet).

Jag återvänder till det Kent Wall skrev angående de utomkristna vittnesbörden:

”Jag har blivit övertygad om att Roger Viklund helt enkelt inte vill se Josefus Flavius, Tacitus, Suetonius, Plinius den yngre, Mara Bar Serapion, Thallus, Flegon, Jesu Toledot, Lukianos eller Talmud. Det känns inte meningsfullt och återigen ta upp frågan om Jesu historicitet på det sättet …”

Låt mig först klargöra några saker. Med ett utomkristet vittnesbörd om Jesus avses ett bevittnande av att Jesus har funnits som en historisk person, gjort av någon som inte själv är kristen och som dessutom har fått sin information från källor som är ”oberoende” av kristna. Ifall jag påstår att Gustav Vasa har funnits, har detta absolut inget historiskt värde för att fastställa Gustav Vasas existens, såvida man inte kan trovärdiggöra att jag har fått min information om detta från källor som går tillbaka till Gustav Vasas egen tid. Allt som jag har lärt i skolan och dylikt har inget värde eftersom denna kunskap måste bygga på äldre källor och det är dessa som är av intresse.

I sig bevisar inte avsaknad av ett bevittnande att en person inte har funnits. Så ifall Jesus inte finns omnämnd utanför kristna källor kan han likväl ha funnits. Men det är ändå viktigt att veta ifall Jesus finns omnämnd i någon oberoende icke-kristen källa. Ty gör han det inte säger det oss tre saker. För det första kan hans framträdande då inte ha uppfattats som speciellt viktigt och detta stämmer i så fall inte med den bild av hans gärning som evangelierna ger. För det andra stärker det den sammantagna bilden av att Jesu liv inte verkar ha uppmärksammats vare sig av de första ”kristna” brevskrivarna eller någon annan utanför den kristna kretsen. För det tredje skulle ett bra utomkristet bevittnande ha bevisat att Jesus har funnits.

Wall väljer att räkna upp sammanlagt tio källor och det verkar av sammanhanget som om Wall tror att själva antalet ska utgöra något bevis. Wall låter påskina att jag skulle avfärda dessa källor på ett dogmatiskt sätt och att han därför ger upp att försöka övertyga mig. Men jag har i varje enskilt fall som tagits upp av såväl Wall som andra i detalj klargjort faktaläget. Jag har aldrig värjt för omständigheterna. Detsamma kan inte sägas gälla mina debattmotståndare här på Newsmill. I vilket fall avfärdar jag ENDAST Josefus som en förfalskning. ALLA övriga källor betraktar jag som autentiska texter. Det problem som Wall och många, många med honom undviker att ta upp är att ingen enda av dem kan anses utgöra ett oberoende bevittnande av Jesus. Låt mig snabbt klargöra läget utifrån de källor Wall räknar upp.

  • Josefus Flavius, ca år 93 – judisk historiker: Jesus omnämns på två ställen och jag hävdar att detta i båda fallen med stor sannolikhet rör sig om kristna förfalskningar och är villig att påvisa det ner till minsta detalj. (se Jesuspassagerna hos Josefus)
  • Tacitus, ca år 117 – romersk historiker: Detta är den starkaste kandidaten till ett faktiskt bevittnande. I samband med att Tacitus berättar om Neros förföljelser av kristna skriver han: ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”. Detta är troligen något som Tacitus verkligen skrev, men frågan är om han har fått uppgiften från officiella romerska dokument eller från kristna? Vid denna tid var evangelierna i omlopp och det råder inget tvivel om att kristna själva ansåg att Pilatus avrättat Kristus. Dessutom kan vi utgå från att Tacitus som var konsul över en provins i nuvarande Turkiet, redan fått information antingen direkt eller via sina undersåtar om vilka de kristna var och varifrån de fått sitt namn. Tacitus bör med andra ord ha hört av kristna att deras Kristus avrättats av Pilatus. Finns det då skäl att tro att han likväl skulle ha kontrollerat denna uppgift för en bisats i sin berättelse genom att plöja genom arkiven på jakt efter ett avrättningsprotokoll eller liknande? Knappast, då Tacitus inte var en grävande historiker, då han skriver Kristus och prokurator trots att ett protokoll skulle ha innehållit namnet Jesus och Pilatus’ rätta titel prefekt, och då det är osannolikt att några protokoll från Judeen ens skulle ha överlevt kriget där 66–70, eller om det tidigare överförts till Rom, branden där år 64. Det hjälper då inte det minsta om Tacitus skriver det han skriver, om han ändå har fått uppgifterna från kristna. Det är då inget oberoende bevittnande. (se: Tacitus som Jesusvittne)
  • Suetonius, ca år 120 – romersk författare: I samband med att Suetonius berättar om Claudius’ tid som regent redogör han för en händelse som inträffade tidigast år 41 och kanske år 49: ”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] från Rom”. Debatten pågår om detta avser Jesus eller inte. I så fall måste vi förutsätta att Claudius blandat samman judar och kristna (trots att han nämner kristna i ett annat sammanhang och därför vet att de är en annan grupp än judarna), Chrestus med Christus (vilket är möjligt, men han visste ändå att kristna stavades med i) och att Suetonius antog att Kristus var vid liv långt efter att han ska ha dött ( man skulle kunna anta att Suetonius ansåg att Christus anstiftade upploppet indirekt efter sin död). Men sammantaget är detta inte speciellt troligt, och om Suetonius inte ens avser Jesus kan han inte gärna bekräfta dennes existens. (se: Suetonius som Jesusvittne)
  • Plinius den yngre, ca år 112 – romersk konsul: Plinius bekräftar överhuvudtaget inte Jesu existens utan bara kristnas existens och deras föreställningar – vilket är något helt annat. Han skriver att ”de brukade samlas en bestämd dag före gryningen och gemensamt sjunga en växelsång till Kristi ära såsom till en gud”. Att kristna dyrkade Kristus är inget märkligt, det vet vi ju att de redan gjorde på Paulus’ tid. Och detta är givetvis inget bevittnande av att Jesus funnits som en historisk person. (se: Plinius som Jesusvittne)
  • Mara Bar Serapion, ?–300 – syrisk brevskrivande fånge: Jag har tidigare här på Newsmill i artikeln Harrisson är själv den stora konspirationsteoretikern, mer grundligt behandlat Mara Bar Serapion. Denne Mara skriver i fångenskap ett uppbyggligt brev till sin son och undrar då bland annat vad judarna tjänade på att döda ”sin vise konung, emedan deras rike vid samma tid togs [från dem].” Detta åsyftar sannolikt men inte helt säkert, Jesus. Problemet är att vi inte vet när Mara skrev (oavsett vad trosvissa apologeter påstår) och det är inte omöjligt att det var så sent som på 200-talet. Eftersom vi inte vet när Mara skrev kan denna text inte utgöra ett oberoende bevittnande av Jesus, speciellt eftersom Mara i bästa fall bara åsyftar det som kristna själva hävdade från 100-talet och framåt. (se också: Osanningarna om Mara Bar Serapions s.k. ”vittnesmål” om Jesus)
  • Thallos, efter år 109 fvt eller efter år 30 vt–före år 180 vt, historiker: Thallos var en historiker om vilken vi nästan inte vet någonting. Han omnämns som först år 180 och måste vara från före den tiden. Enligt en kristen kyrkofader vid namn Julius Africanus ca år 220, ska denne Thallos felaktigt ha avfärdat det mörker som inföll när Jesus hängde på korset som en solförmörkelse. Så om Thallos verkligen skrev om en solförmörkelse år 30 skrev han således senast då. Detta är emellertid inte säkert, utan han kan faktiskt åberopa äldre händelser. I vilket fall pekar omständigheterna tydligt på att denne Thallos enbart redogjorde för en solförmörkelse utan att alls nämna Jesus. Det är bara Africanus som felaktigt antar att Thallos med sin rapport om en solförmörkelse avsåg mörkret när Jesus hängde på korset. Men vi har inga uppgifter alls om vad Thallos verkligen skrev. För övrigt förekom det inga totala solförmörkelser i Judeen under den aktuella perioden. Så Thallos nämnde aldrig Jesus och kan således heller inte utgöra ett vittne.
  • Flegon av Tralles, aktiv 117–138 vt – grekisk frigiven slav och författare: Även Flegon åberopas på samma sätt av Julius Africanus, och han låter påskina att Flegon skulle ha beskrivit en fullständig solförmörkelse vid fullmåne från den sjätte till den nionde timmen och att det var den solförmörkelsen som inträffade när Jesus led och dog. Men Eusebios av Caesarea citerar Flegon tillsynes ordagrant och Flegon nämner då varken att solförmörkelsen skulle ha varat i tre timmar, ha inträffat i Jerusalem eller vid fullmåne. Det var alltså Africanus som fabulerade även denna gång och Flegon nämner således inte Jesus överhuvudtaget. (se: Thallos och Flegon som Jesusvittnen)
  • Toledot Jeshu, 300-talet–800-talet – Judisk smädeskrift: Toledot Jeshu (hebreiska: ”Jesu historia”) är en judisk smädeskrift där Jesus hånas. Den är egentligen inget enskilt dokument utan mer en levande judisk tradition. Det äldsta belägget för att någon använt denna skrift kommer från ärkebiskoparna Agobard och Amulio som använde Toledot på 800-talet. Skriften går knappast längre tillbaka än till 300-talet om ens det. Dessutom är den bara en reaktion på evangeliematerial och består av sådant som går ut på att håna den kristna läran. Exempelvis berättas om att när folk påstår att Jesus är uppstånden tar Judas fram Jesu kropp som han har gömt undan och man knyter fast den i svansen på en häst och drar den till drottningen som chockas svårt. Därefter släpar man runt Jesu kropp i Jerusalem så att håret och huvudet slits loss. Toledot Jeshu ger givetvis ingen bekräftelse på Jesu existens som verklig människa.
  • Lukianos från Samosata, ca 170 – grekisk satiriker: Ca år 170 skrev Lukianos Om Peregrinus’ död. Detta är ett satiriskt verk om en viss Peregrinus som under en period är kristen. Lukianos hånar Peregrinus hejdlöst och skriver då om ”mannen som korsfästes i Palestina för att han introducerade denna nya kult i världen” och att ”de hade överträtt lagen … genom att tillbe den där korsfäste sofisten och leva enligt hans lag.” Men detta utgör ju inget oberoende bevittnade av att Jesus har funnits, utan endast ett vittne till att kristna i mitten av hundratalet ansåg att Jesus korsfästs i Palestina. Uppgiften är alldeles för sen för att kunna bidra med någon kunskap och dessutom finns inga tecken på att Lukianos skulle bygga på något annat än vad kristna sa. (se: Lukianos som Jesusvittne)
  • Talmud, ca 200–500-talet – Judisk skrift: Talmud började sammanställas ca år 200. Den palestinska Talmud är tillkommen i tiden från ca 200 vt till ca 400 vt och den babyloniska från ca 200 vt till 500-talet. Judarna hävdade att de påståenden som kristna gjorde om att Jesus var Guds son och född av en jungfru var rent befängda. De judiska texterna ger dock inget stöd för någonting ur evangelierna och materialet om Jesus verkar vara uppkommet som en reaktion på det kristna själva påstod. I den äldsta delen av Talmud benämnd Mishna finns Jesus inte ens omnämnd. I den något yngre sammanställning som kallas Tosefta omtalas två personer – en som det inte sägs när han levde och en som levde ca år 100 enligt vår tidräkning. De kallas Ben Pandira och Ben Stada och är helt klart två skilda individer. I den palestinska Gemaran (kommentarer till Mishna) tillkommer inget av värde. Det är först i den babyloniska som Jeshu ha-Notsri omnämns, och då är vi framme vid 400-talet. Där sägs att en viss Jeshu – som i någon handskrift kallas ha-Notsri – verkade ca år 80 fvt. Oftast anses denne Jeshu vara densamme som Jeshu ben Pandira. Men de äldsta texterna gör inte den kopplingen. Det finns helt enkelt inget i Talmud som styrker Jesus som en historisk person. (se: Talmud – en viskning men inte en susning)

Jag utgår från att det på samma sätt som tidigare kommer att hävdas att jag inte tar hänsyn till de historiska beläggen för Jesu existens, att jag ”helt enkelt inte vill se” de ”bevis” som finns. Men nu har jag faktiskt belyst alla de ”vittnen” som Wall åberopat – alla de ”ytterligare källor som [enligt Wall] bekräftar Jesu historicitet.” Nu är det upp till Wall, eller någon annan som är villig att ta upp stafettpinnen, att faktiskt påvisa att något eller några av dessa så kallade vittnen också duger som vittnen för att styrka Jesu historicitet. Det fungerar inte längre att bara räkna upp dessa källor, och sedan påstå att de som inte accepterar källornas värde för att styrka Jesu existens skulle vara okunniga, drivas av dunkla motiv och vara oemottagliga för information.

Det är nu upp till bevis!

Annonser

Walls kritik i Jesusfrågan är lättviktig

Viklund11.png

Denna artikel finns nu också publicerad på Newsmill.

När Kent Wall tar sig an de åtta punkter jag lade fram som skäl till att betvivla att evangeliernas Jesus har funnits, gör han det lätt för sig genom att utan djupare diskussion fastslå hur han anser att det förhåller sig. I kombination med att han dessutom vid flera tillfällen inte har förstått grunden för mina resonemang, blir hans bemötande av de ”uppenbara felaktigheter och felslut” han anser att jag har begått, rätt lättviktigt. Hans argument är trots allt desamma som åberopas varje gång och som därför är lika felaktiga eller ovidkommande varje gång. Att sedan varken Wall eller jag med säkerhet kan veta hur det förhåller sig, är en annan sak.

Jag vill tacka Kent Wall för att han i artikeln Uppenbara felaktigheter i Jesusförnekarnas argumentation tagit sig tid att bemöta min Newsmillartikel från den 29 maj: Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas. Mitt inlägg den gången tillkom av huvudsakligen två skäl; dels för att lugna den stundom hätska debatt som uppstått, dels för att skifta fokus och faktiskt framlägga den egentliga grunden till varför det finns reella skäl att ifrågasätta (inte förneka) att det alls har funnits en historisk gestalt som går att likna vid evangeliernas Jesus.

Mitt förra inlägg var ämnat att vara översiktligt och utan fördjupning i detaljer. När nu Kent Wall försöker bemöta mina åtta punkter lider också hans inlägg av den brist som uppkommer av att man har alldeles för litet utrymme till förfogande för att förklara komplexa samband; men tyvärr lider artikeln också av rena sakfel. Jag väljer därför i detta försvar för min ståndpunkt och för att kunna göra debatten rättvisa, att koncentrera mig på några av de saker som Kent Wall tar upp och kommer således helt sonika att avstå från att bemöta några av de övriga saker Kent Wall tar upp.

Men innan jag går in på dessa sakfrågor måste jag kommentera två saker. Först gäller det rubriken, som jag utgår från är Newsmills och inte Kent Walls egen; på samma sätt som jag inte benämnde Dick Harrison för ”den stora konspirationsteoretikern”. Ordet förnekare har en mycket negativ klang och används som regel i nedsättande syfte då förnekelse är en process där man öppet tar avstånd från något och gärna mot bättre vetande. Att betvivla att något är på ett visst sätt, är inte att förneka.

Sedan gäller det något som Kent Wall faktiskt skriver, nämligen att man inte ens inom Jesusseminariet ”ifrågasätter Jesu historiska existens”. Wall ger fyra exempel på deltagare i denna sammanslutning av forskare som exempel på sådana som inte ”ifrågasätter Jesu historiska existens”, och han räknar då bland annat upp Robert M. Price, som faktiskt skrivit ett antal böcker och artiklar där han gör exakt detta – ifrågasätter Jesu historiska existens.

Wall använder tyvärr ett vanligt retoriskt knep, nämligen att vid flera tillfällen åberopa vad olika forskare eller eventuella forskarmajoriteter anser i en viss fråga. Dylik information är intressant ur ett allmänorienteringsperspektiv, men tillför inget till själva sakfrågan. ”Inom vetenskapen finns inga auktoriteter, endast i bästa fall experter” (Carl Sagan).

Den första punkten av de 8 jag ursprungligen räknade upp gällde avsaknaden av utomkristliga bevis för att Evangelie-Jesus har existerat. Wall citerar den judiske historikern Josefus’ så kallade ”vittnesmål” om Jesus, benämnt Testimonium Flavianum (TF), och tillstår att stycket ”består av kristna interpolationer” – alltså kristna förfalskningar – vilka Wall låtit fetmarkera i texten. Men Wall gör det sedan oerhört lätt för sig själv genom att först påstå att det skulle vara ”okontroversiellt i forskningen att fastställa att det fetstilta är kristna interpolationer som tillkommit i senare avskrifter”, och därefter fäller ett än mer häpnadsväckande påstående: ”Det finns däremot ingen anledning alls [min fetning] att tro att hela stycket om Jesus är förfalskat”. Det finns dock inget okontroversiellt alls i att fastställa vad som är förfalskat och vad som inte är förfalskat i detta stycke, vilket visar sig i att forskare väljer ut olika delar. Och att det inte skulle finnas någon anledning alls att tro att hela stycket om Jesus är förfalskat, är en våldsam överdrift.

Nu är Kent Wall långt ifrån ensam om att göra påståenden av denna art och just därför avser jag att lägga litet tid på att påvisa det ”försåtliga” i detta resonemang. Vi har alltså ett stycke hos en judisk historiker som nämner Jesus och detta med oerhört översvallande positiva ord. Det är ett stycke som ingen kyrkofader fram till 300-talets början hänvisar till, ett stycke som inte passar in i den omgivande texten hos Josefus och där den mening som direkt följer på Josefus’ vittnesmål om Jesus (TF) tydligt åsyftar den händelse som berättas om före TF och visar att TF näppeligen förekom i den ursprungliga texten.

Vad Wall (och de han förlitar sig på) då gör är att konstatera att stycket innehåller klart kristna värderingar. Josefus ger i övrigt inga tecken på att själv vara kristen och uttrycker ett starkt förakt för Messiasgestalter av den typ som Jesus skulle kunna tänkas ha representerat. Josefus kan rimligen därför inte ha skrivit nämnda stycke. Men i Walls värld går det lätt att avgöra vad som är kristna tillägg och vad som skrivits av Josefus och det är därför bara att plocka bort dessa delar och genast har han fått en text som förefaller att kunna vara skriven av Josefus.

Men vad är då grunden för att plocka bort de delar som Wall har fetmarkerat? Ja det har inget direkt med språket att göra. Alla ord i TF är ord som Josefus använder på andra ställen i sina verk frånsett ”kristna” och ”Kristus” (jag bortser då från den senare Jesuspassagen som troligen också är ett kristet tillägg), men dessa ord skulle Josefus givetvis ha använt om han hade berättat om Kristus och kristna. Uttrycken är i sig också typiska för Josefus, det gäller såväl de delar som anses vara kristna tillägg som de delar som anses vara skrivna av Josefus. Det finns vissa invändningar på marginalen, men dessa gäller både det som antas vara äkta och det som antas vara senare tillägg.

Nej, huvudorsaken för att plocka bort dessa delar är att vissa partier är så stark pro-kristna att de av den anledningen – och endast den – inte kan ha skrivits av Josefus. Det som då blir kvar anser man vara skrivet av Josefus. Först kan noteras att även det som är kvar är klart pro-kristet och knappast något som Josefus skulle ha låtit skriva. Den text som Wall lämnat kvar säger nämligen bland annat att denne Jesus var en vis man; ett epitet som Josefus normalt använde om gestalter han högaktade, som exempelvis Salomo och Daniel; att Jesus gjorde underbara gärningar, att den kristna läran är den sanna läran (ett yttrande som bara en kristen kan göra), att de ledande judarna var ansvariga för Jesu död (något som kristna på 300-talet hävdade) och att hans anhängare älskade honom.

Men det verkligt försåtliga är den vetenskapliga metoden, eller kanske hellre brist på densamma. Ty med denna metod kan man nämligen göra vilken förfalskad text som helst äkta. Om man har som utgångspunkt att sålla bort allt som är tydliga tillägg så är det bara att ta bort och ta bort till dess att man eliminerat allt som på ytan verkar vara förfalskat. Och hittar man något mer som verkar misstänkt tar man bara bort den delen också. Till slut sitter man med en text som verkar helt okej och tror att man då har återskapat något äkta, medan man i själva verket har nyskapat sin egen fantasivärld. Om man med samma metod skulle bearbeta Rödluvan och vargen så kan man bara plocka bort alla de detaljer där vargen pratar, äter upp mormor och Rödluvan och där en jägare skär upp magen och plockar ut dem etc., ty detta kan ju inte ha skett. Men genom att eliminera allt som rimligen inte kan ha hänt får man till slut en text som verkar trovärdig med Rödluvan som hälsar på sin mormor, fastän hela berättelsen är en saga.

Det senare korta omnämnandet hos Josefus av Jesus som en bror till Jakob, brukar antas vara äkta och då användas som argument för att TF också är äkta. Orsaken är att detta senare omnämnande egentligen kräver att Josefus redan förklarat för läsarna vem Jesus var, något som i så fall görs i TF. Men eftersom TF ändå inte passar in i den löpande texten och tydligt är ett senare tillägg är det betydligt mer logiskt att avfärda också detta senare omnämnande som ett kristet tillägg. För en grundlig genomgång av hela Josefusfrågan hänvisar jag till min artikel ”Jesuspassagerna hos Josefus”.

Wall tar också upp Tacitus, Suetonius och Talmud. Men Tacitus är problematisk eftersom de tecken som finns tyder på att han INTE har använt några officiella protokoll för uppgiften om avrättandet av Kristus, och det som då återstår är hörsägen från kristna i en tid då de kristna föreställningarna började spridas (se ”Tacitus som Jesusvittne”). Suetonius nämner nog inte alls Jesus utan hans Chrestus ska ha verkat i Rom ca år 50 (se Suetonius som Jesusvittne) och Talmud ger inget oberoende bevittnade om Jesus. Alla omnämnande av Jesus i Talmud är sena och är uppkomna i polemik med kristna. Anser Wall exempelvis att de fem lärjungar till en icke definierad Jeshu och vilkas namn var Mattai, Nakkai, Netzer, Buni och Todah ska vara ett vittne till Jesus och hans lärjungar? (se Talmud – en viskning, men inte en susning). Wall skriver att ”[f]ör att vara under antiken är Jesus i själva verket exceptionellt väl belagd i historiskt källmaterial”. Om Wall med detta menar att man är exceptionellt väl belagd om man inte alls finns bevittnad i oberoende icke-kristna källor kan jag hålla med Wall – men endast under dessa förutsättningar.

Under rubriken ”Den besvärande tystnaden bland de första kristna” anser Wall att det ”är svårt att förstå uppfattningen om att Jesus aldrig skulle ha existerat när Paulus här uppenbarligen har stannat i två veckor med två av hans närmaste lärjungar”. Wall har då inte insett att jag delar hans uppfattning och ställer mig samma fråga. Om de tre pelare som Paulus säger sig träffa verkligen hade varit två personliga lärjungar och en biologisk broder åt Jesus, är det näst intill otänkbart att Paulus, som ju umgåtts med dem, inte skulle känna till något om Jesus. Men jag vänder på denna insikt och börjar med att konstatera att Paulus faktiskt verkar ovetande om den saken, och då kan man fråga sig hur det kommer sig? Wall tar till den tillsynes lättköpta förklaringen att utan egentligt stöd slå fast att ”Paulus hade predikat i församlingarna och berättat om Jesu liv och om allt han hade fått veta av apostlarna i Jerusalem.” Jag delar i detta fall helt Gerd Lüdemanns uppfattning att argumentet att Paulus visste att hans läsare redan var bekanta med detta genom att Paulus tidigare på sina missionsresor berättat om det och att Paulus av den anledningen underlät att ta upp något om saken, inte är övertygande. Lüdemann påpekar att Paulus både kunde förutsätta och förutsätter att hans läsare skulle ha viss kännedom om Septuaginta, den grekiska översättningen av det som kristna senare kom att kalla Gamla testamentet. Trots detta citerar han Septuaginta oavlåtligt – kanske just för att göra dem bekanta med dess innehåll. Varför gjorde han då inte detsamma när det gällde Jesu levnad och undervisning? Min tolkning blir motsatt Walls. Paulus kände inte till något om saken. Och eftersom han hade umgåtts med pelarna blir den logiska slutsatsen att inte heller de kände till något om den saken och aldrig varit personliga lärjungar åt någon viss Jesus. Detta är en senare uppkommen föreställning, först framlagd i evangelierna.

Jag förstår faktiskt heller inte vad Wall menar med att jag tydligast skulle visa min okunnighet genom att datera evangelierna till ca 93–110 vt. Tror Wall att jag är obekant med de argument som finns när det gäller evangeliedateringar eftersom jag inte ansluter mig till majoritetsuppfattningen (vad nu den kan tänkas vara) och att jag därför är okunnig? Eller menar Wall att jag är okunnig eftersom jag väljer att inte acceptera de argument som framförs till stöd för en tidig datering? Wall verkar tro att dateringar av texter är något som avgörs genom majoritetsomröstningar och att det skulle föreligga någon konsensus om när evangelierna skrevs. Det är extra sorgligt eftersom jag lade ner en viss tid på att i förra inlägget verkligen inpränta att det är en grannlaga uppgift att datera skrifter och att det inte finns några säkra tecken på när evangelierna har tillkommit. Jag upplyste också om att den oftast anförda tiden för deras tillkomst brukar anses vara i intervallet ca 70 till ca 90 vt, men att jag anser att de sannolikt skrivits ca två årtionden senare och angav också några av skälen till varför jag anser detta.

Kent Wall säger att det ”är riktigt att Nya testamentet är skrivet på grekiska, fast det finns flera arameiska avtryck i texterna. Kefas som namnet på Petrus är arameiska, ‘Eli, Eli, lema sabaktani’ i Markus 15:34 är arameiska, ‘Talita koum’ i Markus 5:41 är arameiska.” Detta är emellertid inte detsamma som ”arameiska avtryck i texterna” utan i stället arameiska ord och uttryck som tillfogats texterna. Det är något helt annat än avtryck, vilka om de fanns skulle visa att det har funnits underliggande texter på arameiska eller hebreiska som de grekiska förlagorna bygger på. Att Jesus yttrar några ord på arameiska, kallar Fadern för Abba, ger inte mer äkthet åt en text än om några av karaktärerna i Vilhelm Mobergs utvandrarserie yttrar några ord på engelska. Att verkliga historiska gestalter som kung Herodes förekommer i evangelierna ger inte mer äkthet åt eller en bättre datering av berättelsen än att den svenske kungen omnämns i Mobergs verk. I antiken var det exempelvis i sin ordning att helt och hållet uppfinna tal och lägga ord i karaktärernas mun eftersom man inte hade några inspelningsmöjligheter. Dylika ord och uttryck på arameiska är särskilda markörer som tillfogats texten för att ge den sken av äkthet – oavsett om den är äkta eller ej. Att Jesus påstås ha yttrat ”Elôi, Elôi, lema sabachthani?” (ελωι ελωι λεμα σαβαχθανι) ger inte stöd för att Jesus verkligen har yttrat dessa ord, då just detta som betyder ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” är hämtat direkt från inledningen av Psaltarens psalm 22. Det visar hellre ännu en gång att Jesusgestalten är ett uppkok av verser och berättelser hämtade från Gamla testamentet.

Kent Wall anser att min förklaring av kristendomen som en judisk mysteriereligion helt saknar verklighetsförankring; att denna förklaring helt bortser ”från priset som den första generationens kristna fick betala för sin tro.” Men det förefaller som Wall då inte har förstått vidden av denna förklaring. Det är ingen som betvivlar att många av den första tidens kristna fick lida för sin tro. Den verkliga frågan är dock vilken tro de faktiskt led för? Varför skulle de nödvändigtvis ha offrat sina liv för en jordisk Jesus? Varför inte lika gärna för en kosmisk Kristus? Judarna var ju villiga att gå i döden för sin tro och övertygelse, men denna övertygelse gällde deras Gudstro och inte nödvändigtvis tron på ”historiska” personer som Adam, Abraham eller Mose. Ofta hör man argumentet att de första kristna aldrig skulle ha offrat sina liv för en lögn. Men vem har sagt att de själva trodde att det var en lögn? Vem har sagt att de alls trodde på en jordisk Jesus förrän evangelierna tillkom fram emot sekelskiftet år 100? Vem har sagt att de alls var ”villiga att gå i döden”? Hade de något val? Ska vi tro på berättelserna om Neros illdåd mot kristna hade de inget val. De dödades oavsett vad de själva sade. Och framför allt, var de verkligen så ståndaktiga att de frivilligt gick i döden? Ja i de kristna hjälte- och martyrberättelserna var de det säkert, men om vi lyssnar på Plinius’ brev till kejsar Trajanus från ca år 112, verkar det ha varit många som vid utfrågningar bestred att de var kristna för att undslippa bestraffning. Så det var nog med dåtidens människor som med dagens, det varierade.

Slutligen vill jag kommentera Kent Walls påstående att argumentet att judarna skulle ha haft en ”mysteriekultur” [sic! –kult?] inte förstår ”den judiska monoteismen.” Men i så fall påstår jag att Wall inte förstår problemet. Judar må ha varit monoteister, men det fanns judar spridda i hela det romerska imperiet; merparten av dessa hade inte arameiska eller hebreiska som modermål, utan grekiska. Även judar influerades av hellenistiska ideer och det går inte att trovärdigt påstå att alla judar nödvändigtvis måste ha tyckt detsamma. Den stora massan av judar som anslöt till den traditionella judiska religionen via den mångfald av olika strömningar som florerade före kriget 66–70, var säkerligen i grunden monoteister. Men det fanns givetvis andra, fritänkare, ateister och naturligtvis sådana som lockades av de mysteriereligioner med inslag från olika länder och kulter som fanns överallt i Romarriket. Det är bara att studera världsstaden Alexandria med en judisk befolkning som säkert räknades i hundratusental. Den alexandrinska kristendomen har alltid varit mysterieinriktad och de gnostiska grupperna var väl representerade framför allt i Egypten. Gnostikerna måste definitivt räknas som representanter för mysteriekulter och det judiska inslaget i de gnostiska rörelserna var stort, vilket vi ser inte minst genom de många gnostiska skrifter som bygger på judendomen, det som kristna kallar Gamla testamentet och de judiska gestalter som där beskrivs. Dessa judar var definitivt inte monoteister enligt den klassiska definitionen utan anhängare av mysterierna och det visar med all önskvärd tydlighet att man visst kan förstå den judiska monoteismen utan att föreställa sig att alla judar måste omfamna denna uppfattning.

Roger Viklund, 2011-07-12

Debatten på Newsmill om Jesus återupptas

Wall5

Denna gång är det en viss Kent Wall, som titulerar sig teolog, som med artikeln Uppenbara felaktigheter i Jesusförnekarnas argumentation tar om samma argument ytterligare en gång.

Vi får veta att ”Jesusförnekarna” (säkert Newsmills epitet) inte har stöd hos någon forskare, och så räknar Wall upp bland annat Robert M. Price som har skrivit flera böcker där han ifrågasätter Jesu existens (dock inte förnekar den).

Wall bemöter de åtta argument jag lade fram för ett tag sedan och om jag förmår att frigöra tillräckligt med tid ska jag försöka att skriva ytterligare ett inlägg på Newsmill som ett bemötande av Wall.

Kort kan i varje fall sägas att Wall rätt okritiskt och utan större eftertanke presenterar Testimonium Flavianum som om det vore klart att stycket består av en äkta kärna med två kristna interpolationer. Paulus’ tystnad beror på att han ”hade predikat i församlingarna och berättat om Jesu liv och om allt han hade fått veta av apostlarna i Jerusalem”, och det fanns därför ingen orsak för honom att upprepa informationen. Det fortsätter på samma sätt och frågan är väl om jag ska bara kort svepa över hela fältet eller välja att fokusera på några få omständigheter för att därmed tydligare kunna påvisa svagheter och felaktigheter i Walls resonemang.

Roger Viklund, 2011-07-11