Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117
Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11
Det första ”obestridliga” (allt går i och för sig att bestrida) bevittnandet av föreställningen att kristna beskylldes för att vara inblandade i uppkomsten av branden i Rom år 64, kommer från en brevväxling som utges vara mellan Paulus och den romerske stoiske filosofen Seneca den yngre. Seneca var också politiskt aktiv och hade en framträdande ställning under Neros regeringstid, fram till dess att Nero år 65 tvingade honom att begå självmord – vilket han som stoiker också stoiskt gjorde.
Totalt finns 14 korta brev bevarade, där 8 uppges ha Seneca som avsändare och 6 Paulus. Den allmänna uppfattningen bland forskare är att breven är förfalskade och eftersom detta är den helt dominerande ståndpunkten, kommer jag inte att fördjupa mig alltför mycket i frågan om äktheten, eftersom jag egentligen inte har någon att argumentera emot.
Lucius Annaeus Seneca (ca 4 fvt–65 vt). När han avbildades för denna byst torde han ha varit närmare 45 år gammal.
Breven har emellertid i långa tider ansetts vara äkta och skattades högt inte minst under medeltiden, vilket syns genom det stora antal handskrifter innehållande dessa brev som har överlevt till vår tid. Och frågan om brevens äkthet är heller inte helt avgjord eftersom vissa forskare fortfarande hävdar att det verkligen rör sig om en äkta korrespondens mellan en av kyrkans absoluta centralgestalter och en av Roms största vishetslärare (och för övrigt en person som jag själv beundrar för hans stora insikt). Vid en kongress år 2006 som anordnades av det katolska universitetet i Milano ”Seneca and the Christians” ansåg 12 av de 14 deltagarna att breven är äkta. Likaså argumenterar Dr. Barbara Thiering för autenticitet och hon anser att breven framstår som äkta, bland annat eftersom de är naturligt skrivna (The Correspondence between Paul and Seneca).
Nåja, så naturligt skrivna upplever i varje fall inte jag att de är.
Det finns åtminstone fyra argument som går att åberopa till stöd för att breven är förfalskade:
1) Breven finns inte bevittnade förrän mer än 3 århundraden efter att de påstås ha skrivits. Den första att hänvisa till dem är kyrkofader Hieronymus som omtalar dem i De Viribus Illustribus som sannolikt utkom år 392. Där säger han att han ”inte skulle ha medtagit Seneca i en förteckning över helgon, om det inte vore för dessa brev av Paulus till Seneca och från Seneca till Paulus, vilka läses av många personer” (De Viribus Illustribus 12). Vissa hävdar att Hieronymus därmed skulle ha accepterat breven som äkta, men egentligen ger han inte uttryck för vad han själv anser. Något senare nämner också kyrkofader Augustinus breven (Epist. 153:14) men då han delvis använder samma ord som Hieronymus bygger han troligen bara på denne. I vilket fall var breven således i omlopp senast i slutet av 300-talet och de dateras också oftast till 300-talet eller ibland 200-talet. Att en skrift inte finns bevittnade förrän långt efter att den ska ha tillkommit är inget vattentätt bevis för att den ändå inte kan vara äkta. Vi har andra exempel på skrifter som inte finns bevittnade i sin samtid. Ett kan ju vara den Tacituspassage som detta handlar om – en annan är Hemliga Markusevangeliet där det kan ha dröjt närmare 2 årtusenden innan vi fick kännedom om evangeliets existens.
2) Båda författarnas stil avviker från den som de annars uppvisar i sina bevarade skrifter. Detta är givetvis en tung faktor emot att breven skulle vara äkta. Det försvar som brukar åberopas, nämligen att detta är personliga och informella brev och att Paulus och Seneca därmed skulle skriva på ett annat sätt än de normalt gjorde, känns inte speciellt övertygande.
3) Flera av breven är exakt daterade Enligt J. B. Lightfoot är de kronologiska uppgifterna i breven (vilka i och för sig saknas i några viktiga handskrifter) i nästan samtliga fall felaktiga.
4) Det som kanske känns mest osannolikt är den relation som i så fall skulle ha funnits mellan Paulus och Seneca som förtrogna och bästa vänner. Seneca framstår som en övertygad kristen, djupt imponerad av Paulus’ djupa visdom. Paulus å sin sida hyser ömhetsbetygelser inför den store filosofen. Seneca påpekar fler än en gång att Paulus borde förbättra sitt språk, kommenterar hans latin och ger honom goda råd. Han till och med skickar Paulus en bok, de Copia Verborum, för att hjälpa Paulus. Man kan säga att Seneca imponeras av Paulus’ lära och Paulus av Senecas vältalighet.
Just detta är också sannolikt orsaken till att breven förfalskades. Antingen ville kristna appellera till den grekisk-romerska filosofin genom att knyta en av dess främsta gestalter till sig, kanske intressera studenter av Seneca för kristendomen, eller ville den hellenistiska traditionen leda kristendomen i en mer filosofisk riktning, genom att påvisa Paulus’ uppskattning av Seneca.
Handlingen i breven inleds vid Neros tillträde år 54, fast Paulus och Seneca ska ha träffats redan tre år tidigare. Sannolikt anspelas då på Apostlagärningarna 17:18, då Paulus befinner sig i Aten: ”Även en del filosofer, både epikureer och stoiker, diskuterade med honom”. Seneca var ju stoiker. Det första brevet ska ha skrivits år 58, de sista breven år 64.
I dessa brev försöker Seneca sprida kristendomen i Roms korridorer. Han läser upp Paulus’ brev inför Nero, som imponeras av Paulus, vilken trots sin bristande utbildning kunde vara så vis. Paulus å sin sida uttrycker misstro mot Nero och framför allt mot hans älskarinna (Poppaea), och påtalar för Seneca att det nog inte är så lämpligt att han läser dessa brev för Nero. Det framgår också att Seneca skyddar såväl Paulus som kristna från Neros aktioner.
Det 12:e brevet, eller om man så önskar, det 7:e från Seneca är det brev där branden och förföljelsen förekommer. Jag har översatt detta brev i sin helhet. Förlagan är dels den översättning som gjorts av William Wake och som återfinns här. Dels den text som finns i New Testament Apocrypha, vol. 1, och som Earl Doherty återger i sin bok Jesus: Neither God Nor Man (s. 615, 618) och som också Barbara Thiering återger här, men som i båda fallen är ”upphackad” och som jag därför har återskapat ordningen av utifrån Wakes förlaga.
1) Var hälsad, min käraste Paulus! Hur kan Du alls tro att jag inte är sorgsen och bedrövade över att ni oskyldiga människor fortfarande bestraffas med döden;
2) liksom att alla människor också är övertygade om er grymhet och brottsliga illvilja, och tror att allt ont i staden beror på er?
3) Men låt oss hysa tålamod inför beskyllningen och vädja för vår oskuld inför [den ovan nämnda] domstolen, vilken är den enda som vår olycka tillåter oss att vända oss till, fram till dess att våra motgångar slutligen ska upphöra i oföränderlig lycka.
4) Tidigare epoker har frambragt [tyranner som] Alexander, Filips son, och Dionysius, och också vår har frambragt Gaius Caesar, vilkas böjelse var deras enda lagar.
5) Orsaken till de många bränderna i den romerska huvudstaden är uppenbar, och om en så ringa person som jag tillåts framföra min mening, och man borde kunna säga dessa saker utan risk, borde alla inse orsaken.
6) Det är kristna och judar som vanligen straffas som anstiftare av bränderna, men tiden är utmätt för den ogudaktige usling som njuter av att mörda och slakta, och som maskerar sina illdåd i lögner.
7) Och liksom de bästa nu offras i stället för denne man, ska också denne avskyvärde man brännas i elden för de många.
8) 132 praktfulla byggnader och 4000 bostadshus brändes ner på sex dagar; på den sjunde dagen upphörde elden. Jag önskar Dig all lycka.
9) Daterat den femte april i Frigus’ och Bassus’ konsulat.
Lucius Annaeus Seneca (ca 4 fvt–65 vt). Denna avbildning torde ha gjorts mot slutet av hans levnad vid 68 års ålder.
Perioden som avses är januari till juni 64, eftersom under den perioden hette förstekonsuln Gaius Laecanius Bassus och andrekonsuln Marcus Licinius Crassus Frugi II. Den femte april ska enligt vår tidräkning svara mot 28 mars. Branden i Rom ägde rum 19 juli, således närmare tre månader efter att Seneca sägs bevittna den, och ett exempel på den felaktiga kronologin. Theissings förklaring att Seneca påbörjade brevet den 28 mars och slutförde det efter branden men då ”glömde” att ändra dateringen verkar aningen långsökt.
I vilket fall finns såväl branden som Neros skuldbeläggande och därtill förföljelse av kristna här tydligt belagd. Den som skrev dessa brev, sannolikt en kristen på 300-talet, var alltså bekant med denna berättelse – en berättelse som vi i förra inlägget såg att Eusebios inte synes ha känt till i början av 300-talet. Däremot finns inget i breven som avslöjar att författaren skulle ha varit bekant med Tacitus’ skildring. Här finns inget om kristna insvepta i djurhudar, sönderslitna av hundar och brinnande som facklor. Å andra sidan finns heller inget som säger att författaren av breven inte skulle ha varit bekant med Tacitus’ skildring.
Som en liten sidonot kan jag konstatera att Earl Doherty, i sin annars så välbestyrkta och välargumenterade bok Jesus: Neither God Nor Man (2009) – en bok som har varit min följeslagare genom hela serien om Tacitus, resonerar något märkligt kring detta. På sidan 618 skriver han att det första belägget på kännedom om branden kommer från de brev som här behandlats. Han åberopar samma brev som återgivits i detta inlägg och att Seneca skriver:
”Christian and Jews are—worse luck!—executed as fire-raisers, as commonly happens.”
Doherty fortsätter på sidorna 618–619:
“It is difficult to be sure whether Seneca is supposed to be commenting on the event of the fire and the Neronian persecution. The forger is, after all, including Jews in the equation … and he seems to be speaking in generalities. Nor is there anything to indicate reliance on Tacitus. But this is the earliest suggestion of a linkage between Christian persecution and setting of fires.”
Doherty säger visserligen att detta är den tidigaste indikationen på en koppling mellan förföljelsen av kristna och branden. Men nog är det mer än en indikation! Hade Doherty citerat mer ur brevet skulle en annan bild framträda. Först och främst sägs att ”132 praktfulla byggnader [engelska: palaces] och 4000 bostadshus brändes ner på sex dagar; på den sjunde dagen upphörde elden”, vilket är en direkt hänvisning till just den brand Tacitus beskriver. Tiden är förlagd till år 64, kristna beskylls för allt ont och att tillsammans med judarna straffas för att ha anlagt bränderna. Nero sägs själv vara ansvarig för att det började brinna, vilket bör tolkas som att han själv har anlagt branden. De bästa, dvs. de kristna offras ”nu” (alltså i samband med branden år 64 eftersom Seneca sägs skriva då) i stället för Nero.
Så branden i Rom år 64 och förföljelsen av de kristna till följd av denna brand finns bevittnad på 300-talet. Dock bevittnas inte Tacitus’ beskrivning av denna händelse förrän framemot år 400, såvida nu Sulpicius Severus kan anses göra det. Detta blir föremål för nästa inlägg.
Roger Viklund, 2010-10-11
Jesus granskad 