Jesus granskad

Quentin Quesnell

Efter en längre tids inaktivitet, tänkte jag åtminstone göra ett inhopp i debatten. I juni 1983 fick Quentin Quesnell möjlighet att studera Klemensbrevet, något som var okänt fram till 2007, och först 2017 har något mer av det han gjorde och såg blivit känt genom hans personliga anteckningar. Hösten 2017 utkom nämligen en artikel: Huller, Stephan; Gullotta, Daniel N. (2017), ”Quentin Quesnell’s Secret Mark Secret: A Report on Quentin Quesnell’s 1983 trip to Jerusalem and his inspection of the Mar Saba Document”, Vigiliae Christianae 71:4: 353–378. Artikeln är bitvis spännande som en spionroman, och vad är annat att vänta av en artikel som handlar om Klemensbrevet och Hemliga Markusevangeliet. Detta blogginlägg är direkt inspirerat av den artikeln och bygger också i stor utsträckning på den.

Munkklostret Mar Saba

Sommaren 1958 under ett treveckorsbesök i det grekisk-ortodoxa munkklostret Mar Saba utanför Jerusalem, upptäckte Morton Smith ett fram till dess okänt brev som utgavs vara skrivet av Klemens av Alexandria, en kyrkofader verksam omkring år 200. Brevet i sig innehöll hänvisningar till, och till och med citerade ur, en längre version av Markusevangeliet, en utgåva som Klemens sade var andligare och mystisk eller hemlig. Av denna anledning kom Morton Smith att benämna evangeliet Hemliga Markusevangeliet. Eftersom boken tillhörde patriarkatet kunde Smith inte ta den med sig, utan i likhet med den praxis som varit rådande sedan sekelskiftet 1900, fotograferade han sidorna och lämnade kvar boken i förvar hos dess rättmätiga ägare, nämligen det grekisk-ortodoxa patriarkatet. Smith trodde (på goda grunder) att brevets och Hemliga Markusevangeliets äkthet skulle komma att ifrågasättas. Själv var han också osäker på om brevet var äkta. Så han åkte tillbaka till USA, lät transkribera texten och göra en preliminär översättning av den till engelska och överlämna en skrift till Library of Congress. Därmed hade han försäkrat sig om upphovsrätten till verket och kunde dela ut kopior av brevet till olika experter. Han behövde hjälp av experter på Klemens, experter på Markus och experter på grekisk 1700-talsskrift, för att kunna bedöma om brevet var äkta.

I december 1960, efter att de grundläggande undersökningarna gett indikationer på att det var äkta, offentliggjorde han sitt fynd och det skrevs litet om det i tidningarna. Därefter studerade han under flera år brevet i ljuset av Klemens, Markus och den tidiga kristendomen, och han inhämtade i samband därmed många omdömen från experter på respektive områden. År 1966 var han i stort sett klar med sin omfattande bok, men olika omständighet i produktionen gjorde att den inte utkom förrän 1973, då under namnet Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark. Samma år lät han också publicera en populärversion om sin upptäckt: The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark.

Quentin Quesnell, 1927–2012

När böckerna utkom väckte de stor uppståndelse och rätt snart riktades misstankar mot att Smith själv skulle ha förfalskat skriften. Den som öppet tog strid med Smith var den dåvarande prefekten för Institutionen för religionsstudier vid Smith College i Northampton, Massachusetts, USA, Quentin Quesnell. Quesnell var den förste forskare som i en publikation antydde att det rörde sig om en förfalskning. Quesnell, visar det sig, var övertygad om att det verkligen var en förfalskning och innan han publicerade sin artikel 1975 kontaktade han Smith och utfrågade honom. Han hade då förväntat sig att Smith skulle erkänna att det bara var ett ”practical joke”.

“My sincere expectation [was] that he would confess his hoax when I exposed it—confess that he had set a trap for NT scholars & laugh that so many had fallen into it & rejoice that at least one hadn’t. But instead, he didn’t and carried his indignation up & down the country.”

Morton Smith 1989, två år före sin död.

Smith höll styvnackat fast vid att det inte var en förfalskning, så Quesnell gick vidare och lät publicera sin artikel. I denna artikel pekar han inte ut Smith som den som har förfalskat brevet, men han beskriver vilka förmågor, egenskaper och möjligheter som en förfalskare måste ha, och det framgick därmed att den enda som detta stämde in på var Smith. Vem hade tillgång till biblioteket, vem hade förmåga att imitera Klemens och Markus? Smith blev naturligtvis oerhört upprörd och besvarade Quesnells artikel, vilken han beskrev som ett ”angrepp”.

Quesnell riktade också direkt kritik mot Smiths hantering av sitt ”fynd”. Smith var den ende som hade sett handskriften och Quesnell anklagade honom för att inte ha sett till att få med sig denna så att hans forskarkolleger givits möjlighet att undersöka den. Quesnell menade att det var Smiths skyldighet. Han kritiserade vidare Smith för att de bilder denne låtit publicera i sin bok var beskurna så att kanterna saknades, att de bara var svartvita och att det fanns många brister på överensstämmelser i skuggor och veck i papperet.

Under åren har många försökt få tillgång till brevet, vad vi vet åtminstone Thomas Talley, Per Beskow, Charles W. Hedrick, Nikolaos Olympiou, Willy Rordorf, James Edwards, Shaye Cohen och Agamemnon Tselikas. Antingen har de nekats tillträde eller så har de inte funnit brevet, även om de hittat boken där det en gång fanns. Fram till år 2003 så var den allmänna uppfattningen att endast Smith hade sett brevet. Men det året publicerade Guy G. Stroumsa en artikel, där han berättade att han tillsammans med professorerna David Flusser och Shlomo Pines samt arkimandrit Meliton från patriarkatet redan 1976 hade rest till Mar Saba och funnit boken med brevet på en hylla i tornbiblioteket och att den sannolikt hade stått där orörd sedan Smith ställde tillbaka den 1958. Enligt Quesnell vittnade Flusser dock om att situationen i biblioteket var en annan, nämligen att …

“the library was a mess. They did not find the book. And then they did—in the middle of a pile of books carelessly thrown on the floor, all covered with dust.”

Guy G. Stroumsa, född 1948

De (eller rättare sagt Meliton från patriarkatet) tog med sig boken till patriarkatets bibliotek i Jerusalem. De tre forskarna ville låta undersöka bläcket, men förvägrades detta av Meliton. Stroumsa hade därefter ingen direkt kännedom om att den allmänna uppfattningen var att endast Smith hade sett brevet. När han cirka 25 år senare nämnde att han sett brevet, blev han uppmärksammad på att detta var en stor nyhet och en viktig uppgift. Därför publicerade han år 2003 en artikel, där han vittnade om sina upplevelser i förbindelse med brevet.

Men det fanns ytterligare en forskare som hade sett brevet, nämligen Smiths dittills största kritiker, Quentin Quesnell. I juni 1983 var han i Jerusalem och gavs tillåtelse att 3 timmar mellan 08:30 och 11:30 (den maximala öppettiden för besökare) undersöka brevet. Han gjorde också detta under flera dagar, kanske veckor. Han tackade Dourvas den 20:e för dennes hjälp med texten ”de tre sista veckorna”. Eftersom han kom till Jerusalem den 1:a men fick se brevet första gången först den 6:e, kan han maximalt ha haft tillgång till det i 15 dagar, men han talar också om en resa till Mar Saba och om besök hos polis och fotograf, så det kan ha varit betydligt färre dagar som han tillbringade med att undersöka dokumentet.

Stephan Huller

Han berättade dock inget om saken. Det var först år 2007 som det blev känt då Adela Yarbro Collins nämnde saken summariskt i en av sina böcker. Hon hade för länge sedan, troligen redan 1983, hört Quesnell nämna sitt besök och ringde honom och fick det bekräftat. När detta blev känt (och det skedde inte omedelbart) väcktes givetvis nyfikenheten. Timo Paananen ringde år 2011 med hjälp av Stephan Huller (som är den som har kontaktat människor kors och tvärs över hela världen för att finna ut vad som hände) till Quesnell och fick en kort intervju med honom. Quesnell var då gammal och sjuk och denna sjukdom tilltog. När jag senare i mars 2012 skrev till honom angående materialet svarade en viss Deborah Jacobson, som sade sig vara den som skötte om hans affärer, att han var vid dålig hälsa och inte i stånd att kommunicera om sin forskning. Men han hade anteckningar kvar från sitt besök i garaget och Stephan (Stäffen) Huller försökte få tillgång till detta material. På Biblical Criticism & History Forum skriver han att han ringde till Quesnell upprepade gånger och fick tillåtelse att skanna in materialet. Men sedan förbjöd hans tyska sköterska (förmodligen den Deborah Jacobson som skrev till mig att Quesnell inte kunde svara) Huller att komma dit. När sedan Quesnell dog i november 2012 försökte Huller på nytt att få tillgång till materialet, men nekades av sköterskan. Han ordnade då så att professor David Trobisch skulle komma i hans ställe. Då hade hon ändrat sig och allt skulle doneras till Smith College. Fast det var också det hon skrev till mig redan i mars 2012:

“We do have some research materials relating to the Mar Saba letter which will be donated to the Smith College archives at some point in the future and should be made available to scholars by the archives.”

Därefter tvingades Huller vänta på att allt skulle katalogiseras på plats innan han fick tillgång till materialet. Och det är huvudsakligen dessa anteckningar som ligger till grund för Hullers och Gullottas artikel.

I materialet framgår att Quesnell kom till Jerusalem den 1 juni 1983 och att han fick möjlighet att undersöka handskriften för första gången den 6 juni. Quesnell nämner att bibliotekarien Kallistos Dourvas själv är helt övertygad (”quite convinced”) om att skriften är gammal och från sent 1700-tal och han säger till Quesnell att även denne kommer att bli övertygad bara han själv får se handskriften. Dourvas trodde dock inte att Klemens skrivit själva ursprungsbrevet utan att det skrivits av någon senare. Quesnell försökte övertyga Dourvas om att brevet var en förfalskning, men Dourvas höll inte med.

Måndagen den 6 juni 1983 klockan 08:30 fick Quesnell för första gången se handskriften. Dourvas plockade fram den på några sekunder och den låg på ett lässtativ av plast cirka 60 centimeter högt. Quesnell fick aldrig se biblioteket och lämnades aldrig ensam då Dourvas var med honom hela tiden. De två bladen var lösa, utplockade ur boken, och förvarades i plastfodral som Quesnell uppmanades att inte öppna. Quesnell studerade skriften genom förstoringsglas. Han skriver att färgen aldrig har trängt genom papperet och att bläcket heller inte har spridit sig i papperet. Han noterar också att det är skrivet med kraftigt svartfärgat bläck.

Quesnell säger sig inte vara någon expert utan förlitar sig på det han minns i det han läst om förfalskningar i detektivberättelser. Han förväntar sig dock att finna tydliga tecken på att det är en förfalskning …

”de vanliga tecknen på att någon skriver med en stil annan än sin egen: avbrott där det ska vara mjuka kurvor som binder samman bokstäverna; darrningar på ovanliga och knepiga ställen; och plumpar som tyder på pennan inte rör sig medan skribenten funderar på vart den därefter ska flyttas – plumpar i början och slutet av ord, stavelser, bokstäver … [o]ch slutligen förändringar av hur bokstäverna utförs medan texten fortlöper som om han lär sig på jobbet.”

Quesnell fortsätter och undersöker stavelse för stavelse för att hitta något misstänkt. Han misstar ett maskhål för att vara en grekisk ligatur skriven med annat bläck som trängt genom papperet på ett sätt som inte det andra bläcket har. Han identifierar ett dussintal ord som han beskriver som om de uppvisar tecken på förfalskning. Mot slutet av den första dagen skriver han att det är konstigt att där finns så många utsmyckningar av bokstäverna om han nu skriver så fort, och varför skrev han in texten i en tryckt bok? Dourvas svarar att det kan ha varit skribentens privata bok, medan de handskrivna volymerna var allmän egendom.

Dagarna fortskrider och Dourvas förser Quesnell med andra handskrifter för jämförelser. Quesnell skriver att denna handskrift är mycket lik och att flera av de handskrifter Dourvas plockar fram uppvisar ”många likheter”. Dourvas plockar fram en handskrift som han menar är ”mycket lik” den i Klemensbrevet och Quesnell skriver hem till sin fru att det här inte var riktigt så enkelt som han trodde för några dagar sedan. Dourvas plockar fram mängder av handskrifter från 1700-talet och Quesnell tvingas medge att några var mycket lika den i Klemensbrevet. Han skriver att många av dessa handskrifter också är behäftade med ”avbrott, krumelurer och kanske tvekan”, och eftersom de inte gärna alla kan vara förfalskningar ”är det inte lika enkelt att bevisa som om de inte hade haft några alls”. Och på vissa av dem hade bläcket heller inte spridit sig och liknande därför Klemensbrevet. Till slut verkar han ge upp och konstaterar: ”… därför kommer experter att behöva konsulteras.” I ett brev till sin hustru den 8 juni skriver han att det är ”omöjligt” att Smith kunde ha smugglat in en bok i klostret utifrån på grund av sina övervakares noggranna granskning.

I likhet med Stroumsa, Flusser och Pines ville Quesnell få brevet och bläcket vetenskapligt undersökt. Han kontaktade den israeliska polisen (som uppenbarligen fortfarande var den enda instans som hade möjlighet att utföra sådana tester) och fick då veta att i samband med testet skulle en liten del av handskriften förstöras och denna undersökning blev (därför) inte av. Däremot ordnade Quesnell så att sidorna fotograferades. Tillsammans med Dourvas sökte han upp den armeniske fotografen Garo Nalbandian som ägde Photo Garo Studio och det ordnades så att Dourvas senare tog sidorna dit och fick dem fotograferade. Quesnell betalde för kalaset och Dourvas sände honom bilderna efter att han åkt tillbaka till USA. Tydligen behöll Dourvas en uppsättning själv, ty det var dessa färgfoton Hedrick och Olympiou fick av Dourvas och publicerade år 2000, helt ovetandes om att det var Quesnell som betalat för dem och också hade egna uppsättningar hemma som han inte delat med sina forskarkolleger. Detta är extra anmärkningsvärt då han därmed begick en mer uppseendeväckande handling än den han anklagat Smith för. Här hade han färgfoton tagna i en fotoateljé med alla kanter fullt synliga men valde att inget säga om saken. Även om Smiths foton var svartvita, tagna under långt ifrån ideala förhållanden och beskurna på kanterna, lät han i varje fall publicera dem.

Nu kan naturligtvis författarna av en artikel i en vetenskaplig tidskrift inte säga sådant som bara är spekulationer, men på mig verkar det uppenbart att Quesnell var fullständigt övertygad om att Klemensbrevet var en förfalskning och att Smith var brottslingen. Han var också övertygad om att bara han fick undersöka handskriften skulle han också kunna visa att den var förfalskad. Men allt eftersom tiden gick blev han alltmer nedslagen då han inte hittade något utöver sådant som också förekom i äkta handskrifter och inte lyckades hitta något som tydde på att det var en förfalskning. Med fortsatt övertygelse om att Smith trots allt förfalskat skriften valde han att inte skriva något om sitt besök och om sina iakttagelser – eftersom de i stället visade på att handskriften var äkta. Upptäcker man något som stöder något man inte tror på, väljer man att låtsas som om man aldrig har upptäckt det! Jag kan naturligtvis inte veta Quesnells bevekelsegrunder för sitt beslut, men det är onekligen märkligt.

En mycket märklig detalj i allt detta är att Quesnell skriver, i det Huller och Gullotta återger:

“there is a note written on a separate slip”—written on top of the word “sheet” which is crossed out—“in the [manuscript] folder saying 1672.”

Jag är osäker på hur detta ska tolkas, men det tycks som om det i den folder där handskriften (sidorna) låg, fanns en notering med siffrorna 1672. Quesnell skrev med stora bokstäver och med en pil pekande mot 1672 ”BY WHOM?” (AV VEM?). Alltså, vem har skrivit detta? Artikelförfattarna spekulerar över att det måste vara Dourvas eller någon annan inom patriarkatet. Det skulle kunna avse ett årtal och eftersom det befann sig i mappen med Klemensbrevet ligger tanken nära till hands att det skulle vara en datering av brevet. Det brukar dateras till 1700-talet, men Tselikas menar att handstilen liknar dem från sent 1600-tal till sent 1700-tal, ett tidsspann inom vilket 1672 skulle rymmas. Hur någon har kunnat identifiera året för när dokumentet skrevs, är dock svårt att föreställa sig?

Det finns också ytterligare märkliga omständigheter. Samtidigt som Quesnell var i Jerusalem och undersökte handskriften var också Helmut Koster och Morton Smith där.

Helmut Koester 1926–2016

De båda höll på med inspelningen av BBC-dokumentären ”Jesus the evidence” (Om Smith går att se här med början vid ca 36 min). Helmut Koester höll en föreläsning på Hebreiska universitetet i Jerusalem om Hemliga Markusevangeliet och medföreläsare var Guy Stroumsa. Båda ansåg brevet vara äkta. Enligt vad Huller skriver på Biblical Criticism & History Forum var Quesnell på Koesters föreläsning och ”grillade” honom. Quesnell var också med och åt tillsammans med de övriga där Hemliga Markusevangeliet var samtalsämnet. Han avslöjade inget om att han just höll på att undersöka det. David Flusser bjöd Koester och Smith på lunch där också Quesnell var bjuden. Smith vägrade att deltaga. Han vägrade att umgås med Quesnell som hade anklagat honom för att ha förfalskat Klemensbrevet. Koester och Stroumsa träffade dock Quesnell som inte avslöjade varför han var i Jerusalem. Koester berättar att han däremot träffade Smith:

“We had dinner together—most enjoyable, witty, sarcastic, licking our wounds and reassessing the evidence in view of the data, with good drinks and good wine. At this occasion, as well as in numerous other instances, I profited immensely from Morton’s unmatched learning, knowledge of sources, critical judgment, and helpful advice”

Vid denna tid träffades också Flusser och Quesnell där de, enligt Quesnell, var överens om att Smith förfalskat dokumentet. Enligt Koester avskydde Smith Flusser.

Kontentan av detta blir att Quesnell som enda forskare har haft möjlighet att grundligt utforska handskriften med Klemensbrevet. Bibliotekarien Dourvas försåg Quesnell med mängder av skrifter för jämförelse och Quesnell kunde inte annat än konstatera att Klemenshandskriften påtagligt liknade många andra handskrifter från 1700-talet och att alla de mindre avvikelser han trodde sig ha funnit återfanns också i andra äkta handskrifter. Han träffade de ledande äkthetsförespråkarna under sin vistelse i Jerusalem men sade inget om att han just höll på att undersöka handskriften. Han ordnade så att fotografier togs av handskriften men behöll dem för sig själv. Han berättade inte för omvärlden om sina iakttagelser utan valde att hålla tyst om dessa som skulle ha talat emot hans sak. Vore det inte för Collins’ hågkomst av en förflugen kommentar ett par årtionden tidigare och det lyckliga att Quesnells anteckningar inte kastades bort skulle vi aldrig ha fått veta något om saken. Och hade inte Dourvas behållit en uppsättning fotografier för egen del, kanske vi heller aldrig hade haft några färgfotografier av Klemensbrevet.

Roger Viklund, 2018-03-07