Krestna i Caligulas hus? – ett gästinlägg av Den andre BB. Del 1

Krestna i Caligulas hus?

ett gästinlägg av Den andre BB

Del 1

(Del 2 av artikeln återfinns här.)

Utställd i Palazzo Nuovo, ett av de tre medeltida palats som inhyser de kapitolinska museerna på Capitolium i Rom, finns en inskription i marmor, som då och då har nämnts av forskare. Inskriptionen, som vid utgrävning år 1712 påträffades invid den antika teaterscenen i det kejserliga palatset i Antium (idag Anzio), kallas, tillsammans med en systerinskription(?), för Fasti Antiates Ministrorum Domus Augustae (den antiska kalendern över tjänstefolk i Augustus hus) eller bara Fasti Antiates minores, den lilla kalendern från Antium. Den aktuella inskriptionen är inte fullständig, men upptar det tjänstgörande kollegiet vid det kejserliga huset – (bl. a.) slavar och frigivna och sannolikt även s. k. servi publici populi Romani, allmänna slavar (Paul Richard Carey Weaver, Familia Caesaris: a Social Study of the Emperor’s Freedmen and Slaves, 1972, s 212, n 2). De olika åren markeras, som brukligt, genom att årets första regerande konsuler anges, och i inskriptionen upptas åren 37–51 vt, eller rättare sagt 37–44 och 49–51, enär anmärkningsvärda luckor i inskriptionen föreligger.

Det som för kristendomsforskningen kan betraktas som intressant i denna inskription, är att det har angetts att en Epaphroditus Chrestianus upptas i inskriptionen, som en kollegiemedlem under kejsar Gaius Caligulas regeringstid, åren 38 och 39 vt (om inte två olika Epaphroditus avses). I genomgången nedan tas sådant upp som till viss del redan torde ha behandlats/tangerats här på Rogers webblogg.

Kyrkofadern Tertullianus omvittnar i sin apologi, skriven i Kartago (i dagens Tunisien), att termen Chrestianus vid hans tid (c. 197 vt) användes av ickekristna för att beteckna kristna (Apologeticus 3.5). En egyptisk kallelse från ståthållaren, utfärdad i februari år 256 vt, under Valerianus och sonen Gallienus tid som kejsare, gäller en Petosorapis (son till) Horus, som (på grekiska) anges vara ”chres[t]ianon” (Papyrus Oxyrhynchus 3035), vilket brukar anses betyda att han var kristen. Redan Tacitus kan ha talat om Chrestiani (se E. Zara, The Chrestianos Issue in Tacitus Reinvestigated). Chrestianus har mycket sällan brukats som tillnamn. Den kände brittiske teologen tillika biskopen Joseph Barber Lightfoot skrev om Christianus eller Chrestianus att ”det är inte känt att något sådant egennamn har existerat, eller ens är sannolikt i sig, före bruket av ordet för att beteckna ’Kristi efterföljare” (The Apostolic Fathers: S. Clement of Rome, 1889, s 416, min övers.). Densamme ansåg emellertid (något inkonsekvent, kan tyckas) i ett tidigare verk att Chrestianus ”må vara ett egennamn” på en gravsten som brukar dateras till år 37 vt (se härom E. Zara, Chrestians before Christians? An Old Inscription Revisited), emedan ordet ”kristen” inte kan förväntas förekomma så tidigt (St Paul’s Epistle to the Phillippians, 1869, s 16). I en senare inskription, uppförd år 205 vt, som förtecknar väktare i kejsar Septimus Severus paramilitära nattväktarkohort (Corpus Inscriptionum Latinarum, VI, 1056), nämns en Herennius Chrestianus. Väktarna rekryterades främst, men inte uteslutande, bland frigivna slavar (se vidare Olivia Robinson, Ancient Rome: City Planning and Administration, 1994 [1992], s 91 ff).  Inskriptionen är intressant, då denne Herennius sålunda ska ha agerat polis och skyddat staden Rom genom att bl.a. släcka bränder, samtidigt som kejsaren enligt kristen tradition ska förföljt de kristna, och bl.a. låtit halshugga, korsfästa och till vilddjur och in i eldar kasta dem (se bl.a. Klemens av Alexandria, Stromata, II, 20, Tertullianus, Apologeticus 12, Eusebius, Kyrkohistoria, V, kap. 1, 7 och 8). Enligt den knappast helt tillförlitliga Historia Augusta ska Severus rentav ha förbjudit konvertering till judendomen och ålagt konvertiterna svåra straff, samt ha stiftat en liknande lag beträffande de kristna (Aelius Spartianus, Severus, 17). Visserligen kan man tänka sig att Severus förföljelser inte omfattade själva Rom (ty de förföljelser som nämns av kyrkofäderna äger rum på andra platser i imperiet), men det är likväl anmärkningsvärt att en kristendomsfientlig kejsare skulle godta att en av ordningens uppehållare i huvudstaden skulle bära ett tillnamn, som enligt Tertullianus för ”hedningar” var liktydigt med ordet ”kristen” och sålunda påminde om den skadliga kristna vidskepelse (jfr Suetonius Nero 16.2) vars anhängare tidigare ska ha straffats såsom mordbrännare (Seneca-Paulus-korrespondensen XII, 6). Som synes nedan förekommer i samma inskription ”ACIDI CHRESTE”, vilket har angetts skall uttydas Agidius Chrestianus (Silvia Cappelletti, The Jewish Community of Rome: From the Second Century B.C. to the Third Century C.E., 2006, s 75, n 29). “Chreste” är dock en grammatisk form av “Chrestus” (vilket var ett vanligt namn bland slavar och frigivna) precis som “Chrestiane” är en grammatisk form av “Chrestianus”. Mannen, som tjänade som vexillarius, hette således sannolikt Agidius Chrestus (och så återges namnet även i andra framställningar, t.ex. i Wilhelm Henzen, Ephemeris Epigraphica, 1881, s 356).

Ovan: En bit av inskriptionen med medlemmar av den första nattväktarkohorten (I cohortes vigilum), såsom den återges i Raffaele Fabretti, Inscriptionum Antiquarum Quae in Aedibus Paternis Asservantur, 1699, s 261.

Angående det ofta förekommande namnet Epaphroditus, vilket var mycket vanligt bland tjänstefolket i första århundradets kejsarfamilj, kan det konstateras att grekiskans Ἐπαφρόδιτος (Epafroditos ) betyder ungefär älskvärd eller charmig, och på latin stavas Epaphroditus. En Epafroditos nämns i Filipperbrevet 2:25, och Paulus kallar denne för broder, medarbetare och medkämpe. Denne Epafroditos skickades till Paulus under dennes fångenskap, med rökelse som gåva från församlingen i Filippi (Fil. 4:18), och skulle sedan skickas tillbaka till församlingen (2:28), kanhända medtagandes själva Filipperbrevet. Epafroditos hade blivit allvarligt sjuk ”i sitt arbete för Kristus”, men hade tillfrisknat då ”Gud förbarmade sig över honom” (2:27-30). Brevet till de kristna i Filippi är månne skrivet från Rom, enär Paulus framför en hälsning från de heliga ”som arbetar vid kejsarens hov” (4:22) och talar om ”pretoriet”, som det kejserliga gardet i betydande städer kallades (1:12), men även andra förslag på var fångenskapen ska ha ägt rum har framförts (såsom Caesarea). Några fler personer som bar namnet Epaphroditus nämns inte i Nya Testamentet. En annan känd Epafroditos var en frigiven som tjänade som kejsar Neros privatsekreterare, och ska ha varit behjälplig vid Neros självmord år 68 vt och fördenskull sedermera fick plikta med livet efter dom av kejsar Domitianus (detta enligt Suetonius, Nero 49 och Domitianus 14).

Men vad står det egentligen i den aktuella inskriptionen avseende tjänaren Epaphroditus vid kejsar Caligulas hus? Om detta berättas i nästa och sista delen av denna korta inläggsserie.

(Del 2 av artikeln återfinns här.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: