De tidiga kristnas uppfattning om utformningen av det redskap Jesus ska ha hängts upp på

3 april, 2011 den 21:09 (korsfästelse)

Efter att tidigare i Korsfästning eller pålning – det är frågan ha redogjort för Gunnar Samuelssons doktorsavhandling Crucifixion in Antiquity: An Inquiry into the Background of the New Testament Terminology of Crucifixion, tänkte jag nu ta mig an de senare kristna föreställningarna om den korsfäste Jesus. Samuelssons undersökning inriktade sig på betydelsen av de ord och de beskrivningar av upphängningar av människor som förekom fram till Nya testamentets tillkomst, där vad jag kan minnas Josefus och evangelierna ungefär vid sekelskiftet år 100 utgjorde de senaste källorna.

Samuelsson visade att de grekiska, latinska, arameiska och hebreiska ord och uttryck som förekommer, aldrig uttryckligen klargör om de upphängningsredskap som användes verkligen var utrustade med en tvärbjälke så att redskapet bildade ett kors. Det är dock inte så att Samuelsson hävdar att Jesus inte skulle ha korsfästs; han endast påpekar att orden och beskrivningarna i Nya Testamentet inte ger någon säkert ledning om den saken. Frågan som jag nu ämnar ta upp är hur de första kristna uppfattade detta. Jag ser dock inte detta som ett inlägg i striden om huruvida Jesus korsfästes eller pålades, eftersom jag ändå betvivlar den historiska riktigheten i evangeliebeskrivningen.

Den äldsta och första officiella avbildningen av Jesus upphängd på ett kors är från 400-talet. Det är en avbildning av Jesus upphängd på ett kors på en dörr till kyrkan Santa Sabina i Rom. Det rör sig om en träpanel där korsfästelsescenen finns utskuren. Denna avbildning som återges nedan är daterad till ca år 432 vt.

I denna korsfästelsescen med Jesus flankerad av de båda rövarna på korset, syns näppeligen några kors. Alla tre gestalter står på vad som kan tolkas som ett fotstöd och det är egentligen endast vid händerna och underarmarna som korset kan uppfattas när det sticker ut något vertikalt ovanför och utanför dessa, och möjligen kan även spikar genom händerna skönjas. Likaså kan man uppfatta den horisontella stolpen ovanför huvudet på rövaren till vänster i bilden. Noterbart är att Jesus’ och rövarnas armar är böjda vid armbågarna. Detta är alltså ingen realistisk avbildning av korsfästa människor eftersom de står på en avsats med böjda armar och händerna fastnaglade.

Från samma tid finns ytterligare en avbildning av Jesus på ett kors. Den förekommer på en elfenbensplatta som nu finns på British museum och som ursprungligen suttit på ett fyrkantigt skrin. De övriga tre plattorna finns också bevarade och skildrar andra scener ur passionsberättelsen. Plattorna dateras till ca 420–430 vt. På den ena plattan finns nedanstående scen avbildad.

Till vänster finns Judas avbildad hängande från ett träd och blodspengarna ligger inunder. Jesus är avbildad med sina armar utsträckta och med benen parallella så att han själv bildar ett perfekt kors. Klart är att han är fastsatt på ett kors även om detta kors till stora delar är dolt av hans kropp. Men vi ser korsets lodräta stolpe inunder honom och detta fortsätter bakom kroppen. Tvärslån sticker ut något utanför armarnas sidor och spikarna genom de båda händerna måste givetvis också tränga in i något bakom händerna. Det går inte att direkt avgöra om stolpen fortsätter ovanför tvärslån så att ett ”riktigt” kors (†) bildas eller om korset har en T-form (alltså ett Taukors) emedan huvudet skymmer vad som kan tänkas finns bakom. Fast ovanför huvudet finns en ”platta” med inskriptionen ”judarnas konung” (REX IVD[aeorum]) och denna platta måste rimligen vara fäst vid något. Det enda som kan finnas ovanför en Jesus som är fastsatt på en fristående korsformad upphängningsanordning är den lodräta stolpen, vilken därmed sträcker sig ovanför Jesus’ huvud. Därigenom står det klart att Jesus avbildas uppspikad på ett kors av modellen †.

Inte heller avbildningen av den korsfäste Jesus på elfenbensskrinet är en realistisk avbildning. Kroppens tyngd skulle göra att den korsfäste sjönk neråt och en perfekt korsform skulle därmed inte kunna upprätthållas. I båda dessa fall handlar det således inte om avbildningar av en verklig Jesus som korsfäst utan om att gestalten Jesus har spikats fast på ett kors. Alltså, avbildningarna visar inte en korsfäst person utan en gestalt som fästs vid ett kors.

Genom konsten kan således fastslås att kristna på tidigt 400-tal ansåg att Jesus hängdes upp på en stauros som var formad som ett kors och inte som en lodrät påle. Men frågan är hur långt bakåt i tiden denna föreställning går att spåra? Som tidigare visats går det inte i sig att använda de grekiska och latinska ord som kyrkofäderna brukar för att beskriva Jesu död, då dessa uttryck kan avse upphängningsanordningar såväl med som utan tvärbjälke.

Det finns utöver dessa båda 400-talsavbildningar också tre äldre miniatyravbildningar från östra Romarriket bevarade. Detta rör sig då om privata föremål och inte som dörren i Santa Sabina om officiella utsmyckningar. Två av dessa föremål är sannolikt smycken eller smyckesliknade föremål från 300-talet. Det ena av dessa finns avbildat inunder.

Detta smycke dateras till 300-talet. Vi ser en gestalt fastsatt vid ett kors flankerad av sex mindre gestalter på var sida om sig. Överst finns inskriptionen ΥXΘVC. Eftersom I ofta ersattes med Υ och Υ ofta skrevs V, avses rimligen IXΘΥC. Detta utgör initialerna i Iêsous Christos Theou Yios Sôter, ”Jesus Kristus Guds Son Frälsaren”.  Den korsfäste Jesus och de tolv står alla på en lägre fastsatt tvärbjälke. Jesus’ armar är böjda vid armbågarna och handlederna förefaller snarare fastbundna än fastspikade. Det går inte säkert att avgöra om den lodräta stolpen fortsätter bakom Jesus’ huvud ovanför den övre tvärbjälken.

Nästa avbildning nedan utgörs troligen också det av ett smycke.

Även detta dateras till 300-talet och också i detta fall är den korsfäste flankerad av sex gestalter på var sida. Inskriptionen lyder EHCOX – – – PECT – – – O – – – C; alltså EHCO XPECTOC (Jesus Kristus). Fast i både Iêso och Christos är det stavat Eêso och Chrestos, alltså E i båda fallen. Jesus står på ett fotstöd med något särade raka ben och armarna sträckta rakt ut åt båda hållen.

Det äldsta föremålet är en magisk amulett från slutet av 100-talet eller början 200-talet som påträffades i Gaza. Detta är samtidigt sannolikt den äldsta avbildningen av Jesus på korset. Bilden återges nedan, också den kraftigt uppförstorad:

Inledningen av inskriptionen lyder ΥIE – – – ΠAT – – – HPIH – – – COΥX – – – PICTE som blir ΥIE ΠATHP IHCOΥ XPICTE, alltså ”Yie Pater Iesou Christe”. Detta är en något märklig blandning av grekiska och latin och det betyder ”Son Fader Jesus Christus”. Här finns också en mycket tidig läsning ”Christus” med ”i”. Men det är inte nog med att Jesus omnämns. På samma amulett finns också de egyptiska namnen Badetophoth och Satraperkmepthe,[1] så klart är att besvärjelserna kunde avse fler än Jesus.

Armarna är böjda och fastsurrade under tvärbjälken; benen är likaledes böjda och fötterna svävar utan stöd. Det går ej att se någon stolpe som sticker upp ovanför tvärbjälken, men denna del kan skymmas av huvudet. Detta ser för övrigt förvridet ut med en lång nos. Det skulle kunna förklaras av att miniatyren är så liten och huvudet därmed var svårt att forma, och kanske också att det kan vara en optisk synvilla på grund av exempelvis en skugga.

Två ytterligare avbildningar bör också tas med. Smycket nedan visar Jesus med utsträckta armar och någon till höger som i tillbedjan.

Detta föremåls ålder är omdiskuterad, där de tidigaste dateringarna förlägger föremålet till ca år 200 medan andra talar om 800-talet och senare. Jesus är avbildad från sidan med böjda knän och utsträckta armar; men det finns inget kors.

Slutligen har vi då den så kallade Alexamenos-graffitin. Det rör sig om ett väggklotter från Rom gjort sannolikt någon gång under perioden från nollhundra- till två-hundratalet, med tvåhundratalet som den troligaste tiden. Bilden föreställer en människa med ett åsnehuvud upphängd på en korsliknande ställning. Nedanför står en pojke, Alexamenos.

Klottret brukar tolkas som en nidbild av att de kristna dyrkade en korsfäst åsna, det vill säga Jesus. Men denna tolkning är långt ifrån oproblematisk.

Det finns nämligen en gammal föreställning om att judarna tillbad en åsna eller ett åsnehuvud. Från 200-talet fvt till 200-talet vt upprepas denna anklagelse mot judarna många gånger av både grekiska och romerska författare. Under hundratalet överförs beskyllningen också på de kristna, vilka den stora majoriteten såg som judar. En annan omständighet är tecknet Y uppe i bildens högra hörn. De gnostiska sethianerna, som tillbad guden Tyfon-Seth, hade åsnehuvudet som en symbol, och på det stora antalet avbildningar i Rom med guden Tyfon-Seths åsnehuvud förekommer alltid symbolen Y till höger om åsnehuvudet.[2]

Dessutom kan åsnan kopplas samman med kulten av Dionysos eller Bacchus. Åsnan avbildas ofta tillsammans med Dionysos och betraktades som helig. Den var en symbol för att de kroppsliga lidelserna upphörde genom döden. Detta bör tas i beaktande i samband med att jag i kommande inlägg kommer att belysa den lilla konformade cylinder som bär inskriptionen OPΦEOΣ BAKKIKOΣ och alltså avbildar Dionysos/Orfeus som korsfäst.

I vilket fall ansåg kristna senast ca år 200 att Jesus hängdes upp på en stauros som var korsformad. Detta går att konstatera också genom uttalanden av kyrkofäder. Exempelvis skriver Minucius Felix följande:

”Ty när du tillskriver vår religion dyrkandet av en brottsling och hans kors kommer du långt ifrån sanningen, när du antingen tror att en brottsling förtjänade eller att en dödlig människa kunde vara i stånd att bli trodd vara Gud. Verkligen bedrövlig är den människa vars hela förhoppning är beroende av en dödlig, ty dylika förhoppningar upphör med dennes död … Vidare varken dyrkar vi eller önskar oss kors … Dina segertrofeer inte bara efterliknar utseendet på ett enkel kors, utan också det av en man fäst vid detta. Med säkerhet ser vi naturligt korsets tecken i fartyget när det förs med fulla segel …” (Ante-Nicene Fathers, Vol. 4, s.191, kol. 2. Ages Digital Library, Vol. 3, s.378)

Minucius Felix skrev detta antingen i slutet av 100-talet eller i början av 200-talet. I början av 200-talet skriver också Tertullianus följande:

”Dock sträcker vi våra händer inte bara uppåt utan även åt sidorna, och efter förebild från Herrens lidande bekänner vi oss till Kristus även i bön.” (Tertullianus, On Prayer, CHAP. XIV.–APOSTROPHE.)

Slutligen kan också sägas att i flera äldre handskrifter låter man stilistiskt utforma ordet stauros så att det liknar en korsfäst person. Detta gör man genom att förkorta ordet så att det skrivs s (tau-rho) s, där man låter det båda grekiska bokstäverna tau (Τ) och rho (Ρ) korsa varandra och bilda en form som åskådliggörs i bilden till höger. Det äldsta belägget för detta kommer från Papyrus Bodimer II (p66) från ca år 200. Sidan 137 ur denna återges nedan.

Fragmenten innehåller delar av Johannesevangeliets 19:e kapitel. I bilden inunder är de aktuella delarna ur  Joh 19:16–19 urklippta och markerade.

I 19:16 uppe till vänster skrivs verbet staurothe som s(†)the; i 19:18 till höger skrivs verbet estaurosan som es(†)an. I den nedersta raden till höger som är mycket svårläst förkortas substantivet staurou som s(†)ou. Framför allt bilden uppe till vänster ser nästan ut som en liten gubbe på ett kors på en kulle.

Roger Viklund, 2011-04-03

---

[1] Allyson Everingham Scheckler and Mary Joan Winn Leith, The Crucifixion Conundrum and the Santa Sabina Doors, s. 71.

[2] Jewish Encyclopedia.

---