En uppföljning till mitt inlägg på Newsmill

Nilsson5.png

En av orsakerna till att jag skrev min förra artikel, Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas, var att försöka lyfta frågan om Jesu existens bort från person (där den inte hör hemma) till sak (där den hör hemma). Mikael Nilsson har skrivit ytterligare ett inlägg och denna gång i sak: Ytterligare några fakta som talar emot Jesus historicitet. Nilsson fokuserar i detta inlägg på paralleller, dels med andra gudssöner, då främst Dionysos och Asklepios, dels med gammaltestamentliga passager.

Roger Viklund, 2011-05-30

Annonser

Mikael Nilsson svarar Dick Harrison på Newsmill

Mikael Nilsson svarar Dick Harrison på Newsmill; Harrison förbigår kritiken med talande tystnad. Det är ett punkt-för-punkt-bemötande som jag numera länkar till genom Way Back Machine.

Nilsson9

Några utdrag ur artikeln med inledande ingress:

”I stället för att bemöta kritiken mot hans teorier lägger Dick Harrison ut villospår. Man kan fråga sig varför Harrison är så ovillig att acceptera att en historisk person kan vara påhittad i detta fall.  Det vore inte första gången det händer – den schweiziska nationsgrundaren Wilhelm Tell är ett annat bra exempel. Det skriver Per Mikael Nilsson i en replik.”

”I sitt svar visar Dick Harrison att han inte har för avsikt att bemöta den kritik som jag levererar mot hans inlägg om bevisen för Jesus som historisk person. Istället lägger han ut villospår för att avleda uppmärksamheten från det som frågan egentligen gäller, nämligen 1) hans märkliga tillämpning av källkritiken samt 2) hans dåligt underbyggda argumentation angående bekräftelser av Jesus historicitet i icke-bibliska källor. En huvudpoäng i Harrisons villospår är att de som förnekar en historisk Jesus är ”konspirationsteoretiker” av samma sort som de som hävdar att NASA aldrig genomförde månlandningen.

Trots att Harrisons svar inte tar sig an min egentliga kritik så skall jag ändå gå igenom hans svar punkt för punkt och visa varför Harrison är fel ute även denna gång.”

Liknelserna med konspirationsteorier om NASA och månlandningen är bara löjeväckande så jag lämnar den därhän. Det får Harrison stå för själv.

2. Exempel från fall som inte har något med Jesusfallet att göra är i princip helt irrelevanta i sammanhanget. Man kan inte motivera godtagandet av en tveksam berättelse med att ”vi har accepterat andra historiska personer på lika dåliga eller sämre grunder”. Dessutom skjuter Harrison sig själv i foten med dessa exempel eftersom dessa figurers historiska grund styrkts just med den typ av material som lyser med sin frånvaro i Jesus fall. Harrison säger sig vara medveten om detta, men drar ändå upp dessa fall till diskussion.”

”Slutligen säger jag det igen: Harrison förbigår det faktum att jag visar att han har HELT FEL angående de andra källornas relevans för frågan om Jesus historicitet med total tystnad. Han har ingen koll på vad dessa källor egentligen innehåller för uppgifter och därför verkar han helst vilja glömma att han tog upp dem i sitt blogginlägg.

4. Varför Jesus skulle ha uppfunnits i ett senare skede är svårt att förstå. Det finns ingen anledning att anta att det gick till så. Det är ju runt denna figur hela ifrågasättandet av den rådande judendomen kretsar. Som sagt, jag finner det inte alls svårt att tänka mig att Jesusgestalten uppfanns för att motivera de reformer som man ville ha till stånd genom att placera källan till de nya påbuden i en gestalt avlad av gud, med absolut auktoritet på alla områden. Att detta gjordes vet vi de facto då det är detta som hela NT handlar om. Att talet om att Jesus var guds son eller Messias, uppväckte döda, själv uppstod osv. är uppdiktat av sektens egna historiemakare (Harrison skulle kalla dem konspiratörer), det är nog Harrison och jag överens om – hoppas jag!

Det vi strider om här är endast detaljen om den figur som sägs ha besuttit alla dessa helt orealistiska och löjliga kvaliteter verkligen var en historisk person eller inte.”

”Frågan om vad som skulle övertyga mig är ganska enkel. Kan bevis presenteras som håller för granskning så är jag inte främmande för att acceptera en historik modell för bibeljesus. De kristna däremot, kommer aldrig att övertygas eftersom bevis inte är en faktor för dem. De hänvisar endast till vetenskapares åsikter då de stöder deras egna förutfattade meningar. Kanske kan Harrison ta sig tid att besvara min ursprungliga kritik av hans blogginlägg och då ta sig an sitt uttalande om de icke-bibliska källorna på allvar?”

 

Mikael Nilsson på Newsmill – Historiker: Hur kan Dick Harrison tro på Jesus?

I artikeln Historiker: Hur kan Dick Harrison tro på Jesus? följer Mikael Nilsson upp sin artikel från förra månaden i Vetenskap & Historia (se mitt inlägg Mikael Nilssons syn på Jesusfrågan) med ett bemötande av Dick Harrisons blogginlägg Fanns Jesus? Det är samma blogginlägg som jag tidigare bemötte i Dick Harrisons syn på Jesusfrågan och våra slutsatser är i många stycken desamma, men inte helt överensstämmande.

Nilsson7.png

Nilsson påpekar att …

Dick Harrison utelämnar ett helt avgörande källkriterium, nämligen äkthetskriteriet. Han verkar helt enkelt ta källornas äkthet för given. Detta är en allvarlig försummelse som är förvånande när den kommer från en av Sveriges mest kända och framgångsrika historieprofessorer.”

Vad Nilsson menar är väl att det knappast har någon betydelse när en källa nedtecknades om den i sig inte är sann, vilket givetvis är en riktig iakttagelse. Vidare invänder han mot Harrisons åberopande av Paulus som vittne, noterar att Paulus inte träffade Jesus, bara skriver vad han fått berättat för sig och att det är ”uppenbart att Paulus egentligen inte visste någonting om vare sig Jesus liv eller hans läror och gärning.” Eftersom ”Paulus påstår sig ha träffat apostlarna Jakob, Johannes och Kefas” anser Nilsson detta vara ” väldigt konstigt”.

Nilsson skriver att ”Harrisons bedömning av evangelierna visar prov på en förvånande okunnighet och godtrogenhet.” Sedan tar Nilsson upp de historiker Harrison förlitar sig på och med rätta avfärdar dem som Jesusvittnen.Hur bräcklig framför allt Josefus, men även Tacitus och Suetonius, är som Jesusvittnen tog jag själv upp på Newsmill för ett år sedan: Finns Jesus bevittnad utanför Nya testamentet? Gällande Mara bar Serapion, vars brev Harrison utan förbehåll daterade till 70-talet, skriver Nilsson följande:

En datering av brevet är omöjlig. Var Harrison fått uppgiften att det skrevs på 70-talet är en gåta. Detta är om något ett exempel på bristande källkritik! Som bevis för Jesus existens kommer det ingenstans.”

Det är mycket vanligt att både Mara och Thallos förläggs till 70-talet och detta ofta utan några förbehåll. Dylika tilltag inger ju inte något förtroende för den skribent som dristar sig till något så pass osant.

Vidare påpekar Nilsson att den som verkligen borde ha nämnt Jesus men inte gjorde det var Filon av Alexandria. Filons tystnad angående Jesus är märklig.

Filon av Alexandria räknas som sin tids störste judiske filosof, verkande i Platons anda. Han utövade för övrigt stor påverkan på Klemens av Alexandria. Filon föddes i Alexandria omkring år 20 fvt och dog cirka 50 vt. Filon uppvisar tydliga gnostiska drag, även om det är en annan form av gnostisk förkunnelse än den som ofta förknippas med senare tiders gnostiker. Filon behandlade såväl religiösa som filosofiska spörsmål, och hans fokus låg ofta på judarnas förehavanden. Han berättar bland andra om esseerna (Quod omnis probus liber sit, 12–13, § 75–91) och Pontius Pilatus (Leg Gai 302) och han besökte även Palestina (De Providentia 2:64). Dessutom blev Filons ene brorson, Tiberius Alexander, prokurator i Judeen och härskade där från år 46 till år 48, och hans andre brorson Markus Alexander gifte sig ca år 42 med den Berenike som var syster till kung Agrippa II. Det var samma Berenike som ca år 59 umgicks med Paulus under hans fångenskap i Caesarea (Apg 24–26). Filon borde rimligtvis ha hört talas om Jesus men nämner varken honom eller någon kristen rörelse i sina drygt femtio kvarvarande skrifter.

Nu anser jag att en enskild persons tystnad går att bortförklara utan allt för stora problem. Det kan bero på tillfälligheter, som att allt denne skrev om Jesu har förkommit. Det är den ackumulerade effekten av de mångas tystnad som utgör den verkligt tunga invändningen.

Till de vars tystnad om Jesus är märklig räknas den judiske historikern Justus från Tiberias som i sitt verk Palestinska historia, skriven omkring år 80 vt, inte nämner Jesus. Andra ovittnen (som vi säger lägre norrut) är de båda romerska stoikerna och filosoferna Lucius Annaeus Seneca d.y. (ca 4 fvt–65 vt) och Musonius Rufus (ca 30–108 vt). En annan som kunde ha nämnt Jesus var historikern och filosofen Plutarchos (ca 45–120 vt). Vi har Dion Chrysostomos (också ca 45–120 vt), som var en romare med kyniska och stoiska ideer, och Epiktetos (ca 55–135 vt), vilken var en moralfilosof med inriktning på religion. Han undervisade i Rom fram till 89 vt. Men ingen av dessa eller någon annan under nollhundratalet verksam nämner Jesus eller ens kristendomen.

Nilsson sammanfattar sin artikel med följande:

”Harrison verkar inte förstå att evangelierna inte kan användas för att bevisa det som påstås i dem. Innehållet måste styrkas av information från annat håll, precis som i fallet med andra historiska personer som vi vet extremt lite om, om vi skall få ut kunskap om sanningshalten av det som sägs ha inträffat.”

Roger Viklund, 2011-05-12

Är Tacituspassagen trots allt förfalskad? – Michel Dubuisson

Efter min recension av Mikael Nilssons artikel från Vetenskap & historia nr. 4 2011 där Nilsson ger sin syn på Jesusfrågan, blev jag intresserad av hans hänvisning till Michel Dubuisson och dennes kasusargument till stöd för att Tacitus inte skrev meningen om att Pilatus avrättade Christus. Jag har därför sysselsatt mig med att studera vad Dubuisson säger i artikeln Le «procurateur» de Judée,[1] trots att jag inte alls kan franska. Mikael Nilsson skriver följande:

I artikeln ”Le ’procurateur’ de Judee” visar religionshistorikern Michel Dubuisson att valet av grammatikalisk kasus i avsnittet där Pilatus sägs ha dödat Jesus är ännu ett skäl till att betvivla dess äkthet. På latin står: ”[…] per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”. Det här är märkligt, skriver Michel Dubuisson, därför att per + ackusativ på latin hänvisar inte till den som gör något utan till dennes ”mellanhand” eller ”förmedlare”. Vems mellanhand var då Pilatus? Jo, judarnas förstås! Det här synsättet stämmer dock misstänkt väl överens med NT:s tolkning. Ska vi verkligen tro, frågar Michel Dubuisson retoriskt, att Tacitus, en romersk historiker helt utan sympati för den kristna tron, såg på Pilatus agerande på det sättet?

Dubuisson bygger i sin tur på Léon Herrmann,[2] vilken enligt Dubuisson ansåg att imperitante [”Tiberio imperitante”] var ett ovanligt uttryck hos Tacitus («une expression inhabituelle chez Tacite») men utan att han uppger varför det var ovanligt. Tiberio imperitante är en så kallad ”ablativus absolutus”; en konstruktion som används ofta på latin på samma sätt som vi använder kausala och temporala bisatser. Också Suetonius’ uttryck Chresto impulsore är en ”ablativus absolutus”. Men enligt Dubuisson motsäger Herrmann sig själv genom att återge fem paralleller hos Tacitus där denne använder ”ablativus absolutus” i samband med kejsare.

Dock finns det enligt Dubuisson en anomali i Tacituspassagen, ty om Tiberio imperitante är en ”ablativus absolutus” ska detta sättas före textpartiet ”per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” (vilket utgör en enhet). Därigenom vill Dubuisson översätta det sistnämnda till «(qui) avait été exécuté par le procurateur Ponce Pilate»; alltså ”(som) hade avrättats genom prokuratorn Pontius Pilatus”. Vidare säger han det som Nilsson redogjorde för, nämligen att per + ackusativ inte avser den som verkställer själva handlingen. I så fall skulle inte per (genom) utan ab (av) ha använts. Vidare frågar sig Dubuisson om vi verkligen ska tro att Tacitus framställer Pilatus som den som själv avrättade Jesus. I stället avser per hans [Pilatus’] verktyg (instrument) eller mer exakt hans mellanhand, förmedlare (son intermédiaire); det vill säga att åstadkomma något genom [med hjälp av] någon annan. Cicero säger i ”försvarstalet för Sextus Roscius (112)”: Recede de medio; per alium transigam, vilket torde bli ”jag genomför mina affärer med hjälp av någon annan”, eller något liknande. Dubuisson frågar sig om vi verkligen ska tro att Tacitus i likhet med vad den kristna traditionen gör gällande, såg Pilatus som endast ett instrument i händerna på judarna?

Låt oss då skåda vad per och ab egentligen avser. Så här uppges på en sida där språket i Tacituspassagens gås igenom:

Tiberius:  second emperor (born 42 BC), ruled from AD 14 to his death in AD 37…

imperito, -are:  be emperor; Tiberio imperitante is abl. abs.; translate with a temporal clause or phrase.

per(prep. + acc. of personal agent)  through.

procurator, -oris, m.:  governor (of a minor province).

Pontius Pilatus:  served as procurator of Iudaea from AD 26 to AD 36…

Prepositionen per plus ackusativ av agenten betyder således genom. Så här skriver Silvia Luraghi  i Constituent Syntax: Adverbial Phrases, Adverbs, Mood, Tense:

”Occasionally, per with the accusative may occur with passive verbs and come close to Agent. However, choice of a per rather than ab phrase always implies that the state of affairs is brought about in the interest of another participant.” (s. 58)

Med andra ord när en latinsk författare väljer per framför ab avser denne ”alltid” att situationen har åstadkommits i någon annan parts intresse. Luraghi fortsätter:

”It can be remarked that the per phrases always occur in passages where some other agent is implied who exerts intentionality.” (s. 59)

Alltså, per används alltid i fraser där det är underförstått att någon annan avsiktligt agerar.

Jag vill översätta:

” Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”

till

”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade.”

Léon Herrmann översätter på följande sätt:

«Celui dont vient ce nom (Christiani), le Christ, fut livré au supplice lorsque Tibère gouvernait par l’intermédiaire de Ponce Pilate son procurateur»

Detta torde bli ungefär:

“Upphovsmannen till detta namn, Christus överlämnades att straffas när Tiberius regerade genom sin prokurator Pontius Pilatus”

Latinets supplicio betyder “att straffa” och vanligen avses då dödsstraff.

Med andra ord så innebär valet av per (genom, medelst, med hjälp av) framför ab (av) att det inte är Pilatus som låter avrätta Jesus utan att Pilatus med hjälp av någon låter avrätta Jesus. Eftersom Tiberio imperitante är ett fast uttryck, en ”ablativus absolutus”, som ska sättas före textpartiet per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat sker avrättningen av Christus med mellanhänder genom Tiberius’ prokurator Pilatus. De enda mellanhänder som kan komma på tal bli i så fall judarna, vilka genom den kristna traditionen sägs ha överlämnat Jesus och utövat press på Pilatus för att han skulle genomföra avrättningen.

Att lägga till ord som inte finns i texten, såsom överlämnades och sin, är förvisso tveksamt. Men språk är uppbyggda på olika sätt. Jag kommer att tänka på Hemliga Markusevangeliets ”gumnos gumnô” som alldeles ordagrant betyder ”naken med naken”. Fast det är ändå rätt att översätta detta grekiska uttryck till ”naken man med naken man” eftersom den form som orden står i klargör att det rör sig om män. Det första ordet är maskulinum singular, det andra kan vara antingen maskulinum eller neutrum, men neutrum är osannolikt. Kvinnliga väsenden är helt uteslutna.

I vilket fall, om Dubuisson har rätt, så ”förmedlades” snarare avrättningen till Pilatus; alltså det skedde genom hans försorg. Därmed är det underförstått att det var judarna som låg bakom och rimligen något som Tacitus inte skulle ha skrivit eller ens varit medveten om. Att Tacitus så uttryckligen skulle ha förmedlat kristna värderingar om judarnas skuld i dödandet av Jesus förefaller minst sagt vara osannolikt.

Roger Viklund, 2011-04-14


[1] Michel Dubuisson, Le «procurateur» de Judée (Revue belge de philologie et d’histoire. Tome 77 fasc. 1, 1999. Antiquite – Oudheid. pp. 131-136).

[2] L. Herrmann, Chrestos. Témoignages païens et juifs sur le christianisme du premier siècle, Bruxelles, 1970.

Mikael Nilssons syn på Jesusfrågan

Samtidigt som Dick Harrison uttrycker sin övertygelse om att Jesus har funnits, kommer Vetenskap & Historia ut med en artikel skriven av filosofie doktorn i historia, Mikael Nilsson, där denne hävdar ”att det finns många och goda skäl till varför Jesus historicitet både kan och bör ifrågasättas.”

Mikael Nilsson menar att vi helt enkelt ”saknar trovärdiga källor som bekräftar hans existens”. Nilsson menar att det källkritiska läget är ”ytterst besvärligt” bland annat för att de religiösa källorna är tendentiösa och inte var tänkta att vittna om historiska händelser. Detta gör att ett av de kriterier Nilsson som historiker beaktar, nämligen tendens inte fyller kravet. Detta gör enligt Nilsson heller inte övriga krav som närhet, beroende och äkthet.

Närhetskravet fallerar för att ingen av evangelieförfattarna själva bevittnat det de skrev om och för att Paulus’ brev inte innehåller några detaljer om Jesu liv. Nilssons syn på beroendet tog jag upp i mitt förra inlägg: Dick Harrisons syn på Jesusfrågan. Där redogörs för varför Nilsson anser att kriteriet underkänns; nämligen för att evangelierna ”är baserade antingen på varandra eller på okända källor som vi inte kan avgöra värdet på.”

Nilsson hävdar dock att ”det största problemet har att göra med äktheten”. Med hänvisning till Bart D. Ehrman påpekar Nilsson att vi saknar originalen och endast har ”kopior av kopior av kopior (etcetera)”. Han hänvisar till berömda tillägg som slutet på Markusevangeliet och berättelsen om äktenskapsbryterskan i Joh 8:1–11. Av någon för mig okänd anledning hävdar Nilsson dock att denna berättelse (och kanske också de tolv sista verserna i Markusevangeliet) bekräftas först på 1100-talet. Han skriver: ”… vilka [min fetning] dyker upp i ett grekiskt manuskript först på 1100-talet.” Men berättelsen om äktenskapsbryterskan är betydligt äldre än så, även om det är ett tillägg. Det är sant att det är en berättelse som saknas i alla äldre handskrifter men som senare infördes på olika ställen, även i Lukasevangeliet. Den äldsta bevarade grekiska (och latinska) handskriften innehållande detta textstycke är dock Codex Bezae (både på latin och grekiska) från ca år 400. Och stycket finns omnämnt av kyrkofader Didymos den blinde på 300-talet och denne bekräftar att pericope adulterae på hans tid förekom i flera handskrifter.

Nilsson vänder sig därefter till de icke-kristna källorna och hävdar att Jesu existens inte heller är belagd där. Han skriver att …

”det ofta påstås att så är fallet genom Filo [sic!] av Alexandria, Mara bar Serapion, Plinius dy, Suetonius, Severius, Josephus och Tacitus. Av alla dessa är det dock bara den sistnämnda … som omnämner Jesu död på ett sådant sätt att det verkar bekräfta evangeliernas uppgifter”.

Varför Filon förekommer i denna uppräkning vet jag inte eftersom ingen väl kan påstå att han, som aldrig nämner Jesus, skulle kunna bekräfta dennes tillvaro. Det är också något underligt att Nilsson hävdar att endast Tacitus skulle kunna bekräfta evangeliernas uppgifter emedan Josefus definitivt gör detta om Jesuspassagerna hos honom skulle visa sig vara äkta. Jag kan bara anta att Nilsson anser det vara säkerställt att Jesuspassagerna hos Josefus är kristna förfalskningar och att han av den anledningen avfärdar Josefus. Jag håller i så fall med Nilsson eftersom också jag anser att det rör sig om förfalskningar, men jag skulle ändå ha uppskattat att han förtydligat sin position i frågan.

I vilket fall använder Nilson en stor del av utrymmet för att argumentera för att även Christus-omnämnandet hos Tacitus är ett senare tillägg. Nilsson anför fem orsaker till att betvivla dess äkthet.

1)      Att Pilatus benämns prokurator i stället för sin rätta titel prefekt.

2)      Att Tacitus knappast oreserverat skulle ”ha använt titeln Kristus eftersom detta innebar ett implicit erkännande av Jesus som judarnas smorde konung.”

3)      Att ingen av de tidiga kyrkofäderna hänvisar till detta stycke och att den förste som gör det, nämligen Severus, likväl utelämnar Kristuspassagen.

4)      Tacitus saknade anledning att nämna Kristus.

5)      Valet av grammatikalisk kasus. Nilsson hänvisar till religionshistorikern Michel Dubuisson och dennes artikel Le ’procurateur’ de Judée, vari han granskar uttrycket per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat (avrättades genom prokurator Pontius Pilatus). Dubuisson tycker detta är ett märkligt uttryck ”därför att per + ackusativ på latin hänvisar inte till den som gör något utan till dennes ’mellanhand’ eller ’förmedlare’.” Och eftersom per (genom) syftar på Pilatus (per procuratorem Pontium Pilatum) och Pilatus’ mellanhand var judarna (vilka ju försåg Pilatus med Jesus och därmed verkade som förmedlare) verkar detta misstänkt likt något en kristen skulle skriva.

De fyra första punkterna har jag mer utförligt behandlat i min Tacitus-serie med början här. Punkt fem har jag faktiskt aldrig tidigare stött på och måste undersöka grundligare (vilket jag nu också har gjort i: Är Tacituspassagen trots allt förfalskad? – Michel Dubuisson).

Nilsson skriver att det vore förödande för dem som anser att Jesus var en historisk person om Tacitus avfärdas, ty ”utan Tacitus finns helt enkelt inte en enda oberoende icke-religiös urkund som bekräftar att Jesus någonsin levt!” Nu kan man med fog hävda att även om Tacitus’ Jesusomnämnande är skrivet av honom är det likväl knappast oberoende, emedan uppgifterna sannolikt ytterst stammar från kristna.

Som avslutning konstaterar Nilsson att ”alla uttalanden om ’den historiske Jesus’ förblir spekulativa amsagor.”

Roger Viklund, 2011-04-13

Dick Harrisons syn på Jesusfrågan

Fanns Jesus? Det är den fråga Dick Harrison ställer sig och också besvarar i ett blogginlägg den 11 april 2011. Hans svar ligger i hans slutsats:

”Slutsats: om vi applicerar vanlig källkritik talar det mesta för att Jesus har existerat. För att förklara bort honom krävs att vi förutsätter kort minne och en stor dos godtrogenhet hos mängder av människor under decennierna efter korsfästelsen, samt att vi bygger in en (obevisbar) kristen konspirationsteori tidigt i historien. Då är det mycket lättare att anta att en person vid namn Jesus har levt.”

Men innan vi går händelserna i förväg tänkte jag syna Harrisons argument och argumentationsteknik. Harrison skriver i inledningen att han inser att han genom att ta upp denna fråga öppnar sig ”för åtskillig kritik”. Han skriver:

”För en kristen fundamentalist är allt i Nya testamentet bokstavligen sant. För mången hängiven anti-kristen ateist är det tvärtom: det mesta, även Jesus, är påhittat. När en forskare uttalar sig i ämnet stöter hon sig per automatik med båda falangerna, och med många andra.”

Nu betraktar jag mig vare sig som en kristen fundamentalist eller som en ateist, och faktiskt heller inte som anti-kristen, även om jag vet att vissa betraktar mig som sådan genom min ståndpunkt i historiefrågan. I vilket fall, Harrison är historiker, men att vara historiker innebär inte att man har detaljkunskap inom alla historiska områden. Jag vet därför inte hur insatt Harrison är inom Jesusforskningen, men väljer ändå att bemöta hans argument utifrån föreställningen att han också äger detaljkunskaper i ämnet och utifrån insikten att liknande argument inte sällan framförs också av religionshistoriker med specialinriktning mot den tidiga kristendomen. Man kan därmed betrakta min analys och kritik som en analys av och en kritik mot dessa synpunkter i allmänhet, även om de just i detta fall har formulerats av Harrison.

Dick Harrison påpekar att för honom som historiker handlar det om vanlig källkritik och då att källorna ”skall ligga så nära händelsen och personen i tid och rum som möjligt” och att deras inbördes beroende, liksom deras tendens, skall utvärderas. Detta anser jag givetvis vara helt i sin ordning. Däremot ställer jag mig frågande till det som sedan följer när Harrison gör sin kortfattade genomgång av det han anser vara viktigast att framhålla – och då förutsätter jag, gjord med utgångspunkt från ovan nämnda sagda.

Harrison hävdar att källorna ”är ovanligt många, sett ur forntids- och antikhistoriskt perspektiv, och de ligger de omtalade händelser närmare i tiden än många andra antika och medeltida källor befinner sig i förhållande till sina händelser.” Frågan är dock om detta är sant. Det är sant att ”källorna” i Nya Testamentet ligger händelserna relativt nära, dock kan jag inte finna en enda av dessa texter som verkligen bekräftar Jesu fysiska existens och samtidigt ligger händelser så nära i tiden att det är rimligt tro att någon som i vuxen ålder upplevt Jesu eventuella gärning kunde ha varit vid liv för att nedteckna dessa (huvudsakligen anonyma) texter. Vidare är de också att betrakta som religiösa vittnesmål; berättande källor och inte historiska källor, emedan fokus knappast legat på att skildra historien utan på att sprida en föreställning.

Harrison skriver:

”De fyra evangelierna nedtecknades mellan 60-talet och början av 100-talet. Om dateringen är korrekt borde det, vid tiden för de första evangeliernas tillkomst, ha funnits äldre män och kvinnor som mindes den historiska personen Jesus. Möjligheten att helt och hållet ljuga ihop en historia har varit begränsad.”

Men om dateringen inte är korrekt då? Det finns trots allt goda skäl att tro att alla evangelier är skrivna efter år 70 och inget som tvingar att något enda av dem är skrivet före år 100.

För dateringen av evangelierna, se mina blogginlägg:

Miraklet om legionen i svinen vilket daterar Markusevangeliet
Den vanhelgande skändligheten som datering av Markusevangeliet
Apostlagärningarna som grund för att tidigarelägga evangelierna
Ignatios’ brev – äkthetsfrågan och deras roll i dateringen av evangelierna
Evangeliernas datering – sammanfattning av min ståndpunkt

I ett försök att styrka att det i evangelierna finns en historisk kärna som går tillbaka på Jesus åberopar Dick Harrison ”beroendekriteriet” där han ”finner betydande inbördes olikheter evangelierna emellan”. Han säger vidare att om ”samtliga evangelier istället hade gått tillbaka på en enda berättelse, förmedlad av en enda källa, hade bevisvärdet sjunkit.”

Det verkligt intressanta med detta är att samtidigt som historikern Dick Harrison här hänvisar till beroendekriteriet som ett tecken på att Jesus har funnits, skriver historikern Mikael Nilsson i det nya numret av Vetenskap & Historia att ”då man utvärderar en källas trovärdighet” handlar det ”bland annat om äkthet, närhet, tendens och beroende. De religiösa urkunderna kan inte leva upp till något av dessa krav.” Så för Harrison tyder beroendekriteriet på att det finns en kärna av sanning som går tillbaka på Jesus medan det för Nilsson tyder på att det inte bekräftar hans existens. Hur kan då historiker se så olika på denna sak?

Till att börja med förstår jag att Harrison enbart har utrymme för några få exempel, men principen skall ändå gälla. Harrison ger två exempel, dels att Judas enligt Matteusevangeliet 27:5 hängde sig medan han enligt Apostlagärningarna 1:18 föll framstupa på marken så att buken sprack och inälvorna rann ut; dels att i ”skildringen av den romerska övermakten i allmänhet och Pontius Pilatus i synnerhet skiljer sig evangelierna kraftigt från varandra.” Enligt Harrison tyder detta på att ”det har funnits olika traditioner i omlopp, förmedlade av konkurrerande berättarkulturer”. Men enligt Nilsson är problemet med beroendet ”att evangelierna är baserade antingen på varandra eller på okända källor som vi inte kan avgöra värdet på.” Han fortsätter: ”Trots detta motsäger de varandra angående i princip allt det berättar. Endast huvuddragen är desamma.” Se nästföljande inlägg: Mikael Nilssons syn på Jesusfrågan

Vi kan som bekant med relativt stor säkerhet säga att Markusevangeliet skrevs först. Vi kan också säga att (de anonyma) författarna av Matteusevangeliet och Lukasevangeliet fritt kopierade ”Markus”. Så alla berättelser och uttryck som förekommer hos både Markus och någon av de övriga beror på att ”Matteus” och ”Lukas” kopierat ”Markus”. Vidare är de likheter som finns mellan ”Matteus” och ”Lukas” beroende av att de antingen kopierat varandra eller en gemensam källa.

De båda exempel som Harrison åberopar visar snarare på något annat, nämligen att traditionen har broderats ut över tid. Detta kan åskådliggöras så att det inte handlar om två parallella händelser om utgår från en verklig händelse utan om en seriell händelse som hela tiden utvecklas över tid. Förrädaren Judas (hebreiska Jehuda), som säkerligen är en symbol för judarna, är en förrädare (liksom judarna som inte vill komma till tro) och hans gärning och död blir allt värre ju längre tiden går. Hos Markus endast förråder Judas Jesus. Hos Matteus ångrar han sig och hänger sig. Hos Lukas (Apg) faller han till marken och inälvorna rinner ut i och med att buken spricker. Ännu senare, på 130-talet ska en viss Papias ha skrivit följande:

”Judas vandrade omkring i världen som ett slående exempel på gudlöshet. Kroppen svällde upp så att han inte ens kunde komma fram där en vagn med lätthet går in, ja, det gick inte ens för hans väldiga huvud för sig. De sade att hans ögonlock var så uppsvällda att han inte alls kunde se ljuset, och inte ens en läkare kunde se dem med hjälp av optiska instrument. Så djupt hade de sjunkit in. Hans blygd var vidrigare och större än allt avskyvärt. Vid naturbehoven flöt var och maskar från hela kroppen ut där till hans vanära. När han efter många kval och straff nått slutet på den plats som var hans egen – som de säger – så ligger platsen öde och obebodd ännu i dag på grund av stanken. Ja, ännu kan ingen gå förbi där utan att hålla sig för näsan. Så starkt var utflödet på marken från hans kropp.” (Apostoliska fäderna, Papiasfragment 3)[1]

Samma sak kan sägas gälla den” romerska övermakten i allmänhet och Pontius Pilatus i synnerhet”. Allt efter att tiden gick, kom evangelierna och senare skrifter att bli allt mer proromerska. Av de nytestamentliga skrifterna är sannolikt Lukasevangeliet och Apostlagärningarna (vilka troligen har samma författare) de mest proromerska. Detta skedde helt enkelt av realpolitiska skäl. Det skedde dels för att undgå förföljelse, dels för att attrahera fler anhängare och dels för att ”kyrkan” blev allt mer hellenistisk och därmed ville locka romare.

Sedan verkar Harrison förutsätta lögnen och konspirationen för att kunna förklara uppkomsten av en religiös föreställning, genom att han bland annat skriver att möjligheten därmed varit begränsad ”att helt och hållet ljuga ihop en historia”. Denna idé måste rimligen grunda sig på att man har en så stark uppfattning genom kristendomens egna föreställningar om att Jesus varit en sann människa, att man hellre gör jämförelser med historiska personer som Sokrates eller Julius Caesar än med mytologiska som exempelvis Dionysos och Herakles. Berättelsen om Jesus liknar mer de som omgärdar de mytologiska gestalterna. Kring dessa senare halvgudar kunde tydligen också föreställningar uppkomma utan att vi har skäl att tro vare sig att de har funnits eller att folk har ljugit ihop deras historia. Med andra ord kan osanna trosföreställningar uppkomma utan att någon medvetet behöver ha ljugit.

Harrison fortsätter:

”Faktum är att vi har ännu äldre källor, eftersom aposteln Paulus äldsta brev stammar från ca 50, mindre än tjugo år efter korsfästelsen. Detta gör det svårt att argumentera bort Jesu existens på basis av samtidighetskravet.”

Detta är ett mycket belysande exempel på att de som förkastar argumenten för en icke-historisk Jesus inte vet vilka dessa argument är. Detta är så vanligt att det snarare är regel än undantag. Om inte evangelierna anses utgöra en tillräckligt solid grund för att befästa Jesu historicitet vänder man sig till Paulus vars skrifter med viss säkerhet går att förlägga till 50-talet. Detta är tillräckligt nära i tiden för att man inte ska kunna påstå att Paulus var ovetande om Jesu existens. Därmed tror man sig också ha bevisat att Jesus har funnits, ity ”Paulus äldsta brev stammar från ca 50, mindre än tjugo år efter korsfästelsen.” Tydligen är Harrison, i likhet med flera religionshistoriker, omedveten om att just Paulus är ett av mina och många andra ahistoricitetsförespråkares främsta argument till att Bibelns Jesus inte har funnits. Ty Paulus må ha levt nära händelserna i tid, men han är samtidigt tillsynes omedveten om i princip allt utöver att Jesus korsfästes och uppstod; händelser som han snarare förlägger i en himmelsk sfär än på jorden. Tyvärr läser många Paulus genom glasögon färgade av evangelieföreställningarna och tolkar därför in sådant hos Paulus som han aldrig säger. Till detta kommer också harmoniseringar i samband med översättningar som får det att framstå som om Paulus säger detsamma som evangelisterna. I likhet med Harrison anser jag att Paulus levde tillräckligt nära i tiden för att veta vad som hade hänt. När han då verkar vara helt ovetande om Jesu liv på jorden, finns i stället möjligheten att inget heller hade hänt.

Därefter går Harrison från kristna källor till icke-kristna källor, av vilka han uppräknar de han rimligen ser som de viktigaste. Problemet är att dessa så kallade källor inte är så okontroversiella som Harrison förefaller betrakta dem. Nu medger givetvis ett kort blogginlägg inte någon större fördjupning, men jag hade ändå förväntat mig mer av reservation inför uppräkningarna av källorna, vilka är Plinius, Suetonius, Tacitus, Mara Bar-Serapion och Josefus.

Och även om dessa källor är från mindre än hundra år efter de tänkta händelserna, skall enligt Harrison deras inbördes beroende och deras tendens bedömas. Han hänvisar till att ”kortfattade notiser om Jesus och de kristna återfinns hos romarna Tacitus, Suetonius och Plinius den yngre, samtliga verksamma kring år 100”. Primärt har jag två invändningar mot det Harrison här skriver. Uppgiften att de var ”verksamma kring år 100” är visserligen riktig men det hade varit mer i sin ordning att säga att de alla skrev en bit in på 100-talet (i perioden ca 110–120 vt); en viktig distinktion då det inte handlar om hela den period de var aktiva utan faktiskt den tid då de bevittnar det de tros bevittna; samt att detta därmed sker närmare ett århundrade efter att Jesus tros ha dött. Vidare är uppgiften att det återfinns kortfattade notiser om Jesus och de kristna hos dessa tre både irrelevant och oriktig, emedan det bara eventuellt gör det. Ingen av dem nämner för övrigt Jesus.

Plinius bevittnar visserligen kristnas existens på hans tid (i början av 110-talet), men detta finns det väl ingen som betvivlar? Plinius ger oss ingen information alls om Jesus som eventuell historisk person, eller några upplysningar överhuvudtaget om honom. Plinius använder inte ens namnet Jesus utan bara titeln Christus och då enbart i samband med att kristna i ett fall smädade Christus i ett annat sjöng sånger till Kristi ära. Så vad Plinius alls kan bidraga till i frågan om Jesu historicitet förstår jag inte.

För mer information se min bloggserie om Plinius med start här: Plinius som Jesusvittne. Del 1

Suetonius skriver som bekant om en Chrestus som uppviglar judar på 50-talet. Det är en populär teori att Suetonius därmed skulle avse Jesus, fast några bevis för att så är fallet finns inte; däremot goda skäl anta att så inte är fallet. Så att åberopa Suetonius som Jesusvittne, när denne möjligen/troligen inte ens avser Jesus, är inte speciellt konstruktivt.

För mer information se min bloggserie om Suetonius med start här: Suetonius som Jesusvittne. Del 1

Tacitus nämner Christus och att Pilatus lät avrätta honom. Så av de tre romerska vittnena är det bara Tacitus kvar och de ”ovanligt många” källorna blir därmed betydligt färre. Vidare är det så att den enda kvarvarande romerska källan Tacitus näppeligen ger ett oberoende bevittnande av Jesus. I stället finns goda skäl anta att han förmedlar det han hört kristna berätta. Visserligen visar detta att kristna på 110-talet ansåg att Jesus har funnits, men detta finns heller inget skäl att betvivla, allra minst som evangelierna vid denna tid var i omlopp. Harrison talar om att bedöma källorna utifrån ” tendens och beroende”. I detta fall verkar Tacitus vara just beroende och då av kristna föreställningar. Enligt Harrisons egen metodik skulle således den enda kvarvarande romerska icke-kristna källan vara beroende av kristna källor och måste därför rimligen underkännas som ett oberoende vittne. Därmed skulle ingen av de tre romerska källorna styrka att Jesus har funnits.

För mer information se min bloggserie om Tacitus med start här: Tacitus som Jesusvittne. Del 1

Vidare fortsätter Harrison med Mara bar Serapion och skriver att denne ”nämner redan på 70-talet Jesus i ett brev.” Det är bara att konstatera att detta uttalande av Harrison är felaktigt. På det sätt som han formulerar sig är detta inte sant. Visserligen KAN Mara bar Serapion ha skrivit på 70-talet, men att något är möjligt är givetvis inte detsamma som att det är sant. Maras vittnesmål, som blott är en antydning utan att någon ens namnges, går inte att datera. Brevet bör ha skrivits efter år 70, kanske hellre efter år 135 och möjligen så sent som på 200-talet eller till och med senare. Jag hade förväntat mig någon form av försiktighetsmarkör i detta yttrande, som exempelvis att Mara KAN ha skrivit så tidigt som på 70-talet. Som det nu framstår skulle denne Mara redan på 70-talet ha bevittnat Jesu existens, medan han endast i bästa fall förmedlar uppfattningar om kristendomen som i sin tur förmedlats av kristna i en tid då kristendomens föreställningar redan var spridda.

För mer information se min bloggartikel om Mara här: Osanningarna om Mara Bar Serapions s.k. ”vittnesmål” om Jesus

Slutligen nämner Harrison Josefus, men garderar sig här genom att säga att ”i hans fall är källäget mer problematiskt, eftersom delar av den bevarade texten tycks ha påverkats av senare kristna tillägg.” Ändå intar Harrison hela tiden en position där han utgår ifrån att också mycket suspekta källor trots allt i grunden är riktiga. I detta fall sträcker han sig så långt som till att tillstå att ”delar av den bevarade texten tycks ha påverkats av senare kristna tillägg”, medan det är fullt rimligt anta att alltsammans är kristna förfalskningar.

För mer information se min långa avhandling om Josefus uppdelad i avsnitt på min blogg med start här: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 1 eller avhandlingen i sin helhet på min webbplats här: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie

Problemet med Harrisons uppräkning är att han gör antaganden om varje källa som om den vore sann och gav ett oberoende vittnesbörd om Jesus. I själva verket är källäget ytterst bekymmersamt, något också Mikael Nilsson påpekar med emfas. Paulus och övriga tidiga kristna vet tillsynes inget om det som senare framkommer i evangelierna. Dessa uppkommer måhända inte förrän vid sekelskiftet år 100 vid en tid då alla eventuella ögonvittnen kan antas vara döda, inte minst med tanke på det förödande kriget åren 66–70 som utplånade stora delar av Palestinas befolkning.

Det enda icke-kristna bevittnandet av Jesus från nollhundratalet, vilket kommer från Josefus, utgörs sannolikt av kristna förfalskningar. De åberopade romerska källorna vittnar i ett fall, Plinius, enbart om kristnas existens och dyrkan av ett Kristusväsen; i ett fall, Suetonius, om en Chrestus på plats i Rom ca år 50, vilket möjligen, men troligen inte, avser Jesus; och i ett fall, Tacitus, om en uppgift som sannolikt grundar sig på vad denne, direkt eller indirekt, hört kristna berätta – rimligen utifrån vad de i sin tur erfarit genom evangelieberättelserna. Därmed krymper antalet källor ytterligare. Mara Bar Serapion är blott ett ”stolpskott” som utan omgivande sammanhang inte kan styrka något alls om Jesus som historisk person, och Jesusomnämnandena hos Josefus är sannolikt kristna förfalskningar.

Sedan tidigare har jag noterat att jag är oense med Harrison om det viktiga begreppet ”finnas”. Ehuru Harrison argumenterar för att Robin Hood har funnits anser jag att han nog inte har funnits. Robin Hood är förvisso ett område där Harrison besitter betydligt större kunskaper än vad jag gör, men jag avser nu endast principen. För mig är Robin Hood legendens Robin Hood och denne person har inte funnits. Att det kan ha funnits en gestalt (eller flera gestalter) som givit upphov till berättelserna om Robin Hood anser jag vara ett fullt rimligt antagande. Men då denne inte har gjort det som Robin sägs ha gjort, kanske inte har hetat Robin Hood, inte umgåtts med de gestalter Robin Hood sägs ha umgåtts med och då det dessutom finns fler än ett förslag på vem förebilden var, kan man då säga att Robin Hood har funnits?

På samma sätt anser jag att det visst kan ha funnits en eller flera gestalter som givit upphov till berättelserna om Jesus. Men det betyder nödvändigtvis inte att Jesus har funnits såvida inte åtminstone en kärna av det som berättas om honom också har inträffat. Låt säga att där fanns en lätt messiansk, lätt upprorisk gestalt som verkade i Judeen, som måhända hette Jesus eller något annat och som också togs av daga av den romerska makten. Låt säga att detta har skett men att grundberättelsen i evangelierna inte stämmer in på denna persons liv. Kan vi då utifrån sådana förutsättningar säga att Jesus har funnits? Mitt svar är nej. Vad Harrisons svar är vet jag inte.

Roger Viklund, 2011-04-12


[1] Olof Andrén & Per Beskow, De Apostoliska fäderna, s. 198–199. Fotnot s. 204: ”Från Apollinaris av Laodicea, död omkr 390 … Texten är rekonstruerad från skilda källor.”