Fanns Jesus? Det är den fråga Dick Harrison ställer sig och också besvarar i ett blogginlägg den 11 april 2011. Hans svar ligger i hans slutsats:
”Slutsats: om vi applicerar vanlig källkritik talar det mesta för att Jesus har existerat. För att förklara bort honom krävs att vi förutsätter kort minne och en stor dos godtrogenhet hos mängder av människor under decennierna efter korsfästelsen, samt att vi bygger in en (obevisbar) kristen konspirationsteori tidigt i historien. Då är det mycket lättare att anta att en person vid namn Jesus har levt.”
Men innan vi går händelserna i förväg tänkte jag syna Harrisons argument och argumentationsteknik. Harrison skriver i inledningen att han inser att han genom att ta upp denna fråga öppnar sig ”för åtskillig kritik”. Han skriver:
”För en kristen fundamentalist är allt i Nya testamentet bokstavligen sant. För mången hängiven anti-kristen ateist är det tvärtom: det mesta, även Jesus, är påhittat. När en forskare uttalar sig i ämnet stöter hon sig per automatik med båda falangerna, och med många andra.”
Nu betraktar jag mig vare sig som en kristen fundamentalist eller som en ateist, och faktiskt heller inte som anti-kristen, även om jag vet att vissa betraktar mig som sådan genom min ståndpunkt i historiefrågan. I vilket fall, Harrison är historiker, men att vara historiker innebär inte att man har detaljkunskap inom alla historiska områden. Jag vet därför inte hur insatt Harrison är inom Jesusforskningen, men väljer ändå att bemöta hans argument utifrån föreställningen att han också äger detaljkunskaper i ämnet och utifrån insikten att liknande argument inte sällan framförs också av religionshistoriker med specialinriktning mot den tidiga kristendomen. Man kan därmed betrakta min analys och kritik som en analys av och en kritik mot dessa synpunkter i allmänhet, även om de just i detta fall har formulerats av Harrison.
Dick Harrison påpekar att för honom som historiker handlar det om vanlig källkritik och då att källorna ”skall ligga så nära händelsen och personen i tid och rum som möjligt” och att deras inbördes beroende, liksom deras tendens, skall utvärderas. Detta anser jag givetvis vara helt i sin ordning. Däremot ställer jag mig frågande till det som sedan följer när Harrison gör sin kortfattade genomgång av det han anser vara viktigast att framhålla – och då förutsätter jag, gjord med utgångspunkt från ovan nämnda sagda.
Harrison hävdar att källorna ”är ovanligt många, sett ur forntids- och antikhistoriskt perspektiv, och de ligger de omtalade händelser närmare i tiden än många andra antika och medeltida källor befinner sig i förhållande till sina händelser.” Frågan är dock om detta är sant. Det är sant att ”källorna” i Nya Testamentet ligger händelserna relativt nära, dock kan jag inte finna en enda av dessa texter som verkligen bekräftar Jesu fysiska existens och samtidigt ligger händelser så nära i tiden att det är rimligt tro att någon som i vuxen ålder upplevt Jesu eventuella gärning kunde ha varit vid liv för att nedteckna dessa (huvudsakligen anonyma) texter. Vidare är de också att betrakta som religiösa vittnesmål; berättande källor och inte historiska källor, emedan fokus knappast legat på att skildra historien utan på att sprida en föreställning.
Harrison skriver:
”De fyra evangelierna nedtecknades mellan 60-talet och början av 100-talet. Om dateringen är korrekt borde det, vid tiden för de första evangeliernas tillkomst, ha funnits äldre män och kvinnor som mindes den historiska personen Jesus. Möjligheten att helt och hållet ljuga ihop en historia har varit begränsad.”
Men om dateringen inte är korrekt då? Det finns trots allt goda skäl att tro att alla evangelier är skrivna efter år 70 och inget som tvingar att något enda av dem är skrivet före år 100.
För dateringen av evangelierna, se mina blogginlägg:
Miraklet om legionen i svinen vilket daterar Markusevangeliet
Den vanhelgande skändligheten som datering av Markusevangeliet
Apostlagärningarna som grund för att tidigarelägga evangelierna
Ignatios’ brev – äkthetsfrågan och deras roll i dateringen av evangelierna
Evangeliernas datering – sammanfattning av min ståndpunkt
I ett försök att styrka att det i evangelierna finns en historisk kärna som går tillbaka på Jesus åberopar Dick Harrison ”beroendekriteriet” där han ”finner betydande inbördes olikheter evangelierna emellan”. Han säger vidare att om ”samtliga evangelier istället hade gått tillbaka på en enda berättelse, förmedlad av en enda källa, hade bevisvärdet sjunkit.”
Det verkligt intressanta med detta är att samtidigt som historikern Dick Harrison här hänvisar till beroendekriteriet som ett tecken på att Jesus har funnits, skriver historikern Mikael Nilsson i det nya numret av Vetenskap & Historia att ”då man utvärderar en källas trovärdighet” handlar det ”bland annat om äkthet, närhet, tendens och beroende. De religiösa urkunderna kan inte leva upp till något av dessa krav.” Så för Harrison tyder beroendekriteriet på att det finns en kärna av sanning som går tillbaka på Jesus medan det för Nilsson tyder på att det inte bekräftar hans existens. Hur kan då historiker se så olika på denna sak?
Till att börja med förstår jag att Harrison enbart har utrymme för några få exempel, men principen skall ändå gälla. Harrison ger två exempel, dels att Judas enligt Matteusevangeliet 27:5 hängde sig medan han enligt Apostlagärningarna 1:18 föll framstupa på marken så att buken sprack och inälvorna rann ut; dels att i ”skildringen av den romerska övermakten i allmänhet och Pontius Pilatus i synnerhet skiljer sig evangelierna kraftigt från varandra.” Enligt Harrison tyder detta på att ”det har funnits olika traditioner i omlopp, förmedlade av konkurrerande berättarkulturer”. Men enligt Nilsson är problemet med beroendet ”att evangelierna är baserade antingen på varandra eller på okända källor som vi inte kan avgöra värdet på.” Han fortsätter: ”Trots detta motsäger de varandra angående i princip allt det berättar. Endast huvuddragen är desamma.” Se nästföljande inlägg: Mikael Nilssons syn på Jesusfrågan
Vi kan som bekant med relativt stor säkerhet säga att Markusevangeliet skrevs först. Vi kan också säga att (de anonyma) författarna av Matteusevangeliet och Lukasevangeliet fritt kopierade ”Markus”. Så alla berättelser och uttryck som förekommer hos både Markus och någon av de övriga beror på att ”Matteus” och ”Lukas” kopierat ”Markus”. Vidare är de likheter som finns mellan ”Matteus” och ”Lukas” beroende av att de antingen kopierat varandra eller en gemensam källa.
De båda exempel som Harrison åberopar visar snarare på något annat, nämligen att traditionen har broderats ut över tid. Detta kan åskådliggöras så att det inte handlar om två parallella händelser om utgår från en verklig händelse utan om en seriell händelse som hela tiden utvecklas över tid. Förrädaren Judas (hebreiska Jehuda), som säkerligen är en symbol för judarna, är en förrädare (liksom judarna som inte vill komma till tro) och hans gärning och död blir allt värre ju längre tiden går. Hos Markus endast förråder Judas Jesus. Hos Matteus ångrar han sig och hänger sig. Hos Lukas (Apg) faller han till marken och inälvorna rinner ut i och med att buken spricker. Ännu senare, på 130-talet ska en viss Papias ha skrivit följande:
”Judas vandrade omkring i världen som ett slående exempel på gudlöshet. Kroppen svällde upp så att han inte ens kunde komma fram där en vagn med lätthet går in, ja, det gick inte ens för hans väldiga huvud för sig. De sade att hans ögonlock var så uppsvällda att han inte alls kunde se ljuset, och inte ens en läkare kunde se dem med hjälp av optiska instrument. Så djupt hade de sjunkit in. Hans blygd var vidrigare och större än allt avskyvärt. Vid naturbehoven flöt var och maskar från hela kroppen ut där till hans vanära. När han efter många kval och straff nått slutet på den plats som var hans egen – som de säger – så ligger platsen öde och obebodd ännu i dag på grund av stanken. Ja, ännu kan ingen gå förbi där utan att hålla sig för näsan. Så starkt var utflödet på marken från hans kropp.” (Apostoliska fäderna, Papiasfragment 3)[1]
Samma sak kan sägas gälla den” romerska övermakten i allmänhet och Pontius Pilatus i synnerhet”. Allt efter att tiden gick, kom evangelierna och senare skrifter att bli allt mer proromerska. Av de nytestamentliga skrifterna är sannolikt Lukasevangeliet och Apostlagärningarna (vilka troligen har samma författare) de mest proromerska. Detta skedde helt enkelt av realpolitiska skäl. Det skedde dels för att undgå förföljelse, dels för att attrahera fler anhängare och dels för att ”kyrkan” blev allt mer hellenistisk och därmed ville locka romare.
Sedan verkar Harrison förutsätta lögnen och konspirationen för att kunna förklara uppkomsten av en religiös föreställning, genom att han bland annat skriver att möjligheten därmed varit begränsad ”att helt och hållet ljuga ihop en historia”. Denna idé måste rimligen grunda sig på att man har en så stark uppfattning genom kristendomens egna föreställningar om att Jesus varit en sann människa, att man hellre gör jämförelser med historiska personer som Sokrates eller Julius Caesar än med mytologiska som exempelvis Dionysos och Herakles. Berättelsen om Jesus liknar mer de som omgärdar de mytologiska gestalterna. Kring dessa senare halvgudar kunde tydligen också föreställningar uppkomma utan att vi har skäl att tro vare sig att de har funnits eller att folk har ljugit ihop deras historia. Med andra ord kan osanna trosföreställningar uppkomma utan att någon medvetet behöver ha ljugit.
Harrison fortsätter:
”Faktum är att vi har ännu äldre källor, eftersom aposteln Paulus äldsta brev stammar från ca 50, mindre än tjugo år efter korsfästelsen. Detta gör det svårt att argumentera bort Jesu existens på basis av samtidighetskravet.”
Detta är ett mycket belysande exempel på att de som förkastar argumenten för en icke-historisk Jesus inte vet vilka dessa argument är. Detta är så vanligt att det snarare är regel än undantag. Om inte evangelierna anses utgöra en tillräckligt solid grund för att befästa Jesu historicitet vänder man sig till Paulus vars skrifter med viss säkerhet går att förlägga till 50-talet. Detta är tillräckligt nära i tiden för att man inte ska kunna påstå att Paulus var ovetande om Jesu existens. Därmed tror man sig också ha bevisat att Jesus har funnits, ity ”Paulus äldsta brev stammar från ca 50, mindre än tjugo år efter korsfästelsen.” Tydligen är Harrison, i likhet med flera religionshistoriker, omedveten om att just Paulus är ett av mina och många andra ahistoricitetsförespråkares främsta argument till att Bibelns Jesus inte har funnits. Ty Paulus må ha levt nära händelserna i tid, men han är samtidigt tillsynes omedveten om i princip allt utöver att Jesus korsfästes och uppstod; händelser som han snarare förlägger i en himmelsk sfär än på jorden. Tyvärr läser många Paulus genom glasögon färgade av evangelieföreställningarna och tolkar därför in sådant hos Paulus som han aldrig säger. Till detta kommer också harmoniseringar i samband med översättningar som får det att framstå som om Paulus säger detsamma som evangelisterna. I likhet med Harrison anser jag att Paulus levde tillräckligt nära i tiden för att veta vad som hade hänt. När han då verkar vara helt ovetande om Jesu liv på jorden, finns i stället möjligheten att inget heller hade hänt.
Därefter går Harrison från kristna källor till icke-kristna källor, av vilka han uppräknar de han rimligen ser som de viktigaste. Problemet är att dessa så kallade källor inte är så okontroversiella som Harrison förefaller betrakta dem. Nu medger givetvis ett kort blogginlägg inte någon större fördjupning, men jag hade ändå förväntat mig mer av reservation inför uppräkningarna av källorna, vilka är Plinius, Suetonius, Tacitus, Mara Bar-Serapion och Josefus.
Och även om dessa källor är från mindre än hundra år efter de tänkta händelserna, skall enligt Harrison deras inbördes beroende och deras tendens bedömas. Han hänvisar till att ”kortfattade notiser om Jesus och de kristna återfinns hos romarna Tacitus, Suetonius och Plinius den yngre, samtliga verksamma kring år 100”. Primärt har jag två invändningar mot det Harrison här skriver. Uppgiften att de var ”verksamma kring år 100” är visserligen riktig men det hade varit mer i sin ordning att säga att de alla skrev en bit in på 100-talet (i perioden ca 110–120 vt); en viktig distinktion då det inte handlar om hela den period de var aktiva utan faktiskt den tid då de bevittnar det de tros bevittna; samt att detta därmed sker närmare ett århundrade efter att Jesus tros ha dött. Vidare är uppgiften att det återfinns kortfattade notiser om Jesus och de kristna hos dessa tre både irrelevant och oriktig, emedan det bara eventuellt gör det. Ingen av dem nämner för övrigt Jesus.
Plinius bevittnar visserligen kristnas existens på hans tid (i början av 110-talet), men detta finns det väl ingen som betvivlar? Plinius ger oss ingen information alls om Jesus som eventuell historisk person, eller några upplysningar överhuvudtaget om honom. Plinius använder inte ens namnet Jesus utan bara titeln Christus och då enbart i samband med att kristna i ett fall smädade Christus i ett annat sjöng sånger till Kristi ära. Så vad Plinius alls kan bidraga till i frågan om Jesu historicitet förstår jag inte.
För mer information se min bloggserie om Plinius med start här: Plinius som Jesusvittne. Del 1
Suetonius skriver som bekant om en Chrestus som uppviglar judar på 50-talet. Det är en populär teori att Suetonius därmed skulle avse Jesus, fast några bevis för att så är fallet finns inte; däremot goda skäl anta att så inte är fallet. Så att åberopa Suetonius som Jesusvittne, när denne möjligen/troligen inte ens avser Jesus, är inte speciellt konstruktivt.
För mer information se min bloggserie om Suetonius med start här: Suetonius som Jesusvittne. Del 1
Tacitus nämner Christus och att Pilatus lät avrätta honom. Så av de tre romerska vittnena är det bara Tacitus kvar och de ”ovanligt många” källorna blir därmed betydligt färre. Vidare är det så att den enda kvarvarande romerska källan Tacitus näppeligen ger ett oberoende bevittnande av Jesus. I stället finns goda skäl anta att han förmedlar det han hört kristna berätta. Visserligen visar detta att kristna på 110-talet ansåg att Jesus har funnits, men detta finns heller inget skäl att betvivla, allra minst som evangelierna vid denna tid var i omlopp. Harrison talar om att bedöma källorna utifrån ” tendens och beroende”. I detta fall verkar Tacitus vara just beroende och då av kristna föreställningar. Enligt Harrisons egen metodik skulle således den enda kvarvarande romerska icke-kristna källan vara beroende av kristna källor och måste därför rimligen underkännas som ett oberoende vittne. Därmed skulle ingen av de tre romerska källorna styrka att Jesus har funnits.
För mer information se min bloggserie om Tacitus med start här: Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Vidare fortsätter Harrison med Mara bar Serapion och skriver att denne ”nämner redan på 70-talet Jesus i ett brev.” Det är bara att konstatera att detta uttalande av Harrison är felaktigt. På det sätt som han formulerar sig är detta inte sant. Visserligen KAN Mara bar Serapion ha skrivit på 70-talet, men att något är möjligt är givetvis inte detsamma som att det är sant. Maras vittnesmål, som blott är en antydning utan att någon ens namnges, går inte att datera. Brevet bör ha skrivits efter år 70, kanske hellre efter år 135 och möjligen så sent som på 200-talet eller till och med senare. Jag hade förväntat mig någon form av försiktighetsmarkör i detta yttrande, som exempelvis att Mara KAN ha skrivit så tidigt som på 70-talet. Som det nu framstår skulle denne Mara redan på 70-talet ha bevittnat Jesu existens, medan han endast i bästa fall förmedlar uppfattningar om kristendomen som i sin tur förmedlats av kristna i en tid då kristendomens föreställningar redan var spridda.
För mer information se min bloggartikel om Mara här: Osanningarna om Mara Bar Serapions s.k. ”vittnesmål” om Jesus
Slutligen nämner Harrison Josefus, men garderar sig här genom att säga att ”i hans fall är källäget mer problematiskt, eftersom delar av den bevarade texten tycks ha påverkats av senare kristna tillägg.” Ändå intar Harrison hela tiden en position där han utgår ifrån att också mycket suspekta källor trots allt i grunden är riktiga. I detta fall sträcker han sig så långt som till att tillstå att ”delar av den bevarade texten tycks ha påverkats av senare kristna tillägg”, medan det är fullt rimligt anta att alltsammans är kristna förfalskningar.
För mer information se min långa avhandling om Josefus uppdelad i avsnitt på min blogg med start här: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 1 eller avhandlingen i sin helhet på min webbplats här: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie
Problemet med Harrisons uppräkning är att han gör antaganden om varje källa som om den vore sann och gav ett oberoende vittnesbörd om Jesus. I själva verket är källäget ytterst bekymmersamt, något också Mikael Nilsson påpekar med emfas. Paulus och övriga tidiga kristna vet tillsynes inget om det som senare framkommer i evangelierna. Dessa uppkommer måhända inte förrän vid sekelskiftet år 100 vid en tid då alla eventuella ögonvittnen kan antas vara döda, inte minst med tanke på det förödande kriget åren 66–70 som utplånade stora delar av Palestinas befolkning.
Det enda icke-kristna bevittnandet av Jesus från nollhundratalet, vilket kommer från Josefus, utgörs sannolikt av kristna förfalskningar. De åberopade romerska källorna vittnar i ett fall, Plinius, enbart om kristnas existens och dyrkan av ett Kristusväsen; i ett fall, Suetonius, om en Chrestus på plats i Rom ca år 50, vilket möjligen, men troligen inte, avser Jesus; och i ett fall, Tacitus, om en uppgift som sannolikt grundar sig på vad denne, direkt eller indirekt, hört kristna berätta – rimligen utifrån vad de i sin tur erfarit genom evangelieberättelserna. Därmed krymper antalet källor ytterligare. Mara Bar Serapion är blott ett ”stolpskott” som utan omgivande sammanhang inte kan styrka något alls om Jesus som historisk person, och Jesusomnämnandena hos Josefus är sannolikt kristna förfalskningar.
Sedan tidigare har jag noterat att jag är oense med Harrison om det viktiga begreppet ”finnas”. Ehuru Harrison argumenterar för att Robin Hood har funnits anser jag att han nog inte har funnits. Robin Hood är förvisso ett område där Harrison besitter betydligt större kunskaper än vad jag gör, men jag avser nu endast principen. För mig är Robin Hood legendens Robin Hood och denne person har inte funnits. Att det kan ha funnits en gestalt (eller flera gestalter) som givit upphov till berättelserna om Robin Hood anser jag vara ett fullt rimligt antagande. Men då denne inte har gjort det som Robin sägs ha gjort, kanske inte har hetat Robin Hood, inte umgåtts med de gestalter Robin Hood sägs ha umgåtts med och då det dessutom finns fler än ett förslag på vem förebilden var, kan man då säga att Robin Hood har funnits?
På samma sätt anser jag att det visst kan ha funnits en eller flera gestalter som givit upphov till berättelserna om Jesus. Men det betyder nödvändigtvis inte att Jesus har funnits såvida inte åtminstone en kärna av det som berättas om honom också har inträffat. Låt säga att där fanns en lätt messiansk, lätt upprorisk gestalt som verkade i Judeen, som måhända hette Jesus eller något annat och som också togs av daga av den romerska makten. Låt säga att detta har skett men att grundberättelsen i evangelierna inte stämmer in på denna persons liv. Kan vi då utifrån sådana förutsättningar säga att Jesus har funnits? Mitt svar är nej. Vad Harrisons svar är vet jag inte.
Roger Viklund, 2011-04-12
[1] Olof Andrén & Per Beskow, De Apostoliska fäderna, s. 198–199. Fotnot s. 204: ”Från Apollinaris av Laodicea, död omkr 390 … Texten är rekonstruerad från skilda källor.”
Jesus granskad 