Beundran – en personlig betraktelse

Jag tänkte göra ett avsteg från mina normala inlägg, vilka nästan alltid behandlar konkreta ämnen, och i stället inflika en något personlig betraktelse över förmågan att beundra.

Då och då får jag mejl om eller görs i debatten gällande att jag beundrar exempelvis Markion eller Morton Smith, eller så kan jag i nedsättande ordalag påstås ”älska” Josefus.

Även om sådana ”anklagelser” givetvis långt ifrån alltid är sanna (jag beundrar varken Josefus eller Morton), så kan jag visst känna beundran inför vissa historiska gestalters bedrifter och tar inte anstöt av dylika påståenden. Att beundra andra, och andras goda egenskaper, anser jag i sig vara en mycket god egenskap och därför också en eftersträvansvärd egenskap. Beundran är en mycket förnäm egenskap ifall man förmår känna den. De som man beundrar hyser egenskaper som man själv inte bara eftersträvar utan också förmår uppfatta som eftersträvansvärda.  Beundran fungerar som en mäktig känslomässig drivkraft och såvida man beundrar människor för deras goda och inte dåliga egenskaper leder det till att man själv blir en något bättre människa.

Det är också stor skillnad på att beundra historiska personer om vilka man egentligen inte vet mycket och aldrig behöver ”riskera” att behöva umgås med, mot att beundra personer som man känner och därmed också vet vad de går för.

Man kan alltså beundra personer som man samtidigt inte skulle stå ut med att umgås med. Inte sällan har de som besitter avundsvärda egenskaper samtidigt också skavanker som kan tyckas märkliga. Det är som om de genom att utveckla dessa ovanliga och enorma förmågor samtidigt underlåter att utveckla andra egenskaper. Kanske en stor tänkare, som exempelvis den tyske filosofen Arthur Schopenhauer, är så upptagen av sina tankar och ideer att denne glömmer att utveckla sina sociala förmågor. Kanske också omgivningens misstro och avund och rena hat gentemot en stor gestalt, väcker försvarsmekanismer hos denne som gör att de likt Schopenhauer kan beskrivas som ett kylskåp. Men ändå förmår Schopenhauer att uttrycka visdomsorden: ”Hövlighet är som en luftkudde – även om det inte finns något i den, så dämpar den livets stötar.”

En person bör därför bedömas (om man alls ska bedöma någon) efter sina kvaliteter och inte efter sina brister. Bara för att man på ett visst plan kan mäta sig med och till och med vara förmer än exempelvis Einstein, innebär detta inte att man därmed också är jämlik honom. Det är inte den lägsta utan den högsta förmågan som avgör en persons storhet. Dessutom har vi en tendens att vilja se andras brister men våra egna goda föresatser.

När man beundrar någon kan man beundra den för just en speciell egenskap och det är heller inte säkert att de besitter denna egenskap, framför allt inte i den utsträckning som man själv tror. Därmed bekajar [vidlåder, tillvitar] man dem med egenskaper som man önskar att de hade och i förlängningen därmed att man själv hade. Och även om detta är bedrägligt, fungerar det likväl emedan man då fortfarande kan sträva efter att erövra dessa egenskaper. Inte allt på en gång och inte utan återfall, men med metodiskt arbete kan man ta steg för steg. Det är på detta sätt beundran kan fungera som en drivkraft för att man ska förbättras som människa genom att utveckla sina förmågor i form av bland annat större insikt och större medkänsla.

Så kan jag känna djup beundran för exempelvis Voltaires enorma mod och kraft i att bekämpa förljugenheten. Likaså känner jag djup sympati med den hårdnackade kämpen Giordano Bruno, som lärde om ett oändligt universum med otaliga solsystem i ständig förändring och nybildning. År 1592 lyckades inkvisitionen få sina händer på Giordano. Under åtta års tid förhördes och torterades han men vägrade ändra uppfattning. Det mest utmärkande för Brunos karaktär var hans obändiga vilja och hans trohet mot det sanna. I motsats till Galilei vägrade han att krypa till korset utan gick i döden med högburet huvud: ”Ni som nu dömer mig känner större rädsla än jag som nu döms”. Den 17:e februari år 1600 svedde lågorna honom till döds.

Min beundran för Hypatia är också stor. Hon som föddes under senare delen av 300-talet i Alexandria i Egypten – dåvarande kulturhuvudstad i världen, kom att framstå som en av sin tids absolut förnämsta filosofer och matematiker, alltså även männen inberäknat. Hennes föreläsningar på den nyplatonska skolan i Alexandria drog stora åhörarskaror. Hon stod upp för de gamla grekiska idealen, hyllade Platon, Aristoteles, Pythagoras med flera och lärde ut deras förkunnelse om ett ofantligt universum fyllt av solar och planeter, ett universum genomsyrat av liv. I mars månad år 415 vt – sannolikt på anstiftan av biskop Kyrillos, ett senare kanoniserat helgon – överfölls hon av en kristen mobb. Man släpade henne till en kristen kyrka, klädde av henne naken och slet henne bokstavligen i stycken. Likdelarna samlade man ihop och brände.

På samma sätt känner jag beundran inför allkonstnären Leonardo Da Vincis livsverk; vilken i sin jobbansökan räknar upp en mängd saker han säger sig kunna, vilket inkluderar de mest häpnadsväckande förmågor som att exempelvis utrusta staden med sinnrika försvarsanordningar. Och sedan avslutar han sin ansökan med kommentaren att han också kan måla. Det är samme man som skrev; ”av mig gjordes intet”. En sådan ödmjukhet, som alls inte känns självutplånande eller (som jag uppfattar det) falsk, beundrar jag, och det leder till insikten att vadhelst vi förmår åstadkomma är det ändå i det större perspektivet blott som en droppe i havet. Det är som den kinesiska liknelsen gör gällande, att man kan vispa runt i en hink med vatten och åstadkomma litet krusningar på ytan, men den stund man upphör avstannar rörelsen rätt snabbt och vattnet blir åter lugnt. Dessa insikter ger ett befogat perspektiv på tillvaron.

Många är de historiska gestalter som verkat inom humanismen, vetenskapen, upplysningen och även religionen, som jag beundrar. Newton och Leibniz lyckades var för sig utveckla integralkalkylen. Den humanism som genomsyrar den kanske störste judiske filosofen Baruch Spinozas skrifter, är beundransvärd.

Men framför allt hyser jag beundran för de grekiska filosoferna, inte minst dessa försokratiker som Pythagoras, Empedokles och Demokritos. Främst håller jag ändå Platon, vars skrifter innehåller flera bottnar och den djupaste visdom bara man förmår att uttyda den.

Kanske är det så att de personer man beundrar säger minst lika mycket om en som person som de böcker man har i sin bokhylla. Ändå kan man vara mycket ambivalent i sitt förhållande till historiska personer. Winston Churchill är för mig en sådan person. Jag kan inte låta bli att imponeras av hans kraft, energi och uthållighet, där det känns som att han ensam höll hoppet uppe för miljontals britter och fransmän. Inte blir det sämre av att han dessutom utsågs till nobelpristagare i litteratur, måhända delvis som en följd av sina insatser i kriget, men ändå. Samtidigt har jag svårt att bortse från hans krigsförbrytelser.

Bland kristna kyrkofäder är det väl enbart Klemens av Alexandria och hans efterföljare Origenes som jag kan känna någon djupare samhörighet med. Dessa båda uppvisar någon form av djupare förståelse både i förhållande till kunskap och till andra människor.

Nu har jag bara skrapat på ytan och det finns givetvis många fler som jag beundrar utan att ha berör dem. Fast en gestalt kan knappast förbigås i denna exposé. Jag tänker då på Jesus.

Också Jesus kan fungera på samma sätt. För mig har Jesus ”alltid” varit en förebild, där jag har sökt efterlikna honom, men då min egen bild av hur jag föreställde mig att han var. Detta är kanske hädiskt för en traditionellt kristen person, men oavsett om Jesus har funnits eller ej, oavsett om han varit på ett visst sätt eller ett annat, kan han fungera som en idealbild där varje människa kan tillskriva Jesus de egenskaper som de anser vara de högsta och därigenom omärkligt tillägna sig dessa egenskaper själv, om än enbart i liten omfattning. För mig som tror på människans utveckling och också att det både går och är önskvärt att träna upp inte bara kropp utan också psyche, kan Jesus därigenom fungera som en kraft som lyfter människan till en högre nivå. Det är detta som är religionens förtjänst – kanske dess enda.

Roger Viklund, 2011-04-21

15 kommentarer

  1. bbnews said,

    21 april, 2011 den 11:47

    Många tänkvärdheter i denna betraktelse, Roger!

    Vet du vad? Jag tycker mig förnimma en hel del andliga nivåer/bottnar/dimensioner i ditt sätt att vara, tänka, fungera osv. Vilket faktiskt, på ett sätt, förvånar mig, ty av den som ifrågasätter Bibel-Jesus historicitet förväntar man sig liksom – eller är det måhända en fördom? – att han eller hon ska vara nästan extremt materialistisk i sin livssyn. Men du verkar alltså vara en djupt andlig person som tar andliga värden inklusive andras andlighet på största allvar.

    Den här påskbetraktelsen skulle sålunda ha kunnat framföras från en kyrklig predikstol utan att någon biskop hade behövt känna sig anmodad att ingripa och hota med räfst och rättarting i form av domkapitlet eller dylikt.

    Kort sagt: En mer mångfasetterad personlighet än den som du har begåvats med, Roger, lär man allt få leta länge efter.

    Jag vill inte säga att jag beundrar dig, men jag beundrar förvisso en hel del av de egenskaper du manifesterar, då inte minst den tålmodighet du visar prov på när du utsätts för verbala attacker på webben, vilka gränsar till ärekränkning och emellanåt också helt klart passerar över den gränsen.

    Det känns minst sagt lite egendomligt, att människor med kristen tro, av vilka man förväntar sig just tolerans och tålmodighet, ibland kan bete sig mot dig på ett sätt som är helt avvita (inte minst eftersom dessa människor så ofta samtidigt gör gällande att mänsklig moral är av gudomligt ursprung och att de därigenom vanligen ser exempelvis ateister som rakt igenom omoraliska personer).

    Men paradoxen består också i det faktum (som jag tycker din ”påskbetraktelse” här ovan ger uttryck för) att du inte alls verkar vara någon sinnebild för en ateist som ju anses sätta det materialistiska synsättet i högsätet.

    Tvärtom visar du prov på ovanligt stor andlighet inklusive en andlig syn på tillvaron (känns det som).

    Så hur går det ihop? Du har blivit många ateisters banerförare (utan att ha bett om det eller ens kanske ha avsett det). Samtidigt sänder du signaler om att du egentligen inte alls passar in i den ateistiska fållan utan snarare hör hemma någonstans i det andliga territoriet.

    Denna paradox skulle jag gärna se att du då och då gjorde fler betraktelser om, ty du verkar vara en fascinerande (med)människa, Roger, väl värd att lära känna närmare.

    FDETDA: Glad påsk!

    Gilla

    • 21 april, 2011 den 13:16

      Apropå “räfst och rättarting” så beundrar jag också Poul Bjerre för hans humanism. Jag erinrar mig hans förtrytelse över Freuds förakt inför att han ville jobba som praktiserande psykoterapeut och hjälpa sjuka människor. Det var enligt Freud ingen framtid i detta utan det var bara vetenskapen som hade betydelse. Bjerre kunde inte förstå detta synsätt och fjärmade sig också med tiden från Freud.

      Vad gäller ateism och annat är det ju ändå bara påklistrade markörer som i sig inte säger något om människan på djupet. Etiketter har en tendens att fungera som skynken vilka döljer en människas innersta väsen. Jag betraktar etiketterandet som en brist i människans tankeförmåga. På grund av mångas oförmåga till tänkande i system och att många är begränsade till logiskt tänkande vilket går i steg från det ena till det andra, vill man gärna sätta personer i ett visst fack. Det hjälper att sortera upp i det virrvarr av tankar som ofta flödar ohämmat. Och sedan man fört in en person i ett visst fack överför man de föreställningar man har om personer av denna kategori till att gälla också denna person.

      Jag uppfattar det så att jag huvudsakligen har två typer av läsare; å ena sidan ateister och religionskritiker, å andra sidan andliga, religiösa och öppna sökare. Dessa båda grupper överlappar givetvis varandra. Jag välkomnar alla. Främst tror jag dock att jag har människor som är nyfikna och villiga att både lära och tänka om. Det som förenar är inte en speciell uppfattning utan snarare förmågan till självständigt tänkande. Det är i varje fall vad jag hoppas.

      Gilla

  2. Den andre BB said,

    21 april, 2011 den 12:15

    Jag kan bara dela BB:s betraktelser – du är fascinerande och dina egenskaper beundransvärda, Roger. Ditt mod att, utan hinder av att du blottar dig och din person för kritik, såväl kritisera en väletablerad historisk hypotes som med emfas försvara din kritik och ditt kunskapsvurmande tankesätt, kan jag utan tvivel beundra och även avundas. Ehuru jag inte finner, att en människas brister är utan betydelse vid bedömningen av denna människa (en bedömning jag anser att det är envars plikt att ständigt göra och vid behov omvärdera), bör man inte glömma bort storheterna. Förr, när jag läst dina texter, har jag skrämts något av den andlighet du, som BB påpekar, ger uttryck för. Jag har förvånats – och det man förvånas över gör en i förlängningen rädd – av att du inte är sinnebilden av en ateist, dvs. en bitter kristendomshatare, skeptisk till allt ”övermänskligt”, paranormalt (en term du fått mig att anamma!) och för stunden oförklarligt. Numera finner jag emellertid att dessa egenskaper är vad som gör dig intressant och förmodligen vad som gör dig driven att mot den rådande ordningen fortsätta din kamp – du är en sanningssökare i första hand och inte en tesdrivare. Som verkande i kunskapens och vishetens – gnosis och sophias – tecken, avslutar jag inte med någon arkaisk påskhälsning, utan kan blott önska ständigt lycka till i strävan efter nya insikter!

    Gilla

  3. bbnews said,

    22 april, 2011 den 18:20

    Kom att tänka på en sak. Efter en uppenbarelse – eller vad man nu ska kalla det hela – jag nyss hade, slog det mig att malisen kanske vill göra gällande, att Roger är den elaka katten Måns (som gör livet surt för alla Pelle Svanslös-katter, läs: varmt religiösa människor) genom att ifrågasätta Bibel-Jesus historicitet.

    Det vete katten om inte Pelle Svanslös kan ses som symbol för självaste Bibel-Jesus? Osvuret är dock bäst i detta delikata fall, särskilt som denna kommentar skrivs just en långfredag.

    Men i så fall blir nog jag, BB(news), och Den andre BB, av samma malis utpekade som Bill och Bull, ni vet de där korkade tvillingkatterna, som alltid svansar devot i Måns’ släptåg och fjäskar och lismar för honom genom att städse höja Rogers – flåt: Måns’ – bloggartiklar till skyarna.

    Men det bjuder jag så gärna på. Och jag tror att min kollega Bill – eller om det nu är Bull – också bjuder på det.

    Faktum är att jag till mitt försvar kan anföra följande. ALL kommunikation mellan Måns/Roger och mig är inte redovisad här i bloggen. En hel del kontakter föreligger också via ebrev. Så malisens vänner gör ett allvarligt misstag om de supponerar att de genom att enbart läsa här på Måns’/Rogers Jesusblogg har tillgång till alla omdömen som jag avgivit om honom.

    Så därför vill jag bestämt säga ifrån att någon Bill – eller om det möjligen är Bull – vill jag inte hålla med om att jag är.

    Vad gäller Den andre BB, alltså Bull (eller om det måhända är Bill), så har denne redan här på Måns’/Rogers Jesusblogg ifrågasatt vissa saker och/eller föreslagit alternativa tolkningar av det som Måns/Roger lagt fram i bloggform, så i hans fall blir eventuella fjäskbeskyllningar ännu mer främmande och befängda.

    Jag kände för att påpeka detta emedan jag som sagt fått en uppenbarelse eller insikt om att vissa läsare kanske kan få för sig att jag och Den andre BB har stått modell för Bill och Bull. Eller om det nu måhända är för Bull och Bill.

    För övrigt är Roger inte alls elak, så det är absolut fel att förknippa honom med den elaka katten Måns i Gösta Knutssons kattsaga.

    Tyvärr gav min uppenbarelse inget besked om vilka bloggföljare och bloggkommentatorer som är Maja Gräddnos, Feta Trisse, Fritz och Frida, Gullan från Arkadien, Murre från Skogstibble, Rickard från Rickomberga med flera figurer i den Knutssonska kattvärlden. Men i ett par fall har jag mina miss-tankar. Fast dem behåller jag för mig själv, därtill rådd av mina trendkänsliga morrhårsvibrationer som uppmanar mig att tassa varligt fram bland de gräsliga spybollar som kan beskådas här och var på denna blogg.

    Jag säger alltså: Bättre att förekomma än att förekommas vad gäller detta med hur jag förekommer här på Jesusbloggen. Ingen ska behöva gråta över spilld mjölk för min skull, menar jag.

    FDETDA: Här är en bra artikel om katterna kring Pelle Svanslös: http://sv.wikipedia.org/wiki/Pelle_Svansl%C3%B6s

    Gilla

  4. Kenneth Karlsson said,

    24 april, 2011 den 02:52

    Mycket fin text Roger. Och liksom ovanstående kommentatorer vill jag också uttrycka en beundran för ditt arbete, dels med din bok (som jag håller som en av de bästa och viktigaste jag läst och som jag ständigt återvänder till när jag vill ha svar på frågor om bibeln och Jesus-gestalten), dels för ditt sätt att föra debatt utan att till synes tappa varken fokus eller tålamod.

    Gilla

  5. bbnews said,

    24 april, 2011 den 16:36

    Apropå att det i dag, påskdagen, är den stora glädjedagen för alla kristna Jesustillbedjare ity att Jesus nu kan hyllas som uppstånden från dödsriket, vill jag, som den omoraliske ateist jag så ofta beskylla för att vara av kristna debattörer runt om på webben, tillföra lite smolk i den kristna glädjebägaren. En synd mer eller mindre för min del gör nog varken från eller till vad gäller min framtida destination, resonerar jag.

    Jag utgår i denna smolkbetraktelse från Hebr 9:13-14, där man kan läsa följande: 13 Om nu redan blod av bockar och tjurar och askan från en kviga, stänkt på de orena, helgar till yttre renhet, 14 hur mycket mer skall då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den levande Guden. Ty Kristus har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.

    Jag hakar upp mig på det här offertänkandet som framförs i vers 14 och vars enda vettiga uppgift synes vara att behaga Gud enär Han är så blodtörstig av sig, ett faktum som var och en som har läst Gamla Testamentet näppeligen kan förneka utan att i så fall samtidigt slå knut på sig själv.

    I Hebr 9:22 slås dessutom, till råga på allt, fast att: Så renas enligt lagen nästan allt med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.

    Alltså: Vad är detta för blodtörstig Gud i himmelen ni kristna tillber som kräver blodsoffer för att kunna förlåta oss syndiga männikosvarelser våra synder?

    Jag är absolut inte ensam om att tänka i dessa tankebanor, ifall nu någon trodde det. Här är en länk till en artikel där ingen mindre än Richard Dawkins är inne på samma sorts tankegång som jag: http://www.guardian.co.uk/commentisfree/belief/2010/dec/24/pope-benedict-thought-for-the-day .

    Låt mig citera två textstycken ur den artikeln:

    Adam (who never existed) bequeathed his ”sin” in his bodily semen (charming notion) to all of humanity. That sin, with which every newborn baby is hideously stained (another charming notion), was so terrible that it could be forgiven only through the blood sacrifice of a scapegoat. But no ordinary scapegoat would do. The sin of humanity was so great that the only adequate sacrificial victim was God himself.

    That’s right. The creator of the universe, sublime inventor of mathematics, of relativistic space-time, of quarks and quanta, of life itself, Almighty God, who reads our every thought and hears our every prayer, omniscient, omnipotent, omnipresent God couldn’t think of a better way to forgive us than to have himself tortured and executed. For heaven’s sake, if he wanted to forgive us, why didn’t he just forgive us? Who, after all, needed to be impressed by the blood and the agony? Nobody but himself.

    Kort sagt: Så kan man också se på det kristna påskbudskapet. Som en meningslös orgie i blod, iscensatt och orkestrerad av Herren Gud i himmelen.

    Om jag hade haft denne Richard Dawkins här vid min sida just nu, skulle jag ha sagt till honom, med en tydlig ögonblinkning, att jag inte kunde ha ha sagt detta bättre själv. Och lett mitt sötaste leende mot honom.

    Gilla

  6. bbnews said,

    24 april, 2011 den 20:43

    Jag kan inte släppa detta med att det i dag är The Resurrection Day, den dag då vi i den kristna delen av världen firar minnet av Jesus’ uppståndelse.

    Jag är nämligen förbryllad över hur man räknar, när man i den apostooliska trosbekännelsen säger ”på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda” eller, i den senaste översättningen/versionen: ”uppstod från de döda på tredje dagen”.

    Hur får man detta att bli tre dygn, dvs tre dagar och tre nätter. Mig synes det handla om i runda slängar 40 timmar, dvs mindre än två hela dygn.

    Att det inte bara är jag som grubblat häröver framgår av en Wikipediaartikel om Jesu uppståndelse, se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Jesu_uppst%C3%A5ndelse#Uppst.C3.A5nden_p.C3.A5_tredje_dagen.3F .

    Under rubriken ”Uppstånden på tredje dagen?” kan man läsa följande:

    De flesta kristna kyrkor räknar med att Kristus korsfästes på en fredag och uppstod på en söndag. Det är då ett problem att Nya testamentet talar om att Kristus skulle vara död i tre dagar och tre nätter. (Matt. 12:40).

    Detta stycke skall dock inte tolkas som att Kristus skall vara begraven i tre dagar eftersom Jona 2:3 talar om tre dagar i ”dödsrikets buk”. Kristus skall alltså vara tre dagar i dödsriket, precis som sägs i Apostoliska trosbekännelsen.

    Att finna tre dagar då Kristus är död blir lätt eftersom det enligt kristen tradition är fredag, lördag och söndag. Svårare är att hitta tre nätter vilket gör att vissa räknar med att Kristus korsfästes på en torsdag.

    Kristna kyrkor vidhåller dock att profetian om tre dagar och tre nätter är uppfylld från fredag till söndag. En förklaringsmodell är att uttrycket dag och natt helt enkelt betyder dygn. För västerlänningar är dag normalt detsamma som dygn men i den judiska tidsuppfattningen är dag den ljusa delen av dygnet. Med denna förklaringsmodell behövs inte tre nätter.

    En alternativ förklaringsmodell är att eftersom Bibeln kallar ljuset för dag och mörkret för natt (1 Mos. 1:1:5) och då mörker rådde under korsfästelsen (Matt. 27:45) så ryms tre perioder av mörker och tre perioder av ljus från fredag den 14:de Nisan till söndag den 16:e Nisan, d.v.s. tre nätter och tre dagar enligt vad som konstituerar en dag och en natt enligt 1 Mos. 1:5.

    Räkningen av antalet dagar kompliceras av att Matteus, Markus och Lukas evangelium använder den judiska kalendern där dygnet börjar med aftonen enligt 1 Mos. 1:1:5) medan Johannes evangelium vänder sig mot en romersk publik och därför anger tider och dygn i strid med de andra tre evangelierna.

    Till exempel säger Johannes att Kristus kom till lärjungarna på aftonen den första dagen i veckan (Joh. 20:19) vilket skulle bli lördag kväll om den judiska tideräkningen använts.

    SLUT CITAT.

    Än mer ljus över frågan kommer från en artikel som kan nås via denna länk: http://www.beliefnet.com/Faiths/Christianity/Easter/Just-How-Long-Did-Jesus-Stay-in-the-Tomb.aspx?p=1

    Den artikeln är så intressant, att jag lägger in den in extenso här i mitt inlägg.

    But if Jesus died at 3 p.m. Friday and vacated his tomb by dawn Sunday morning — about 40 hours later — how does that make three days? And do Hebrew Scriptures prophesy that timetable?

    Even Pope Benedict XVI wrestles with the latter question in his new book, Jesus: Holy Week, about Christ’s last days. ”There is no direct scriptural testimony pointing to the ‘third day,”‘ the pope concludes.

    The chronology conundrum is ”a bit of a puzzle,” said Marcus Borg, a progressive biblical scholar and co-author of The Last Week, a book about Holy Week.

    But Borg and other experts say the puzzle can be solved if you know how first-century Jews counted time, and grant the four evangelists a little poetic license.

    For Jews of Jesus’ time, days began at sunset, a schedule that still guides Jewish holy days such as Shabbat. So, Saturday night was Sunday for them.

    Ancient Jews also used what scholars call ”inclusive reckoning,” meaning any part of a day is counted as a whole day, said Clinton Wahlen of the Seventh-day Adventist Biblical Research Institute in Silver Spring, Md.

    Using these counting methods, a backward calculation from Sunday morning to Friday afternoon makes three days.

    Besides, the four evangelists were likely not counting time literally, according to some scholars.

    ”Expressions like ‘three days’ and ’40 days’ are imprecise in the Bible,” Borg said. For the evangelists, ”three days” means ”a short period of time.”

    Ben Witherington, an evangelical scholar of New Testament at Asbury Theological Seminary in Wilmore, Ky., agreed.

    The phrase ”three days,” is a colloquialism comparable to ”directly” in Southern-speak, meaning ”after a little while,” he said.

    It’s anachronistic to expect the evangelists to monitor time like modern-day men, Witherington said.

    ”The Gospel writers didn’t walk around with sundials on their wrists the way modern scholars walk around with wristwatches,” he said. ”They were not dealing with the precision that we do.”

    But precision, especially when it comes to the Bible, has been a hallmark of faith for many Christians — especially those who equate truth with historical facts.

    Most troubling for these believers is Jesus’ own prophecy, recorded in the Gospel of Matthew, that he will rise from the dead after ”three days and three nights in the heart of the earth.”

    Trying to reconcile that prophecy with the Holy Week calendar, ancient Christian theologians such as Gregory of Nyssa and Cyril of Jerusalem counted the eclipse of the sun after Jesus’ death as a night, said the Very Rev. John Behr, dean of St. Vladimir’s Orthodox Theological Seminary in Yonkers, N.Y.

    ”Didascalia Apostolorum,” a third-century Christian treatise, took a more radical approach.

    It proposes that Jesus and his apostles followed a different calendar than other Jews and celebrated the Last Supper on a Tuesday, meaning the crucifixion happened on a Wednesday. Some fringe Christian denominations still promote that theory.

    Others dismiss historical revisions and say Jesus simply misspoke.

    ”To be technical, Jesus made a false prophecy, and that’s not something most Christians would want to put that way,” said Robert Miller, a professor of religion at Juniata College in Huntingdon, Pa.

    But the point of Jesus’ prophecy is to draw a comparison to Jonah, who was willing to die to save his shipmates (and spent three days in the belly of a big fish), not to set a timetable for the Resurrection, said Witherington.

    Martin Connell, a scholar at St. John’s University in Collegeville, Minn., calls the chronology conundrum a ”never-ending question.”

    ”So unsettled is the evidence, and so elastic, that the debate will likely always continue,” Connell said.

    The Apostle Paul wrote that the third-day Resurrection accords with the Hebrew Scriptures.

    Some scholars, such as Wahlen, think Paul is pointing to a passage in the Book of Hosea, which says God will ”heal” and ”restore” Israel after three days.

    Benedict says that theory ”cannot be sustained.”

    There may be a very practical reason for the Resurrection to have happened in three days after Jesus’ death, scholars say.

    First-century tradition held that only after three days could you be sure someone was dead; after four days the spirit was presumed to leave the body.

    ETT PÅPEKANDE ÄR HÄR PÅ SIN PLATS: Den här artikeln illustreras av en grav vars gravöppning har varit täckt av en rund, skivliknande sten. Den bilden är desinformativ i allra högsta grad.

    Kolla in denna artikellänk: http://members.bib-arch.org/publication.asp?PubID=BSBA&Volume=25&Issue=5&ArticleID=1 .

    I den artikeln skriver en känd arkeolog vid namn Amos Kloner bland annat följande:

    We should have a very good idea what Jesus’ tomb looked like, with the references in the Gospels and our knowledge of contemporaneous tombs found in and around Jerusalem. Yet until now, most of the reconstructions of this most famous of tombs have, I believe, been wrong.

    The most surprising of my findings is that the blocking stone in front of the tomb was square, not round. So it could not, as many New Testament translations have it, be “rolled away”; it could only be pulled back or away.

    As we shall see, the archaeological evidence for my new reconstruction is clear enough. The gospel texts, however, will need some explaining.

    Let’s begin at the entrance to the tomb. It is true that the massive blocking stones (in Hebrew, golalim; singular, golel or golal) used to protect the entrances to tombs in Jesus’ day came in two shapes: round and square.

    But more than 98 percent of the Jewish tombs from this period, called the Second Temple period (c. first century B.C.E. to 70 C.E.), were closed with square blocking stones.

    Of the more than 900 burial caves from the Second Temple period found in and around Jerusalem, only four are known to have used round (disk-shaped) blocking stones.

    MED ANDRA ORD: En chans på ca 0,44 procent (= 4/900), rent statistiskt sett, att just Jesu grav skulle ha varit tilltäppt av en rund, skivliknande sten som gick att rulla bort.

    Ja, omöjligt är det förstås inte. Men statistiken talar för att det sannolikt var en mer fyrkantig sten som placerades framför graven. Alltså en stor och TUNG sten, inte alls konstruerad för att rullas bort från gravöppningen.

    Det skulle vara intressant att höra någon kristen – eller varför inte Roger själv, om han har tid – kommentera dels denna omständighet, dels det där jag skrev inledningsvis om hur ca 40 timmar kan bli tre dygn (= 72 timmar), särskilt som Jesus själv i Matt 12:40 säger så här: Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter.

    Ty man måste väl kunna lita på att Jesus känner till sitt eget öde och därför talar sanning om sina ”tre dagar och tre nätter” i jordens inre (något som rör honom själv), trots att hans anspelning på Jona i den stora fiskens buk uppenbarligen är felaktig (med tanke på att de havsvarelser som skulle kunna komma i fråga för att svälja en människa hel rimligen måste vara en storvuxen val av något slag, och valar räknas inte som fiskar utan som däggdjur, dvs kan Jesus ha fel därvidlag, är det väl rimligt att antaga att han hade fel också om den exakta tidrymd som Jona vistades i den människoslukande varelsens buk).

    Gilla

    • 24 april, 2011 den 21:27

      Intressant detta med gravstenarnas form. Att det förelåg en sådan ojämvikt i förhållandet mellan runda och fyrkantiga stenar kände jag inte till.

      Enligt alla fyra evangelierna avrättades Jesus på en fredag i samband med det judiska påskfirandet. Under biblisk tid inleddes detta firande på kvällen vid solnedgången den 15:e nisan (dygnet räknades från solnedgång till solnedgång) och varade i sju dagar. Nisan är den första månaden i den judiska månkalendern och börjar efter vårdagjämningen med den första nytändningen av månen.

      Jesus dör alltså en fredagseftermiddag och återuppstår på söndagens morgon, således efter ett och ett halvt dygn. I evangelierna används omväxlande uttrycket ”på tredje dagen” och ”efter tre dagar” och i båda fallen menas efter två dagar, då dagen efter en händelse räknades som den andra dagen. Det är alltså samma typ av inklusiv räkning som exempelvis Josefus använde för att beräkna i vilket år den eller den personen gjorde det eller det. Jag tog upp detta i mitt inlägg Herodes dog år 4 fvt när Varus var legat i Syrien.

      Johannes skriver att Jesus avled på eftermiddagen den 14:e nisan klockan tre (9:e timmen): just den tid då påskalammet skulle slaktas. Synoptikernas version av händelseförloppet avviker inte oväntat från vad Johannes berättar. När Jesus enligt synoptikerna satt i lugn och ro och intog den sista måltiden med lärjungarna, hade Johannes redan spikat upp honom på korset! Enligt synoptikerna korsfästes Jesus först dagen därpå, den 15:e nisan.

      Gilla

    • 24 april, 2011 den 21:47

      För övrigt får man väl betrakta både berättelsen om Jona och om Jesus som symboler. Jona befinner sig i valfiskens buk (fast en val är inte en fisk enligt vår moderna definition). Liksom symboliken med eidolon och Daimon (se Gnosis och den gnostiska kristendomen), vilken säkerligen uttrycks i förhållandet mellan Jesus och den uppväckte ynglingen i Hemliga Markusevangeliet, slukar den större valen Daimon den mindre Jona eidolon; eller så slukar anden (pneuma) själen (psyche). Också Jesus slukas av graven där graven är samma symbol som valfisken och döden fungerar som en symbolisk rening, en katharsis. Samtidigt brukar sägas att den som skulle genomgå den symboliska döden i mysterierna genom att sövas och vandra i dödsriket gjorde detta i tre dygn.

      Gilla

    • Den andre BB said,

      25 april, 2011 den 02:42

      Det bör nog med tanke på upphovsrätten undvikas att återges artiklar in extenso.

      Gilla

      • bbnews said,

        25 april, 2011 den 09:38

        Oops! Tänkte inte på det. Ja, då har jag alltså begått ännu en synd.

        Men förlåtelse står ju att finna. Får trösta mig med det.

        Gilla

      • Den andre BB said,

        25 april, 2011 den 12:24

        I juridikens fyrkantiga värld finns ingen absolution. In i buren ;-)

        Gilla

  7. Gun said,

    24 april, 2011 den 20:57

    Ni är trevliga gossar att stifta bekantskap med så här en vårlig påskdag. För att sälla mig till de andra beundrarna, måste jag säga, att jag genast kände en andlig gemenskap med Rogers tankar, när jag via debatten om Ulla Karlsson läste ”På tal om synd – Jesus granskad”. Jag hade på 70-talet en rad upplevelser, som inte hade hört till min ”verklighet” innan dess. Man kan säga att jag en längre tid innerligt hade sökt ett svar på, vad allt egentligen handlar om i livet och kommit fram till, att den lära, som vår kristendom omfattar inte stämmer överens med den insikt Jesus hade. Jag tvivlade ännu ca 1% ! på att jag hade kommit rätt, eftersom jag inte kunde tro, att jag bland alla de människor, som jag kände, var den enda som tvivlade på läran (förutom de som var likgitiga). En kväll tänkte jag: Kan jag berätta för andra vad jag kommit fram till, utan att göra någon skada? Och sedan hade jag tre nätter i rad sådana paranormala upplevelser, som övertygade mig till 100% om att vi är ett med det vi kallar Gud och att vi i det tillståndet har en otrolig frid och dessutom ”vet vi allt”.

    Jag har inte skrivit ut mig från kyrkan, för jag hade också en slags drömvision där jag stod i en kyrka med splitternya läktare. I drömmen visste jag, att jag varit med och byggt dessa nya läktare. ”Men inte kan jag sådant träarbete”, tänkte jag och i samma ögonblick vaknade jag. Jag förstod, att drömmar är symboliska och att kyrkan någongång kommer att bli vidsyntare. Tre veckor efter min dröm blev jag uppringd av vår dåvarande svenska biskop John Vikströms fru. Hon sade att de sett en artikel ”Vad är sanning”, som jag skrivit i Hufvudstadsbladet och att de var intresserade av att höra mera om mina tankar. Jag reste till Borgå och satt en eftermiddag i biskopsgården och diskuterade med dem och berättade allt som hänt mig, innan jag kom fram till, att Jesus inte hade någon lära, utan ville bara vara en vägvisare och exempel på hur ett liv kan levas i kärlek. Jag gav honom också två böcker av J. Krishnamurti, en världslärare som betytt mycket för mig. John lyssnade uppmärksamt på vad jag sade och kom i stort sett inte med några motargument. Jag trodde faktiskt att utvecklingen mot vidsynthet skulle gå snabbare. Visserligen fick vi också här i Finland kvinnliga präster men det tycks vara så, att trosbekännelsen har blivit den gud, som egot darrar för att kasta ut. För i och med det, vore det tvunget att kasta ut sig själv.

    Nu har min förväntan väckts, att om det i Sverige börjar föras djupare diskussioner om sundheten i den kristna läran, så kommer de förstås att spridas vidare också till andra länder. Hette han Sheldrake, som bevisade att tankar hos en apgrupp är i förbindelse med andra gruppers tankar. Han gav aporna otvättad potatis. När det tog två veckor för aporna på en ö, innan de började tvätta potatisen förrän de åt den, så tog det en vecka på följande ö och bara någon dag på den tredje ön. Som människor tror vi att vi kan separera oss från varandra, fast vi alla är av en och samma energi och således i ständig förbindelse med allt.

    Gilla

  8. Christer Brodén said,

    27 augusti, 2011 den 22:15

    Kommentar till bbnews kommentar 7.

    Månen var en av den tidiga antikens viktigaste gudar. Månen är död i tre dagar efter nedan, innan den återuppstår som ny. Månguden dör och återuppstår på tredje dagen varje månad, årtusende efter årtusende. Det är absolut säkert.

    På de tre vise männens fackspråk (det astrologiska) kan uttrycket ”på tredje dagen” ha betytt ”det är absolut säkert”. Uttrycket var en vördad formel, som doftade helighet från åldrig tro.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: