Kommentarer till docent Cecilia Wasséns föreläsning ”Har Jesus funnits?”; del 1, de återuppståndna gudssönerna

Se också Del 2, avsaknaden av utomkristna historiska källor
Se också Del 3, att Paulus inte känner till Jesus som en historisk person
Se också Del 4, att evangelierna inte är trovärdiga källor

Cecilia Wassén är lektor och docent i Nya Testamentets exegetik vid Uppsala universitet. I en föreläsning från 20 april 2015 under titeln ”Har Jesus funnits”, går hon igenom och bemöter de enligt henne viktigaste argumenten till stöd för att Jesus inte har funnits. Wassén ger också sin syn på de viktigaste skälen till varför vi ska tro att Jesus har funnits. Föreläsningen är en dryg timme lång och återfinns bland annat på Youtube.

När jag i denna genomgång återger Wasséns uppfattningar sker det sällan ordagrant, men jag hoppas att jag inte på något sätt har ändrat innebörden i det hon säger. Det är rätt krävande att transkribera tal ordagrant, och man uttrycker sig sällan så exakt i tal att det blir läsbart när det återges ordagrant i skrift. Därför sammanfattar jag som regel det hon säger och endast i de fall hennes kommentarer omges av citattecken är det också ordagranna citat från filmen. Jag infogar också ungefärliga tidsmarkörer med hel- och halvminuter där aktuellt avsnitt förekommer i filmen.

Man kan gärna se Wasséns föreläsning eftersom den i visst mån överskådligt sammanfattar några av de viktigaste argumenten som ligger till grund för betvivlandet av Jesu existens. Tyvärr förmår hon, lika litet som Bart D. Ehrman gjorde i Did Jesus Exist?: The Historical Argument for Jesus of Nazareth, att korrekt återge mytförespråkarnas argument. Jag kan inte låta bli att undra varför? Man kan ju tycka olika, men man borde väl åtminstone bemöda sig om att rätt förstå den andres argument.

Den första tredjedelen av föreläsningen ägnar hon åt filmen Zeitgeist: The Movie, Part I – The Greatest Story Ever Told och parallellerna mellan Jesu liv och det hos de så kallade döende och från de döda uppstående gudarna, och det är den delen som jag kommer att kommentera i detta inlägg.

Om man ska hårdra det finns det tre teorier om Jesus. Den första och äldsta är föreställningen om den kristne Jesus som i stort sett levde och gjorde det evangelierna påstår. Det är denna Jesus som kristna dyrkar.

Den andra teorin räknar med en Jesus som var en vanlig människa och inte så annorlunda än vad du och jag är; en karismatisk predikant som under en kort tid verkade i en avsides provins, som avrättades och som efter sin död på felaktiga grunder upphöjdes till gud. Detta är i stort sett den sekulära forskningens syn på Jesus och också den föreställning som Wassén försvarar.

Den tredje teorin, som då jag företräder, är att Jesus började som en gudom i stil med många andra gudar och efterhand kom att ges ett liv på jorden enligt en process som antingen kan benämnas historisering eller euhemerisering (efter den grekiske filosofen Euhemeros som ca år 300 fvt menade att gudar som bland andra Zeus en gång i tiden innan de blev gudar varit verkliga jordiska människor). En person som Paulus upplevde att han mötte i Jesus i vad vi kan kalla visioner och jag och andra förespråkare för att kristendomen började som en mysteriekult bland många andra, menar att han enbart kände Jesus genom dessa visioner. Denne Jesus hade aldrig levt som jordisk människa och vare sig Paulus eller någon annan i hans samtid kände till en jordisk Jesus. Det innefattar också de tre pelarna Jakob, Kefas/Petrus och Johannes. Evangelierna kom senare att utgöra en allegorisk skildring av detta gudomliga väsen Jesus, där denne enligt ett vanligt förfarande skildrades som om han levt ett jordeliv tillsammans med tillsynes verkliga personer, däribland Petrus.

Jag vill dock än en gång poängtera att jag, fastän jag anser att den kristna rörelsen i sin början betraktade Jesus enbart som en gud, likväl inte utesluter att det kan ha funnits också en verklig gestalt som verkat som förebild för vissa föreställningar, en person som inte alls liknade evangeliernas Jesus och som Paulus är ovetande om. Men för enkelhetens skull och eftersom den saken ändå inte går att leda i bevis, kan det för stunden lämnas därhän.

Observera också att detta inte på något vis förutsätter en konspiration. Det var på detta sätt de flesta myter, kulter och religioner formades. De började som folkliga föreställningar, blandades med andra föreställningar, konkretiserades och skrevs slutligen ner i ett sammanhang som tillsynes utgjorde ett verkligt historiskt skeende, trots att något sådant med stor sannolikhet aldrig skett. Inte var Roms grundläggare Romulus Roms förste kung. Inte var Rhea Silvia jungfru efter att guden Mars gjort henne havande med tvillingarna Romulus och Remus. Inte sattes barnen ut i en balja i floden och inte togs de om hand av en varghona. Inte växte de upp bland herdar. Inte mördade Romulus sin bror och inte anlade han staden Rom. Men detta var vad Titus Livius hävdade under nollhundratalet fvt, och således före kristendomens tillkomst. Livius berättar också att Romulus dödas genom att de främsta konspirerar mot honom. Han återuppstår dock från de döda visar sig för en vän och ber denne sprida de goda nyheterna varefter han far till himlen varifrån han härskar.

Wassén säger att hon inte tidigare vetat att så många trodde att Jesus inte har funnits (00.00). Det var samma upptäckt som Bart D. Ehrman tidigare gjorde inför sin bok. Wassén koncentrerar sig på Horus och Mithras.

Hon tar upp de listor om Horus som återges i Zeitgeist där han liksom Jesus sägs ha fötts den 25/12 av en jungfru med en stjärna som närvarade, med 3 kungar i stället för de tre vise männen. Hur Horus verkade som lärare vid 12 års ålder, påbörjade sin verksamhet när han var 30 år och hade tolv lärjungar (01.30).

Wassén menar att det gemensamma med alla dessa gudar som tas upp som jämförelse är att de alla sägs ha fötts, dött och sedan återuppstått (02.00). Hon har konsulterat Nils Billing vid Teologiska institutionen i Uppsala och som är expert på egyptologiska religioner (02.30). Enligt Billing går föreställningarna inte tillbaka till egyptiska föreställningar utan till senare grekiska myter (som delvis bygger på dessa föreställningar) och då man vid vintersolståndet firade ljusets återfödelse (3.30). Föreställningen att Jesus fötts 25/12 (vintersolståndet) återfinns inte i Nya Testamentet, utan är enligt Wassén en föreställning som växer fram senare. Detta är lätt att hålla med om.

Billing hittar inget belägg för något övrigt i de egyptiska källorna (04.00). Nu är detta om paralleller med Horus inget som jag annat än i förbigående berört och jag har heller inte drivit tesen att det skulle finnas ett direkt inflytande från dessa föreställningar på dem om Jesus.

Den som främst drivit tesen om påverkan från solgudar och äldre förställningar om döende och från de döda uppstående gudar, är Acharya S./D. M. Murdock. Hon är för övrigt inte med oss längre. Hon dog tyvärr i cancer på juldagen, alltså i går. Det är mycket sorgligt.

I vilket fall har Wassén helt missförstått sammanhanget. Det handlar inte om egyptiska myter utan om hellenistiska synkretistiska mysteriereligioner. Synkretism är ett begrepp inom teologin när religioner blandas, ofta i samband med att kulturer möts, och en ny synkretistisk religion uppstår. Det är också nödvändigt att förstå att i denna tid fanns en trend mot individualism. Det som började som kulter kring vegetationsgudar vilka ansågs leva i enlighet med naturens skiftningar, förvandlades vid denna tid, den hellenistiska tiden, till personliga frälsarkulter. Helt plötsligt utlovade den döende och uppståndne guden personlig frälsning till ett liv efter detta för dem som omfattade läran. Trenden var att dessa hellenistiska, grekiska, föreställningar blandades med andra religioner/kulter. På detta sätt kom olika religioner att smälta samman med hellenistiska tankar och föreställningar och en ny synkretistisk religion uppstod vilken liknade de båda ursprungliga men ändå var något nytt. Vi har flera exempel på detta.

  • Mysteriekulten kring Dionysos utgjordes av en blandning av hellenistisk tro och fenicisk. Fenicien låg ungefär där dagens Libanon och den syriska kustremsan mot Medelhavet ligger.
  • Mysteriekulten kring Attis och Kybele utgjordes av en blandning av hellenistisk tro och frygisk tro. Frygien låg ungefär i det inre och norra Turkiet.
  • Mysteriekulten kring Isis och Osiris utgjordes av en blandning av hellenistisk tro och egyptisk tro. Det är klart att Billing inte finner spår att dessa föreställningar i egyptiska texter. De finns i den hellenistiska mysteriekult som bildades kring egyptiska föreställningar om Isis och Osiris, men som avviker från dem som återfinns i den egyptiska religionen.
  • Mysteriekulten kring Mithras utgjordes av en blandning av hellenistisk tro och persisk tro. Persien svarade ungefär mot dagens Iran.
  • Och, så har vi då kristendomen. Mysteriekulten kring Jesus utgjordes av en blandning av hellenistisk tro och judisk tro. Geografiskt talar vi om Palestina.

Varför ska vi tro att kristendomen utgjorde det ”enda” undantaget från denna ”regel”?

Wassén menar att föreställningen om att Jesusberättelsen är en myt är gammal. Hon hänvisar till Kersey Graves 1875 (04.30), och Arthur Drews, Die Christus Myte, 1910 (05.00). Hon uttalar för övrigt namnet Drew på engelskt vis, men han var tysk professor i filosofi och hette Drews [dʀɛfs]. Teorin om att Jesus inte funnits är gammal men fortfarande aktuell, menar Wassén. Hon hänvisar vidare till James Frazers klassiska verk The Golden Bough om de döende och från de döda uppstående gudarna, en bok som då används av dem som Wassén kallar mytförespråkare (06.30). Och jag har själv läst och använt information från detta verk i min bok, liksom jag har läst Drews. Grundtanken är att gudens liv och död följer naturens cykler (07.00).

Som jag har visat i min bok följde dessa så kallade vegetationsgudars gärningar naturens cykler och det förekom tidigt fester till gudarnas ära vid sådd- och skördetid. Guden dog när naturen blev torr och livlös under den heta sensommaren och föddes på nytt på våren när växtligheten sköt fart. Men det Wassén verkar bortse från är att dessa gudar senare, under mysteriereligionernas tid, kom att individuellt dyrkas såsom uppståndna från de dödas rike och därigenom garantera individens frälsning/räddning i livet efter detta.

Wassén tar upp Ellegård och hans teori om att Jesus var Rättfärdighetens lärare (07.30) och säger att G. A. Wells har en teori liknande den Ellegård framför men utan Rättfärdighetens lärare (08.00). Det är i och för sig riktigt men kausaliteten är snarare den omvända, då Wells får ses som Ellegårds mentor. För att återkoppla till inledningen så hävdar/hävdade Wells och Ellegård att Paulus inte kände till en jordisk Jesus men Wells uteslöt inte att en för berättelsen inspirerande gestalt levt tidigare. Ellegård som studerat Wells gick längre och identifierade denna gestalt som esseernas Rättfärdighetens lärare, vilken skulle ha levt ungefär 100 år tidigare vid den tid till vilken den judiska traditionen förlägger Jesu liv.

Wassén påpekar att böcker om att Jesus inte har funnits fortsätter att komma ut, och listar också Tom Harpur och Frank Zindler. Hon menar att man först och främst grundar sin uppfattning på att Jesusmyten påminner om andra myter (08.30). Detta är knappast sant. Med undantag för kanske någon, utgör detta argument inte ett av de viktigaste argumenten i sammanhanget. Det är ett populärt argument bland lekmän och då framför allt de rätt oseriösa listor som florerar litet varstans. Knappt någon som publicerat sig i ämnet använder Mithras och Horus som viktiga argument för att Jesus inte har funnits. Används detta argument används det främst om andra gudar där verkliga likheter finns. Hon nämner också mig och mina blogginlägg där jag nagelfar Stefans Gustavssons bok ”Skeptikerns guide till Jesus” – samlade, men i fel ordning, här:

Wassén menar att teorin om de döende och från de döda uppstående gudarna var populär under 1900-talet, men att den har kritiserats allt mer och av en del förkastats helt för att det skulle saknas belägg för att de här gudarna verkligen dött och uppstått (09.30). Jonathan Z. Smith menar att det inte handlar om döende och från de döda uppstående gudar, utan om försvinnande och döende gudar; gudar som dör men inte kommer åter eller som kommer åter, men inte har dött (10.00). Han menar enligt Wassén att exempelvis Adonis varken dör eller återuppstår, utan pendlar mellan gudarnas rike och underjorden; att det inte är uppenbart att Baal dör (10.30) och att myterna inte är så tydliga. Enligt Smith finns inga belägg för att Dumuzi i Sumer kommer åter (11.00). Detta måste jag säga är en rätt märklig tolkning av det bevarade materialet. Men Smith menar att Frazer blandar samman föreställningar från olika epoker; föreställningar som inte har med varandra att göra (11.30); en uppfattning som jag åtminstone delvis kan hålla med om.

Wassén påtalar dock att det finns forskare som stöder tanken på de döende och från de döda uppstående gudarna. Hon hänvisar till två svenska forskare. Teologen Helmer Ringgren (som jag studerat en del) menar att det visst finns döende och uppståndna gudar (12.00), men han framhåller att det också finns stora skillnader och att stor försiktighet anbefalles om man vill dra paralleller (13.00). Det är dock inte skillnaderna som man bör koncentrera sig på om man ska finna påverkan. Mer om detta senare.

Wassén åberopar därefter den senaste större genomgången av dessa föreställningar vilken gjordes av professor emeritus i Gamla Testamentets exegetik vid Lunds universitet, Tryggve N. D. Mettinger, i boken The Riddle of Resurrection: ’Dying and Rising Gods’ in the Ancient Near East (Stockholm 2001). Mettinger hävdar också han att gudarna verkligen dör och återkommer från de döda (13.30). Likheterna med föreställningarna om Jesus är påtagliga och Mettingers bok är mycket upplysande i det fallet, anser jag. Wassén tar fasta på att Mettinger i slutet av sin bok hävdar han att de har haft liten påverkan på traditionerna om Jesus (14:30) och att han snarare hittar kopplingar till GT och den samtida judendomen (15.00). Men därmed finns likväl en indirekt påverkan om den skett genom judendomen till kristendomen.

Som jag skriver i min bok:

”Jag påstår inte nödvändigtvis att andra kulturer och deras mytologiska föreställningar har influerat kristendomen. Så har säkert skett vid många tillfällen, men knappast vid alla. En bättre förklaring kan vara att de alla byggde på ett gemensamt arv.” (Den Jesus som aldrig funnits, 2 uppl, s.184)

Mettinger hade vänligheten att läsa det kapitel som senare kom att utgöra kapitel 3.2 ”Hedniska gudssöner” i min bok och som i något omgjord fattning föreligger på Internet som ”Jesusparallellerna”. Vid ett samtal med honom gjorde han klart för mig att han definitivt ansåg att Jesus har funnits. Och det var väl ingen överraskning då han klargör detta tydligt i sin bok:

”There is, as far as I am aware, no prima facie evidence that the death and resurrection of Jesus is a mythological construct, drawing on the myths and rites of the dying and rising gods of the surrounding world.” (s. 221)

Likväl visar Mettinger på tydliga likheter mellan föreställningar om Jesus och dessa andra gudar och Wassén själv tillstår att det absolut finns belägg för denna teori även om Frazer överdrev (14.00). Jag anser att man missar det väsentliga om man som Wassén fokuserar på skillnaderna mellan exempelvis Jesus och Osiris, där den senare styckas, sätts samman, stannar i underjorden (15.30). Ty även om det fanns stora skillnader förekom föreställningar tidigt om Osiris’ återuppvaknande och pånyttfödelse. Tvärt emot vad Wassén hävdar är dessa föreställningar förkristna. I Osiris’ fall är de definitivt det. De bevittnas av Seneca (som dog år 65 vt) genom att Augustinus citerar honom. Vidare finns Plutarchos som skrev följande i slutet av nollhundratalet:

… berättelserna beträffande titanerna och riterna som firas om natten stämmer överens med beskrivningarna om lemlästningen av Osiris och hans återuppvaknande och pånyttfödelse. (Plutarchos, De Iside et Osiride, 35)

Därefter vänder sig Wassén mot Mithra (eller Mithras) där Zeitgeist drar alla möjliga paralleller till Jesus (16.30). Wassén konstaterar helt riktigt att de tidigaste källorna är arkeologiska lämningar, att man inte vet vad dessa symboliserar. Utövarna av Mithasmysterierna har hållit sina traditioner hemliga och därför finns en pågående debatt mellan Mithrasforskare om vad dessa traditioner innehöll (17.00). Jag är helt enig med Wassén när hon säger att det är svårt att se de nära kopplingarna när vi inte riktigt vet vilka föreställningar de hyste (18.00).

Det finns verkligen inga bevis för att Mithras var en döende och från de döda uppstånden gud. Det kan ha varit så, men vi vet helt enkelt inte. Jag bemödade mig i mitt avsnitt om Mithras att klarlägga vilka källor vi har, vad dessa säger och vad som kan antagas men för den skull inte är bevisat. Det är direkt kontraproduktivt att lista saker som uppenbarligen inte är sanna. I så fall måste man tydligt klargöra vad man avser. Att bara säga att Mithras hade 12 lärjungar är direkt missvisande. I stället måste man klargöra att Mithras i avbildningar ofta beledsagas av de tolv zodiaktecknen, vilka typiskt följer en solgud. Sedan återstår att argumentera för att Jesu lärjungar, genom att de till antalet är tolv, är personifieringar av zodiaktecknen och att det därmed finns paralleller mellan föreställningarna. Man kan sedan välja hur starka man anser just dessa paralleller vara. Men utan källor är sådana uppgifter värdelösa.

Wassén fortsätter med att säga att det självklart finns kopplingar från andra religioner till kristendomen (18.00). Hon tar upp att avbildningar av Jesusbarnet hos Maria är slående lika dem om Isis och Horus (18.30) och att Marias havandeskap genom Gud påminner om Herkules’ tillkomst, osv. Men hon menar att det är svårt att se att en myt om Kristus från början skulle ha formats från ingenting (19.00).

Slutsatser.

Wassén tar upp de paralleller som utgör de svagast tänkbara av de paralleller som brukar åberopas. Den enda användbara är den om Osiris, som Wassén berör endast i förbigående och hon missar att se att den innehåller element av frälsning som utlovas i eftervärlden till de anhängare som tror på och tillber den döende och återuppståndne guden. Hon berör inte Romulus eller Zalmoxis. Dessa tre gudar påstods alla dö och återuppstå och det finns belagt att dessa kulter föregick kristendomen. De mycket nära parallellerna mellan Jesus och Dionysos, Herakles eller för den skull Asklepios berörs inte. Hon nämner heller inget om att det rör sig om nya synkretistiska mysteriereligioner som avviker från moderreligionernas föreställningar.

I boken On the Historicity of Jesus: Why We Might Have Reason for Doubt (Sheffield: Phoenix Press, 2014) s. 229–231, listar Richard Carrier de egenskaper eller omständigheter som enligt Otto Rank och Lord Raglan typiskt beledsagar en hjälte i en hjältesaga. De är till antalet 22:

  1. The hero’s mother is a virgin.
  2. His father is a king or the heir of a king.
  3. The circumstances of his conception are unusual.
  4. He is reputed to be the son of a god.
  5. An attempt is made to kill him when he is a baby.
  6. To escape which he is spirited away from those trying to kill him.
  7. He is reared in a foreign country by one or more foster parents.
  8. We are told nothing of his childhood.
  9. On reaching manhood he returns to his future kingdom.
  10. He is crowned, hailed or becomes king.
  11. He reigns uneventfully (i.e., without wars or national catastrophes).
  12. He prescribes laws.
  13. He then loses favor with the gods or his subjects.
  14. He is driven from the throne or city.
  15. He meets with a mysterious death.
  16. He dies atop a hill or high place.
  17. His children, if any, do not succeed him.
  18. His body turns up missing.
  19. Yet he still has one or more holy sepulchers (in fact or fiction).
  20. Before taking a throne or a wife, he battles and defeats a great adversary (such as a king, giant, dragon or wild beast).

and

  1. His parents are related to each other.
  2. He marries a queen or princess related to his predecessor.

Därefter listar han de 15 gestalter som uppfyller minst hälften av de 22 punkterna i ordning efter hur många de uppfyller:

  1. Oedipus (21)
  2. Moses (20)
  3. Jesus (20)
  4. Theseus (19)
  5. Dionysus (19)
  6. Romulus (18)
  7. Perseus (17)
  8. Hercules (17)
  9. Zeus (15)
  10. Bellerophon (14)
  11. Jason (14)
  12. Osiris (14)
  13. Pelops (13)
  14. Asclepius (12)
  15. Joseph [i.e., the son of Jacob] (12)

Jesus hamnar då på 3:e plats med samma poäng som Mose och endast slagen av Oidipus. Av dessa 15 som kan anses vara de gestalter som i högst omfattning uppfyller kraven på att vara mytiska gestalter, är det endast Jesus som fortfarande med emfas påstås ha varit en verklig person. Detta om något talar sitt tydliga språk.

Roger Viklund, 26 december 2015

Annonser

Foton från Louvren 3 – Baal

800px-Louvre_2007_02_24_c

Gamla Testamentets profeter angriper Baal, Ashera och andra gudar på nästan varje sida i profetböckerna. Orsaken är givetvis att Israels folk dyrkade dessa gudar tillsammans med och ibland i stället för JHVH. Detta var för övrigt Morton Smiths tes i hans andra doktorsavhandling, nämligen att majoriteten bland de gamla israeliterna dyrkade flera gudar och att monoteismen kom till makten relativt sent.

Bibeln säger att israeliterna under domartiden (ca 1200–1000 fvt) dyrkade Baal och JHVH. Vissa israeliter bar Baals namn. Israeliternas förste konung Saul gav ett av sina barn namnet Eshbaal efter guden Baal (1 Krön 8:33). Hosea uppger att JHVH också kallades Baal (Hos 2:16). Av 15 sammansatta namn som hittats i nordriket Israel innehöll visserligen nio Jahve eller JHVH men hela sex innehöll Baal, vilket kan tyda på att i norr var Baal nästan lika populär som JHVH. (William G. Dever, What Did The Biblical Writers Know and When Did They Know It?, s. 210)

Baal är en gud som är nära förknippad med vädret. Han är framför allt en storm- och regngud. Det är därför en aning märkligt att han, i likhet med Jesus, också är en döende och från de döda uppstående gud, då sådana gudar brukar vara vegetationsgudar. Men Baal ansågs frambringa regn, och avsaknad av regn innebär torka och växtlighetens död. Baals död är därför den yttersta orsaken till torkans början, en torka som sägs ha varat i sju eller åtta år. Detta kan jämföras med den sjuåriga torka som omtalas i samband med Josefs vistelse hos farao i Egypten.

Enligt fynd gjorda i bland annat den uråldriga staden Ugarit och stammande från 1300- och 1200-talen fvt, utspann sig en strid mellan Baal och dödsguden Mot. Lertavlorna inunder, vilka jag fotograferade i Louvren, innehåller alla den berättelse som brukar betecknas Baals cykel, med död, uppståndelse och liv på nytt i enlighet med årstidernas skiftningar.

baalcykel3

Denna lertavla med kilskrift kommer från staden Ugarit vid den nordsyriska kusten; ett utgrävningsområde som benämns Ras Shamra eller Tell Ras esh-Shamra, där ”tell” avser en kulle som byggts upp genom århundraden av avlagringar från tidigare bosättningar. Tavlan stammar från 1300- eller 1200-talet eller kanske till och med litet tidigare. I tavlan omnämns El, som väl rimligen är densamme som den El som är det ena av två gudsnamnen i Bibeln, där JHVH är det andra. Även JHVH förekommer sannolikt i Ugarit under namnet JV. Vidare berättas om striden mellan Baal och Mot och Baals seger över Mot (döden).

Inunder finns en bild från utgrävningarna av Ugarit.

Ugarit_01

baalcykel1

I denna kilskriftstavla från 1300- eller 1200-talet fvt, också från Ugarit, berättas om Baals konfrontation med flodguden Jam. Jam  är en gud av kaos och död i motsats till många andra, icke-fientliga gudar. Han sägs i de ugaritiska källorna vara Els son, alltså Guds son. Jam som betyder hav är havets och flodernas gud. Han ligger i fejd med Baal, och han utnämns av El till kung. El berättar för de andra gudarna att Jam tidigare kallades för Jav: ”Min sons namn är Jav”. Jams ursprungliga namn var alltså Jav (eller Javu) men El säger att han hädanefter ska kallas ”Els älskade” och sänder honom att avsätta Baal. Baal slår ner Jam eller Jav, vilken dödas i striden. (”SM. BNY. JV”. CTA 1 IV 14. Se The Archaeological Evidence of the Exodus from Egypt, s. 20–23.)

Vi kan se El och Jav/Jam som tidiga prototyper för israeliternas gudar El och JHVH.

Jag vet inte hur mycket av denna berättelse som återfinns på just denna övre tavla. Som ju tydligt framgår är det blott ett brottstycke av en ursprungligen större tavla. Men tavlorna är som regel mycket små – förvånansvärt små. De tre som jag återger här och som skildrar Baals cykel är ungefär stora som en hand, medan många andra kompletta tavlor inte är så värst mycket större än kreditkort.

baalcykel2

Också denna sista kilskriftstavla kommer från utgrävningarna i Ras Shamra, Ugarit. Den dateras till 1300-talet fvt (1399–1300 fvt) och är alltså drygt 3300 år gammal. Även här skildras fruktbarhetsguden Baals strid mot dödsguden Mot – torkan.

I The Riddle of Resurrection på sidorna 55–81 sammanfattar Tryggve N. D. Mettinger berättelsen om Baals cykel, vilken han uppger återfinns på tavlorna 1.4VII:42 till 1.6.VI. Min sammanfattning av hans sammanfattning lyder som följer:

Baal bygger ett palats och tillkännager för världen att han inte längre böjer sig för döden, det vill säga Mot, vilken han förvisar till endast öknarna. Baal sänder två budbärare till Mot. De ska gå ner till frihetshuset och därigenom räknas bland de döda. Budbärarna återvänder till Baal med en inbjudan från Mot att nedstiga till underjorden, ta med sig sina moln, vindar, blixtar och sitt regn och smaka på Mots mat bestående av lera. Baal kan inte värja sig mot denna kallelse att nedstiga till dödsriket och beslutar sig därför att skaffa sig avkomma genom att para sig med en kviga.

Här kan det vara lämpligt att inflika att även JHVH förefaller ha avbildats tillsammans med och kanske som en oxe/tjur.

Gudinnan Ashera ansågs i den ugaritiska mytologin vara Els maka och mor till Baal. I Bibeln finns hänvisningar till att man i vissa kretsar betraktat henne som Baals hustru (2 Kung 23:4). Och inskriptioner visar att man betraktade henne också som JHVHs maka. Inskriptionerna härrör från 700-talet fvt och är funna på krukskärvor dels i Kuntillet ‘Ajrûd, en ruin i norra Sinai, dels i Khirbet el-Qôm i Judeen.

Inskriptionerna talar om JHVH och hans Ashera. Nedan ses en teckning av en krukskärva från just Kuntillet ‘Ajrûd.

kuntillet

Stående ses två gudar där den högra har bröst och den rimliga tolkningen är att de representerar JHVH och ”hans” Ashera. Deras svansar och huvuden tyder på att de är kalvar. Inskriptionen säger: ”Jag välsignar dig genom JHVH från Samarien och genom hans Ashera.” Detta visar att Jaho hade en följeslagerska, troligen att betrakta som en modergudinna, och att folket vid denna tid inte var monoteister.

För att återgå till berättelsen om Baal, där denne parat sig med en kviga, saknas därefter ca fyrtio rader av berättelsen, och vi vet inte riktigt vad som händer. När vi på nytt kommer in i berättelsen, får vi veta att man meddelar El att Baal är död och El och modergudinnan Anat (som kallades jungfrun och i Elefantine kallades hon ”JHVHs Anat”) sörjer honom.

Tillsammans med den ugaritiska solgudinnan Shapash ger sig Anat ut och letar efter Baal, och vid världens ände finner de hans döda kropp. De tar kroppen till berget Sapan, förrättar ett offer och begraver Baal. Anat meddelar El att Baal verkligen är död, och tillsammans resonerar de om vem som ska kunna ersätta honom. Men den person de utser klarar inte av uppgiften. Då beslutar Anat att uppsöka Mot (döden) för att försöka återfå Baal. När Anat ber Mot att frige Baal, berättar Mot hur han svalde Baal. Anat klyver då Mot med ett svärd, varefter hon sållar bitarna, eldar honom, mal honom på en kvarnsten för att slutligen sprida ut honom på en åker.

Under tiden drömmer El att höstregnet återkommer och med det växtligheten. Detta är för El det avgörande beviset på att Baal har återvänt till livet. Solgudinnan Shapash söker efter Baal, och vi får senare veta att Baal har återvänt till sin tron, till ett fullt aktivt liv. Striden mellan Baal och Mot fortsätter till dess Mot kapitulerar och Baal slutligen upphöjs på sin kungatron.

Vad vi ser här är en fullständig vegetationscykel, från liv till död och åter till livet – just så som Jesus sägs ha fötts, dött och därefter uppstått från de döda.

Roger Viklund, 2013-08-24

Foton från Louvren 2

louvren2

Här är fler foton som jag tog vid mitt besök på Louvren i mars 2012. Ett av de absolut mest berömda föremålen där, är den imponerande Hammurabis lagsamling. Denna lagsamling finns bevarad på flera tavlor, men den mest berömda är otvivelaktigt denna flera meter höga stele gjord av diorit.

hammurabi1

Hammurabi var kung av Babylon, troligen 1792–1750 fvt. På denna stele har han inristat 282 lagparagrafer (där 247 ännu är bevarade). Hela statyn runt om är täckt av fina tecken. Dessa lagar förespråkar bland annat straff som svarar mot brottet; det vill säga ett öga för ett öga och en tand för en tand. Motivet överst föreställer Hammurabi inför solguden Shamash.

gudea

Även denna staty är gjord av diorit.

Den ska föreställa kung Gudea av Lagash och statyn, liksom Gudeas levnad, dateras till  tjugohundratalet fvt. Lagash låg i nuvarande Irak som på den tiden svarade mot tvåflodslandet Mesopotamien och då dess södra del, kallad Sumer. Som  framgår av bilden fanns där ett rätt stort antal statyer av Gudea; vissa mer skadade än andra.

Bilden inunder visar den rätt så stora ”Lercylinder A” som påträffades vid templet Eninnu och som tillägnas Ningirsu

LercylinderA

På denna lercylinder finns också bevarat en bön som kung Gudea tillägnar gudinnan Gatumdug (raderna 64–67); vari han säger följande:

”För mig som inte har någon [mänsklig] moder är du min moder. För mig som inte har någon [mänsklig] fader är du min fader. Min faders säd tog du emot i ditt moderliv, du födde mig i helgedomen; Gatumdug, ditt heliga namn är ljuvligt.”

Här kan man jämföra med en vers ur Psaltarens 2:a psalm, som handlar om Sions konung:

”Jag vill berätta vad Herren [JHVH] bestämt. Han sade till mig: ‘Du är min son, jag har fött dig i dag …’” (Ps 2:7)

martyr

Detta är en så kallad martyrtavla stammande från Kherbet Oum el Ahdam i Algeriet och daterad till slutet av 300-talet. Den lätt obegripliga texten lyder ungefär som följer:

Heligt minnesmärke. Del av jordens löfte, där Kristus föddes, till Petrus och Paulus. Martyrernas namn var Datianus, Donatianus, Cyprianus, Nemesianus, Citinus och Victoria. I det provinsiella året 320. Benatus och Pequaria reste denna. Victorinus, Miggin – 7 september, och Dabula och en del av träet från korset.

Jag kommer onekligen att tänka på Bart Ehrman som försvarade det faktum att Jesus inte finns omnämnd i någon enda någorlunda samtida uppteckning, inskription eller på annat sätt med ungefär att ingen annan heller nämndes. När då Carrier utmanande honom på den punkten försvarade han sig med att inga ”vanliga” människor omnämndes. Men det var just precis vad de gjorde. Här är ett exempel bland många, om än det i detta fall råkar vara 300 år för sent för att utgöra en samtida parallell.

Roger Viklund, 2013-08-20

Foton från Louvren

Louvren_grand

Jag tog ett antal foton på vissa föremål i Louvren när jag var där i mars 2012, och tänkte lägga upp några av bilderna här på bloggen. Det är rätt svårt att få bra foton då man inte får använda blixt och det är rätt så dunkelt i palatset. Dessutom befinner sig många av föremålen bakom glas, så det går ändå inte att använda blixt på grund av den reflektion som då uppstår mot glaset. Jag har till yttermera visso skalat ner bilderna till mer lämplig storlek och sparat dem i halvhög upplösning för att de inte ska bli för stora.

Artemis_Diana

Detta föreställer den jagande grekiska gudinnan Artemis eller den romerska Diana. Statyn antas stamma från 100-talet.

Baal

Detta föreställer den västsemitiske fruktbarhetsguden Baal, stormens, åskans och blixtens gud. Han är himmelens och jordens herre; den mäktigaste krigaren. Hans palats ligger på toppen av ett berg och hans röst är som åskan. Baal var den mest dyrkade guden i Kanaan. Eftersom namnet Baal är en titel (betyder ”Herre”), var han känd under många namn men med Baal som förled, exempelvis hette han Baal-Hadad i Babylonien.

CoptLuk

En koptisk tiohundratalstext som innehåller Lukas 7:12b–22b.

Marsyas2

Detta föreställer Marsyas från Frygien, en av de ”korsfästa gudarna”; vilken alltså avbildades upphängd på en påle. Den franska bildtexten (jag kan egentligen inte franska) förefaller säga att statyn är från något av de två första århundradena. Inunder finns en bild av en relief som bara fanns på en liten bild bredvid bildtexten och som också föreställer Marsyas.

Marsyas_Basrelief

Detta är den så kallade Meshastelen.

Mesastelen

Enligt Meshastelen utkämpades en strid mellan Israel och Moab. Israel leddes av Omri och Achav. Detta slag finns återgivet även i Bibeln, närmare bestämt i Andra Kungaboken 3ff. Men där anges att det var Achav och hans son Joram (851–845 fvt) som stred.

Mithras1

En av många stentavlor som skildras Mithras’ liv och gärning. Just denna marmortavla uppges vara från 100- eller 200-talet och det står på anslaget att den är dubbelsidig (Relief mithriaque à double face). Jag måste ha missat baksidan.

Roger Viklund, 2013-08-19

Förkristna föreställningar om död och återuppståndelse

Jag tänkte något behandla förkristna föreställningar om död och återuppståndelse i ett evigt kretslopp symboliserande bland annat naturens ständiga skiftningar från tillsynes livlöshet till prunkande växtlighet. Denna årliga återkommande förvandling symboliserades i berättelser om gudsgestalters nedstigande till underjorden för att sedan återkomma till livet ovan jord.

I de äldsta skildringarna från bland annat Mesopotamien, då närmare bestämt i Sumer senast 2000 fvt finns tankemotivet om gudssonen som offras och ges i dödens våld. På sumeriska lertavlor berättas om Inannas nedstigande: I underjordens dödsrike härskar gudinnan Ereshkigal. Hennes syster Inanna beslutar att stiga dit ner för att i stället göra sig till härskarinna över ”landet utan återvändo”. Före avfärden instruerar Inanna sin tjänare Ninshubur vad hon (eller han) skall göra om hon inte återvänder. Väl nedkommen till underjorden, tvingas hon avlägga alla sina kläder och smycken. Därpå dödas hon, och hennes lik hängs upp på en påle (korsfästs?). Tre dygn senare anar Ninshubur oråd och vidtar de åtgärder Inanna befallt om. Guden Enki skapar två varelser, som saknar kön och därför kan levande släppas in i dödsriket. Dessa lyckas komma över Inannas döda kropp och återuppliva henne. Enligt Tryggve N. D. Mettinger (The Riddle of Resurrection, s. 189) betyder det verb som används just ”uppstå”.

Men gudinnan får inte återvända till de levandes land utan att skaffa en ersättare för sig. I sällskap med demoner sänds hon tillbaka till överjorden för att skaffa en sådan. När Inanna med följe kommer till Kulaba, där Inannas make (eller broder) Dumuzi härskar, finner de honom mitt uppe i en glädjefest. Inanna grips av vrede och utser Dumuzi till sin ersättare, den som skall offras åt döden. Dumuzi vänder sig nu till solguden Utu med bön om hjälp mot demonerna och lyckas också fly undan dem två gånger. Men den tredje gången dödas han i en fårfålla (Dumuzid’s dream).

Efter att Dumuzi (Dumuzi i Sumer och i Babylonien, Tammuz i Syrien; motsvarande gud i Fenicien var i Grekland känd under namnet Adonis) sänts till dödsriket sörjer Inanna hans bortgång och det gör även Dumuzis syster Geshtinanna. Rörd av systerns tårar tar Inanna henne med sig och letar upp Dumuzi. Det bestäms att Geshtinanna ska dela tiden i dödsriket med Dumuzi. Det innebär att Dumuzi årligen får återuppstå efter döden och komma tillbaka till överjorden, vilket framgår av följande text: ”Du [Dumuzi] ett halvt år, din syster [Geshtinanna] ett halvt år” (Inana’s descent to the nether world, 404–410). Det betyder att Dumuzi fick leva på överjorden under halva året medan Geshtinanna fick vistas i underjorden, varpå de växlade vistelseort.

Ett brev funnet i Mari i Syrien (A.1146) omtalar att man dödar Dumuzi men att han återkommer på våren varje år. Detta tyder på ett kultiskt firande.

Även den feniciske och kanaaneiske guden Baal var en döende och från de döda uppstående gud, trots att han knappast var en vegetationsgud. Men Baal ansågs frambringa regn, och avsaknad av regn innebär torka och växtlighetens död. Baals död är därför den yttersta orsaken till torkans början.

Enligt de fynd som gjorts i den syriska staden Ugarit och vilka stammar från 1300- och 1200-talen fvt, utspann sig en strid mellan Baal och dödsguden Mot. Baal bygger ett palats och tillkännager för världen att han inte längre böjer sig för döden, det vill säga Mot, vilken han förvisar till endast öknarna. Baal sänder två budbärare till Mot. De ska gå ner till frihetshuset och därigenom räknas bland de döda. Budbärarna återvänder till Baal med en inbjudan från Mot att nedstiga till underjorden, ta med sig sina moln, vindar, blixtar och sitt regn och smaka på Mots mat bestående av lera. Baal kan inte värja sig mot denna kallelse att nedstiga till dödsriket och beslutar sig därför att skaffa sig avkomma genom att para sig med en kviga. Efter detta saknas ca fyrtio rader av berättelsen, och vi vet inte riktigt vad som händer.

När vi på nytt kommer in i berättelsen, får vi veta att man meddelar El (Bibelns El eller Elohim) att Baal är död och El och modergudinnan Anat (som kallades jungfrun) sörjer honom. Tillsammans med solgudinnan Shapash ger sig Anat ut och letar efter Baal, och vid världens ände finner de hans döda kropp. De tar kroppen till berget Sapan, förrättar ett offer och begraver Baal. Anat meddelar El att Baal verkligen är död, och tillsammans resonerar de om vem som ska kunna ersätta honom. Men den person de utser klarar inte av uppgiften. Då beslutar Anat att uppsöka Mot (döden) för att försöka återfå Baal. När Anat ber Mot att frige Baal, berättar Mot hur han svalde Baal. Anat klyver då Mot med ett svärd, varefter hon sållar bitarna, eldar honom, mal honom på en kvarnsten för att slutligen sprida ut honom på en åker.

Under tiden drömmer El att höstregnet återkommer och med det växtligheten. Detta är för El det avgörande beviset på att Baal har återvänt till livet. Solgudinnan Shapash söker efter Baal, och vi får senare veta att Baal har återvänt till sin tron, till ett fullt aktivt liv. Striden mellan Baal och Mot fortsätter till dess Mot kapitulerar och Baal slutligen upphöjs på sin kungatron. Denna sammanfattning är hämtad från The Riddle of Resurrection av Tryggve N. D. Mettinger, s. 55–81 och berättelsen återfinns på tavlorna 1.4VII:42 till 1.6.VI. Vad vi ser här är en fullständig vegetationscykel, från liv till död och åter till livet.

I Fenicien (nuvarande Libanons och Syriens medelhavskust) tillbad man guden Adon som på grekiska gick under namnet Adonis. Detta är sannolikt samme gud som Dumuzi och Tammuz. Detta påstår bland andra Origenes (Selecta in Ezechielem, 8:12) och Hieronymus (Commentariorum in Hiezechielem, libri III, 8:14) enligt Mettinger (s. 129). Det finns två berättelser bevarade som skildrar hans liv och död. Enligt den ena, en förkristen, dödas Adonis av ett vildsvin under en jakt. Afrodite finner den döende Adonis och utbrister i sorg: ”Din dödsscen kommer att återskapas årligen med min sorg framförd i en ritual” (Ovidius, Metamorphoses, 10:708ff, skriven under 00-talet).

I den andra berättelsen föds Adonis av Smyrna, som också kallas Myrrha, efter att hon först förvandlats till ett träd. En av de äldsta formerna för tillbedjan var den av träd. Ett exempel är Dionysos som ofta skildrades såsom upphängd på ett träd eller själv varande trädet. Att hängas på ett trä eller träd är som jag tidigare redogjort för att likställas med att korsfästas. Det finns inget grekiskt ord som svarar exakt mot ordet “korsfästning”. I Nya testamentet sägs Jesus antingen ha fixerats vid en påle (grekiska: stauros = en upprätt påle, stör eller stolpe; verbet stauroo = att fästas vid en stauros) eller hängts upp på trä (grekiska: xylon = en träbit eller en bjälke). Det grekiska ordet stauros säger inte om där förekom en tvärbjälke eller ej. Att Jesus spikades upp på ett kors och inte på en påle antas vara fallet enbart för att vi tror att romarna vid den tiden oftast använde pålar med tvärbjälkar. Något sådant sägs emellertid aldrig i NT. Följaktligen finns ingen skillnad mellan den kristna och de hedniska föreställningarna såsom de uttrycks i skrifterna.

Kärlekens gudinna Afrodite lägger Adonis-barnet i en kista, tar den till Persefone, dödsrikets gudinna, och ber henne vakta barnet en tid. Men när Persefone får se hur vacker Adonis är, vägrar hon att återlämna honom till Afrodite. Dramat slutar med att Zeus får medla och bestämma att Adonis får tillbringa vintern i underjorden tillsammans med Persefone och sommaren ovan jord, bland de levande, tillsammans med Afrodite. Den övriga tiden får han vistas var han vill och väljer då ljuset och värmen ovan jord. Varje vinter tvingas Adonis stiga ner i dödsriket till Persefone och varje vår i samband med växtlighetens återkomst föds han på nytt genom att stiga upp ur dödsriket. Senare dödas Adonis av ett vildsvin.

Detta omtalar Pseudo-Apollodoros (The Library, 3:14:4). Författaren sägs vara Apollodoros av Aten som föddes ca 180 fvt, men allmänt anses detta vara ett verk av en okänd författare som skrev på nollhundratalet eller 100-talet vt. Därför hävdar de kristna apologeterna inte sällan att alla sådana föreställningar är efterkristna; dvs de har uppkommit som en reaktion på berättelsen om Jesu uppståndelse. Vissa hävdar ju med stor energi att alla de kristna föreställningarna uppkom genom Jesus’ unika gärning och att föreställningarna om bland andra Adonis’ uppståndelse är en reaktion på den kristna förkunnelsen.

Men detta är bevisligen inte sant. Vi vet tämligen säkert att berättelsen är förkristen; bland annat därför att denne okände Apollodoros säger sig bygga på den grekiske poeten Panyassis, vilken var aktiv på 400-talet fvt: ”Och Panyassis säger att han [Adonis] var son till Thias, kungen av Assyrien, vilken hade en dotter vid namn Smyrna.” Denna Smyrna låg med sin far som var ovetande om saken och när han fick reda på det förföljde han henne, varvid gudarna av medkänsla förvandlade henne till ett träd. Tio månader senare brast trädet och Adonis föddes (Pseudo-Apollodoros, The Library, 3:14:4). Hans syster var alltså också hans mor.

Den som betvivlar att berättelsen om Adonis’ nedstigande till och återuppståndelse från dödsriket är förkristen kan studera nedanstående bild.

Det är en avbildning av en bronsspegel som påträffats i en etruskisk grav i Orbetello i Toscana i Italien. Spegeln dateras till sent 400-tal fvt eller tidigt 300-tal fvt – alltså ca 430–370 fvt. På spegeln återges tre gestalter vilka med latinska bokstäver från vänster till höger benämns VENOS, DIOVEM och PROSEPNAIS.

VENOS är givetvis Venus, kärlekens gudinna i den romerska mytologin. Hennes grekiska motsvarighet är Afrodite.

DIOVEM är en äldre ackusativform (tror jag) för Iovis; eller då Jovem; och detta Jove är bara en annan form av Jupiter (Jovis pater = fader Jove) den romerska högste guden – gudarnas konung. Jupiters grekiska motsvarighet är Zeus.

PROSEPNAIS är likaledes en äldre form av Proserpina eller Proserpine; enligt den romerska mytologin underjordens gudinna. Hennes grekiska motsvarighet är Persefone.

Vi har alltså Venus, Jupiter och Proserpine eller om vi så vill, Afrodite, Zeus och Persefone. Nedanför dem finns en låda som anses vara en kista. Afrodite/Venus döljer sitt ansikte och gråter medan Persefone/Proserpine pekar på kistan och viftar mot den med en kvist. Zeus/Jupiter intar den upphöjda rollen av förmedlare. Den omedelbara tolkningen av denna scen är just den som Pseudo-Apollodoros tecknar ca år 100, med den skillnaden att denna avbildning är femhundra år äldre.

Afrodite har lagt Adonis i kistan och bett dödsrikets gudinna Persefone att vakta barnet en tid. Nu gråter hon över förlusten av den döde Adonis, som befinner sig i kistan hos Persefone i underjorden. Persefone har Adonis i sitt grepp och vägrar återlämna honom till Afrodite. Zeus får därför träda in i handlingen och medla genom att övertala Persefone att återlämna barnet till den sörjande Afrodite. Det hela slutar med att Zeus/Jupiter beslutar att barnet får dela sin tid mellan Persefone i underjorden (under vintern) och Afrodite ovan jord (under våren sommaren och hösten).

Detta anser jag utgöra ett klart bevis för att föreställningen om Adonis’ årliga död och likaså årliga återuppståndelse föregår den kristna föreställningen om Jesu död och uppståndelse med åtminstone fyrahundra år, och troligen med betydligt mer än så.

Roger Viklund, 2011-11-18

En uppföljning till mitt inlägg på Newsmill

Nilsson5.png

En av orsakerna till att jag skrev min förra artikel, Åtta skäl till varför evangeliernas Jesusgestalt bör ifrågasättas, var att försöka lyfta frågan om Jesu existens bort från person (där den inte hör hemma) till sak (där den hör hemma). Mikael Nilsson har skrivit ytterligare ett inlägg och denna gång i sak: Ytterligare några fakta som talar emot Jesus historicitet. Nilsson fokuserar i detta inlägg på paralleller, dels med andra gudssöner, då främst Dionysos och Asklepios, dels med gammaltestamentliga passager.

Roger Viklund, 2011-05-30