Jesus granskad

Jag tänkte framöver ta upp något om kroppslig uppståndelse kontra andlig inom kristendomen. Dock tänkte jag inleda med att återge ett längre stycke ur Bengt Lidforss’ Kristendomen förr och nu från 1911, vilket jag tidigare publicerat på debattfora. I detta verk ifrågasätter Lidforss Jesu existens och han är på så sätt en föregångare till de som liksom jag i modern tid gör detsamma. Men Lidforss koncentrerar sig kanske än mer på de kristna dogmerna och har ett språk som bitvis är rätt målande.

Med utgångspunkt av det som Lidforss tar upp kan man fråga sig vad man som kristen i paradiset ska syssla med alla dagar? Vad händer efter att man i tusen-, tiotusen-, hundratusen- och miljontals år vandrat runt på gator av guld? Frågan är om man då inte upplever det hela en aning enahanda och att tristessen sätter in. Det blir liksom litet trååkigt …

Bengt Lidforss visar hur några av de främsta kristna tänkarna uppenbarligen har insett detta intrikata problem och också kommit upp med en lösning. Lösningen är att Gud bjuder på underhållning. Men det rör sig inte om TV-tittande utan hellre om live-shower. Det handlar om att kunna resa till helvetet och beskåda de ogudaktigas plågor i helvetet. Så här skriver Lidforss:

Den fasta förvissningen om att en gång få skåda sina motståndares helveteskval går som en röd tråd genom evighetshoppets gråa enahanda: den enda punkt, som härvidlag synes bereda kyrkofäderna några svårigheter, är det rent tekniska spörsmålet, huru de saliga, som ju vistas i paradiset, skola få tillfälle att se, vad som försiggår i det avlägsna helvetet. Den helige Augustinus framkastar också (De civitate Dei LXX: 22) frågan: »skola då de saliga kroppsligen lämna paradiset och bege sig till strafforterna för att åskåda syndarnas kval?», och besvarar frågan själv: »syndarna därute i mörkret, varest det enligt Matthaeus 25:30 är gråt och tandagnisslan, veta visserligen ingenting om det, som försiggår i paradiset, men de saliga där veta (utan att behöva lämna paradiset) allt vad som försiggår därute i mörkret»[1]). Den kristne diktaren Aurelius Prudentius, som dog i början av femte århundradet, lugnar oroliga kristna med den försäkran, att de saligas synskärpa naturligtvis icke finge mätas efter våra jordiska ögons, tvärtom se de saliga, trots det stora avståndet från himmel till helvete, utan kikare vad som försiggår på det senare stället. I motsats härtill lärde dominikanermunken Vincenz av Beauvais (informator till Ludvig IX:s söner, † 1264), att de saliga då och då under högre ledning göra utflykter från paradiset för att åskåda helveteskvalen, på det att de så mycket varmare skola älska gud, som befriat dem från sådana kval, och att de för evigt fördömda på samma sätt tvingas att åskåda de heligas triumf, för att de så mycket smärtsammare skola känna vilken lön de själva ha berövat sig. Påven Gregorius den store (540–604) förklarade, att syndarna lida evigt, på det att de saliga skola fröjda sig evigt och tacka gud att de undgått helveteskvalen; och då syndarna äro oförbätterliga, bedja de icke för dem, lika litet som de bedja för djävlarna. En annan av den kristna kyrkans stormän, Berhard av Clairvaux, även kallad den helige (1091–1153), lärde att de saliga av fyra särskilta skäl glädja sig över de fördömdas kval, nämligen: 1) emedan de icke lida dem själva, 2) emedan de onda genom dessa kval hindras från att begå ytterligare ogärningar, 3) emedan deras egen härlighet genom kontrasten framträder så mycket mera glänsande, 4) emedan det som gud gör endast är värt att prisas av de fromma. — Thomas ab Aquino († 1274) lär också, att de saliga få se de fördömdas kval, på det att de skola ha så mycket högre njutning av sin egen salighet, och att de icke skola ha något medlidande med de pinade. På samma sätt resonerar den berömde teologen Petrus Lombardus († 1164): »där intet medlidande får råda, där kan ej häller bedrövelse inträda, och även om de saliga i paradiset ha nog så mycken fröjd att njuta, så kan denna dock ökas genom anblicken av syndarnas kval. De saliga komma ej att bedrövas, utan tacka gud, att de äro befriade från sådana kval». I en skrift av Honorius Augustodunensis, där den kristna trons grundsanningar framställes i dialogform mellan mästaren och lärjungen, besvaras lärjungens fråga, om icke de saliga komma att beröras obehagligt vid åskådandet av så hemska kval, av mästaren på följande sätt: »Nej, icke ens fadern kommer att sörja över sonen, icke sonen över fadern, icke modern över dotter eller dottern över modern, icke mannen över hustrun eller hustrun över mannen. De komma ej att finna något obehagligt häri, tvärtom komma kvalen att bereda dem ett nöjsamt skådespel, ungefär som fiskarnas lek i vattnet; ty det heter i Psalm 57:11: de rättfärdiga skola fröjda sig, när de se syndarnas bestraffning». »Och skola de ej bedja för dem?» frågar lärjungen. »Nej», svarar mästaren, »de skulle därigenom sätta sig i opposition mot gud, med vilken de dock äro ett, och vars dom gör dem glädje.» (Bengt Lidforss, Kristendomen förr och nu, s. 384–387)

[1] Max Landau, Hölle und Fegefeuer etc., kapitlet »De saligas skadeglädje».