Detta inlägg kan ses som en respons på en kommentar gjord av Bengt Bengtsson till inlägget Jesuspassagerna hos Josefus.
Att Josefus beskrev endast eller just fariseer, saddukeer och esseer, beror sannolikt på att detta var de tre stora riktningarna, eller som Josefus benämner dem, filosofierna, i det judiska samhället. Ändå bör man veta att de som uppges ha tillhört dessa riktningar utgjorde endast en bråkdel av den samlade judiska befolkningen. De flesta var kanske i första hand judar, inte fariseer o.d.
För judarna var det i det förgångna mindre tal om individuell uppståndelse. Det handlade snarare om en kollektiv nationell uppståndelse och inte nödvändigtvis heller en uppståndelse i köttet. Men i och med att nationen gått under (där Babylons erövring kan ses som den sista spiken i kistan) kunde heller inte nationen som helhet längre frälsas. Lyckoriket infann sig inte och många var redan döda. Därför måste frälsningen i stället riktas mot rättfärdiga individer. Denna frälsning skulle ske någon gång i den inte allt för avlägsna framtiden. Vi kan i skrifterna följa hur tron på de dödas uppståndelse så sakta tar form:
”Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land.” (Jes 26:19, [Jesajaapokalypsen])
Hos Hesekiel finns visionen om de torkade benen som får liv. Ett löfte av Gud att alla Israels barn skall få återuppstå från de döda, en profetia som kom att få en avgörande roll för messiastrons framväxt:
”Han sade: ’Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. …’” (Hes 37:4–6)
Hos Daniel ser vi det första otvetydiga belägget i den apokalyptiska litteraturen om tron på kroppens uppståndelse efter döden:
”Många av dem som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till skam och evig fasa.” (Dan 12:2)
De olika judiska grupperna skilde sig åt i synen på uppståndelse efter döden. Fariseerna sägs ha varit ensamma om att tro på en kroppslig uppståndelse medan saddukeerna anses ha förnekat uppståndelsen. Enligt Josefus trodde esseerna på en odödlig själ och därmed på en andlig uppståndelse. Men Josefus är inte helt trovärdig i sin beskrivning. Detta kan konstateras i ljuset av den så kallade Dödahavslitteraturen påträffad i Qumran.
Även om vissa betvivlar kopplingen, anser jag att mycket talar för att åtminstone de sekteristiska skrifterna i Dödahavslitteraturen är skrivna av esseerna. I annat fall har vi funnit skrifter som tillhör någon okänd sekt samtidigt som vi inte har något bevarat från esseerna. Vidare stämmer Josefus’ skildring av esseernas föreställningar mycket väl på nästan alla punkter med vad som sägs i Dödahavslitteraturen. Skillnaden är att Josefus beskriver esseerna som om de vore änglar, medan rullarna ger sken av att spegla ett samfund av yttersta intolerans och fanatism med en extrem nationalism.
4Q521
Vara hur det vara vill. En text i Qumran-litteraturen talar faktiskt om kroppslig uppståndelse, något som Josefus då förnekar då han säger att esseerna anser att ”kroppar är förgängliga”. I En messiansk apokalyps, som är ett uppståndelsedokument och därför bör handla om livet efter döden, sägs att messias ”skall bota de skadade och återuppväcka de döda” (4Q521, fragment 2:12). Detta kan i så fall inte innebära något annat än att esseerna – liksom åtminstone senare tiders kristna och även fariseerna – trodde på en kroppslig uppståndelse.
Detta synsätt bekräftas också av kyrkofader Hippolytos av Rom (ca 165–ca 235 vt), vilken säger att esseerna ansåg att:
”… köttet både kommer att uppstå igen och att det kommer att bli odödligt, på samma sätt som själen redan är oförgänglig.” (Hippolytos, Refutatio Omnium Haeresium, 9:22)
Såväl Daniels bok som Hesekiels bok har påträffats i många exemplar i Qumran. Såvida också dessa böcker tillhörde esseerna, visar det på deras uppskattning av böckerna som var av största vikt även för de kristna.
Jag tillhör ju den grupp som tror att det var uppståndelsen i anden som var den väsentliga för de första kristna och detta märks tydligt hos Paulus (men även i många andra av de tidiga breven):
”Men det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet.” (Paulus, 1 Kor 15:50)
Din undran Bengt om det faktum att esseerna inte omnämns i NT trots att både fariseerna och saddukeerna förekommer relativt ofta skulle kunna bero på att ”evangelisterna stod dem så nära” är en intressant undran. Alvar Ellegård har föreslagit att de första kristna församlingarna rent av var esseer. Jag finner den tanken tilltalande, inte minst för att Paulus så ofta argumenterar emot de föreställningar som vi tror var esseiska.
Det kan synas märkligt att Paulus argumenterar mot det esseiska om det nu var så att de första kristna var esseer? Men man kan hellre se det så att det i de första kristna församlingarna, alltså i kristendomens upptagningsområde, fanns många esseer och att det därför fanns skäl att vända de esseiska trosuppfattningarna i mer kristen riktning. Ty varför argumentera emot föreställningar som ingen hyste? Så svaret på frågan om varför Jesus inte argumenterar emot esseerna kan vara att de kristna var en gren på det esseiska trädet – vilket synes ha varit rätt omfattande. Man argumenterar inte gärna emot sig själv!
Att esseerna kan ha modifierat sin syn på uppståndelsen över tiden är väl fullt möjligt, även om judendomen är en ytterst konservativ religion där förändringar som regel sker långsamt. Efter krigsslutet år 70 och det judiska folkets fördrivning, kom fariseismen att bli den allenarådande riktningen. Det betyder inte att den nya läran var identisk med den gamla fariseismen, men att esseerna och saddukeerna försvinner ut ur bilden. Min gissning är att en del av esseismen kom att överleva i kristendomen på samma sätt som dinosaurierna överlevde genom fåglarna.
Men en sak är relativt säker, den judendom som fanns före kriget 66–70 var långt mer mångfacetterad än den judendom som uppstod som en följd av fördrivningen.
Roger Viklund, 2010-08-07
Jesus granskad 