Krestna i Caligulas hus? – ett gästinlägg av Den andre BB. Del 2

Krestna i Caligulas hus?

ett gästinlägg av Den andre BB

Del 2

(Del 1 av artikeln återfinns här.)

Upplysningsvis kan följande först sägas. De kejserliga slavarna och frigivna under den tidiga kejsartiden (Augustus – Trajanus) hade understundom andranamn, agnomina, som i inskriptionerna oftast slutade med -ianus, stundom med -anus och sällan med -inus. Sina agnomina fick de från den tidigare husbondens namn (nomen) eller tillnamn (cognomen). Sådana agnomina finner man dock endast i en liten minoritet av de bevarade inskriptionerna (Weaver, Familia Caesaris, s 212). En slav hade i regel endast ett namn, som husbonden bestämde. Om slaven frigjordes av sin husbonde tog slaven även husbondens förnamn (praenomen) och namn (nomen), förutom sitt slavnamn. Många agnomina härrörde i sig från frigivnas och slavars namn, såsom Epaphroditianus (s 91).

Den aktuella inskriptionen med förteckning över kejserligt tjänstefolk – Corpus Inscriptionum Latinarum, X, 6638 – nämner ”EPAPHRODITVS CHR” beträffande år 38 vt och ”EPAPHRODITVS CHRES” beträffande år 39 vt. Det förstnämnda omnämnandet förefaller stympat med anledning av att marmortavlan synes sakna eventuell fortsättning. Det andra omnämnandet innehåller ytterligare några tecken, som dock har tolkats olika. Somliga återger de sista tecknen som ”T  I̅I̅”, andra som ”F I̅I̅” (bl. a. Giuseppe Bianchini, Demonstratis Historiae Ecclesticae, 1753, kolumn 39). L. A. Muratori utelämnar besynnerligt nog helt det andra EPAPHRODITVS CHR- då han återger inskriptionen i Novus Thesaurus Veterum Inscriptionum, vol. I, 1739, s 303. Något fotografi av inskriptionen finns inte tillgängligt för författaren av detta inlägg. Theodor Mommsen återger den inledande delen av inskriptionen på följande sätt (i Inscriptiones Latinae Antiquissimae ad C. Caesaris Mortem, vol. I, 1863, s 327), och återger alltså den här aktuella texten som EPAPHRODITVS • CHRES • F • I̅I̅:

Jean Pierre Waltzing återger texten på följande sätt (i Étude Historique Sur Les Corporations Professionnelles Chez Les Romains Depuis Les Origines Jusqu’à La Chute De L’empire D’occident, vol. III, 1899, s 466), och tolkar alltså bokstaven efter S i CHRES som ett T:

I Attilio Degrassis Inscriptiones Italiae (vol. 13, Fasti et elogia, Fasc. 2, Fasti anni numani et iuliani: accedunt feralia, menologia rustica, parapegmata, 1963) återfinns en tecknad avbildning av inskriptionen. Detta torde vara den mest detaljerade avbildningen som finns tillgänglig, i brist på fotografier. Här visas samma del som ovan ur Mommsens framställning:

Inskriptionens nedre delar, där några EPAPHRODITVS inte förekommer, återges på följande sätt i J-P Migne, Anastasii Abbatis Sanctae Romanae Ecclesiae Presbyteri Et Bibliothecarii Opera Omnia, vol. I, 1852, kolumnerna 927-928:

Det kan här noteras, att en förteckning i en kalender (fasti) av naturliga skäl torde framställas successivt, och att stenhuggningen inte alltid var av toppkvalitet (jfr Heinrich Chantraine, Freigelassene und Sklaven im Dienst der römischen Kaiser, 1967, s 343).

Av illustrationerna framgår att I̅I̅, dvs. vad som ser ut som II (siffran 2) med ett streck ‾ över, förekommer på andra ställen i inskriptionen, bl. a. bredvid ANTHVS TOP (Degrassi), bredvid NESSVS och till höger under C. PONTIO (Migne). Detta synes inte vara en del av något namn, utan beteckna något annat. På den andra raden som innehåller ordet EPAPHRODITVS på Degrassis bild ser dock strecket över de båda II att närmast vara placerat över det senare (I), och därmed tillsammans med detta kunna forma bokstaven T (jfr CLVTINA, ATRES), vilket skulle innebära att ordet – om det är ett ord – löd CHRESTIT eller CHRESFIT, vilket är föga troligt, i och med att inga egennamn såsom Chrestitianus, Chresfitianus, Chrestitanus eller Chresfitanus är kända. Efter vissa ord synes det förekomma tecken som avgränsar ett ord mot nästa ord, såsom efter NONIO, första och andra EPAPHRODITVS, EROS, DORVS och SPERATVS. I CHRES-ordet är det tveksamt om strecket vid bokstaven efter S är en del av bokstaven eller inte, och således om det rör sig om ett F eller ett (något slarvigt) T. Bokstaven T synes huggen på olika sätt i inskriptionen – jfr första EPAPHRODITVS, TIRO och tredje EPAPHRODITVS – och vore bokstaven ett T hade den liknat T:et i första EPAPHRODITVS. Dock ser tecknen till höger om CHRES inte ut att höra till ordet överhuvudtaget, utan ett avgränsningstecken förefaller ha placerats mellan S och bokstaven därefter; det förekommer nämligen inte någon annanstans på Degrassis teckning att avgränsningstecken har placerats inom ett ord. Mommsen har tolkat F I̅I̅ som avskilt från CHRES, vilket förefaller vara den rimligaste tolkningen. Enär varken F:et/T:et eller (det något märkligt skrivna) I̅I̅ tycks tillhöra ordet, kan det med någon säkerhet endast konkluderas att det stod EPAPHRODITVS CHRES även på denna rad, precis som på raden ovanför, som avsåg förutvarande år.

Något egentligt stöd för att ordet efter det andra EPAPHRODITVS borde utläsas CHREST, som Waltzing och andra (t.ex. Maria Adele Cavallaro, Spese e spettacoli, 1984, s 237) gör, finns följaktligen inte, enär andra läsningar är tänkbara. Ett namn som förekommer i den aktuella inskriptionen är Chresimus (knappt läsbart i det vänstra mörka området i Mignes teckning). Namnet, som betyder användbar, är, ehuru inte så vanligt som t.ex. Chrestus (som betyder bl. a. god, snäll och användbar), likväl förekommande (se t.ex. Corpus Inscriptionum Latinarum, vol. VI, par. VII, fasc. III, 1975, s 3135), och torde således vara mer sannolikt än Chrestianus (som endast finns belagt i två inskriptioner, nämnda i Del 1). Andra belagda mansnamn som börjar med Chres- är Chrestius, Chrestio, Chrestinus och Chrestillus, alla språkligt besläktade med Chrestus.

Följaktligen finns flera tänkbara namn som inskriptionens Epaphroditus kan ha burit, och det behöver inte ha varit Chrestianus. Även om personen bar det minst sagt ovanliga namnet Chrestianus, är jag beredd att hålla med Helga Botermann, som skriver att detta Chrestianus (såsom cognomen härlett från Chrestus) i vilket fall inte här kan betyda kristen, då ordet ”kristen” är avsevärt yngre än år 40 vt (Das Judenedikt des Kaisers Claudius, 1996, s 90, n 269).

Tilläggas skall att flera av förkortningarna efter namnen i inskriptionen betecknar en sysselsättning den namngivne tjänaren hade. Anthus (vilket passande nog betyder blomma) var trädgårdsmästare eller –arkitekt (toparius, vilket betecknas med ”TOP” i inskriptionen). Dorus var något slags portvakt (atriensis, betecknat med ”ATR”), Chresimus var bibliotekarie (”ABYB”), Eros var glutinator (”CLVTINA”) dvs. ett slags bokbindare – den som limmade ihop papyrusrullar (se Karl Galinsky, The Cambridge Companion to the Age of Augustus, 2005, s 61). Dock synes det inte finnas någon direkt anledning att tro att just ”CHR” och ”CHRES” i inskriptionen skulle indikera att (de båda?) Epaphroditus tillhörde någon särskild grupp, eller att det skulle beteckna någon särskild sysselsättning (även om det sistnämnda för all del kan vara fallet). En annan Epaphroditus nämns i inskriptionen, och denne bar tillnamnet Tertianus (besläktat med Tertius och Tertullianus), vilket inte heller indikerar någon särskild grupptillhörighet eller sysselsättning; detta gör inte heller det nämnda tillnamnet Sextioninus, vars namn dock indikerar att han hade slavursprung enär namnet Sextio inte synes förekomma bland aristokrater (se Chantraine, Freigelassene und Sklaven, s 344). Svaret på frågan i inläggets rubrik är sålunda: nej, det synes inte, av inskriptionen allena att döma, ha förekommit några ”krestna” – eller kristna – i Caligulas hus.

(Del 1 av artikeln återfinns här.)

Krestna i Caligulas hus? – ett gästinlägg av Den andre BB. Del 1

Krestna i Caligulas hus?

ett gästinlägg av Den andre BB

Del 1

(Del 2 av artikeln återfinns här.)

Utställd i Palazzo Nuovo, ett av de tre medeltida palats som inhyser de kapitolinska museerna på Capitolium i Rom, finns en inskription i marmor, som då och då har nämnts av forskare. Inskriptionen, som vid utgrävning år 1712 påträffades invid den antika teaterscenen i det kejserliga palatset i Antium (idag Anzio), kallas, tillsammans med en systerinskription(?), för Fasti Antiates Ministrorum Domus Augustae (den antiska kalendern över tjänstefolk i Augustus hus) eller bara Fasti Antiates minores, den lilla kalendern från Antium. Den aktuella inskriptionen är inte fullständig, men upptar det tjänstgörande kollegiet vid det kejserliga huset – (bl. a.) slavar och frigivna och sannolikt även s. k. servi publici populi Romani, allmänna slavar (Paul Richard Carey Weaver, Familia Caesaris: a Social Study of the Emperor’s Freedmen and Slaves, 1972, s 212, n 2). De olika åren markeras, som brukligt, genom att årets första regerande konsuler anges, och i inskriptionen upptas åren 37–51 vt, eller rättare sagt 37–44 och 49–51, enär anmärkningsvärda luckor i inskriptionen föreligger.

Det som för kristendomsforskningen kan betraktas som intressant i denna inskription, är att det har angetts att en Epaphroditus Chrestianus upptas i inskriptionen, som en kollegiemedlem under kejsar Gaius Caligulas regeringstid, åren 38 och 39 vt (om inte två olika Epaphroditus avses). I genomgången nedan tas sådant upp som till viss del redan torde ha behandlats/tangerats här på Rogers webblogg.

Kyrkofadern Tertullianus omvittnar i sin apologi, skriven i Kartago (i dagens Tunisien), att termen Chrestianus vid hans tid (c. 197 vt) användes av ickekristna för att beteckna kristna (Apologeticus 3.5). En egyptisk kallelse från ståthållaren, utfärdad i februari år 256 vt, under Valerianus och sonen Gallienus tid som kejsare, gäller en Petosorapis (son till) Horus, som (på grekiska) anges vara ”chres[t]ianon” (Papyrus Oxyrhynchus 3035), vilket brukar anses betyda att han var kristen. Redan Tacitus kan ha talat om Chrestiani (se E. Zara, The Chrestianos Issue in Tacitus Reinvestigated). Chrestianus har mycket sällan brukats som tillnamn. Den kände brittiske teologen tillika biskopen Joseph Barber Lightfoot skrev om Christianus eller Chrestianus att ”det är inte känt att något sådant egennamn har existerat, eller ens är sannolikt i sig, före bruket av ordet för att beteckna ’Kristi efterföljare” (The Apostolic Fathers: S. Clement of Rome, 1889, s 416, min övers.). Densamme ansåg emellertid (något inkonsekvent, kan tyckas) i ett tidigare verk att Chrestianus ”må vara ett egennamn” på en gravsten som brukar dateras till år 37 vt (se härom E. Zara, Chrestians before Christians? An Old Inscription Revisited), emedan ordet ”kristen” inte kan förväntas förekomma så tidigt (St Paul’s Epistle to the Phillippians, 1869, s 16). I en senare inskription, uppförd år 205 vt, som förtecknar väktare i kejsar Septimus Severus paramilitära nattväktarkohort (Corpus Inscriptionum Latinarum, VI, 1056), nämns en Herennius Chrestianus. Väktarna rekryterades främst, men inte uteslutande, bland frigivna slavar (se vidare Olivia Robinson, Ancient Rome: City Planning and Administration, 1994 [1992], s 91 ff).  Inskriptionen är intressant, då denne Herennius sålunda ska ha agerat polis och skyddat staden Rom genom att bl.a. släcka bränder, samtidigt som kejsaren enligt kristen tradition ska förföljt de kristna, och bl.a. låtit halshugga, korsfästa och till vilddjur och in i eldar kasta dem (se bl.a. Klemens av Alexandria, Stromata, II, 20, Tertullianus, Apologeticus 12, Eusebius, Kyrkohistoria, V, kap. 1, 7 och 8). Enligt den knappast helt tillförlitliga Historia Augusta ska Severus rentav ha förbjudit konvertering till judendomen och ålagt konvertiterna svåra straff, samt ha stiftat en liknande lag beträffande de kristna (Aelius Spartianus, Severus, 17). Visserligen kan man tänka sig att Severus förföljelser inte omfattade själva Rom (ty de förföljelser som nämns av kyrkofäderna äger rum på andra platser i imperiet), men det är likväl anmärkningsvärt att en kristendomsfientlig kejsare skulle godta att en av ordningens uppehållare i huvudstaden skulle bära ett tillnamn, som enligt Tertullianus för ”hedningar” var liktydigt med ordet ”kristen” och sålunda påminde om den skadliga kristna vidskepelse (jfr Suetonius Nero 16.2) vars anhängare tidigare ska ha straffats såsom mordbrännare (Seneca-Paulus-korrespondensen XII, 6). Som synes nedan förekommer i samma inskription ”ACIDI CHRESTE”, vilket har angetts skall uttydas Agidius Chrestianus (Silvia Cappelletti, The Jewish Community of Rome: From the Second Century B.C. to the Third Century C.E., 2006, s 75, n 29). “Chreste” är dock en grammatisk form av “Chrestus” (vilket var ett vanligt namn bland slavar och frigivna) precis som “Chrestiane” är en grammatisk form av “Chrestianus”. Mannen, som tjänade som vexillarius, hette således sannolikt Agidius Chrestus (och så återges namnet även i andra framställningar, t.ex. i Wilhelm Henzen, Ephemeris Epigraphica, 1881, s 356).

Ovan: En bit av inskriptionen med medlemmar av den första nattväktarkohorten (I cohortes vigilum), såsom den återges i Raffaele Fabretti, Inscriptionum Antiquarum Quae in Aedibus Paternis Asservantur, 1699, s 261.

Angående det ofta förekommande namnet Epaphroditus, vilket var mycket vanligt bland tjänstefolket i första århundradets kejsarfamilj, kan det konstateras att grekiskans Ἐπαφρόδιτος (Epafroditos ) betyder ungefär älskvärd eller charmig, och på latin stavas Epaphroditus. En Epafroditos nämns i Filipperbrevet 2:25, och Paulus kallar denne för broder, medarbetare och medkämpe. Denne Epafroditos skickades till Paulus under dennes fångenskap, med rökelse som gåva från församlingen i Filippi (Fil. 4:18), och skulle sedan skickas tillbaka till församlingen (2:28), kanhända medtagandes själva Filipperbrevet. Epafroditos hade blivit allvarligt sjuk ”i sitt arbete för Kristus”, men hade tillfrisknat då ”Gud förbarmade sig över honom” (2:27-30). Brevet till de kristna i Filippi är månne skrivet från Rom, enär Paulus framför en hälsning från de heliga ”som arbetar vid kejsarens hov” (4:22) och talar om ”pretoriet”, som det kejserliga gardet i betydande städer kallades (1:12), men även andra förslag på var fångenskapen ska ha ägt rum har framförts (såsom Caesarea). Några fler personer som bar namnet Epaphroditus nämns inte i Nya Testamentet. En annan känd Epafroditos var en frigiven som tjänade som kejsar Neros privatsekreterare, och ska ha varit behjälplig vid Neros självmord år 68 vt och fördenskull sedermera fick plikta med livet efter dom av kejsar Domitianus (detta enligt Suetonius, Nero 49 och Domitianus 14).

Men vad står det egentligen i den aktuella inskriptionen avseende tjänaren Epaphroditus vid kejsar Caligulas hus? Om detta berättas i nästa och sista delen av denna korta inläggsserie.

(Del 2 av artikeln återfinns här.)

Ett bemötande av Stephen Dando-Collins förslag att Suetonius och Tacitus är förfalskade.

I går lät jag i en hast sätta samman ett inlägg där jag huvudsakligen lät den australiensiske historikern Stephen Dando-Collins med sina egna ord argumentera för att såväl Suetonius’ omnämnade av kristna som Tacitus’ passage om Christus är senare kristna tillägg: Skrev Tacitus om Isiskulten i stället för om kristna?

Jag opponerade mig i mycket liten grad emot det han framförde och hade för avsikt att återkomma med den saken. Jag tyckte mest att det var intressant att ta del av en historiker som ägnar en hel bok åt branden i Rom år 64 och därtill anser att både Suetonius’ och Tacitus’ omnämnanden om kristna och Kristus i samband därmed är förfalskade. Själv ser jag inga starka skäl till att tro att det rör sig om förfalskningar.

I dag har den skribent som använder signaturen ”Den andre BB” skrivit en kommentar och ett bemötande, som är så eminent att jag frågade och fick tillåtelse att publicera det som ett gästinlägg här på min blogg. Inlägget förtjänar helt enkelt att publiceras som ett eget inlägg och inte försvinna i en kommentar.

Över till ”Den andre BB” …

Jag har visserligen inte läst mer av Dando-Collins framställning än det som Roger här citerar, men kände mig likväl inspirerad att skriva något slags bemötande. Det beklagas att texten har blivit så lång; hav förbarmande.

Termen christiani/chrestiani används i romersk litteratur av Tacitus och Suetonius (gällande Neros tid), av Plinius d.y. (gällande början av andra århundradet och tidigare) och i det möjligen taciteiska fragmentet återgivet av Sulpicius Severus (samt i Testimonium Flavianum, en dock trolig förfalskning). Dando-Collins har uttryckligen fel gällande att ”Sankt Peter” inte skulle hänvisa till de troende som kristna, då detta uttryckligen sker i Första Petrusbrevet 4:16. Vidare påstår han att kristna inte skulle kallas kristna i Apostlagärningarna, och av romarna kallades judar, vilket är felaktigt; jfr Apg 11:26, 26:28 och Taciti uttryck ”vulgus appellabat”, vilket indikerar att de kristna redan under Neros tid kallades chrestiani. Slutligen kan det konstateras att termen kristna även används i Didache, och att Tertullianus (Ad Nationes, 1:7) påstod att namnet fanns redan under Augusti och Tiberii regimer (vilket väl i vart fall gällande Augustus dock torde vara en överdrift). I övrigt kan väl omnämnas de (visserligen omstridda) inskriptioner återgivna av Gruter, där kejsar Diokletianus påstås ha bl.a. ”nomine christianorum deleto”. Tertullianus skriver att ordet kristen av ickekristna uttalades kresten (Apologeticus 3).

Alltsom oftast hävdar de som påstår att termen kristna (eller kristna överhuvudtaget!) inte fanns under första århundradet, att termen är så sällan använd. Detta används i sin tur för att misskreditera de få omnämnanden som finns. Detta är givetvis ett besynnerligt tillika felaktigt sätt att argumentera: ”förutom de här användningarna av ordet kristna, används inte ordet i det bevarade materialet – alltså är de befintliga användningarna förfalskade”. Man kan inte utan uppgiven orsak bortse från de kristna som sedan länge fanns när Plinius d.y. företog sig sina rättssaker. Att mot tillgänglig evidens påstå att Petrusbreven och Apostlagärningarna inte innehåller termen kristen, är vidare blott ohederligt eller okunnigt.

Påståendet att de tidiga kristna ”for a long time” skulle ha påståtts vara judar (ett påstående som i sin tur av somliga används som argument för att Suetonius i Claudius 25.4 skulle avse kristna!), detta trots att Suetonius, Plinius och Tacitus alla tillskriver de kristna en unik vidskepelse som funnits sedan en tid och som inte likställs med den redan då uråldriga judendomen, anser jag vara på sin höjd spekulativt. Även här förnimmes det närmast cirkulära resonemanget ”inte många kallar dem kristna, utan de var judar, så de dokument i vilka de kallas kristna är förfalskade”.

Att döma ut allt material, som inte passar ens egen tes, som förfalskat, för att därmed stärka den egna tesen, måste rimligen anses ovetenskapligt. Jag håller dock med Dando-Collins om att ”den judiska riktningen” och liknande uttryck knappast avser kristendomen (vare sig de används om Glabrio eller om Poppaea Sabina), dock av motsatt skäl mot Dando-Collins: chrestianus/christianus var en unik term för en unik grupp, som hade använts av en romersk skribent om denna grupp avsågs.

Argumentet att ”en väldig skara” inte kan avse kristna, ter sig tämligen svagt. Cavallins mening, att det rör sig om en retorisk överdrift, förefaller rimlig; Cavallin hänvisar till Annales 6:19, där Taciti påstående om ”en omätlig sträcka betäckt med lik, af alla kön, alla åldrar, höga, låga, spridda eller hopade” (Kolmodins översättning) kan jämföras med Suetonii påstående om endast 20 avrättningar (Tiberius 61). Vidare torde även en mindre mängd personer, t.ex. 20-50, uppfattas som en avsevärd mängd, då det rör sig om grymheter som cirkuslekar och bruk av mänskliga facklor. Dessutom kan vi omöjligen veta om det fanns en avsevärd mängd kristna i Rom år 64, särskilt om vi inte tror på ett startskott för rörelsen omkring år 33. Då Paulus skriver till församlingen i Rom, finns den redan, hur få namn på medlemmar han än nämner.

Det är Suetonius och inte Tacitus som beskriver christiani som en ”klass” (genus) och som sagt vet vi inte hur många det fanns. Det är inte otänkbart att även andra grupper än de som trodde som Paulus omfattades av termen; den tidiga kristenheten synes ha varit mångfacetterad. Redan Nipperdey och Andresen ifrågasatte frasen om korsfästelser såsom en tänkbar interpolation (ty att korsfästa en person är knappast att driva gäck med denne), och gällande upproriska sekterister som bränt Rom skulle knappast medborgarskap hindra korsfästelse i vilket fall. Dock håller jag med om att korsfästelsen av chrestiani som Tacitus skriver om sannolikt saknar koppling till kristendomens läror om en korsfäst frälsare. Det rör sig helt enkelt om en vanlig bestraffning som utfördes mot Roms fiender.

Att förutsätta en interpolation i såväl Tacitus som Suetonius, och även indirekt förutsätta att Sulpicii Severi text (se: Tacitus som Jesusvittne. Del 10e – Sulpicius Severus’ kännedom om Tacitus-passagen) skulle ha interpolerats eller att Severus (helt osannolikt!) skulle ha missförstått ett ”egyptierna” som ett åsyftande av de kristna, anser jag är högst tvivelaktigt. Dessutom ska man, enligt Dando-Collins, i fråga om Tacitus text inte bara förutsätta att ett enstaka ord har bytts ut, utan även att biten om att sekten hade sitt ursprung i Iudaea är interpolerad (ty Isiskulten uppstod inte där), och att en kristen interpolator skulle ha velat påstå att de kristna var ”kända för sina laster” och avrättades p.g.a. mänsklighetshat, samt att Iudaea var ”det ondas upphov”.

Att få sitt lik sönderrivet av djur – damnatia ad bestias – var vidare knappast förnedrande endast för den som påstods dyrka djur, utan var ett förekommande straff i det antika Rom. Ett djurs skändande av en kropp var förnedrande redan för Homeros (jfr behandlingen av Hektors lik i Illiaden 22.369-375), och två hästvagnars söndrande av Mettus Fuffetii lik, beskrivet av Livius (I.28), bekräftar att slik behandling fortsatte anses vara förnedrande. Detta bekräftar även Martialis, som under Titi kejsardöme skrev om att en viss enligt andra korsfäst Laureolus hade sönderrivits av en björn (Liber spectaculorum 7). Suetonius skriver om en romersk ädling som av kejsar Caligula kastades till vilda bestar (Caligula 27). Neros rådgivare Petronius nämner i Satyricon en slav som på grund av sedlighetsbrott slängts till vilddjur (”ad bestias”; se Satyricon 45). Även andra exempel finns i litteraturen. Som synes finns det ingen koppling mellan djurdyrkande och djurs skändande av fördömda människors kroppar, så Dando-Collins argument framstår som ytterst svagt.

Dando-Collins koppling mellan bränning och Isiskulten framstår som krystad och är onödig för förklaring av Taciti text. Att påstådda mordbrännare just p.g.a. att de var sådana själva utsattes för dödande brand, som straff och förlöjligande, synes mig ha högre ursprungssannolikhet än att de romerska statsmakterna skulle ha anpassat brottslingarnas straff efter deras religiösa tillhörighet. Dessutom kan det konstateras att Dando-Collins påstående att Isiskulten förvisso kunde ha varit skyldig till branden i Rom, helt saknar stöd i tillgängliga källor (Josefus, som nämner kulten i fråga, ska uppenbarligen ha ignorerat att den brände Rom). Branden får rimligen uppfattas som en olyckshändelse, som samtidens illvilliga förevitade fursten.

Om det nu är som Dando-Collins skriver, att Isiskulten efter ett förbud åter blev tillåten under fyrkejsaråret (har han månne endast den kryptiska frasen ”repressa in praesens” som grund för detta?), kan det konstateras att två av tre kejsare som Dando-Collins nämner (Otho och Vitellius) var starkt Nerovänliga och därmed knappast skulle undanröja ett av Nero fattat beslut om att förbjuda kulten p.g.a. att den brände Rom. Ett sådant beslut skulle rimligen uppfattas som ett upprättande av kultens ära, och därmed ånyo misstänkliggöra Divus Nero såsom brännare av staden.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Dando-Collins

1) bortser från – och far med osanning om – tillgänglig tidig evidens, som ger det tydliga intrycket att chrestiani/christiani var en från judar separat grupp,

2) på svaga eller närmast cirkulära argumentationsgrunder dömer ut Tacituspassagen som delvis interpolerad,

3) utan andra skäl än att den ”appears out of context” dömer ut Suetonii passage om Neros straffande av christiani,

4) rimligen måste förutsätta att den kristne historikern Sulpicius Severus antingen ska ha missförstått Taciti text om Isiskulten och grundlöst ha trott att den handlade om kristna(!) eller själv förvrängt Taciti text, eller att även Severi verk är interpolerat,

5) framför krystade kopplingar mellan avrättningsformerna i Taciti passage och Isiskulten, trots att naturligare tolkningar står att finna, som att Roms fiender förlöjligas genom att skändas av djur och att mordbrännare bränns till döds,

6) förutsätter att en kristen interpolator medvetet ska ha skrivit starkt negativa omdömen om de tidiga kristna och om den tidiga kristenhetens vagga Iudaea,

7) bortser från att den tidigaste läsarten chrestiani indikerar att den bevarade texten återspeglar Taciti originaltext, detta enär en kristen interpolator eller kopist knappast skulle ha stavat fel till ordet kristna och vid felstavningen dessutom råkat använda en redan under Tertullianus tid vanlig hednisk benämning på kristna.

Dando-Collins teori är, blir min slutsats, mycket dåligt underbyggd och utgör definitivt inte den mest närliggande tolkningen av föreliggande evidens. Q. E. D.