Var Kefas och Petrus en eller två individer?

UPPDATERAT 2012-08-07

I ”Did Jesus Exist” skriver Bart D. Ehrman följande:

“Cephas was, of course, Simon Peter (see John 1:42), Jesus’s closest disciple.”

Ehrman berättar i fotnot 1 till kapitel 5 …

“Earlier in my career I played with the idea that Cephas and Peter were two different persons, but now I think that’s a bit bizarre—as most of the critics of the idea have pointed out! The most compelling reason for identifying them as the same person is not simply John 1:42 but the historical fact that neither Cephas nor Peter was a personal name in the ancient world. Peter is the Greek word for “rock,” which in Aramaic was Cephas. And so Jesus gave this person—his real name was Simon—a nickname, “the Rock.” It seems highly unlikely that two different persons were given precisely the same nickname at the same time in history when this name did not previously exist.”

Ehrman4

Bart D. Ehrman

Det Ehrman avser med att han tidigare föreställde sig att Kefas och Petrus var två individer, är att han skrev en artikel (Cephas and Peter, Journal of Biblical Literature 109:3 [1990], 463-74) där han argumenterade för just den ståndpunkten. Nu har han uppenbarligen bytt uppfattning och anser sin tidigare ståndpunkt vara ”en aning bisarr” eftersom Kefas och Petrus båda betyder klippa (vilket inte är riktigt sant vad gäller Petrus) och att inget av de båda namnen förekommer förrän efter namnen etablerats genom kristendomen (vilket inte är sant).

Det är inte sant att Petrus skulle vara ett namn som inga judar bar i nollhundratalets Palestina – så vi lämnar Ehrman för denna gång och vänder oss i stället till fakta och den efterlämnade informationen för att skaffa oss en bättre föreställning av källäget.

Chrys C. Caragounis skriver följande:

”When it is claimed that Πέτρος and Kephas are not attested as proper names before New Testament times, the claim is, as far as the Aramaic goes, inaccurate and as far as the Greek is concerned, misleading.” (C. C. Caragounis, Peter and the Rock, s. 17)

Genom i stort sett hela den kristna historien har det förutsatts att Kefas och Petrus är samma individ. Detta grundar sig framför allt på Johannesevangeliet 1:42:

Jesus såg på Simon och sade: ”Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas” (det betyder Petrus). (Joh 1:42)

Och det är inget tvivel om att Petrus och Kefas har betraktats som varande samma individ. Namnet Kefas är på grekiska Kêfas (Κηφᾶς) och eftersom alla nytestamentliga skrifter är skrivna på grekiska, är också därför alla namn bevarade i grekisk språkdräkt oavsett deras tänkbara ursprung. Om vi förutsätter att namnet egentligen är arameiskt borde den arameiska förlagan vara Kēfa’ (כיפא). Det är nämligen brukligt på grekiska att maskulina namn slutar på –s och helst -os, så ett arameiskt Kefa skulle på grekiska bli Kefas. Arameiskans kēfa’ (כיפא) är ett regelrätt ord och betyder klippa eller klippspets men också sten. (Markus Bockmuehl, “Simon Peter’s Names in Jewish Sources”, Journal of Jewish Studies 55.1 [2004], 69)

Kefas finns som sagt inte belagt som egennamn, vare sig i Palestina, bland judar eller annorstädes under de första kristna århundradena.  Det finns dock en uppgift om en Kēfa’ i en arameisk papyrusskrift från ön Elefantine i Nilen i Egypten, där det en gång fanns ett judiskt samhälle. (Joseph A. Fitzmyer, Aramaic Kepha’ and Peter’s Name in the New Testament, i To Advance the Gospel: New Testament Studies, 116–118). Men denna skrift är från ca 416 fvt och finns återgiven inunder (BMAP nr. 8, rad 10, från ca 416 fvt).

Här står ”Aqab, Kefas son” och såvitt jag kunnat uttolka står namnet sist (längst till vänster) på den tredje raden från slutet.  Jag har infogat en pil för att illustrera detta. Denna handskrift bevittnar därmed att namnet Kēfa’ förekom 400 år tidigare och därmed är det inte orimligt anta att namnet även förekom senare – exempelvis i nollhundratalets Palestina. Detta är dock ett obevisat antagande.

Namnet Petrus (grekiska: Πέτρος, Petros) är däremot inte alls okänt. Redan i förkristen tid fanns bland både greker och romare namnet Petra och andra former av namnet. Namnen Πετραῖος (från kejsar Augustus’ tid), Petreius (100-talet fvt), Πέτρων, Petro, Petronius och Πετρῶνιος är såväl form- och ljudmässigt som i betydelse näraliggande Petros / Πέτρος. Namnet Petros i just den formen finns bevittnat något senare och är rätt vanligt under den första kristna tiden.  Det finns belagt som tidigast under nollhundratalet. Det äldsta bevittnandet av den grekiska formen av Petros är från Ostracon 7591, vilken dateras till Trajanus’ fjärde år som regent 100/101. Utifrån sammanhanget bör denne Petros ha fått sitt namn (alltså fötts) 60-70 vt. (C. C. Caragounis, Peter and the Rock, s. 23–24) När dessutom flera av dessa bevittnanden uppenbarligen avser icke-kristna, finns inga goda skäl anta att föräldrarna skulle ha börjat döpa sina barn Petros först efter år 60 och under påverkan av den ”kristne” Petros. Namnet Petros fanns med all säkerhet som namn bland greker när Bibelns Petros ska ha verkat.

Namnet Petrus (grekiska: Πέτρος, Petros) är heller inte okänt som namn på judar – då givetvis inte i grekisk utan i arameisk språkdräkt. Markus Bockmuehl tar upp förekomsten av namnet i “Simon Peter’s Names in Jewish Sources”, Journal of Jewish Studies 55.1 [2004], 58-80. I fotnot 90 hänvisar han till Ilan, Tal. 2002. Lexicon of Jewish Names in Late Antiquity, Part I: Palestine 330 BCE–200 CE. TSAJ 91. Tübingen: Mohr Siebeck:

“Ilan 2002 s.v. The first of these is Petros (c. 30 CE), a freedman of Agrippa’s mother Berenice, whom Josephus mentions in passing in Ant. 18.6.3 §156 (v.l. Protos). The other two names are Patrin  פטרִין son of Istomachus at Masada (ostracon no. 413, pre-73) and Patron פטרון son of Joseph in a Bar Kokhba period papyrus deed at Nahal Hever (P.Yadin 46, 134 CE). Although these two names seem at first sight different from Petros, the Aramaic rendition of Greek names in –ος  as ון- or ין- was in fact well established, as Ilan 2002:27 demonstrates (cf. similarly Dalman 1905:176).”

Josefus nämner alltså en viss Petros, en judisk frigiven slav aktiv ca år 30 vt. “So Marsyas desired of Peter, who was the freed-man of Bernice, Agrippa’s mother …” (Josefus, Judiska fornminnen, 18:156). Dock verkar de flesta bevarade handskrifter lyda Prôtos och inte Petros (καὶ ὁ Μαρσύας Πρῶτον κελεύει Βερενίκης …) varför det kanske inte avser någon som heter Petrus.

Också i Talmud, då i den jerusalemiska Mishna, finns en Petros nämnd. ”Rabbi Jose, Petros’ son” (y. Mo’ed Qatan). Talmud är dock något sen och denne Petros kan inte ha verkat tidigare än hundratalet vt.

Vidare finns de arameiska namnen Patrin (från före år 73) och Patron (från år 134), vilka båda omgjorda till grekiska, och därmed pålagda ändelsen –os, skulle bilda Petros.

En Patron eller Petron, son till Josef, finns bevittnad i en papyrushandskrift från Bar Kockba-upproret och vilken brukar dateras till ca år 134. Mannen Petros var givetvis född och given detta namn tidigare och detta rimligen senast i början av hundratalet och kanske under nollhundratalet. Men den inskription som påträffats på en krukskärva från Masada och som lyder Patrin eller Petrin, son till Istomachus, härrör från senast år 73 – eftersom det var då den sista judiska utposten föll. Det betyder att det senast år 73 och rimligen tidigare, senast under 60-talet eftersom det verkar osannolikt att denna kruka skulle ha tillverkats under belägringen just före överfallet, fanns en person (som då rimligen var vuxen och) som hette Petros. Därmed har vi förflyttat namnet till en person född senast år 50 och troligen tidigare. Eftersom Bibelns Petros tros ha dött på 60-talet  borde dessa båda ”Petros” ha varit samtida. Enligt Richard Carrier hette ungefär en på 600 manliga judar Petrus.

James Charlesworth har också föreslagit att nament Petros förekommer i Dödahavsrullarna (4Q341). Denna tolkning har dock inte vunnit något större gehör.

Petrus kan därmed förefalla vara ett ovanligt judiskt namn, men allt beror givetvis på vad man menar med ovanligt. Det kan inte mäta sig med namn som Simon (vilket tillsammans med Βαριωνα [kanske Bar Jôna – Jonas son], Petros och Kefas är de namn som ges denna individ eller dessa individer). Simon hette kanske var femte judiske man och ca var sjunde hette Josef. Men för att skapa en analogi med vår tid, så är namn som Östen och Ludvig ungefär lika vanliga i Sverige i dag som Petros var i Judeen för 2000 år sedan. Ca var 600:e man bär namnet. Och ett så oerhört populärt namn som Emma bärs ändå bara av ca var 300:e kvinna i dagens Sverige utslaget på hela befolkningen.

I Matteusevangeliet 16:18 sägs ju Petrus (grekiska: Πέτρος, Petros) vara den klippa (grekiska: πέτρα, petra) på vilken Jesus skall bygga sin kyrka. Detta är ett omtvistat ”yttrande” ur äkthetssynpunkt. Grekiskans petra betyder klippa eller [större] stenblock, gärna som sitter fast, medan petros betyder lös sten, oftast av kaststorlek. Arameiskans kēfa’ betyder klippa men också sten. Så om Kefas enligt Johannes 1:42 betyder Petrus, innebär det att de båda i detta fall betyder sten och inte klippa, eftersom det är denna betydelse de har gemensamt. Carrier skriver om ordet kefas:

“It does not correspond exactly to the Greek word petros, but overlaps in meaning enough that one could translate the one into the other.”

Frågan är då om Petrus och Kefas var samma person. Evangelierna talar huvudsakligen (nästan uteslutande) om Petrus och kopplar som sagt i ett fall samman honom med Kefas medan Paulus med ett (två) undantag talar om Kefas. Och det är inte givet att evangeliernas och nästan alla senare kristnas sammankopplande av Petrus och Kefas är riktigt.

Låt oss därför undersöka Paulus och vad denne skriver utan att låta evangeliernas senare skildring överskugga det Paulus skriver. Han nämner Kefas vid åtta tillfällen (1 Kor 1:12, 3:22, 9:5, 15:5; Gal 1:18, 2:9, 2:11, 2:14) och Petrus vid två, men detta i endast en mening (Gal 2:7–8). Så här skriver Paulus

De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna – han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna. (Gal 2:7–9, min fetning)

Galaterbrevet 2:7–9 i Codex Sinaiticus från 300-talet. Det första Petros samt Kefas är understrykna medan frasen innehållande det andra Petros (ὁ γὰρ ἐνεργήσας Πέτρῳ εἰς ἀποστολὴν τῆς περιτομῆς) saknas i denna handskrift.

Däremot är båda Petros med i Codex Vaticanus, som också är från 300-talet,

Om nu Paulus, liksom evangelisterna och merparten av de senare kristna tycktes tro, ansåg att Petrus och Kefas var samma person, varför använder han då två olika namn för denne person, till och med i samma brev, ja nästan i samma andetag? Det är ologiskt att bara plötsligt utan ”varning” byta namn till Petrus och i meningen därefter återgå till att kalla honom Kefas, som om detta med Petrus aldrig hänt. Även om han givetvis kan ha växlat mellan namnen och ändå avsett samma person är den omedelbart givna tolkningen av nämnda stycke att Paulus avser två personer, en Kefas som hade sina rötter i Jerusalemförsamlingen och en Petrus som liksom Paulus var en apostel som spred förkunnelsen.

Och det är inte bara i vår tid som denna anomali har uppmärksammats. Klemens av Alexandria (slutet av 100-talet) räknar Kefas och Petrus som två olika personer. Klemens anser att Kefas tillhör en större grupp om sjuttio apostlar:

Framställningen hos Klemens i den femte boken av hans Utkast angiver, att Kefas, om vilken Paulus säger (Gal 2:11): »Men då Kefas kom till Antiochia, trädde jag öppet emot honom», varit en av de sjuttio lärjungarna och hade samma namn som aposteln Petrus. (Eusebios, Kyrkohistoria, 1:12:2)

Ännu tidigare under hundratalet, redan under första halvan eller i mitten av detta århundrade, sägs i Epistula Apostolorum 2 att Petrus och Kefas är två personer – dock sägs Kefas denna gång vara en av de tolv. Pseudo-Cyprianus citerar i De rebaptismate 17 från sent 200-tal en än tidigare gnostisk skrift vid namn Praedicatio Pauli, vari det framgår att författaren av denna skrift skiljer på Kefas och Petrus. Paulus sägs ha sammanstrålat med Kefas i Jerusalem medan han först senare i Rom lärde känna Petrus. (Bart Ehrman, ”Cephas and Peter”) Andra som skiljer på Petros och Kefas är den egyptiska Apostoliska kyrkoordningen från ca 300 vt, Pseudo-Hippolytus i De LXX Apostolis och Pseudo-Dorotheus i De lxx  discipulis  domini  et xii  apostolis – båda dessa sistnämnda från 300-talet. Vidare görs samma åtskillnad i Chronicon Pascale från 600-talet, i Codex Sinaiticus Syriacus 10 från 800-talet och i den 900-talslista över apostlarna som felaktigt har tillskrivits Symeon Logothetes. (Dale C. Allison, Jr., “Peter and Cephas: one and the same,” Journal of Biblical Literature 111.3 [Fall 1992], 489-495.)

Jag skulle inte säga att bara för att kyrkan med start redan hos evangelieförfattarna, har hävdat att Petrus och Kefas är samma individ, så är så också fallet. Paulus verkar uppenbarligen ha sett dem som två personer. Namnet Petrus var ett namn i bruk bland judar i Judeen före templets ödeläggelse och även om namnet Kefas inte finns belagt förrän långt senare kan vi knappast ha en fullständig överblick över alla namn som var i bruk. De mer ovanliga kan lätt ha slunkit emellan i vårt grovmaskiga namnvaskningsnät. Och Kefas kan ha varit ett rent smeknamn liksom vi har Anders ”Masken” Carlson eller Sven ”Tumba” Johansson. Att två namn på två skilda språk betyder ungefär detsamma är heller inget speciellt märkligt sammanträffande. Det blir ett osannolikt sammanträffande enbart och vi från början plockar ut två bestämda individer och dessa av en slump ska råka ha likbetydande namn. Men det är i så fall inte så det har gått till. I stället kan man tänka sig att det funnits en mängd missionärer, så kallade apostlar, och bland alla dessa fanns det en som hette Petrus och en som hette Kefas och vilkas namn betydde detsamma på två skilda språk, ungefär som svenskans Klas och engelskans Victor båda betyder ungefär seger/segrare. I andra fall fanns ju flera Simon och flera Jakob i den unga kyrkan och dessa namn har också i många fall blandats samman.

Huruvida Kefas och Petrus verkligen var en eller två individer går inte att säga och jag har själv ingen bestämd uppfattning i frågan. Däremot kan man knappast säga att det ena alternativet är troligare än det andra. Att en stor majoritet av forskarna anser att det rör sig om samma individ hör egentligen inte hit och har ingen påverkan på sannolikheten i detta fall. De grundar sin uppfattning på den ändå relativt samstämmiga uppfattning som rådde inom den tidiga kyrkan att så var fallet. Den av de författare som bevarats och som var händelserna och personen/personerna närmast var ändå Paulus och om han ansåg att Petrus och Kefas var två personer (om han nu gjorde det) kan vi nog utgå från att de också var det. Däremot har vår uppfattning i denna fråga stor betydelse för vår tolkning av Första Korinthierbrevets femtonde kapitel och framför allt för frågan om passagens äkthet. Skriver Paulus att Kristus ”visade sig för Kefas och sedan för de tolv” och menar han därmed att Kefas inte tillhör de tolvs skara utan är den förste som Kristus uppenbarade sig för? Eller ser vi här att någon mixtrat med Paulus’ text? Måhända visade han sig inte alls för Petrus. Detta är emellertid en annan fråga.

Roger Viklund, 2012-08-03

13 kommentarer

  1. Rune said,

    4 augusti, 2012 den 19:18

    Detta är ju något att grunna på. Men jag är inte kompetent dra några slutsatser eller ha någon åsikt.
    Men jag har en annan fråga. Om nu Jesus var en verklig person? Vilket språk talade han? Arameiska säger de flesta och det stämmer förstås när han talade med det vanliga folket.
    Men området hade ju legat under grekiskt inflytande under lång tid innan romarna anlände, så grekiskan måsta ha varit väletablerat.
    Jesus hade ju också ett samtal med Pontius Pilatus. Kan man tro att språket i detta samtal var grekiska?
    Pontius Pilatus borde ju ha behärskat grekiskan i denna riksdel?

    Gilla

  2. 4 augusti, 2012 den 20:20

    Ja allt beror på vad man förutsätter. Men låt oss förutsätta att Jesus funnits och vuxit upp i någon mindre by i Galileen, typ Nasaret (om denna by alls fanns då). Till att börja med var det talade språket i Palestina, liksom i exempelvis Syrien, arameiska. Detta är ett semitiskt språk som väl närmast kan liknas vid dagens syriska. En ”bondpojke” på landet, ty nästan alla var självförsörjande på denna tid (även om de dessutom skulle ha utövat ett hantverk) talade arameiska. Det är ytterst osannolikt att en vanlig judisk man uppvuxen i Palestina skulle kunna läsa och skriva. Sannolikt kunde bara några få procent läsa och skriva ens i liten omfattning. Det handlade då som regel om att kunna skriva sitt namn eller möjligen utläsa några få ord. Men att skriva exempelvis hela evangelier eller brev som Paulus gjorde på en hög litterär nivå kunde nog bara någon promille av befolkningen och då näppeligen bondsöner från en obetydlig Galileisk by. Detta tillhörde den privilegierade klassen och i vissa fall också slavar (vilka kunde bekostas en sådan utbildning för att bättre kunna tjäna sina herrar).

    Grekiskan var dåtiden lingua franca, det språk man använde för att kommunicera med när man talade olika språk. Det fungerade som latinet en gång gjorde för de lärde och som engelskan gör i dag. Och folk i gränstrakterna kunde dessutom säkert hjälpligt kommunicera med sina grannar, men då inte nödvändigtvis på grekiska utan hellre på varandras språk ungefär som svenskar i gränstrakterna kanske kan litet finska, norska eller danska, respektive.

    Kunde då Jesus grekiska? Den Jesus som forskarna föreställer sig ha funnits kunde knappast grekiska. Det kan ju tänkas att han kunde ett och annat ord men det verkar osannolikt att han på ett meningsfullt sätt skulle ha kunnat kommunicera på grekiska. Han skulle med andra ord inte ha kunnat tala med vare sig Pilatus eller Nikodemos på det sätt som evangelierna påstår.

    Men man kan ju inta en helt annan position. Om nu Jesus funnits och varit en sådan lysande gestalt, borde han också ha kunnat vara ett språkgeni som utan formell utbildning tillägnat sig den nödvändiga kunskapen. För ”Guds son” borde något sådant inte ha varit omöjligt. På så sätt känner jag större sympati med kristna apologeters syn på sin Jesus som en mycket speciell och framstående gestalt. Var han nu den största gestalten i mänsklighetens historia borde han väl ha utmärkt sig på något sätt utöver sin omgivning. Så sett ur den synvinkeln skulle han ha kunnat tillägna sig grekiska.

    Gilla

  3. Den andre BB said,

    5 augusti, 2012 den 20:24

    Han läser ju från LXX i synagogan (!), så nog måste han ha kunnat grekiska ;-)

    Gilla

  4. 6 augusti, 2012 den 10:24

    Jag har uppdaterat denna artikel. Orsaken var främst att jag felaktigt uppgav att omnämnandet av Kefa i papyrushandskriften från Elefantine var från 400-talet vt medan det i själva verket var mer än 800 år äldre, från 400-talet fvt. Den källa jag nyttjade, Markus Bockmuehl, “Simon Peter’s Names in Jewish Sources”, var tvetydig eftersom det inte framgick att fifth-century var fifth-century BCE:

    ”Joseph Fitzmyer has rightly drawn attention to the existence of the name K¯efa ( in a fifth-century Jewish Aramaic papyrus from Elephantine in Upper Egypt, [Fitzmyer 1998:116–18, citing BMAP 8.10: _qb br kp] comparing it with the Hebrew name Sur (‘rock’) which is repeatedly attested in the Old Testament.[1 Chr. 8:30; 9:36; Num. 25:15; 31:8; Josh. 13:21.] But it remains the case that nearly half a millennium of history and culture separates Elephantine from first-century Palestine, where the evidence suggests that Cephas was not current as a name.”

    Gilla

  5. Fabrizio said,

    7 augusti, 2012 den 14:02

    I hope you are going to translate this and other recent blog entries into English, google translator is not good enough. Pleaseee! :D

    Gilla

  6. 18 augusti, 2012 den 22:07

    Well Fabrizio, I usually write in either Swedish or English and only as an exception in both. It takes too much of my precious time (and I have been quite busy lately) to translate the texts. I want to support also readers in my own native language to be able to reach also these ordinary readers. Many posts anyway simply duplicate ideas expressed elsewhere in English. But I will consider translating the last post.

    Gilla

  7. Geir said,

    21 mars, 2013 den 14:40

    Peter/Kefas er rett og slett en allegori på Moses både i evangeliene og i brevene til Paulus. Jakob er Israel.
    Andreas er Aron. Filip er Josva. Natanael er Kaleb. Levi/Matteus er Levi(en levitt)
    Det er tre Maria, men det er ikke et menneske men tre pakter. Pakten mellom gud og Jakob, pakten mellom gud og Moses og den nye pakt.

    Gilla

  8. Geir said,

    21 mars, 2013 den 14:46

    En slik tolkning forklarer også denne merkelige passasjen hos Paulus: «han viste seg for Kefas og deretter for de tolv. Deretter viste han seg for mer enn fem hundre søsken på én gang. Av dem lever de fleste ennå, men noen er sovnet inn. Deretter viste han seg for Jakob, deretter for alle apostlene».

    Dette er ikke annet enn en kronologisk ekspansjon av hvem Gud viste seg for i ørkenen etter at Gud steg ned på Horeb/Sinai.

    1.Kefas(Kefas er Moses): 2. mos 19,16: «Da det ble morgen den tredje dagen, tok det til å tordne og lyne.»(…) «Da steg Herren ned på toppen av Sinai-fjellet. Herren kalte Moses opp til toppen av fjellet, og Moses gikk opp».

    2.«de tolv» 2. mos 24,9: «Moses og Aron, Nadab og Abihu og sytti av Israels eldste gikk da opp og fikk se Israels Gud». Det at disse sytti representere Israels sønner ser vi av 2. mosebok 1,1: «Dette er navnene på Israels sønner som kom til Egypt; de kom sammen med Jakob, hver med sin husstand: 2 Ruben, Simon, Levi og Juda, 3 Jissakar, Sebulon og Benjamin, 4 Dan og Naftali, Gad og Asjer. 5 Det var i alt sytti personer som stammet fra Jakob».

    3.«mer enn fem hundre søsken på én gang. Av dem lever de fleste ennå, men noen er sovnet inn» 5. mos 5,23: «Da dere hørte røsten ut av mørket mens fjellet sto i flammer, kom dere til meg, alle stammehøvdingene og de eldste blant dere, 24 og sa: «Se, Herren vår Gud har latt oss se sin herlighet og sin storhet, og vi har hørt hans røst ut av ilden. I dag har vi sett at mennesker kan høre Gud tale og likevel overleve. 25 Så hvorfor skal vi dø nå? Denne store ilden vil fortære oss. Fortsetter vi å høre på Herren vår Guds røst, kommer vi til å dø. 26 For hvilken skapning har hørt den levende Guds røst tale ut av ilden, slik som vi har gjort, og overlevd?»

    Her er det stammehøvdingene som er mer enn fem hundre stykker. Det var 600.000 israelere som forlot Egypt. Svigerfaren til Moses – Jetro – overtalte Moses til å dele alle israelerne opp under stammehøvdinger «du skal sette dem til å være førere over tusen, hundre, femti og ti» dette tallet er lik 1160. Deler du 600.000 på 1160 får du tallet 517 som er mer enn fem hundre.

    4. Jakob(Jakob er Israel): Herren viser seg for alle israelerne 4. mos 14, 10 : ”Men hele menigheten ropte at de(Moses og Aron) skulle steines. Da viste Herrens herlighet seg for alle israelittene ved telthelligdommen.”

    5. Alle apostlene, Dette er alle profetene som kommer fortløpende på rad og rekke i bibelen, og som gud snakket til.

    Gilla

  9. Geir said,

    21 mars, 2013 den 14:57

    Paulus gjør et skille mellom ”Jerusalem i det høye” og ”det nåværende Jerusalem”. Et møte mellom Paulus, Kefas og Jakob i Jerusalem kan ganske enkelt ha vært en av Paulus sine åpenbaringer.

    Gal 4,25: “Hagar er Sinai-fjellet i Arabia og svarer til det nåværende Jerusalem, som lever i slaveri med sine barn. Men det Jerusalem som er i det høye, er fritt, og det er vår mor.”

    Paulus gjør her et skille mellom “det nåværende Jerusalem” og “Jerusalem i det høye”.

    2.Kor 12,2: “Jeg vet om et menneske i Kristus som for fjorten år siden ble rykket bort til den tredje himmel”(…)”i en åpenbaring.”

    Paulus skriver at han var i den tredje himmel for fjorten år siden. Ha dette i bakhodet når vi leser galaterne på nytt:

    Gal 1,17: “Jeg dro heller ikke opp til Jerusalem, til dem som var apostler før meg. I stedet reiste jeg til Arabia og vendte siden tilbake til Damaskus. 18 Først tre år senere dro jeg opp til Jerusalem for å få vite mer av Kefas, og jeg ble hos ham i fjorten dager. 19 Noen annen av apostlene traff jeg ikke, unntatt Jakob, Herrens bror. 20 Gud vet at det jeg skriver til dere, ikke er løgn!”

    Paulus dro opp til Jerusalem til apostlene som var før ham og var der i fjorten dager.

    Gal 2,1: “Fjorten år senere reiste jeg igjen opp til Jerusalem, sammen med Barnabas, og jeg tok også Titus med meg. 2 Jeg reiste dit på grunn av en åpenbaring.

    Begrepet ”på grunn av” er oversatt fra det greske κατὰ som også kan oversettes med “i løpet av”. Derfor kan teksten også oversettes slik: Jeg reiste opp til Jerusalem i løpet av en åpenbaring.

    Hva om Paulus hadde “Jerusalem i det høye” i tankene da han skrev dette?

    For øvrig er det påfallende at tallet fjorten går igjen i disse tekstene. Fjorten er syv pluss syv og har kanskje en betydning.

    Gilla

  10. Geir said,

    21 mars, 2013 den 15:03

    Også i galaterne 2,12 er Kefas et bilde på Moses: ”Før det kom noen fra Jakob, spiste han(Kefas) sammen med de hedninger. Men da de kom, trakk han seg tilbake og holdt seg unna, for han var redd de omskårne.”

    Som kjent vokste Moses opp blant egyptere(hedninger). Moses flyktet(trakk seg tilbake) til Midjan etter møtet med en hebreerne(Jakob).

    Gilla

  11. Kurt said,

    9 juli, 2013 den 12:06

    PETRUS

    [Pẹtrus] Betyder ”ett klippstycke”, ”en del av en klippa”.
    En av Jesu Kristi apostlar. Denne apostel omnämns på fem olika sätt i Bibeln: med det hebreiska namnet ”Simeon”, med det grekiska namnet ”Simon” (båda från en hebr. rot som betyder ”höra”, ”lyssna”), som ”Petrus” (ett grek. namn som i Bibeln bara används om honom), med det motsvarande semitiska namnet ”Kefas” (möjligen besläktat med det hebr. kefịm [klippor], som förekommer i Job 30:6; Jer 4:29), och slutligen med det sammansatta namnet ”Simon Petrus”. (Apg 15:14; Mt 10:2; 16:16; Joh 1:42)
    Petrus var son till Johannes (Jona). (Mt 16:17; Joh 1:42) Han bodde tydligtvis först i Betsaida (Joh 1:44) men senare i Kapernaum (Lu 4:31, 38). Båda dessa ställen låg på norra sidan av Galileiska sjön. Petrus och hans bror Andreas bedrev fiske, och det berättas att de gjorde det tillsammans med Jakob och Johannes, Sebedeus söner, som var ”delägare med Simon”. (Lu 5:7, 10; Mt 4:18–22; Mk 1:16–21) Petrus arbetade alltså inte ensam som fiskare, utan var partner i en verksamhet med ganska stor omfattning. De judiska ledarna betraktade Petrus och Johannes som ”olärda och helt vanliga människor”, men detta betyder inte att de var analfabeter eller saknade utbildning. I en ordbok sägs det om ordet agrạmmatos, som används om Petrus och Johannes, att det för en jude ”betecknade en som inte hade fått någon undervisning i det rabbinska studiet av Skrifterna”. (Hastings Dictionary of the Bible, 1905, bd III, sid. 757; jfr Joh 7:14, 15; Apg 4:13.)
    Det framgår av Bibeln att Petrus var gift och att hans hustru, i varje fall under senare år, följde med på hans missionsresor (eller några av dem), precis som hustrurna till andra apostlar följde med sina män. (1Kor 9:5) Hans svärmor bodde i hans hus, som han bodde i tillsammans med sin bror Andreas. (Mk 1:29–31)
    Hans tjänst tillsammans med Jesus. Petrus var en av Jesu första lärjungar, och det var Andreas, en lärjunge till Johannes döparen, som förde honom till Jesus. (Joh 1:35–42) Det var vid det här tillfället som Jesus gav honom namnet Kefas (Petrus) (Joh 1:42; Mk 3:16), ett namn som troligtvis var profetiskt. Jesus, som kunde se att Natanael var en man ”som det inte finns något svek i”, kunde också se vad för slags människa Petrus var. I synnerhet efter Jesu död och uppståndelse var Petrus som en klippa, då han styrkte sina medkristna. (Joh 1:47, 48; 2:25; Lu 22:32)
    När Jesus en tid efter sitt första möte med Petrus var i Galileen, inbjöd han Petrus, hans bror Andreas och deras kompanjoner Jakob och Johannes att komma och bli ”människofiskare”. (Joh 1:35–42; Mt 4:18–22; Mk 1:16–18) Jesus hade valt Petrus båt för att från den tala till folkskaran på stranden. Därefter gjorde Jesus genom ett underverk så att det blev en stor fiskfångst, vilket fick Petrus, som först hade gett uttryck åt ett visst tvivel, att i fruktan kasta sig ner för Jesus. Utan att tveka övergav sedan Petrus och hans tre medarbetare sin verksamhet och följde Jesus. (Lu 5:1–11) När Petrus hade varit Jesu lärjunge i omkring ett år, var han en av de 12 som utvaldes till att vara ”apostlar”, dvs. ”utsända”. (Mk 3:13–19)
    Bland apostlarna blev Petrus, Jakob och Johannes flera gånger utvalda till att följa med Jesus vid särskilda tillfällen, till exempel vid det tillfälle då Jesus förvandlades inför dem (Mt 17:1, 2; Mk 9:2; Lu 9:28, 29), när han uppväckte Jairos dotter (Mk 5:22–24, 35–42) och under hans provsättning i Getsemane trädgård (Mt 26:36–46; Mk 14:32–42). Det var dessa tre och Andreas som särskilt frågade Jesus om Jerusalems ödeläggelse, om Jesu framtida närvaro och om avslutningen på tingens ordning. (Mk 13:1–3; Mt 24:3) Även om Petrus nämns tillsammans med sin bror Andreas när apostlarna räknas upp, omnämns han i skildringen både före och efter Jesu död och uppståndelse oftare tillsammans med Johannes. (Lu 22:8; Joh 13:24; 20:2; 21:7; Apg 3:1; 8:14; jfr Apg 1:13; Gal 2:9.) Man vet inte om detta berodde på att det rådde en naturlig vänskap och en naturlig samhörighet mellan dem eller på att Jesus hade gett dem i uppdrag att arbeta tillsammans. (Jfr Mk 6:7.)
    I evangelieskildringarna återges fler uttalanden av Petrus än av någon av de 11 andra apostlarna. Han var tydligtvis en dynamisk person, inte försagd eller osäker. Det var utan tvivel därför som han ofta var den förste som yttrade sig, medan de andra var tysta. Han ställde frågor som ledde till att Jesus förklarade och utvecklade sina liknelser. (Mt 15:15; 18:21; 19:27–29; Lu 12:41; Joh 13:36–38; jfr Mk 11:21–25.) Ibland talade han impulsivt eller rentav överilat. Det var han som kände att han måste säga något under synen av förvandlingen. (Mk 9:1–6; Lu 9:33) Med sin ogenomtänkta kommentar om hur gott det var att vara där och med sitt förslag att resa tre tält ville han tydligtvis ha sagt att synen (i vilken Mose och Elia då höll på att lämna Jesus) inte borde upphöra utan fortsätta. När den sista påskhögtiden firades gjorde Petrus först kraftiga invändningar mot att Jesus skulle tvätta hans fötter, men efter att ha fått en tillrättavisning bad han att Jesus skulle tvätta också hans huvud och händer. (Joh 13:5–10) Ändå är det tydligt att det som låg bakom Petrus uttalanden först och främst var äkta intresse och omsorg, i förening med starka känslor. Att dessa uttalanden har tagits med i Bibelns skildring visar att de har sitt värde, även om de ibland avslöjar vissa mänskliga svagheter hos Petrus.
    När många lärjungar tog anstöt av Jesu lära och övergav honom, uttalade sig Petrus på alla apostlarnas vägnar och försäkrade att de var fast beslutna att hålla sig till sin Herre, som hade ”uttalanden om evigt liv” och som var ”Guds Helige”. (Joh 6:66–69) Sedan apostlarna hade svarat på Jesu fråga om vem folk sade att han var, var det återigen Petrus som gav uttryck åt denna fasta övertygelse: ”Du är Messias, den levande Gudens Son”, vilket fick Jesus att säga att Petrus var lycklig. (Mt 16:13–17)
    Att det var Petrus som oftast tog till orda kan förklara varför han också var den som oftast blev korrigerad, tillrättavisad eller tuktad. När Jesus berättade att han skulle få lida och dö för att han var Messias, begick Petrus det förmätna misstaget att ta honom åt sidan och faktiskt förebrå honom för denna förutsägelse. Även om det var av medkänsla som Petrus gjorde detta, vände Jesus ryggen åt honom och kallade honom motståndare, eller Satan, för att han framförde människors tankar i stället för Guds tankar, som fanns nedtecknade i profetian. (Mt 16:21–23) Tilläggas bör dock att Jesus såg på de andra lärjungarna när han gjorde detta, antagligen för att låta dem förstå att han visste att de hade tänkt samma sak som Petrus. (Mk 8:32, 33) När Petrus dristade sig att svara på Jesu vägnar i samband med en fråga om betalning av en viss skatt, hjälpte Jesus honom vänligt att förstå att han måste tänka sig för innan han sade något. (Mt 17:24–27) Petrus var självsäker och visade att han kände sig överlägsen de 11 andra apostlarna när han sade att även om de skulle snava och falla i förbindelse med Jesus, så skulle han aldrig göra det. Han förklarade att han var beredd att gå i fängelse tillsammans med Jesus och rentav dö tillsammans med honom. Alla de andra sade detsamma, men Petrus var först, och han försäkrade det ”enträget”. Jesus förutsade sedan att Petrus tre gånger skulle förneka sin Herre. (Mt 26:31–35; Mk 14:30, 31; Lu 22:33, 34)
    Petrus var inte bara en man som hade lätt för att tala. Han var också en handlingens man. Han visade prov på initiativförmåga och mod och hade dessutom en stark hängivenhet för sin Herre. En morgon före gryningen hade Jesus sökt upp ett ensligt ställe för att be, och det sägs i skildringen att ”Simon och de som var med honom fick bråttom efter honom”. (Mk 1:35–37) Det var också Petrus som bad att Jesus skulle ge honom befallning att möta honom på det stormpiskade vattnet, och han gick faktiskt också ett stycke innan han gav efter för tvivel och började sjunka. (Mt 14:25–32)
    Den sista natten Jesus levde på jorden fick Petrus tillsammans med Jakob och Johannes privilegiet att följa med Jesus till den plats i Getsemane trädgård där han ägnade sig åt innerlig bön. Både Petrus och de andra apostlarna föll i sömn på grund av trötthet och sorg. Det var utan tvivel för att Petrus så enträget hade visat att han ville stanna hos Jesus som denne särskilt vände sig till Petrus när han sade: ”Orkade ni inte så mycket som att vaka en enda timme tillsammans med mig?” (Mt 26:36–45; Lu 22:39–46) Petrus höll inte ut i bön och fick ta konsekvenserna av detta.
    När lärjungarna såg folkhopen som kom för att arrestera Jesus frågade de om de skulle sätta sig till motvärn, men Petrus väntade inte på svaret utan drog sitt svärd och högg av örat på en man (tydligtvis i avsikt att skada mannen ännu allvarligare). Petrus blev då tillrättavisad av Jesus. (Mt 26:51, 52; Lu 22:49–51; Joh 18:10, 11) Även om Petrus, precis som de andra apostlarna, övergav Jesus, följde han sedan efter honom och dem som hade arresterat honom, men ”på betydligt avstånd”. Han slets antagligen mellan fruktan för sitt eget liv och en djup oro för hur det skulle gå för Jesus. (Mt 26:57, 58)
    Med hjälp av en annan lärjunge, som tydligtvis följde efter eller gick tillsammans med Petrus till översteprästens residens, kom Petrus in på gården. (Joh 18:15, 16) Han höll sig inte diskret undan i ett mörkt hörn, utan gick fram och värmde sig vid elden. I eldskenet kände andra igen honom som en som hade varit tillsammans med Jesus, och hans galileiska dialekt ökade deras misstankar. När anklagelser riktades mot Petrus förnekade han tre gånger att han kände Jesus, och till slut började han till och med förbanna sig och svor att han inte kände honom. Någonstans i staden gol en tupp för andra gången, och Jesus ”vände sig om och såg på Petrus”. Då gick Petrus ut utanför, och han bröt samman och grät bittert. (Mt 26:69–75; Mk 14:66–72; Lu 22:54–62; Joh 18:17, 18; se ED; TUPP.) Men Jesu tidigare bön för Petrus blev hörd, och Petrus tro sviktade inte helt. (Lu 22:31, 32)
    Efter Jesu död och uppståndelse sade en ängel till de kvinnor som gick ut till graven att de skulle gå och förmedla ett budskap till ”hans lärjungar och till Petrus”. (Mk 16:1–7; Mt 28:1–10) Maria Magdalena förmedlade budskapet till Petrus och Johannes, och de började springa till graven. Johannes sprang ifrån Petrus. Johannes stannade framför graven och bara tittade in medan Petrus gick in direkt. Då gick också Johannes in. (Joh 20:1–8) Innan Jesus visade sig för gruppen av lärjungar visade han sig för Petrus. Detta och det faktum att ängeln särskilt hade nämnt Petrus vid namn borde ha övertygat den ångerfulle Petrus om att hans förnekande av Jesus inte för alltid hade brutit bandet mellan honom och hans Herre. (Lu 24:34; 1Kor 15:5)
    Innan Jesus gav sig till känna för lärjungarna vid Galileiska sjön (Tiberiassjön) hade den handlingskraftige Petrus förklarat att han skulle ge sig av för att fiska, och de andra följde med honom. När Johannes senare förstod att den man de såg stå på stranden var Jesus simmade Petrus impulsivt i land, medan de andra kom efter honom i båten. När Jesus därefter bad om något av fisken reagerade Petrus genom att dra i land nätet. (Joh 21:1–13) Det var vid det här tillfället som Jesus tre gånger frågade Petrus (som tre gånger hade förnekat sin Herre) om han älskade honom, och i samband med detta befallde Jesus också Petrus att vara herde för hans får. Jesus förutsade dessutom hur Petrus skulle dö, och när Petrus fick se aposteln Johannes frågade han: ”Herre, vad skall denne göra?” Ännu en gång korrigerade Jesus Petrus inställning. Han betonade vikten av att följa honom utan att bekymra sig om vad andra gjorde. (Joh 21:15–22)
    Hans senare tjänst. När Petrus hade ”vänt tillbaka” från den fruktans snara han hade fallit i, huvudsakligen på grund av självsäkerhet (jfr Ord 29:25), skulle han nu styrka sina bröder, som Jesus hade sagt (Lu 22:32), och vara en herde för hans får. (Joh 21:15–17) I överensstämmelse med detta spelade Petrus en framträdande roll i samband med lärjungarnas verksamhet efter Jesu himmelsfärd. Före pingsten år 33 föreslog Petrus att det borde utväljas en ersättare för den otrogne Judas, och han visade med hjälp av Skrifterna varför det borde ske. Församlingen följde hans förslag. (Apg 1:15–26) På pingstdagen verkade Petrus under den heliga andens ledning som talesman för apostlarna och använde den första av de ”nycklar” som Jesus hade gett honom, så att vägen öppnades för judar att bli medlemmar av Guds kungarike. (Apg 2:1–41; se NYCKEL.)
    Även efter pingsten hade Petrus en framträdande ställning i den första kristna församlingen. Av de ursprungliga apostlarna är det bara han och Johannes som därefter nämns vid namn i Apostlagärningarna, förutom att det helt kort nämns att ”Jakob, Johannes bror”, blev avrättad. Jakob var den andre i den grupp på tre apostlar som hade stått Jesus närmast. (Apg 12:2) Det verkar som om Petrus blev särskilt känd för att han utförde många underverk. (Apg 3:1–26; 5:12–16; jfr Gal 2:8.) Med hjälp av den heliga anden talade han frimodigt till de judiska ledarna, som hade gripit honom och Johannes (Apg 4:1–21), och vid ett annat tillfälle tjänade han som talesman för apostlarna inför Sanhedrin och förklarade att de var fast beslutna att ”lyda Gud som … härskare” mer än människor som motsatte sig Guds vilja. (Apg 5:17–31) Det måste ha varit särskilt tillfredsställande för Petrus att kunna visa att han verkligen hade förändrat sin inställning sedan den natt då han förnekade Jesus och att han till och med uthärdade det prygel som styresmännen utsatte dem för. (Apg 5:40–42) Innan Petrus greps för andra gången hade han blivit inspirerad av Gud att avslöja Ananias och Safiras hyckleri och uttala Guds dom över dem. (Apg 5:1–11)
    När evangelieförkunnaren Filippus kort efter Stefanus martyrdöd hade hjälpt många i Samarien att komma till tro och döpt dem, begav sig Petrus och Johannes dit för att dessa troende skulle kunna få den heliga anden. I Samarien använde Petrus den andra av ”himlarnas kungarikes nycklar”. På vägen tillbaka till Jerusalem förkunnade de två apostlarna ”de goda nyheterna” i många samariska byar. (Apg 8:5–25) Petrus gav sig tydligtvis av på en ny missionsresa och kom då till Lydda, där han botade Eneas, som hade varit förlamad i åtta år, och därefter till Joppe, där han väckte upp Dorkas från de döda. (Apg 9:32–43) I Joppe fick Petrus vägledning som ledde till att han använde den tredje av ”himlarnas kungarikes nycklar” när han begav sig till Caesarea och förkunnade för Cornelius och hans släktingar och vänner, vilket fick till resultat att de blev de första oomskurna icke-judiska troende som fick den heliga anden som Rikets arvingar. När Petrus kom tillbaka till Jerusalem måste han försvara sig mot några som ogillade det han hade gjort, men de lugnade sig när han lade fram bevisen för att han hade handlat under himmelsk ledning. (Apg 10:1–11:18; jfr Mt 16:19.)
    Det kan ha varit samma år (36 v.t.) eller däromkring som Paulus för första gången kom till Jerusalem efter det att han hade omvänts till kristendomen och blivit en apostel. Han begav sig dit ”för att besöka Kefas [Petrus]” och stannade hos honom i 15 dagar. Under den här tiden träffade han också Jakob (Jesu halvbror) men ingen av de andra ursprungliga apostlarna. (Gal 1:18, 19; se APOSTEL [Församlingsapostlar].)
    Enligt tillgängliga vittnesbörd var det år 44 som Herodes Agrippa I lät avrätta aposteln Jakob, och eftersom han såg att detta behagade de judiska ledarna grep han därefter Petrus. (Apg 12:1–4) I församlingen ”bad man intensivt” för Petrus, och Jehovas ängel befriade honom från fängelset (och troligen från döden). Petrus berättade sedan om sin mirakulösa räddning för dem som var samlade hemma hos Johannes Markus. Han sade att de skulle underrätta ”Jakob och bröderna” om detta, och därefter ”gick han ut och begav sig till en annan plats”. (Apg 12:5–17; jfr Joh 7:1; 11:53, 54.)
    Nästa gång Petrus omnämns i Apostlagärningarna är i samband med ett möte som ”apostlarna och de äldste” höll i Jerusalem, troligtvis år 49, för att behandla frågan om det var nödvändigt att omskära icke-judar som hade blivit troende. Efter mycket diskuterande reste sig Petrus och vittnade om hur Gud hade tagit emot troende icke-judar. När han hade talat ”blev alla de församlade tysta”. Detta visar vilken styrka som låg i hans argumentation och tydligtvis också om den respekt han åtnjöt. Man kan säga att Petrus i likhet med Paulus och Barnabas, som avgav sina vittnesbörd efter honom, så att säga befann sig i vittnesbåset inför församlingen. (Apg 15:1–29) Det är tydligen med hänsyftning på denna händelse som Paulus omnämner Petrus, Jakob och Johannes som ”framstående män”, ”de som ansågs vara pelare” i församlingen. (Gal 2:1, 2, 6–9)
    Av Bibelns skildring i sin helhet framgår det tydligt att Petrus, även om han utan tvivel var mycket framträdande och åtnjöt stor respekt, inte stod över de andra apostlarna i den bemärkelsen att han hade fått en högre rang eller ett högre ämbete. Det berättas till exempel att apostlarna, tydligen som en samlad krets, ”sände … i väg Petrus och Johannes” till Samarien när de hörde att Filippus arbete bar frukt där. (Apg 8:14) Petrus uppehöll sig inte hela tiden i Jerusalem som om hans närvaro var en förutsättning för att den kristna församlingen skulle ledas på rätt sätt. (Apg 8:25; 9:32; 12:17; se också TILLSYNINGSMAN; ÄLDSTE.) Han var verksam i Antiokia i Syrien samtidigt som Paulus var där, och Paulus fann det vid ett tillfälle nödvändigt att tillrättavisa Petrus (Kefas) ”ansikte mot ansikte … inför dem alla”, eftersom Petrus skämdes för att äta tillsammans med icke-judiska kristna och umgås med dem i närvaro av några kristna judar som hade kommit från Jakob i Jerusalem. (Gal 2:11–14)
    Under uppslagsordet KLIPPA finns ytterligare upplysningar om Petrus ställning i den kristna församlingen. Uppfattningen att Petrus var i Rom och ledde den kristna församlingen där bygger enbart på en tvivelaktig tradition och stämmer inte med de upplysningar som finns i Bibeln. Angående detta samt Petrus vistelse i Babylon, där han skrev sitt första brev, och kanske också sitt andra, se PETRUS BREV.
    http://wol.jw.org/sv/wol/d/r14/lp-z/1200003451#h=0:0-26:0
    http://wol.jw.org/sv/wol/s/r14/lp-z?q=Kefas&p=par
    Hitta i online biblioteket på 103 språk.http://wol.jw.org/sv/wol/li/r14/lp-z
    http://www.jw.org/sv/ =500 besökare per minut/dag

    Gilla

  12. Silver Mets said,

    3 november, 2016 den 15:12

    ”Om nu Paulus, liksom evangelisterna och merparten av de senare kristna tycktes tro, ansåg att Petrus och Kefas var samma person, varför använder han då två olika namn för denne person, till och med i samma brev, ja nästan i samma andetag? Det är ologiskt att bara plötsligt utan ”varning” byta namn till Petrus och i meningen därefter återgå till att kalla honom Kefas, som om detta med Petrus aldrig hänt”.

    Det förekom i antik litteratur att man kunde använda olika namn för att undvika repetition, vilket Dale C. Allison visade i sin artikel ”Peter AND CEPHAS: ONE AND THE SAME(Journal of Biblical Literature. Fall92, Vol. 111 Issue 3, p489. 7p. ):

    ”Ancient writers, who in this were no different from modern writers, frequently used synonyms to avoid certain types of repetition, including the repetition of proper names. In the Testament of Jacob the hero is sometimes ”Jacob,” sometimes ”Israel,” sometimes ”Jacob-Israel”- even in the same paragraph. In Jos. Asen. 22:2 the narrator informs us: ”And Jacob heard about Joseph his son, and Israel went to Egypt…”

    I Markusevangeliet 14:37 står det: ”När han kom tillbaka fann han att de sov, och han sade till Petrus: ”Simon, sover du?”. Likaså i Lukasevangeliet 22:33-34: ”Simon sade: ”Med dig, herre, är jag beredd att gå både i fängelse och i döden.” Han svarade: ”Jag säger dig, Petrus: tuppen skall inte gala i natt förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig.” Likaså i Apostlagärningarna kallas Petrus ibland ”Simon”, ibland ”Petrus” ibland ”Simon Petrus”. Paulus kunde således ha gjort skillnad på Kefas och Petrus av rent stilistiska skäl.

    Låt oss ta följande fakta i beräkning:

    A) Petros betyder ”sten” (och som ibland synonym till petra) ”klippa”. ”Kêphas” är den grekiska tolkningen av arameiskans kēpa’ , vilket betyder ”klippa” men också ”sten”. Dessa två ord är i nästintill synonymer,

    B) Kēpa’ förekommer som tilltalsnamn en gång innan Paulus på 400-talet f.kr. men inte i Judeen före Paulus och inte heller Petrus. Även om man kan deducera namnet Petrus till Paulus tid är namnet fortfarande ovanligt. Båda namnen är ovanliga.

    C) Petrus predikade för de omskurna (Gal 2:7-8) medans Kefas skulle predika för de omskurna i meningen efter(Gal 2:9).
    D)Båda kallas dessutom apostlar och detta i samma brev (Kefas i Gal 1:18-19, Petrus i Gal 2:7).

    Att två olika apostlar med ovanliga namn (som dessutom är synonymer) varav en inte ens är dokumenterad i Judeen vid Paulus tid, som båda förknippades med mission till de omskurna och detta i samma brev; måste väl ändå betraktas betydligt mindre sannolikt än alternativet, att Paulus enbart använde en synonym i Gal 2:7-9?

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: