Marginalanteckningar, klotter och oavsiktliga tillägg i gamla handskrifter

I kommentarerna till inlägget Kommentarer till docent Cecilia Wasséns föreläsning ”Har Jesus funnits?”; del 4, att evangelierna inte är trovärdiga källor har jag klargjort något om marginalanteckningar i gamla handskrifter. För att detta inte ska drunkna i mängden av övriga inlägg beslutade jag att lyfta ut vissa delar och redigera materialet till ett eget inlägg.

Rent generellt kan sägas att gamla handskrifter använts flitigt och att de ofta är bemängda med vad som inte sällan förefaller vara ”klotter”. Man har genom århundradena skrivit, inte bara i marginalerna, ovanför, under och på sidorna om den löpande texten, utan också mellan raderna. Dessa tillägg till den ursprungliga texten har gjorts av olika personer, vid olika tidpunkter och av skilda skäl.

Ibland består tilläggen tillsynes bara av klotter, och det är inte omedelbart givet vad som avses. Ibland rör det sig om anteckningar gjorda av andra anledningar som exempelvis 1) förtydliganden, 2) noteringar ungefär som bokmärken för att man lättare ska kunna återfinna ett visst textparti (detta i en text som i äldre tider skrevs med enbart stora bokstäver och utan mellanrum mellan såväl ord som meningar) och 3) ändringar eller enbart tillägg eftersom handskriften ansågs ha saknat något, varit ofullständig.

I bilden inunder återges Testimonium Flavianum i den äldsta bevarade handskriften av den senare delen av Josefus’ Judiska fornminnen; Codex Ambrosianus (Mediolanensis) F. 128 från tiohundratalet.

Ambrosianus2

Testimonium Flavianum börjar på rad 4 med Γίνεται (uppstår) och slutar på sista raden med φῦλον (stam). I marginalen till höger finns skrivet bland annat Χς (eller möjligen Χυ), en förkortning och ett nomen sacrum (latin heligt namn) av Χ[ριστό]ς (Ch[risto]s), och sannolikt en markering för att läsaren lättare ska hitta stycket om Kristus i handskriften. Det är alltså en sorts bokmärke. Dessutom finns annat ”klottrat” som jag inte har lyckats uttyda vad det betyder. Det bildar inget begripligt för mig.

Vid kopierandet av handskrifter begicks ofta fel. Orsakerna kunde vara många. Exempelvis kunde två på varandra följande meningar avslutas med samma ord (ett eller flera), och när kopisten avslutat kopieringen av den övre meningen och tittade upp för att återfinna var i förlagan han var, råkade han av misstag hamna på den undre raden och därmed utelämna en hel rad eller mening. Ibland har kopisten inte ens förstått det han kopierat utan bara skrivit av bokstav för bokstav och åstadkommit något meningslöst. Det var säkerligen ett både monotont och tröttsamt jobb och när koncentrationen brast uppstod felavskrivningar.

När sådana fel upptäcktes (genom exempelvis jämförelser med andra handskrifter) lät man som regel införa rättelser. Saknades text lät man lägga till denna saknade text, antingen mellan raderna, men oftare (jag tror att det är vanligare) i marginalen utanför den rad där det skulle infogas. När man senare skulle göra en kopia av handskriften var kopisten tvungen att ta ställning till marginalanteckningarna och avgöra om dessa skulle infogas i den nya avskriften eller om det bara var andra anteckningar. Det fanns ingen standardiserad metod för att avgöra om de senare gjorda tilläggen bara var noteringar gjorda i marginalen, vanligt klotter eller tillägg som i efterhand infogats för att text av misstag hade fallit bort i samband med att förlagan tillkom.

Hade kopisten ingen annan handskrift att tillgå blev det till att chansa. I dag kan vi genom jämförelser av många bevarade handskrifter följa denna process och se att det ofta begicks fel, så att sådant som tillhörde texten utelämnades i tron att det inte gjorde det och att sådant som inte tillhörde texten ändå infogades eftersom det antogs att det verkligen tillhörde texten. Det finns otaliga exempel på detta och exempelvis fann Miroslav Marcovich vid en långt ifrån fullständig genomgång 33 sådana misstag i verk av kyrkofäder.[1]

Bilden inunder är från Codex Vossianus, Graec. F 72 från tidigt 1400-tal. Handskriften innehåller Josefus’ Om det judiska kriget. Men här har man infogat också Testimonium Flavianum trots att den passagen inte förekommer i det verket av Josefus.

Testimonium_Flavianum_JW_Codex_Vossianus.PNG

I just detta fall finns Testimonium Flavianum infogat inne i texten mellan 2:167 och 2:168. Testimonium Flavianum börjar längst till höger på rad 2. Efter interpolationen har också annan text infogats av en annan skribent och denna text senare strukits över. Till höger om den löpande texten finns en hel del annat inskrivet. (Tillägg 2016-02-14. Jag har lagt till ett längre citat från Robert Eislers The Messiah Jesus and John the Baptist i slutet av denna artikel; ett citat vari han redogör för strykningarna och tilläggen i bilden ovan. Slut tillägg.)  Längst upp där Testimonium Flavianum börjar finns skrivet något om Jesus Kristus’ martyrium med de inledande bokstäverna i Testimonium Flavianum inringade, uppenbarligen för att markera var någonstans stycket om Jesus finns.

Om vi då vänder oss till Josefus och tänker oss ett hypotetiskt scenario. Josefus har ursprungligen skrivit om avrättningen av ”brodern till Jesus vars namn var Jakob och några andra”, eller som ett andra alternativ om ”en vars namn var Jakob och några andra”. En kristen person som läser detta antar att denne Jakob, eller Jakob, brodern till Jesus, avser den kristne Jakob. Eftersom det då är en för honom betydelsefull passage och han inte som i dag kan vika hörnet på sidan för att kunna återfinna just detta ställe i verket, låter han som förtydligande att det avser Jesus Kristus (som han felaktigt tror) och som bokmärke i marginalen skriva antingen ”som kallades Kristus” eller ”Jesus som kallades Kristus” (allt beroende på vad Josefus ursprungligen skrev). Det kan liknas vid marginalanteckningarna i båda bilderna ovan.

När denna handskrift senare ska kopieras står kopisten inför ett avgörande beslut. Hör detta i marginalen till den ursprungliga texten? Har den blivit korrupt och någon har återställt den genom detta tillägg? Eller, är tillägget blott en notering som inte ska tagas med? Han har då gjort den felaktiga bedömningen att det tillhörde texten och tagit med det. Detta är en procedur som vi genom många exempel kan visa har skett i andra sammanhang.

Ett möjligt, och rent av troligt scenario, är att Origenes själv har gjort en sådan notering i den handskrift av Josefus som han hade tillgång till i biblioteket i Caesarea där han var föreståndare, en handskrift som hans efterföljare på den posten, Eusebios av Caesarea, rimligen också hade tillgång till. Efter att Origenes skrivit att Jerusalem ödelades för att straffa judarna för att de hade dödat Jakob, en uppgift han trodde sig ha läst hos Josefus men egentligen hade läst hos Hegesippos, sökte Origenes genom Josefus’ verk utan att hitta passagen han sökte. Det enda han fann var stycket om Jakob i Judiska fornminnen 20:200 och där stod kanske bara ”brodern till Jesus vars namn var Jakob”. Origenes, eller någon efter honom, lät då skriva ”som kallades Kristus” i marginalen.

Eusebios, som verkade i samma bibliotek som sin föregångare Origenes, fann stycket om att Jakobs död orsakat Jerusalems fall enbart hos Origenes och återgav det med Origenes’ uppgift att Josefus hade skrivit det. Dessutom fann han (och återgav också) stycket om en annan Jakobs död i samma handskrift av Josefus som den Origenes använt, men då med Origenes’ tillägg. Eller möjligen hade Eusebios en avskrift av den handskrift Origenes använt och där Origenes’ tillägg hade infogats.

Eusebios kom av den anledningen att återge två passager hos Josefus om Jakob. Den ena som han fann hos Origenes men inte hos Josefus. Han litade dock på Origenes och lät i likhet med Origenes uppge att Josefus skrivit detta utan att (precis som Origenes) uppge var Josefus skrivit detta. I båda fallen ett undantag från författarnas normala sätt, där de som regel uppgav varifrån de fått sina uppgifter. Den andra passagen som Eusebios återgav fann han hos Josefus med Origenes’ tillägg (gjort i god tro), antingen i marginalen så att Eusebios antog att det hörde till det Josefus skrivit, eller, om han hade en avskrift av Origenes’ handskrift, inne i den löpande texten eftersom kopisten redan hade infogat Origenes’ marginalanteckning.

Det var flera som blandade ihop Josefus med Hegesippos eftersom namnen återgavs så likartat, framför allt på latin. Iosippus (=Josefus), Egesippus (=Hegesippos). Man läser ett verk som uppges vara författat av Egesippus och tror att det är Josefus. Det huvudsakliga skälet till att tro att det gått till på detta sätt är att Hegesippos’ skildring stämmer så väl med det Origenes uppger att Josefus har skrivit, i kombination med att inget sådant förekommer i Josefus’ bevarade skrifter.

Ett i detta sammanhang belysande exempel på hur Josefus och Hegesippos blandades samman är Pseudo-Hegesippus från slutet av 300-talet; ett verk där Testimonium Flavianum parafraseras. Verket går under namnet Pseudo-Hegesippus eftersom det en gång antogs ha skrivits av Hegesippos/Hegesippus. Men så är inte fallet. I stället är det en mycket fri latinsk sammanfattning av huvudsakligen Josefus’ Om det judiska kriget. Sannolikt benämndes det därför Ioseppus och detta kom att tolkas som om det avsåg Hegesippus.

Så att marginalanteckningar avsedda enbart som markörer av misstag kom att uppfattas som om de skulle infogas i texten i samband med att handskrifter kopierades, var inte ovanligt.

I en artikel från 2014 går Levenson och Martin igenom de bevarade latinska handskrifterna som innehåller Jesuspassagerna hos Josefus.[2] Artikeln finns att läsa här: Latin_Translations_of_Josephus.pdf. När det gäller Testimonium Flavianum konstaterar de att alla handskrifter utom två har ordalydelsen ”Christus hic erat”, det vill säga ”han var Christus”. Undantagen är två handskrifter i Bayerische Staatsbibliothek. Den ena, München Clm 6383, är från slutet av 700-talet. I denna handskrift är Christus hic erat (han var Kristus) överstruket och längs ned på sidan står et credebatur esse Christus, det vill säga han förmodades vara Kristus. Det är samma ordalydelse som hos Hieronymus. Den andra handskriften, München Clm 6381, är senare, från början av 800-talet, och Levenson och Martin menar att det sannolikt är en avskrift av Clm 6383. Här har kopisten bytt ut Christus hic erat mot et credebatur esse Christus, ”han förmodades vara Kristus” i den löpande texten. Enligt Levenson och Martin har ändringen nästan helt säkert tillkommit genom att kopisten var bekant med Hieronymus’ version och litade på dennes auktoritet, och därför ändrade i texten.[3]

Hade vi nu inte haft den äldre texten München Clm 6383 från slutet av 700-talet, där man tydligt ser att ursprungstexten är utbytt, utan bara haft München Clm 6381 från början av 800-talet, där inga spår av ändringen står att finna, skulle vi ha kunnat förledas till att tro att vi bevittnar en alternativ läsart. Denna skulle givetvis åberopas som ett bevis på att detta var den ursprungliga läsarten även hos Josefus.

Levenson och Martin skrev också uppskattande om min Internetartikel The Jesus Passages in Josephus: A Case Study.

In addition to the vast quantity of printed publications pertaining to this passage, in recent years online sites have provided the home for a wide array of scholarly (and not so scholarly) discussions and some very helpful collections of primary texts.[3]

[3] An extensive collection of ancient and medieval texts relevant to the Testimonium in the original languages (Greek and Latin only) and English translations of Greek, Latin, Syriac, and Arabic texts can be found at Ben Smith’s “TextExcavation” site (http://www.textexcavation.com/josephustestimonium.html). For a helpful survey, see Peter Kirby, “Testimonium Flavianum,” at the “Early Christian Writings” site (http://www.earlychristianwritings.com/testimonium.html), which also contains a number of links to other online materials concerning the Testimonium (http://www.earlychristianwritings.com/josephus.html). A detailed analysis can be found at the website of Roger Viklund, “The Jesus Passages in Josephus: A Case Study” (https://rogerviklund.wordpress.com/2011/02/25/the-jesus-passages-in-josephus-%E2%80%93-a-case-study-part-1-%E2%80%93-abstract-and-biography), which provides an English version of his Swedish study, “Jesuspassagerna hos Josefus—en fallstudie,” also available online (http://www.jesusgranskad.se/Josefus3.htm).[4]

Tillägg 2016-02-14:

Det följande är vad Robert Eisler skriver i The Messiah Jesus and John the Baptist according to Flavius Josephus’ Recently Rediscovered ‘Capture of Jerusalem’ and the Other Jewish and Christian Sources (London: Methuen, 1931), s. 68–73. Han menar att Josefus måste ha skrivit något om Jesus men att detta redigerats bort av kristna, såvida vi inte ska anta, den enligt Eisler extremt osannolika hypotesen att Jesus inte har funnits eller de endast något mindre osannolika hypoteserna att antingen Jesus varit en obetydlig person eller att Josefus av personliga skäl underlåtit att nämna Jesus. Den version av Testimonium Flavianum som förekommer i Judiska Fornminnen anser Eisler att Josefus omöjligen kan ha skrivit.

ROBERT EISLER:

So far, let us repeat, these conjectures would seem nothing but a very bold hypothesis : all the same, they would seem infinitely more plausible, even without further support, than the extremely questionable hypothesis of the non-historicity of Jesus, or the little more probable assumption of the essential insignificance of the Gospel events, or Josephus’ unknown private reasons which are held responsible for his passing over in silence what he knew about Jesus, whilst he does not appear to impose upon himself the slightest reserve when he comes to speak of the other messiahs of that troublesome period.

However that may be­—and it is only fair to admit that we cannot arrive at any higher degree of probability on this point without the utilization of further material hitherto neglected, which will be analysed in the following chapters—it is certainly a noteworthy fact that Josephus’ silence about Jesus in the Jewish War was felt to be a defect at quite an early period, with the result that attempts were made to remedy this state of affairs by a bold insertion of the Testimonium into the War. The reason for this procedure, which we shall analyse presently on the basis of the reproduction given in Pl. VI., is easy to see. Of course, for the ῾Ιστορíαι, the Collected Works of Josephus, his silence about Jesus in the War was of no importance, since the Testimonium passage in the Antiquities fully supplied the need of Christian readers. But it was quite different for the separate editions of the War, the popularity of which is attested by a considerable number of MSS. Here the pious would very certainly miss a reference to the Naṣōraean Messiah, and the obvious remedy was simply to insert in some appropriate place in the War the passages concerning the Baptist and Jesus as found in the Antiquities. In one group of MSS. this insertion was done in a very mechanical manner, the passages in question being put either at the beginning or at the end of the MS. In the Codex Vossianus, now in the University Library of Leyden, on the other hand, we have the Testimonium at the end of the second book of the War, followed by a number of curious supplementary lines subsequently deleted (see P1. VI.), and unidentified by Niese. The whole insertion is not the work of the scribe but an addition written by a second hand, from which it follows that the original scribe had purposely left a blank for such an insertion. Of the curious fact that the space thus provided was far too large for the insertion of the usual Testimonium Flavianum I can offer no other explanation than that the scribe found a passage of just this length in his original, blotted out by some censor in the brutal way which can be seen on fig. VII. Yet it is quite impossible that the deleted passage in question could have contained anything resembling the text filled in by the second scribe, to wit, the Testimonium, for in that case there would have been no reason for the interference of a Christian censor. Nor could it have contained anything about Jesus at all. For since the beginning of Pilate’s governorship is not mentioned before § 169, that is, at the beginning of the fifth line from the bottom of fig. VI., it follows that the space preceding line eighteen, that is, preceding the sentence reporting the beginning of Tiberius’ principate, must have dealt with some event or events falling into the last years of the reign of Augustus, whose death (A.D. 15) is mentioned at the top of § 168—more exactly, something fitting in between the death of Salome (A.D. 9–12) and the death of Augustus.

A closer comparison of the two texts, the Antiquities and the War, will furnish the clue. In Ant., xviii. 31, the death of Salome is mentioned as occurring in the governorship of Marcus Ambibulus (or Ambivius), the successor of Coponius. Now, oddly enough, in the Greek War no Roman governor is mentioned between Coponius (ii. § 117) and Pilate (ii. § 169), an omission which cannot but arouse our suspicion if we remember, as pointed out above (p. 17 f.), the tampering on the part of the Christians with this very chapter of the Antiquities. The object of these alterations, it will be recalled, was to falsify the true chronology of events so as to conceal the true date of the Passion. As a consequence the paragraphs dealing with Pilate’s predecessors had likewise to be ‘doctored,’ or, if this seemed too difficult, deleted outright, in the Jewish War. A comparison of the two texts will easily show what has been suppressed in the extant text of the War.

Eisler_table

Were it not for the curious blank in the Codex Vossianus, one might be led to think that Josephus had at first been ignorant of the names and accomplishments of Marcus Ambibulus, Annius Rufus, and Valerius Gratus, and only in his later work had corrected this trifling omission. Yet in the light of this very blank it is much more probable that the passage thus deleted contained Josephus’ account of the three administrations in question. Such a passage, giving a short summary of the chief transactions of the three governors, something like what we find in Ant., xviii. 34 sq., would very well fill the blank. It had to be deleted to make possible the chronological falsification referred to above. Even so, it is to be noted that the extant text of the War does not give an impression as though a period of ten years had elapsed between the accession of Tiberius and the nomination of Pilate. On the contrary, one is led to think that Pilate was the first governor appointed by Tiberius, coming to Judaea immediately after the death of Augustus.

As for the guess of the second scribe in filling the blank, it is plausible enough that he assumed the gap in question to have been caused by an expurgation of the Testimonium. He simply concluded that the obliteration in his original was the work of some mischievous Jew, a former owner of the MS. As a matter of fact, we shall see below (pp. 93 sqq.) that it was precisely this explanation which Robert of Cricklade, Giraldus Cambrensis, and Cardinal Baronius gave for the absence of the corresponding lines in the Hebrew version of Josephus. His readiness to insert the Testimonium in just this place merely proves that he took the crucial expression γíνεται in the sense of ‘ at that time was born Jesus, a wise man,’ etc. A statement to the effect that the Messiah was born in the reign of Augustus would have seemed to him to be in perfect harmony with the chronology in Luke ii. 1 sqq. Since the six lines of the Testimonium were, however, too short to fill the blank left by the first scribe, the reviser saw fit to add the following lines :

‘All the righteous and the unrighteous will be led before the divine Logos ; for to him has the Father given the judgment. And, fulfilling the will of the Father, he whom we call the Christ will appear as judge. For not even over you, ye Greeks, Minus and Rhadamanthys will be judges, but he whom God the Father has glorified. About him we have spoken elsewhere with more detail, to those who are seeking the truth. He will administer to each one the right judgment of the Father, and prepare what will be just to each according to his deeds. And when he giveth judgment all men, angels, arid demons will be present and exclaim with one voice, saying : Just is thy decision. And the resounding of this voice will bring what is just to each party : to those who have acted well it will justly convey everlasting delight ; to the lovers of evil, however, eternal punishment. And for those an inextinguishable and never-ending fire is waiting, and a fiery worm, who will not destroy the body but out of an unperishing body pain will erupt and never leave them.’

As will be remembered, both the late Théodore Reinach and Dr. E. Norden have found ‘ almost the whole ’ apostolic creed in the famous Testimonium. This latest addition, then, makes Josephus testify not only to the messianic dignity of Jesus, but furthermore to the truth of the belief that in the future he will ‘ come again with glory to judge the living and the dead,’ which is rather more than could reasonably be expected from an historian such as Josephus was, and from a Jew to boot.

As a matter of fact, this last interpolation was too much of a good thing even for a certain Byzantine scribe, who crossed out the paragraph in question and added the following amusing comment on the right-hand margin (Pl. VIII.) :

‘The reader should know that this matter is rightly expurgated by us, since we either find it in other copies nor is it quoted by any one of the doctors of the Church of Christ. Neither is it quoted by the later historian copying the Haldsis. Nevertheless, (the same) is found in the eighteenth book of the Antiquities.’

This simply proves that the second scribe of the Leyden MS. merely copied the queer addition from an interpolation he found in the Antiquities.

Niese had confessed his inability to locate the source of this extraneous matter. Linck appears to have been the first to notice that it is a paragraph taken from the treatise ‘ On the Essence of the Universe ’ (περì τῆς τοῦ παντὸς οὐσίας), wrongly ascribed to Josephus by John Philoponos (A.D. 475–540), John of Damascus (c. 700–754), and John Zonaras (died after 1118), and printed in Havercamp’s Josephus.

The true author of this treatise is beyond any doubt the schismatic Bishop Hippolytus of Rome (the adversary of Pope Callistus), who died some time about A.D. 235. This fact was known to the learned Photius, who had correctly noticed the author’s self-quotation in Philosophoumena, x. 32. The title is mentioned in the list of Hippolytus’ works on the throne of his statue in the Lateran Museum. The attribution of such an obviously Christian treatise to Josephus, on the face of its title, since Josephus at the end of his Antiquities promised to write a book on ‘ God and His Essence’ (περì θεοú καì τῆς οὐσίας αὐτοῦ), preceded by the equally arbitrary attribution to the shady client of the Flavians of a most virtuous treatise on the exemplary sufferings of seven Maccabee martyrs, variously called ‘ On Autonomous Reason ’ (περì αὐτοκράτοπος λογισμοῦ) or the ‘ Fourth Book of Maccabees,’ even as a separate edition of the sixth book of Josephus’ Jewish War was circulated under the title of ‘ Fifth Book of Maccabees,’ both these apocryphal works being adopted into the New Testamental canon of the Syrian and Armenian churches.

There can be no reasonable doubt that the motive for all this was merely the pious wish to whitewash the Jewish historian Josephus—who badly needed it—since his evidence on Christian origins was felt to be too precious to be invalidated by any strictures on the character of this ‘ truth-loving ’ witness.

The climax of this posthumous career of the old scoundrel was reached with his identification with Joseph of Arimathea ; but there is no need to follow him further on his curiously devious road to respectability. Yet the story, with its multiple falsifications of documents, has its humorous aspect, and is moreover apt to give a timely warning against the confidence with which the extant text of Josephus is generally treated by unwary scholars, who are as far from suspecting the vicissitudes it has undergone in the course of the centuries as they are ready to accuse any one attempting to restore the original wording of a corrupt sentence of ‘tampering with the text.’

(Robert Eisler, The Messiah Jesus and John the Baptist according to Flavius Josephus’ Recently Rediscovered ‘Capture of Jerusalem’ and the Other Jewish and Christian Sources (London: Methuen, 1931), pp. 68–73)

[1] Richard Carrier, “Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (20:4, Winter 2012, s. 491).

[2] Levenson, David B.; Martin, Thomas R. (2014), ”The Latin Translations of Josephus on Jesus, John the Baptist, and James: Critical Texts of the Latin Translation of the Antiquities and Rufinus’ Translation of Eusebius’ Ecclesiastical History Based on Manuscripts and Early Printed Editions”, Journal for the Study of Judaism 45:1: 1–79.

[3] Levenson, David B.; Martin, Thomas R. (2014), ”The Latin Translations of Josephus on Jesus, John the Baptist, and James: Critical Texts of the Latin Translation of the Antiquities and Rufinus’ Translation of Eusebius’ Ecclesiastical History Based on Manuscripts and Early Printed Editions”, Journal for the Study of Judaism 45:1, s. 14, 16–17, 21, 25–26.

[4] Levenson, David B.; Martin, Thomas R. (2014), ”The Latin Translations of Josephus on Jesus, John the Baptist, and James: Critical Texts of the Latin Translation of the Antiquities and Rufinus’ Translation of Eusebius’ Ecclesiastical History Based on Manuscripts and Early Printed Editions”, Journal for the Study of Judaism 45:1, s. 3.

Roger Viklund, 2016-02-10

36 kommentarer

  1. Till Roger said,

    11 februari, 2016 den 19:55

    ”Ett möjligt, och rent av troligt scenario, är att Origenes själv har gjort en sådan notering i den handskrift av Josefus som han hade tillgång till i biblioteket i Caesarea där han var föreståndare,”

    Hur bar han sig åt för få dit Josefus bok till Caesarea eller fanns boken där redan innan Origenes blev anställd?

    Gilla

    • 11 februari, 2016 den 20:43

      Origenes grundade faktiskt biblioteket och var dess föreståndare. Han bidrog själv med många böcker. Hans efterföljare Pamfilos bidrog kanske med än fler och det var detta bibliotek som Eusebios senare ”ärvde”.

      Hur Josefus’ skrifter hamnade i biblioteket vet väl knappast någon, men biblioteket lär ha rymt fler än 30 000 skrifter och ha varit mycket ansett. https://en.wikipedia.org/wiki/Theological_Library_of_Caesarea_Maritima

      Gilla

  2. DBlocker said,

    14 februari, 2016 den 06:19

    Roger
    Has the crossed out text below the ”TF” in Codex Vossianus, and the marginalia on the same page ever been transcribed and translated into a modern language?
    What is topic of the deleted interpolation and the margin notes?
    This is important as it might allow identification of the scribe’s sources, which in turn might provide more information about the manuscript’s origins.

    Gilla

    • 14 februari, 2016 den 11:11

      Yes, I know what these texts say. The image is from Robert Eisler’s The Messiah Jesus and John the Baptist according to Flavius Josephus’ Recently Rediscovered ‘Capture of Jerusalem’ and the Other Jewish and Christian Sources (London: Methuen, 1931) I think it will be better to simply quote Eisler on this, pages 68–73, since it contains a lot of valuable insights. But in order for it to be better reproduced, I have inserted the quotation at the end of the original article

      I also reproduce the translations here, first of the erazed passage, then of the addition to the right.

      ‘All the righteous and the unrighteous will be led before the divine Logos ; for to him has the Father given the judgment. And, fulfilling the will of the Father, he whom we call the Christ will appear as judge. For not even over you, ye Greeks, Minus and Rhadamanthys will be judges, but he whom God the Father has glorified. About him we have spoken elsewhere with more detail, to those who are seeking the truth. He will administer to each one the right judgment of the Father, and prepare what will be just to each according to his deeds. And when he giveth judgment all men, angels, arid demons will be present and exclaim with one voice, saying : Just is thy decision. And the resounding of this voice will bring what is just to each party : to those who have acted well it will justly convey everlasting delight ; to the lovers of evil, however, eternal punishment. And for those an inextinguishable and never-ending fire is waiting, and a fiery worm, who will not destroy the body but out of an unperishing body pain will erupt and never leave them.’

      ‘The reader should know that this matter is rightly expurgated by us, since we either find it in other copies nor is it quoted by any one of the doctors of the Church of Christ. Neither is it quoted by the later historian copying the Haldsis. Nevertheless, (the same) is found in the eighteenth book of the Antiquities.’

      Gilla

  3. Till Roger said,

    15 februari, 2016 den 10:47

    Roger är Josefus bok den enda som finns kvar från Origenes bibliotek?

    ”Eftersom det då är en för honom betydelsefull passage och han inte som i dag kan vika hörnet på sidan för att kunna återfinna just detta ställe i verket, låter han som förtydligande göra ett bokmärke”

    Motivet till marginalanteckningen låter helt osannolik. Varför klottra ner och förstöra en för honom värdefull bok när Origenes kunnat ta en tråd och lagt mellan sidorna som minnesmärke istället, om han ville läsa om stycket? Du måste hitta på ett troligare motiv till orsaken att Origenes gjorde en marginalanteckning till din hypotes?

    Gilla

    • 15 februari, 2016 den 19:49

      Därför att man klottrade och därför att man inte lade trådar mellan sidorna.

      Gilla

  4. Tar upp tråden på nytt Roger said,

    3 mars, 2016 den 15:45

    Motivet håller ändå inte. Han kunde använt ett blad istället när han hade ett helt biblioteket.

    Roger,Codex Ambrosianus

    ”I marginalen till höger finns skrivet bland annat Χς (eller möjligen Χυ), en förkortning och ett nomen sacrum (latin heligt namn) av Χ[ριστό]ς (Ch[risto]s), och sannolikt en markering för att läsaren lättare ska hitta stycket om Kristus i handskriften. Det är alltså en sorts bokmärke.”

    Nej det är inte sannolikt, för marginalanteckningen talar om vart texten kommer ifrån, därför ett nomen sacrum.

    ”Ett möjligt, och rent av troligt scenario, är att Origenes själv har gjort en sådan notering i den handskrift av Josefus som han hade tillgång till i biblioteket i Caesarea där han var föreståndare,”

    Nej det är inte troligt eftersom Origenes citerar Josefusboken gick det att undersöka påståendet. Han gör heller inte anspråk på att upptäckt något nytt, eller att det var hans, utan texten hör till Josefus. Det var det som gav han hans höga ställning i frågan och kunde bemöta kritiker.

    Jämför hur Morton Smith gör anspråk på upphovsrätten ”mitt klemensbrev” allt är hans, om man nu bortser från ledtrådarna han lämnat.

    Gilla

    • 3 mars, 2016 den 19:57

      Motivet håller ändå inte. Han kunde använt ett blad istället när han hade ett helt biblioteket.

      Men man skrev i böcker, bland annat för att skrivmaterial ofta var en bristvara. Oavsett om så var fallet eller inte, vet vi att man skrev i böcker och det i stora mängder. Din invändning att han i stället skulle ha använt lösa blad har inget stöd i empiriska fakta.

      Roger, Codex Ambrosianus ”I marginalen till höger finns skrivet bland annat Χς (eller möjligen Χυ), en förkortning och ett nomen sacrum (latin heligt namn) av Χ[ριστό]ς (Ch[risto]s), och sannolikt en markering för att läsaren lättare ska hitta stycket om Kristus i handskriften. Det är alltså en sorts bokmärke.”

      Nej det är inte sannolikt, för marginalanteckningen talar om vart texten kommer ifrån, därför ett nomen sacrum.

      Ja, visst är Χς ett nomen sacrum, det vill säga en förkortning av ett heligt namn eller en helig titel. Det var standard att förkorta Christos på detta sätt. Likväl talar texten om att Testimonium Flavianum återfinns här. Jag har dragit mig för att försöka översätta allt som är klottrat i marginalen. Orsakerna är bland annat att jag inte säkert förmår uttyda texten och inte ens är säker på vad som hör ihop med vad – om alltsammans är skrivet av en person eller av flera. När jag försöker uttyda det blir texten ogrammatisk. Men om jag chansar borde det stå något i stil med att Christos är den sanne Guden. Det sista ordet förmår jag inte alls att uttyda. En vild chansning är att det står son på slutet vilket skulle kunna innebära något i stil med att Christos är Guds sanne son. Rimligen finns orden Christos, sanne (sanning) och Gud med. Om en sådan text skrivs in i Josefus’ verk just där Testimonium Flavianum förekommer får man nog utgå från att det finns ett samband.

      ”Ett möjligt, och rent av troligt scenario, är att Origenes själv har gjort en sådan notering i den handskrift av Josefus som han hade tillgång till i biblioteket i Caesarea där han var föreståndare,”

      Nej det är inte troligt eftersom Origenes citerar Josefusboken gick det att undersöka påståendet. Han gör heller inte anspråk på att upptäckt något nytt, eller att det var hans, utan texten hör till Josefus. Det var det som gav han hans höga ställning i frågan och kunde bemöta kritiker.

      Har du alls förstått argumentet? Det troliga är väl att Origenes sökte i boken utan att finna det, men ändå utgick från att det fanns där någonstans. Det var därför han i motsats till hur han annars gjorde, inte uppgav var Josefus skrivit detta. Han kunde helt enkelt inte hitta det hos Josefus.

      Jämför hur Morton Smith gör anspråk på upphovsrätten ”mitt klemensbrev” allt är hans, om man nu bortser från ledtrådarna han lämnat.

      Nu finns ju inga ledtrådar i Klemensbrevet. Men jag vill gärna veta var Morton Smith talar om sitt Klemensbrev?

      Gilla

  5. forts. Tråden said,

    5 mars, 2016 den 18:09

    ”Har du alls förstått argumentet?

    Ja jag tror det;

    Josefus påstår att idumeerna och sicarierna rådde för att Gud straffade judarna med att göra en grushög av Jerusalem, och att Origenes hade fått för sig att det stod i Jakobspassagen då han skymtat någonting, men det stod inget där – utan bara om en okänd Jakob som döms till döden för ett brott som Josefus av någon konstig anledning minns ca 30 år senare och skriver om när hela Jerusalem jämnats med marken och många människor dött under hemska omständigheter?

    ”Likväl talar texten om att Testimonium Flavianum återfinns här.”

    Jo men min gissning är att syftet är hur vi ska läsa texten med nomen sacrum i, den kommer ju inte från namnet som är inskrivet. Origenes säger att ”Josefus i stället borde ha sagt att allt detta drabbat judarna för deras sammansvärjning mot Jesus.” vilket betyder att Josefus uppgifter inte är helt korrekta, när kopisten gör anteckningen så vill han att vi läser den försiktigt, som Origenes säger.

    ”Jag har dragit mig för att försöka översätta allt som är klottrat i marginalen. Orsakerna är bland annat att jag inte säkert förmår uttyda texten och inte ens är säker på vad som hör ihop med vad – om alltsammans är skrivet av en person eller av flera.”

    Ok, vore bra om vi kunde få veta vad som står där, under tiden får vi gissa.

    Jag återkommer om Klemensbrevet.

    Gilla

  6. Tråden,Klemens. said,

    8 mars, 2016 den 18:31

    Roger

    ”Men jag vill gärna veta var Morton Smith talar om sitt Klemensbrev?”

    Det tog tid att leta fram det så hoppas du blir nöjd.

    ”En eftermiddag mot slutet av sin vistelse satt Smith i sin kammare och stirrade på en handskriven text som var så liten att han inte ens hade försökt tyda den uppe i tornbiblioteket. Nu läste han överskriften:[56][57] ”Ur breven från den höghelige Klemens, författaren av Stromata; till Theodoros”.[40] Han visste att Stromata var ett verk av Klemens av Alexandria och trodde sig veta att inga brev av honom hade bevarats.[56] Upprymd över sin upptäckt”

    Det är just nu när han gjort sitt överraskande upptäckt att finna en sådan bok i bokhyllan på biblioteket som känslan av upprymdhet över sitt oväntade fynd som fick han att glömma klosterbiblioteket och munkarna som han är säker på att det är ”mitt Klemensbrev”. Var det hans? Han skulle gett munkarna Vossiusboken, som då hade blivit överlycklig för det var den enda Vossiusbok dem hade med Klemensbrevet i och munkarna trodde dem förlorat den. När Morton blev sig själv igen letade han efter vad boken hette dess innehåll och författarnamnet men hittade bara att det var Ignatiusbreven så han ”fotograferade sidorna tre gånger.[i] Bokens pärm saknades och även om han kunde se att det var en utgåva av Ignatios brev kunde han inte avgöra vilken utgåva, och han lät därför fotografera också bokens första och sista sidor” ställde tillbaka den där han hittade utan att säga ett ljud och kunde fem månader senare[58] med hjälp av dessa fotografier identifiera boken som Isaac Vossius första utgåva av Ignatios äkta brev från 1646.[4][59]”.

    Gilla

    • 9 mars, 2016 den 20:10

      Jag ser inte att Smith skulle ha sagt ”mitt Klemensbrev”. Du har bara citerat min sammanfattning på Wikipedia av Smiths egen beskrivning av hur han gjorde sin upptäckt. Det faktum att han sade sig ha svävat på moln när han upptäckte att det var ett brev av Klemens, är i sig fullt förståeligt. Vem skulle inte göra det om man gjorde en sådan upptäckt? Och det innebär inte att han skulle ha betraktat brevet som sitt. Upptäckten var givetvis hans, men inte brevet.

      Jag förstår vidare inte riktigt vart du vill komma med påståendet att Smith skulle ha gett boken till munkarna, att de därmed skulle ha blivit överlyckliga för att de trott att de förlorat boken med brevet. Dessa munkar kunde inte bry sig mindre om brevet. Det har de tydligt gett uttryck för. De är helt ointresserade av att återfinna brevet eftersom det saknar värde för dem. De intresserar sig uteslutande för de liturgiska texterna.

      Vad skulle Smith ha gjort? Han gjorde det enda han kunde göra och allt man kan förvänta sig av en sann forskare. Boken var inte hans och han kunde inte gärna stjäla den. Han hade aldrig fått ta den med sig om han hade frågat. Alltså gjorde han det alla forskare normalt gör. Han fotograferade sidorna, ställde tillbaka boken på hyllan där han tagit den, katalogiserade, dokumenterade och publicerade var han gjort sin upptäckt, var han lämnat boken och vad sidorna innehöll.

      Timo Paananen och jag har skrivit ytterligare en artikel tillsammans – An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore – och denna är tänkt att publiceras denna månad i Apocrypha. Utöver att utvärdera de handskriftsanalyser som gjorts av handstilen, undersöker vi också Smiths roll som manuskriptjägare, och visar att han passar mycket bra in bland övriga manuskriptjägare under 1900-talet.

      Gilla

  7. forts. Tråden said,

    10 mars, 2016 den 16:39

    ”Det faktum att han sade sig ha svävat på moln när han upptäckte att det var ett brev av Klemens, är i sig fullt förståeligt. Vem skulle inte göra det om man gjorde en sådan upptäckt?”

    Men han visste ju inte om han träffat på ett äkta Klemensbrev så vad det är för något speciellt som gör han så upprymd?

    ”Jag förstår vidare inte riktigt vart du vill komma med påståendet att Smith skulle ha gett boken till munkarna, att de därmed skulle ha blivit överlyckliga för att de trott att de förlorat boken med brevet. Dessa munkar kunde inte bry sig mindre om brevet.”

    Hade varit rättvist om han frågat munkarna har ni gjort marginalanteckningar i Vossiusboken? Någon av dem hade kanske nickat och sagt att klottret om klemensbrevet faktiskt är mitt så gör inga anspråk på det?

    Gilla

    • 10 mars, 2016 den 20:05

      Jag förstår inte varför Smiths upptäckt ska avkrävas särskilda regler och särskilt handhavande? Man hävdar att han inte säkrade texten genom att göra den tillgänglig för forskarvärlden, när alla andra kunde komma undan med att fotografera texterna och publicera resultaten av sina upptäckter. Varför skulle Smith behöva agera annorlunda än vad andra forskare gör? Varför skulle Klemensbrevet behandlas annorlunda än andra texter som påträffas? Smith fotograferade texten, talade om var den fanns och publicerade resultaten av sin upptäckt.

      Varför skulle Smith ha frågat munkarna om de hade skrivit brevet? Skulle du själv ha gjort det? Texten är ju, åtminstone till utseendet, en 1700-talstext. I så fall måste Smith redan från början ha antagit att texten var en modern förfalskning och att munkarna skulle ha förfalskat den – en i sig extremt osannolik hypotes (som väl ingen har framkastat). Tror du att det är det första man antar innan man ens hunnit översätta texten och kunnat se vad den säger?

      Tror du att Konstantin von Tischendorf frågade munkarna i Sankta Katarinaklostret om de hade förfalskat Codex Sinaiticus, när han hittade boken där? Nu tog (stal?) visserligen Tischendorf med sig kodexen därifrån, men han levde ett århundrade tidigare, innan kamerans tid och under kolonialismens tid, då folk i västvärlden ansåg det vara deras plikt att rädda kulturskatterna undan förstörelse genom att helt enkelt ta dem från de ”primitiva” folken. Detta oskick kom dock att ändras i och med möjligheten att fotografera texterna och Smith levde i den tid då det hörde till god sed att endast fotografera och lämna kvar textskatterna hos de rättmätiga ägarna med förhoppning om att de också skulle ta hand om dem.

      Gilla

  8. tråden said,

    11 mars, 2016 den 16:43

    ”Jag förstår inte varför Smiths upptäckt ska avkrävas särskilda regler och särskilt handhavande?”

    och

    ”Varför skulle Smith behöva agera annorlunda än vad andra forskare gör?”

    Därför att Smith var ju deras vän sedan lång tid och besöket var en gåva för den vänskapen därför borde han känt att han kunnat tala med munkarna. Smith kände dem väl bäst av de fyra forskare som sett brevet ?

    ”Smith hade som tack för att han under många år hjälpt till med att samla in pengar till den grekisk-ortodoxa kyrkan i Jerusalem”

    ”Varför skulle Smith ha frågat munkarna om de hade skrivit brevet? Skulle du själv ha gjort det?”

    Munkarna visste ju att han skulle komma tänk om någon ville att Smith skulle hitta boken för att ta hand om brevet?

    ”Tror du att Konstantin von Tischendorf frågade munkarna i Sankta Katarinaklostret om de hade förfalskat Codex Sinaiticus, när han hittade boken där?”

    Jag har ingen uppfattning om vilken metod som förstör mest, men vem av dem fick mest glädje av sin upptäckt? Smith som var en kunnig forskare verkar fått problem med sina kollegor och kanske inte hade så mycket glädje av sin upptäckt han hade kanske sluppit det om han frågat?

    Gilla

    • 11 mars, 2016 den 18:22

      Du har nog missförstått detta. Smith hade visserligen 16 år tidigare levt i närmare två månader i Mar Saba, men det är osannolikt att någon av de få munkar som levde där när Smith anlände 1958 också levt där 1942 vid Smiths förra besök. Med andra ord kan vi utgå från att de munkar Smith träffade på 1958 alla var obekanta för honom.

      Smiths arbete för patriarkatets räkning bestod av att han i USA samlat in pengar för deras räkning och alltså skänkt dem till brödraskapet i Jerusalem. När han senare anhöll hos patriarken om tillåtelse att få gå igenom deras bibliotek och katalogisera böckerna beviljades denna ansökan med all sannolikhet tack vare hans tidigare insatser. Han fick därför ett brev med sig skrivet av patriarken där denne uppmanade munkarna att låta honom vistas i klostret under tre veckors tid och under övervakning ges tillträde till tornbiblioteket.

      Munkarna kände med all sannolikhet inte Smith, men lydde sin ledare. Och därför följde varje dag en av munkarna Smith upp till den översta våningen i norra tornet och satt där på en stol hela dagen medan Smith undersökte bok efter bok. När dagen led mot sitt slut fick Smith tillåtelse att ta med sig de böcker han funnit under dagen och som han trodde innehöll något intressant. Dessa tilläts han studera i lugn och ro på kvällen i sitt ”rum” för att sedan återbörda samma böcker nästa morgon. Det var inne i detta rum av sten som utgjorde den plats där han sov som han lade boken med brevet på golvet och tog tre uppsättningar foton av varje sida. Nästa morgon var han tvungen att lämna tillbaka boken på den hylla varifrån han tagit den eftermiddagen innan.

      Inunder återger jag ett brev som Smith skrev till patriarken Timotheus 1950 och där han uttryckte sitt tack över den ära som tillkommit honom i och med att han utnämnts till sekreterare i kommittén för firandet av Patriarkatets 1500-årsjubileum.

      Morton_Smith_letter

      Gilla

  9. forts. Tråden said,

    12 mars, 2016 den 09:37

    Brevet var intressant att läsa!

    Med andra ord kan vi utgå från att de munkar Smith träffade på 1958 alla var obekanta för honom”

    Var inte för säker på det, Det verkar ju som dem umgåtts sporadiskt hela tiden. Han hade ju bott där i månader för sin tros skull och att prövat på munklivet och lära känna munkarna sedan hållit sig kvar och varit en del av saken då han med eget knegande under många år själv samlat in pengar (var det miljoner dollar?) utan att begära någonting. Han var ju en tillgång bara inriktad på att hänga med och arbeta utan att begära någonting och blev sedan anställd som sekreterare som svar på ett förtroende, munkarna kan ju sett upp till han och därför visste vem han var. Inte många som gjort som Smith och varit så lika till utseendet att munkarna inte kunde veta vem han var?

    Gilla

    • 12 mars, 2016 den 13:16

      Jag tror ju att han inte samlade in pengar på egen hand, utan att han var del av en organisation och i hög grad ledande inom denna. Men det är sant att han måste ha sympatiserat med deras sak. Sedan hade säkert hans syn på munklivet i Mar Saba ändrats över åren från första besöket som 27-årig student och andra gången som 43-årig professor. Han skrev dock att munklivet inte var något för honom, men han hade i varje fall prövat på det.

      Ofta är det väl så att några få prövar på munklivet på Mar Saba under en period och sedan gör annat. Fascinationen för detta liv utan alla moderna bekvämligheter är i avtagande och i dag bor inte fler än 15 munkar och 2 noviser i Mar Saba. JERUSALEM PATRIARCHATE.

      Men för att återknyta till ursprungsfrågan, så talade Smith inte om Klemensbrevet som sitt Klemensbrev.

      Gilla

  10. forts. Tråden said,

    13 mars, 2016 den 16:45

    ”Men för att återknyta till ursprungsfrågan, så talade Smith inte om Klemensbrevet som sitt Klemensbrev.”

    Jo Roger genom att Smith väntade sig att få tillgång till tornbiblioteket där brevet fanns.

    Det var ju Smith som sökte upp patriarkatet och hörde sig för om han kunde få leta efter oupptäckta skrifter i tornbiblioteket. Dem hade ju inte bett om det. Smith hade skänkt dem mycket pengar under lång tid och aldrig krävt någonting tillbaka så det blev svårt för munkarna att vägra då Smith visste att han hade rätt att förvänta sig någonting, så mycket pengar som skänkt, och då han hade kännedom om antika skrifter och tidigare visat hur duglig han var erbjöds han att få genomsöka och katalogisera böckerna.

    Gilla

    • 13 mars, 2016 den 17:37

      Men var har han sagt ”mitt Klemensbrev” eller skrivit ”mitt Klemensbrev”? Så här skrev du?

      Jämför hur Morton Smith gör anspråk på upphovsrätten ”mitt klemensbrev” allt är hans, om man nu bortser från ledtrådarna han lämnat.

      Gilla

  11. Forts tråden said,

    13 mars, 2016 den 20:31

    Du får ha lite tålamod. Det sägs att Smith lämnat ledtrådar i brevet som syftar på hur han gjorde, men som inte tytts än. Om det stämmer vet inte jag. 1 ledtråd kan ha med flintskallighet att göra. Den 2 ”bedrägliga knep” kanske har med hur Smith gjorde för att bygga upp förtroende hos munkarna som jag nämnt ovan. Den 3 kan ha med att bägge skrifterna hittades på bibliotek, och den 4 kan kanske ha med att man under ed inte ska erkänna, Smith erkände inte. Sedan något om hans mor. Men allt är bara rena gissningar och spekulationer. Om jag vore som du skulle jag skriva till munkarna och fråga om dem vet något om vem som skrev brevet eftersom du ska skriva en artikel. Om du inte får ut nåt av det så har du i alla fall prövat.

    Gilla

    • 13 mars, 2016 den 22:16

      Med andra ord kan du inte visa på var Smith kallat Klemensbrevet sitt eget.

      Vad gäller ledtrådarna finns det inga i brevet. Till och med de som argumenterar för förfalskning har gett upp det spåret. Exempelvis Piovanelli skriver att det inte finns några ledtrådar i brevet. Detta med Madiotes och flintskalligheten är sedan länge bevisat att det inte stämmer. Carlson begick ett (av många) misstag. Skrifter hittas dessutom på bibliotek. Var annars skulle de påträffas?

      Menar du att eftersom det i brevet står att Klemens uppmanar Theodoros att inte ens under ed erkänna att karpokratianernas förfalskning av den kopia av Hemliga Markusevangeliet som de lurat till sig skulle vara det äkta evangeliet, visar att Smith förfalskade brevet eftersom inte heller han erkände att han gjort det? Det är i så fall ett resonemang som är att likna vid medeltidens häxprocesser. Om hon flyter är hon en häxa och ska dödas. Om hon sjunker och dör var hon ingen häxa och behöver inte straffas. Om Smith inte erkänner att han är skyldig till att ha förfalskat brevet har han förfalskat det. Och erkänner han, har han givetvis också gjort det.

      För övrigt har jag redan varit med och kontaktat dem, men de svarade givetvis inte (Still nothing new regarding the Clement letter). De har genom Agamemnon Tselikas meddelat att de inte är intresserade av brevet och inte kommer att befatta sig med det. Där är dörren stängd.

      Gilla

  12. forts. Tråden said,

    14 mars, 2016 den 17:56

    Med andra ord kan du inte visa på var Smith kallat Klemensbrevet sitt eget. ”

    Jo jag har ju det. Planen tillhörde ju Smith ”min plan”.

    Munken satt ju och vaktade över Smith för att han inte fick ta med sig någonting, varken skrifter eller allt som hör ihop med dem. Fotografierna av brevet hörde ju ihop med Klemens. Det var ”Smiths plan” att fota godbitarna och ta dem utom räckhåll för munkarna och lämna det han ville bli av med.

    Han var inte ens nyfiken på munkarnas reaktion av upptäckten av Klemensbrevet. Han sade inget utan ställde tillbaka boken.

    Om du kan bevisa att Smith fick fotografera vad han ville och ta med sig utan att fråga dem så bevisa det?

    ”Menar du att eftersom det i brevet står att Klemens uppmanar Theodoros att inte ens under ed erkänna att karpokratianernas förfalskning av den kopia av Hemliga Markusevangeliet som de lurat till sig skulle vara det äkta evangeliet, visar att Smith förfalskade brevet eftersom inte heller han erkände att han gjort det?”

    Ja kanske, det kan vara en ledtråd, och du vet ju hur vild och hotfull Smith kunde bli om han inte fick som han ville. Man känner ju igen att det är samme person som hotade stämma Beskows förläggare på miljoner.

    ”För övrigt har jag redan varit med och kontaktat dem, men de svarade givetvis inte. De har genom Agamemnon Tselikas meddelat att de inte är intresserade av brevet och inte kommer att befatta sig med det. Där är dörren stängd.”

    Okay jag förstår, men Vossiusboken då? Har du frågat om du får titta på den?

    Gilla

    • 15 mars, 2016 den 14:14

      Jag tror att vi inte kommer längre i denna debatt. Inunder återger jag foton av först fram- och därefter baksidan av Isaak Vossius’ utgåva från 1646 av Ignatios’ brev, Epistulae genuinae S. Ignatii Martyris. Fotot av boken vari Klemensbrevet en gång fanns inskrivet på de tidigare tomma bladen längst bak, är taget för några år sedan av Agamemnon Tselikas. Notera att Morton Smith skrivit sitt namn och därefter det katalognummer han gav boken, ”Smith 65”, uppe till höger på framsidan.

      Morton_Smith_letter

      Morton_Smith_letter

      Ursprungligen satt alltså de två bladen med Klemensbrevet fast i boken efter den sida som nu är bokens sista. Men dessa sidor rev bibliotekarien i biblioteket i Jerusalem lös någon gång i slutet av 70-talet i samband med att boken överfördes dit. Tanken var att dessa blad skulle lagras bland handskrifter, och boken var ju ett tryckt verk. Men sidorna kom aldrig att ingå i en sådan samling utan förvarades instuckna bredvid boken i bokhyllan till dess att de försvann för mer än 25 år sedan.

      Så här såg boken ut innan sidorna revs ut. Smith tog detta foto:

      Morton_Smith_letter

      Gilla

  13. forts.tråden said,

    16 mars, 2016 den 08:17

    Det är helt okay för mig. Det var intressant att få se bilderna. Vossiusboken är ju också ett fynd eftersom den är från 1646, vet du hur mycket den är värd och har du lagt märke till tråden som ligger på blad nr 2 uppe till höger?

    Gilla

    • 16 mars, 2016 den 17:12

      Jag tror inte att boken är speciellt dyr, men det beror säkert också på kvaliteten. Denna saknade ju pärmarna. Jag hittade ett exemplar som är till salu för 750 dollar här:

      Tråden som du omtalar måste väl vara rester från bokryggen som måhända blev resultatet av att sidorna plockades bort. Den syns inte tydligt på Smiths foto.

      Gilla

  14. forts. Tråden said,

    18 mars, 2016 den 14:51

    Okay, jag trodde den var mer ovanlig. Om du tittar noga på tråden så är hälften av den ännu ren. Var det Agamemnon som tog bort bokryggen i samband med fotona?

    Gilla

    • 18 mars, 2016 den 18:35

      Nej, bokryggen har nog varit borta redan från början. Den följde säkert med när pärmarna ramlade loss.

      Och sidorna togs bort långt innan Tselikas kopplades in. Det var den dåvarande bibliotekarien på biblioteket i Jerusalem, Kallistos Dourvas, som tog loss sidorna i slutet av 1970-talet. Dourvas berättade det för Thomas J. Talley när denne försökte få titta på handskriften år 1980 men förvägrades med motiveringen att brevet höll på att restaureras. På 1990-talet gjorde Nikolaos Olympiou och Charles W. Hedrick flera försök att lokalisera brevet och de intervjuade då också Dourvas, som hade lämnat sin tjänst som bibliotekarie 1990. Han berättade att när han lämnade sin tjänst 1990 fanns brevet fortfarande på biblioteket (om man nu kan lita på den uppgiften). Dourvas överlämnade också färgfoton av sidorna som han låtit taga och dessa foton publicerade Olympiou och Hedrick år 2000 i The Fourth R. De är de fotona som jag har tillgång till och har studerat.

      Det är osäkert om dessa foton är desamma som de Quentin Quesnell fick göra 1984 när han under en veckas tid tilläts undersöka brevet på plats i Jerusalem. Men det var Dourvas som tog sidorna till Photo Garo Studio och där fick dem fotograferade. Quesnell skall ha haft dessa foton: Salainen evankelista: A Short Interview with Quentin Quesnell

      quesnell5

      Quentin Quesnell, 1927-2012

      I vilket fall nämnde aldrig Quesnell detta besök förrän på sin ålders höst och har inte skrivit något alls om det. Först 2007 berättade han om det för Adela Yarbro Collins. Detta är speciellt märkligt då Quesnell var den förste som anklagade Smith för att ha förfalskat brevet och dessutom höll honom ansvarig för att inte ha skaffat fram brevet så att andra forskare fick undersöka det. Quesnell är nu död och var rätt dement den sista tiden.

      När jag kontaktade honom i mars 2012 fick jag av någon anhörig (jag är inte säker på hennes relation till Quesnell) höra att han inte längre var möjlig att kommunicera med på ett meningsfullt sätt och att efter hans död hans intellektuella kvarlåtenskap var tänkt att tillfalla Smith College archives (har inget med Morton Smith att göra).

      Gilla

  15. forts. Tråden said,

    20 mars, 2016 den 09:48

    Nej, bokryggen har nog varit borta redan från början.”

    Verkar inte haft nån ordning på biblioteket.

    ” vilket fall nämnde aldrig Quesnell detta besök förrän på sin ålders höst och har inte skrivit något alls om det. Först 2007 berättade han om det för Adela Yarbro Collins. Detta är speciellt märkligt ”

    Ja jag håller med om att det är märkligt och han kan ju snott brevet, men inte troligt att patriarkatet överlämnat det till en forskare. Det är fel person att ge Klemensbrevet till om man vill undvika vetenskaplig undersökning, då är väl Kallistos troligare? Det framgår ju i intervjun att man gjort upprepade försök att få göra vetenskapliga undersökningar men vägrats, antagligen för att dem tror att man kan fuska med allt och sedan vända det emot dem, därför erbjuder man foton. Kallistos var ju utvald av personalen att hålla vakt över brevet när han arbetade där så det är märkligt att han i intervjun inte verkar bry sig att brevet är borta eller hur dem ska få tillbaka det. Om patriarkatet inte ville befatta sig med brevet och flyttat det till en säker plats kan dem gett det till Kallistos?

    Gilla

  16. 20 mars, 2016 den 12:32

    När Henry Coxe besökte biblioteket i mitten av 1800-talet fann han tornbiblioteket innehålla 300 till 400 böcker i dålig kondition. Böckerna var täckta av damm och maskätna. Vid ungefär samma tid besökte också Konstantin von Tischendorf Mar Saba och fann i ett sidorum till tornbiblioteket hundratals grekiska och arabiska handskrifter tillsammans med tryckta böcker uppställda på bockar utan någon större ordning. När Smith var där 1958 var böcker och handskrifter staplade kors och tvärs över golvet och på hyllor längs väggarna i tornbiblioteket. Så någon större ordning verkar det inte ha varit.

    Inunder återger jag en bild från tornbiblioteket med dess oreda, inte minst alla slängda handskrifter och böcker i de nedre mittersta hyllorna. Sannolikt har Smith tagit denna bild. Den återfinns i hans bok ”The Secret Gospel”.

     Tornbiblioteket

    Bilden kommer ursprungligen från hans artikel ”Monasteries and Their Manuscripts”, Archaeology 13 (1960), 172–177; sidan 174 – återgiven nedan. Bildtexten till denna mindre beskurna bild lyder: ”One side of the tower library at the monastery of Mar Saba during the investigation of its collection of manuscripts”. Notera högen av skräp bakom stolen. Det ser ut som manuskript.

     Tornbiblioteket2

    Och om man vill anklaga någon för att ha förhindrat att brevet undersöktes så är det det Grekisk-ortodoxa patriarkatet i Jerusalem, som motsatt sig alla försök att få brevet undersökt. Det gäller i tur och ordning de tre professorerna David Flusser, Shlomo Pines och den vid den tiden forskarstuderande Guy G. Stroumsa, vilka 1976 ville låta göra en grundlig undersökning av brevet men förvägrades detta då man inte ville låta dem ta det med sig till den israeliska polisen, som vid den tiden var den enda instans med adekvat utrustning för att genomföra en sådan undersökning. Det gäller Thomas Talley som 1980 inte tilläts se brevet för att det restaurerades (sade de) och Per Beskow som 1984 hade fått löfte att se brevet men återigen nekades på plats, denna gång för att brevet besprutats med insektsmedel (sade de).

    Quesnell fick möjlighet att studera brevet på plats 1983 men fick inte ta det med sig till ett laboratorium för att göra en riktig undersökning. Charles W. Hedrick och Nikolaos Olympiou besökte Mar Saba 1990 utan att känna till att boken överförts till Jerusalem långt tidigare. När de kom till Jerusalembiblioteket 1992 saknades brevet. Willy Rordorf besökte biblioteket i Jerusalem 1996 och fann boken men inte de lösa sidorna. Olympiou gjorde ett nytt besök 1998 och fann boken men inte de lösa sidorna. James Edwards och Shaye Cohen var i biblioteket i Jerusalem 1999, utan att hitta Klemensbrevet. Och Agamemnon Tselikas sökte igenom biblioteket i början av 10-talet, hittade boken men inte sidorna med brevet.

    Så det är knappast Morton Smiths fel att brevet inte har genomgått en riktig undersökning. Skulden vilar helt på patriarkatet, vilket dessutom låtit det försvinna (medvetet eller ej).

    Gilla

  17. forts tråden said,

    22 mars, 2016 den 09:28

    Intressant att se bilderna från biblioteket, vilken röra. Det blev nog varmt därinne på sommaren att sitta på stolen och katalogisera. Exakt var hittade Smith boken var det i högen på golvet? Patriarkatet har ingen skuld för dem var brevet en bluff därför behövdes det inte undersökas utan hamnade i soptunnan, försvunnit, undanröjts, eller är borta. Du skriver ju själv: ”levde i den tid då det hörde till god sed att endast fotografera och lämna kvar textskatterna hos de rättmätiga ägarna med förhoppning om att de också skulle ta hand om dem.” Dem erbjöd ju foton och mer än så ska man ju inte vänta sig, enligt dig själv oxå? Det är nog det som Quesnell som var en mycket kunnig forskare syftade på.

    Gilla

    • 22 mars, 2016 den 13:14

      Jag tror att boken stod i en hylla, eftersom Smith skriver att han ”picked out the book”. När sedan Stroumsa med sällskap anlände till Mar Saba 18 år efter att Smith lämnat stället, fann de boken stående i en bokhylla med Smith 65 inskrivet på framsidan, och, enligt vad de antog, på samma ställe som Smith lämnat den 18 år tidigare. Ingen hade tydligen rört boken under de senaste 18 åren.

      Gilla

  18. Henrik Andersson said,

    28 mars, 2016 den 11:35

    Kanske lite utanför ämnet. Men det känns nästan som att folk som inte tror att Jesus funnits måste bevisa detta, medans de som tror att han funnits inte behöver göra det.

    Jag kan tro att det finns korn av sanning i sagor och myter men det är också just sagor och myter. Troligen stred man i gamla tider vid Troja, men att Akilles och Hektor slogs det går inte att bevisa.

    Det finns säkert sanning i kvädet om Beowulf, men ärligt, att hjälten dödade en drake det är lite för mycket även för den störste sagoälskaren.

    Efter att ha läst Viklunds bok är jag övertygad om att författaren har rätt. Jag tackar Viklund för att han har påverkat min syn på kristendomen.

    Jesus ä myt men inte verklighet. Finns det lite spår av sanning i berättelserna så ändrar det inte faktum att det är sagor, myter och rena skrönor.

    Tack än en gång Roger Viklund!

    Gilla

    • 28 mars, 2016 den 19:19

      Tack själv för ditt inlägg. Jag tror att du har rätt i din observation att de som tror att Jesus har funnits inte bryr sig om att bevisa att så också är fallet. Åtminstone har inte jag ännu sett någon göra just detta med framgång. De två senaste (och kanske enda) försöken, av Bart Ehrman och Maurice Casey, fallerar helt att lyckas visa att Jesus har funnits. Kanske går det att åstadkomma detta; att bevisa att Jesus har funnits. Men ännu har ingen gjort detta med framgång. Och de allra flesta ägnar inte frågan ens den minsta tid.

      Gilla

  19. Henrik Andersson said,

    28 mars, 2016 den 23:02

    Vill man sälja en vara måste man bevisa att den är bra. Det är inte köparen som måste bevisa det.

    Vill en socialdemokrat få dig att rösta på SAP så är det socialdemokratens och inte ditt jobb att bevisa att det är ett bra parti.

    Det är rimligt att de kristna måste bevisa att deras herre Jesus funnits samt att Gud existerar, inte mitt och inte ditt jobb. Fast här är det ju tvärtom.

    Lycka till Viklund, men jag tror du har mycket arbete framför dig. Hoppas bara ingen fundamentalist försöker hota eller skada dig.

    Gilla

  20. bbnewsab said,

    28 mars, 2016 den 23:27

    @Henrik Andersson: Kloka ord från dig!

    FDETDA: Här finns en engelskspråkig blogg som jag rekommenderar dig att läsa/följa. http://vridar.org/2016/03/28/bart-ehrman-jesus-before-the-gospels-basic-element-3-oral-tradition/ .

    Bloggen VRIDAR kommunicerar i princip samma budskap som Roger gör här på sin blogg.

    Gilla

    • Henrik Andersson said,

      29 mars, 2016 den 09:24

      Tackar för upplysningen.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: