Jakobsbrevet

Jag har skrivit några Wikipediaartiklar om katolska brev i Bibeln. Det kom sig av att jag stötte på flera påståenden om att ett visst katolsk brev skulle vara skrivet av den eller den aposteln, utan några förbehåll, och att breven uppgavs vara skrivna mycket tidigt och i några fall påstods vara Nya Testamentets äldsta skrifter.

Jag inleder med att återge artikeln om Jakobsbrevet. För den som hellre vill läsa samma artikel på Wikipedia, finns artikeln här.

Jakobsbrevet

Minuscule 319

Inledningen av Jakobsbrevet med överskriften ”Aposteln Jakobs katolska brev” i Minuscule 319 från 1100-talet.

Jakobsbrevet (grekiska: Ἰακώβου επιστολή [καθολική])[1] är en skrift som ingår i Nya Testamentets brevlitteratur. Det tillhör, tillsammans med Judasbrevet, Första Petrusbrevet, Andra Petrusbrevet och de tre Johannesbreven, de sju så kallade katolska breven genom att ha en allmän (katolsk) adressat och alltså inte vara riktat till en bestämd person eller församling. Det finns ingen konsensus inom forskarvärlden om när detta brev skrevs och oenigheten hänger samman med frågan om vem som har skrivit det – om det skrevs av Herrens broder Jakob som antas ha dött år 62 eller om det skrevs av någon annan långt senare. Detta har lett till att vissa daterar brevet så tidigt som till mitten av 40-talet medan andra förlägger dess tillkomst till långt efter Paulus tid och ibland så sent som till mitten av 100-talet.[2] Följaktligen har det hävdats att det är Nya Testamentets såväl äldsta som yngsta skrift.[3] Den mest accepterade uppfattningen torde vara att brevet inte har skrivits av denne Jakob, utan att det skrevs av en för oss okänd person någon gång i perioden ca 70–100.[4][5][6]

Innehåll

Författare, ursprung och tillkomsttid

Författare

McKnight

Scot McKnight, som menar att det är troligare att Jakob har skrivit brevet än att han inte har det, och därför föreslår en tillkomsttid på 50-talet.

Det finns ingen större enighet bland forskare vad gäller brevets ursprung, tiden när det skrevs eller vem författaren var,[7] och det var omstritt redan i den gamla kyrkan.[4] Brevet uppges vara skrivet av en viss Jakob, men vem denne var sägs aldrig. Jakob var ett vid denna tid mycket vanligt namn bland palestinska judar och kristna, och flera personer i Nya Testamentet bär detta namn,[8] Med reservation för att samma person kan dölja sig bakom fler namn än ett, förekommer fem män som heter Jakob (grekiska: Ἰάκωβος): Jakob, Sebedaios son (Mark 1:19; 3:17 par; Apg 12:2), Jakob, Alfaios son (Mark 3:18 par), Jakob, Jesu broder, också benämnd Herrens broder och den rättfärdige (Mark 6:3 par; 1 Kor 15:7; Gal 1:19; 2:9, 12; Apg 12:17; 15:13ff; 21:18; Jud 1), Jakob den yngre (Mark 15:40 par) och Jakob, far till lärjungen Judas (Luk 6:16; Apg 1:13).[9] Den traditionella uppfattningen är att brevet har författats av Jesu broder, kallad Jakob den rättfärdige, som var ledare för den kristna kyrkan i Jerusalem fram till sin död år 62.[10] Genom att det i brevet aldrig sägs vilken Jakob som avses, drar de flesta forskare slutsatsen att oavsett vem som har skrivit det, var meningen den att läsaren skulle förstå att detta var en så välkänd och berömd Jakob att den saken inte behövde påtalas. Därmed kvarstår Jakob, Sebedaios son och Jakob den rättfärdige, och eftersom den förstnämnde anses ha dött redan år 44 återstår bara den senare.[11][12][9]

Tidig datering

Till stöd för att Jakob den rättfärdige verkligen har skrivit brevet har några forskare framhållit att brevets polemik vore otänkbar efter apostlamötet i Jerusalem cirka år 49, varför de förlägger brevets tillkomst till före detta år.[12] Andra argument till stöd för att Jakob skrivit brevet är att traditionen tillskriver honom brevet och att det är judiskt-kristet, vilket skulle stämma med Jakob som författare. Vidare anses den ödmjuka ingressen, den förmanande hållningen och den självklara auktoriteten, tala för att Jakob skrivit brevet.[12] Dessutom menar vissa, som Scot McKnight, att argumenten emot identifieringen av Jakob som författare inte är så övertygande som ofta görs gällande och att brevet därför inte måste vara skrivet efter Jakobs tid,[13] som 1) att orsaken till att det inte har citerats eller åberopats i den äldsta tiden är att det ansågs vara för obetydligt och 2) att det har cirkulerat bara inom en mindre grupp, och 3) att templets ödeläggelse år 70 marginaliserade den judekristna gruppen i Jerusalem varför deras syn negligerades, samt 4) att brevet ansågs för judiskt för att väcka intresse inom den mer icke-judiska delen av kristenheten. Robert Foster menar dock att även sammantaget utgör dessa argument bara en möjlig, men knappast övertygande, förklaring till varför brevet inte rönte någon större uppmärksamhet.[14]

Om Jakob, ledaren för den kristna församlingen i Jerusalem, har författat denna skrift skulle den kunna vara skriven någon gång i perioden ca 40 till 62,[10] och om den som flera forskare antar är tillkommen i slutet av 40-talet,[15] skulle den kunna vara Nya Testamentets äldsta skrift.

Senare datering

Ehrman-2012

Bart D. Ehrman, som anser det vara näst intill uteslutet att en bondson från den galileiska landsbygden som Jakob skulle ha kunnat skriva Jakobsbrevet.

Argumenten emot uppfattningen att brevet skrivits av Jakob, inbegriper att det är skrivet på driven grekiska,[4] något många menar att en enkel och outbildad palestinier med arameiska som modersmål knappast vore i stånd till, om än vissa anser det inte vara uteslutet.[16] Det faktum att grekiskan förekom i Palestina innebär inte, enligt Kümmel, att en arameisktalande jude i vanliga fall kunde skriva på flytande grekiska.[17] Författaren är dessutom väl förtrogen med Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla Testamentet, och de bibelcitat som förekommer i brevet är hämtade därifrån.[18] Det finns heller inga tydliga tecken på att det skulle vara en översättning gjord från en arameisk förlaga.[19] Och enligt Bart D. Ehrman var Jakob en arameisktalande bonde från Galileen som med nästan absolut säkerhet inte ens kunde läsa och skriva, än mindre författa ett verk på flytande grekiska.[18] Ehrman menar att den som skrev detta brev var en mycket bildad person med grekiska som modersmål, som skrev en klar och korrekt koinegrekiska och som hade förmågan att bruka en mängd retoriska tekniker som var vanliga inom grekisk-romersk moralfilosofi.[20] Av dessa anledningar menar han att det är näst intill omöjligt att föreställa sig att Jakobsbrevet har skrivits av Jakob, en outbildad bonde från landsbygdens Nasaret.[21] (Vad gäller svårigheten för en outbildad arbetare, som en jordbrukare eller fiskare, från den galileiska landsbygden att kunna författa ett brev på grekiska, se Andra Petrusbrevet, läs- och skrivkunnigheten i Galileen.)

En annan invändning mot att Jakob skulle vara författaren, är att det ingenstans i brevet framkommer att författaren har någon egen relation till Jesus.[16] Jesus nämns för övrigt vid namn bara två gånger i brevet (1:1; 2:1) och då endast som herren Jesus Kristus, och inget sägs om att hans död och uppståndelse skulle utgöra grund för frälsningen.[22] Vidare var skriften omstridd i den äldsta kyrkan och dess accepterande i kanon tog lång tid. Det finns inga säkra spår efter att någon använt sig av Jakobsbrevet före år 200.[6] Det saknas i Muratoriekanon,[23] Tertullianus nämner det inte,[6] och det citerades som auktoritativ skrift först av Origenes i mitten av 200-talet.[24] På 300-talet skriver Eusebios av Caesarea (Kyrkohistoria 2:23:25) att brevet ofta ansetts vara oäkta och att inte många gamla författare har nämnt det.[6][23] Flera forskare har tolkat brevets andra kapitel, verserna 2:14–26, som ett angrepp på Paulus,[25][26] varför i så fall brevet måste ha skrivits efter det att Paulus brev hade samlats och börjat cirkulera, något som skedde senare än år 62 när Jakob antas ha dött. Och man har undrat hur Jakob, om han verkligen är författaren, kan ha undgått att ta upp frågan om konvertiternas förhållande till judiska lagar och riter.[19] I alla källor sägs Jakob värna den judiska lagen och såväl kulturellt som kultiskt hålla fast vid den judiska identiteten. Men i Jakobsbrevet finns inget rituellt eller kultiskt, inget om renhetslagar, det judiska templet, tillåten mat, sabbaten, högtidsdagar, omskärelse, Israel eller något annat som hör till den judiska identiteten.[27] I stället handlar det om kärleksbudet att Du skall älska din nästa som dig själv (2:8) eller om budorden (2:10–12).[28] Det förekommer heller inga antydningar i brevet om schismer mellan judiska och icke-judiska kristna, och soteriologin, frälsningsläran, i brevet riktar sig till de hednakristna och avviker därmed kraftigt från den orientering mot de jude-kristna som Jakob representerar enligt det Paulus skriver i Galaterbrevet 2:7–9.[29]

Papyrus_20

Papyrus P20 från 200-talet innehållande Jakobsbrevet 2:19–3:9.

Andra tecken på att brevet inte är från den närmaste tiden efter Jesu död, och därmed heller inte skrivet av Jakob, är dess beröring av förhållanden som antas ha rått vid en senare tid. Bekymmer över att det finns alltför många rika i församlingarna (2:1–6; 5:1–6), att folk verkar vara otåliga över att Jesus ännu inte kommit (grekiska: παρουσία, parousia) (5:8–9) och att ”de äldste” (grekiska: πρεσβύτερος, presbyteros) förefaller leda församlingarna (5:14), är omständigheter som alla mer påminner om de förhållanden som rådde senare. Mot slutet av nollhundratalet anslöt allt fler till den kristna rörelsen och då också många fler rika, varför sociala konflikter uppstod i församlingarna. Liknande förhållanden står att finna främst i Lukasevangeliet, Uppenbarelseboken och de pseudopaulinska Pastoralbreven vilka skrevs vid en senare tid än den när Paulus skrev sina brev.[29][30]

Några forskare menar att flera av dessa omständigheter går att förklara med antagandet att Jakob inte har skrivit brevet men väl har påverkat dess utformning i samband med att en skolad hellenist skrev det,[31][12] även om den slutgiltiga utformningen av brevet gjordes senare.[6]

Emedan majoriteten forskare anser att brevet inte har skrivits av Jakob utan tillkommit efter dennes död, författad av en okänd hellenistisk judisk kristen med en grundlig grekisk skolning, brukar dess tillkomst ofta förläggas till den sista tredjedelen av nollhundratalet, ca 70–100.[4][5][32][6]

Innehåll och inriktning

Jakobsbrevet är, frånsett inledningen, inte uppbyggt som ett traditionellt brev. Det är snarare en skrift sammanställd av kärnfulla uttryck och uttolkningar.[4] Det är främst en traktat (en allmän skrift för en vidare publik)[33] – en kristen förmaningsskrift[4] som handlar om kristen livsföring och gärningarnas betydelse i förhållande till tron. Det innehåller alltså undervisning om kristen moral och etik, visdomsord och förmaningar till församlingarnas medlemmar och ledare,[34] och var troligen avsett att skickas runt till församlingarna.

Brevet inleds med ”Hälsningar från Jakob, Guds och herren Jesu Kristi tjänare, till de tolv stammarna i förskingringen” (1:1), vilket sannolikt inte avser de tolv judiska stammarna, utan antingen judekristna runt om i Romarriket eller så kristna över huvud taget.[35][36] De ämnen som ges störst utrymme i brevet är tron, prövningar och frestelser och att Gud inte frestar någon; att man inte ska göra skillnad på rika och fattiga och att Gud utvalt de fattiga till sitt rike; att man inte med tungan ska sprida sitt gift och att den sanna visheten kommer från ovan; att man ska vara ödmjuk och inte högmodig, förlita sig på Guds försyn och inte vara övermodig; att Herrens ankomst (parousia) är nära; att bönen har kraft; att många bröder kommer bort från sanningen och hamnar på villovägar;[34] och att ”den som återför en syndare från hans villovägar räddar hans liv undan döden och gör att många synder blir förlåtna.” (5:20) Därefter slutar brevet utan någon avskedsfras.[37]

Ett framträdande tema i Jakobsbrevet är att det finns två vägar i livet, där den ena leder till död och den andra till liv. I brevet framställs kristendomen (fastän beteckningen inte förekommer) som inte bara ett trossystem utan som ett sätt att leva. Församlingsmedlemmarna varnas för att vara tvehågsna (1:8; 4:8) och att det inte är möjligt att vara vän både med världen och med Gud (4:4).[22] Skriften beskriver det praktiska livet i en församling, där man ber för varandra och bekänner sina synder för varandra (5:16), och där man åtar sig att hjälpa dem som befinner sig i nöd (1:27).[38] Den utgör en handledning för hur man ska agera för att beträda den väg som leder till livet (1:12) och hur man ska undvika den väg som leder till döden (5:19–20).[22]

En av de saker som främst betonas i brevet är att tron i sig själv, utan gärningar, är död, (2:17, 26) och ”att människan blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro” (2:24). Detta verkar stå i direkt motsats till det Paulus skriver, nämligen ”att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar” (Rom 3:28).[39]

Jakobsbrevet är en bibelbok som relativt sällan lyfts fram i kyrkans förkunnelse. Orsaken är främst att den inte betonar Jesu död och uppståndelse på samma evangeliserande sätt som andra bibelböcker i Nya Testamentet gör. Martin Luther ansåg att brevets innehåll grumlade rättfärdiggörelsen genom tron.[4]

Nyckelverser

  • ”Bli ordets görare, inte bara dess hörare.” (1:22)
  • ”Vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon?” (2:14)
  • ”Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.” (2:17)
  • ”Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man …” (3:2)
  • ”Lyssna ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er …” (5:1–6)

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ McKnight 2011, s. 59, n. 1.
  2. ^ McKnight 2011, s. 35.
  3. ^ Hartin 1991, s. 12.
  4. ^ [a b c d e f g] Nationalencyklopedin 2017
  5. ^ [a b] Brown 2016, s. 268.
  6. ^ [a b c d e f] Schnelle 1998, s. 387.
  7. ^ Foster 2015, s. 8.
  8. ^ Ehrman 2011, s. 193.
  9. ^ [a b] Schnelle 1998, s. 384.
  10. ^ [a b] Foster 2015, s. 18.
  11. ^ Ehrman 2013, s. 284.
  12. ^ [a b c d] Hartman 1989, s. 77.
  13. ^ McKnight 2011, s. 35–38.
  14. ^ Foster 2015, s. 20–21.
  15. ^ Robinson 1976, s. 138.
  16. ^ [a b] Laws 1980, s. 40.
  17. ^ Kümmel 1975, s. 413.
  18. ^ [a b] Ehrman 2011, s. 198.
  19. ^ [a b] Foster 2015, s. 19.
  20. ^ Ehrman 2013, s. 285–286.
  21. ^ Ehrman 2013, s. 286–287.
  22. ^ [a b c] Powell 2009, s. 445.
  23. ^ [a b] Ehrman 2013, s. 285.
  24. ^ Foster 2015, s. 18–19.
  25. ^ Ehrman 2011, s. 192–198.
  26. ^ Kümmel 1975, s. 412–413.
  27. ^ Schnelle 1998, s. 385.
  28. ^ Ehrman 2013, s. 288.
  29. ^ [a b] Schnelle 1998, s. 386.
  30. ^ Ehrman 2013, s. 289.
  31. ^ Foster 2015, s. 19–20.
  32. ^ Kümmel 1975, s. 414.
  33. ^ Hartman 1989, s. 75.
  34. ^ [a b] Hartman 1989, s. 76.
  35. ^ Ehrman 2013, s. 284.
  36. ^ Kümmel 1975, s. 407–408.
  37. ^ Kümmel 1975, s. 404–405.
  38. ^ Powell 2009, s. 460.
  39. ^ Powell 2009, s. 454–455.

Tryckta källor

  • Brown, Raymond E. (2016) (på engelska). An Introduction to the New Testament: The Abridged Edition. The Anchor Yale Bible Reference Library (1. ed. 1997). New Haven & London: Yale University Press. ISBN 9780300173123
  • Ehrman, Bart D. (2011) (på engelska). Forged: Writing in the Name of God – Why the Bible’s Authors Are Not Who We Think They Are. New York: HarperCollins. ISBN 9780062012616
  • Ehrman, Bart D. (2013) (på engelska). Forgery and counterforgery: the use of literary deceit in early Christian polemics. New York: Oxford University Press. Libris 13926777. ISBN 9780199928033
  • Foster, Robert J. (2014) (på engelska). The significance of exemplars for the interpretation of the Letter of James. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament. R. 2, 0340-9570 ; 376. Tübingen: Mohr Siebeck. Libris 17106023. ISBN 9783161532634
  • Hartin, Patrick J. (1991) (på engelska). James and the ‘Q’ sayings of Jesus. Journal for the study of the New Testament. Supplement series, 0143-5108 ; 47. Sheffield: JSOT Press. Libris 6428780. ISBN 1-85075-267-2
  • Hartman, Lars (1989). ”Nytestamentlig isagogik”. i Birger Gerhardsson. En bok om Nya testamentet (5., [rev. och utök.] uppl.). Malmö: Liber. sid. 11–132. Libris 7272298. ISBN 91-40-61019-5
  • Kümmel, Werner Georg (1975) (på engelska). Introduction to the New Testament (Rev. ed.). London: SCM Press. Libris 4839475. ISBN 0-334-00705-4
  • Laws, Sophie (1980) (på engelska). A commentary on the epistle of James. Black’s New Testament commentaries, 99-0116433-8. London: A. & C. Black. Libris 5495067. ISBN 0-7136-2075-7
  • McKnight, Scot (2011) (på engelska). The Letter of James, The New International Commentary on the New Testament. Cambridge: Grand Rapids: Eerdmans. ISBN 9780802826275
  • Powell, Mark Allan (2009) (på engelska). Introducing the New Testament: a historical, literary, and theological survey. Grand Rapids, Mich.: Baker Academic. Libris 11832198. ISBN 9780801028687
  • Robinson, John A. T. (1976) (på engelska). Redating the New Testament. London: SCM Press. Libris 4839963. ISBN 0-334-02301-7
  • Schnelle, Udo (1998) (på engelska). The History and Theology of the New Testament Writings. Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 5666575. ISBN 0-8006-2952-3

Internetkällor

 

Annonser

12 kommentarer

  1. bbnewsab said,

    11 mars, 2017 den 10:21

    Gediget som vanligt, Roger!

    Bara som en parentes, avsedd för alla som följer denna blogg: Ni har väl noterat att Roger Viklund har intervjuats tämligen utförligt i Aftonbladet angående Jesus’ historicitet, detta sedan en ny bok i det här intressanta ämnet kommit ut på marknaden, skriven av en viss Timothy Freke.

    Hur som haver, för att nu anknyta till vad Roger skriver i denna nya bloggartikel här ovan, en sak jag har funderat en hel del över är vad man egentligen vet (respektive inte känner till) om läs- och skrivkunnigheten bland dem som bodde i Palestina för ca 2000 år sedan.

    Jag har inte en aning om huruvida det stämmer eller inte, men när man tar del av dagens kristnas argumentation, både på lekmannanivå och akademisk nivå, är det lätt att bibringas uppfattningen, att åtminstone bland de tidiga kristna var läs- och skrivkunnigheten överlag hög.

    Jag betvivlar detta starkt.

    Varför skulle saker och ting vara annorlunda just i Jerusalem med omnejd?

    I stället är det rimligt, anser jag, att förvänta sig att det var ett litet fåtal personer som ansvarade för nedteckningen av faktauppgifter om vad olika personer sagt, gjort, uträttat och så vidare.

    Jfr för övrigt även med talesättet att det är segrarna som skriver historien om vad som egentligen hände.

    Accepterar man det synsätt, som jag nu försöker göra mig till tolk för, hänger det på ärligheten och trovärdigheten hos detta fåtal som ansvarade för nedtecknandet av information till kommande generationers glädje och nytta.

    Och då kommer jag genast att tänka på en kyrkofader som Eusebios, om vilken det berättas – och som man därtill VET – att han inte drog sig för att frisera sanningen, inte sällan på ett helt bisarrt sätt, åtminstone sett med dagens betydlitt mer källkritiska ögon.

    Bara som ett exempel, läs här vad denne kyrkofader Eusebios har att anföra om kung Abgar i Edessa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Abgar .

    Alltså, källkritik, vad är det? Ja, inte bör man fråga Eusebios därom (ifall han nu hade funnits tillgänglig att rådfråga). Lägg därtill vad jag – och många med mig – kallar för ”Lying for Jesus”-rörelsen, även den med rötter till tidig kristendom (och denne kyrkofader Eusebios).

    Därför undrar jag, Roger, vad du känner till om läs- och skrivkunnighet i Palestina och det som i dag kallas för Mellanöstern?

    Jag erinrar mig att historieprofessorn Dick Harrison intresserat sig för läs- och skrivkunnigheten under medeltiden, i Sverige och övriga Europa. Se till exempel denna artikel: http://blog.svd.se/historia/2012/10/29/laskunnighet-i-de-morka-tidsaldrarna/ .

    Visst undrar man: Varför skulle det vara så mycket bättre i Palestina närmare 1000 år tidigare?

    Jag har i alla fall svårt att förstå det. Har du det också, Roger?

    Gilla

    • Silver Mets said,

      11 mars, 2017 den 10:54

      Eusebius är inte alltid så icke-trovärdig historiker som så ofta hävdas. För att bara ta ett exempel: i Kyrkohistoria 6:16 skriver han exempelvis att Origenus i sin jakt efter kunskap och skrifter hittade hittade vissa översättningar i en ”lerkrus i Jeriko”. Ordet för lerkrus,
      πίθος översätter Lidell and Scott som ”large wine-jar”. Alltså precis sådana som Dödahavsrullarna upptäcktes i år 1947 till skillnad för mindre vatten- eller vinkrus som omnämns i NT som ὑδρία (John 2:6) eller κεράμιον (Mark 14:13).

      Gilla

      • 11 mars, 2017 den 11:04

        Den stora förtjänsten med Eusebios är nog att han citerar många äldre källor som i övrigt gått förlorade och där vi genom hans citat åtminstone fått vissa delar av dessa verk bevarade. Sedan kan man alltid ifrågasätta hur trovärdiga källorna var, som exempelvis de om korrespondensen mellan Jesus och kung Abgar.

        Gilla

  2. 11 mars, 2017 den 10:34

    Jag tar upp detta om läs- och skrivkunnigheten i Palestina i artikeln om Andra Petrusbrevet här https://sv.wikipedia.org/wiki/Andra_Petrusbrevet#L.C3.A4s-_och_skrivkunnigheten_i_Galileen

    Jag kommer att publicera också den artikeln här på min blogg, men det är just som du säger, de var inte bättre än andra på att hantera ett andraspråk. Nu menar jag att det inte finns grund för antagandet att den Petrus som Paulus skriver om. skulle ha varit en galileisk fiskare, som evangelierna påstår. Förhållandena blir ju annorlunda om han i stället var en prästson eller dylikt: Så här skriver jag i vilket fall:

    Läs- och skrivkunnigheten i Galileen

    Ehrman hänvisar till nutida studier som visar att även i de främsta av antikens samhällen, som Aten under Platons tid, var endast cirka 10 procent av befolkningen någorlunda läskunnig, och merparten av dessa var män och i stort sett alla tillhörde överklassen.[42] Att läsa och skriva var dessutom två skilda förmågor som (i motsats till i dag) lärdes ut separat och de flesta av dem som kunde läsa kunde inte skriva, åtminstone inte på en nivå där de kunde konstruera en sammanhållen mening, än mindre utforma ett brev eller en bok. Och än färre hade förmågan att läsa och skriva på andra språk än sitt modersmål, även om de hade lärt sig att på ett begränsat sätt kunna muntligt konversera på ett annat språk. Ehrman menar att bara en ytterst liten bråkdel av en procent av befolkningen kunde utarbeta en välargumenterad text i skrift.[43]

    Tvärtemot antagandet att palestinska judar skulle ha varit ovanligt duktiga på andra språk, då utöver sitt eget modersmål, visar studier att så inte var fallet. Den bästa uppskattningen gör gällande att bara omkring 3 procent av befolkningen i Palestina var läskunnig och att merparten av dessa läskunniga bodde i städerna. På landsbygden, i mindre städer och byar, kanske 1 procent kunde läsa och då i stort sett endast de i överklassen och endast på hebreiska eller arameiska, inte på grekiska.[44] Studier visar också att icke-judar i Galileen i stort sett höll till i de större städerna Sipporis och Tiberias och att resten av Galileen huvudsakligen befolkades av judar, vilka därför inte hade någon större kontakt med icke-judar och normalt inte kunde tala grekiska.[45]

    Petrus antas ha vuxit upp i Kafarnaum, en oansenlig by på den galileiska landsbygden där ingen icke-judisk befolkning synes ha levt och som arkeologiskt inte ens efterlämnat någon inskription som tecken på att folk hade fått någon form av utbildning.[46] Utifrån dessa omständigheter menar Ehrman att det är osannolikt att en fiskare som Petrus ens kunde läsa. Och även om han efter Jesu död teoretiskt skulle ha kunnat sätta sig i skolbänken (trots att det saknas bevis för att det ens fanns utbildningar som riktade sig till vuxna), menar Ehrman att det är uteslutet att han utan tidigare skolgång och utöver att inte bara lära sig att läsa hebreiska eller arameiska, också skulle ha lärt sig att läsa och skriva grekiska på samma nivå som den som en person med grekiska som modersmål och som sedan barndomen erhållit en gedigen utbildning, befann sig på.[47] Ehrman menar att denna omständighet visar att Petrus inte skrev något av Petrusbreven, vare sig det första eller det andra.[48]

    Gilla

  3. Bo Gullefors said,

    11 mars, 2017 den 10:43

    Hej Roger, tack för att du oförtröttligt jobbar vidare med att granska de skrifter som rör Nya Testamentet och om Jesus verkligen funnits. Jag läser med stort intresse dina inlägg! Med vänliga hälsningar, Bo Gullefors

    Gilla

  4. tråden said,

    12 mars, 2017 den 10:26

    ”Och enligt Bart D. Ehrman var Jakob en arameisktalande bonde från Galileen som med nästan absolut säkerhet inte ens kunde läsa och skriva, än mindre författa ett verk på flytande grekiska.[18] Ehrman menar att den som skrev detta brev var en mycket bildad person med grekiska som modersmål”

    Men hur vet Ehrman att författaren till Jakobsbrevet kom ifrån Grekland ? Josefus skrev på grekiska men kom inte från Grekland?

    Gilla

    • 12 mars, 2017 den 12:10

      Jag tror inte att han menar att författaren måste ha kommit från Grekland utan att hans modersmål var grekiska. Ehrman menar att om Jakob var en bror till Jesus var han uppvuxen som bondson i Nasaret och skulle därmed inte ha fått någon utbildning och som följd därav inte ha kunnat skriva perfekt grekiska.

      Gilla

    • 12 mars, 2017 den 12:11

      Dessutom kunde inte Josefus skriva tillräckligt bra grekiska utan hade hjälp av assistenter. Och han var dessutom prästson med en gedigen utbildning.

      Gilla

  5. tråden said,

    12 mars, 2017 den 18:56

    Okay men menar han en grek?

    ”Ehrman menar att om Jakob var en bror till Jesus var han uppvuxen som bondson i Nasaret och skulle därmed inte ha fått någon utbildning och som följd därav inte ha kunnat skriva perfekt grekiska”

    Ja men hur vet Ehrman att det inte bodde folk i Nasaret som kunde grekiska? Någon som kanske arbetade extra på bondgården kan ju ha lärt Jakob några ord och senare när han blev äldre lärde han sig skriva och tala flytande? Lära sig ett språk kan väl vem som helst.

    Ehrman använder känsloargument som ”mkt bildad person” utan att han vet något om författaren.

    Gilla

    • 12 mars, 2017 den 19:24

      Det var många judar som hade grekiska som modersmål, dock inte en judisk bonde i en liten by i Galileen. Men judar i Alexandria, exempelvis, hade säkert grekiska som modersmål.

      Ehrman menar att utgrävningar av den större byn Kafarnaum i närheten av Nasaret inte har röjt några spår efter andra än judar och ingen inskription som tecken på skrivkunnighet har påträffats. Vidare är det skilda saker att kunna tala ett språk och läsa och skriva detsamma. I antiken lärdes dessutom läsning och skrivande ut som två skilda färdigheter och de flesta som kunde läsa kunde inte skriva. Ta dig själv som exempel. Om du har snappat upp några ord på grekiska i samband en semester där, hur mycket tror du skulle krävas innan du som vuxen har lärt dig att skriva flytande på grekiska? Hur mycket skulle krävas bara för att lära dig alfabetet? Och hur skulle det gå till? Någon komvux-utbildning fanns inte. Brevet är skrivet på bättre grekiska än vad många svenskar förmår skriva på svenska – trots att de har det som modersmål.

      Sedan anser jag likväl att Ehrmans argument inte håller, men då av helt andra skäl. Jag tror helt enkelt inte på evangeliernas uppgifter om att Jesus, Jakob och Judas var tre pojkar som växte upp i Nasaret. Och Paulus’ brev ger inga tecken på något sådant. Om Jakob och Petrus ledde församlingen i Jerusalem kan man inte utesluta att de både tillhörde överklassen och var välutbildade. Nästan alla ledare för de samtida religiösa rörelserna har varit välutbildade, så också Paulus. Om man bara glömmer evangelieberättelsen, finns inga starka skäl till att utifrån bara språket avfärda Petrus, Jakob, Johannes och Judas – vilka de nu än var – som författare.

      Gilla

    • 13 mars, 2017 den 00:05

      Jag blev ombedd att förtydliga vad jag menade med det sista jag skrev, så jag gör ett försök. Om jag fortsätter och skriver en Wikipediaartikel också om Första Petrusbrevet, kommer jag att ta upp detta, eftersom Carrier gör en liknande invändning, och jag måste hela tiden bygga på publicerade uppgifter och resonemang och kan inte uttrycka min egen åsikt. Nåväl …

      Om man tror att Jakob, Petrus, Johannes och Judas var fiskare och bönder från den galileiska landsbygden, kan man då tro att någon av dem har skrivit något enda av de katolska breven? Svaret är nej! De skulle inte ha kunnat tillägna sig tillräckliga kunskaper i grekiska.

      Men dessa uppgifter kommer från evangelierna och jag anser dem inte vara trovärdiga.

      Paulus omtalar tre pelare i Jerusalem, Jakob, Petrus/Kefas och Johannes. Om de inte var de jordbrukare och fiskare som evangelierna säger, utan som Paulus säger ledare för den judekristna församlingen, är det inte rimligt att tro att de då också var lärda män? Skulle Paulus alls ha lyssnat till Petrus och beaktat dennes kompetens om han var illitterat?

      Någon måste ändå ha skrivit dessa brev. Jag menar att man inte automatiskt kan räkna bort att åtminstone några av breven, som Första Petrusbrevet, kan ha skrivits av Petrus. I varje fall inte på grund av den utsökta grekiskan. Jag menar inte att jag tror det, bara att jag inte utesluter det. Andra Petrusbrevet kan av andra anledningar avföras, men någon måste ha skrivit breven. Paulus kunde skriva sådana brev, varför då inte Petrus? Även om det inte är troligt, kan han ha varit lika flink i grekiska som Paulus, så länge man inte fäster någon trovärdighet vid evangelieberättelserna.

      Sedan finns det många andra skäl till att betvivla att vissa av dessa skrifter är tillräckligt gamla för att ledarna för Jerusalemförsamlingen ska kunna ha skrivit dem, men det är en annan sak.

      Gilla

  6. tråden said,

    13 mars, 2017 den 20:48

    ”Det var många judar som hade grekiska som modersmål, dock inte en judisk bonde i en liten by i Galileen. Men judar i Alexandria, exempelvis, hade säkert grekiska som modersmål. ”

    Argumentet håller inte Roger, Ehrman kan omöjligen veta var och i vilken ställning man skulle träffa på någon som kunde grekiska. Det berättas att det fanns greker i Kina för 2200 år sen som tillverkade lerfigurer.

    http://varldenshistoria.se/kultur/arkeologi/forskare-grekerna-tillverkade-kinas-terrakottasoldater

    ”Skulle Paulus alls ha lyssnat till Petrus och beaktat dennes kompetens om han var illitterat?”

    I 1 Korint redogör ju Paulus vad han tyckte: ”Vi äro dårar för Kristi skull, men I är kloka i Kristus”

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: