Förkristna föreställningar om död och återuppståndelse

Jag tänkte något behandla förkristna föreställningar om död och återuppståndelse i ett evigt kretslopp symboliserande bland annat naturens ständiga skiftningar från tillsynes livlöshet till prunkande växtlighet. Denna årliga återkommande förvandling symboliserades i berättelser om gudsgestalters nedstigande till underjorden för att sedan återkomma till livet ovan jord.

I de äldsta skildringarna från bland annat Mesopotamien, då närmare bestämt i Sumer senast 2000 fvt finns tankemotivet om gudssonen som offras och ges i dödens våld. På sumeriska lertavlor berättas om Inannas nedstigande: I underjordens dödsrike härskar gudinnan Ereshkigal. Hennes syster Inanna beslutar att stiga dit ner för att i stället göra sig till härskarinna över ”landet utan återvändo”. Före avfärden instruerar Inanna sin tjänare Ninshubur vad hon (eller han) skall göra om hon inte återvänder. Väl nedkommen till underjorden, tvingas hon avlägga alla sina kläder och smycken. Därpå dödas hon, och hennes lik hängs upp på en påle (korsfästs?). Tre dygn senare anar Ninshubur oråd och vidtar de åtgärder Inanna befallt om. Guden Enki skapar två varelser, som saknar kön och därför kan levande släppas in i dödsriket. Dessa lyckas komma över Inannas döda kropp och återuppliva henne. Enligt Tryggve N. D. Mettinger (The Riddle of Resurrection, s. 189) betyder det verb som används just ”uppstå”.

Men gudinnan får inte återvända till de levandes land utan att skaffa en ersättare för sig. I sällskap med demoner sänds hon tillbaka till överjorden för att skaffa en sådan. När Inanna med följe kommer till Kulaba, där Inannas make (eller broder) Dumuzi härskar, finner de honom mitt uppe i en glädjefest. Inanna grips av vrede och utser Dumuzi till sin ersättare, den som skall offras åt döden. Dumuzi vänder sig nu till solguden Utu med bön om hjälp mot demonerna och lyckas också fly undan dem två gånger. Men den tredje gången dödas han i en fårfålla (Dumuzid’s dream).

Efter att Dumuzi (Dumuzi i Sumer och i Babylonien, Tammuz i Syrien; motsvarande gud i Fenicien var i Grekland känd under namnet Adonis) sänts till dödsriket sörjer Inanna hans bortgång och det gör även Dumuzis syster Geshtinanna. Rörd av systerns tårar tar Inanna henne med sig och letar upp Dumuzi. Det bestäms att Geshtinanna ska dela tiden i dödsriket med Dumuzi. Det innebär att Dumuzi årligen får återuppstå efter döden och komma tillbaka till överjorden, vilket framgår av följande text: ”Du [Dumuzi] ett halvt år, din syster [Geshtinanna] ett halvt år” (Inana’s descent to the nether world, 404–410). Det betyder att Dumuzi fick leva på överjorden under halva året medan Geshtinanna fick vistas i underjorden, varpå de växlade vistelseort.

Ett brev funnet i Mari i Syrien (A.1146) omtalar att man dödar Dumuzi men att han återkommer på våren varje år. Detta tyder på ett kultiskt firande.

Även den feniciske och kanaaneiske guden Baal var en döende och från de döda uppstående gud, trots att han knappast var en vegetationsgud. Men Baal ansågs frambringa regn, och avsaknad av regn innebär torka och växtlighetens död. Baals död är därför den yttersta orsaken till torkans början.

Enligt de fynd som gjorts i den syriska staden Ugarit och vilka stammar från 1300- och 1200-talen fvt, utspann sig en strid mellan Baal och dödsguden Mot. Baal bygger ett palats och tillkännager för världen att han inte längre böjer sig för döden, det vill säga Mot, vilken han förvisar till endast öknarna. Baal sänder två budbärare till Mot. De ska gå ner till frihetshuset och därigenom räknas bland de döda. Budbärarna återvänder till Baal med en inbjudan från Mot att nedstiga till underjorden, ta med sig sina moln, vindar, blixtar och sitt regn och smaka på Mots mat bestående av lera. Baal kan inte värja sig mot denna kallelse att nedstiga till dödsriket och beslutar sig därför att skaffa sig avkomma genom att para sig med en kviga. Efter detta saknas ca fyrtio rader av berättelsen, och vi vet inte riktigt vad som händer.

När vi på nytt kommer in i berättelsen, får vi veta att man meddelar El (Bibelns El eller Elohim) att Baal är död och El och modergudinnan Anat (som kallades jungfrun) sörjer honom. Tillsammans med solgudinnan Shapash ger sig Anat ut och letar efter Baal, och vid världens ände finner de hans döda kropp. De tar kroppen till berget Sapan, förrättar ett offer och begraver Baal. Anat meddelar El att Baal verkligen är död, och tillsammans resonerar de om vem som ska kunna ersätta honom. Men den person de utser klarar inte av uppgiften. Då beslutar Anat att uppsöka Mot (döden) för att försöka återfå Baal. När Anat ber Mot att frige Baal, berättar Mot hur han svalde Baal. Anat klyver då Mot med ett svärd, varefter hon sållar bitarna, eldar honom, mal honom på en kvarnsten för att slutligen sprida ut honom på en åker.

Under tiden drömmer El att höstregnet återkommer och med det växtligheten. Detta är för El det avgörande beviset på att Baal har återvänt till livet. Solgudinnan Shapash söker efter Baal, och vi får senare veta att Baal har återvänt till sin tron, till ett fullt aktivt liv. Striden mellan Baal och Mot fortsätter till dess Mot kapitulerar och Baal slutligen upphöjs på sin kungatron. Denna sammanfattning är hämtad från The Riddle of Resurrection av Tryggve N. D. Mettinger, s. 55–81 och berättelsen återfinns på tavlorna 1.4VII:42 till 1.6.VI. Vad vi ser här är en fullständig vegetationscykel, från liv till död och åter till livet.

I Fenicien (nuvarande Libanons och Syriens medelhavskust) tillbad man guden Adon som på grekiska gick under namnet Adonis. Detta är sannolikt samme gud som Dumuzi och Tammuz. Detta påstår bland andra Origenes (Selecta in Ezechielem, 8:12) och Hieronymus (Commentariorum in Hiezechielem, libri III, 8:14) enligt Mettinger (s. 129). Det finns två berättelser bevarade som skildrar hans liv och död. Enligt den ena, en förkristen, dödas Adonis av ett vildsvin under en jakt. Afrodite finner den döende Adonis och utbrister i sorg: ”Din dödsscen kommer att återskapas årligen med min sorg framförd i en ritual” (Ovidius, Metamorphoses, 10:708ff, skriven under 00-talet).

I den andra berättelsen föds Adonis av Smyrna, som också kallas Myrrha, efter att hon först förvandlats till ett träd. En av de äldsta formerna för tillbedjan var den av träd. Ett exempel är Dionysos som ofta skildrades såsom upphängd på ett träd eller själv varande trädet. Att hängas på ett trä eller träd är som jag tidigare redogjort för att likställas med att korsfästas. Det finns inget grekiskt ord som svarar exakt mot ordet “korsfästning”. I Nya testamentet sägs Jesus antingen ha fixerats vid en påle (grekiska: stauros = en upprätt påle, stör eller stolpe; verbet stauroo = att fästas vid en stauros) eller hängts upp på trä (grekiska: xylon = en träbit eller en bjälke). Det grekiska ordet stauros säger inte om där förekom en tvärbjälke eller ej. Att Jesus spikades upp på ett kors och inte på en påle antas vara fallet enbart för att vi tror att romarna vid den tiden oftast använde pålar med tvärbjälkar. Något sådant sägs emellertid aldrig i NT. Följaktligen finns ingen skillnad mellan den kristna och de hedniska föreställningarna såsom de uttrycks i skrifterna.

Kärlekens gudinna Afrodite lägger Adonis-barnet i en kista, tar den till Persefone, dödsrikets gudinna, och ber henne vakta barnet en tid. Men när Persefone får se hur vacker Adonis är, vägrar hon att återlämna honom till Afrodite. Dramat slutar med att Zeus får medla och bestämma att Adonis får tillbringa vintern i underjorden tillsammans med Persefone och sommaren ovan jord, bland de levande, tillsammans med Afrodite. Den övriga tiden får han vistas var han vill och väljer då ljuset och värmen ovan jord. Varje vinter tvingas Adonis stiga ner i dödsriket till Persefone och varje vår i samband med växtlighetens återkomst föds han på nytt genom att stiga upp ur dödsriket. Senare dödas Adonis av ett vildsvin.

Detta omtalar Pseudo-Apollodoros (The Library, 3:14:4). Författaren sägs vara Apollodoros av Aten som föddes ca 180 fvt, men allmänt anses detta vara ett verk av en okänd författare som skrev på nollhundratalet eller 100-talet vt. Därför hävdar de kristna apologeterna inte sällan att alla sådana föreställningar är efterkristna; dvs de har uppkommit som en reaktion på berättelsen om Jesu uppståndelse. Vissa hävdar ju med stor energi att alla de kristna föreställningarna uppkom genom Jesus’ unika gärning och att föreställningarna om bland andra Adonis’ uppståndelse är en reaktion på den kristna förkunnelsen.

Men detta är bevisligen inte sant. Vi vet tämligen säkert att berättelsen är förkristen; bland annat därför att denne okände Apollodoros säger sig bygga på den grekiske poeten Panyassis, vilken var aktiv på 400-talet fvt: ”Och Panyassis säger att han [Adonis] var son till Thias, kungen av Assyrien, vilken hade en dotter vid namn Smyrna.” Denna Smyrna låg med sin far som var ovetande om saken och när han fick reda på det förföljde han henne, varvid gudarna av medkänsla förvandlade henne till ett träd. Tio månader senare brast trädet och Adonis föddes (Pseudo-Apollodoros, The Library, 3:14:4). Hans syster var alltså också hans mor.

Den som betvivlar att berättelsen om Adonis’ nedstigande till och återuppståndelse från dödsriket är förkristen kan studera nedanstående bild.

Det är en avbildning av en bronsspegel som påträffats i en etruskisk grav i Orbetello i Toscana i Italien. Spegeln dateras till sent 400-tal fvt eller tidigt 300-tal fvt – alltså ca 430–370 fvt. På spegeln återges tre gestalter vilka med latinska bokstäver från vänster till höger benämns VENOS, DIOVEM och PROSEPNAIS.

VENOS är givetvis Venus, kärlekens gudinna i den romerska mytologin. Hennes grekiska motsvarighet är Afrodite.

DIOVEM är en äldre ackusativform (tror jag) för Iovis; eller då Jovem; och detta Jove är bara en annan form av Jupiter (Jovis pater = fader Jove) den romerska högste guden – gudarnas konung. Jupiters grekiska motsvarighet är Zeus.

PROSEPNAIS är likaledes en äldre form av Proserpina eller Proserpine; enligt den romerska mytologin underjordens gudinna. Hennes grekiska motsvarighet är Persefone.

Vi har alltså Venus, Jupiter och Proserpine eller om vi så vill, Afrodite, Zeus och Persefone. Nedanför dem finns en låda som anses vara en kista. Afrodite/Venus döljer sitt ansikte och gråter medan Persefone/Proserpine pekar på kistan och viftar mot den med en kvist. Zeus/Jupiter intar den upphöjda rollen av förmedlare. Den omedelbara tolkningen av denna scen är just den som Pseudo-Apollodoros tecknar ca år 100, med den skillnaden att denna avbildning är femhundra år äldre.

Afrodite har lagt Adonis i kistan och bett dödsrikets gudinna Persefone att vakta barnet en tid. Nu gråter hon över förlusten av den döde Adonis, som befinner sig i kistan hos Persefone i underjorden. Persefone har Adonis i sitt grepp och vägrar återlämna honom till Afrodite. Zeus får därför träda in i handlingen och medla genom att övertala Persefone att återlämna barnet till den sörjande Afrodite. Det hela slutar med att Zeus/Jupiter beslutar att barnet får dela sin tid mellan Persefone i underjorden (under vintern) och Afrodite ovan jord (under våren sommaren och hösten).

Detta anser jag utgöra ett klart bevis för att föreställningen om Adonis’ årliga död och likaså årliga återuppståndelse föregår den kristna föreställningen om Jesu död och uppståndelse med åtminstone fyrahundra år, och troligen med betydligt mer än så.

Roger Viklund, 2011-11-18

Annonser

Dating the Birth of Jesus: What is truth? Irreconcilable Traditions, Myths, Legends and “Facts”.

A Guest Post by David Blocker

The traditionally accepted year of Jesus’ birth, “1” AD, was estimated by Dionysius Exiguus (died c. 544), (The Catholic Encyclopedia, Volume V. Published 1909. New York: Robert Appleton Company. Nihil Obstat, May 1, 1909. Remy Lafort, Censor. Imprimatur. +John M. Farley, Archbishop of New York) who had to work from limited and perhaps inaccurate sources.

The year 4 BCE, accepted by traditional scholars, was chosen in order to reconcile the birth narrative in the Gospel of Matthew (Matthew 2:1 (NIV), “After Jesus was born in Bethlehem in Judea, during the time of King Herod … ”) with the chronology found in the histories of Flavius Josephus.  4 BCE was the last year that the birth of Jesus could have occurred during the life time of Herod the Great.  Herod the Great died in 4 BCE (Flavius Josephus, Antiquities XVII.vi.5-ix.3; Jewish War I.xxxiii.5-9.) and the War of Varus, a Judean uprising against the Romans and their representatives, began shortly thereafter (Antiquities XVII.x).

The time of Jesus’ birth given by the Gospel of Matthew conflicts with the time of birth given by the Gospel of Luke.

The Gospel of Luke does not associate Herod with Jesus’ birth.  Instead the birth of Jesus was linked to a Roman census (Luke 2:1 (NIV), “In those days Caesar Augustus issued a decree that a census should be taken of the entire Roman world.  2(This was the first census that took place while Quirinius was governor of Syria.”).

The only Roman census of Judea from this time period of which we have a record occurred in 6 or 7 CE, after the Romans had assumed direct control over Judea (Flavius Josephus, Antiquities of the Jews, Book 17.13. 5).  The purpose of the census was to allow the Romans to determine the taxable resources of Judea.

The birth narrative chronologies presented by the canonical gospels are contradictory and cannot be reconciled.  According to the Gospel of Matthew Jesus was born while Herod the Great was alive and ruled Judea.  According to the Gospel of Luke the birth of Jesus occurred after the death of Herod, when the Romans were consolidating their control over Judea.  Driven by theological constraints, Dionysius’ attempt to date Jesus’ birth, can be considered, at best, to be an act of pious self-deception.

The two canonical gospel accounts of Jesus birth cannot be simultaneously true.  One or the other, or both, must be in error.

Both of the Gospel birth narratives fail to mention the unrest in Judea during the two time periods they assigned to Jesus’ birth.  The time of birth given by the Gospel of Matthew occurred just before the War of Varus.  The 7 CE Roman census to determine the taxable resources of Judea, inspired Judas the Galilean and his colleague Zadok to campaign against the Roman occupation of their country (Flavius Josephus, Jewish War 2.8.1, “118 Under him (Coponius, procurator of Judea) a Galilean named Judas incited his people to rebel, calling them cowards if they paid tax to the Romans and let themselves be ruled by mortal men, having formerly served God alone.”).

There are early non-canonical sources that provide a date for the birth of Jesus.  The majority of them place the year of Jesus’ birth around 3 to 2 BCE.  Therefore, Jesus was conceived, near at the beginning of the War of Varus.

Early sources which give a date for Jesus’ birth at variance with the traditional 4 BCE date are listed below:

CLEMENT OF ALEXANDRIA (ca. 194 AD) (Stromata, Book 1, Chapter XXI)  “from the birth of Christ to the death of Commodus (December 30/January 1, 192/3) there were 194 years, one month, and 13 days.”  Clement implies that Jesus was born on 18 NOVEMBER, 3 BC

CLEMENT OF ALEXANDRIA: “Our Lord was born in the twenty-eighth year, when the first census was ordered to be taken in the reign of Augustus.” (Stromata, Book 1, see Clark’s edition, pages 444-445).  Clement, since he lived in Egypt, reckoned the sole reign of Augustus from the death of Cleopatra, and so gives the twenty-eighth year instead of the forty-first. This gives a birth year of 3/2 BCE.

IRENAEUS, about AD 180, wrote ‘Our Lord was born about the forty-first year of the reign of Augustus.’ (3/2 BCE).  (Against Heresies, Book III, Chapter 21.3)

TERTULLIAN wrote, ‘When Augustus had been reigning for twenty-eight years after the death of Cleopatra, Christ was born, and the same Augustus survived after Christ was born fifteen years; and the remaining times of years to the day of the birth of Christ bring us to the forty-first year, which is the 28th of Augustus after the death of Cleopatra.’ (Answer to the Jews, Chapter VIII)

Antony and Cleopatra committed suicide in August 30 BC.  This places the birth of in the forty-first year of Augustus, which is 3/2 BCE.

JULIUS AFRICANUS assigned 3/2 BCE as the year of Jesus’ birth (Jack Finegan, Handbook of Biblical Chronology, Hendrickson, 1998 ed., §§ 284-290, pp. 154-157)

HIPPOLYTUS of Rome (AD 170-236) – placed the birth of Christ in 2 BC.  (Jack Finegan, Handbook of Biblical Chronology, (Hendrickson, 1998 ed.) §§ 293, pp. 158-160).

ORIGEN (AD 185-253) – In a fragment of Origen’s homilies on Luke, he states that Jesus was born in the forty-first year of Augustus, that Augustus ruled in all fifty-six years, and that there remained to his rule from and after Christ’s birth fifteen years. (Frag. 82 on Luke 3:1).  This translates to 3/2 BC

EUSEBIUS, The History of the Church I. 5: ”It was the forty-second year of Augustus’ reign, and the twenty-eighth after the subjugation of Egypt and the deaths of Antony and Cleopatra, the last of the Ptolemaic rulers of Egypt, when our Saviour and Lord, Jesus Christ, at the time of the first registration, while Quirinius was governor of Syria… was born in Bethlehem in Judaea.” (2 BC by Augustus’ reign year and the deaths of Antony and Cleopatra.  This cannot be reconciled with Quirinius’ census, showing that Eusebius writings cannot be accepted uncritically).

EPIPHANIUS, agreed with Eusebius that Augustus reigned fifty-six years and six months, and wrote that Jesus was born in the 42nd year of Augustus reign which would have been 2 BC  (Panarion, XX, ii).

EPIPHANIUS elsewhere dates the Epiphany of Christ in official Roman terms, saying that it was in January of the year in which the consuls were Octavius for the thirteenth time, and Silvanus (Augusto XIII et Silvano); this was January, 2 BC (Panarion, LI, xxii, 3).  By Epiphany, he probably meant the conception at the time of the Annunciation by the angel to Mary, which is nine months before the actual birth (Jack Finegan, Handbook of Biblical Chronology, Hendrickson, 1998 ed., §§ 493, p. 289).

PAULUS OROSIUS stated that Christ was born in the seven hundred and fifty-second year from the founding of Rome.  752 A.U.C. is 2 BCE (Seven Books of History Against the Pagans, trans. Roy J. Defarri; FC 50; Washington D.C. Catholic Univ. of America Press, 1964, pp. 280-281).  (Jack Finegan, Handbook of Biblical Chronology, Hendrickson, 1998 ed. §§ 497, p. 290.)

CASSIODORUS (490-585 CE) placed the birth of Christ in the consulship of Lentulus and M. Messala (Lentulo et Messalino), stating “When these were consuls, our Lord Jesus Christ the Son of God was born in Bethlehem in the forty-first year of the reign of Augustus” or 3 BC (Jack Finegan, Handbook of Biblical Chronology (Hendrickson, 1998 ed. §§ 498, p. 290).

GREGORY OF TOURS (d.594 CE), History of the Franks 1.19: “in the forty fourth year of the reign of Augustus, our Lord….was born.” About 1 BCE.

“EURIPTUS, disciple of John”: “1, 1 In the forty-second year of the reign of Augustus, after our Lord Jesus Christ was born according to the flesh in Bethlehem of Judea, Herod Antipatris (son of Antipater?), king of Judea, sought to kill Jesus.”  (From The Beheading of John by Euriptus, the disciple of John. Geerard’s CANT (180; BHG 831-833). Translated from: A. Vassiliev, Anecdota graeco-byzantina, I, (Moscow: Universitatis Caesareae, 1893), pp. 1-4, based on Montis Casin. 277 (11th c.).  (Other manuscripts containing this text are Vat. gr. 1192 (15th c.), and Vat. gr. 1989 (12th c.)).  Translation and internet posting by Tony Burke, Associate Professor, Dept. of the Humanities, Faculty of Liberal and Professional Studies, York University.  Text downloaded from:  http://www.tonyburke.ca/more-christian-apocrypha/the-beheading-of-john-by-euriptus-the-disciple-of-john on 06/2011.

Augustus was named Julius Caesar’s heir in 44 BCE.  The 42nd year of Augustus would be 2 BCE.

The birthday of Ceasar Augustus and the traditional birthday of Jesus occur at the same time of the year.  According to Suetonius (b. ca 69/75- d. after 130), ” From that time on Augustus had such faith in his destiny, that he made his horoscope public and issued a silver coin stamped with the sign of the constellation Capricornus ( Approximately Dec.-Jan.), under which he was born.”  (From Suetonius, The Twelve Ceasars, The Divine Augustus, 94.)

When attempting to determine the year of Jesus’ birth one has a large number of sources from which to choose.  The Gospel of Matthew states that Jesus was born before Herod the Great died (before 4 BCE).  According to the Gospel of Luke, Jesus was born after the death of Herod, after the Romans had directly annexed Judea and were preparing to apply direct taxation to it, approximately 6 to 7 CE.

The traditionally accepted date of 4 BCE was decided upon by a 6th century CE monk who was trying to find a theologically acceptable reconciliation of his sources.

The preponderance of early writers place Jesus’ birth in the year 3/2 BCE, which is later than the traditional dating of 4 BCE (See Jack Finnegan, Handbook of Biblical Chronology, Revised Edition, Hendrickson Publishers, Peabody Mass., 1998, p. 279-291 for disscussion) and concurrent with the War of Varus.

The researcher is left with the task of trying to extract historical truth from a melange of unattributed reports, myths, legends and pious fictions.

David Blocker 2011/11/14

Den döende Messias/Kristus – del 4

I början av 200-talet låter Julius Africanus med hjälp av judiska texter fastställa tiden för Jesus Kristus’ (läs: Messias’] ankomst. Efter att han på säkerligen felaktiga grunder antagit att Flegon redogjort för den förmörkelse som inträffade när Jesus hängde på korset, skriver han med avseende på de tänkta profetiorna i Daniels bok följande:

Och beräkningar klargör att 70-veckorsperioden som omtalas av Daniel fullbordas vid denna tid [den solförmörkelse som Africanus påstår att Flegon kopplade samman med Jesu död].

Vidare räknas 70 veckor [i årsveckor blir det 490 år = 70 x 7] från Artaxerxes till tiden för Kristus enligt judarnas beräkningssystem. Ty från Nehemja, vilken sändes av Artaxerxes att befolka Jerusalem, vid cirka det 120:e året av det Persiska riket, och i Artaxerxes’ 20:e år [ca 445 fvt] och i det fjärde året av den 83:e olympiaden [445 fvt], fram till denna tid, vilken var det 2:a året i den 102:a olympiaden och Tiberius Caesars 16:e regeringsår [ca år 30], förflyter 475 år. Detta utgör 490 hebreiska år eftersom de räknar åren efter mån-månader om 29 ½ dag. Detta kan enkelt förklaras. Solåret består av 365 ¼ dag medan en tidsrymd av 12 mån-månader är 11 ¼ dag kortare. Av denna orsak infogar grekerna och judarna för varje 8 år tre extramånader. Ty 8 gånger 11 ¼ dag blir 3 månader [90 dagar]. Därför innehåller de 475 åren 59 perioder om 8 år [59 x 8 = 472] och 3 månader därutöver. Alltså, med de tre infogade extramånaderna för vart 8:e år får vi 15 år [3 månader x 59 perioder = 177 månader/12 månader = 14,75 år] och dessa tillsammans med 475 år blir 70 veckor [dvs. 490 år]. Ingen ska tro att vi är obevandrade i astronomiska beräkningar då vi utan vidare fastställer antalet dagar till 365 ¼. Ty det är inte på grund av okunnighet om sanningen, utan snarare på grund av noggranna studier, som vi så kortfattat har redogjort för vår uppfattning. (Julius Africanus, Chronographiai 18:2; bevarat genom citat av Georgios Synkellos ca år 800 och i översättning av mig från engelskan)

Africanus påstår alltså att det förlupit 475 år från Artaxerxes’ 20:e år fram till Jesu död år 30. Detta anser han vara i enlighet med hans tolkning av det som står i Daniels bok om att 490 år, då i form av 70 veckor där varje dag svarar mot ett år, ska förflyta från Artaxerxes’ 20:e år fram till Messias’ ankomst. Att det blott är 475 år fram till år 30 vt beror enligt Africanus på att man räknat judiska år och att dessa som följer månens växlingar och består av 12 månvarv är 11 ¼ dag kortare än det faktiska solåret. Han beräknar detta genom att ta i beaktande att judarna infogar tre extramånader under en period om 8 år för att kalibrera kalendern mot det faktiska solåret. Africanus gör detta genom att konstatera att under den berörda perioden förekommer 59 sådana 8-årsperioder där alltså tre månader tillfogas för varje sådan period. Sammantaget utgör dessa extramånader totalt 177 månader (59 x 3) och med ett judiskt år om 12 månader var blir det knappt 15 ytterligare judiska år (177/12 = 14,75) som ska adderas till de faktiska 475 åren och därmed perfekt förutsäga att Jesus ankom och dog vid den tid som ”Daniel” förutsagt att Messias skulle komma. Detta är då ett bevis för att Jesus var Messias.

Det jag vill poängtera med detta resonemang har inget med den eventuella riktigheten i beräkningarna att göra; ej heller med den eventuella riktigheten i den eventuella profetian i den bok som påstås ha skrivits av Daniel. Det jag vill visa är att man redan på Africanus’ tid med hjälp av Daniels bok lyckades harmoniera ”profetians” tidsuppgifter med tiden för Jesu verksamhet. Vi vet genom andra källor att judar sysselsatte sig med att försöka räkna ut när Messisas skulle framträda och att de då också (se: Den döende Messias/Kristus – del 1) undersökte Daniels bok. Det är som synes inte speciellt svårt att med hjälp av Daniels bok komma fram till att Messias skulle framträda ca år 30. Också andra kyrkofäder som Tertullianus (An Answer to the Jews 8), och Klemens av Alexandria (Stromata 1:21:125–126) hamnar på ca år 30 +/– 7 eller 8 år. Man kan alltså räkna på något olika sätt och hamna någonstans i perioden 23–38 vt. Detta sammanfaller på ett utsökt sätt med Pilatus’ tid som prefekt i Judeen åren 26–36 vt; under vilken tid Jesus anses ha verkat. Faktum är att inte heller evangelierna ger ett exakt år för Jesu korsfästelse även om år 30 eller 33 oftast anförs som det troligaste året. Evangelierna lämnar öppet för att Jesus kan ha korsfästs vilket som helst av åren 26, 29, 30, 32, 33 eller 36.

Med andra ord är Jesu verksamhet och död under Pilatus’ tid åren 26–36 i nära överensstämmelse med de tider man med lätthet kan komma fram till om man bara är lätt kreativ i sin tolkning av Daniels bok. Vi vet också att lärda judar vid denna tid var fullt sysselsatta med att göra just dylika uttolkningar. Vi kan därmed utgå från att det redan före Pilatus’ tillträde fanns klara föreställningar om att Messias skulle framträda ca år 30. Likaså fortsatte med säkerhet uttolkare av Daniels bok även efter att denna tid passerat att försöka uttyda Daniels bok. Det finns då rimligen två möjligheter om nu tiden passerat och Messias ännu inte kommit. Det ena är att på nytt omtolka ”Daniels” 70 årsveckor så att profetian ansågs syfta på att Messias skulle komma i en framtid. Detta hade skett tidigare och var faktiskt orsaken till att Daniels bok alls skrevs.

Den okände som skrev Daniels bok gjorde det av allt att döma för att söka bortförklara faktum att de äldre profeterna – Hesekiel, Jeremia, Sakarja och andra – haft fel i sina ”profetior”. De sjuttio år, som enligt Jeremia skall omedelbart föregå messiasrikets upprättande, har ju passerat flera gånger om, när ”Daniel” skriver på 160-talet fvt. ”Daniel” tillgriper därför en fiktion om ”årsveckor” och omtolkar Jeremias sjuttio år till ”sjuttio årsveckor” (Dan 9:24–27). Därmed erhåller han en period om 490 år, och den låter han ersätta de blott sjuttio år, som enligt Jeremia skulle förflyta från deportationen till Babylon och till messiasrikets grundande.

Texten är mycket svårtolkad, och det var säkert författarens avsikt att vara dunkel. De 490 åren ska sannolikt börja räknas antingen från den första deportationen till Babylon år 597 eller den andra deportationen 586. Messiasrikets ankomst skall således infalla omkring år 100 fvt, och ”Daniel” förflyttar således Jeremias felaktiga ”profetia” framåt till efter sin egen tid. När denna tid passerat kom man ånyo att omtolka Daniel till att syfta på en ännu senare tid.

Alltså kan man tänka sig att man efter att 30-talet passerat på nytt försökte senarelägga profetian. Men en annan och kanske enklare förklaring vore att säga att Messias verkligen kom; det var bara det att ingen märkte det. Han led och dog som Jesus Kristus under Pilatus’ tid just såsom ”Daniel” synes profetera.

Med andra ord finns tre omedelbart möjliga tolkningar av dessa omständigheter.

1)      Jesus verkade och dog ca år 30 och profeten Daniel hade korrekt profeterat om den saken.

2)      Jesus verkade och dog ca år 30 och därefter bedrev man kreativ tolkning av Daniels bok så att det skulle se ut som om Jesus uppfyllde profetian däri och var Messias.

3)      Det fanns ingen Jesus Kristus, men eftersom det i Daniels bok påstods att Messias skulle komma ca år 30 lät man i efterhand teckna en bild av en Messiasgestalt och förlade hans levnad till Pilatus’ tid för att ”profetian i Daniels bok skulle uppfyllas.

Oavsett vilket scenario som är det rätta, så ger detta en fullt rimlig förklaring på den ofta framförda frågan: Varför, om nu Jesus är en uppdiktad gestalt, förlade man hans levnad till just Pilatus’ tid? Svaret blir i så fall att enligt Daniels profetbok skulle Messias framträda vid den tiden och om evangelieförfattarna alls skulle kunna övertyga andra om att Jesus var Messias gällde det att beskriva hans liv så att det framstod som om han var Messias. Då skulle han stamma från David eller Josef och för säkerhets skull lät evangelieförfattarna honom stamma från båda två. Dessutom lät de honom verka i just den tid som lärda judar antog var den tid då Messias skulle framträda.

Roger Viklund, 2011-11-12