Lärostriden om Kristi uppståndelse

18 oktober, 2010 den 21:58 (kyrkofäder, Origenes, Paulus, Tertullianus, uppståndelsen)

Den utan tvivel mest grundläggande kristna dogmen är den om att ”Jesus Kristus uppstod från de döda”. Därmed sammanhänger löftet, att ”en enda dog för många”, att envar som tror på Kristus ”inte skall förgås utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Detta är det kristna löftet om odödlighet. Utan odödlighetstro är en religion faktiskt meningslös, och de flesta bildade hedningar trodde på själens odödlighet antingen de var stoiker, platoniker eller gnostiker till sin åskådning. Det nya med kristendomen, sådan den utformades, var insisterandet på att liksom Jesus hade uppstått i kroppen, så skulle envar som trodde på honom återuppstå efter döden i samma kropp som han hade dött i.

Tertullianus, en av de tidigaste kyrkofäderna (ca år 200), medger:

”Om själens frälsning behöver det inte, tror jag, råda någon diskussion. Ty nästan ingen heretiker förnekar denna lära, hur de än utformar sin egen.” (Tertullianus, De resurectione carnis, [Om kroppens uppståndelse] 2)

Men sedan går meningarna isär. Den specifikt katolska (i brist på bättre ord kallar jag den mer bokstavstrogna falangen, vilken senare kom att kallas romersk-katolska kyrkan och utgöra den kristna huvudfåran, för katoliker) ståndpunkten klargör Tertullianus genom att påstå att vad som uppstår är:

”… denna kropp, genomströmmad av blod, uppbyggd med ben, genomvävd med nerver, sammanflätad med ådror, en kropp som föddes och … dör, otvivelaktigt mänsklig” (Tertullianus, De carne Christi [Om Kristi kropp] 5).

De kristna grupper, som hade en annan åsikt, kallade Tertullianus för ”heretiker” eller ”kättare”. De var mestadels gnostiker. De bestred som regel inte Kristi uppståndelse, men de avvisade den bokstavliga tolkningen: den fysiska kroppens uppståndelse, som vissa av dem fann ytterst upprörande, frånstötande och omöjlig. Som kristendomskritikern Kelsos så drastiskt uttryckte det:

”Det är dårskap från deras sida att tro att när Gud, som om vore han en kock, introducerar elden (som ska uppsluka världen), kommer resten av mänskligheten att brännas upp, medan de ensamma kommer att bli kvar; då inte endast de av dem som är i livet, utan också de som sedan länge är döda. De senare kommer att uppstå ur jorden täckta av precis samma kött (som medan de var i livet). Endast maskar kan hysa en sådan förhoppning. Ty vilken sorts mänsklig själ skulle fortfarande längta efter en kropp som förruttnat?” (Origenes, Mot Kelsos 5:14)

Vad dessa gnostiker istället hävdade var, att Jesus, eller snarare Kristus (man skilde på Jesus och Kristus), uppstått i anden och inte i kroppen och att varje människa kunde göra detsamma. Tertullianus och flera andra av de katolska ledarna fördömde skarpt sådana läror och förklarade att envar som förnekar kroppens uppståndelse är en heretiker och inte en kristen.

De skrifter, som sedermera skulle utgöra den nya religionens egen heliga bok, Nya Testamentet, förelåg till största delen vid denna tid – alltså vid sekelskiftet år 200. Men eftersom dessa skrifter verkar vara alltigenom mytiska eller byggda på legender i allt om rör Jesu liv, kan vi inte ens på denna centrala punkt vänta oss klara besked. De fyra evangeliernas skildringar av Jesu uppståndelse kan tas till stöd för både den katolska ”kroppsliga” och den gnostiska ”andliga” versionen av Jesu uppståndelse.

Enligt Lukas 24:36-43 trodde lärjungarna först, då Jesus visade sig för dem, att de såg hans vålnad. Men Jesus utmanar dem med orden: ”Rör vid mig och se. En ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har.” De såg med häpnad hur han åt stekt fisk. Detta kunde ingen vålnad göra. Och enligt Johannes 20:26f uppmanar Jesus Thomas att sticka sitt finger i ett av Jesu sår för att ”inte tvivla utan tro” att Jesus verkligen var kroppsligen uppstånden.

Samtidigt finns andra ställen i evangelierna som mer stöder den gnostiska uppfattningen om en blott andlig uppståndelse. I Markus 16:12 berättas att Jesus visade sig ”i en annan gestalt”, inte sin förra fysiska gestalt, för två lärjungar som vandrade till byn Emmaus. I Lukas’ version av Emmausberättelsen (24:13-32) omtalas att lärjungarna var mycket sorgsna efter Jesu död och att de hade sällskap med främlingen en ganska lång stund. Väl framme i byn skulle de äta en måltid tillsammans och främlingen välsignade brödet. Då kände de plötsligt igen honom som Jesus, och i samma stund ”försvann han ur deras åsyn”. Hela berättelsen har en prägel av overklighet och dröm.

Också Johannes 20:11-18 har en berättelse som mer liknar vision än fysisk verklighet. Då Maria Magdalena begråter Jesus utanför graven, ser hon en man som hon tar för trädgårdsmästaren. När han uttalar hennes namn, känner hon plötsligt igen honom som Jesus. Denne befaller henne dock att inte röra vid honom. Det märkliga är att detta omtalas alldeles före berättelsen om Thomas, som just uppmanas att röra vid Jesu kropp.

Vad säger då Paulus, som ju skrev och verkade minst en men hellre två generationer innan evangelierna förelåg färdiga? Problemet är att vi inte kan veta något definitivt, eftersom hans skrifter nått oss i den form katolikerna ville ha dem. Om Markion hade rätt, har de ursprungliga breven utsatts för en hårdhänt bearbetning genom framför allt tillägg. Men trots detta finner vi följande i Första Korinthierbrevets femtonde kapitel, som i ett försök till en något mer ordagrann översättning lyder:

”Nu kanske någon vill fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de träder fram? Oförståndiga människa! Det frö du sår, får inte liv om det inte först har dött … Men Gud ger det en kropp efter sin vilja, åt samma frö dess särskilda kropp … Och det finns både himmelska kroppar och jordiska kroppar … Så förhåller det sig också med de dödas uppståndelse. Det som sås i förgänglighet, det står upp i oförgänglighet … Här sås en naturlig [själslig] kropp [sôma psychikon], där uppstår en andlig kropp [sôma pneumatikon]. Om det finns en naturlig kropp, finns det också en andlig kropp … Liksom vi burit den jordiska människans avbild, skall vi bära den himmelska människans avbild. Vad jag menar är detta, mina bröder: Kött och blod kan aldrig ärva Guds rike, inte heller kan förgängligheten ärva oförgängligheten … de döda skall stå upp oförgängliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste klädas i oförgänglighet och detta dödliga måste klädas i odödlighet.” (Paulus, 1 Kor 15:35–53)

Detta låter sig svårligen förena med Tertullianus’ grovt fysiska uppfattning. Och sannolikt är detta också orsaken till att Paulus’ teologi i stort sett gick obemärkt förbi bland katolikerna fram till Irenaeus’ dagar ca år 180. Fram till dess var det huvudsakligen gnostikerna som sysselsatte sig med Paulus. Men när nu Paulus så vuxit i popularitet kände sig uppenbarligen även katolikerna tvungna att omfamna honom och då också omtolka honom.

Om Paulus tänkte sig Kristus som andligen och inte kroppsligen uppstånden, så måste han ha ansett visionära uppenbarelser av Kristus som enda möjligheten att i den världen möta den uppståndne. Alltså vore det för honom ingen avgörande skillnad mellan apostlarnas möten med den uppståndne före himmelsfärden och hans egen uppenbarelse på vägen till Damaskus. Apostlagärningarna 22:6-11 låter också Paulus omtala sin vision såsom vore den ett faktiskt möte med Kristus: ”Och Herren svarade mig …” (22:10).

Dessutom säger Paulus i flera av sina brev, att han erhållit meddelanden från Kristus: ”Från Herren har jag också …”, alltså sådant som han endast kan ha fått i form av syner och uppenbarelser. Det är alltså tydligt att uppståndelsen från de döda kunde uppfattas som en rent andlig tilldragelse. (Paulus’ visioner av Kristus bör på grund av att så mycket finns att säga, tas upp i ett eget inlägg.) Varför kom då det som skulle bli den kristna kyrkan att fastna för den kroppsliga tolkningen och förkasta den andliga som ”heretisk”?

Svaret är nog att läran om den kroppsliga uppståndelsen blev den dogm som den katolska falangen behövde för att legitimera sitt anspråk på att ensam få leda kyrkorna. Från och med hundratalet har man använt denna dogm för att ”bevisa” att endast de biskopar som ingår i den ”apostoliska successionen” har ”Kristi fullmakt” att leda kyrkan.

Det rådde ett virrvarr av sinsemellan stridande messianska sekter, som alla gjorde anspråk på att sitta inne med ”Jesu äkta lära”. Den katolska falangen samlade (troligen) majoriteten av de troende, men den gnostiska falangen var betydande och ägde en rad intelligenta och handlingskraftiga ledare.

Katolikernas utväg bestod nu i att hävda att deras biskop i Rom ägde en särskild auktoritet, emedan han blivit insatt i sitt ämbete som den senaste i en obruten kedja, succession, med aposteln Petrus som den förste biskopen i Rom. När man väl lyckats med att få majoriteten att tro detta obevisbara påstående, gällde det att ”bevisa” att apostlarna i allmänhet och Petrus i synnerhet ägde en auktoritet som ingen annan människa kunde uppnå.

Till att börja med hade man uttalandena i evangelierna. Matteus låter Jesus redan under dennes livstid utnämna Petrus till den ”klippa på vilken jag skall bygga min församling [ekklêsia, ἐκκλησία]” (Matt 16:13-19). Lukas och Markus säger ingenting om detta (vilket är märkligt eftersom de rimligen inte skulle ha utelämnat denna betydelsefulla detalj om de känt till den) men Lukas nämner att efter Jesu död på korset har Herren ”verkligen uppstått, och han har visat sig för Simon [Petrus]” (24:34). Vad den uppståndne sade till Petrus får vi dock inte veta. Betecknande nog är det endast det yngsta av evangelierna, som föreger ett ordagrant meddelande av den uppståndne till Petrus: ”Föd mina lamm” och ”Var en herde för mina får” och så igen ”Föd mina får” (Johannes 21:15-17).

Detta räckte uppenbarligen inte för att bygga upp Petrus’ auktoritet, ty nu började man sprida föreställningen att Petrus var det första vittnet till Jesu uppståndelse. Detta påstår katolska kyrkan (och såvitt jag hört också vissa protestantiska kyrkor) än i dag, synbarligen utan något större stöd i skrifterna, ty såväl Markus (16:9) som Matteus (28:9ff) och Johannes (20:11-17) hävdar att inte Petrus utan Maria Magdalena var det första vittnet. Men hon var ju bara en stackar enfaldig kvinna och alltså ogillt vittne. Knappast något att bygga en kyrkas auktoritet på.

Roger Viklund, 2010-10-18