The Jesus Passages in Josephus – a Case Study, part 2a – ”Testimonium Flavianum”: Josephus’ testimony and Witnessing

Part 1
———— ———— ———— ————
Part 2a Part 2b Part 2c Part 2d
Part 2e Part 2f Part 2g Part 2h
Part 2i Part 2j Part 2k Part 2l
Part 2m Part 2n Part 2o Part 2p
Part 2q Part 2r Part 2s Part 2t
———— ———— ———— ————
Part 3a Part 3b Part 3c Part 3d
Part 3e Part 3f Part 3g Part 3h
Part 3i Part 3j
———— ———— ———— ————
Part 4
———— ———— ———— ————

This is part 2a of the translation of my treatise Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie into English.

Den svenska texten.

II. Testimonium Flavianum

Josephus’ testimony

In the extant copies of Flavius Josephus’ Antiquities of the Jews, there are two references to Jesus Christ. The first and longer reference is found in book 18. It generally goes by the name of Testimonium Flavianum (hereafter the Testimonium or just TF), i.e. (Josephus) Flavius’ testimony (of Jesus Christ). There can be no doubt that in the wording that the text passage of Jesus exists, at least a part of it is composed by a Christian hand. The Testimonium Flavianum has namely a distinct Christian character. After more than a millennium as a positive Jewish testimony of Jesus, this paragraph’s authenticity has in modern times come to very much be called into question.

The issue which needs to be raised is whether only parts of the paragraph are later additions, or if the entire paragraph is an addition to the text Josephus wrote. The pendulum has swung back and forth and at present most researchers seem to advocate that there is a kernel written by Josephus.

The second reference to Jesus appears in book 20, which is the last book, in the form of a subordinate clause concerning the execution of the “brother of Jesus called Christ, whose name was James.” Most scholars believe that Josephus has written this. We shall return to this later on in “III. The brother of Jesus, who was called Christ, whose name was James”.

The Testimonium Flavianum reads in full:

At this time there appeared Jesus, a wise man, if indeed one should call him a man. For he was a doer of startling deeds, a teacher of people who received the truth with pleasure. And he gained a following both among many Jews and among many of Greek origin. He was the Messiah. And when Pilate, because of an accusation made by the leading men among us, condemned him to the cross, those who had loved him previously did not cease to do so. For he appeared to them on the third day, living again, just as the divine prophets had spoken of these and countless other wondrous things about him. And up until this very day the tribe of Christians, named after him, has not died out. (Josephus Flavius, Antiquities of the Jews, 18:63-64)[10]

For the sake of clarity, I have put the parts in bold which show a distinct Christian character. These parts contain such praises to Jesus and Christians as reasonably only a Christian would write, and as we do not have any actual reasons to believe that Josephus was a Christian, they are usually eliminated in the many reconstructions of the Testimonium Flavianum that flourish.The text says that Pilate sentenced him to the stake. The Greek noun stauros (σταυρός), as well as the verbs derived from the word does not primarily mean cross. The collected ancient literature never reveals how the suspension devices were designed. The translation into cross and crucifixion is therefore coloured by the Christian world of imagination and our beliefs that the Romans also used cross beams on their suspension devices when punishing people.[11] Where accordingly the words cross and crucifixion occur in this thesis, there is nothing linguistically to support that translation.


The oldest surviving manuscript of the Antiquities of the Jews by Josephus is from the 9th or the 10th century, but it does not contain the books 18 and 20 where Jesus is mentioned. The oldest surviving manuscript containing the Jesus passages, Codex Ambrosianus (Mediolanensis) F. 128 superior, is from the 11th century.[12] The part of this manuscript which contains the Testimonium Flavianum is depicted below. TF begins at line 4 with Γίνεται (arises) and ends on the last line with φῦλον (tribe).

However, the Testimonium Flavianum is attested to far earlier than the 11th century and by many people, so the focus must be on all those witnesses. The first person to even mention the TF is the Church Father Eusebius of Caesarea in the early 4th century. He is also the first person to refer to the second Jesus-passage from book 20, about the execution of “the brother of Jesus, who was called Christ, whose name was James”, although it frequently and erroneously is said that Origen was the first to make such a reference. Origen, however, relates to another and now lost passage of Josephus, in which also the phrase “the brother of Jesus, who was called Christ” occurs.

After Eusebius has reproduced the TF, the paragraph is cited in Greek by several church fathers (albeit that it would take at least a century) with basically the same wording. No deviations of importance exist. However, TF is also translated into other languages, including Latin and Syrian, and there some divergences from the normative text in all the manuscripts of Josephus’ Antiquities of the Jews and Eusebius’ Church History (or Historia Ecclesiastica) are found. These different versions will be examined later on in this thesis.

[10] The translation is made by John P. Meier, A Marginal Jew, 1:60. Among the many available translations, I have chosen Meier’s, since his translation is the one that is closest to the original Greek text in Flavius Josephus, Antiquities of the Jews, 18:63–64:

”Γίνεται δὲ κατὰ τοῦτον τὸν χρόνον Ἰησοῦς σοφὸς ἀνήρ, εἴγε ἄνδρα αὐτὸν λέγειν χρή: ἦν γὰρ παραδόξων ἔργων ποιητής, διδάσκαλος ἀνθρώπων τῶν ἡδονῇ τἀληθῆ δεχομένων, καὶ πολλοὺς μὲν Ἰουδαίους, πολλοὺς δὲ καὶ τοῦ Ἑλληνικοῦ ἐπηγάγετο: ὁ χριστὸς οὗτος ἦν. καὶ αὐτὸν ἐνδείξει τῶν πρώτων ἀνδρῶν παρ’ ἡμῖν σταυρῷ ἐπιτετιμηκότος Πιλάτου οὐκ ἐπαύσαντο οἱ τὸ πρῶτον ἀγαπήσαντες: ἐφάνη γὰρ αὐτοῖς τρίτην ἔχων ἡμέραν πάλιν ζῶν τῶν θείων προφητῶν ταῦτά τε καὶ ἄλλα μυρία περὶ αὐτοῦ θαυμάσια εἰρηκότων. εἰς ἔτι τε νῦν τῶν Χριστιανῶν ἀπὸ τοῦδε ὠνομασμένον οὐκ ἐπέλιπε τὸ φῦλον.”

An even more literal translation could read:

“At this time arises Jesus, a wise man, if indeed one shall call him a man. For he was startling deeds’ doer, a teacher of people the truth with pleasure receiving, and [he] won for himself many Jews and also many of the Greek. This was the Messiah, and on accusation by the leading men among us Pilate having him to stake condemned, those who previously had loved him did not cease. For [he] appeared to them on the third day, living again. The divine prophets had spoken of these and ten thousand other wondrous things about him. And up until now the tribe of Christians, named after him has not ceased.”

[11] In his doctoral thesis, Gunnar Samuelsson “investigates the philological aspects of how ancient Greek, Latin, Hebrew and Aramaic texts, including the New Testament, depict the practice of punishment by crucifixion.” (Gunnar Samuelsson, Crucifixion in Antiquity: An Inquiry into the Background of the New Testament Terminology of Crucifixion, Göteborg 2010.) Samuelson notes that in Hebrew there is no word for the tools that were utilized to suspend people, and therefore a Hebrew word meaning wood was used. In Greek and Latin words with a similar meaning were used, then xylon (ξύλον) and dendron (δένδρον); and lignum and arbor respectively (p. 51). Accordingly one is suspended on wood. The Latin crux means cross, but still could refer to “some kind of vertical object of wood” without a cross beam “– a pole, an erected beam or the trunk of a tree” (p. 28). “The Greek counterparts” to the Latin word crux are stauros (σταυρός) and skolops (σκόλοψ) (p. 27). A stauros means a standing pole and is the word that is used in the TF. In the New Testament the words stauros (pole) and xylon (wood) are used first and foremost. There is no way to determine if the pole was fitted with a cross beam. According to Diodorus Siculus a “σταυρός could be used in an executionary suspension in which nails were used in Hellenistic times” (p. 127) There is no unambiguous report of crucifixion in the preserved materials of Josephus, apart from the fact that also he “implies that nails could be used in the suspension act”. The “only secure conclusion that can be drawn from Josephus’ texts is that the suspension methods might appear rather diverse in different situations” (p. 155–156). It should also be notes that there is nothing to preclude the cross shape. It just was not a particularly interesting factor in the descriptions.

[12] Codex Vaticanus Palatinus, no. 14 (9th or 10th century); contains the books 11–17, also Josephus’ Life (Roger Pearse, Josephus: the Main Manuscripts of ”Antiquities”). Codex bibl. Ambrosianae F 128 (11th century);  contains the books 11–20, also Life. (Roger Pearse, Josephus: the Main Manuscripts of ”Antiquities”)


Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, del 2a – ”Testimonium Flavianum”: Josefus’ vittnesbörd och bevittnande

Del 1
———— ———— ———— ————
Del 2a Del 2b Del 2c Del 2d
Del 2e Del 2f Del 2g Del 2h
Del 2i Del 2j Del 2k Del 2l
Del 2m Del 2n Del 2o Del 2p
Del 2q Del 2r Del 2s Del 2t
———— ————
———— ————
Del 3a Del 3b Del 3c Del 3d
Del 3e Del 3f Del 3g Del 3h
Del 3i Del 3j
———— ———— ———— ————
Del 4
———— ———— ———— ————

Detta är del 2a av min avhandling Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie, vilken jag också publicerar i översättning till engelska.

The English version.

II. Testimonium Flavianum

Josefus’ vittnesbörd

I de bevarade kopiorna av Josefus’ Judiska fornminnen förekommer två omnämnanden av Jesus Kristus. I bok 18 återfinns det första och längre omnämnandet som allmänt går under namnet Testimonium Flavianum (hädanefter TF), alltså (Josefus) Flavius’ vittnesbörd (om Jesus Kristus). Så som texten föreligger råder knappast några tvivel om att åtminstone delar av passagen om Jesus är komponerad av en kristen hand. Testimonium Flavianum har en tydlig kristen prägel. Från att i mer än ett årtusende ha gällt som ett positivt judiskt vittnesbörd om Jesus har i modern tid detta styckes äkthet kommit att starkt ifrågasättas.

Frågan som måste besvaras är om endast delar av stycket är senare tillägg eller om hela stycket är ett tillägg till den text Josefus skrev. Pendeln har svängt fram och åter och för närvarande synes de flesta forskare förespråka att där finns en kärna skriven av Josefus.

Det andra omnämnandet av Jesus förekommer i bok 20, den sista boken, i form av en bisats angående avrättningen av ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob”. Detta anser de flesta forskare att Josefus har skrivit. Vi får dock anledning att återkomma till detta framöver i III. Brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob.

Testimonium Flavianum lyder i sin helhet:

Vid denna tid framträder Jesus, en vis man, om man alls skall kalla honom en man. Ty han var en som utförde underbara verk, en lärare för människor som mottog det sanna med lust, och [han] drog till sig många judar och många även av grekiskt ursprung. Han var Messias [Kristus]. Och när Pilatus, genom en anklagelse från de främsta männen hos oss, dömde honom till pålen [korset], upphörde inte de som först hade älskat [att älska honom]. Ty [han] visade sig för dem på den tredje dagen åter levande [och] de gudomliga profeterna hade [förut]sagt både dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte dött ut. (Josefus Flavius, Judiska fornminnen, 18:63–64)[10]

Jag har för klarhetens skull satt de partier som bär en tydlig kristen prägel i fetstil. Dessa partier innehåller sådana lovord till Jesus och kristna som rimligen endast en kristen skulle skriva, och då vi inte har några egentliga skäl att tro att Josefus var kristen brukar de utrensas i de många rekonstruktioner av Testimonium Flavianum som görs.

I texten sägs att Pilatus dömde honom till pålen. Det grekiska substantivet stauros, liksom de verb som härleds från ordet, har inget med kors att göra. I den samlade antika litteraturen framkommer aldrig hur upphängningsanordningen var utformad. Översättningen till kors och korsfästelse är helt och hållet färgad av en kristen föreställningsvärld och våra trosföreställningar om att det också förekom en tvärbjälke i samband med romarnas bestraffningar genom upphängning.[11] I de fall där orden kors och korsfästelse förekommer i denna avhandling, finns alltså inget språkligt som stöder den översättningen.


Den äldsta bevarade handskriften av Josefus’ Judiska fornminnen är från 800- eller 900-talet, men den innehåller inte böckerna 18 och 20 där Jesus finns omnämnd. Den äldsta bevarade handskriften som innehåller Jesusomnämnandena, Codex Ambrosianus (Mediolanensis) F. 128 superior, är från 1000-talet.[12] Den del i denna handskrift som innehåller TF finns avbildad härunder. TF börjar på rad 4 med Γίνεται (uppstår) och slutar på sista raden med φῦλον (stam).

TF finns emellertid bevittnat långt tidigare än 1000-talet och av många personer, varför fokus måste ligga på alla dessa bevittnanden. Den förste att över huvud taget nämna TF är kyrkofader Eusebios av Caesarea i början av 300-talet. Han är också först med att hänvisa till den andra Jesuspassagen från bok 20, om avrättandet av ”brodern till Jesus som kallades Kristus, vars namn var Jakob”, även om det ofta och felaktigt påstås att Origenes var den förste med en sådan hänvisning. Origenes hänvisar emellertid till en annan och numera försvunnen passage hos Josefus, men där också uttrycket ”brodern till Jesus som kallades Kristus” förekommer.

Efter att Eusebios återgivit TF återges stycket på grekiska av flera andra kyrkofäder (låt vara att det dröjer minst ett århundrade) med i princip samma ordalydelse. Inga avvikelser av vikt förekommer. Däremot översätts TF till andra språk, bland annat latin och syriska och där förekommer vissa avvikelser från den normativa text som finns i alla manuskript av Josefus’ Judiska fornminnen och Eusebios’ Kyrkohistoria. Dessa olika versioner kommer att skärskådas framöver i denna avhandling.

[10] Översättningen är gjord från den grekiska grundtexten till Josefus Flavius, Judiska fornminnen, 18:63–64:

”Γίνεται δὲ κατὰ τοῦτον τὸν χρόνον Ἰησοῦς σοφὸς ἀνήρ, εἴγε ἄνδρα αὐτὸν λέγειν χρή: ἦν γὰρ παραδόξων ἔργων ποιητής, διδάσκαλος ἀνθρώπων τῶν ἡδονῇ τἀληθῆ δεχομένων, καὶ πολλοὺς μὲν Ἰουδαίους, πολλοὺς δὲ καὶ τοῦ Ἑλληνικοῦ ἐπηγάγετο: ὁ χριστὸς οὗτος ἦν. καὶ αὐτὸν ἐνδείξει τῶν πρώτων ἀνδρῶν παρ’ ἡμῖν σταυρῷ ἐπιτετιμηκότος Πιλάτου οὐκ ἐπαύσαντο οἱ τὸ πρῶτον ἀγαπήσαντες: ἐφάνη γὰρ αὐτοῖς τρίτην ἔχων ἡμέραν πάλιν ζῶν τῶν θείων προφητῶν ταῦτά τε καὶ ἄλλα μυρία περὶ αὐτοῦ θαυμάσια εἰρηκότων. εἰς ἔτι τε νῦν τῶν Χριστιανῶν ἀπὸ τοῦδε ὠνομασμένον οὐκ ἐπέλιπε τὸ φῦλον.”

Än mer ordagrant lyder texten:

”Vid denna tid uppstår Jesus, en vis man, om man alls skall kalla honom en man. Ty han var underbara verks görare, en lärare av människor med lust det sanna mottagande, och [han] vann till sig många judar och många även av det grekiska. Messias denne var och honom på anklagelse/angivelse av de främsta männen hos oss till påle Pilatus havande dömt, upphörde inte de som först hade älskat. Ty [han] visade sig för dem på den tredje dagen åter levande. De gudomliga profeterna hade sagt både dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Och ända till nu har kristianernas efter honom uppkallade stam inte upphört.”

[11] I sin doktorsavhandling går Gunnar Samuelsson igenom den samlade antika litteraturens ordbruk och behandling av upphängningar av såväl döda som levande i flera kulturer (Gunnar Samuelsson, Crucifixion in Antiquity: An Inquiry into the Background of the New Testament Terminology of Crucifixion, Göteborg 2010). Samuelson påpekar att hebreiskan saknar ord för de redskap som användes för att hänga upp människor och därför används ett hebreiskt ord som betyder trä. Grekiskan och latinet använder ord med en likartad betydelse, då xylon (ξύλον) och dendron (δένδρον) respektive lignum och arbor (s. 51). Man hängs alltså upp på trä. Latinets crux betyder kors men kunde ändå avse en stolpe såväl med som utan tvärbjälke (s. 28). De grekiska ord som svarar mot latinets crux är stauros (σταυρός) och skolops (σκόλοψ) (s. 27). En stauros åsyftar en påle och är det ord som används i TF. Det är framför allt orden stauros (påle) och xylon (trä) som nyttjas i NT. I inget fall går att avgöra om pålen var försedd med en tvärbjälke. Enligt Diodorus Siculus kunde en stauros användas som avrättningsupphängning med spikar i hellenistisk tid. Det finns inga säkra korsfästelserapporter i Josefus’ bevarade material utöver att också han antyder att spikar kunde användas vid upphängningen. Den enda säkra slutsatsen som kan dras från det Josefus skriver är att upphängningsmetoden kunde variera från situation till situation (s. 155­–156). Noterbart är att det heller inte finns något som utesluter korsformen. Den var helt enkelt inte en speciellt intressant faktor vid beskrivningarna.

[12] Codex Vaticanus Palatinus, nr. 14 (800- eller 900-talet); innehåller böckerna 11–17; dessutom Josefus’ Liv (Roger Pearse, Josephus: the Main Manuscripts of ”Antiquities”). Codex bibl. Ambrosianae F 128 (1000-talet). Innehåller böckerna 11–20, dessutom Liv. (Roger Pearse, Josephus: the Main Manuscripts of ”Antiquities”)

Kallirhoe och korsfästelsen – en förlaga till evangelierna?


I antiken fanns en populär litterär genre som kallas kärleksromaner eller erotiska romaner. Dessa uppvisar stora likheter med korsfästelse- och uppståndelseberättelserna i evangelierna. Den stora skillnaden är möjligen att i kärleksromanerna framstår berättelserna just som romaner, medan evangelieberättelserna ger sken av att skildra verkliga händelser. I en debatt som jag tidigare fört med en person efterfrågade denne om jag visste av ”andra antika texter som påminner mer om evangelierna än Josefus texter?” Jag svarade då ”kärleksromanerna”.

Kärleksromangenren uppstod troligen en tid före vår tidräknings början och allra senast på nollhundratalet och blommade ut på 100- och 200-talen. De så kallade ninus-fragmenten kan vara skrivna så tidigt som 100 fvt. Huvuddragen i berättelserna är ungefär desamma. En hjältinna (vanligen en prinsessa) faller i koma, tros vara död och läggs i en grav. När gravplundrare bryter sig in i graven vaknar kvinnan och plundrarna finner sig tvingade att ta henne med för att hon inte skall avslöja dem. När hennes älskare kommer till graven för att sörja finner han graven tom och tror först att hon tagits upp till himlen.

Så småningom förstår han vad som verkligen hänt och ger sig ut för att leta efter henne. Efter ett intensivt letande finner han sin käresta men då har en härskare redan förälskat sig i henne och för att få henne för sig själv låter han korsfästa hjälten. Denne lyckas dock på något mirakulöst sätt undkomma, antingen genom att räddas i sista stund eller genom att överleva korsfästelsen.

Slutligen återförenas de två som var och en redan gett upp hoppet om att återse den andra. Först tror han/hon (olika i olika berättelser) att den kära återvänt som en vålnad för att trösta honom/henne, men inser snart att han/hon är kroppsligen återkommen.

Den uppmärksamme läsaren märker säkert de likheter som finns med Shakespeares Romeo och Julia och vi kan nog utgå från att Shakespeares (vem denne nu än var) har inspirerats av dessa kärleksromaner.

Chaireas och Kallirhoe.

Den största likheten med uppståndelseberättelsen i evangelierna finner man i kärleksromanen Chaireas och Kallirhoe av Chariton från Afrodisias. Den skrevs troligen senast i mitten av nollhundratalet, alltså i så fall före evangelierna. Jag återkommer till dateringen av romanen.

I denna berättelse finns två korsfästelsescener som mycket liknar de vi finner i evangelierna. Romanen handlar om de älskande Chaireas och den mycket vackra Kallirhoe. Chaireas luras till att bli svartsjuk på sin hustru och i vredesmod orsakar han hennes död – tror han. Kallirhoe läggs i en grav, men är vid liv. Gravplundrare med Theron i spetsen finner henne levande och tar henne med sig för att sälja henne som slav.

Enligt evangelierna – beroende på vilket man läser – kommer ett antal kvinnor fram till graven och finner gravstenen bortrullad (utom hos Matteus där en ängel just rullar bort den). När Kallirhoes man Chaireas kommer till graven tidigt på morgonen, finner han stenarna bortrullade och blir förskräckt (Jfr Mark 16:5). Liksom Maria Magdalena (Joh 20:1–10) vågar han inte gå in. Maria hämtar två av lärjungarna, men den förste som anländer vågar inte heller han gå in. Först den andre som anländer går in och finner graven tom. I Charitons roman kommer fler till graven, men inte heller de vågar gå in tills slutligen en blir beordrad, går in och finner graven tom. Därefter tar Chaireas mod till sig och går in. Man hittar svepningen efter henne, liksom Petrus hittar Jesu bindlar och huvudduk (Joh 20:5–6).

”Chaireas tittade mot himlen, sträckte upp armarna och ropade: ’Vilken av gudarna är det då som har blivit min kärleksrival och tagit Kallirhoe och nu har henne hos sig …” (Chaireas och Kallirhoe, 3:3)

Senare säger Kallirhoe: ”Jag har dött och vaknat till liv igen”, och: ”Jag har dött och blivit begravd; jag har stulits ur min grav”. Tydligt är att man här likställer att försvinna ur graven med att återuppstå från de döda. Det visar inte minst ett senare uttalande av Kallirhoe, där hon beskriver ”hur hon vaknade till liv i graven”.

Likheten är också påtaglig med vad Paulus skriver:

”Kristus dog … han blev begravd … han uppstod på tredje dagen” (1 Kor 15:3–4).

Gravplundraren Theron tillfångatas så småningom och döms till döden genom att korsfästas framför Kallirhoes grav. Enligt Joh 19:41 begravdes Jesus intill den plats där han blivit korsfäst. Detta, att låta korsfästa brottslingar framför deras offers gravar, förekommer i ytterligare minst en berättelse. Alexander den store låter i Alexanderromanen korsfästa Darios’ mördare framför hans grav. Om Theron berättas:

”Medan Theron leddes bort följde en stor skara honom. Han korsfästes [grekiska: aneskolopisthê] framför Kallirhoes grav och från sitt kors [grekiska: apo tou staurou] såg han havet …” (Chaireas och Kallirhoe 3:4:18)

Här används alltså ett grekiskt verb bildat av skolops och det grekiska substantivet stauros. Dessa båda ord är de huvudsakliga orden tillsammans med xylon, som används för att skildra upphängningar av människor. I inget fall går att avgöra om det är en påle, ett kors eller någon annan anordning som de hängs upp på. Men rimligen liknar det scenen i evangelierna genom att Theron är vid liv och från en något högre plats på sin stauros kan blicka ut över havet.

Chaireas ger sig ut för att leta efter Kallirhoe. Hon gifter om sig med Dionysios, och Dionysios försöker övertyga Kallirhoe att Chaireas är död genom att uppföra en tom grav åt honom. Men det framgår också att graven är tom inte därför att man inte kan finna Chaireas’ kropp, utan därför att han fortfarande lever.

Chaireas överfalls av pirater, säljs som slav och hamnar i fängelse. I samband med att hans medfångar iscensätter ett misslyckat flyktförsök, döms också Chaireas till döden genom korsfästelse.

”[Ståthållaren] beordrade genast att alla 16 fångar skulle korsfästas [grekiska: anastaurôsai] De fördes ut sammankedjade vid fötter och nacke, var och en bärande en påle [stauron] … Chaireas sade ingenting när han leddes iväg med de andra, men Polycharmos sade medan han bar sin påle [ton stauron]: ’Kallirhoe, det är på grund av dig som vi lider på detta sätt.’” (Chaireas och Kallirhoe 4:2:6–7)

Som synes bär fångarna var sin stauros, sin påle. Huruvida det de bär är hela deras upphängningsanordning i form av en eller två korslagda pålar, eller enbart en tvärbjälke som skall fästas vid en redan väntande påle, framgår inte av berättelsen. Gunnar Samuelsson skriver på sidan 191 i sin bok Crucifixion in Antiquity:

”The approaching suspension appears to be of the same nature as the one in the previous text [det rörande Therons korsfästelse], although the author switches verb. The reason for this assumption is the harmony with the overall story. … This text may be the oldest reference to what usually is nowadays referred to as “cross-bearing”. The problem is, however, that it is unknown what they actually carried.”

Enligt Samuelsson använder Chariton i romanen två gånger var verb som är bildade från stauros och skolops, och därutöver substantivet stauros vid 16 tillfällen. Vid 12 av dessa 16 fall avses tortyr- eller avrättningsredskap (s. 189, 192). Inget går att utläsa om huruvida det rör sig om kors eller pålar. Därvid är likheten med Jesus bärande sitt ”kors” i Bibelns total, genom att formen inte heller där framgår och att samma ord, stauros, används även där.

I sista stund, när alla andra redan spikats upp på sina kors, förstår guvernören vem Chaireas är och han får stiga ner från sitt kors och överlever därmed korsfästelsen.

Efesiska berättelsen

Det finns också fler liknande berättelser bevarade. Ett exempel är Xenofon från Efesos som på 100-talet skrev Efesiska berättelsen vilken är ännu en roman i samma stil som Chaireas och Kallirhoe. Den vackra Anthia läggs levande i en grav, då man tror att hon är död. Pirater bryter sig in i graven och ser att hon lever. Hennes käre Habrokomes ger sig senare ut för att leta efter henne men döms till döden och korsfästs. Han ber för sitt liv och ropar högt. Hans bön besvaras, en stark vind välter korset, och han sveps bort i säkerhet av vattnet.

Här finns också en scen som mycket liknar den när Jesus och änglar uppenbarar sig för Maria Magdalena utanför graven. Den bedrövade Habrokomes sitter och gråter i ett tempel, därför att han tror att Anthia är död. Hans två vänner Leukon och Rhode kommer fram till honom: ”De kände inte igen honom …”. Detta är samma ord som i Luk 24:16 rörande de två lärjungarna som Jesus uppenbarade sig för. Och även Maria ”förstod inte att det var han [Jesus]” (Joh 20:14). ”Leukon talade till honom: ’Varför sitter du och gråter, unge man…?” De två änglarna sa till Maria: Varför gråter du, kvinna?” Efter ett tag känner lärjungarna (Luk 24:31) och Maria (Joh 20:16) igen Jesus. Även Leukon och Rhode känner efter ett tag igen Habrokomes.

Leukippe och Kleitofon.

En annan intressant berättelse från 100-talet är Leukippe och Kleitofon av Achilleus Tatios. Vid ett tillfälle tvingas hjältinnan Leukippe ligga i en kista tills det blir dag och varnas för att komma ut tidigare även om hon vaknar. Hon lyckas också ta sig levande ur kistan. Vidare undersöks via en ritual om hon verkligen är en jungfru genom att hon stängs in i en grotta. När jungfruprästinnan kommer in i grottan på den tredje dagen, är Leukippe försvunnen och det finns inga spår efter kroppen. Själv skriver Leukippe i ett i berättelsen återgivet brev att hon ”två gånger har dött”. Och Achilleus låter en annan person utbrista om Leukippe. ”Har hon inte dött många gånger förut? Har hon inte ofta återuppstått?”

Dateringar och invändningar 

Som synes påminner dessa fiktiva berättelser mycket om skildringen av Jesu död och man kan faktiskt tänka sig att evangelisterna modellerat berättelsen om Jesu död och uppståndelse på dessa kärleksromaner.

De invändningar som då kommer från exempelvis den kristne person som jag debatterade Chaireas och Kallirhoe med, är följande.

”Vilket källhistoriskt material har vi tillgång till idag?
Från vilket århundrade härstammar de[t] källhistoriska materialet ifrån?
Finns de några tidsindikationer i texterna för att datera texterna?”

Tanken är alltså att Chaireas och Kallirhoe är yngre än evangelierna och därmed i stället skulle bygga på dessa. Vidare att vi saknar textfynd som ens tillnärmelsevis går att jämföra med de från evangelierna och att därför även om romanerna skulle föregå evangelierna skulle de kristna elementen vara senare tillägg. Låt mig därför också göra en genomgång av källäget.

Charitons roman Chaireas och Kallirhoe förekommer i endast fem handskrifter. Den finns i en komplett utgåva från 1200-talet; en handskrift som är en avskrift av en 500- eller 600-talshandskrift. Utöver denna finns mindre delar av ytterligare fyra handskrifter och dessa dateras till så tidigt som ca år 200. De är således från ungefär samma tid som de äldsta fynden av evangelierna. Dessa delar utgör (om jag tolkar Marina Francesca Antonia Martelli i Clues From the papyri: Structure and Style of the Chariton’s Novel rätt) ca 5 % av hela texten (“the papyrus fragments, which contain the 5% of Callirhoe”).

De fyra textfragmenten är:

1)  P.Fay. 1 = MP 3 243: IV 2,3–3,2
2)  P.Oxy. 1019 = MP 3 241: II 3,5–7, II 3,10–4,2
3)  P. Oxy. 2948 = MP 3 241: II 4,5–9, II 4,10–5,1
4)  P. Mich. 1 = MP 3 242: II 11,4, II 11, 56

p. Oxy 2948

p. Oxy 2948

1) P Fay avser en text som påträffades i den gamla staden Faijum i Egypten. Fragmentet är från bok 4 verserna 2:3–3:2.

2) P. Oxy avser fynden i den gamla egyptiska staden Oxyrhynchos där så mycket hittats (inkl. p52). Den första P.Oxy-handskriften består av fragment från bok 2 verserna 3:5–3:7 och 3:10–4:2. Den andra består också av bok 2, 4:5–4:9 och 4:10–5:1.

3) Fragment p Oxy 2948 innehållande 4:5-5:1 finns till beskådande till höger

4) Slutligen har vi P. Mich. 1 (Michigan Papyri) som jag tror är ett fynd också från Egypten. Även den handskriften innehåller fragment från bok 2, då 11:4-11:6.

Bok 1 handlar om när Kallirhoe begravs och genom gravplundrare förs till Dionysios. I bok 2 (som vi har fragment ifrån) förälskar sig Dionysios i Kallirhoe och slutligen gifter de sig. Bok 3 handlar om Charitons jakt efter Kallirhoe. Bok 4 (som vi också har fragment ifrån) handlar om att Dionysios låter uppföra en tom grav åt Chaireas. Här finns också berättelsen om att Chaireas skall korsfästas men räddas i sista stund.

Martelli påpekar att fragmenten är upplysande för att språkligt återskapa en så korrekt text som möjligt. Där föreligger många avvikelser och de beräknas uppgå till ca 25 ”misstag” per blad. Men samtidigt ges inget sken av att det handlar om annat än språkliga mindre förändringar:

”to correct the dozens of places where F [1200-talshandskriften] very clearly presents a bad text and to make slight conjectures in the dozens more where any given critic can see a possible need, to the progress of textual emendation: the papyri sometimes supply what is evidently a better reading – – – The text of F at some passage seems to water down a more concise expression”

Vidare från Wikipedia:

“The latest possible date at which Chariton could have written is attested in papyri that contain fragments of his work, which can be dated by palaeography to about AD 200. … The discovery of five separate fragments of Chariton’s novel at Oxyrhynchus and Karanis in Egypt attest to the popularity of Chaereas and Callirhoe.”

denna sida sägs alla papyrusfynden stamma från slutet av 100-talet

“Four papyri dated to the end of the second century CE mark the latest possible date. (6 P. Fay. 1; P. Oxy 1019; P. Mich.1; P. Oxy. 2948)”

Charitons roman förlägger handlingen till delvis historiska personer som levde ca år 400 fvt. Vidare byggde exempelvis Xenofon från Efesos och Heliodoros från Emesa (kanske 200-talet) båda på Chaireas och Kallirhoe.

I Nationalencyklopedin sägs följande: om Chariton:

”Chariton [ka_-] (grek. Chari_tan) från Afrodisias, första århundradet f.Kr. eller e.Kr., grekisk författare. Hans Kallirhoe är den äldsta bevarade kärleksromanen i västerländsk tradition.”

Man daterar alltså Chariton till antingen nollhundratalet fvt eller vt. Sannolikt tar man då i beaktande att den romerske poeten och satirikern Aulus Persius Flaccus, som dog år 62 vt, i en av sina Satirer hänvisar till Kallirhoe, som mycket väl kan avse Charitons verk. Språket hos Persius är likt poesi ”dunkelt” och den berörda meningen lyder:

”Jag ger dessa på morgonen ett påbud [*], efter middagen, Kallirhoë [**].” (Persius, Satir 1, slutet)

* påbud, latin: edictum. Kan betyda inbjudan.
** Kallirhoë kan åsyfta en prostituerad med detta namn, men hellre en pjäs med detta namn, exempelvis uppförd efter Charitons berättelse, eller kanske till och med själva skriften av Chariton.

Att Persius verkligen avser Charitons verk stöds ytterligare av att Chariton i romanens sista mening skriver:

”Detta är min berättelse om Kallirhoe.”

Inget sägs att romanens namn skulle innefatta Chaireas.  I så fall förläggs romanen till före år 62 och därmed före den kristna berättelsen. Den berättelsen uppstår ju givetvis med att evangelierna skrivs och inte med den tid till vilken Jesus förläggs. Ty då måste berättelsen om Chaireas och Kallirhoe ha uppkommit 400 år före vår tidräkning.

Slutligen finner jag invändningen att det kristna parallellerna skulle vara tillagda romanen i efterhand som aningen märkliga:

”Det jag egentligen ville belysa är vilket läge vi har när det gäller källhistoriskt material att utgå från. Och som man kan se spelar Charitons verk och evangelierna inte i samma division när det gäller detta. Därför blir det besvärligt för de som använder sig av Charitons verk som ett tungt argument om vi skulle börja använda samma typ av källkritik mot den som man gör mot evangelierna. Om man vill vara källkritisk mot Charitons verk så har man ett långt mycket mer gyn[n]samt utgångsläge än de som vill källkritisera evangelierna.”

Det märkliga består i att även om vissa meningar och uttryck i evangelierna kan ifrågasättas på grund av olika anledningar är det väl knappast någon som ifrågasätter att ramberättelsen med allt vad där finns, inte skulle vara ursprunglig? Är det någon som hävdar att evangelierna ursprungligen inte innehöll Jesu dop, hans val av lärjungar, hans vandringar, predikningar, underverk och hans slutliga öde i Jerusalem? Visst kan man slå ner på detaljer men en Jesusberättelse utan dessa händelser är ju ingen Jesusberättelse.

Charitons roman består just av skendöden, begravningen, försvinnandet, den tomma graven, korsfästelsescenerna, etc. Utan dessa beståndsdelar rasar romanen samman. Det vore som Hans och Greta utan pepparkakshus. Det är inte rimligt tro att Charitons skrev en roman säg år 50 ”utan själ” och att andra på säg 200-talet utökade den med de typiskt kristna beståndsdelarna. Vad bestod i så fall ursprungsromanen av? Man kan inte slita själva hjärtat ur romanen.

Roger Viklund, 2010-08-17

Korsfästning eller pålning – det är frågan

En dag som denna går mina tankar först och främst till mina bröder och systrar i Pakistan.

Jag tänkte också blogga något om korsfästelse. Jag kommer något att beröra frågan om huruvida Jesus sägs ha korsfästs eller fixerats vid en påle, dock i huvudsak ta upp de antika ordens rätta betydelse. Anledningen är givetvis Gunnar Samuelssons doktorsavhandling som utkom i bokform i maj i år: Crucifixion in Antiquity: An Inquiry into the Background of the New Testament Terminology of Crucifixion.

Avhandlingen har väckt stor uppståndelse (om uttrycket tillåts) över hela världen, och Samuelssons slutsatser har i sann tidningsanda ofta överdrivits. Som att han skulle ha påstått att Jesus aldrig korsfästes, något han inte sagt. Detta har fått till följd att Samuelsson numera verkar uttala sig i media endast såvida det sker i direktsändning och han därmed kan kontrollera att det som sänds ut också är riktigt.

Gunnar Samuelsson

Själva boken är på över 400 sidor och jag avser inte här att göra en fullständig genomgång av ett så pass digert material, utan mer göra några små nedslag här och där. I sin doktorsavhandling går Gunnar Samuelsson igenom den bevarade och tillgängliga antika litteraturens ordbruk och behandling av upphängningar av såväl döda som levande i flera kulturer – då på språken hebreiska, arameiska, grekiska och latin. Han upphör i sökandet ungefär vid den tid då NT kommer till (s. 50). Till sin hjälp har han haft ett antal korpusar vilka han sökt genom med hjälp av datorns sökprogram.

Samuelson påpekar att hebreiskan saknar ord för de redskap som användes för att hänga upp människor och därför används vid beskrivningar av folk som hängs upp ett vanligt hebreiskt substantiv som betyder trä. Grekiskan och latinet använder ord med en likartad betydelse, då främst xylon (ξύλον) och dendron (δένδρον) respektive lignum och arbor (s. 51). Man hängs alltså upp på trä. Latinets crux betyder kors men kunde ändå avse en stolpe såväl med som utan tvärbjälke (s. 28–29). De grekiska ord som svarar mot latinets crux är stauros (σταυρός) och skolops (σκόλοψ) (s. 27).

En stauros åsyftar en påle och är det ord som används i Testimonium Flavianum, alltså det långa ”bevittnandet” som Josefus påstås ha gjort om Jesus men som sannolikt är en förfalskning i sin helhet. (Se min artikel Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie)

Det är framför allt orden stauros (påle) och xylon (trä) som nyttjas i NT. I inget fall går det utifrån beskrivningarna i evangelierna att avgöra om pålen var försedd med en tvärbjälke eller ej.

Den enda säkra slutsatsen som går att dra från den äldsta klassiskt grekiska litteraturen är att ingen av de grundläggande verben betyder ”korsfästa” (s. 97).

Enligt exempelvis Diodorus Siculus kunde en stauros användas för avrättningsupphängningar med spikar i hellenistisk tid. Det är inte möjligt att avgöra om just korsfästning eller bara upphängning/uppspikning på pålar avses (s. 125–127).

När vi kommer till den romerska perioden är det inte stort bättre. Det finns inga säkra korsfästelserapporter i Josefus’ bevarade material utöver att också han antyder att spikar kunde användas vid upphängningen. Den enda säkra slutsatsen som kan dras från det Josefus skriver är att upphängningsmetoden kunde variera från situation till situation (s. 155­–156). Hos Plutarchos används verb bildade från substantivet stauros i betydelsen att hänga upp någon person på någon form av vertikal träkonstruktion (s. 172). Inget sägs om någon tvärbjälke. Den romerska eran uppvisar detsamma som sin föregångare där ingen enda av de undersökta författarna använder uttryck som uttryckligen betyder ”att korsfästa” (s. 179).

Inte heller de grekisk-filosofiska författarna som exempelvis Filon är tydliga i vad orden betyder, utöver att verben egentligen inte betyder ”att korsfästa” (s. 204).

Därefter tar sig Samuelsson an den latinska litteraturen med historiker som Julius Caesar, Cicero, Titus Livius, Tacitus, Suetonius m.fl., retoriker som Seneca, poeter och pjäsförfattare. Listan är lång. Resultatet är magert ifall man eftersöker en beskrivning som är att likna vid den kristna föreställningen om Jesus såsom uppspikad och lidande på korset. Inte ett enda exempel går att uppbringa. Visserligen antyder några texter att offret är levande upphängt men inget sägs om korsfästning. Orsaken synes enligt Samuelsson vara att: ”There was a whole spectrum of various suspension punishments, which all shared terminology.” (s. 266–267)

Vad gäller GT kan sägas att ingen beskrivning av upphängningar går att likna vid korsfästelse i traditionell mening. (s. 299)

Inte ens när Samuelsson tar sig an NT blir resultatet annorlunda. Han skriver:

”The accounts are only slightly more comprehensive, but only when it comes to the length of the accounts. They are no more detailed. They only offer some more information about the preceding events and the aftermath of the suspension. When it comes to the suspension itself, they are just as meager as other text. … The contemporary or traditional label “crucifixion” obviously contains much more than the New Testament offers. … If the suggestion of a holistic view of the terminology is heeded, that there was no distinct punishment of “crucifixion” before the death of Jesus, it is plausible to say that the punishment of crucifixion, so to speak, came into being on Calvary – or rather in the later Christian interpretation of the texts depicting the events on Calvary.” (s. 330–331)

Med andra ord, om vi ska vara konsekventa i bedömningen av det antika språkbruket, säger NT lika litet som andra skrifter att någon korsfästelse ägde rum. Den föreställningen uppstod genom senare kristna tolkningar av de texter som förekommer i NT. Orden i sig anger aldrig att upphängningsanordningarna var korsformade och beskrivningarna av dessa upphängningar, även i NT, talar inte om tvärbjälkar eller antyder att redskapet skulle vara format som ett kors.

Slutligen diskuterar Samuelsson lexikonens angivanden av att de tidigare nämnda orden skulle betyda korsfästelse. Han hävdar att de lexikon han har undersökt visserligen är riktiga i sina allmänna påståenden om korsfästelse, men att de samtidigt går för långt i sina specifika påståenden om densamma (s. 356). De tar upp tvärbjälkarna trots att de texter som de hänvisar till inte nämner dem. Samuelsson påpekar att forskarnas mål är att beskriva korsfästningsmetoden trots att det inte fanns någon generell sådan metod i antiken, inte ens i Palestina på ”Jesu tid”. Det finns några texter som talar om träbjälkar (patibulum) som bars men det framgår aldrig om det rör sig om tvärbjälkar som senare skulle fästas vid en redan väntande påle eller om det var själva pålen de bar. (s. 370) I förkristen litteratur finns inga ord för korsfästelse, endast för ”upphängning”.

 SamuelssonJag måste säga att Samuelssons avhandling är mycket intressant och att jag säkerligen många gånger kommer att återvända till den som referenslitteratur, inte minst för alla texter han citerar och refererar. Ändå var det inte så mycket i det övergripande resonemanget som jag uppfattade som nytt för mig. Visserligen var det en nyhet för mig att latinets crux inte behövde betyda kors, utan faktiskt också kunde avse en påle.

Men det enda som verkligen förvånade mig var något Samuelsson skrev och som jag i kväll tyvärr inte lyckas hitta igen, men som finns mer eller mindre uttalat i hela boken och inte minst syns i reaktionerna på Samuelssons bok – nämligen att det han skriver om inte var tidigare känt och inte är något forskare i allmänhet anser. Jag blir förvånad. Jag trodde det var självklart och det är också något jag har hävdat i många år.Marsyas korsfäst

När jag exempelvis skriver om äldre frälsargudar och mytologiska gestalter som korsfästs, brukar då och då personer invända mot min användning av ordet ”korsfästa”. De korsfästs inte, de hängs bara upp, brukar invändningarna låta. Endast Jesus sägs ha korsfästs. Jag brukar då påtala att grekiskans stauros faktiskt betyder påle och inte kors. Vad gäller språkbruket finns ingen skillnad mellan det som sägs drabba dessa äldre mytiska gestalter och det som sägs drabba Jesus. De fästs alla vid en påle eller på någon annan upphängningsanordning gjord av trä. Grekiskan har inget ord för korsfästelse. Varför då, kan man fråga? Svaret är givet, det fanns inget behov för ett sådant ord. Det man behövde skildra var hur människor, oftast döda, men ibland också levande, fästes vid en påle eller vid något annat gjort av trä, som exempelvis ett träd. Dessa redskap, för de var säkerligen många, behövde inga egna ord. Det var av ringa intresse att veta om stolpen var ensam eller bemängd med strävor, korsbjälkar eller andra stöd. Det intressanta var att omtala att de fästes vid dessa.

PrometeusTill höger ses Marsyas från Frygien ”korsfäst” (från Louvren) och till vänster är det Prometheus från Kaukasus som på en vas från ca 350 fvt avbildats som fastkedjad vid en klippa i korsfästningsställning.

Vi kan utgå från att romarna och andra använde det de hade till hands. Att romarna skulle ha haft någon allmän förordning om att träredskapen skulle se ut på ett visst vis, exempelvis som ett kors, synes vara ytterst osannolikt. Det var inte redskapens utseende som var väsentligt utan att handlingen som sådan skulle avskräcka folk från att revoltera och bråka. Jag blir förvånad om det visar sig att detta inte är en allmän uppfattning bland forskare. Korsformen har intresse i stort sett enbart för kristna eftersom korset blev en kristen symbol och detta har tydligen inpräntats i människors medvetande i generation efter generation. Det är tillfredsställande att Samuelsson skrivit sin avhandling, så kanske denna missuppfattning med tiden kan försvinna.

Tilläggas kan att Samuelsson inte alls utesluter att tvärbjälkar förekom, utan enbart visar att texterna aldrig klart säger så. Om Jesus funnits och verkligen fixerats vid en stauros så kan den ha sett ut hur som helst. Alla översättningar till att Jesus korsfästes är i stort sett helt avhängiga av våra föreställningar om att romarna använde tvärbjälkar, något som det uppenbarligen saknas bevis för, och där beskrivningarna inte innehåller något ord som betyder ”kors”.

Se också min artikel: De tidiga kristnas uppfattning om utformningen av det redskap Jesus ska ha hängts upp på

Roger Viklund, 2008-08-08