REVIEW: Weder gefälscht noch authentisch? By Eckhard Rau.

Neither forged, nor authentic? Thoughts about the status of the secret Gospel of Mark as a source of ancient Christianity, by Eckhard Rau.

En svensk version av denna recension återfinns här.
A Swedish version of this review can be found here.

I have read Eckhard Rau’s Weder gefälscht noch authentisch? Überlegungen zum Status des geheimen Markusevangeliums als Quelle des antiken Christentums. Published in Jörg Frey & Jens Schröter (ed.), Jesus in apokryphen Evangelienüberlieferungen: Beiträge zu außerkanonischen Jesusüberlieferungen aus verschiedenen Sprach- und Kulturtraditionen. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 254. Tübingen: Mohr Siebeck.


Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

The following could possibly more be seen as a summary of what Rau writes, than as a proper review.

Eckhard Rau begins by saying that Stephen C. Carlson with his book has taken the controversy to a level where it is hard to distinguish fantasy and fiction from facts and exegesis.

Rau says that he is trying to walk a middle course. He says that he personally, on the condition that Secret Mark might be authentic, tries to explain to what extent Secret Mark can cast light on the cooperation and opposition between community Christianity and Christian Gnosticism in Alexandria in the 2nd Century.

Charles Hedrick

Charles Hedrick

Rau refers to Charles Hedrick and the stalemate he depicted in his 2003 article. Rau does not think that this stalemate is overcome yet. He also confesses to the obvious, that as long as the original is not available, neither the falsification theory nor the authenticity theory is “provable”.

Rau goes on to give the background information of Morton Smith’s discovery at the Mar Saba monastery back in 1958, and how he presented his finding. Further he refers to the scholars who have visited the monastery and the Patriarch’s library in search for the Clement letter. He deals with Stroumsa’s report of his, David Flusser’s och Shlomo Pines’ visit in 1976, where they actually saw the manuscript themselves. He also mentions Thomas J. Talley’s, Charles W. Hedrick’s and Nikolaos Olympiou’s unavailing attempt to locate the Clement letter. He does not mention the visit by Willy Rordorf or by James H. Charlesworth and he is obviously unaware of Quentin Quesnell’s visit at the library in Jerusalem in 1983, when he also was allowed to take the leaves containing the letter to a “firm” and have them photographed. (See my Swedish blog post: Det undflyende Klemensbrevet)

Jacob Neusner

Jacob Neusner

Rau then makes a survey of the critics of Smith and the letter. He deals with Jacob Neusner’s turnaround in regard to the authenticity of the letter. In 1973 Neusner wrote:

“The discovery itself ranks with Qumran and Nag Hammadi, Masada and the Cairo Geniza, but requires more learning and sheer erudition than all of these together, both in the recognition of what had been found, and in the interpretation and explanation of the meaning of the find“

Later Neusner charged Smith of forging the letter. Rau finds it odd that what Neusner in 1973 praises as a discovery which puts Qumran and Nag Hammadi in the shade, in 1994 has mutated into the greatest forgery of the century. 

Next Rau deals with Quentin Quesnell. He writes that since Quesnell was so sharp and so dissociated, he probably also was totally convinced that Smith forged the letter.

Quesnell complains for not having access to the actual manuscript and that Smith did not se to it that the manuscript was made available for investigation. Rau wonders why Quesnell or others did not visit the monastery themselves if they were so keen on examining the manuscript? He also wonders why Stroumsa and Flusser so easily gave up, and did not try harder to have the ink and the paper properly examined.

Rau’s opinion is that if one makes a close examination, hardly any of Quesnell’s argument really passes. Quesnell’s main arguments according to Rau is:

Morton Smith

Morton Smith

1) No one except Smith has seen the manuscript, which we now know is not true.

2) Bad photos; but this is no argument for a forgery.

3) The possibility to forge the letter by using Stählin’s concordance. This is also no argument for a forgery.

4) Smith held similar ideas as those put forward in the letter. But these similarities are according to Rau very farfetched.

Rau also has a second number 4. He says that the dedication in Smith’s popular version “for the one who knows” still is an unsolved riddle.

This dedication has been interpreted as a confirmation by Smith that he forged the letter and that the book was dedicated to the one who knows this.

If I may make a personal reflection; I do not think this is an unsolved riddle. Perhaps my memory fails me and someone already has suggested what I am about to suggest, but I cannot remember to have seen anyone propose the obvious solution.

Smith was for sure influenced by Gnosticism. How this actually manifested itself in Smith is something I do not know. But simply the fact that he was interested in Mysticism and Gnosticism ought to be enough to explain the expression “for the one who knows”. The Greek word gnosis (γνῶσις) of course means knowledge. When a Gnostic reaches gnosis (enlightenment) he literally receives knowledge about life and about himself. The Gnostic is “the one who knows” and it would be obvious for Smith to dedicate a book about secret knowledge to the one who knows, that is to the Gnostic.

Next in line is Andrew Criddle and his statistic evaluation of the letter; i.e. his evaluation of the ratio between the words Clement previously used only once and the words he never used. Rau confesses to know only a little about statistics, but wonders why the 0-words and the 1-words are that important? Why did not Criddle also examine the 2-words, 3-words, 4-words and 5-words?

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Rau then turns to Bart D. Ehrman. He notes that Ehrman is cautious and only expresses suspicion. That suspicion includes the fact that the Clement letter is inscribed in a book in which the forged letters of Ignatius for the first time have been excluded. According to Rau Ehrman’s suspicion still leads to a complex scenario. Either someone already has a copy of Vossius’ book from 1646, reads its last page and gets inspired to forge a Letter of Clement, which he then scribes into the book. Or this person has already decided to make a forgery, recalls what Vossius has written and searches and acquires an appropriate copy of the book. Rau considers both options to be too fantastic to be probable.

Next is Arthur Darby Nock who held the letter to be no earlier than from the fourth century and furthermore a “mystification for the sake of mystification”.

Robert M. Price

Robert M. Price

Rau also deals with Robert M. Price, who wrote that Smith “had a poisonous hatred for the Christian religion, especially for its historic homophobia.” Rau finds it far-fetched to think that Smith would have been persuaded to make a forgery by reading James H. Hunter’s novel, The Mystery of Mar Saba, or that Smith would have signed his own book with “Smith 65“. Rau says that Price is working through moral suspicion, by which a mix of homosexuality and crime arises; a mix that is so necessary for the detective novel. For that reason alone, Price’s contribution should, according to Rau, not be taken too seriously.

One can add to this that when I contacted Robert Price in December 2009 and pointed out the many errors in his review of both Stephen Carlson’s book and Scott Brown’s book, he told me: 1) The information I gave was more recent than his reviews. 2) He said that he hopes that I am right because “it would serve me better if the Secret Gospel were authentic!”

After that Rau goes on to ask: “Was spricht für eine Fälschung?“; i.e., what speaks in favour for the letter being a forgery? He says that most people never openly accused Smith for having forged the letter. They only pointed toward suspicious circumstances. He takes Ehrman as an example, who in his “Response to Charles Hedrick’s Stalemate” lists seven reasons to be suspicious. Rau says that Ehrman’s point of view does sound plausible, but loses its persuasive force as he only accounts for the doubt, and deprives us the arguments which could speak for authenticity.

According to Rau, the arguments in favour for Smith having forged the letter can be reduced to three points. 1) Smith has not provided the letter itself. 2) He has not explained who the ”one who knows” is. 3) The manuscript shows no sign of having a history of being copied many times. According to Rau the first two points lack any weight as evidence.

Rau then contiues: ”Was spricht für die Authentizität?“ He claims that there are five circumstances which point towards authenticity and against forgery, especially against Morton Smith having accomplished it.

1) Morton Smith’s correspondence with his friend Gershom Scholem shows that Smith changed his opinion over time.

2) The dedication in Smith’s scholarly book ”Clement of Alexandria”: “This book was written for Arthur Darby Nock and is dedicated to his memory”. Rau thinks that this is Smith’s way of paying reverence to a dead colleague who accused him of forgery. Rau believes that this speaks for authenticity and also that this has previously been overlooked.

3) Smith’s dedication for several years in investigating and writing an extensive scholarly commentary on the letter. According to Rau there seems to be no motives that are strong enough to have motivated Smith to do all this hard labour on his own forgery.

4) That the content of the first Secret Mark passage does not suit Smith’s theories and that his interpretation of it does not correspond to its content. If he would have forged it, he ought to have designed it more in line with his own views.

5) According to the letter, Secret Mark was a spiritual addition to a traditional Gospel, an otherwise unknown literary form. Forgers rather tend to follow a known pattern than to invent new forms of expression. 

Rau again emphasises how little evidence that can be presented both in favour and against the authenticity of the letter. The aura of suspicion which he refers to and which he thinks has accompanied the fascinating finding already from the start, tend to attract everyone. This creates a risk that “proof” is produced.

As we cannot test the ink and the paper – and Rau fears that the letter is lost forever – we cannot know whether it is a forgery or an authentic letter. Still, according to Rau, we have the obligation to interpret the text as if it was an ancient Jesus tradition from where Clement lived.

In my blog post in Swedish Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet? (Why this silence on the Secret Gospel of Mark?) I conveyed this same view. If we can perform such an extensive exegesis on Q, which we have no external confirmation of, why should we not be able to do the same on Secret Mark?

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

After this Rau turns to Stephen C. Carlson. This is by far is the most comprehensive section. Rau wonders whether one really needs to join in into the boundless enthusiasm of Larry W. Hurtado, who in the foreword of Carlson’s book The Gospel Hoax speaks of a “powerful punch“ against the authenticity of the letter, a punch which is “persuasive, decisive, practically unanswerable”. Rau does not think that one has to join in into this boundless enthusiasm.

This part is the most venomous part of Rau’s survey. After having dealt with Carlson’s methodology, he wonders if the ironical remarks he has made on Carlson’s methodology do Carlson justice? He says however that he is inclined to believe that the forger Carlson caught, only is a 21 century construction prompted by the imagination of a trained lawyer.

Rau then goes on to deal with the Swindler M. Bald. Strange enough, Rau does not refer to Brown’s and Pantuck’s article Morton Smith as M. Madiotes, which was published already in 2008. He only refers to Scott Brown’s report in Factualizing the Folklore that Allan Pantuck is about to publish two documents which will show that Carlson misattributed the top handwriting to M. Madiotes. Maybe Rau wrote this before 2010?

Being unaware of what Pantuck and Brown dealt with in the article, Rau lacks the decisive tools to fully uncover Carlson’s mistakes. Yet he manages to bring forth many insightful comments. Among others, he wonders how it could be that Stephen Carlson settled for examining the cropped image of MS22 (MS = manuscript) that Smith published. Why did the man who so forcefully insisted that we should look for the hard evidence, not come up with the idea of going to Jerusalem and himself examine the manuscript he put so much reliance in? I believe the question is more than justified, given the fact that because of this omission, Carlson made several crucial mistakes.

Rau next turns to Carlson’s handwriting analysis. As with Madiotes, he is also unaware of the latest breakthroughs in this area, to which also I have contributed. (See Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros and Tremors, or Just an Optical Illusion?). He has moreover not yet heard of the Document Examiner Venetia Anastasopoulou’s report , where she claims that “it is highly probable that Morton Smith could not have simulated the document of ‘Secret Mark”.”

In spite of Rau’s unawareness about all this, he nevertheless makes many of the relevant critical observations, which I in my Swedish blog post Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare? (How unbiased and analytical are New Testament Scholars really?) claimed that many scholars did not make. For instance, Rau points to the obvious that most of the time Carlson only claimed to have seen signs of tremors etc. in the handwriting, while the small low-resolution images he published in his book did not have the quality or was large enough to make it possible to evaluate Carlson’s assertions.

Also I asked the same question and wondered how so many could be persuaded to believe in Carlson’s assertions that all these signs were in the text. Especially since they could not possibly have verified it themselves. As Carlson was not an authority, neither as a New Testament scholar, nor as a document examiner, they could not very well have relied on his authority. The only reasonable conclusion is therefore that Carlson’s conclusions were in line with what many wanted to be the truth, and that those who let themselves be persuaded by Carlson did so precisely because he claimed to have discovered what they deep down inside wanted to be the truth.

Rau continues with Morton Salt Goldsmith and all the clues Smith according to Carlson has left behind for us to discover. Rau admits that despite having repeatedly read about this, his mind boggles at the thought of all the unfathomable clues that Smith is said to have laid along the track for us to follow. Rau finds the Salt Goldsmith confession to be too fantastic in order to convince.

Rau also discusses Smiths alleged homosexuality, but I will not go into that swamp here.

In his summary Rau once again emphasizes, that only by examining the real document will we possibly be able to decide if the letter is authentic or not. There is really so little evidence that nothing can be said for certain:

“Es ist wenig, was gegen, und wenig, was für die Authentizität des Briefauszuges von Clemens von Alexandrien an Theodoros auf die Waagschale gelegt werden kann, darunter nichts Spektakuläres und nichts, was die Sache entscheidet, zumal die Gesichtspunkte der einen Seite die der anderen nicht neutralisieren. Solange eine Untersuchung des Manuskripts im Blick auf Feder, Tinte und Schrift nicht möglich ist – ich fürchte: für immer – und keine neuen Argumente vorgebracht werden können, empfiehlt es sich deshalb, den Text so zu interpretieren, als ob er ein antikes Dokument aus dem Umkreis des Clemens von Alexandrien wäre.”

It is probably so that one’s appreciation of a work differs depending on how well the author’s views are consistent with one’s own. I can only say that I very much appreciated Eckhard Rau’s Weder gefälscht noch authentisch?

Roger Viklund, 2010-08-26

RECENSION: Weder gefälscht noch authentisch? Av Eckhard Rau.

Varken förfalskat eller autentiskt? – Tankar kring läget för Hemliga Markusevangeliet som källa för den tidiga kristendomen, av Eckhard Rau. 
An English version of this review can be found here.
En engelsk version av denna recension återfinns här.

Jag har läst Eckhard Raus Weder gefälscht noch authentisch? Überlegungen zum Status des geheimen Markusevangeliums als Quelle des antiken Christentums. Utgiven i Jörg Frey & Jens Schröter (ed.), Jesus in apokryphen Evangelienüberlieferungen: Beiträge zu außerkanonischen Jesusüberlieferungen aus verschiedenen Sprach- und Kulturtraditionen. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 254. Tübingen: Mohr Siebeck.

Det följande kan möjligen ses mer som en sammanfattning av det Rau skriver än som en egentlig recension.

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

Eckhard Rau inleder med att säga att Stephen C. Carlson genom sin bok har förskjutit debatten därhän att det numera är svårt att skilja mellan fantasi, fiktion, fakta och exegetik.

Ray säger att han försöker följa en medelväg. Personligen försöker han, med den förutsättningen att Hemliga Markus kan vara äkta, förklara i vilken utsträckning Hemliga Markus kan kasta ljus över samverkan och kamp mellan kristendomssamhället och den kristna gnosticismen i Alexandria under 100-talet.

Rau hänvisar till Charles Hedrick och det dödläge denne beskriver i sin artikel från 2003.

Charles Hedrick

Charles Hedrick

Rau anser inte att detta dödläge ännu har övervunnits. Han bekräftar också det uppenbara, att så länge originalet inte är tillgängligt går det varken att bevisa att brevet är falskt eller äkta.

Rau fortsätter med bakgrundsinformationen om hur Morton Smith gjorde sin upptäckt i munklostret Mar Saba år 1958, och hur han presenterade sitt fynd. Vidare redogör han för de forskare som besökt klostret och patriarkatets bibliotek i Jerusalem på jakt efter Klemensbrevet. Han berättar om Stroumsas redogörelse för sitt, David Flussers och Shlomo Pines’ besök 1976, där de faktiskt själva såg handskriften. Han nämner också Thomas J. Talleys, Charles W. Hedricks och Nikolaos Olympious fruktlösa försök att lokalisera Klemensbrevet. Han nämner inte Willy Rordorfs och James H. Charlesworths besök och det är tydligt att han inte känner till Quentin Quesnells besök i biblioteket i Jerusalem 1983, då han också tilläts att ta de lösa bladen innehållande Klemensbrevet till en “firma” och fotografera dem. (Se min bloggartikel: Det undflyende Klemensbrevet)

Jacob Neusner

Jacob Neusner

Därefter granskar Rau kritikerna av Smith och brevet. Han behandlar Jacob Neusners omsvängning i frågan om brevets äkthet. År 1973 skrev Neusner:

“The discovery itself ranks with Qumran and Nag Hammadi, Masada and the Cairo Geniza, but requires more learning and sheer erudition than all of these together, both in the recognition of what had been found, and in the interpretation and explanation of the meaning of the find“

Senare anklagade Neusner Smith för att ha förfalskat brevet. Rau tycker att det är underligt att det som Neusner 1973 hyllar som en upptäckt som överskuggar fynden i både Qumran och Nag Hammadi, år 1994 har förvandlats till århundradets förfalskning.

Därefter tar sig Rau an Quentin Quesnell. Han skriver att eftersom Quesnell var så skärpt och distanserad, var han troligen också helt övertygad om att Smith förfalskade brevet.

Quesnell beklagar att han inte hade tillgång till själva handskriften och att Smith inte såg till att handskriften blev tillgänglig för undersökning. Rau undrar varför inte Quesnell själv eller andra då besökte klostret, ifall de nu var så angelägna om att undersöka originalet? Han undrar också varför Stroumsa och Flusser så lätt gav upp i sina ansatser att få undersöka bläcket och papperet ordentligt?

Raus uppfattning är att om man gör en noggrann utvärdering så är knappast något enda av Quesnells argument hållbart. Quesnells huvudargument är enligt Rau:

Morton Smith

Morton Smith

1) Ingen utöver Smith har sett handskriften, något vi nu vet är inte sant.

2) Undermåliga foton; med detta är inget argument till stöd för en förfalskning.

3) Möjligheten att med hjälp av Stählins konkordans förfalska Klemensbrevet. Inte heller detta är ett argument till stöd för en förfalskning.

4) Smith hyste liknande uppfattningar som de i brevet. Men enligt Rau är dessa likheter mycket långsökta.

Rau upper också en andra punkt nummer 4. Han säger att dedikationen i Smiths bok ”till den som vet” fortfarande är en olöst gåta.

Denna tillägnan har tolkats som en bekräftelse av Smith på att han förfalskade brevet och att boken var tillägnad den som vet detta.

Om jag får göra en personlig reflexion över detta, så anser jag inte att det är en olöst gåta. Kanske någon tidigare har föreslagit det som jag nu ska föreslå, men jag har åtminstone inte sett någon föreslå det uppenbara.

Smith var tvivels utan gnostiskt influerad. Hur detta i praktiken tog sig uttryck hos Smith är något jag inte vet. Men enbart det faktum att han var intresserad av mysticism och gnosticism borde vara tillräckligt för att förklara uttrycket ”till den som vet”. Det grekiska ordet gnosis (γνῶσις) betyder givetvis kunskap. När en gnostiker erhåller gnosis (upplysning) får han bokstavligt talat kunskap om livet och om sig själv. Gnostikern är ”den som vet” och det borde ligga nära för Smith att tillägna en bok om hemlig kunskap den som vet; det vill säga till gnostikern.

Nästa på tur är Andrew Criddle och dennes statistiska utvärdering av brevet; dvs. hans utvärdering av förhållandet mellan de ord Klemens tidigare använt endast en gång och de han tidigare aldrig använt. Rau erkänner att hans kunskap om statistik är liten men undrar ändå varför Criddle ansåg att just 0-orden och 1-orden var så viktiga? Varför undersökte Criddle inte också 2-orden, 3-orden, 4-orden och 5-orden?

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Därefter tar sig Rau an Bart D. Ehrman. Han noterar att Ehrman är försiktig och uttrycker endast misstanke. Denna misstanke består bland annat av att Klemensbrevet är inskrivet i en bok där de förfalskade Ignatiosbreven för första gången har uteslutits. Ändå leder Ehrmans misstankar enligt Rau till ett komplext scenario. Antingen äger någon redan Vossius’ bok från 1646, läser det som står på dess sista sida och av detta inspireras till att förfalska ett Klemensbrev som denne planterar däri. Eller så har denna person redan bestämt sig för att göra förfalskningen, erinrar sig vad Vossius skrivit och söker reda på och införskaffar ett lämpligt exemplar. Rau anser båda alternativen vara alltför fantastiska för att de ska vara sannolika.

Nästa person som rau granskar är Arthur Darby Nock som ansåg att brevet inte kunde vara äldre än från 300-talet och dessutom var en “mystifiering för mystifieringens skull”.

Robert M. Price

Robert M. Price

Rau tar också upp Robert M. Price, som skrev att Smith “hyste ett illvilligt hat gentemot den kristna religionen, i synnerhet för dess historiska homofobi.” Rau anser det vara långsökt att tro att Smith skulle ha övertygats om att skapa en förfalskning genom att läsa James H. Hunters roman, The Mystery of Mar Saba; eller att Smith skulle ha undertecknat sin egen bok med ”Smith 65“. Rau hävdar att Price arbetar genom att moraliskt misstänkliggöra, varigenom den för en deckare så nödvändiga blandningen av homosexualitet och brott uppstår. Enligt Rau bör Prices bidrag enbart av detta skäl inte tas på allt för stort allvar.

Tilläggas kan att när jag var i kontakt med Robert Price i december 2009 och påpekade de många fel som förekom i hans recension av Stephen Carlsons och Scott Browns båda böcker, lät han meddela att 1) Den information jag lämnade hade framkommit efter att han skrivit sina recensioner.  2) Att han hoppades att jag hade rätt eftersom ”it would serve me better if the Secret Gospel were authentic.”

Rau fortsätter med frågan: “Was spricht für eine Fälschung?“; dvs., vad talar för att brevet är en förfalskning? Han säger att de allra flesta anklagade aldrig Smith öppet för att ha förfalskat brevet. De förde endast fram omständigheter som verkade skumma. Som exempel tar han Ehrman, som i sin “Response to Charles Hedrick’s Stalemate” räknar upp sju omständigheter som gör att man bör vara misstänksam. Rau säger att Ehrmans ståndpunkt visst förefaller rimlig, men att den förlorar sin styrka att övertyga i och med att han räknar upp endast sådant som gör att vi bör tvivla, medan han undanhåller oss de argument som kunde tala för att brevet är äkta.

Enligt Rau kan de argument som förs fram till stöd för att Smith förfalskade brevet reduceras till tre. 1) Smith har inte tillhandahållit själva brevet. 2) Smith har inte förklarat vem ”den som vet” är. 3) Handskriften visar inga spår av att ha en historia av många avskrifter av avskrifter. De två första punkterna saknar enligt Rau bevisstyrka.

Rau fortsätter: “ Was spricht für die Authentizität?“ Han hävdar att fem omständigheter talar för äkthet och emot förfalskning, speciellt emot att Morton Smith skulle ha utfört den.

1) Morton Smiths korrespondens med sin vän Gershom Scholem, vilken visar att Smith under tidens gång ändrade uppfattning flera gånger i frågan om Klemensbrevets innehåll.

2) Dedikationen i Smiths vetenskapliga bok ”Clement of Alexandria”: “This book was written for Arthur Darby Nock and is dedicated to his memory”. Rau anser att Smith på detta sätt ville visa sin vördnad inför en död kollega som anklagat honom för att ha förfalskat Klemensbrevet. Rau anser att detta talar för autenticitet och också att denna omständighet tidigare har förbisetts.

3) Smiths mångåriga engagemang i att undersöka och skriva en omfattande vetenskaplig kommentar över brevet. Rau tycker att det inte föreligger några starka skäl som kan ha motiverat Smith till att lägga ned ett sådant enormt arbete på sin egen förfalskning.

4) Att innehållet i den första Hemliga Markus-passagen inte passar Smiths teorier och att hans tolkning av den inte överensstämmer med dess innehåll. Om han skulle ha förfalskat den, borde han ha kunnat utforma den mer i linje med sina egna uppfattningar.

5) Enligt brevet var Hemliga Markus ett andligt tillägg till ett traditionellt evangelium, en i övrigt okänd litterär form. Förfalskare tenderar snarare att följa ett känt mönster än att uppfinna nya uttrycksformer.

Rau understryker på nytt hur litet av bevis som kan åberopas både till stöd för och emot brevets äkthet. Den aura av misstro som han hänvisar till och som han anser har följt det fascinerande fyndet redan från begynnelsen, tenderar att utöva en attraktion på alla. Detta skapar en risk för att ”bevis” framställs.

Eftersom vi inte kan underöka bläcket och papperet – och Rau fruktar att brevet för evigt är försvunnet – kan vi inte veta om brevet är äkta eller förfalskat. Ändå är vi enligt Rau skyldiga att tolka texten som om den förmedlar en forntida Jesustradition från Klemens’ hemtrakter.

I mitt blogginlägg Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet? förmedlade jag samma uppfattning. Om vi kan utföra denna omfattande exegetik på Q, som vi inte har någon yttre bekräftelse på att det har funnits, varför skulle vi då inte kunna göra detsamma på Hemliga Markus?

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

Rau vänder sig därefter mot Stephen C. Carlson. Detta utgör det i särklass mest omfångsrika avsnittet. Rau undrar om man verkligen måste instämma i Larry W. Hurtados gränslösa entusiasm. I förordet till Carlsons bok The Gospel Hoax talar Hurtado om ett ”kraftfullt slag” gentemot brevets äkthet, en argumentation som är ”övertygande, avgörande, praktiskt taget oemotsägligt”. Rau anser att man inte behöver instämma i denna gränslösa entusiasm.

Denna del är den klart mest giftiga delen av Raus genomgång. Efter att ha behandlat Carlsons metodik, undrar han om hans ironisering över Carlsons metodik gör Carlson rättvisa? Han säger sig dock vara benägen att tro att den av Carlson ertappade förfalskaren blott är en 2000-talskonstruktion sprungen ur en juristtränad persons fantasi.

Rau fortsätter därefter med att behandla ”bedragaren M. Flintis”. Jag har behandlat detta ämne tidigare i min artikel ”M. Madiotes”-argumentet. Märkligt nog hänvisar Rau inte till Browns and Pantucks artikel Morton Smith as M. Madiotes, som utkom redan 2008. Han hänvisar endast till Scott Browns uppgift i Factualizing the Folklore att Allan Pantuck kommer att offentliggöra två dokument som visar att Carlson felaktigt tillskrev den övre handstilen M. Madiotes. Kanske skrev Rau detta före 2010.

Ovetskapen om det som Pantuck och Brown redogör för i artikeln, gör att Rau saknar de avgörande verktygen för att blottlägga Carlsons misstag. Ändå lyckas han göra många insiktsfulla iakttagelser. Bland annat undrar han hur det kan komma sig att Stephen Carlson nöjde sig med att undersöka den beskurna bilden av MS22 som Smith publicerade? Varför kom mannen som så kraftfullt insisterade på att vi skulle söka efter konkreta bevis, inte på idén att åka till Jerusalem och själv underöka den handskrift som han i så hög grad förlitar sig på? Jag anser att frågan är högst berättigad, med tanke på att Carlson på grund av denna underlåtelse gjorde flera avgörande misstag.

Rau vänder sig sedan mot Carlsons handskriftsanalys. Liksom gällande Madiotes är han också ovetande om de senaste genombrotten inom detta område, till vilka också jag har bidragit. (Se Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros och Tremors, or Just an Optical Illusion?). Han har heller inte med Venetia Anastasopoulous utvärdering i vilken hon hävdar att det är mycket osannolikt att Smith skulle ha kunnat förfalska brevet.

Trots Raus ovetskap om allt detta ställer han likväl många av de relevanta kritiska frågor som jag i mitt blogginlägg (Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare?) ansåg att många forskare inte har ställt sig. Exempelvis påpekar Rau det uppenbara i att Carlson för det mesta endast påstod sig ha sett tecken på skakningar o.d. men att de små lågupplösta bilderna som han publicerade i sin bok inte är av den kvaliteten att det går att se det som Carlson sade sig ha upptäckt.

Också jag ställde samma fråga och undrade hur så många kunde låta sig ”övertygas” av Carlsons påståenden att dessa tecken fanns i texten, då de omöjligen själva kunnat konstatera det? Eftersom Carlson inte var någon auktoritet, vare sig som NT-forskare, eller som handskriftsexpert, kan det rimligen inte ha rört sig om att de förlitade sig på hans auktoritet. Den enda rimliga slutsatsen är därför att Carlsons slutsatser var i linje med det många önskade skulle vara sant och att de som lät sig övertygas av Carlson gjorde det just därför att han sade sig ha upptäckt det som de innerst inne önskade skulle vara sant.

Rau fortsätter med Morton Salt Goldsmith och alla de ledtrådar Smith enligt Carlson har lämnat efter sig för oss att upptäcka. Rau medger att trots att han upprepade gånger läst om detta, svindlar tanken inför alla de outgrundliga ledtrådar som Smith sägs ha lagt ut längs spåret för oss att följa. Rau finner Salt-Goldsmith-bekännelsen vara alltför fantastisk för att övertyga.

Rau diskuterar också Smiths påstådda homosexualitet, men jag avstår från här att klampa runt i det träsket.

I sin sammanfattning betonar Rau ytterligare en gång att endast genom att undersöka det faktiska dokumentet, finns också möjlighet att vi kan avgöra om brevet är äkta eller ej. Det finns faktiskt så litet bevis att inget säkert kan sägas:

“Es ist wenig, was gegen, und wenig, was für die Authentizität des Briefauszuges von Clemens von Alexandrien an Theodoros auf die Waagschale gelegt werden kann, darunter nichts Spektakuläres und nichts, was die Sache entscheidet, zumal die Gesichtspunkte der einen Seite die der anderen nicht neutralisieren. Solange eine Untersuchung des Manuskripts im Blick auf Feder, Tinte und Schrift nicht möglich ist – ich fürchte: für immer – und keine neuen Argumente vorgebracht werden können, empfiehlt es sich deshalb, den Text so zu interpretieren, als ob er ein antikes Dokument aus dem Umkreis des Clemens von Alexandrien wäre.”

Förmodligen är det så att man tycker olika bra om ett verk beroende på hur väl författarens åsikter överensstämmer med ens egna. Jag kan bara säga att jag mycket uppskattade Eckhard Raus Weder gefälscht noch authentisch?

Roger Viklund, 2010-08-26

Andrew Criddles statistiska undersökning av ordfrekvensen i Klemensbrevet

År 1995 publicerade Andrew Criddle artikeln On the Mar Saba Letter Attributed to Clement of Alexandria, JECS 3.2, 1995, 215–220. I denna prövade han en statistisk modell utformad för att bedöma sannolikheten för att en viss text är skriven av en viss författare. Detta anser jag vara en av de starkaste och samtligt mest svårbedömda invändningarna som har gjorts mot Klemensbrevets äkthet.

Metoden går ut på att räkna förekomsten av dels helt nya ord som den berörda författaren aldrig tidigare använt (hädanefter: 0-ord), dels sådana ord som denne tidigare använt men då endast en gång (hädanefter: 1-ord) och där den nya användningen gör att författaren nu använt ordet mer än en gång. Enligt denna modell bör förhållandet mellan 1-orden och 0-orden förbli ungefär detsamma även sedan ytterligare texter förts till författarens bevarade litteratur.

Underlaget till studien är Otto Stählins sammanställning över Klemens’ ordbruk i Clemens Alexandrinus, som utkom år 1936. Flera har framhållit att om Klemensbrevet verkligen är förfalskat måste den förfalskningen ha gjorts efter år 1936 eftersom endast genom att ha tillgång till denna konkordans eller ordlista synes det ha varit möjligt att åstadkomma en så pass perfekt förfalskning. Criddle hävdar i sin studie att brevet är för perfekt genom att det statistiskt sett innehåller för många 1-ord och för få 0-ord, mot vad man kunde förvänta sig och att detta tyder på att någon valt ord ur Stählins sammanställning och därmed plockat för många 1-ord och använt för få 0-ord.

Stählins arbete är ett mycket omfattande verk på över 800 packade boksidor. Jag har frågat Criddle och han har då uppgivit att han i Stählins verk plockat ut 1295 ord som Klemens använt i de verk som tillskrivs honom (Se: FRDB). Av alla ord Klemens använt förekommer naturligtvis de vanliga orden många hundra gånger. Men här talar vi alltså bara om antalet olika ord som använts. Av de 1295 ord (från sannolikt fler än 10 000) som Criddle plockade ut räknade han till 484 som Klemens använt vid endast ett tillfälle. Ifall man nu delar 484 med 1295 får man resultatet 0,3737, eller i runda tal 37,5 % = 3/8; det vill säga relationen mellan de ord som används bara en gång och de ord som används mer än en gång av Klemens i alla hans verk. Criddle räknar alltså med ett förhållande på 3 till 8.

Jag har kontrollerat Criddles uppgifter, dock utan att göra det fullständigt. Jag har kontrollerat siffrorna genom att räkna alla ord på sidouppslagen 202-3, 232-3, 262-3, 302-3, 332-3 och så vidare upp ”till 802-3, totalt 38 sidor. Dessa sidor innehåller 632 ord, varav 267 är 1-ord. Criddles underlag var visserligen dubbelt så stort (1295 ord) som mitt (632 ord), ändå är underlaget så pass stort att avvikelsen synes onormalt stor – då 267/632 = 0,422, alltså 42,2 % mot Criddles 37,4 %. Jag är inte säker på vad detta egentligen innebär, om det har någon betydelse alls, eftersom ju högre procenttal desto mer avviker Klemensbrevet från det förväntade. Dessutom är det mycket svårt att veta vilka ord man ska räkna och vilka man inte ska räkna, eftersom samma ord ofta har många betydelser. Hos Stählin är sådana ord listade i underavdelningar och jag har inte tagit med dessa i beräkningen. Om också de ska ingå blir det fler ord och också fler 1-ord. Detta är ett stort problem i studien, eftersom alla som arbetar med språk känner till att det är mycket svårt att avgöra vad som ska räknas som ord och vad som inte ska räknas som ord, utan kanske som en sammansättning. Är återvända ett eller två ord (vända åter)? Är SAS ett ord?

I vilket fall ser beräkningsgrunden ut som följer. Om vi har 1000 ord av Klemens och 375 av dessa är 1-ord och ytterligare text tillkommer ska fortfarande förhållandet 375/1000 bibehållas. Låt säga att 8 nya ord tillkommer. Då ökar den totala ordmassan till 1008 samtidigt som också 1-orden ökar med 8 (såvida nu inga av de nya orden var dubbletter, alltså 2-ord) till 383 ord (375 + 8). Men 383/1008 ger ett högre värde och för att bibehålla samma förhållande (37,5) måste 1-orden minska med 5 till 378 (375 + 8 – 5 = 378). Det betyder att om förhållandet 375/1000 ska bibehållas måste det för varje 8 nya ord tillkomma 5 stycken 1-ord (378/1008 = 375/1000 = 0,375).

Klemensbrevet innehåller enligt Criddle 4 ord som är helt nya, alltså 0-ord. Det borde då statistiskt sett ha funnits 2,5 stycken 1-ord, medan det finns 9. Förhållandet är 4/9, medan det borde ha varit 8/5. Man kan alltså säga att det är 3,6 gånger för många 1-ord i förhållande till 0-ord.

År 2009 publicerades en artikel där två matematiker undersökte Criddles studie (Andrew R. Solow & Woollcott K. Smith, A Statistical Problem Concerning the Mar Saba Letter, The American Statistician. August 1, 2009, 63(3): 254-257). I stort sett kan man säga att de bekräftar riktigheten i Criddles beräkningar, men väcker vissa tvivel om andra frågor. Bland annat undrar de över: “whether or not the decision to focus on the number of 1-words preceded the observation that they are in surplus”. De säger att detta “is not clear. If it did not, then this presents a substantial problem in interpreting these results.” De ville också veta det totala antalet ord i Stählins verk och hur Criddle gjort urvalet (på 1295 ord), allt för att kunna bedöma relevansen av hans resultat.

Jag uppskattar antalet ord till cirka 10 500 olika ord (oräknat ordens ytterligare betydelser). Resultatet får jag genom att dividera 632 ord med de 38 sidorna jag nyttjade, vilket ger ett genomsnitt på 16,6 ord/sida. Eftersom den del av Stählins verk som innehåller ordlistan är 632 sidor lång innebär det 632 x 16,6 = 10 511 ord.

Även Morton Smith bestämde antalet 1-ord och 0-ord, men fick ett annat resultat, vilket visar svårigheten med att bestämma vad som är ett ord och vad som inte är ett ord.  Dessutom är grekiskan otymplig då språket är uppbyggt på att orden utökas med både förled, instopp och efterled för att uttrycka olika aspekter, genus, etc. Ibland kan ett ord nästan säga detsamma som en kort mening och vad är då ett ord?

Vidare måste man ju utesluta alla ord i Klemensbrevet där Klemens citerar ur annat. Exempelvis kan inget av citaten från Markusevangeliet ingå, då detta måste ses som ”Markus’ språk” och inte Klemens’. Klemens har emellertid också med kanske ett tiotal andra citat ur främst Bibeln, men även från Filon från Alexandria, så detta måste likaledes elimineras. Problemet med allt detta är att Klemens sällan citerar rakt av utan väver in citaten – och ibland bara ungefärligt – i sina egna meningar, och hur gör man då för att utesluta rätt ord? Dessutom undrar jag hur Stählins eget urval ser ut? Är citaten bortplockade även där? Det är när man börjar nysta i dessa detaljer som man inser hur omöjligt det är att göra detta exakt, framför allt med en författare som Klemens som så fritt lånar från andra och det mest hela tiden.

Andrew Criddle räknar med fyra 0-ord, med undantag för προσπορεύονται, som kommer från Mark 10:35. Här är dessa fyra (dock inte i deras grundform):


Av dessa används ἀπέρατον två gånger, och kommer därför inte utgöra ett nytt 1-ord, men väl ett 2-ord.

Smith listar utöver dessa fyra också ἀναιδστατα och μηχανώντων som 0-ord. Criddle räknar μηχανώντων som ett 1-ord eftersom han uppenbarligen gör en annan tolkning av vad som ska räknas som ett ord.

Criddle plockar ut 9 stycken 1-ord, med undantag av Ἰεριχὼ (Jeriko) som kommer från Mk 10:46:


Utöver dessa 9 listar Smith ytterligare fyra 1-ord (om jag utesluter μωρίας från Ordspråk 26:5 och Σατανᾶ från Upp 2:24):


På det stora hela kan man dock säga att Criddles studie är korrekt genomförd, frågan är dock hur relevant den är?

Följande invändningar kan göras:

1)      Svårigheten att bestämma vad som är ett ord och vad som inte är ett ord. Med så få ord att laborera med blir en avvikelse på några få ord avgörande.

2)      Inget sägs om antalet ord, endast förhållandet, som ska vara 5/8. Men det är stor skillnad på att om vi förväntar oss 50 st. 1-ord och 80 st. 0-ord, mot 5 st. 1-ord och 8 st. 0-ord eller kanske 0,5 st. 1-ord och 0,8 st. 0-ord. Ju fler ord desto säkrare resultat och motsatt då, ju färre desto osäkrare.

3)      Brevet är mycket kort och hur säkra kan vi vara på att statistiken då slår rätt? Walter M. Shandruk har i en studie, Statistics and Hapax Legomena in the Mar Saba Letter, använt samma metod på andra korta texter (Paulus’ brev och Filons skrifter)  med likartat resultat – nämligen kraftiga individuella avvikelser på korta texter.

4)      Med tanke på textmassans begränsning, de utvalda ordens fåtalighet och därmed bristande underlag, i kombination med avsaknad av jämförande studier på andra korta brev, gör det statistiska underlaget svagt och det kan därmed knappast ses som statistiskt säkerställt?

5)      All övrig bevarad litteratur av Klemens består av böcker. Detta brev är det enda bevarade brevet av Klemens. Kan vi förvänta oss att Klemens är lika formell i ett brev som i en bok och att hans ordval i hans böcker är direkt jämförbara med det han använder i ett brev? Det är till och med rimligt att man i ett brev lånar uttryck som man använt i sina böcker och därför lättare upprepar det man tidigare sagt och får fler 1-ord och färre 0-ord.

6)      Det råder dessutom osäkerhet om huruvida något eller några av de få bevarade verken av Klemens verkligen skrivits av Klemens själv. Dessa ingår trots allt i Stählins ordlista och om böcker som inte skrivits av honom ingår i denna sammanställning ändrar det helt grunden för Criddles beräkningar.

7)      Man kan också ifrågasätta vissa ord i sig. Exempelvis använder Klemens ordet ἱεροφαντικὴν (hierofantisk) när han beskriver Jesus hierofantiska undervisning. Detta är ett 1-ord, ett ord som Klemens använt vid ett ytterligare tillfälle och därmed ett ord som späder på uppfattningen att brevet inte är skrivet av Klemens. Men man kan fråga sig vilket annat ord som finns att tillgå om man just ska beskriva en hierofantisk undervisning? Detta att ett brev handlar om ett visst ämne styr valet av ord. Skriver man om den svenska politiken kanske det inte är underligt att man använder ett ord som regering.

8)      Jag föreställer mig att det omöjligen kan vara så att ett förhållande som 37,5 % nya ord är en statisk faktor, så som Criddle och modellen förutsätter. Efterhand som allt fler ord används måste rimligen antalet nya ord avta. Och då det finns fler ord använda borde också fler 1-ord finnas och ”risken” för upprepning av dessa öka. Rimligen borde förhållandet följa en så kallade gaussisk kurva och därmed uppvisa olika procentsatser mellan 1-ord och 0-ord beroende på den totala textmassans omfång.

9)      Modellen är faktiskt testad på Shakespeares verk. Där lät man testa den på 7 verk av William Shakespeare. Resultatet blev att fyra av dessa sju inte skulle vara skrivna av Shakespeare och det inkluderade två om vilka det råder konsensus att de är skrivna av Shakespeare. (Ronald Thisted & Bradley Efron, Did Shakespeare Write a Newly-Discovered Poem? Biometrika 74, 1987: 445–55) Thisted och Efron drog slutsatsen att tester som baserar sig på förekomsten av ord som tidigare aldrig använts eller använts endast en gång, inte var tillförlitliga. (451)

Roger Viklund, 2010-08-04

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

I ett försök att bringa jämvikt i min kritik tänkte jag föra fram ett exempel på en forskare som har en mer balanserad och nyanserad syn på Hemliga Markusevangeliet (HM). Bart Ehrman är en känd kritiker av Klemensbrevet och HM. Han skriver:

”I am not willing to say that Smith … forged the letter of Clement which he claimed to discover. My reasons should be obvious. As soon as I say that I am certain he did so, those pages cut from the back will turn up, someone will test the ink, and it will be from the eighteenth century!

But maybe Smith forged it. – – –

Or maybe this is a genuine letter by Clement of Alexandria, and there really were different versions of the Gospel of Mark available in ancient Alexandria, one of which was lost until modern times, when it was uncovered, in part, in an ancient letter in an ancient library of an ancient monastery.” (Bart D, Ehrman, Lost Christianities: the battles for scripture and the faiths we never knew, 2003, s. 89)

Ehrman skrev detta år 2003 och innan Carlson hade framfört sina teorier. Jag är inte säker på vilken inställning Ehrman har i dag. I vilket fall har han inte trätt fram och påtalat att hans ”elev”, Stephen Carlson, hade fel i sin hanskriftsanalys.

Ehrmans behandling av HM är på det hela taget balanserad för att komma från en kritiker. Det finns dock en uppseendeväckande detalj där det är svårt att förstå hur Ehrman resonerar. I kapitel 4 av Lost Christianities gör Ehrman ett uttalande med anledning av den studie som Andrew Criddle företagit och publicerat år 1995 i Journal of Early Christian Studies. Ehrman skriver:

“… why is it that, on the other hand, the vocabulary and writing style of this document are so much like Clement? One impressive study, in fact, has shown that this letter of Clement is more like Clement than Clement ever is. That may sound odd at first, so I should explain how it works. Suppose you have a friend who uses the word awesome a lot, and you want to impersonate her. It may turn out that if you were actually to count, she uses the term awesome, say, once every three hundred words. But when you imitate her, you use it once every fifty words so that anyone accustomed to hearing her speak will recognize this as one of her characteristic words and think, “Yes, sounds just like her.” What we have here is a similar phenomenon: There is too much that is like Clement in this short letter, more than could be expected in any passage of comparable length elsewhere in Clement.” (Bart D. Ehrman, Lost Christianities: The Battles for Scripture and the Faiths We Never Knew, s. 85–86)

Det intressanta med detta uttalande av Ehrman, hänger samman med hur Criddle genomförde sin studie av Klemens’ brev till Theodoros. Han räknade nämligen antalet ord i brevet som Klemens tidigare aldrig använt i någon av sina andra skrifter och de ord i brevet som förekom endast en gång i den övriga Klemenslitteraturen. Sedan delade han dessa båda antal med varandra och fick fram en kvot vilken han i sin tur jämförde med vad man skulle förvänta sig av ett nytt äkta Klemensbrev. Enligt Criddle fanns det i det korta brevet statistiskt sett för många ord som tidigare förekommit endast en gång i Klemens bevarade litteratur och för få ord som Klemens tidigare aldrig använt. Detta skulle enligt Criddle kunna tyda på att brevet var förfalskat av någon som sökt genom den sammanställning av Klemens’ ordbruk som gjordes 1936 och därmed använt för få helt nya ord.

Oavsett metoden och resultatet av den studien, är Ehrmans kommentar en aning lustig. Han hävdar alltså att det finns för mycket som är likt Klemens i Klemensbrevet. Stephen C. Carlson är inne på samma linje, nämligen att brevet är skrivet i en ”hyper-Clementine style” och vidare talar han om ”the excessively Clementine nature of Theodore.”

Men Criddle tittade som sagt endast på de ord som förekommit en enda gång och de som aldrig förekommit alls tidigare. Hur kan Ehrman och Carlson av detta dra slutsatsen att det är för mycket Klemens i Klemensbrevet? Vilka av de ord som aldrig förekommit och som förekommit endast en gång tidigare är det i så fall för många av?

Som en sista fundering. I Klemensbrevet finns totalt 9 ord som Klemens tidigare använt vid ett enda tillfälle och 4 ord som han aldrig tidigare använt (i det bevarade materialet). Enligt Criddle borde förhållandet ha varit ungefär det omvända, då 5 använda en gång och 8 helt nya. Man kunde kanske prova detta också på Testimonium Flavianum hos Josefus, även om stycket egentligen är alldeles för kort för statistiska studier av detta slag. Jag vet inte hur många ord i TF som förekommer endast en gång hos Josefus, men uppenbarligen finns inga ”nya” ord i TF utöver ordet ”Kristus” (om man förutsätter att ordet också är tillagt i Jakobpassagen). Men detta är ändå nästan diskvalificerat eftersom personens ”namn” måste användas om man skriver om en viss person. Borde det inte statistiskt sett ha funnits åtminstone ett till nytt ord i TF om Josefus själv hade skrivit stycket?

Roger Viklund, 2010-08-03