En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 2

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 2: Fyra handskriftsanalyser

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 2: Four Handwriting Analyses

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 2: Fyra handskriftsanalyser

Fram till i dag har fyra handskriftsanalyser av Klemens’ brev till Theodoros utförts. Av dessa fyra har vi i denna artikel fokuserat på tre som gjorts mellan åren 2005 och 2011 av Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou, and Agamemnon Tselikas. Stephen C. Carlsons analys har vi redan tidigare behandlat i artikeln ”Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore”, i Vigiliae Christianae 67 (2013): 235–247 och tillgänglig online här. Jag har också själv avhandlat detta tidigare i online-artikeln ”Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis”.

scarlson2

Stephen C. Carlson

Eftersom brevet från början inte fanns tillgängligt för undersökning och senare försvann (förstördes, förlades eller tappades bort?) lades inget större fokus på den skrivna texten. Experterna syntes eniga om att skriften överensstämde med den handstil som var rådande på 1700-talet inom det grekiska klosterväsendet, och därför nöjde sig de flesta också med att så var fallet. Men allt detta skulle ändras i och med att Stephen Carlson år 2005 utkom med sin  bok The Gospel Hoax, där den dåvarande upphovsrättsadvokaten Carlson (numera forskarassistenten med inriktning på Nya testamentet i den romersk-katolska världen) försökte bevisa att Morton Smith själv hade skrivit brevet. Carlson gjorde där också en analys av handstilen med de tryckta bilderna som förekom i Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark som underlag. Just därför kom också den första kritiken mot Carlson att rikta sig mot hans handskriftsanalys och tre ytterligare analyser har till dags dato följt.

scott_g_brown

Scott G. Brown

Den första av dessa tre gjordes av Scott G. Brown som i flera artiklar och på punkt efter punkt ifrågasatte Carlsons slutsatser. Enligt Brown saknade Carlson nödvändig träning och utbildning för att bedriva jämförande handstilsundersökning och underlät han att ta hänsyn till sådana omständigheter som är avgörande för att utmönstra förfalskningar, som att jämförande material måste användas i analysen. Brown menade att Carlsons metodik var felaktig och att han dessutom underlät att uppmärksamma de tecken som tyder på äkthet. Det gäller exempelvis förekomsten av naturliga variationer i utformandet av bokstäverna. När Carlson jämfört handstilen i brevet med Smiths handstil och funnit likheter som tyder på att Smith var den som förfalskade brevet, menar Brown i en studie att där i stället förekommer många skillnader. Dessa skillnader menade Brown var helt avgörande för att bedöma om texten är äkta eller ej, emedan det är skillnaderna och inte eventuella likheter som är det viktiga vid bedömningen av huruvida en viss text är skriven av en viss person eller inte. Vidare menade Brown i samarbete med Allan Pantuck att Carlson farit med vilseledande information vad gäller en rapport skriven av den utbildade handskriftsexperten Julie C. Edison som Carlson hade konsulterat och där han valt att återge endast de delar av hennes utlåtande som stödde hans tes och beskära hennes brev på de delar som talade emot hans tes. Pantuck och Brown kontaktade henne och fick hela hennes utlåtandet (också vi kontaktade henne och fick ta del av hennes brev). Det visade sig att Edison aldrig bedömt Carlsons analys bara hans metod, vilken hon dessutom kritiserat, och att hon därtill inte kunde grekiska. Se också min artikel Skakningarna som kom av sig.

VeAn

Venetia Anastasopoulou

År 2009 lät Biblical Archaeology Review kontraktera två grekiska handskriftsexperter vilka var för sig skulle undersöka handskriften med jämförande material från Smith själv när denne skrev på grekiska. De hade till sitt förfogande handskrivna texter från perioden 1951 till 1984, inklusive Smiths egen transkription av brevet. Venetia Anastasopoulou är Forensic eller Questioned document examiner, vad som på svenska kan benämnas handstilsundersökare eller dokumentundersökare. Hon är således en person som arbetar med jämförande handstilsundersökningar och tränad för att avgöra om två texter är skrivna av samma person eller inte (se NFC). Hon menade att …

”[h]ela skriften ger uttryck för frihet, spontanitet och konstnärligt kunnande. Den visar också prov på en skicklig kalligrafi av en välutbildad och tränad skribent som använder språket effektivt för att uttrycka sina tankar”.

Enligt Anastasopoulou går Morton Smiths sätt att skriva grekiska att likna vid en students. Han skriver långsamt med möda och bokstav för bokstav utan någon större variation. Anastasopoulou ansåg att det med stor sannolikhet gick att slå fast att Morton Smith inte ägt tillräcklig förmåga för att kunna skriva brevet. Hon menade att den skrivna texten genomgående var konsekvent utförd och att de vanliga tecknen på förfalskning, som dålig kvalitet i linjerna eller i handens rörelse, saknades.

Tselikas3

Agamemnon Tselikas

Paleografen Agamemnon Tselikas kom till den motsatta slutsatsen, nämligen att brevet är en förfalskning och att sannolikt Smith själv förfalskat det. Han menade sig ha upptäckt 17 fel begångna av författaren, fel som en person som Klemens med grekiska som modersmål inte skulle begå, och ytterligare 11 misstag begångna av kopisten av texten. På 19 ställen fann han bokstäver med ”helt främmande eller konstiga och oregelbundna former” och i motsats till Anastasopoulou ansåg han att linjerna i bokstäverna inte var sammanhängande, kontinuerliga, och att detta berodde på att den som skrivit texten inte rört handen snabbt och spontant. Tselikas menade att Smith hade skrivit brevet och att denne använt vissa handskrifter från ett kloster i Kefalinia som förebild och imiterat skriften. Som jag har tagit upp i ett tidigare inlägg  (Smith did not photograph the manuscripts which Tselikas believes Smith used as a model for both imitating the Greek handwriting and learning how to make ink) visade Allan Pantuck att Smith dock aldrig fotograferade dessa handskrifter.

evans2

Craig A. Evans

Följaktligen finns fyra analyser gjorda av fyra personer där två anser att brevet är en förfalskning och två att det är äkta. Denna omständighet har lett till att flera forskare förkastar analyserna helt med motiveringen att de inte kan ge svar på frågan om brevet är äkta. Exempelvis fokuserar Francis Watson på helt andra saker för att kunna visa att Smith förfalskade brevet, medan Craig Evans bedömer Carlsons, Anastasopoulous och Tselikas’ undersökningar som tre likvärdiga undersökningar. Han berör över huvud taget inte Browns undersökning, men tar i stället med Edison (den expert Carlson rådfrågade men som inte gjorde någon bedömning av brevets äkthet) i ekvationen och får därmed tre experter mot en till fördel för att det rör sig om en förfalskning. Peter Jeffery medger att Anastasopoulous studie gör det svårt att hävda att Smith skrivit brevet själv, men menar att han då kan ha haft hjälp med den saken och underkänner dessutom hennes studie utifrån skäl som visar på hans okunnighet om de metoder som ligger till grund för jämförande handstilsundersökningar.

jeffery2

Peter Jeffery

Vi menar att det finns två huvudsakliga anledningar till bibelforskarnas skenbara förvirring i detta fall. För det första är det inte allmänt känt att handstilsanalys och paleografi är två skilda områden av expertis. För det andra representerar Carlsons så prisade studie inget av dessa båda kompetensområden. Hans studie lider av ett grundläggande fel eftersom den utfördes på de tryckta reproduktionerna av brevet som återfinns i Smiths bok. Dessa bilder var helt olämpliga att grunda en studie på eftersom de i sig ger upphov till en optisk synvilla som framkallar de tecken han tyckte sig se på att skriften var förfalskad. Studerar man i stället inskanningar gjorda från fotografierna av brevet försvinner de tecken på förfalskning som Carlson trodde sig ha sett.

Vi menar att Carlsons felaktiga metodik i kombination med hans brist på erfarenhet och träning kan förklara skillnaden mellan hans och Anastasopoulous slutsatser. Anastasopoulou, som tränad expert inom detta forskningsfält, hade också tillgång till samma högupplösta bilder som vi studerat. Som ett tillägg till denna artikel kan nämnas att Anastasopoulou, efter att ha läst ett utkast av vår artikel, i ett e-brev den 14 juni 2012 skrev att hon fick svar på sina frågor om Carlsons slutsatser, vilka hon tidigare inte kunde förstå.

Men innan det går att dra någon slutsats om handstilens äkthet måste de skilda omdömena av Anastasopoulou och Tselikas utvärderas. Anastasopoulous rapport har fått två sorters kritiska bemötanden. Dels har forskare ifrågasatt enskilda detaljer i den, dels har de ifrågasatt hela disciplinen med jämförande handstilsundersökningar. Därför har vi gjort en historisk översikt av detta forskningsområde. Frågan som gäller är denna: om handstilsundersökare jämför två texter för att bedöma om de är skrivna av två personer eller av endast en, eller om de försöker avgöra om en handstil är naturlig eller imiterande, talar vi då om en vetenskap i marginalen eller om seriös forskning? Detta kommer att tas upp i nästa inlägg.

Roger Viklund, 2016-10-17

Annonser

Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination

I have (with permission) uploaded Scott G. Brown’s and Allan J. Pantuck’s 2010 article, “Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination”. The pdf-file has disappeared from the Internet and was not accessible anywhere else.

The HTML-text is available though on Timo S, Paananen’s blog at http://salainenevankelista.blogspot.se/2010/04/stephen-carlsons-questionable.html

The address to the pdf-file is https://rogerviklund.files.wordpress.com/2014/03/brown-pantuck-2010.pdf

“Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore” in Vigiliae Christianae

VCFinally my and Timo S. Paananen’s peer reviewed article on the handwriting in Clement’s Letter to Theodore is out. It is published in Vigiliae Christianae, which claims to be the “leading journal in its field”. The correct title ought to be: “R. Viklund, T.S. Paananen, Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore, Vigiliae Christianae 67 (2013), 235-247”.

Abstract

This article discusses Morton Smith’s famous manuscript find, Clement’s Letter to Theodore (including the so-called Secret Gospel of Mark), and critically assesses Stephen C. Carlson’s study of its handwriting (2005). Carlson’s analysis is found to be wanting due to line screen distortion introduced by the halftone reproduction process in the images he used. We conclude that the script in the manuscript of Clement’s Letter to Theodore lacks all and any kind of “signs of forgery”.

The content resembles that of the on-line article I wrote in December 2009: “Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis”, published on my web site here, and in a shorter post on Timo Paananen’s blog here. Now, those who have rejected the implications of the fact that the images Carlson used for his study seem to have been the direct cause of the so-called tremors, with the argument that the information did not come from a reliable source, will have to find other arguments.

Roger Viklund, 2013-06-06

Craig Evans’ take on Secret Mark critically examined: Part Four

Craig Evans’ take on Secret Mark critically examined:
Part One
Part Two
Part Three 
Part Four

Craig A. Evans

In three consecutive blog-posts, I have dealt with the argument Craig Evans considers to be the strongest in showing that Morton Smith forged the Clement letter. According to Evans, Morton Smith showed before he found the Clement letter interest in certain themes which are found in the letter. I find Evans’ assertiveness to be unsupported.

There are however many other arguments presented by Evans which he believes lend strength to the forgery hypothesis. Some have been so thoroughly refuted before, that I leave them aside for the time being. But Evans makes at least a few points regarding Stephen Carlson and the handwriting issue which I cannot resist to comment upon.

Let me quote a lengthy passage from Evans’ paper under the headline “Disputed Science”:

The debate over handwriting analysis requires a few comments. In his 2005 publication Stephen Carlson, assisted by a professional handwriting expert, concluded that Morton Smith penned the three pages of Greek text found at the back of the seventeenth-century edition of the letters of Ignatius. Other scholars have challenged these findings. Dismissing Carlson’s analysis, Hershel Shanks asked two Greek-speaking handwriting experts to compare samples of Smith’s Greek with the Greek of the Mar Saba find. One expert concluded that Smith did not write the Clementine letter. The other expert concluded that he did. The former submitted a written report, which Shanks has posted on the Biblical Archaeology Society web page. The latter expert has not yet submitted a written report. The appeal to native Greek-speakers has not resolved the controversy.

Although Carlson does not regard himself as a handwriting expert per se, his expertise in evaluating documents, as well as procuring assistance and expert advice, should not be quickly dismissed (as I think Shanks has done). Novum Testamentum, a highly respected international journal devoted to the critical study of the New Testament, recently published an article, in which Carlson’s conclusion that “Archaic Mark” (Greek NT ms 2427 = Chicago ms 972) is a modern forgery has been vindicated. This manuscript, written on what at one time was believed to be 14th century parchment, deceived the likes of Edgar Goodspeed, Ernest Cadman Colwell, Kirsopp Lake, and Kurt and Barbara Aland, scholars well versed in ancient Greek manuscripts and hands. “Archaic Mark,” under the number 2427, appears in the list of miniscules in the two standard critical editions of the Greek New Testament. In these editions it is dated to the 14th century, evidently on the basis of the presumed age of the parchment, as well as the paleography. Carlson, however, concluded that although the parchment is old, perhaps dating to the 14th or 15th century, the handwriting is modern and the forger, who imitated 14th century Greek penmanship remarkably well, used Philipp Buttmann’s 1860 edition of the Greek New Testament as his base text. As reported in the recent issue of Novum Testamentum, scientific testing has confirmed Carlson’s conclusion. The ink was found to contain a chemical that was not in use prior to 1874 and Carbon 14 has dated the parchment to the 16th century. It is now believed that the manuscript was produced in the early 20th century. Once again handwriting analysis was at best uncertain. Internal considerations, including evidence of anachronism, pointed to forgery. Scientific testing provided confirmation.

The essential arguments made by Evans in this attempt to rescue Carlson’s handwriting analysis are:

1)      Stephen Carlson concluded based on the handwriting that Morton Smith penned the Clement letter.

2)      He was assisted in his conclusion by a professional handwriting expert.

3)      Carlson’s analysis should not so easily be dismissed since Carlson managed to correctly claim that the so-called Archaic Mark is a modern forgery.

4)      By comparing samples of Smith’s Greek with the Greek of the Mar Saba find, two Greek-speaking handwriting experts came to opposite conclusions. One expert concluded that Smith did write the letter and the other that he did not.

But Evans is ill-informed. It has for a long time now been known that the “evidence” Carlson relied upon when suggesting that the letters were drawn rather than written and that all kinds of signs of forgery could be seen in the document, like tremors and ink blobs, all were due to the poor images he used. When these printed images in Morton Smith’s book were heavily magnified, they gave rise to optical illusions which misled Carlson into believing that the scribe’s hand shook because of slow writing. Se my articles Tremors, or Just an Optical Illusion? and Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros. Besides, Carlson was at the time a patent attorney with no experience or training in the field of questioned document examination.

Evans also tries to strengthen Carlson’s conclusion by saying that he was assisted in his conclusion by a professional handwriting expert. This was for sure what Carlson said himself, but later it turned out that he had misled everybody by withholding vital information regarding this professional handwriting expert by the name of Julie C. Edison. Already in April 2010 Scott G. Brown and Allan J. Pantuck consulted Edison and she gave an entirely different description of her contribution. Brown and Pantuck presented their results in the article Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination, and they summarize their findings as such:

The people who read Edison’s letter on the internet [published by Carlson] would have been far less impressed had they known that Carlson’s consultant is unable to read Greek, that she met with him for only a few hours, that they looked exclusively at halftone reproductions of Smith’s photographs, that she disavows having expressed an opinion on the manuscript’s authenticity, and that her positive comments were prefaced by the “most important” observation that the absence of “known standards” in Carlson’s analysis violates one of the “fundamentals” of forgery detection. Clearly he hoped that this letter would discourage concerns about the objectivity, validity, and competence of his handwriting analysis, but now that we know the omitted contents and the manner in which he suppressed them, he has ultimately made us more dubious about these things than ever.

It is not hard to imagine that a handwriting analysis by a properly qualified questioned document examiner would look very different from what we see in The Gospel Hoax.

Could Evans really be unaware of this? He is after all acting as an expert on Secret Mark and that Edison did not support Carlson’s assertion has been known for one and a half year now. Or could it be that Evans is careless with the facts in the same way as he was in Fabricating Jesus, where he wrote that not only did Edison assist Carlson in analyzing the “color” photographs, but “experts [emphasize mine] in the science of the detection of forgeries [were given] the opportunity to analyze the handwriting of the document and compare it with samples of the handwriting of the late Professor Smith?”[1]

Evans made the same kind of statement in Lee Strobel’s book The Case for the real Jesus:

Carlson, a well-regarded patent attorney and amateur biblical scholar, thoroughly investigated the case, bringing in handwriting experts, and writing The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark in 2005.

“What’s your opinion about the authenticity of the letter?” I asked.

Evans’s answer was dramatic: “I think the clues really lead to the conclusion that the letter is a hoax and that Smith is almost certainly the hoaxer.” – – –

When experts examined the magnified photos of the text, they could see what they call ‘forger’s tremor,’ where the text isn’t really written, but instead it’s being drawn by a forger in an attempt to deceive. There are shaky lines, pen-lifts in the middle of strokes—all kinds of indications that this was forged. (Se my article: One Thousand and One Untruths: How Reliable Is the Account of Secret Mark by Lee Strobel and Craig Evans?)

Once again there were according to Evans experts involved, when in fact at that time no expert at all had evaluated the handwriting; not even the one Carlson said had validated his results.

Evans is trying to support his view that the letter is a forgery by referring to distinguished scholars who also believe that the letter is a forgery. He for example says that the “Harvard alumnus and distinguished scholar of Gnosticism Birger Pearson stated that he now believes the Clementine letter to be a hoax”. Pearson expressed his view on this issue in 2008 in “The Secret Gospel of Mark: A 20th Century Forgery,” Interdisciplinary Journal of Research on Religion 4 (2008), article 6, pp. 1–14.

But in 2009, after reading my articles on Carlson’s flawed methods for examining the handwriting, Pearson wrote the following:

“I read the Viklund pieces with considerable interest. It is curious that Carlson didn’t avail himself of the color photos. Anyway, I agree with Viklund when he says that the only way we can finally know whether Smith forged the letter is to find the actual manuscript, and subject the ink to scientific analysis.” Published by Stephan Huller at Birger Pearson Says It Best – ”It is curious that Carlson didn’t avail himself of the color photos”)

Also this Evans seems to be unaware of. Be that as it may, Evans is not taking into account the fact that Carlson based his study on inferior images which misled him (Carlson has not made any official comments on the issue of the handwriting since I published my articles; he has consequently chosen not to reply to the criticism) and that Edison was neither qualified to provide an opinion on this text, nor did she do that.

Point 3, that Carlson’s analysis should not so easily be dismissed since he correctly managed to claim that the so-called Archaic Mark is a modern forgery, is in itself a remarkable attempt to save Carlson’s so-called handwriting analysis. Actually, the issue of Archaic Mark has nothing whatsoever to do with the question of Carlson’s analysis of the handwriting of the Clement letter. Stephen Carlson may be an intelligent person, a brilliant scholar who has made brilliant discoveries. Still, he was wrong in his handwriting evaluation since he based it on erroneous photographs (i.e. printed images) and he misled everybody by presenting Edison’s letter cropped so that it appeared as if she supported his analysis. It does not matter if he is right on the issue of Archaic Mark or even if Secret Mark is a forgery. His conclusions are still flawed since they are based on incorrect observations – no matter how vigorously Evans is defending him and telling us not to dismiss his handwriting analysis so easily.

Evans is correct in saying that the two Greek-speaking handwriting experts came to the opposite conclusions when it came to deciding if Smith had written the text or not. Yet he says that one of the experts, i.e. Agamemnon Tselikas, “has not yet submitted a written report”. This Tselikas did in May this year and the paper by Evans was presented at the Toronto conference a month earlier.

It is though not entirely correct that they came to different conclusions by comparing samples of Smith’s Greek with the Greek of the Mar Saba find. Venetia Anastasopoulou did compare the writing of the Clement letter to a number of examples of Smith’s Greek handwriting, and she came to the conclusion that based on the presented material, Morton Smith most probably did not write the Clement letter. Agamemnon Tselikas did not make such a thorough evaluation by comparing the handwriting, but mainly evaluated the writing in itself. He could not find anyone from Mar Saba with that particular hand and based on how some of the letters were drawn he did not think that it was written by a Greek-speaking monk. He therefore suggested that the letter is a forgery, and for other reasons (which to me seem quite obscure) he concluded that the most likely forger was Smith. When it came to the issue of Smith’s handwriting, Tselikas only made this conclusion:

A comparison of the handwriting of the Greek letters of Morton Smith with the handwriting of Clement’s letter can not give significant evidence that Morton Smith is the scribe, and this because as imitation, certainly the scribe of the letter would not use the own personal style. Nevertheless, some factors point to Morton Smith.

Tselikas then presents six comparative examples which are far from identical. Although I of course cannot challenge Tselikas’ expertise, I do find his conclusions to be quite extraordinary. He is saying that you cannot get any significant evidence by comparing the handwriting of the Clement letter with that of Morton Smith since an impersonator would not write in his own personal style. But is not this what a questioned document examiner to a certain degree of probability is supposed to decide by comparing an allegedly forged text to that of other handwriting samples?

Evans summarizes this issue by writing:

Where does this leave us with regard to Smith’s Mar Saba find? With uncertain and conflicting handwriting analysis. Carlson and two handwriting experts, one English-speaking and one Greek-speaking, think Smith wrote the document in question. Another Greek-speaking handwriting expert thinks he did not. Which conclusion is correct?

But the fact is that there has only been one handwriting analysis done in which Smith’s own handwriting has been thoroughly compared to that of the letter, and that analysis showed it to be highly unlikely that Smith could have written the text. Carlson’s analysis should be entirely dismissed because he is not a trained expert and besides made his analysis on distorted images. Edison should also be dismissed, since she is not qualified to evaluate Greek text and did not even analyze the text. Tselikas’ judgment is of course valid. But when it comes to deciding if Smith could have written the Clement letter in his own hand, also Tselikas fails to make (or refrains from making) any serious contribution since he has not presented an in depth analysis based on a comparison between the Clement letter and Smith’s Greek writing.

Roger Viklund, 2011-09-15


[1] Craig A. Evans, Fabricating Jesus: How Modern Scholars Distort the Gospels (Downers Grove: Inter-Varsity, (2006), p. 95.

Refuting ”The Gospel Hoax”

As I said in my previous post Why this homosexual reading of Secret Mark? I intended to publish the reply I made at “Jesus Mysteries” to Jake Jones IV’s summary of Stephen Carlson’s The Gospel Hoax. I have elaborated a bit more on that reply and also made it a bit less polemic, but as it covers most of Carlson’s book my intention has never been to make an in depth formal examination of every argument he presents. The list published by Jake Jones IV was his summary and I will comment upon that summary, point by point. Some arguments I will elaborate more in detail, other I will just make some short comments upon. I will first present Carlson’s arguments (as summarised by Jake Jones) set in blue and my comments beneath set in black.

1. Theodore and Secret Mark reflect the sexual mores of the 1950’s rather than the 200’s.

In my opinion, neither the letter to Theodoros, nor Secret Mark, reflects any sexuality. No matter what people say, that is merely an interpretation of the text. Let us study what the text actually says (the translation is Morton Smith’s own).

After Jesus has raised the youth (Lazarus), “the youth, looking upon him, loved him and began to beseech him that he might be with him.“ To be with someone would in the ancient world not be synonymous with dating in modern terms, but more in line with joining or following someone. And the Greek word translated as “loved” is ἠγάπησεν. Agapaô means ”felt love for” and is normally used in a ”Platonic sense” to feel affection or true love and is not to be confused with ἔρως (erôs), the more sexual attraction. Remember that the same word agapaô also is used in John 11:5 when Jesus is said to love “Martha, and her sister, and Lazarus” (ἠγάπα δὲ ὁ Ἰησοῦς τὴν Μάρθαν καὶ τὴν ἀδελφὴν αὐτῆς καὶ τὸν Λάζαρον). And it is obvious that the youth in Secret Mark is the same person as Lazarus in John 11.

“And after six days Jesus told him what to do and in the evening the youth comes to him, wearing a linen cloth over his naked body.” Again, I believe that many people are fooled by the translation. To wear something over your naked body is NOT to be naked. In Swedish the correct translation would be “på sin bara kropp”, i.e. “on his bare body”. The focus is not on the nudeness, but instead on the fact that there are no other clothes beneath. You could say that he wore his shirt on his bare body and the only thing that this means is that he had no undershirt. I don’t know how this is expressed in other languages, but in Swedish it could hardly be expressed as “he wore his shirt on his naked body” (han bar skjortan utanpå sin nakna kropp) only “on his bare body” (på sin bara kropp). The focus is not on the nudeness but on the fact that wears only a pure “linen cloth”.

“And he remained with him that night, for Jesus taught him the mystery of the kingdom of God. And thence, arising, he returned to the other side of the Jordan.” Again the translation “remained with him that night” or “stayed with him that night” is a modern expressions which often means that people sleep with each other. Also Eckhard Rau says that in modern terms this is perceived as “spend the night with as ‚to copulate with casually’“. (see my REVIEW: Weder gefälscht noch authentisch? By Eckhard Rau.) Stephen Huller compares it to the “Rolling Stones ‘Let’s Spend the Night Together”.

One should also remember Mark 14:51–52: “there followed him a certain young man, having a linen cloth cast about [his] naked [body] … [a]nd he left the linen cloth, and fled from them naked.” Further there could not possibly be anything sexual about the fact that “Jesus taught him the mystery of the kingdom of God” since in Mark 4:11 also the other disciples “is given to know the mystery of the kingdom of God”.

As I said in my previous post Why this homosexual reading of Secret Mark? I cannot see why people believe this has anything to do with homosexuality or sexuality at all; especially when you realise that this story hardly is based on any historic event.

2. Morton Smith was a life long bachelor, and as far as we know, he was gay. Thus Smith would have a personal interest in attitudes about homosexuality in the 1950’s.

Morton Smith

Morton Smith

Apart from Morton Smith actually being a bachelor, there is no proof that he was gay. In fact we have two witnesses to the contrary as Morton Smith seems to have been dating women. Of course some people said that he was homosexual and there seems to have been a lot of gossiping. I prefer not to listen to gossip. It could be that he remained a bachelor all his life because of his disappointment with the outcome of his love affairs. And even if he was gay, why would that suggest that he was a “criminal”? Are we living in the Middle Ages, where homosexuality was considered a crime and would lead to Smith committing this “crime”? I see no reason at all to suspect someone for being a criminal, or for that matter being immoral, just because he is homosexual.

Those who read Swedish can also se my blog post: Förtalet av Morton Smith som en illvillig homosexuell bedragare.

3. There is zero evidence for the antiquity of Secret Mark other than Morton Smith’s discovery.

Papyrus Egerton 2, fragment 1

It is true that there is no evidence for the antiquity of Secret Mark other than Morton Smith’s discovery. But if it would be a criterion that a text necessarily needs to be testified for in antiquity in order to be genuine, this would mean that we already know of every scripture that ever existed. There is also no evidence for Q (if one believes in Q) or the Egerton gospel (until its discovery last century). One must realize that the absolute majority of all texts in the Antiquity has been lost.

4. According to SC, Morton Smith never stated unambiguously that he discovered Secret Mark at Mar Saba. Such descriptions are always carefully guarded by conditionals. Such “weasel wording” is evidence of Smith trying to convey a false impression while avoiding a lie in the technical sense.

Per Beskow

That Smith never stated unambiguously that he discovered Secret Mark at Mar Saba, I find to be just semantics. Smith was seized with fury against those who accused him of forgery and was hypersensitive to any suggestion in this direction, something that Per Beskow found out when Smith threatened Beskow’s publisher to sue him for a gigantic sum if he would publish a book in which Beskow only pointed to the possibility of a forgery (see my article: Per Beskow and the Elusive MS over at Timo S. Paananen’s blog).

5. Morton Smith was well qualified to perpetuate such a hoax.

a. In 1955 Smith had published an analysis of a commentary on GMark

b. Morton Smith had an intimate knowledge of monastic libraries, particularly Mar Saba which he had visited previously.

c. Morton Smith had inspected, photographed, and transcribed dozens of Greek manuscripts, many of which he dated to the 18th century.

d. While at Drew, Smith had become interested in the Philosophumena of Hippolytus, which includes a discussion of the Carpocratians.

e. Smith, in March 1958, published an article, ”Image of God”, that cited Clement of Alexandria four times.

Of course Smith was a very knowledgeable scholar, but I don’t think people in general realise what it would take to accomplish a forgery like this letter in the 1950’s. Smith was a “document hunter”. He visited many monasteries during several travels and did then catalogue ancient books in those monasteries. Then of course Smith was just that kind of person we would expect to make a find like this one. Only those who searched for ancient manuscripts could possibly find such manuscripts. Helmut Koester tells us that he spent some time with Smith (a week), helping him to decipher the letter, and came to realize that Smith did have problems to understand the letter and could not even properly decipher the difficult Greek handwriting of the letter.

Helmut Koester

“Obviously, a forger would not have had the problems that Morton was struggling with. Or Morton Smith was an accomplished actor and I a complete fool.” (Helmut Koester, Was Morton Smith a Great Thespian and I a Complete Fool? Biblical Archaeology Review, Nov/Dec 2009)

What is it worth that a Biblical scholar like Smith “cited Clement of Alexandria four times”, or that he was interested in a text where the Carpocratians were discussed? What Biblical scholar has not quoted Clement or read about the Carpocratians? It takes a lot more to make a forgery of this “size” than having studied a certain subject.

6. Smith’s authentication of the manuscript by ten colleagues to “about 1750, plus or minus about fifty years” is inadequate. (pages 23-25).

a. The experts never saw the original document.

b. We don’t know if the experts saw photographs or photostats.

c. We don’t know how much time was spent by each respective college.

d. The results are filtered through Smith. We do not know if he understood them correctly, or if any qualifications were expressed.

e. Most of the experts were consulted orally, so we have no record of what was said.

f. They were simply asked to date the hand. This is entirely too informal.

g. The possibility of forgery and suspicious details was inquired upon after the documents were inspected. In fact, the wording used by Smith may indicate that only a single expert was asked about a hoax.

h. There is no evidence that the ten colleagues were provided with any comparison documents.

i. Smith did not deem it necessary to itemize the replies. This amounts then to nothing more than hearsay by a possible hoaxer.

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas

On the other hand no one has said that the writing does not look like it is written during the early or the middle of the 18th century. The only objection seems to come from Agamemnon Tselikas, who on the other hand still has not published anything on this subject and who admits that the writing looks like an early 18th century hand. I would also say that the differences between the handwriting of the Cephalonia MSS (which Tselikas believes that Smith imitated and of which I have only seen very poor images) and the handwriting of the Mar Saba letter, are significant. If someone tried to copy that hand he or she did a very poor job.

On top of this we also have Venetia Anastasopoulou’s verdict; that dismisses Smith as the one who wrote the letter and says this:

“The whole writing shows freedom, spontaneity and artistic flair. It also shows a skillful penmanship of a well educated and trained writer who uses the language effectively in expressing his thoughts” (see her Handwriting Examination).

She also states that the letter …

“is written in a natural and spontaneous way and in my opinion, does not have such indications so to make us think of a suspicious writing” (see Can a Document in Itself Reveal a Forgery?).

7. The Letter to Theodore containing Secret Mark was not forged flawlessly. It shows ample evidence of being a forgery.

a. Blunt ends
b. Pen lifts
c. Retouching
d. Shaky lines
e. Forger’s tremor

This now belongs to the past. Carlson’s handwriting analyse has failed every criterion. He says that the letter shows signs of forgery by blunt ends, pen lifts, retouching, shaky lines and forger’s tremor. But he was wrong, yet managed to deceive many scholars into believing this. All of these “signs” which Carlson spotted was not in the writing but an effect of the line screen that was used when the images were printed in Morton Smith’s book. If Carlson had consulted the original photos instead of the printed copies, he would not have found those signs. I did show this already in 2009 (see my article: Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis) and Carlson has not yet even commented upon this (or anything else). Since a couple of years he is totally silent and he even declined BAR’s invitation to respond to Scott Brown.

Also Scott Brown in the second part of his new article called My Thoughts on the Analysis by Stephen Carlson,  showed why Carlson was mistaken:

“By comparing enlargements of the halftone images with enlargements made from the original photographs, it becomes obvious that the halftone apparatus misrepresents the line quality of the handwriting, producing artifacts such as disconnections, blobs, and corrugated or stepped lines that resemble pen lifts, hesitations, and forger’s tremor.”

8. SC identities Theodore and Secret Mark to be written in the same hand, photographed and published by Morton Smith, assigned number 22 in Smith’s catalog (pages 42-43). Smith dates the first hand, not to the 18th century, but confidently to the 20th century, and attributes it to M. Madiotes — the ”bald swindler”. Smith was folically impaired, so this is a confession.

The so-called M. Madiotes argument is another total disaster in Carlson’s attempt to accuse Smith of forgery. Carlson was wrong on every aspect as he had totally misunderstood what is in the text. In 2008 Allan Pantuck and Scott Brown published hitherto unknown material from Smith’s literary remains, in the article Morton Smith as M. Madiotes: Stephen Carlson’s Attribution of Secret Mark to a Bald Swindler.

First of all, MS 22 is not a text written by one person, but a set of short texts written by several people. Secondly, the text that Carlson claims is written in the same hand as the Clement letter is not written in the same hand, but in a markedly different one, yet still a characteristically eighteenth-century handwriting. Thirdly, Smith had not dated this text to the twentieth century. He had not dated it at all, nor commented on it. Fourthly, the text is not signed by M. Madiotes. It is not signed at all. That is because the text supposedly written by M. Madiotes is a different hand on the same page. Fifthly, the text said to be by M. Madiotes is written in a different style and upside down in relation to the text Carlson assumed was written by M. Madiotes. Whoever wrote this, wrote nothing apart from the name (his name?). Sixthly, it was therefore only the name that Smith dated to the twentieth century. The text that Carlson mistakenly thought that Smith attributed to M. Madiotes is in contrast written in typical eighteenth century handwriting. All in all, so to speak, six errors of fact! Besides, the name probably was not even Madiotes. Smith probably made a mistake in reading the faint name, which seems to have been M. Modestos.

For those who read Swedish there is an article that I wrote called ”M. Madiotes”-argumentet, which is based on Pantuck’s and Brown’s discovery and where I also added some extra material for comparison.

9. Theodore begins with a sphragis, ”From the letters of the most holy Clement, the author of the Stromateis.” This is evidence of a forgery. See pages 54-56 of The Gospel Hoax.

A so-called sphragis (Greek: σφραγίς) is a seal of authenticity. Carlson suggests that the letter contains information that was not necessary to know for the receiver of the letter and therefore was added by a forger to make the letter look authentic. The first line of the letter does not begin with a sphragis, and neither did Carlson say that it did. The first line is a headline added later to identify the letter. The letter could have been part of a larger collection, as we know that there existed such a collection of letters by Clement at Mar Saba in the early eight century.

Carlson instead claimed that that the alluding to Clement’s condemnation of the Carpocratians (which was already known) is a sphragis, and so also the information that the secret gospel was still being kept in Alexandria (according to Carlson an unnecessary detail if Clement was still in Alexandria). Carlson also sees the quoting of the long passage from Secret Mark with the exact information of where it was placed, as an unnecessary detail only meant for the modern reader.

Scott G. Brown

Scott Brown does however show that Clement on other occasions do quote a text in its entirety when he believes that the text was distorted and then also gives the “correct” interpretation of the text. (Scott G. Brown, The Letter to Theodore: Stephen Carlson’s Case against Clement’s Authorship, JECS 16:4, 2008).

Jeff Jay on the other hand chose to compares Clement’s letter to other ancient letters. His conclusion:

“The letter to Theodore is plausible in light of letter writing in the late second or early third century and has tight generic coherence in form, content, and function.” (Jeff Jay, A New Look at the Epistolary Framework of the Secret Gospel of Mark, JECS 16:4, 2008, p. 597).

10. SC gives credit to Andrew Criddle (p. xv) who identified that Theodore is hyper-Clementine (a deliberate imitation of Clementine’s style).

Although Carlson does misrepresent what Criddle actually said in his statistical study of the letter, Criddle’s objection still is interesting, yet far from conclusive. Criddle counted the words never before used by Clement and the words he only used once before. The ratio he got from dividing these figures were then compared to an expected ratio. In Criddles study there were too many words which Clement used only once before and too few which were never before used by Clement. The ratio was 4/9 whereas it according to Criddle should have been 8/5. But this could not possibly make the letter hyper-Clementine, because one cannot say that the words Clement never used or previously used only once are words which are typical for Clement – quite the contrary. Andrew Criddle’s study was called On the Mar Saba Letter Attributed to Clement of Alexandria, JECS 3.2, 1995, 215–220. For those who read Swedish I have evaluated Criddles study at Andrew Criddles statistiska undersökning av ordfrekvensen i Klemensbrevet.

But when the same method as the one Criddle used on “To Theodoros” was used on Shakespeare, the results were not particularly impressive. The test was done on 7 of William Shakespeare’s plays, and the result of this test was that 4 of these 7 were not written by Shakespeare. That also included 2 plays of which consensus say that they are indeed written by Shakespeare. (Scott G. Brown, The Letter to Theodore: Stephen Carlson’s Case against Clement’s Authorship, JECS 16:4, 2008. He refers to Ronald Thisted, Bradley Efron, Did Shakespeare Write a Newly-Discovered Poem? Biometrika 74, 1987, 445–455)

11. A work of Christian fiction, entitled The Mystery of Mar Saba, by James H. Hunter, was originally published in 1940 but frequently reprinted afterwards. The story revolved around the discovery of a revolutionary, ancient text in the monastery of Mar Saba that turned out to be a forgery (the Gospel Hoax, page 19). The forgery in the book is discovered by a scholar while he was cataloguing the manuscripts there. The Mystery of Mar Saba mentions the rolling away of stones and of linen clothing. It appears that Morton Smith modelled his hoax on the book.

The similarities between Smith’s discovery and James Hogg Hunter’s novel from 1940 are just imaginary similarities. The purported similarity between The Clement letter and Hunter’s novel is based on mathematically flawed statistics. You need to take into account every other novel that has been written before 1958, because if you start by looking for a novel with a content that resembles the Clement letter and its discovery, the chance of finding one that shares some similarities rapidly increases with the number of books you put into the calculation. If you’re allowed to use the whole world literature with its vast number of novels counted in hundreds of thousand or perhaps millions, the chance of finding a novel which at least superficially resembles the finding of Clement’s letter, seems to be fairly high.

Further you have to take into account that they both are, and are relying upon, Gospel material, and therefore are bound to show similarities. Further the purported similarity that both are forgeries made at Mar Saba is not to be dealt with in a statistical analysis, since the suggestion that The Clement letter actually is a forgery cannot be part of any parallels when in fact this very issue is the thing that is proposed and therefore the object of the investigation. If that is put into the calculation, it will be part of a circular reasoning. The question we should ask ourselves is if we were to take any event in modern history and tried to find a novel written before that event with a content that resembles it, would we likely come up with a parallel?

Francis Watson

Francis Watson

As Francis Watson in the article, Beyond Suspicion: on the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark (JTS 61, 2010, 128-170), further elaborates on these purported similarities, and since I have already examined some of his claims, I chose to direct my critique at Watson instead of Carlson in this point onwards; although the critique is valid also for Carlson.

After Francis Watson has summarized the plot of Hunter’s novel, he says: “Thus far, the parallel with Smith’s Mar Saba discovery is intriguing but inexact.” Yes, because the only real similarity he presents is the place of Mar Saba, where of course you could make a discovery of this magnitude and also a place you easily would chose in a novel for the same reason. And there is no similarity that both documents are forged (as he suggests), since we do not know that To Theodoros is forged and as I said, one cannot simply assume that and use this as evidence when the actual issue is whether or not it is forged. If so it is a circular reasoning.

Then of course it was no secret that most manuscripts had been carried off to Jerusalem and that Morton Smith therefore would not have had any great expectations to make a major discovery. Watson writes that the “Nicodemus fragment and the letter to Theodore are discovered in similar circumstances narrated in similar language.” But what kinds of parallels are there really when Watson in Hunter’s novel finds that Sir William Bracebridge at a meeting back in London uses the word reconciled, while Smith wrote that he was reconciling himself; both to something negative, yet expressed differently? Really far-fetched! If you search for these kinds of similarities, you are bound to find some. Besides, there really are no “similar circumstances”.

Watson also claims that the “two Mar Saba discoveries are … similar in content.” To show this he says that in both cases a “short but sensational excerpt of an early text is discovered”. Now seriously, this is really generally expressed. What else could they find? In Smith’s case he did find many non-sensational finds and this one was the sensational one. Are we then to suppose that he forged it because of this? Or shall we believe that he was inspired by Hunter to produce a sensational text?

Further Watson claims that the discovery was made “together with a text or texts dating from the second century (manuscripts of Hermas and Barnabas, and of the letter to Theodore, respectively).” This is not entirely correct. It is (as far as I can see) never said in the novel that The Shepherd of Hermas and The Epistle of Barnabas are from the second century and as you probably all know, they could be from the first century. In the novel there are three separate documents, one for each book; and the third, The Shred of Nicodemus, is dated to the first century. This Shred of Nicodemus is never said to be “short” and is for sure no excerpt from a letter of Clement. So The Shred of Nicodemus is not short, not necessarily found together with a text or texts dating from the second century and there are separate documents found. The Mar Saba letter on the other hand is only one letter, with two short excerpts from Secret Mark and the letter could well have been written by Clement in the third century.

But the real problem lies in the causality. We are supposed to believe that Smith read a poor apologetic spy novel, got inspired to make a forgery in a similar fashion, which includes having a similar name as the Chief of the London police, Lord Moreton, a minor character being introduced late in the story, then started to study different fields in order to acquire the competence needed for the task. He then managed to get permission to visit Mar Saba, in spite of their restrictions, in order to plant his forgery. As I understand it Smith was given a special permission as a personal gesture to catalogue books at Mar Saba. What are the odds that someone being inspired by a novel to make a forgery at Mar Saba, also would get permission to examine manuscripts at Mar Saba? Because, one needs to assume that this was the causality in this context.

I would say that the only reasonable influence by the book on Smith, would be if he saw the title and came up with the idea to make a forgery and plant it at Mar Saba, as he was planning on going there anyway. But then he just as easily could have come up with that idea for a number of other reasons.

12. Bart Ehrman noted the significant humor of Theodore being found into the flyleaves of Epistolae genuinae S. Ignatii Martyris, Isaac Voss, 1646. This is ironic because the book concerns itself with forgeries. (page 20).

Vossius’ book was the first edition where the “forged” letters of Ignatius were excluded. Further at the end of the book Vossius also comments upon interpolations found in the Epistle of Barnabas. The next page was then the previous blank page onto which the first page of the Clement letter was inscribed. Ehrman saw it as ironic that the letter found by Smith was inscribed in a book which concerned itself with forgeries.

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

This is really hard to refute, as there is nothing substantial involved in the claim made by Ehrman. Sure it might seem intriguing that the letter was inscribed in this particular book – but only if also Clement’s letter to Theodoros is a forgery and its author decided to leave an ironic clue behind. As I said previously, since we have no proof that the letter is a forgery; there is no connection between someone dealing with forgeries and the Clement letter. Besides, I guess that most editions of ancient authors’ collected works also deals with the issue of authenticity. And if the letter would have been inscribed in another book, I am sure that it would deal with something else which also could be made to look suspicious – if you are out looking for clues – being a “clue hunter”. Ehrman himself is cautious not to make too much out of this, and I think that this is wise.

13. SC identifies within Secret Mark support for Morton Smith’s own previous works.

a. The coupling of ”the mystery of the kingdom of God” with a forbidden sexual relationship supports Smith’s earlier linkage in 1951 of Mark 4:11 with forbidden sexual relationships (page 81).
b. The similarity of Secret Mark to the Lazarus story in GJohn supports Smith’s 1955 contention that Mark used a ”source with Johannine traits”.

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

Carlson claims that Smith coupled “the mystery of the kingdom of God” with a forbidden sexual relationship already in 1951 as he linked Clement to both Mark 4:11 and T Hagigah 2.1 and thereby to a forbidden sexual relationship. But Smith never made that link. The only link that can be found is in the notes which say:

*  Hagigah 2.1 and parallels.

** Cf. Clement of Alexandria, Strom. 1.1.13–14 etc.

Mark 4:11 is not mentioned here. Smith only compares the rabbinic conception of the throne of God to Clement’s secrecy. The forbidden sexual relation is missing. The only link is two consecutive footnotes, and really, how much can one make out of that? After all Smith was a scholar who dealt with Christianity. What can we make out of the fact that he a few times referred to Clement, a few times quoted from the gospel of Mark?

I believe this has been thoroughly refuted by Scott Brown in his article Factualizing the Folklore: Stephen Carlson’s Case against Morton Smith (Harvard Theological Review 99:0303, 291-327). In order for Carlson’s assertion to be valid, both Hagigah 2:1 and The letter of Clement 1:12 should be about forbidden sexual relations and Smith have intended to make such a connection. But this was not the case. I just settle for quoting what Smith actually wrote:

“Further, I think the passage in Sifre on Deut. to have been based on the fact that an important part of primitive Christianity was a secret doctrine which was revealed only to trusted members. Such a doctrine is suggested by the words put in the mouth of Jesus, speaking to his disciples: “To you is given the mystery of the kingdom of God, but to those outside all things are in parables, that they may surely see and not perceive,” etc. And Paul himself wrote in 1 Cor. 2.1–6 “and I, coming to you, brethren, came not proclaiming the testimony of God in lofty words or wisdom . . . that your faith might not be in the wisdom of men, but in the power of God. But we speak wisdom among the perfect, and a wisdom not of this age . . . but we speak the wisdom of God in a mystery.” A similar distinction was recognized by the Tannaïm between material suitable for public teaching and that reserved for secret teaching, as we learn from Hagigah T 2.1 (233): “The (passages of the Old Testament dealing with) forbidden sexual relationships are not to be expounded to three (at a time,) but may be expounded to two; and the account of creation not to two, but it may be expounded to a single hearer; and (Ezekiel’s vision of) the chariot may not be expounded to a single hearer unless he be learned in the Law and of good understanding.” (Morton Smith, Tannaitic Parallels to the Gospels, 1951, s. 155–156)

Again, those who can manage Swedish can always read my more thorough evaluation of this in Är Klemensbrevet designat för att spegla Morton Smiths föreställningar?

14. SC notes that apparently free flowing salt adulterated by adding another ingredient is an anachronism. See page 60.

a. ”Morton” salt is considered a confession. (This could be a mere coincidence). However, if this is true, then Secret Mark is salted with clues.

According to Carlson the letter’s reference to the teaching on salt losing its savor, is premised on an image of mixing table salt with an adulterant that changes its flavor. This should be another of those clues which Carlson claims that Smith left to show that it was he who forged the text. Carlson writes: “For salt to be mixed with such an adulterant, it would have to be loose and free-flowing, but free-flowing salt is a modern invention.” It thereby would be an anachronism and since Morton Salt Company was the first ever to make free-flowing salt, Morton Salt of course is just a pseudonym for Morton Smith. But in order to make this assumption, Carlson of course needs to claim that Clement actually wrote about mixing salt with an adulterant (or mixing it at all). And the text does not say so. It says that “the true things” which the Carpocratians speaks of – not the salt – are mixed with inventions. It never says that the salt is mixed with anything, and so the clue is no clue at all. Then of course this is a quote from the Bible and contrary to Carlson’s statement, salt could be mixed with other ingredients. This Kyle Smith showed beyond doubt in his article ‘Mixed with Inventions’: Salt and Metaphor in Secret Mark. He writes:

Hershel Shanks

Hershel Shanks

“Salt could be (and was) both mixed and adulterated in antiquity, and to suggest that salt could not be mixed unless it is free-flowing salt with anti-caking agents added to it is belied by numerous ancient and modern references.”

And Hershel Shanks strengthened this by quoting from the Talmud, where it is said that salt can be mixed with other ingredients. He says: “In antiquity salt was regularly mixed with other substances.” (Hershel Shanks, Restoring a Dead Scholar’s Reputation, Biblical Archaeology Review, November/December 2009, 60.

15. According to SC, M.Smith also buries a reference to ”Smith” in the commentary on the text, Jeremiah 28:17. This is also considered a confession. (This could also be a coincidence).

Carlson’s claims that Smith apart from leaving the clue of the salt in Morton Salt company, also buried a reference to “Smith” in the commentary on the text, Jeremiah 28:17 from LXX (= Hebr. 10:14) where it is said that “every person is made dull from knowledge … because they have cast false things, there is no breath in them.” But, according to Carlson, “the linkage to Matthew 5:13’s use of ‘cast out’ works only in English, not in Greek.” Then Carlson suggests that Smith associated two words in English which in the original Greek has no connection. However, Smith never translated the Greek from Jeremiah. The translation was presented by Carlson. And there is nothing that shows that Smith ever made a connection between the “cast false things” in Jeremiah and the “cast out” in Matthew.

Scott Brown dealt with this in his article Factualizing the Folklore: Stephen Carlson’s Case against Morton Smith (Harvard Theological Review 99:0303, 291-327), and summarizes the issue in these words:

“Since the only commonality Carlson could perceive between Matt 5:13b and the quotation from Jeremiah was the verb ‘cast’ in his own English translation, Carlson deduced that Smith made an unthinkable exegetical error.
“Apparently Carlson did not consider the possibility that the parallelism with Matt 5:13b exists not in the words Smith quoted from Jeremiah but in the continuation of this verse indicated by “(and ff)” at the end of Smith’s quotation. …
“In other words, the parallels Smith perceived involved not only the context of the Greek words that he quoted from Matthew and Luke but also the context of the Greek words he quoted from Jeremiah. It had nothing to do with the English word ‘cast.’”

16. Theodore and Secret Mark are almost too good to be true.

a. The cliff hanger right at the end is extemely convinient. If any more was revealed about Clement’s alleged secret gnostic doctrine, the harder it would be to defend.
b. Jesus is so gay that no only is it said he loves the youth and the youth loves him, but he will have nothing to do with three women.

I do not know how to refute a statement that the letter and Secret Mark are almost too good to be true. I do not know what Carlson means with the word “good”. The cliff hanger at the end is strange, but as Charlie Hedrick puts it in an email to me: “It really is not possible to know why the letter ends where it does—unless you happened to be there at the time of the writing/copying”. It is therefore impossible to know why it ended just as the true interpretation was about to be revealed. Yet, if we are to believe what the letter says, the true interpretation was only meant to be given to the initiated ones, and if someone (Clement, Theodoros or their friends) decided to save the letter for posterity, then it is reasonable that the true interpretation was cut off from the letter so that those not worthy would not get hold of this interpretation.

That Jesus would be so gay that not only is it said he loves the youth and the youth loves him, but he will have nothing to do with three women, I do find to be rather comical, and I chose not to refute it since it basically is “irrefutable”, yet funny.

Roger Viklund, 2011-01-30

Venetia Anastasopoulou: Kan ett dokument i sig avslöja en förfalskning?

VeAn

Venetia Anastasopoulou

Genom Stephan Hullers blogg (här) blev jag uppmärksammad på att Venetia Anastasopoulou utöver att sammanställa sin rapport, där hon påvisar det osannolika i att Morton Smith förfalskade Klemensbrevet (se mitt inlägg: Anastasopoulous undersökning av Morton Smiths förmåga att förfalska Hemliga Markus), också har skrivit en text där hon förklarar hur man kan avslöja om en text är äkta eller ej. Hennes utläggning från 22/7 i år finns att läsa här.

Jag gjorde en snabböversättning av hela hennes text, då jag misstänker att en text på svenska kan vara att föredra för oss svenskar inom ett område som troligen är obekant för de flesta:

Venetia Anastasopoulou: Kan ett dokument i sig avslöja en förfalskning?

Det finns mycket att säga i frågan om ”ett dokument i sig kan, eller inte kan, avslöja en förfalskning.”

Skriften i sin helhet talar till den som granskar skriften, och dennes tränade öga kommer att uppfatta dess signaler vad gäller rytm och spontanitet. Det finns utmärkande egenskaper som talar för att en handstil är äkta eller att det finns skäl att misstänka den, men man bör alltid ha i åtanke att dessa särmärken bara är indikationer som också kan finnas i en äkta handstil. Man får inte glömma att metoden med att jämföra [texten med en äkta text, är den som] leder oss till en slutsats om skriften är äkta eller inte.

Om den äkta skriften kan rent generellt sägas att den:

  • är naturligt och obekymrat skriven
  • har en god linjekvalitet
  • har bra tryckmönster
  • är snabbt skriven eller mer noggrant i en oavbruten rörelse
  • är enhetlig inom sig själv
  • har god rytm

… medan de motsatta kännemärkena alltid utgör tecken på att det finns skäl att misstänka [skriften].

Därtill kommer att en misstänkt skrift:

  • förefaller vara ritad
  • uppvisar brist på naturliga variationer
  • har en överdriven perfektion vad gäller detaljer
  • har dålig linjekvalitet
  • inte uppvisar några tryckvariationer
  • är utförd med felaktig metod
  • påminner mycket om en förebild
  • har skakningar (vilket inte innebär att skakningar avser en linjes böjning eller lutning, utan som Osborn säger så visar bedragarens skakningar på en noggrann och onaturlig omsorg genom hela [skriften], vilken tyder på ett försök att efterlikna en förlaga som man inte är förtrogen med)
  • har pennlyft på ställen där sådana inte behövs, och där skribentens svårighet att skriva en viss form framgår
  • använder ovanliga former eller former skrivna på ett bakvänt sätt.

I en misstänkt ifrågasatt handskrift kan man förvänta sig att förfalskarens äkta särdrag visar sig allt eftersom det handskrivna dokumentet växer i omfång, och i sådana dokument söker man efter att skriften förvanskas [förändras]. När ett stort dokument är enhetligt, har man en första indikation på äkthet och detta gäller för Hemliga Markus-brevet.

Hemliga Markus-brevet är, som i detalj framgår av min analysrapport, skriven på ett naturligt och spontant sätt och har enligt min mening inte sådana kännetecken som gör att man fattar misstanke mot skriften. Så det enda sättet att kontrollera om handstilen är äkta eller inte, är att jämföra med en känd handstil, på det sätt som jag har gjort i min tidigare rapport. Om Hemliga Markus-brevet skrevs av någon med avsikt att vilseleda folk, är detta inte något som kan upptäckas genom att studera enbart en enda handstil.

Venetia Anastasopoulou
Aten, 22/07/2010

Om man skulle sammanfatta Anastasopoulous senaste text så säger hon att det finns ett antal tecken som används för att avslöja en förfalskning, men att inga av dessa förekommer i Klemensbrevet – i stället är brevet skrivet på ett naturligt och spontant sätt och uppvisar trots sin längd inga inre skillnader över tid, så att förfalskarens särdrag med tiden visar sig. Exakt detsamma påpekade jag i min första studie: Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis (2009).

Stephen Carlson hävdade att de största misstagen förekom i början av brevet och att dessa misstag blev färre ju längre fram i texten man kom eftersom förfalskaren blev mer bekväm med att skriva. Jag ifrågasatte detta utifrån två omständigheter. Dels att det tvärtom borde vara så att fler fel tillkom mot slutet av brevet eftersom en förfalskare skulle ha problem att upprätthålla koncentrationen, dels att inga förändringar alls gick att upptäcka utan att stilen var mycket konsekvent genom hel brevet. Allt detta bekräftas alltså här av Anastasopoulou.

Vidare säger Anastasopoulou att man inte kan avgöra om en text i sig är förfalskad eller inte om man inte har andra texter att jämföra med. Om den som skriver en viss text har till uppsåt att bedra, och får man förutsätta är skicklig, går det inte att säkert avgöra om texten är äkta eller ej, såvida man inte har en annan text att jämföra med. Jag förutsätter att hon då menar att man måste jämföra med antingen handskriftsprov från den som tros ha skrivit texten under förutsättning att den är äkta, eller handskriftsprov från den som tros ha förfalskat texten. Anastasopoulou har jämfört med prover från Morton Smith och dragit slutsatsen att i han knappast kan ha förfalskat texten.

Det är då intressant att notera att Peter Jeffery, vilken tillsammans med Stephen Carlson är den som den senaste tiden kraftigast drivit tesen att Smith förfalskat brevet, tillsynes har reviderat sin uppfattning. Jeffery utkom år 2007 med The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery, vari han driver tesen om Morton Smith som den homosexuelle förfalskaren av Klemensbrevet.

Också i ett inlägg publicerat i Biblical Archaeology Review som finns att läsa här, skriver han följande:

”This, however, brings us to her major argument, for Anastasopoulou believes that Smith was unable to write in both styles. The Mar Saba handwriting seems to her to be that of a native Greek-speaker, who is comfortable connecting Greek cursive letter forms and uses accents correctly (but see p. 31). Smith, in the examples she gives, writes Greek like an English-speaking student: one letter at a time, and in a non-cursive, even “immature” hand modeled on printed “copybook” forms (p. 37). This is most obvious in the combination omicron-upsilon (ou), which is often regarded and written by Greeks as a single letter, and even passed as one letter into the Old Slavonic alphabet. But Smith, like most English-speakers who learned Greek in school, usually wrote it as two letters (pp. 33-34). The implication, as Anastasopoulou herself concludes, is that Smith was incapable of writing the kind of rapid cursive we find in the Mar Saba text (nothing about “forger’s tremor” here). This seems to be borne out by the examples she herself presents, assuming they are typical of the material she was given to work with. I believe it does raise the bar for those who argue that Smith penned the Mar Saba document in his own hand (a claim I never made myself). They will need to show, if they can, that Smith acquired or attempted fluency in this type of Greek cursive, even though he did not habitually use it. The second example on her p. 33 shows Smith writing a cursive abbreviation for the word theou (of God) which is not the same as the one in the Mar Saba text. Anastasopoulou describes it as “of poor quality.” Were such attempts frequent or highly unusual for Smith?

If the Mar Saba scribe was not Smith, who was it? An unknown Greek accomplice of Smith? A rival of his who successfully deceived him? An 18th-century monk? We still need to know. According to Anastasopoulou (p. 4), this type of cursive “was learned and used by few people because of its difficulties . . . . In each monastery there were a limited number of monks who knew” the characteristic abbreviations and ligatures that identified the house script. Potentially, then, the Mar Saba script could be localized to a specific monastery, but she gives us no bibliographical help in doing this. Therefore we still badly need some thorough analyses by qualified paleographical specialists in early modern Greek cursives.” (Peter Jeffery: Response to Handwriting Analysis, April 19, 2010)

Om nu Jeffery aldrig hävdat att Morton Smith själv skrev brevet, måste han föreställa sig en större komplott, där fler än Smith är inblandade i förfalskningen. Eftersom han hävdar att Smith var den som förfalskade brevet, blir ju följden den att Smith måste ha anlitat någon skicklig förfalskare att utföra själva skrivandet. Därmed kommer saken i ett helt annat läge. Dock åberopar Jeffery här flera alternativ, vilka inte på något sätt känns troliga.

1)      Det första är som sagt en grekisk medbrottsling. Men hur då Smith ska ha lyckats snärja denne förblir en gåta. Varför skulle någon annan ha deltagit i Smiths personliga vendetta och sedan hållit tyst om saken under resten av sitt liv?

2)      En kollega som ville bedra Smith utifrån då någon form av hatmotiv. Men vilket då kan man fråga sig? Då blir ju själva uppgiften att kunna åstadkomma denna perfekta förfalskning än mer osannolik. Om det nu är osannolikt att Smith skulle tillägna sig alla dessa otroliga förmågor och lägga ner detta massiva arbete på att åstadkomma en förfalskning som ingen kan bevisa och tar hemligheten med sig i graven, hur osannolikt vore det då inte att en kollega till Smith skulle ha gjort allt detta och tagit sin hemlighet med sig i graven? Varför avslöjade då inte kollegan sitt ”spratt”? Vad finns det för mening med att lura någon utan att någonsin avslöja sin bluff? Och skulle då också denna ”narrare” som bedrog Smith ha anlitat en medbrottsling, en grek med stor kännedom om hur man förfalskar en grekisk 1700-talsstil? Och hur lyckades denne smuggla in boken till Mar Saba, då nästan inga gavs tillträde dit?

3)      Det tredje alternativet är då enligt Jeffery att den som skrev texten verkligen var en munk på 1700-talet som behärskade detta skrivsätt. Men i så fall har vi fjärmat oss enormt från Jefferys ursprungliga tes om Morton Smith som den illvillige homosexuelle kristendomshataren. Dessutom uppkommer då alla de övriga problemen med hur någon på 1700-talet skulle ha lyckats åstadkomma detta brev i Klemens’ anda, som enligt flera experter anses ha varit näst intill omöjligt att skapa förrän Otto Stählins sammanställning över Klemens’ vokabulär utkom år 1936.

Såvida Morton Smith inte har förfalskat Klemensbrevet får vi nog utgå från att det också skrevs av Klemens (eller möjligen av någon annan i hans närmaste efterföljd som också skapade litteratur i Klemens’ anda). Likväl återstår att det i brevet citeras ur ett evangelium som enligt Helmut Koester, med avseende på formkritik, ”är en fulländad äldre form av samma berättelse som den i Johannes 11 om uppväckandet av Lasaros” (Helmut Koester, Was Morton Smith a Great Thespian and I a Complete Fool?, Biblical Archaeology Review, Nov/Dec 2009, s. 58). Observera att Koester talar om en äldre form som således ska ha förelegat före den berättelse som återfinns i Johannesevangeliet.

Roger Viklund, 2010-10-16

Anastasopoulous undersökning av Morton Smiths förmåga att förfalska Hemliga Markus

VeAn

Venetia Anastasopoulou

Återigen vänder jag mig till det brev (Klemens’ brev till Theodoros) som uppges vara skrivet av Klemens av Alexandria ca år 200 och vari två passager ur ett tidigare okänt “hemligt” Markusevangelium citeras. Som bekant fann Morton Smith en avskrift av detta brev i munkklostret Mar Saba utanför Jerusalem år 1958. Och trots att flera har sett avskriften av brevet, är boksidorna innehållande detta brev till dags dato ännu inte undersökta, och till råga på allt dessutom förvunna. Redan från början har där funnits en misstanke om att brevet är förfalskat och den som framför allt har misstänkliggjorts är brevets upptäckare, Morton Smith. För en genomlysning av problematiken kring och konsekvensen av fyndet, se min artikel: Den symboliskt utformade förlagan till Markusevangeliet – populärt benämnd Hemliga Markusevangeliet.

Jag tänkte denna gång sammanfatta den rapport som Venetia Anastasopoulou från Aten i Grekland på uppdrag av Biblical Archaeology Review (BAR), offentliggjorde i april 2010 och som i sin helhet finns att läsa här.

Venetia Anastasopoulou är ”Questioned Document Examiner”, vilket på svenska lättast kan beskrivas med att hon arbetar med jämförande handskriftsanalys. I klartext betyder det att hon arbetar med att jämföra olika handstilar för att kunna avgöra om en handstil är förfalskad eller ej och/eller om en viss person kan tänkas ha skrivit en viss text. Enligt Biblical Archaeology Review är Anastasopoulou en ledande handskriftsexpert som ofta uppträder som expertvittne i grekiska rättssalar. Hon är medlem av “National Association of Document Examiners, U.S.A.” och “International Graphology Association, U.K.” Hon har en examen i “Forensic Sciences” från universitetet i Lancashire (U.K.) och ett avgångsbetyg i handskriftsanalys från ”International Graphology Association, U.K.” Dessutom har hon god kännedom om äldre grekiska handskrifter.

Biblical Archaeology Review kontrakterade faktiskt två experter inom något skilda områden för att göra var sin expertanalys. Detta är något som märkligt nog ingen tidigare har gjort. Medan Anastasopoulou levererade sin rapport till utsatt datum har den andra experten, Agamemnon Tselikas, trots upprepade påtryckningar ännu 5 månader efter utsatt tid inte levererat sin rapport.

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas, är en framstående filolog och därtill en framstående paleograf. Han är alltså expert på att undersöka handskrifter vad gäller stil och uttryck och med hjälp att skribenters sätt att skriva också kunna datera texter. Han är främst expert på grekisk skrift och grekiska handskrifter. Hans meritförteckning finns att läsa här. Hans expertis ligger alltså inte i första hand i att kunna avgöra om en viss person kunnat förfalska en viss text genom att härma en annan persons handstil. Däremot är han expert på att avgöra om texten i sig visar spår på att inte vara skriven av exempelvis en grekisktalande på 1700-talet. Han har helt enkelt god kännedom om gamla handskrifter och gamla grekiska handstilar.

Venetia Anastasopoulou ansåg att Smith inte hade förfalskat Klemens’ brev till Theodoros, medan Agamemnon Tselikas tror att Smith gjorde det. Eftersom Tselikas inte har inkommit med någon rapport, är allt vi har BARs chefredaktör Hershel Shanks redogörelse av de telefonsamtal han har haft med Tselikas.

Hershel Shanks

Hershel Shanks

Hershel Shanks skriver att såvitt han förstått av de samtal han haft med Tselikas, har Tselikas undersökt andra handskrifter från Mar Saba och inte funnit någon med samma handstil som den i Klemens’ brev till Theodoros. Av detta har han dragit slutsatsen att ingen munk på Mar Saba har skrivit Klemens’ brev till Theodoros. Däremot har han hittat en handskrift i ett annat kloster som han tror är skrivet av den munk vars handstil Morton Smith försökt imitera. Enligt Shanks ska Tselikas ha fått reda på att Smith besökt också det klostret i sin jakt på gamla handskrifter.

Det är naturligtvis svårt att dra några långtgående slutsatser av detta, med tanke på att inga detaljer finns tillgängliga. Samtidigt kan man undra varför Tselikas, i stället för att anta att han har identifierat den munk som skrev Klemens’ brev till Theodoros, drog slutsatsen att Smith har härmat denna munks handstil? Att munken höll till i ett annat kloster hindrar ju inte att han kan ha skrivit in Klemens’ brev till Theodoros i en gammal bok; han kan ha varit också på Mar Saba eller så kan boken ha förflyttats till Mar Saba. I vilket fall är alla sådana spekulationer utan någon substans och vi får avvakta till dess att Tselikas publicerar sina rön, ifall han alls gör det.

Man bör också ha i åtanke att vare sig Anastasopoulou eller Tselikas har haft tillgång till själva handskriften, utan endast fotografier av densamma.

Över till Anastasopoulous rapport
Hon börjar med att undersöka själva handstilen i Klemens’ brev till Theodoros. Brevet är skrivet på tre tidigare tomma sidor i en bok från år 1646. Hon säger att all text är skriven med samma bläck och att inga tillägg är gjorda till texten.

Texten är på grekiska och flera bokstäver har särdrag i form av förkortningar och sammandragningar av den sort som var typiska för religiösa och politiska texter från 1700-talet. Anastasopoulou säger att detta sätt att skriva var ovanligt och det var endast ett litet fåtal som behärskade tekniken. I ett kloster fanns som regel endast några få som kunde skriva på detta sätt. Det var de som ansvarade för att kopiera de heliga texterna och för den officiella korrespondensen. Inom varje kloster försökte man ha en egen stil som skulle kunna kännas igen som klostrets egen.

Anastasopoulou har till sitt förfogande haft uppförstorade fotografier av de tre sidorna. Hon har också haft tillgång till texter av Morton Smith; närmare bestämt 27 texter från 10 olika dokument, böcker, eller tillfällen (de texter som gått att få fram) där han skriver på grekiska.  Texterna är daterade till 1958, 1959, 1961, 1973 och senare och till efter 1984. Därutöver finns odaterade anteckningar i hans egen bok från 1951 samt annat han skrivit och som inte gått att datera. Man kan säga att Anastasopoulou har haft exempel på Smiths sätt att skriva grekiska från tiden före 1958 (då texten till Klemens’ brev till Theodoros blev känd), från 1958 och de närmaste åren därefter och sedan exempel ända fram till slutet av 1980-talet, strax före hans död 1991. Exempelmaterialet sträcker sig således över minst tre årtionden.

Anastasopoulou anser att det material hon fått till sitt förfogande är tillräckligt såväl i mängd som i kvalitet för att det ska gå att nå en slutsats om huruvida Morton Smith förfalskat Klemens’ brev till Theodoros eller ej.

Anastasopoulou konstaterar att på alla tre sidor finns korrigeringar av felskrivningar, vilket inte är att betrakta som tecken på en förfalskning. Hon säger att handstilen är konstnärlig och av god kvalitet. Och trots att det är en mycket svårlärd handstil som kräver mycket övning för att tillägna sig, är texten skriven spontant med en utmärkt rytm. Bokstäverna är kurviga och texten flytande medan de grammatiska reglerna ändå följs. Rörelserna tyder på att den som skrev detta var van att skriva på detta sätt. Dessutom – och detta är viktigt – säger hon att texten är omedvetet skriven. Det betyder rimligen att den som skrev denna text inte tänkte på hur han formade bokstäverna utan detta sköttes automatiskt av undermedvetenheten:

”The hand, which wrote the three pages of the disputed document, it was common to use peculiar forms, connections, pen lifts, ornaments etc. with ease and spontaneity.”

Hon noterar också att bokstäverna har vissa små variationer, vilket är normalt och inom gränsen för de naturliga variationerna.

Därefter tittar hon på brevets utformning i förhållande till de regler som var brukliga när det gäller konstnärlig (kalligrafisk) skrift. Hon noterar att inget i dokumentet avviker från det man kan förvänta sig. Det gäller avstånd mellan rader, bokstävernas storlek och förhållande till varandra, användande av stor och liten bokstav, bokstävernas lutning. Dessa regler var rätt utstuderade och synes mig vara svåra att imitera om man själv inte var en framstående expert på dessa skrivsystem.

Anastasopoulou säger att skriften är formbar, mjuk och flexibel med en mycket god rytm Trycket med pennan varierar. Det är en tydlig skrift, trots förkortningarna och sammandragningarna. Raderna är relativt raka och texten är snabbt skriven. Hon noterar att trots att bokstäverna skrivs samman skrivs vissa bokstäver separat, något hon inte invänder mot. Jag noterade detsamma, att vissa bokstäver alltid särskrevs, i samband med Stephen C. Carlsons påstående att detta skulle vara ett misstag och tecken på förfalskning (se t.ex 3.1 The line connecting the epsilon and the kappa in ἐκ i min artikel Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis). Anastasopoulou håller uppenbarligen inte med Carlson i denna fråga (heller). Accenterna är också rätt använda och Anastasopoulou berömmer dispositionen vad gäller sidomarginalerna och deras avstånd till sidans kanter. I min översättning skriver hon:

”Slutsats: Hela skriften ger uttryck för frihet, spontanitet och konstnärligt kunnande. Den visar också prov på en skicklig kalligrafi av en välutbildad och tränad skribent som använder språket effektivt för att uttrycka sina tankar.” (s. 13)

Därefter övergår hon till att undersöka Morton Smiths sätt att skriva. Hon noterar genast att där finns en uppenbar skillnad mellan hans sätt att skriva på sitt modersmål engelska och på grekiska. Hans engelska är skriven spontant och otvunget med en mycket god rytm.

Morton Smith använder förkortningar enbart när han skriver engelska. När han skriver på sitt modersmål är bokstäverna förenklade, lediga med en fulländad rytm och texten är inte alltid fullt läsbar. Motsatsen gäller när han skriver grekiska. De grekiska bokstäverna är runda, tydliga, skrivna med omsorg och alltid läsbara. Den engelska texten är snabbt skriven medan den grekiska är skriven i låg eller medelsnabb hastighet.

I den engelska texten kopplar Smith som regel samman bokstäverna, medan de grekiska bokstäverna som regel är skrivna var för sig.

I sin sammanfattning skriver Anastasopoulou att det finns en uppenbar skillnad mellan hur Smith skrev på engelska och hur han skrev på grekiska. På engelska skriver han flytande, binder samman bokstäverna med både enskilda särdrag och förkortningar. På grekiska däremot skriver han bokstav för bokstav och långsammare utan någon lätthet och med få variationer. Hans skrivande på grekiska är att likna vid en skolelevs (a school student). Anastasopoulou konstaterar att han inte är tillräckligt van att skriva grekiska för att kunna skriva obehindrat och kunna uttrycka sina föreställningar.

Efter att först ha undersökt handstilen i Klemens’ brev till Theodoros och därefter den hos Morton Smith, gör hon en bokstav-för-bokstavs-jämförelse mellan de båda. Jag kan här inte återge denna jämförelse, men kan konstatera att hon på punkt efter punkt, bokstav för bokstav, visar att Morton Smith och den som skrev Klemens’ brev till Theodoros formade de grekiska bokstäverna på olika sätt. Hon visar också att Smith skrev hela ord på ett markant avvikande sätt jämfört med hur samma ord är utformade i Klemens’ brev till Theodoros.

Anastasopoulou beskriver hur man, när man först lär sig skriva, lär sig att kopiera bokstäverna en efter en. Men i och med att man blir trygg med språket börjar man lägga till och ta bort och utveckla en egen stil. Den som skrev Klemens’ brev till Theodoros skrev mjukt utan avbrott, fritt och med en konstnärlig förmåga. Skribenten var utbildad och hade långvarig träning, vilket gjorde det möjligt för honom att skriva bokstäverna och orden automatiskt och med lätthet. Skribenten kan därmed fokusera helt på sina tankar och hur han skulle formulera sig, medan texten bara uppkom helt av sig själv.

Vad gäller Smiths förmåga att skriva grekiska är den att likna vid en som lärt sig det i skolan genom att skriva i en välskrivningsbok bokstav för bokstav utan att koppla bokstäverna samman. Motsatsen gäller när han skriver på engelska. Då är texten flytande, bokstäverna sammanbundna och små, nedtecknade i hög hastighet. Smiths förmåga att skriva engelska är fullt utvecklad medan motsatsen gäller för hans förmåga att skriva grekiska.

Anastasopoulou skriver att Morton Smith möjligen skulle ha kunnat imitera en outvecklad och opersonlig skrift i en välskrivningsbok, men att det är osannolikt att han skulle kunna imitera något skrivet med en hög grad av rytm.

Slutomdöme
I sitt slutomdöme sätter Anastasopoulou upp ramarna för sin slutsats. Förutsättningen för hennes slutsats är det material som har tillhandahållits henne. Och utifrån detta material är det hennes professionella omdöme som tränad forensisk dokument- och handskriftsundersökare att Morton Smith inte förfalskat Klemens’ brev till Theodoros.

Hennes bedömning är att det är högst sannolikt att skiften i Klemens’ brev till Theodoros och Morton Smiths handskrift inte är desamma.

”Det är därför mycket sannolikt att Morton Smith inte kan ha imiterat ’Hemliga Markus’-dokumentet.”
“Therefore it is highly probable that Morton Smith could not have simulated the document of ‘Secret Mark’.”

Roger Viklund, 2010-09-02

REVIEW: Weder gefälscht noch authentisch? By Eckhard Rau.

Neither forged, nor authentic? Thoughts about the status of the secret Gospel of Mark as a source of ancient Christianity, by Eckhard Rau.

En svensk version av denna recension återfinns här.
A Swedish version of this review can be found here.

I have read Eckhard Rau’s Weder gefälscht noch authentisch? Überlegungen zum Status des geheimen Markusevangeliums als Quelle des antiken Christentums. Published in Jörg Frey & Jens Schröter (ed.), Jesus in apokryphen Evangelienüberlieferungen: Beiträge zu außerkanonischen Jesusüberlieferungen aus verschiedenen Sprach- und Kulturtraditionen. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 254. Tübingen: Mohr Siebeck.

 

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

The following could possibly more be seen as a summary of what Rau writes, than as a proper review.

Eckhard Rau begins by saying that Stephen C. Carlson with his book has taken the controversy to a level where it is hard to distinguish fantasy and fiction from facts and exegesis.

Rau says that he is trying to walk a middle course. He says that he personally, on the condition that Secret Mark might be authentic, tries to explain to what extent Secret Mark can cast light on the cooperation and opposition between community Christianity and Christian Gnosticism in Alexandria in the 2nd Century.

Charles Hedrick

Charles Hedrick

Rau refers to Charles Hedrick and the stalemate he depicted in his 2003 article. Rau does not think that this stalemate is overcome yet. He also confesses to the obvious, that as long as the original is not available, neither the falsification theory nor the authenticity theory is “provable”.

Rau goes on to give the background information of Morton Smith’s discovery at the Mar Saba monastery back in 1958, and how he presented his finding. Further he refers to the scholars who have visited the monastery and the Patriarch’s library in search for the Clement letter. He deals with Stroumsa’s report of his, David Flusser’s och Shlomo Pines’ visit in 1976, where they actually saw the manuscript themselves. He also mentions Thomas J. Talley’s, Charles W. Hedrick’s and Nikolaos Olympiou’s unavailing attempt to locate the Clement letter. He does not mention the visit by Willy Rordorf or by James H. Charlesworth and he is obviously unaware of Quentin Quesnell’s visit at the library in Jerusalem in 1983, when he also was allowed to take the leaves containing the letter to a “firm” and have them photographed. (See my Swedish blog post: Det undflyende Klemensbrevet)

Jacob Neusner

Jacob Neusner

Rau then makes a survey of the critics of Smith and the letter. He deals with Jacob Neusner’s turnaround in regard to the authenticity of the letter. In 1973 Neusner wrote:

“The discovery itself ranks with Qumran and Nag Hammadi, Masada and the Cairo Geniza, but requires more learning and sheer erudition than all of these together, both in the recognition of what had been found, and in the interpretation and explanation of the meaning of the find“

Later Neusner charged Smith of forging the letter. Rau finds it odd that what Neusner in 1973 praises as a discovery which puts Qumran and Nag Hammadi in the shade, in 1994 has mutated into the greatest forgery of the century. 

Next Rau deals with Quentin Quesnell. He writes that since Quesnell was so sharp and so dissociated, he probably also was totally convinced that Smith forged the letter.

Quesnell complains for not having access to the actual manuscript and that Smith did not se to it that the manuscript was made available for investigation. Rau wonders why Quesnell or others did not visit the monastery themselves if they were so keen on examining the manuscript? He also wonders why Stroumsa and Flusser so easily gave up, and did not try harder to have the ink and the paper properly examined.

Rau’s opinion is that if one makes a close examination, hardly any of Quesnell’s argument really passes. Quesnell’s main arguments according to Rau is:

Morton Smith

Morton Smith

1) No one except Smith has seen the manuscript, which we now know is not true.

2) Bad photos; but this is no argument for a forgery.

3) The possibility to forge the letter by using Stählin’s concordance. This is also no argument for a forgery.

4) Smith held similar ideas as those put forward in the letter. But these similarities are according to Rau very farfetched.

Rau also has a second number 4. He says that the dedication in Smith’s popular version “for the one who knows” still is an unsolved riddle.

This dedication has been interpreted as a confirmation by Smith that he forged the letter and that the book was dedicated to the one who knows this.

If I may make a personal reflection; I do not think this is an unsolved riddle. Perhaps my memory fails me and someone already has suggested what I am about to suggest, but I cannot remember to have seen anyone propose the obvious solution.

Smith was for sure influenced by Gnosticism. How this actually manifested itself in Smith is something I do not know. But simply the fact that he was interested in Mysticism and Gnosticism ought to be enough to explain the expression “for the one who knows”. The Greek word gnosis (γνῶσις) of course means knowledge. When a Gnostic reaches gnosis (enlightenment) he literally receives knowledge about life and about himself. The Gnostic is “the one who knows” and it would be obvious for Smith to dedicate a book about secret knowledge to the one who knows, that is to the Gnostic.

Next in line is Andrew Criddle and his statistic evaluation of the letter; i.e. his evaluation of the ratio between the words Clement previously used only once and the words he never used. Rau confesses to know only a little about statistics, but wonders why the 0-words and the 1-words are that important? Why did not Criddle also examine the 2-words, 3-words, 4-words and 5-words?

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Rau then turns to Bart D. Ehrman. He notes that Ehrman is cautious and only expresses suspicion. That suspicion includes the fact that the Clement letter is inscribed in a book in which the forged letters of Ignatius for the first time have been excluded. According to Rau Ehrman’s suspicion still leads to a complex scenario. Either someone already has a copy of Vossius’ book from 1646, reads its last page and gets inspired to forge a Letter of Clement, which he then scribes into the book. Or this person has already decided to make a forgery, recalls what Vossius has written and searches and acquires an appropriate copy of the book. Rau considers both options to be too fantastic to be probable.

Next is Arthur Darby Nock who held the letter to be no earlier than from the fourth century and furthermore a “mystification for the sake of mystification”.

Robert M. Price

Robert M. Price

Rau also deals with Robert M. Price, who wrote that Smith “had a poisonous hatred for the Christian religion, especially for its historic homophobia.” Rau finds it far-fetched to think that Smith would have been persuaded to make a forgery by reading James H. Hunter’s novel, The Mystery of Mar Saba, or that Smith would have signed his own book with “Smith 65“. Rau says that Price is working through moral suspicion, by which a mix of homosexuality and crime arises; a mix that is so necessary for the detective novel. For that reason alone, Price’s contribution should, according to Rau, not be taken too seriously.

One can add to this that when I contacted Robert Price in December 2009 and pointed out the many errors in his review of both Stephen Carlson’s book and Scott Brown’s book, he told me: 1) The information I gave was more recent than his reviews. 2) He said that he hopes that I am right because “it would serve me better if the Secret Gospel were authentic!”

After that Rau goes on to ask: “Was spricht für eine Fälschung?“; i.e., what speaks in favour for the letter being a forgery? He says that most people never openly accused Smith for having forged the letter. They only pointed toward suspicious circumstances. He takes Ehrman as an example, who in his “Response to Charles Hedrick’s Stalemate” lists seven reasons to be suspicious. Rau says that Ehrman’s point of view does sound plausible, but loses its persuasive force as he only accounts for the doubt, and deprives us the arguments which could speak for authenticity.

According to Rau, the arguments in favour for Smith having forged the letter can be reduced to three points. 1) Smith has not provided the letter itself. 2) He has not explained who the ”one who knows” is. 3) The manuscript shows no sign of having a history of being copied many times. According to Rau the first two points lack any weight as evidence.

Rau then contiues: ”Was spricht für die Authentizität?“ He claims that there are five circumstances which point towards authenticity and against forgery, especially against Morton Smith having accomplished it.

1) Morton Smith’s correspondence with his friend Gershom Scholem shows that Smith changed his opinion over time.

2) The dedication in Smith’s scholarly book ”Clement of Alexandria”: “This book was written for Arthur Darby Nock and is dedicated to his memory”. Rau thinks that this is Smith’s way of paying reverence to a dead colleague who accused him of forgery. Rau believes that this speaks for authenticity and also that this has previously been overlooked.

3) Smith’s dedication for several years in investigating and writing an extensive scholarly commentary on the letter. According to Rau there seems to be no motives that are strong enough to have motivated Smith to do all this hard labour on his own forgery.

4) That the content of the first Secret Mark passage does not suit Smith’s theories and that his interpretation of it does not correspond to its content. If he would have forged it, he ought to have designed it more in line with his own views.

5) According to the letter, Secret Mark was a spiritual addition to a traditional Gospel, an otherwise unknown literary form. Forgers rather tend to follow a known pattern than to invent new forms of expression. 

Rau again emphasises how little evidence that can be presented both in favour and against the authenticity of the letter. The aura of suspicion which he refers to and which he thinks has accompanied the fascinating finding already from the start, tend to attract everyone. This creates a risk that “proof” is produced.

As we cannot test the ink and the paper – and Rau fears that the letter is lost forever – we cannot know whether it is a forgery or an authentic letter. Still, according to Rau, we have the obligation to interpret the text as if it was an ancient Jesus tradition from where Clement lived.

In my blog post in Swedish Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet? (Why this silence on the Secret Gospel of Mark?) I conveyed this same view. If we can perform such an extensive exegesis on Q, which we have no external confirmation of, why should we not be able to do the same on Secret Mark?

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

After this Rau turns to Stephen C. Carlson. This is by far is the most comprehensive section. Rau wonders whether one really needs to join in into the boundless enthusiasm of Larry W. Hurtado, who in the foreword of Carlson’s book The Gospel Hoax speaks of a “powerful punch“ against the authenticity of the letter, a punch which is “persuasive, decisive, practically unanswerable”. Rau does not think that one has to join in into this boundless enthusiasm.

This part is the most venomous part of Rau’s survey. After having dealt with Carlson’s methodology, he wonders if the ironical remarks he has made on Carlson’s methodology do Carlson justice? He says however that he is inclined to believe that the forger Carlson caught, only is a 21 century construction prompted by the imagination of a trained lawyer.

Rau then goes on to deal with the Swindler M. Bald. Strange enough, Rau does not refer to Brown’s and Pantuck’s article Morton Smith as M. Madiotes, which was published already in 2008. He only refers to Scott Brown’s report in Factualizing the Folklore that Allan Pantuck is about to publish two documents which will show that Carlson misattributed the top handwriting to M. Madiotes. Maybe Rau wrote this before 2010?

Being unaware of what Pantuck and Brown dealt with in the article, Rau lacks the decisive tools to fully uncover Carlson’s mistakes. Yet he manages to bring forth many insightful comments. Among others, he wonders how it could be that Stephen Carlson settled for examining the cropped image of MS22 (MS = manuscript) that Smith published. Why did the man who so forcefully insisted that we should look for the hard evidence, not come up with the idea of going to Jerusalem and himself examine the manuscript he put so much reliance in? I believe the question is more than justified, given the fact that because of this omission, Carlson made several crucial mistakes.

Rau next turns to Carlson’s handwriting analysis. As with Madiotes, he is also unaware of the latest breakthroughs in this area, to which also I have contributed. (See Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros and Tremors, or Just an Optical Illusion?). He has moreover not yet heard of the Document Examiner Venetia Anastasopoulou’s report , where she claims that “it is highly probable that Morton Smith could not have simulated the document of ‘Secret Mark”.”

In spite of Rau’s unawareness about all this, he nevertheless makes many of the relevant critical observations, which I in my Swedish blog post Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare? (How unbiased and analytical are New Testament Scholars really?) claimed that many scholars did not make. For instance, Rau points to the obvious that most of the time Carlson only claimed to have seen signs of tremors etc. in the handwriting, while the small low-resolution images he published in his book did not have the quality or was large enough to make it possible to evaluate Carlson’s assertions.

Also I asked the same question and wondered how so many could be persuaded to believe in Carlson’s assertions that all these signs were in the text. Especially since they could not possibly have verified it themselves. As Carlson was not an authority, neither as a New Testament scholar, nor as a document examiner, they could not very well have relied on his authority. The only reasonable conclusion is therefore that Carlson’s conclusions were in line with what many wanted to be the truth, and that those who let themselves be persuaded by Carlson did so precisely because he claimed to have discovered what they deep down inside wanted to be the truth.

Rau continues with Morton Salt Goldsmith and all the clues Smith according to Carlson has left behind for us to discover. Rau admits that despite having repeatedly read about this, his mind boggles at the thought of all the unfathomable clues that Smith is said to have laid along the track for us to follow. Rau finds the Salt Goldsmith confession to be too fantastic in order to convince.

Rau also discusses Smiths alleged homosexuality, but I will not go into that swamp here.

In his summary Rau once again emphasizes, that only by examining the real document will we possibly be able to decide if the letter is authentic or not. There is really so little evidence that nothing can be said for certain:

“Es ist wenig, was gegen, und wenig, was für die Authentizität des Briefauszuges von Clemens von Alexandrien an Theodoros auf die Waagschale gelegt werden kann, darunter nichts Spektakuläres und nichts, was die Sache entscheidet, zumal die Gesichtspunkte der einen Seite die der anderen nicht neutralisieren. Solange eine Untersuchung des Manuskripts im Blick auf Feder, Tinte und Schrift nicht möglich ist – ich fürchte: für immer – und keine neuen Argumente vorgebracht werden können, empfiehlt es sich deshalb, den Text so zu interpretieren, als ob er ein antikes Dokument aus dem Umkreis des Clemens von Alexandrien wäre.”

It is probably so that one’s appreciation of a work differs depending on how well the author’s views are consistent with one’s own. I can only say that I very much appreciated Eckhard Rau’s Weder gefälscht noch authentisch?

Roger Viklund, 2010-08-26

RECENSION: Weder gefälscht noch authentisch? Av Eckhard Rau.

Varken förfalskat eller autentiskt? – Tankar kring läget för Hemliga Markusevangeliet som källa för den tidiga kristendomen, av Eckhard Rau. 
 
An English version of this review can be found here.
En engelsk version av denna recension återfinns här.

Jag har läst Eckhard Raus Weder gefälscht noch authentisch? Überlegungen zum Status des geheimen Markusevangeliums als Quelle des antiken Christentums. Utgiven i Jörg Frey & Jens Schröter (ed.), Jesus in apokryphen Evangelienüberlieferungen: Beiträge zu außerkanonischen Jesusüberlieferungen aus verschiedenen Sprach- und Kulturtraditionen. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 254. Tübingen: Mohr Siebeck.

Det följande kan möjligen ses mer som en sammanfattning av det Rau skriver än som en egentlig recension.

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

Eckhard Rau inleder med att säga att Stephen C. Carlson genom sin bok har förskjutit debatten därhän att det numera är svårt att skilja mellan fantasi, fiktion, fakta och exegetik.

Ray säger att han försöker följa en medelväg. Personligen försöker han, med den förutsättningen att Hemliga Markus kan vara äkta, förklara i vilken utsträckning Hemliga Markus kan kasta ljus över samverkan och kamp mellan kristendomssamhället och den kristna gnosticismen i Alexandria under 100-talet.

Rau hänvisar till Charles Hedrick och det dödläge denne beskriver i sin artikel från 2003.

Charles Hedrick

Charles Hedrick

Rau anser inte att detta dödläge ännu har övervunnits. Han bekräftar också det uppenbara, att så länge originalet inte är tillgängligt går det varken att bevisa att brevet är falskt eller äkta.

Rau fortsätter med bakgrundsinformationen om hur Morton Smith gjorde sin upptäckt i munklostret Mar Saba år 1958, och hur han presenterade sitt fynd. Vidare redogör han för de forskare som besökt klostret och patriarkatets bibliotek i Jerusalem på jakt efter Klemensbrevet. Han berättar om Stroumsas redogörelse för sitt, David Flussers och Shlomo Pines’ besök 1976, där de faktiskt själva såg handskriften. Han nämner också Thomas J. Talleys, Charles W. Hedricks och Nikolaos Olympious fruktlösa försök att lokalisera Klemensbrevet. Han nämner inte Willy Rordorfs och James H. Charlesworths besök och det är tydligt att han inte känner till Quentin Quesnells besök i biblioteket i Jerusalem 1983, då han också tilläts att ta de lösa bladen innehållande Klemensbrevet till en “firma” och fotografera dem. (Se min bloggartikel: Det undflyende Klemensbrevet)

Jacob Neusner

Jacob Neusner

Därefter granskar Rau kritikerna av Smith och brevet. Han behandlar Jacob Neusners omsvängning i frågan om brevets äkthet. År 1973 skrev Neusner:

“The discovery itself ranks with Qumran and Nag Hammadi, Masada and the Cairo Geniza, but requires more learning and sheer erudition than all of these together, both in the recognition of what had been found, and in the interpretation and explanation of the meaning of the find“

Senare anklagade Neusner Smith för att ha förfalskat brevet. Rau tycker att det är underligt att det som Neusner 1973 hyllar som en upptäckt som överskuggar fynden i både Qumran och Nag Hammadi, år 1994 har förvandlats till århundradets förfalskning.

Därefter tar sig Rau an Quentin Quesnell. Han skriver att eftersom Quesnell var så skärpt och distanserad, var han troligen också helt övertygad om att Smith förfalskade brevet.

Quesnell beklagar att han inte hade tillgång till själva handskriften och att Smith inte såg till att handskriften blev tillgänglig för undersökning. Rau undrar varför inte Quesnell själv eller andra då besökte klostret, ifall de nu var så angelägna om att undersöka originalet? Han undrar också varför Stroumsa och Flusser så lätt gav upp i sina ansatser att få undersöka bläcket och papperet ordentligt?

Raus uppfattning är att om man gör en noggrann utvärdering så är knappast något enda av Quesnells argument hållbart. Quesnells huvudargument är enligt Rau:

Morton Smith

Morton Smith

1) Ingen utöver Smith har sett handskriften, något vi nu vet är inte sant.

2) Undermåliga foton; med detta är inget argument till stöd för en förfalskning.

3) Möjligheten att med hjälp av Stählins konkordans förfalska Klemensbrevet. Inte heller detta är ett argument till stöd för en förfalskning.

4) Smith hyste liknande uppfattningar som de i brevet. Men enligt Rau är dessa likheter mycket långsökta.

Rau upper också en andra punkt nummer 4. Han säger att dedikationen i Smiths bok ”till den som vet” fortfarande är en olöst gåta.

Denna tillägnan har tolkats som en bekräftelse av Smith på att han förfalskade brevet och att boken var tillägnad den som vet detta.

Om jag får göra en personlig reflexion över detta, så anser jag inte att det är en olöst gåta. Kanske någon tidigare har föreslagit det som jag nu ska föreslå, men jag har åtminstone inte sett någon föreslå det uppenbara.

Smith var tvivels utan gnostiskt influerad. Hur detta i praktiken tog sig uttryck hos Smith är något jag inte vet. Men enbart det faktum att han var intresserad av mysticism och gnosticism borde vara tillräckligt för att förklara uttrycket ”till den som vet”. Det grekiska ordet gnosis (γνῶσις) betyder givetvis kunskap. När en gnostiker erhåller gnosis (upplysning) får han bokstavligt talat kunskap om livet och om sig själv. Gnostikern är ”den som vet” och det borde ligga nära för Smith att tillägna en bok om hemlig kunskap den som vet; det vill säga till gnostikern.

Nästa på tur är Andrew Criddle och dennes statistiska utvärdering av brevet; dvs. hans utvärdering av förhållandet mellan de ord Klemens tidigare använt endast en gång och de han tidigare aldrig använt. Rau erkänner att hans kunskap om statistik är liten men undrar ändå varför Criddle ansåg att just 0-orden och 1-orden var så viktiga? Varför undersökte Criddle inte också 2-orden, 3-orden, 4-orden och 5-orden?

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Därefter tar sig Rau an Bart D. Ehrman. Han noterar att Ehrman är försiktig och uttrycker endast misstanke. Denna misstanke består bland annat av att Klemensbrevet är inskrivet i en bok där de förfalskade Ignatiosbreven för första gången har uteslutits. Ändå leder Ehrmans misstankar enligt Rau till ett komplext scenario. Antingen äger någon redan Vossius’ bok från 1646, läser det som står på dess sista sida och av detta inspireras till att förfalska ett Klemensbrev som denne planterar däri. Eller så har denna person redan bestämt sig för att göra förfalskningen, erinrar sig vad Vossius skrivit och söker reda på och införskaffar ett lämpligt exemplar. Rau anser båda alternativen vara alltför fantastiska för att de ska vara sannolika.

Nästa person som rau granskar är Arthur Darby Nock som ansåg att brevet inte kunde vara äldre än från 300-talet och dessutom var en “mystifiering för mystifieringens skull”.

Robert M. Price

Robert M. Price

Rau tar också upp Robert M. Price, som skrev att Smith “hyste ett illvilligt hat gentemot den kristna religionen, i synnerhet för dess historiska homofobi.” Rau anser det vara långsökt att tro att Smith skulle ha övertygats om att skapa en förfalskning genom att läsa James H. Hunters roman, The Mystery of Mar Saba; eller att Smith skulle ha undertecknat sin egen bok med ”Smith 65“. Rau hävdar att Price arbetar genom att moraliskt misstänkliggöra, varigenom den för en deckare så nödvändiga blandningen av homosexualitet och brott uppstår. Enligt Rau bör Prices bidrag enbart av detta skäl inte tas på allt för stort allvar.

Tilläggas kan att när jag var i kontakt med Robert Price i december 2009 och påpekade de många fel som förekom i hans recension av Stephen Carlsons och Scott Browns båda böcker, lät han meddela att 1) Den information jag lämnade hade framkommit efter att han skrivit sina recensioner.  2) Att han hoppades att jag hade rätt eftersom ”it would serve me better if the Secret Gospel were authentic.”

Rau fortsätter med frågan: “Was spricht für eine Fälschung?“; dvs., vad talar för att brevet är en förfalskning? Han säger att de allra flesta anklagade aldrig Smith öppet för att ha förfalskat brevet. De förde endast fram omständigheter som verkade skumma. Som exempel tar han Ehrman, som i sin “Response to Charles Hedrick’s Stalemate” räknar upp sju omständigheter som gör att man bör vara misstänksam. Rau säger att Ehrmans ståndpunkt visst förefaller rimlig, men att den förlorar sin styrka att övertyga i och med att han räknar upp endast sådant som gör att vi bör tvivla, medan han undanhåller oss de argument som kunde tala för att brevet är äkta.

Enligt Rau kan de argument som förs fram till stöd för att Smith förfalskade brevet reduceras till tre. 1) Smith har inte tillhandahållit själva brevet. 2) Smith har inte förklarat vem ”den som vet” är. 3) Handskriften visar inga spår av att ha en historia av många avskrifter av avskrifter. De två första punkterna saknar enligt Rau bevisstyrka.

Rau fortsätter: “ Was spricht für die Authentizität?“ Han hävdar att fem omständigheter talar för äkthet och emot förfalskning, speciellt emot att Morton Smith skulle ha utfört den.

1) Morton Smiths korrespondens med sin vän Gershom Scholem, vilken visar att Smith under tidens gång ändrade uppfattning flera gånger i frågan om Klemensbrevets innehåll.

2) Dedikationen i Smiths vetenskapliga bok ”Clement of Alexandria”: “This book was written for Arthur Darby Nock and is dedicated to his memory”. Rau anser att Smith på detta sätt ville visa sin vördnad inför en död kollega som anklagat honom för att ha förfalskat Klemensbrevet. Rau anser att detta talar för autenticitet och också att denna omständighet tidigare har förbisetts.

3) Smiths mångåriga engagemang i att undersöka och skriva en omfattande vetenskaplig kommentar över brevet. Rau tycker att det inte föreligger några starka skäl som kan ha motiverat Smith till att lägga ned ett sådant enormt arbete på sin egen förfalskning.

4) Att innehållet i den första Hemliga Markus-passagen inte passar Smiths teorier och att hans tolkning av den inte överensstämmer med dess innehåll. Om han skulle ha förfalskat den, borde han ha kunnat utforma den mer i linje med sina egna uppfattningar.

5) Enligt brevet var Hemliga Markus ett andligt tillägg till ett traditionellt evangelium, en i övrigt okänd litterär form. Förfalskare tenderar snarare att följa ett känt mönster än att uppfinna nya uttrycksformer.

Rau understryker på nytt hur litet av bevis som kan åberopas både till stöd för och emot brevets äkthet. Den aura av misstro som han hänvisar till och som han anser har följt det fascinerande fyndet redan från begynnelsen, tenderar att utöva en attraktion på alla. Detta skapar en risk för att ”bevis” framställs.

Eftersom vi inte kan underöka bläcket och papperet – och Rau fruktar att brevet för evigt är försvunnet – kan vi inte veta om brevet är äkta eller förfalskat. Ändå är vi enligt Rau skyldiga att tolka texten som om den förmedlar en forntida Jesustradition från Klemens’ hemtrakter.

I mitt blogginlägg Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet? förmedlade jag samma uppfattning. Om vi kan utföra denna omfattande exegetik på Q, som vi inte har någon yttre bekräftelse på att det har funnits, varför skulle vi då inte kunna göra detsamma på Hemliga Markus?

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

Rau vänder sig därefter mot Stephen C. Carlson. Detta utgör det i särklass mest omfångsrika avsnittet. Rau undrar om man verkligen måste instämma i Larry W. Hurtados gränslösa entusiasm. I förordet till Carlsons bok The Gospel Hoax talar Hurtado om ett ”kraftfullt slag” gentemot brevets äkthet, en argumentation som är ”övertygande, avgörande, praktiskt taget oemotsägligt”. Rau anser att man inte behöver instämma i denna gränslösa entusiasm.

Denna del är den klart mest giftiga delen av Raus genomgång. Efter att ha behandlat Carlsons metodik, undrar han om hans ironisering över Carlsons metodik gör Carlson rättvisa? Han säger sig dock vara benägen att tro att den av Carlson ertappade förfalskaren blott är en 2000-talskonstruktion sprungen ur en juristtränad persons fantasi.

Rau fortsätter därefter med att behandla ”bedragaren M. Flintis”. Jag har behandlat detta ämne tidigare i min artikel ”M. Madiotes”-argumentet. Märkligt nog hänvisar Rau inte till Browns and Pantucks artikel Morton Smith as M. Madiotes, som utkom redan 2008. Han hänvisar endast till Scott Browns uppgift i Factualizing the Folklore att Allan Pantuck kommer att offentliggöra två dokument som visar att Carlson felaktigt tillskrev den övre handstilen M. Madiotes. Kanske skrev Rau detta före 2010.

Ovetskapen om det som Pantuck och Brown redogör för i artikeln, gör att Rau saknar de avgörande verktygen för att blottlägga Carlsons misstag. Ändå lyckas han göra många insiktsfulla iakttagelser. Bland annat undrar han hur det kan komma sig att Stephen Carlson nöjde sig med att undersöka den beskurna bilden av MS22 som Smith publicerade? Varför kom mannen som så kraftfullt insisterade på att vi skulle söka efter konkreta bevis, inte på idén att åka till Jerusalem och själv underöka den handskrift som han i så hög grad förlitar sig på? Jag anser att frågan är högst berättigad, med tanke på att Carlson på grund av denna underlåtelse gjorde flera avgörande misstag.

Rau vänder sig sedan mot Carlsons handskriftsanalys. Liksom gällande Madiotes är han också ovetande om de senaste genombrotten inom detta område, till vilka också jag har bidragit. (Se Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros och Tremors, or Just an Optical Illusion?). Han har heller inte med Venetia Anastasopoulous utvärdering i vilken hon hävdar att det är mycket osannolikt att Smith skulle ha kunnat förfalska brevet.

Trots Raus ovetskap om allt detta ställer han likväl många av de relevanta kritiska frågor som jag i mitt blogginlägg (Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare?) ansåg att många forskare inte har ställt sig. Exempelvis påpekar Rau det uppenbara i att Carlson för det mesta endast påstod sig ha sett tecken på skakningar o.d. men att de små lågupplösta bilderna som han publicerade i sin bok inte är av den kvaliteten att det går att se det som Carlson sade sig ha upptäckt.

Också jag ställde samma fråga och undrade hur så många kunde låta sig ”övertygas” av Carlsons påståenden att dessa tecken fanns i texten, då de omöjligen själva kunnat konstatera det? Eftersom Carlson inte var någon auktoritet, vare sig som NT-forskare, eller som handskriftsexpert, kan det rimligen inte ha rört sig om att de förlitade sig på hans auktoritet. Den enda rimliga slutsatsen är därför att Carlsons slutsatser var i linje med det många önskade skulle vara sant och att de som lät sig övertygas av Carlson gjorde det just därför att han sade sig ha upptäckt det som de innerst inne önskade skulle vara sant.

Rau fortsätter med Morton Salt Goldsmith och alla de ledtrådar Smith enligt Carlson har lämnat efter sig för oss att upptäcka. Rau medger att trots att han upprepade gånger läst om detta, svindlar tanken inför alla de outgrundliga ledtrådar som Smith sägs ha lagt ut längs spåret för oss att följa. Rau finner Salt-Goldsmith-bekännelsen vara alltför fantastisk för att övertyga.

Rau diskuterar också Smiths påstådda homosexualitet, men jag avstår från här att klampa runt i det träsket.

I sin sammanfattning betonar Rau ytterligare en gång att endast genom att undersöka det faktiska dokumentet, finns också möjlighet att vi kan avgöra om brevet är äkta eller ej. Det finns faktiskt så litet bevis att inget säkert kan sägas:

“Es ist wenig, was gegen, und wenig, was für die Authentizität des Briefauszuges von Clemens von Alexandrien an Theodoros auf die Waagschale gelegt werden kann, darunter nichts Spektakuläres und nichts, was die Sache entscheidet, zumal die Gesichtspunkte der einen Seite die der anderen nicht neutralisieren. Solange eine Untersuchung des Manuskripts im Blick auf Feder, Tinte und Schrift nicht möglich ist – ich fürchte: für immer – und keine neuen Argumente vorgebracht werden können, empfiehlt es sich deshalb, den Text so zu interpretieren, als ob er ein antikes Dokument aus dem Umkreis des Clemens von Alexandrien wäre.”

Förmodligen är det så att man tycker olika bra om ett verk beroende på hur väl författarens åsikter överensstämmer med ens egna. Jag kan bara säga att jag mycket uppskattade Eckhard Raus Weder gefälscht noch authentisch?

Roger Viklund, 2010-08-26

Är Klemensbrevet designat för att spegla Morton Smiths föreställningar?

I ett mejl blev jag tillfrågad om jag ville kommentera signaturen Loren Rosson III:s blogginlägg Beyond Suspicion, Beyond Doubt: Secret Mark Put to Rest där han bland annat skriver följande:

”What has most astounded me in the Secret Mark controversy is that, prior to Stephen Carlson, no one picked up on the fact that Smith published ideas connecting Clement and ”the mystery of the kingdom of God” (in Mk 4:11) to sexual immorality (in T. Hagigah 2:1), and that he published them before his alleged discovery in 1958. Watson takes this further, showing how Smith had already believed (by 1955) that Mark censored offensive material out of his gospel, some of which he thought common to Mark and John, and that there was a secrecy tradition (of esoteric mysteries and sexual immorality) extending from Mark back to Paul and Jesus, to which he finally (in early 1958) connected Clement as a witness:”

Med tanke på de våldsamt överdrivna slutsatserna, som att Stephen Carlson, Peter Jeffery och Francis Watson formar en trilogi som …

convicts Morton Smith beyond doubt as the forger of Clement’s letter, just in case you were too blind to accept the obvious after reading Carlson.

 … har jag beslutat mig för att ta upp dessa påståenden till granskning.

En av Stephen Carlsons mer “kluriga” ledtrådar har att göra med Smiths egna föreställningar kontra de i Klemensbrevet. Enligt Carlson handlar Klemensbrevet om mysterier, hemligheter och förbjuden sexualitet, alltså homosexualitet. Dessa tre faktorer anser han vara budskapet i brevet. Jag och många med mig ifrågasätter starkt den tolkningen, bland annat har jag svårt att finna några sexuella anspelningar alls däri. Och finns det inga sexuella anspelningar i brevet faller Carlsons kopplingar genast.

I vilket fall har Carlson letat i Morton Smiths texter för att kunna belägga att dessa tre områden också intresserade Morton Smith och det helst innan Smith upptäckte Klemens’ brev till Theodoros år 1958. Tanken är att visa att Smith skapade brevet och då förde fram de ideer han redan tidigare haft och gett uttryck för. Carlson säger sig också ha funnit belägg för detta. I Morton Smiths bok Tannaitic Parallels to the Gospels från 1951 kopplar Smith enligt Carlson samman Markus 4:11 (”Han sade: ’Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser”) med en text ur Mishna i Talmud, Hagigah Tannaïm 2.1, som enligt Carlson handlar om förbjudna sexuella förhållanden. Därutöver finner Carlson en artikel från 1958, The Image of God, alltså från 7 år senare, där Smith ska ha kopplat hemlighetsfullhet till samma Hagigah Tannaïm och dessutom till Klemens av Alexandria i hans bok Stromata. Så här skriver Stephen Carlson:

“The sexual innuendo that made Secret Mark such an interesting and potentially momentous find is now part of what identifies it as a modern fake, but it also does more than that—it is also Morton Smith’s own sphragis that declares his authorship by alluding to his previous works. The climax of the nocturnal initiation of Secret Mark contains a juxtaposition of Mark 4:11 and a sexual practice forbidden in Jewish law (Lev 18:22, 20:13) and is embedded in a letter by Clement of Alexandria exhorting secrecy. These elements had already been connected to each other in Smith’s publications before the summer of 1958.” (Stephen Carlson, The Gospel Hoax, s. 71)

Därigenom anser Carlson att kopplingen mellan Klemensbrevet och Smith är gjord.

I en artikel från april i år, Beyond Suspicion: on the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark, spinner professorn i teologi och religion vid universitet i Durham, Francis Watson, vidare på Carlsons spår. Han skriver bland annat att Morton Smith 1952 visade intresse för Markusevangeliet genom en kommentar till Vincent Taylors kommentar till Markusevangeliet. Detta ska enligt Watson visa att Smith hade nödig kunskap om Markusevangeliets komposition för att kunna förfalska brevet. Enligt Watson hade Smith år 1955 skrivit också en fientlig recension av Taylors verk, där han framkastat möjligheten att Markus kan ha censurerat sådant material som han fann problematiskt, vilket då skulle stämma överens med det som påstås i Klemensbrevet. Där sägs ju Markus ha skrivit två evangelier, ett för folket och ett för de utvalda. Markus var enligt Smith:

“remote from the historical situation [of Jesus’ ministry], his interests were those of the Church of his day, and whatever did not serve those interests—e.g. whatever historical framework his sources may have contained—was just what he would leave out as uninteresting, even if he did not deliberately censor it.”

Watsons påstående att “Smith envisages the possibility that Mark may have ‘deliberately censored’ material in his sources that he finds problematic” motsägs dock av det citat han ger, där Smith faktiskt bara säger att Markus kan ha utelämnat sådant som han fann ointressant eller av ringa intresse för hans kyrka och att i så fall han INTE medvetet har censurerat något.

Watson repeterar också Carlsons påståenden genom att åberopa Smiths artikel från 1958, där Smith enligt Watson citerar Klemens som vittne till en hemlig tradition. Smith har i fotnoterna med bland annat m Hagigah 2:1 och Klemens, Stromateis, i.1.13–14.

I artikeln Factualizing the Folklore: Stephen Carlson’s Case against Morton Smith, Harvard Theological Review 99:0303, 291-327, som jag i detta inlägg i hög grad förlitar mig på, skriver Scott G. Brown att förutsättningen för att Carlsons argument ska gälla är att Hagigah 2:1 och Klemensbrevet 1:12 handlar om förbjudna sexuella relationer och att Smith avsåg att göra denna koppling i sin avhandling. I annat fall råkade Hagigah 2.1 bara vara något han nämnde en gång i samma textomgivning som Mark 4:11–12 och igen några år senare i samband med att han nämnde Klemens ovilja att skriva ner hemlig undervisning. Jag tänker här inte beröra frågan om de påstådda sexuella relationerna i Klemensbrevet utan nöja mig med att konstatera att inget alls sägs om något sexuellt i brevet. Jag får i så fall ta upp den saken i ett annat inlägg.

Frågan som gäller är därför: Har den koppling som Carlson säger sig ha funnit mellan Hagigah 2.1 och Mark 4:11–12 i Smiths verk något samband med förbjudna sexuella relationer? Låt oss nu se vad Smith egentligen skrev:

Further, I think the passage in Sifre on Deut. to have been based on the fact that an important part of primitive Christianity was a secret doctrine which was revealed only to trusted members. Such a doctrine is suggested by the words put in the mouth of Jesus, speaking to his disciples: “To you is given the mystery of the kingdom of God, but to those outside all things are in parables, that they may surely see and not perceive,” etc. And Paul himself wrote in 1 Cor. 2.1–6 “and I, coming to you, brethren, came not proclaiming the testimony of God in lofty words or wisdom . . . that your faith might not be in the wisdom of men, but in the power of God. But we speak wisdom among the perfect, and a wisdom not of this age . . . but we speak the wisdom of God in a mystery.” A similar distinction was recognized by the Tannaïm between material suitable for public teaching and that reserved for secret teaching, as we learn from Hagigah T 2.1 (233): “The (passages of the Old Testament dealing with) forbidden sexual relationships are not to be expounded to three (at a time,) but may be expounded to two; and the account of creation not to two, but it may be expounded to a single hearer; and (Ezekiel’s vision of) the chariot may not be expounded to a single hearer unless he be learned in the Law and of good understanding.” (Morton Smith, Tannaitic Parallels to the Gospels, 1951, s. 155–156)

Vad Smith argumenterar för i detta stycke är att såväl de kristna som de rabbiner som sammanställde Mishna, gjorde skillnad på esoterisk (inre) och exoterisk (yttre) undervisning. ”A similar distinction [som den som de kristna gjorde] was recognized by the Tannaïm”. Som namnet på hans bok antyder ville Smith visa på paralleller mellan rabbinska (Tannaic) och evangeliska föreställningar och i detta fall handlar det om att de båda gör skillnad på inre och yttre undervisning. För att belägga sitt påstående om att så sker i NT citerar Smith 1 Kor 2-6 och Mark 4:11–12. För att belägga sitt påstående om att också rabbinerna gör denna skillnad citerar Smith ur T. Hagigah.

I Stephen Carlsons citat av passagen ovan klippte han av den strax efter att ”forbidden sexual relationships” nämns och fick det därmed att framstå som detta med sexualiteten hade något direkt med det föregående om skillnaden mellan esoterisk och exoterisk undervisning att göra. I Carlsons citat saknades uppgifterna som följer om skapelseberättelsen och Hesekiels vision av vagnen, vilken är att betrakta som Guds tron. Men det är dessa sistnämnda detaljer som utgör det bevis Smith eftersöker för att påvisa skillnaden mellan det esoteriska och exoteriska. Just skapelsen och Hesekiels vision av Gud utgör gudomens största hemlighet. Därmed har Smith belagt det han vill ha belagt.

Att ”passagerna i GT som handlar om förbjuden kärlek” (de som uppräknas i framför allt 3 Mosebok, som incest, samlag under kvinnans menstruation, homosexualitet, äktenskapsbrott, etc.) råkade komma med handlade bara om att de utgjorde del av citatet och inte gärna går att plocka bort ur citatet då detta i så fall kan te sig obegripligt.

Men för Smith saknar den förbjudna kärleken all betydelse i detta sammanhang, är inte del av hans resonemang och är ingenting som han kopplar samman med Guds mysterium. Smith gör helt enkelt ingen koppling alls mellan förbjudna sexuella relationer och det Guds mysterium som omtalas i Mark 4:11–12. Scott Brown skriver:

Carlson’s attempt to associate Smith’s reference to “the mystery of the kingdom of God” in Tannaitic Parallels with forbidden sexual relations makes nonsense of the fact that in the same book Smith associated possession of this mystery with increased virtue.

Det är alltså dygden och inte den sexuella relationen som Smith kopplar samman med Guds mysterium.

Det andra åberopade stycket hos Smith förekommer som sagt i hans artikel från 1958. Det lyder i Browns återgivning:

“It is upon the tree of life that God rests when he comes to the Garden of Eden—on this rabbinic, pseudepigraphic, Christian and magical texts agree. This legend, plus the fact that the tree of life is the symbol of the saint, enables us to understand the cryptic saying of Resh Laqish, ‘The patriarchs, they are the throne of God.’ We should not expect this doctrine to be developed in the preserved rabbinic material, since the teaching about the throne of God is specified as that to be kept most secret of all,* and quite possibly was not committed to writing.** However, the saying has an almost exact parallel in the common Christian expression, theophoroi pateres, of which the active and passive senses are not to be separated.”

Om man nu noga läser detta stycke där Carlson säger att Smith kopplade samman Klemens med både Mark 4:11 och T Hagigah 2.1 (The Gospel Hoax, s. 72) kan man se att Smith aldrig gjorde en sådan koppling. Den enda koppling som kan sägas finnas, finns i fotnoterna vilka lyder:

*  Hagigah 2.1 and parallels.
** Cf. Clement of Alexandria, Strom. 1.1.13–14 etc.

Notera dock att Mark 4:11 aldrig nämns. Smith jämför bara den rabbinska föreställningen om Guds tron med Klemens’ hemlighetsfullhet. Den förbjudna sexuella relationen som skulle förekomma saknas. Och handen på hjärtat, hur mycket samband uppnås av två på varandra följande fotnoter? Watson går än längre och citerar ett längre stycke ur T Hagigah (som ju Smith inte citerade) för att försöka visa att där finns en koppling till Klemens’ ”gudomliga mysterier”. Och jag säger bara, snälla ni … vad finns där för koppling att göra?

Jag kan inte se annat än att man dammsuger allt Smith har skrivit för att lyckas hitta några ord som går att tolka som att han skulle ha förfalskat Klemens’ brev till Theodoros. Men hur märkvärdigt är det att en framstående kristendomsforskare har behandlat Markusevangeliet och citerat Klemens av Alexandria några gånger? Hur märkvärdigt är det att en framstående judendomsforskare åberopat Talmud? Hur märkvärdigt är det att det en produktiv författare någon gång råkat behandla dessa ämnen i samma stycke och hur konstigt är det att två på varandra följande fotnoter berör två skilda ämnen som Hagigah och Klemens, samt att de respektive styckena berör ämnen som mysterier och hemligheter, vilket ju tekniskt sett är detsamma?

Roger Viklund, 2010-08-08

Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare?

Jag återvänder på nytt till mitt ”skötebarn”, Hemliga Markusevangeliet. Frågan jag ställer mig i detta inlägg är hur värderande och kritiskt källgranskande uppburna och ”framstående” NT-forskare egentligen är? Jag betvivlar alls inte att de verkligen synar argument som hävdar något som går stick i stäv med deras föreställningar. Det gör vi förhoppningsvis alla. Men hur är det egentligen ställt med den kritiska granskningen av uppgifter som går helt i linje med vad de innerst inne önskar ska vara sant? Är de då lika kritiskt granskande?

Jag vet att jag nu generaliserar och att många forskare verkligen prövar argument som både stärker och försvagar deras positioner. Så är det med all säkerhet och ni som har intagit en avvaktande hållning ska inte känna er påhoppade. Ändå förundras jag över med vilken lätthet ett stort antal auktoriteter inom NT-forskningen kunde låta sig bedåras av Stephen Carlsons argument för att Klemensbrevet innehållande utdrag ur Hemliga Markusevangeliet har förfalskats av Morton Smith? För att ge ett exempel på ett yttrande helt baserat på Stephen Carlsons bok The Gospel Hoax:

“As it turns out, Secret Mark was an elaborate hoax created by Morton Smith himself.” (David Alan Black i kapitlet ”Mark 16:8 as the Conclusion to the Second Gospel” i boken Perspectives on the Ending of Mark: Four Views, 2008, s. 32)

Inga som helst förbehåll görs, utan det visade sig att HM VAR en skämt skapat av Morton Smith.

Märkligast är dock Carlsons handskriftsanalys som omfamnades av så många och i flera fall skrämmande naivt och godtroget. Det var nu inte så att Stephen Carlson var någon framstående textanalytiker. Han saknade i själva verket all formell utbildning. Han var heller ingen framstående auktoritet inom NT-forskningen. Faktum är att han vid tiden för bokens publicering var en advokat. Man kan således heller inte hänvisa till någon sorts auktoritetsargument där Carlsons själva person och tidigare forskning skulle ha utgjort en garant för hans slutsatsers riktighet. Även om auktoritetsargument alltid är förkastliga är de i någon mån förståeliga.

Presenterade Carlson då några övertagande bevis för sin tes att handskriften innehöll tecken på att vara förfalskad? Kunde han visa upp klara bevis därför? Absolut inte! Han hävdade en mängd saker, som att bokstäverna var skakigt skrivna, att där var bläckplumpar i början och slutet av bokstäverna och att dessa uppkommit för att texten skrivits långsamt och pennan stannat upp. Han såg abrupta slut där det egentligen borde ha varit uttunnade ändar, han såg omtagningar mitt i bokstäverna och han såg hur skribenten hade korrigerat sina anslutningar mellan bokstäverna genom att helt enkelt förbättra dessa. Dessutom hade han upptäckt att skakningarna och de övriga ”tecknen” var fler i början och blev färre efterhand som skribenten blev mer säker i sin imitation. Allt detta påstod Carlson sig ha upptäckt men han lyckades aldrig visa detta. Visserligen återgav han några lätt uppförstorade bilder och ett antal rader i stort sett i samma storlek som originalet, men dessa bokstäver var allt för små för att kunna utvärderas i en tryckt bok. Man kunde helt enkelt inte se det Carlson sade fanns där.

Det finns därför rimligen tre möjligheter för hur dessa entusiaster för Carlsons upptäckter kommit fram till att Carlson verkligen upptäckt alla dessa förfalskar-”tecken”. De kunde omöjligen ha konstaterat det genom att studera de minimala bilder Carlson tillhandhöll i sin bok. Således måste de antingen 1) ha beställt efter Hedricks inskannade bilder via Scott Brown. Men det skedde aldrig – dessutom skulle de då ha upptäckt att Carlson inte hade täckning för sina påståenden. Eller så gjorde de som Carlson och 2) skannade själva av bilderna i Morton Smiths bok. Om de mot förmodan skulle ha gjort detta och därmed funnit de tecken som Carlson sett, visade de i så fall enbart sin egen inkompetens genom att försöka bedöma något som gick utöver deras kompetens. Eller så 3) TRODDE de bara att Carlson hade rätt – litade helt enkelt på att det han sade var sant. Vi kan med all säkerhet utgå från att det är det tredje alternativet som gäller. En mängd forskare valde att helt utan bevis och helt utan egen underökning bara acceptera de påståenden som en person utan tidigare erfarenhet inom området gjorde.

Craig EvansEtt lysande exempel på denna naivt okritiska hållning uppvisar Craig A. Evans:

Carlson, en väl ansedd upphovsrättsadvokat och tillika biblisk amatörforskare, undersökte noggrant fallet, kallade in handskriftsexperter och skrev år 2005 The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark. – – –
”När experter undersökte fotona med texten i stark förstoring så kunde de se vad de kallar ’förfalskardarr,’ sådant som blir när texten egentligen inte är skriven utan i stället mer ritats dit av en förfalskare i ett försök att luras. Man såg darriga linjer, pennlyft mitt i ett drag – alla sorters indikationer på att det här var förfalskat. (Lee Strobel, som intervjuar Craig A. Evans i Vilken Jesus ska jag tro på?: en reporters kritiska granskning av de nya Jesusbilderna [i svensk översättning 2008], s. 53ff)

Man kan undra över vilka experter Evans tänker på? Den enda ”expert” som undersökt och funnit ”förfalskardarr” är Stephen C. Carlson, som inte har några meriter, ingen formell utbildning, eller ens tidigare erfarenhet av att granska dokument. (Se Tusen och en osanning: Vad är sant och inte sant hos Lee Strobel och Craig A. Evans?)

Jag kan inte finna någon annan rimlig orsak till varför så många helt okritiskt har accepterat Carlsons handskriftsanalys, än att slutsatserna var de rätta, att Smith förfalskat brevet och att det förhatliga så kallade Hemliga Markusevangeliet inte skulle vara en tagg i det kristna evangeliebygget. Så här skriver exempelvis Craig S. Keener:

“In fact, recent analysis reveal the typical ‘forger’s tremor’, throughout the document, as well as well as well as characteristics of Morton Smith’s Greek handwriting style, convincing many that Smith himself was the forger.” (Craig S. Keener, The Historical Jesus of the Gospels: Jesus in Historical Context, 2009, s. 60)

Och Evans fortsätter:

“Indeed, some scholars have suggested that Secret Mark may help us nuance the solution of the Synoptic problem, and, of course, some scholars have suggested that Secret Mark is older and more original than public Mark. The sad thing is that all this labor has been misspent; the Clementine letter and the quotations of Secret Mark embedded within it constitute a modern hoax, and Morton Smith almost certainly is the hoaxer. … Magnification of the handwritten text reveals the telltale presence of what handwriting experts call the “forger’s tremor”. That is, the handwriting in question is not really written; it is drawn, in the forger’s attempt to imitate a style of writing not his own. These telltale signs are everywhere present in the alleged Clementine letter.” (Craig A. Evans, ”How Scholars Fabricate Jesus” i William Lane Craig (ed.), “Contending with Christianity’s Critics: Answering New Atheists and Other Objectors, 2007, s. 143-144)

Andreas J. Köstenberger skriver följande:

“S. C. Carlson has recently written the most extensive examination of the authenticity of the letter of Clement and has produced compelling evidence supporting the suspicion that M. Smith created the text as part of a scholarly hoax. … Second, certain characteristics of the script of the Clementine letter suggest that it is a twentieth century forgery. (1) The script bears signs of unnatural hesitations in the penstrokes that are consistent with the forger’s tremor as well as pen lifts and signs of retouching that suggest that the characters were drawn rather than written. The characters also are inconsistently formed. (2) The script is dissimilar in several ways from that of other eighteenth century manuscripts produced at Mar Saba … (3) The script is identical to that of another Mar Saba manuscript, manuscript 22, which Smith himself claimed was produced by a twentieth century person whom he identified as M. Madiotes.” (Andreas J. Köstenberger, The Cradle, the Cross, and the Crown: An Introduction to the New Testament, 2009, s. 134)

Tilläggas kan att det naturligtvis inte är bevisat att brevet är äkta och att en förfalskning därmed alls inte kan uteslutas. Men proportionerna – var finns de?

Roger Viklund 2010-08-02

Skakningarna som kom av sig

Gospel HoaxNär Stephen C. Carlson år 2005 utkom med sin bok The Gospel Hoax jublade många över att det nu äntligen hade bevisats att Morton Smith förfalskat Klemens brev till Theodoros, innehållande utdrag ur det så kallade Hemliga Markusevangeliet (HM). Carlson radade upp ett antal omständigheter som enligt honom tydde på att Smith inte bara förfalskat brevet, utan att Smith dessutom lämnat efter sig ett antal sinnrikt utformade ledtrådar som alla ledde direkt till honom själv som förfalskare.

Mark's other GospelScott G. Brown vid University of Toronto som är den förste att ha doktorerat på Hemliga Markusevangeliet, hade tidigare samma år släppt Mark’s other Gospel, en omarbetning av sin doktorsavhandling utgiven i bokform, där han argumenterade för att HM var ett äkta evangelium som också skrivits av evangelisten Markus. Nu kom Brown att i ett antal artiklar på punkt efter punkt bemöta Carlsons påståenden. Såväl Carlson som Brown hade var sin artikel i The Expository Times år 2006 och Brown skrev samma år också Factualizing the folklore. Carlson hade ett antal bemötanden på sin blogg, men kom därefter att sakta dra sig tillbaka till tystnaden allt efter att kritiken mot hans teser växte sig starkare.

Ett riktigt dråpslag mot Carlsons fall kom år 2008 då Scott G. Brown i samarbete med Allan J. Pantuck publicerade artikeln Morton Smith as M. Madiotes. Genom att undersöka Morton Smiths kvarlåtenskap hade de funnit obeskurna fotografier som visade att Carlson hade fel på varje punkt i ett av hans trumfargument, nämligen att Morton Smith skulle ha gjort en ytterligare förfalskning som han daterat till sin egen tid och skrivit under med M. Madiotes. Detta Madiotes var enligt Carlson en ordlek på grekiska och skulle åsyfta en skallig bedragare – således Smith själv. Men handstilen var inte Smiths, underskriften var inte gjord av den som skrivit texten och löd dessutom sannolikt M. Modestos. För en sammanfattning av artikeln och med ytterligare detaljer, se min artikel ”M. Madiotes”-argumentet.

S. CarlsonNu återstod i praktiken inte mer är ruiner av det carlsonska bygge som för så många framstod som genialt och övertygande. Men folks övertygelse ändras inte så lätt och så snabbt, framför allt inte när det gäller något som är så kontroversiellt sett ur kristen synvinkel. Fortfarande kvarstod en punkt som ingen ännu gett sig på och som för många, och även för mig, framstod som den starkaste. Carlson sade sig ha upptäckt skakningar i handstilen, skakningar som enligt Carlson uppkommit genom att en förfalskare (läs: Smith) hade snarare långsamt ritat bokstäverna än skrivit dem och gjort detta på ett sätt så att det skulle se ut som om någon grekiskspråkig 1700-talsmunk i en hast skrivit av ett äldre dokument. Skakningarna skulle enligt Carlson aldrig ha uppkommit om skribenten fört gåspennan snabbt. Carlson upptäckte bläckplumpar där skribenten stannat upp mitt i bokstäverna, skakningar mitt i linjerna vare sig de var krökta eller raka, omtagningar och förbättringar, allt tecken på förfalskning.

Jag hade själv studerat de påståenden Carlson gjorde, men de bilder han tillhandahöll var inte allt för tydliga, lågupplösta och små som de var. Sagt och gjort – om ingen annan gör något får jag väl göra det själv, tänkte jag, och kontaktade Charles Hedrick som år 2000 hade publicerat nya färgfoton av de tre sidorna i artikeln Secret Mark: New Photographs, New Witnesses. Hedrick hänvisade mig till Scott Brown som hade högupplösta inskannade bilder av de tre handskrivna sidorna gjorda från de framkallade färgfotografierna, och jag fick därigenom tillgång till dessa bilder inskannade i 1200 dpi.

Jag skred till verket genom att först sammanställa alla de exempel Carlson hade åberopat. Därefter sökte jag systematiskt genom alla övriga förekomster av samma bokstäver eller bokstavskombinationer i hela brevet. I flera fall blev det hundratals bokstäver som jag ”klippte ut” i Photoshop. Arbetet tog mig ett par månader. Därefter vidtog sortering och sammanställning och kategorisering, så att jag för varje område (skakningar, plumpar, omtagningar, etc.) samlade alla förekomster och först därefter kunde jag också bedöma materialet. Jag publicerade mitt arbete i februari 2009 i artikeln Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis. Två saker kunde jag genast konstatera: 1) den gradvisa förbättringen av handstilen som Carlson sade sig ha upptäckt gick inte att upptäcka. 2) De bokstäver som Carlson byggde sin analys på uppvisade inte mer skakningar, plumpar, o.d. än de övriga exemplen i texten. Visserligen kunde detta tyda på att hela dokumentet uppvisade spår efter förfalskning, men det motsade definitivt Carlsons påståenden. Vad jag förundrades över redan då var att jag ofta hade så svårt att över huvud taget upptäcka de skakningar och plumpar etc. som Carlson sade sig ha funnit.

I samband med att jag offentliggjorde artikeln råkade också en debatt om Hemliga Markus pågå på FRDB och i samma tråd hade nyligen också Stephen Carlson deltagit, varför jag passade på att meddela om min nygjorda studie och specifikt be Stephen Carlson kommentera den. Många kommenterade också artikeln, men Carlson dök aldrig mer upp i tråden.

I diskussioner med andra, kanske främst med Scott Brown, gick det gradvis upp för mig att Stephen Carlson inte hade undersökt några fotografier alls och vad detta kunde innebära. Han hade enbart undersökt de tryckta bilder som förekom i Morton Smiths bok från 1973. Jag hade då inte tillgång till Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark, vari han återgav de foton i svartvitt han tog 1958. Carlson hade skannat de foton av sidorna som återgavs i boken och förstorat upp bilderna för undersökning. Men de bilder han tryckte i sin egen bok var rätt små. Jag skaffade då Smiths bok och skannade själv in sidorna, och ”hevreka”, plötsligt förstod jag vad Carlson hade sett och vilken jättemiss han hade gjort.

I en betydligt mindre studie, men ack så avslöjande, plockade jag ut ett antal av de mest iögonfallande exemplen och lät jämföra de inskannade svartvita bilderna från boken (som ungefär måste ha svarat mot de som Carlson hade tillgång till) med de färgbilder som var inskannade direkt från färgfotona. I Tremors, or Just an optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis, framgick det med all önskvärd tydlighet att de tecken på förfalskning som Carlson trodde sig ha upptäckt endast var en effekt av tryckprocessen i samband med att bilderna trycktes. De lågupplösta bilderna med ett tillägg av ett 45-gradigt linjeraster gör att punkterna som bilden byggs upp av endast kunde följa de raka 45-gradslinjerna. Detta innebar att kurvor och raka linjer i annat än 45 graders vinkel gjorde ”hopp” i alla övergångar och gav upphov till en optisk synvilla när de små bokstäverna uppförstorades kraftigt. Detta var känt för mig med långvarig erfarenhet av rastrerade laserutskrifter, men uppenbarligen okänt för Carlson.

För att få bättre spridning på mina upptäckter, publicerade jag också en kortare bloggversion på Timo S. Paananens blogg om HM. Detta väckte viss uppmärksamhet (som exempelvis hos James Tabor), men Carlson vägrade, sin vana trogen, att kommentera de nya rönen även när han direkt ombads på sin egen blogg.

Nästa steg i processen rörde en dokumentär i ”Discovery”-modell för USA-marknaden som var under uppsegling och där HM skulle utgöra en viktig del. Dokumentärteamet lät därför göra ett utskick till ca 1000 professorer eller andra auktoriteter inom den akademiska världen med kännedom om den tidiga kristendomen. Man hänvisade till min artikel och bad om kommentarer angående Carlsons påståenden att där fanns tecken i skriften på att brevet skulle vara förfalskat. Mottagandet var blandat. Några påtalade att det var uppenbart att Carlson hade fel och att de aldrig trott på hans tes, medan andra bokstavligen gick i taket. Ett exempel på en professors svar publicerades i kommentarerna i Timo Paananens blogg av en medverkande i TV-teamet. Denne professor kunde inte se att min artikel visade att Carlson hade fel. Han till och med antydde att jag skulle ha förfalskat bilderna.

”In a subsequent email, he’s [Carlson] noted that Viklund’s photos don’t appear actually to be Hendrick’s published ones, but instead come from/via Scot Brown, and so are of unverified provenance. It’s not clear also whether they’ve been retouched or altered.”

Men än intressantare var ett yttrande han gjorde, där han sade:

”Are you aware that Carlson claims that the color photos are actually *lower* resolution, and not as sharp and clear as Smith’s own b&w ones?”

Jag kunde knappt tro mina ögon. Menade han verkligen det han skrev och kunde verkligen Stephen Carlson tro detta? Här påstås alltså att de svartvita fotona har högre upplösning än färgfotona. Men det handlade aldrig om skillnaden mellan färgfotona och de svartvita fotona, utan om att Stephen Carlson undersökt lågupplösta tryckta bilder i en bok, alltså kopior, och inte fotografierna, alltså originalen. Huruvida dessa är i färg eller är svartvita är sekundärt. Det fanns färgfoton att tillgå och allt Carlson hade behövt göra var att fråga om han fick ett inskannat exemplar så hade dessa misstag aldrig uppstått. Efter alla mina klargöranden hade således Carlson och denne professor ändå inte ens förstått det mest elementära.

Eftersom Smiths svartvita foton aldrig publicerats bad jag Allan Pantuck (som numera har tillgång till Smiths original) att skanna in ett ord för jämförelse. Nedan ses samma omikron i tre olika skepnader. Det vänstra är från de färgbilder som inskannats direkt från färgfotona. Det mittersta kommer från Pantucks lågupplösta inskanning av Smiths svartvita original och det högra är inskannat från de tryckta bilder som förekommer i Smiths bok och som Carlson använde för att påstå att detta omikron är fyrkantigt.

Omikron

Bekräftelsen på att Carlson helt missförstått problemet kom strax efteråt, då Carlson frångick sin vana och faktiskt svarade på en fråga på sin blogg. Signaturen Mark frågade om det stämde att Carlson “consulted only the original Smith photos when doing handwriting samples. Not the new colored ones.” Carlson svarade:

“That charge is not true. I consulted both the black-and-white photographs that Smith published in 1973 as well as the color photographs that Charles Hedrick published in 2000.”

Men han undersökte bara de tryckta bilderna i Smiths bok och i The Fourth R, där Hedrick publicerade färgfotona. Jag skrev då en ny uppmaning till Stephen som svar i samma inlägg där jag förklarade skillnaden mellan original och kopior, ett inlägg som Carlson heller inte besvarade.

Efter detta har nya omständigheter dykt upp. Carlson hade åberopat en handskriftsexpert och uppgett att hon gav stöd för hans tolkning att det rörde sig om en förfalskning. På nytt i samarbete, lät Scott Brown och Allan Pantuck undersöka Carlsons påståenden och kontaktade den berörda Julie C. Edison. Hon visade sig knappt komma ihåg Carlson, än mindre gå i god för det han sagt att hon skulle ha sagt. Hon gjorde ingen undersökning av fotografierna och kunde inte ens grekiska. Brown och Pantuck publicerade nu hela Edisons brev och det gav en helt annan bild än den Carlson hade förmedlat genom att publicera endast väl valda utdrag ur hennes brev (Brown & Pantuck, Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination).

Därefter trädde nästa expert in på området, Venetia Anastasopoulou. Hon kontrakterades av Biblical Archaeology Review för att göra en riktig undersökning av handstilen, och kom till ett helt annat resultat, nämligen att brevet är skrivet av en skicklig person med känsla och stil, en som fullständigt behärskade grekiska, samt att det är mycket sannolikt att Morton Smith inte förmått förfalska brevet med tanke på att hans förmåga att skriva grekiska var att likna vid en skolpojkes.

Roger Viklund 2010-08-01