Bygger Johannes på Markus?

Johannes7Det fjärde evangeliet, Johannesevangeliet, anses som regel vara yngst av de fyra bibliska evangelierna. Det kan ha genomgått flera stadier i sin konst­ruktion. Författaren (eller då möjligen författarna) av Johannesevangeliet har i huvudsak byggt på samma tradition (skriftlig eller muntlig) som Markus. Johannes har dock ordnat materialet på ett helt annat sätt än synoptikerna. Trots att så många uppgifter är desamma, misstämmer nästan alltid något mellan Johannes och de tre andra. Berättelsernas ordningsföljd är omkastad. Tider och platser är ofta förändrade. De Jesusord hos Johannes som också finns hos synoptikerna förekommer alltsomoftast i andra sammanhang och finns invävda i andra scenarier. Det är omöjligt att få beskrivningen av Jesu liv i de synoptiska evangelierna att överensstämma med den i Johannesevangeliet och därigenom omöjligt att rekonstruera Bibel-Jesus’ liv.

Oavsett detta finns överensstämmelser mellan Johannes och synoptikerna och också en pågående diskussion bland forskare om huruvida författaren av Johannesevangeliet byggt på Markusevangeliet, någon annan synoptiker­variant eller är oberoende av dessa. Trots olikheterna mellan evangelierna har Johannes ofta samma struktur, behandlar samma teman och använder åtminstone ibland samma ord som Markus.

I detta inlägg ska jag ge ett exempel som enligt min mening styrker att Johannes faktiskt nyttjat Markusevangeliet som källa, antingen direkt eller indirekt via ett mellanled som exempelvis Matteusevangeliet. Problemställningen är alltså: Har författaren av Johannesevangeliet haft tillgång till åtminstone Markusevangeliet eller kanske alla synoptiker, när han sammanställde sin variant av passionshistorien som handlar om Jesu lidande och död?

Markus har för vana att när han återger en händelse infoga ytterligare någon berättelse och låta dessa båda berättelser utspelas samtidigt genom att låta fokus växla från den ena till den andra; detta för att de ska belysa varandra och på så vis hjälpa till att framhäva Markus’ teologiska avsikt. Man talar om en markinsk ”sandwich” eller ”interkalation” (inskjutning). De två citat ur Hemliga Markusevangeliet som Klemens återger, bildar tillsammans med Mark 10:46 en klassisk så kallad interkalation. (se A Quest for Secret Mark’s Authenticity: A Chain is as Strong as its Weakest Link eller Den symboliskt utformade förlagan till Markusevangeliet – populärt benämnd Hemliga Markusevangeliet) För att förstå vilka kännetecknen på en typisk markinsk interkalation är, kan man vända sig till James R. Edwards:

“Each Markan [intercalation] concerns a larger (usually narrative) unit of material consisting of two episodes or stories which are narrated in three paragraphs or pericopae. The whole follows an A1-B-A2 schema, in which the B-episode forms an independent unit of material, whereas the flanking A-episodes require one another to complete their narrative. The B-episode consists of only one story; it is not a series of stories, nor itself so long that the reader fails to link A2 with A1. Finally, A2 normally contains an allusion at its beginning which refers back to A1, e. g., repetition of a theme, proper nouns [= egennamn], etc.” (James R. Edwards, Markan Sandwiches: The Significance of Interpolations in Markan Narratives, 1989 s. 197; citerat i Scott Brown, s. 166)

Det finns ett antal klassiska interkalationer hos Markus och däribland brukar dessa fem framhållas:

  1. Markus 3:20–35 om utdrivningen av demoner och Jesus familj
  2. Markus 5:21–43 om synagogföreståndarens dotter och kvinnan med blödningar
  3. Markus 6:7–32 om utsändningen av de tolv och Johannes döparens död
  4. Markus 11:12–25 om fikonträdet som inte bar frukt och rensningen av templet
  5. Markus 14:1–11 om planerna på att förråda och döda Jesus och kvinnan med balsamflaskan

Petrus10Ett annat klassiskt exempel på en markinsk interkalation är scenen där Petrus förnekar Jesus (Mark 14:53–72). Markus låter i den första scenen Petrus följa Jesus till översteprästens gård. Där förnekar Petrus Jesus tre gånger innan tuppen hunnit gala två gånger. Men mitt i denna scen har Markus lagt in den judiska rättegången mot Jesus, så att Petrus först följer Jesus till översteprästens gård men inte förnekar honom förrän Jesus är dömd. Samtidigt som Jesus döms till lidande och död, förnekar alltså Petrus Jesus och undslipper därmed själv att lida och dö. Vi skådar följaktligen en litterär skapelse av Markus, där han anspelar på två ytterligheter för att få fram kontraster.

Oavsett om de båda händelserna har inträffat eller ej, oavsett om de har inträffat vid samma tid eller ej, har Markus’ framställning knappast överförts via muntlig tradition. Det är han som på känt manér har fogat samman de båda händelserna för att kunna spegla Jesus’ modiga handling mot Petrus’ fega. Detta för Markus så typiska sätt att bygga upp sina skildringar kallas således interkalationer.

Han låter alltså en A-händelse fortgå men stoppar in en B-händelse inne i A-händelsen. Förloppet är A sedan B och slutligen A igen; eller hellre A1, B och slutligen A2. Det finns fem typiska kännetecken på en markinsk interkalation.

  1. A2 repeterar inledningstemat från A1 för att uppmärksamma läsaren på sambandet mellan de båda A-berättelserna.
  2. B-berättelsen är oberoende av A-berättelsen.
  3. Det är olika huvudpersoner i A- och B-berättelserna.
  4. Såväl A- som B-episoden används för att kontrastera den andra berättelsen teologisk och tematiskt.
  5. Berättelsen från A1 skall fortgå och få sin upplösning i A2.

PetrusfornekelseDet intressanta är att när Johannes i 18:12–27 presenterar samma händelse, har även han splittrat scenen där Petrus förnekar Jesus. Om man tänker sig att Johannes skulle ha hört talas om denna berättelse från någon annan än Markus eller någon som i sig inte bygger på Markus, verkar det vara mer än en tillfällighet att också han skulle ha sprängt in rättegångsscenen i berättelsen om Petrus’ vistelse på översteprästens gård. Just att Petrus redan före rättegången slagit sig ner vid elden på gården och sitter där och väntar medan Jesus utsätts för sin prövning och först sedan vi fått bevittna Jesus’ mod förtäljs om Petrus’ ynkedom där han i ren feghet förnekar att han alls känner Jesus, är naturligtvis ett retoriskt genidrag. Berättelsen blir därmed så illustrativ och skillnaden mellan Jesus’ hjältemod och Petrus’ ynklighet framstår i sin fulla klarhet. Det var detta som författaren av Markusevangeliet ville förmedla.

En rimlig tolkning är därför att Johannes’ berättelse har sin grund hos Markus, och Johannes utvecklar faktiskt scenen ytterligare genom att låta Petrus förneka Jesus en gång före rättegången och två gånger därefter. Ett annat tecken på att Johannes följer Markus’ text, är att han dubblerar Markus’ uppgift om att Petrus ”värmde sig vid elden” (14:54), så att Petrus värmer sig både när han förnekar Jesus före (18:18) och efter (18:25) rättegången. (John Dominic Crossan, Who killed Jesus?, s. 100–105)

Det finns några andra liknande detaljer, om än kanske inte lika tydliga, som antyder att Johannesevangeliet (trots stora olikheter) likväl är beroende av Markusevangeliet. Tecknen är tydligast vad gäller passionshistorien, men Johannes kan fritt ha nyttjat Markusevangeliet också för resten av evangeliet. Ytterligare tecken på beroendet mellan Johannes och Markus finns i Hemliga Markusevangeliet, där uppväckelsescenen av ynglingen uppenbarligen är samma berättelse som den om uppväckandet av Lasaros; en berättelse som i övrigt återfinns bara i Johannesevangeliet av Bibelns evangelier.

Roger Viklund, 2012-07-30

Annonser

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 10 – Dokumentär på National Geographic

OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 1
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 2
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 3
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 4
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 5
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 6
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 7
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 9
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 10

I tolfte avsnittet av andra årgången av National Geographics serie ”Ancient X-Files” (på svenska “Uråldriga mysterier”) tar man mig veterligt för första gången sig an den sten eller amulett som avbildar en korsfäst person och som bär inskriptionen Orfeos Bakkikos. Jag har tidigare i en serie om nio inlägg avhandlat denne korsfäste man som trots allt påminner så pass mycket om Jesus på korset.

I likhet med de flesta andra dokumentärer gjorda för National Geographic eller Discovery Channel är även denna ytterst substanslös, närmast homeopatiskt uttunnad. I stort sett tar man inte upp något väsentligt som berör frågan om stenens äkthet. Likväl kan det vara intressant att få se avbildningarna och platserna, om man nu intresserar sig för den saken.

I dokumentären får vi följa Mark Guskin (som också engagerat sig i Turinsvepningen) och dennes sökande efter föremålet (eller snarare efter Orfeus’ bakgrund). Vi får också mycket kort stifta bekantskap med Peter Gandy, en av författarna av ”The Jesus Mysteries”.

Dokumentären går att se här http://www.youtube.com/watch?v=_1HN16TEbQE och delen som handlar om stenen börjar 21:18 in i dokumentären.

Uppdaterat 2016-01-16

Videoklippet är numera borttaget men filmen går att se från början här.

Slut på uppdateringen

Jag har under den sista tiden noterat ett stort antal träffar på mina inlägg om OΡΦEOC BAKKIKOC utan att jag har funnit någon som länkat till inläggen. Jag har funderat över varför det har varit ett så pass stort intresse för just de inläggen men gissar nu att det har haft något samband med denna dokumentär.

Roger Viklund, 2012-07-20

Seriös eller oseriös debatt?

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Efter ett två månader långt uppehåll i bloggandet, ska jag göra ett försök att återknyta till den stundom sorgliga debatten i kölvattnet av Bart Ehrmans bok ”Did Jesus Exist”. Redan innan Ehrman utkommit med sin bok sade jag att jag var nyfiken dock inte överentusiastisk och förutspådde att det nog ”blir samma gamla skåpmat som oftast blir fallet när någon ska argumentera för en historisk Jesus … att Paulus känner Jesu broder Jakob och att Josefus har en äkta kärna där han bekräftar Jesu existens, och så vidare” (Forged – Andra Thessalonikerbrevet). Det visade sig att jag rätt förutspådde detta, men min gissning att Ehrman ”inte kommer att lägga fram några argument utöver de redan kända och inga bevis utöver de som redan tidigare framförts” (Något om Bart Ehrmans ”Did Jesus Exist?”) var ingen högoddsare, så även om det nu visade sig vara en profetia som gick i uppfyllelse vill jag inte sträcka mig så långt som att påstå att det därmed skulle ge stöd för att Markusevangeliet är skrivet före år 70, med hänvisning till att om jag rätt profeterade om Ehrmans bok skulle Jesus med lätthet ha kunnat göra detsamma om templets ödeläggelse.

R. Joseph Hoffmann

R. Joseph Hoffmann

Ehrman har fortsatt sitt bloggande men gör detta i huvudsak på sin betalblogg (http://ehrmanblog.org/) där endast betalande medlemmar har tillträde och jag vet därför inte om han har lämnat debatten om Jesu existens bakom sig. I vilket fall deltar han inte längre öppet i debatten. Andra har dock tagit vid, men det har inte medför en höjning av debattnivån, snarare tvärtom. De mest aggressiva inläggen gentemot de som argumenterar för att Jesus inte har funnits har skett på R. Joseph Hoffmanns blogg The New Oxonian. Jag tänker inte hänvisa till något specifikt inlägg av Hoffmann eftersom jag inte finner speciellt mycket som är läsvärt. Ska jag vara ärlig har jag ibland svårt att ens förstå vad han vill ha sagt utöver de uppenbara smädelserna. Mothuggen har som regel kommit från Vridars blogg av i huvudsak Neil Godfrey. På samma blogg fortsätter Earl Doherty sitt punkt-för-punkt-bemötande av Ehrman, samlat här. Ehrman påtalar att det är svårt att bemöta ett verk som Dohertys Jesus: Neither God nor Man.

It is an 8oo-page book that is filled with so many unguarded and undocumented statements and claims, and so many misstatements of fact, that it would take a 2,400-page book to deal with all the problems.”

Dohertys bemötande av Ehrmans bok (hittills 26 inlägg) kommer kanske inte att bli 2400 sidor långt, men jag misstänker att det kommer att bli tre gånger så långt som Ehrmans egen bok. Ehrmans konstaterande är egentligen en plattityd eftersom ifall man vill bemöta en författares hela verk, krävs det som regel betydligt större utrymme för detta än vad verket i sig innehåller.

För att återgå till Joseph Hoffmanns blogg, så lät den brittiske nytestamentlige forskaren Maurice Casey där publicera ett inlägg, Mythicism: A Story of Bias, Incompetence and Falsehood, vilket väl kan sägas vara symptomatiskt för denna debatt. Argumenten består mestadels av oförskämdheter, auktoritetsargument och ibland också felaktigheter. Man undrar verkligen om detta är det bästa som kan åstadkommas om man vill framlägga starka argument till stöd för att Jesus har funnits? Den intresserade får själv ta del av Caseys argument. Neil Godfrey lät sarkastisk besvara Caseys inlägg i en serie där det första inlägget bär titeln Blogger Godfrey’s Reply (1) to Emeritus Professor Maurice Casey of The Jesus Process.

Kanske än mer utanför anständighetens gräns befinner sig Caseys forskarassistent Stephanie Louise Fisher i många av sina kommentarer. I inlägget AN EXHIBITION OF INCOMPETENCE: TRICKERY DICKERY BAYES håller hon sig väl ändå något till saken och Godfreys bemötande av hennes inlägg återfinns här och här.

George Albert Wells

George Albert Wells

Andra inlägg i debatten kommer från Kenneth Humphreys i The New Apologists: R. Joseph Hoffmann and friends on a rescue mission for the ”Jesus of history” och nestorn G. A. Wells’ recension av Did Jesus Exist? The Historical Argument for Jesus of Nazareth i Free Inquiry June / July 2012 Volume 32, Number 4, varur utdrag finns att läsa på Hermann Deterings webbplats här; samt Deterings eget bemötande av Ehrman Prof. ”Errorman” und die nichtchristlichen Jesuszeugnisse.

Även Robert Eisenman, mest känd för sin insats för att offentliggöra Dödahavsrullarna och för att hävda att Jesusrörelsens galjonsfigurer återfinns i denna litteratur, låter i en intervju gjord för Jesus Mysteries diskussionsgrupp uttrycka sin gillande i kampen för en större frihet inom den nytestamentliga forskningen och för ifrågasättandet av det gällande paradigmet.

Robert Eisenman

Robert Eisenman

”Thank you for the opportunity of contributing to and participating in your web discussions. Keep up the good work, as they say, and don’t allow yourselves to be defeated or discouraged by any hostile ‘academicians’ or so-called ‘scholars’. These, in the end, will always be the hardest either to influence or bring over to the kind of thinking you represent since they have the most to lose by either acknowledging or entertaining it, largely because they would be seen as somewhat ridiculous by their peers if they were to deny the whole thrust of their previous academic work and training.

We must leave them like this, but should not expect any different from them or be discouraged in any way by them. You and your participants are the final judge of these things and you have sufficient information and data at your fingertips to make your own final, intelligent, and incisive judgments yourselves which will hopefully be full of insight.”

Thomas L. Thompson

Kanske ändå av störst intresse är den danske gammaltestamentlige forskaren Thomas L. Thompsons inträde i debatten. Ehrman refererar till Thompsons The Messiah Myth: The Near Eastern Roots of Jesus and David, och säger om honom att han:

… is trained in biblical studies, but he does not have degrees in New Testament or early Christianity. He is, instead, a Hebrew Bible scholar who teaches at the University of Copenhagen in Denmark. In his own field of expertise he is convinced that figures from the Hebrew Bible such as Abraham, Moses, and David never existed. He transfers these views to the New Testament and argues that Jesus too did not exist but was invented by Christians who wanted to create a savior figure out of stories found in the Jewish scriptures.

och …

“… just as Old Testament notables such as Abraham, Moses, and David were legendary, not historical figures, so too with Jesus, whose stories in the Gospels are not the result of oral traditions dating back to near his own time but are literary fictions invented by the Gospel writers and their predecessors.

I artikeln Is This Not the Carpenter’s Son? A Response to Bart Ehrman, ger Thompson sin syn på hur Ehrman behandlat honom i sin bok. Han skriver att Ehrman betecknar hans bok som ett anti-religiöst förnekande av en historisk Jesus och att han tillskriver Thompsons bok argument och principer som Thompson aldrig har framfört, inklusive att Jesus inte skulle ha funnits. Hans bok handlar inte om huruvida Jesus har funnits eller ej, utan om analyser av vissa tematiska ämnen och motiv i en viss myt [Messiasmyten] som är minst två tusen år gammal. I denna analys ingick också en studie om de synoptiska evangeliernas teologiska upprepning att samariska och judiska skrifter har sina rötter i en allegorisk tolkning av framför allt främreorientaliska litterära teman, varav de flesta är knutna till den gamla konungaideologin. Thompson hävdar att Ehrman högtravande ignorerar hans analys av detta problem. Ehrman hävdar (enligt Thompson) att Thompson är okvalificerad att bedöma frågor om historicitet, eftersom han inte är nytestamentlig forskare och trots att han vigt fyrtio år av sitt liv åt just sådana studier. Thompson hävdar att exakt likadana stereotypiska litterära uttryck förekommer i evangelierna som de han studerat gällande gammaltestamentliga gestalter.

“I can understand that Ehrman may have some disagreement with my analysis and my conclusions. My introduction takes up the notoriously stereotypical figure of Jesus as (mistaken) eschatological prophet, which Ehrman—himself reiterating Schweitzer—asserts as, somehow, obviously historical. His lack of reflection on ancient forms of allegory, such as that reflected by Qohelet’s—and indeed Philo’s—principle that—in their world of theologically driven literature—there is little new under the sun, certainly provides adequate grounds for considerable disagreement, which I welcome. It is puzzling, however, that he seems sincerely unaware of the Old Testament and ancient Near Eastern thematic elements which are comparable to those of the Gospels: pivotal motifs such as “the one chosen by god,” the “inaugural announcement of the divine kingdom,” and “the good news” of that kingdom’s saving reversals, which offer a utopian hope to the poor and oppressed, the widow and the orphan. He even seems to ignore the stereotypical implications of the royal figure of a conquering messiah—which historical kings have indeed used in their “biographies.” Such an ancient theme as “life’s victory over death” gets its first treatment in the Gospels in a reiteration of the stories of Elisha.”

Thompson påpekar att dylika teman knappast kan utgöra historiska bevis för någon gestalt i antiken, det har alltid utgjort annat material än historiskt. Och Thompson undrar varför Ehrman har ”skrivit en sådan smädeskrift som Did Jesus Exist? Och när han beslutade sig för att skriva den, varför tog han inte titeln på allvar och försökte ge ett trovärdigt argument till varför han är övertygad om att han gjorde det?”

“I think a less polemically minded Bart Ehrman would recognize that this project on reiterated narrative, based in an analysis of comparative literature, can only be furthered by one who is familiar with Old Testament and ancient Near Eastern literature. Nevertheless, his crude dismissal of the relevance of inter-disciplinary perspectives undermines my confidence that he understands the problems related to the historicity of a literary figure, except from a historicist—even fundamentalist—perspective.“

Thompson säger sig vara irriterad och att denna irritation har framkallats av Ehrmans feltolkning av hans verk. Å andra sidan publicerar han nu tillsammans med Tom Verenna ett samlingsverk som just ska behandla historicitetsfrågan gällande Jesus, vad vi kan och inte kan veta. Richard Carrier recenserar för övrigt boken i Is This Not the Carpenter? Enligt Thompson behandlar boken “the very issue of the historicity of the New Testament figure of Jesus, which Bart Ehrman so thoroughly has misunderstood.”

Jag låter Thomson själv sammanfatta:

“Ehrman has asserted that the present state of New Testament scholarship is such that an established scholar should present his Life of Jesus, without considering whether this figure, in fact, lived as a historical person. The assumptions implied reflect a serious problem regarding the historical quality of scholarship in biblical studies—not least that which presents itself as self-evidently historical-critical. I wrote my monograph of 2005 in an effort to explore the continuity of a limited number of themes which were rooted in ancient Near Eastern royal ideology —an issue which is not only marginally related to questions of historicity, but one which also has much to say about the perception of history and historical method among modern scholars.”

James McGrath

I ett efterföljande inlägg påstår James McGrath att Thompson antingen håller med mytikerna, både vill äta och ha kakan kvar eller bortser från vad Ehrman skriver.

“In writing about this topic, Thompson had a wonderful opportunity to clarify his own position and distance himself from those internet crackpots sometimes referred to as ”mythicist” who comment on matters of history about which they are inadequately informed, engage in extremes of parallelomania which seem like a parody of the worst examples of scholarship from a bygone era, and in other ways do something that would be helpful in relation to this subject. That opportunity seems to me to have been squandered.”

Thompson svarar att han inte tar avstånd från ”mytiker” eftersom han inte kan se att denna term stämmer in på någon forskare som han känner till. Han påpekar också att de synoptiska evangelierna knappast kan användas för att bevisa att Jesus har funnits eftersom den bild som presenteras av Jesus är en stereotyp av en sort som förekommer hundratals år tidigare. Han säger sig inte ha bevisat att Jesus inte har funnits eller ens påstått detta. Däremot har han jämfört vår kunskap om Jesus med vår kunskap om gestalter som Homeros och i båda fallen är det svårt att urskilja en historisk gestalt, utan vi hamnar i berättelsernas tematiska drag.

Dr. McGrath återkommer och hävdar att ett av de huvudsakliga argumenten till att tro att Jesus har funnits …

” is the fact that those sources which narrate stories about him contain things which it is hard to imagine anyone concocting if their aim was to tell a story of someone who fit the expectations about precisely such a Davidic anointed one.”

Niels Peter Lemche

Niels Peter Lemche, en annan framstående representant för Köpenhamnsskolan, bemöter detta genom att berätta om en så kallad liberal imam som han mötte och som ingick i en grupp som skulle utröna om Koranen var ett verk av människor eller av Gud. Resultatet efter två års arbete blev – föga förvånande – att det var Guds verk eftersom ingen människa kunde komma på sådana berättelser. Lemche säger att McGraths argument endast visar att han inte kan föreställa sig detta.

“The time where we normally put Jesus was infested by a long series of Messiahs. Monty Pyton got it right in Life of Brian: The holy sandal! Acts also has a list of such messiah’s. Maybe Jesus was somebody who was selected by a certain Jewish messianic movement and made into their Messiah! (meaning that Jesus did not have the Christian party book number one).”

Slutligen en personlig undran över varför det inte går att föra en seriös debatt med forskare om Jesu existens utan att de blir alldeles ”sjövilda”. Jag undrar vad det är som gör dessa nytestamentliga forskare så upprörda. Tål de helt enkelt inte att deras föreställningar ifrågasätts? Är de oförmögna att behandla fakta förutsättningslöst? Varför kan de inte bara lägga fram argumenten som gör dem så övertygade om att de har rätt? Det är faktiskt mycket märkligt. Kan det vara så att de är så starkt knutna till den kristna föreställningen även i de relativt sällsynta fallen där nytestamentliga forskare är agnostiker och ateister i förhållande till kristendomen, att de inte kan bryta sig fria? Ty gällde det bara frågan om en vanlig dussinmänniskas existens kan jag näppeligen tänka mig att så många skulle tvingas ta till sådana överord och sådana nedlåtande omdömen om de som hyser en annan åsikt i frågan.

Roger Viklund, 2012-07-14