Markusevangeliet som midrash – inledning

Jag har för avsikt att i ett antal inlägg under våren blottlägga och påvisa de källor författaren av Markusevangeliet (som jag för bekvämlighetens skull benämner Markus) använde för att skapa sitt evangelium. Han använder sig då enligt min uppfattning av en metod som går under namnet midrash. Detta är en judisk term och i Nationalencyklopedin beskrivs midrash på följande sätt:

”midrash [midra:´S] (hebr., ‘(ut)tolkning’, ‘översättning’), lärd judisk bibelutläggning (avspeglad i Nya Testamentet t.ex. 1 Kor. 10: 1–11), särskilt benämning på rabbinska samlingar av sådana utläggningar. De äldsta är Mekhilta (till Andra Mosebok), Sifra (till Tredje) och Sifre (till Fjärde och Femte).”

Midrash är alltså är benämningen på lärda judars metod att foga samman olika passager ur den hebreiska Bibeln och därmed åstadkomma nya uttolkningar. Man brukar benämna de nyskapande tolkningar (ur framför allt Moseböckerna) som kom att ingå i Talmud eller den talmudiska litteraturen, för midrash. Metoden gick ut på att ta ofta sinsemellan obesläktade brottstycken ur Skrifterna och väva samman dem till nya berättelser. I Talmud är detta en vanlig metod då man försöker ge svar på nya problem i nya tider med hjälp av att omtolka de gamla förmaningarna i Skrifterna. Man försökte att se bortom den bokstavliga betydelsen av en viss passage och därmed nå en djupare kärna av kunskap dold i texten genom att belysa textstället från nya infallsvinklar.

Den något modernare formen av denna ”exegetik” anses ha florerat i perioden ca 200 till ca 1000 vt. Men som framgår av Nationalencyklopedin anses också Paulus ha sysslat med midrashiska utläggningar i exempelvis Första Korinthierbrevet 10:

”Bröder, jag vill ni skall veta att alla våra fäder var under molnskyn och att alla gick genom havet. Alla blev i molnskyn och i havet döpta till Mose. Alla åt samma andliga mat och alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem hade Gud inte behag till. De föll och låg kringspridda i öknen. Det som hände dem har blivit ett varnande exempel för oss, för att inte vi liksom de skall ha begär till det onda. Bli inte heller avgudadyrkare som en del av dem. Det står ju skrivet: Folket satte sig ner för att äta och dricka och steg upp för att dansa. Låt oss inte heller begå otukt, som en del av dem gjorde, och därför föll tjugotretusen på en enda dag. Och låt oss inte fresta Kristus, som en del av dem gjorde, de dödades av ormar. Knota inte heller, så som en del av dem gjorde, de dödades av fördärvaren. Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss.” (1 Kor 10:1–11 enligt Folkbibeln)

Paulus gör här en uttolkning av berättelser i Första Mosebok enligt midrashiskt mönster. Och han gör detta ofta. Exempelvis i Galaterbrevet 3:29 frågar han sig: ”Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.” Paulus diskuterar här vad man är om man inte tillhör Kristus men ändå är avkomling till Abraham och arvtagare enligt löftet. Han gör då nya uttolkningar av de gamla texterna för att spegla förhållanden och problem i sin egen tid – således midrash.

Och redan tidigare i exempelvis Dödahavslitteraturen förekommer olika former av midrashiska övningar genom att nya texter med nytt innehåll skapas ur det som kristna senare kom att kalla Gamla testamentet. Dessa texter omformulerades och gavs nya innebörder.

Ett annat exempel på midrash står att finna i Johannesapokryfen. Det är en viktig gnostisk text som påträffades i tre exemplar i Nag Hammadi; en text som redan femtio år tidigare återfunnits i en kortare version (Berlin Gnostic Codex). Den finns således i två versioner, en längre med ett tillägg benämnt Zoroasters bok och en kortare utan detta tillägg. Men även den kortare versionen består av tillägg och då också kristna tillägg i form av en prolog. Faktum är att Stephan Davies som översatt Johannesapokryfen till engelska (här) anser att Johannesapokryfen är en ursprungligen icke-kristen text som ”kristnats” genom kristna tillägg och denna förlaga kan var förkristen (även om slutet av nollhundratalet är det vanligaste dateringsförslaget). Davies anser också att skriften kan betecknas som midrash. Han skriver att författaren av Johannesapokryfen anser att också Första Mosebok är midrash av en ursprunglig myt och att författaren Mose inte har gjort en riktig uttolkning av denna myt. Därför låter författaren av Johannesapokryfen omtolka Moses midrash på ett sätt som han anser vara det rätta (se: The Gnostic Gospel of John (1))

Davies anser dock inte att Markusevangeliet skulle vara midrash (i sin helhet). Orsakerna till att så få forskare anser detta är säkerligen flera. En har nog med själva termen midrash att gör; vilken man anser vara förbehållen endast vissa typer av uttolkningar och där ett skapande av ett helt evangelium skulle falla utanför definitionsramen. Detta anser jag vara en ovidkommande invändning eftersom även om midrash inte är den rätta beteckningen är det just ett nyskapande baserat på äldre texter som det handlar om i detta fall. Den andra huvudinvändningen är att man som regel anser att Markus skriver historia och att den mängd hänvisningar som förekommer till framför allt gammaltestamentliga texter, likväl inte tyder på att berättelsen är påhittad utan enbart anpassad för att anspela på dessa äldre texter. Jag överlåter till läsaren att själv bilda sig en uppfattning om vad som är den sannolikaste förklaringen.

Om allt går som jag tänker mig ska jag gå igenom hela Markusevangeliet vers för vers. Jag anser att detta är ett område där jag inte har fullt ut belagt mitt påstående att Markusevangeliet i sin helhet är en litterär skapelse. I normala fall skulle jag ha gjort detta arbete i sin helhet, därefter gått igenom hela materialet och gjort allt enhetligt innan jag publicerade något alls. Nu kommer jag i stället att lägga ut avsnitt efter avsnitt efterhand som jag blir klar med dessa. Det betyder att jag inte alltid vet vilka kopplingar som kan göras framöver och materialet kan därför stundom framstå som otydligt och ofullkomligt. Detta måste ses som ett arbetsmaterial som kräver efterbearbetning.

Jag har givetvis sedan tidigare studerat detta, men det är skillnad på att läsa om något och att skriva om samma sak. Jag kommer att i mycket stor utsträckning följa och förlita mig på Michael Turtons webbplats ”Historical Commentary on the Gospel of Mark” där han gör en vers-för-vers-kommentering till hela Markusevangeliet. Jag gör denna genomgång på svenska, då det inte finns någon anledning att göra den på engelska, eftersom Turtons och andras verk redan finns på engelska. Jag avser heller inte att vara lika grundlig som Turton. Ett problem när Markusevangeliet ska diskuteras är att kunna hänvisa till relevant information, och Turtons genomgång är så omfattande att de flesta verkar avstå från att ta del av den.

Det finns också flera problem, inte minst textmässiga, som jag är osäker på hur jag ska tackla. En sådan gäller vilken text jag ska följa för Markusevangeliet. Det finns i princip två grekiska texttyper. Vi har ”Textus Receptus”, den så kallade majoritetstexten eller ”(allmänt) antagna texten”. Detta är den av kyrkan auktoriserade texten som förmedlats genom århundradena och bygger på de flesta handskrifter som fanns tillgängliga på 800-talet. Denna texttyp kallas också den bysantinska. Nästan alla moderna bibelöversättningar bygger dock huvudsakligen på den alexandrinska texttypen. Den bygger på handskrifter som är äldre och därmed anses bättre spegla den ursprungliga texten. Det är därför rimligt att den alexandrinska får utgöra också mitt underlag. Jag kommer att förlita mig på den text som återges i Blue Letter Bible vilken kombinerar Westcott-Horts utgåva (1881) med den 26:e utgåvan av Nestle-Aland (och dess varianter).

När det gäller de svenska översättningarna tänker jag i möjligaste mån hålla mig till Folkbibelns översättning, vilken trots sin dragning åt ”traditionalism”, som regel är grundtexten trognare än vad Bibel 2000 är. Men om det för resonemangets skull krävs, kommer jag att påpeka alternativa sätt att översätta.

Nya testamentets författare, och då även Markus, bygger i stort sett uteslutande på den grekiska översättningen av den hebreiska Bibeln (GT) som kallas Septuaginta. Namnet Septuaginta kommer från latinets versio septuaginta interpretum, vilket betyder ”de sjuttio uttolkarnas översättning”. Legenden säger att sjuttio (eller sjuttiotvå) judiska lärde var för sig under sjuttio (eller sjuttiotvå) dagar översatte hela den hebreiska Bibeln till grekiska – och när dessa översättningar senare jämfördes med varandra visade det sig att alla hade översatt alltsammans exakt likadant.

I vilket fall är Septuaginta ett verk av många översättare och av skild kvalitet gjord under en period av flera hundra år. Men vid vår tidräknings början torde hela Septuaginta ha förelegat klar. Septuaginta skiljer sig i flera fall högst väsentligt från den auktoriserade hebreiska texten. Detta ansågs tidigare bero på dåliga översättningar, men de nya fynden i Qumran visar att den hebreiska texten före vår tidräknings början fanns i olika varianter och att en ”linje” följer Septuaginta. Skillnaderna i översättningarna beror således i mindre utsträckning på oriktiga översättningar, utan mer på att andra hebreiska förlagor använts.

Jag måste huvudsakligen jämföra Markusevangeliets text med den i Septuaginta. Denna är emellertid inte en text utan många texter. Man kan säga att Gamla testamentet i Codex Vaticanus, Codex Sinaiticus och Codex Alexandrinus (300- och 400-talen) i stort sett motsvarar Septuaginta. Jag har funnit två engelska översättningar av Septuaginta. Dels finns Lancelot C.L. Brentons översättning från 1851, dels en modern översättning kallad NETS (A New English Translation of the Septuagint and the Other Greek Translations Traditionally Included Under that Title), vilken publicerades så sent som år 2007. Jag kommer huvudsakligen att följa denna senare översättning. Dessutom finns Psaltaren enligt Septuaginta översatt till svenska. Översättningen är gjord av en grupp exegeter i Lund under 1980-talet men slutförd av Per Beskow och utgiven först år 2008. I de fall då Psaltaren anspelas på, kommer jag givetvis att använda denna bok.

Roger Viklund, 2011-12-25

2 kommentarer

  1. bbnews said,

    25 december, 2011 den 21:54

    Ditt nya projekt verkar vara inte minst tidskrävande, Roger. Jag önskar dig all lycka och framgång med denna spännande arbetsuppgift.Här verkar det onekligen finnas en kunskapsmässig och informativ lucka i behov av att täppas till.

    Fast nog skulle det ha varit en fördel, Roger, om du hade haft tillgång till 69 eller 71 medarbetare, vilka alla givetvis skulle kunna förväntas komma till samma konsensusslutresultat som de 70 eller 72 judiska män gjorde, vilka enligt legenden tog sig an att översätta det som i dag av oss kristna kallas för Gamla Testamentet från hebreiska till grekiska.

    Förresten, Roger, du hinner möjligen inte – lite så där en passant, dvs lagom kortfattat – beröra varför just 70 eller 72 synes vara så viktiga och heliga tal i sådana här sammanhang, åtminstone vad de abrahamitiska religionerna anbelangar?

    När jag ändå är inne på att ”stjäla”/”kräva” arbetstid från dig, så vill jag dessutom ta tillfället i akt att aktualisera ännu en frågeställning, som genomläsningen av detta blogginlägg från dig gav upphov till hos mig. Jag skulle nämligen gärna vilja, om du hinner, förstås, att du – också det kortfattat – berörde vilka skillnader som föreligger mellan den texttyp som kallas för den bysantinska och den som givits epitetet den alexandrinska. Självklart åsyftar jag då enbart sådana eventuella textöversättningsskillnader, vilka enligt de teologiska auktoriteterna av i dag anses blottlägga två sinsemellan motstridiga läsarter/tolkningar.

    Fast bara, Roger, om du hinner, alltså. Må julefrid gälla och vara högprioriterad även för dig och din familj!

    Gilla

  2. 26 december, 2011 den 01:15

    72 är ett heligt tal som ofta brukar avrundas till 70 (som folkets sjuttio års fångenskap i Babylonien enligt Jeremia eller de 70 årsveckor hos Daniel eller de ytterligare 72 –enligt en annan läsart 70 – lärjungar som Jesus enligt Lukas 10:1ff lät utse till att förbereda hans ankomst). Enligt judendomen (Gamla Testamentet) visade sig gud ”ansikte mot ansikte” för Mose, hans bror Aron och Israels sjuttiotvå äldste på toppen av berget Sinai. Att det just var 72 översättare hänger samman med att varje stam av de tolv stammarna enligt legenden bidrog med 6 man var. Och 12 x 6 blir ju 72. Men detta 12 x 6 har också en annan innebörd. Talet 72 är astrologiskt och astronomiskt betingat, även om det ofta avrundades till 70. I den 360-gradiga zodiakcirkeln finns det 36 så kallade dekaner, vilka i sin tur kan delas i två lika stora delar och bilda 72 enheter. Varje tecken i zodiaken (12 stycken) innehåller 6 sådana 5-gradiga delar (12 x 6 = 72 och 72 x 5 = 360). Det magiska pentagrammet består av 5 delar à 72 grader. Det tar också 72 år för dagjämningspunkternas precession att tillryggalägga en grad genom tidsåldrarna. En zodiakepok ≈ 2160 år = 72 år x 30 grader.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: