Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 4, rätt återgivande av källor

18 augusti, 2014 den 20:32 (Alice Whealey, Josefus, Samuel Byrskog, Stefan Gustavsson, utomkristna vittesbörd)

SG7

Stefan Gustavsson

Se också Del 1, inledning
Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 6, Tiberius
Se också Del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

I en tidigare artikel i denna granskande serie av Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 2, Julius Caesar-jämförelsen (på Adlibris). lät jag undslippa att man inte kan lita på Gustavssons uppgifter. Jag påstod att han oftast bara förefaller repetera vad andra påstår utan att kontrollera dessa påståenden. Jag hävdade att han ibland inte rätt återger det källan säger och i åtminstone vissa fall inte ens har konsulterat den källa han hänvisar till. Att så är fallet går att konstatera genom att visa att de avskriftsfel som förekommer i texter som återges på bloggar och i forumdiskussioner också förekommer i den tryckta texten i Stefan Gustavssons bok.

Jag har visat att Gustavsson inte förstått det de olika texterna säger och verkar ”slarva”. Det gäller inte bara mina argument utan också som jag gav exempel på hans egna förebilder som Habermas och Licona. Gustavsson hänvisar till dem för uppgiften att Julius Caesar bara omnämns ”i fem källor under de första 150 åren efter sin död”. I verkligheten skrev de att endast fem källor rapporterar om hans militära erövringar och räknade då med en källa som var senare än från 150 år efter Julius Caesars död.

Jag har också visat att såväl Julius Caesar som Hannibal är betydligt bättre bevittnade än Gustavsson vill ge sken av. Jag lovade dock att återkomma med exempel på Gustavssons förfarande framöver och tänkte därför visa på några ytterligare saker i det detta inlägg.

På sidorna 48–52 citerar Gustavsson olika auktoriteters omdöme om möjligheten att Jesus inte funnits. Gustavsson har som vana att vädja till auktoriteter även om han stundvis erkänner att sådana kan ha fel. De flesta citaten är citat i översättningar och därmed inte så enkla att beslå med fel eftersom jag utgår från att Gustavsson själv översatt texterna.

Samuel Byrskog

Samuel Byrskog

Men ett av citaten på svenska på sidan 48 kommer från Samuel Byrskog. Gustavsson låter ännu en gång (han har gjort det vid flera tillfällen) citera Samuel Byrskog från den tid 1992 när denne var forskarstuderande. Detta citat har valsat runt ett tag på Internet i två varianter (”idag” eller ”i dag” men i övrigt identiskt) och alla verkar kopiera varandra utan att kontrollera källan. I vilket fall lyder texten hos Byrskog inte som på Internet eller som i Gustavssons bok, utan som följer:

Ingen seriös exeget betvivlar idag att Jesus existerat. Sporadiska försök görs visserligen fortfarande – också i Sverige – att bortförklara Nya testamentets historiska vittnesbörd om Jesu verkliga existens, men dessa ansatser uppvisar oftast föga exegetisk insikt och är numera alltmer sällan gjorda av personer med ordentlig exegetisk skolning. Bland de forskare som besitter de nödvändiga kunskaperna för att bedriva exegetiskt arbete förnekar numera inte ens de som är mest kritiskt lagda att Jesus funnits. (mina färgmarkeringar)

Stefan Gustavsson har i sitt citat inte med ”historiska” och har i stället för originalets ”idag”, ”Jesu” och ”alltmer” ”i dag”, ”Jesus” och ”allt mer”. Gustavssons fotnot säger dessutom: Samuel Byrskog, Religio 39 (1992), och inte ens detta är fullt riktigt eftersom det står på sidan 39 i Religio 39. Visserligen har dessa skillnader inte den minsta inverkan på Gustavssons poäng, men det visar ändå på en slarvighet. Beroende på om Gustavsson är upphovsmannen till citatet eller inte (det tidigaste belägget jag funnit är från 2006 och däribland också Gustavsson), är han antingen inte noggrann vid avskrifterna eller så kontrollerar han inte sina källor alls. Att det sannolikt är det senare går att konstatera i nästa exempel, citatet av Testimonium Flavianum.

På exakt samma sätt som jag tidigare noterat vad gäller Seth Erlandsson, återger Gustavsson Testimonium Flavianum (s. 68–69) från den text som tidigare förekom på Wikipedia (jag har för några månader sedan korrigerat texten så att den stämmer med förlagan) eller från en text som i sin tur hämtats från Wikipedia. Precis som Erlandsson uppger Gustavsson att texten är hämtad från Bengt Holmberg, Människa och mer: Jesus i forskningens ljus (Gustavsson har glömt ”och”). Fast både Erlandssons och Gustavssons version av texten innehåller ett avskriftsfel som också råkade förekomma i Wikipediacitatet och därmed överallt på Internet. Holmberg har översatt grekiskans ginetai till ”uppträdde” (Ungefär vid denna tid uppträdde Jesus) emedan Wikipedia hade ”framträdde” (Ungefär vid denna tid framträdde Jesus), ett fel både Erlandsson och Gustavsson repeterar i sina återgivningar. De båda skriver också: ”Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom”, vilket är grammatiskt felaktigt emedan stam är singularis och det följaktligen ska vara uppkallad. Holmberg har också rättat detta i andra utgåvan 2005 men eftersom Gustavsson hänvisar till första utgåvan 2001 kan han inte klandras för den saken.

Här gör jag en liten utvikning kring det inledande ordet i Testimonium Flavianum, grekiskans ginetai, som i sammanhanget är ett märkligt ord. Egentligen betyder det väl att transformeras eller ändra tillstånd. Ordet kan användas om människor men avser då som regel att de föds, blir till. Alice Whealey noterar att det är ett märkligt ord i detta sammanhang och att Josefus aldrig annars använder ginetai i den betydelse som det förekommer i TF. Men, säger hon, det gör heller inte Eusebios så egentligen kan det inte säga något om vem som skrivit TF.

Lika litet som jag litar på Gustavsson litar jag på Whealey, då jag märkt att hon är selektiv och gärna ”glömmer” sådant som talar emot hennes uppfattning. Det tog mig följaktligen några dagar att kontrollera Eusebios’ användning av detta ord, inte minst för att så många av hans skrifter inte finns i översättning och att hans författarskap är så omfattande. Faktum är att jag hittade två ställen där Eusebios använde ginetai i betydelsen att framträda på scenen. Åtminstone är en av gångerna tillsynes en direkt parallell då vid denna tid i Babylon perserkonungen Kyros ginetai; alltså gjorde sitt inträde på scenen och besegrade babylonierna. Eusebios använde således ginetai i just den betydelsen som det används i TF medan Josefus inte gjorde det. Slut på utvikningen.

Jag tycker det är märkligt att Gustavsson inte bekymrar sig mer om att rätt återge andras åsikter. Låt mig exemplifiera detta ytterligare en gång. Så här skriver han på sidan 61.

”Roger Viklund, som förnekar Jesu existens, fyller sina texter med argument ur tystnaden i syfte att skapa misstänksamhet mot alla texter som nämner Jesus. Till exempel:

Den första frågan man måste ställa sig är om Bibeln verkligen säger att Jesus kom från Nasaret? Av Nya testamentets 27 böcker är det endast i de fyra evangelierna och i Apostlagärningarna som Jesus kopplas samman med Nasaret. Exempelvis visar Paulus inga tecken på att ha hört talas om någon Jesus från Nasaret.

Fem källor som nämner Nasaret ska alltså vägas mot tjugotvå källor som inte nämner Nasaret?!

Fotnoten hänvisar till del 1 i min bloggserie om Nasarets existens, Nasaret. Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret? Om jag vill vara petig (och det är jag uppenbarligen) hade jag kursiverat både Nya testamentets och Apostlagärningarna så det citat jag återger är alltså som det står i Gustavssons bok och inte i artikeln.

Nåväl, frågan är hur man alls ska bedöma Gustavsson? En välvillig tolkning är att han inte förmår att läsa innantill. En mer illvillig är att han inte är intresserad av att återge andras åsikter på rätt sätt utan bara intresserad av att framlägga argument och göra billiga poänger. Vemhelst som läser min artikelserie med någon grad av uppmärksamhet måste förvånas över de slutsatser Gustavsson drar. Jag har inte ens argumenterat för att Nasaret inte fanns. Jag har framlagt fakta och omständigheter och belyst situationen. Hela inledningen fram till Gustavssons citat förklarar detta. Exempel:

”Jag har under åren arbetat till och från med att kartlägga ”Nasaret-problemet”, men aldrig lyckats komma riktigt i mål med projektet. Det är helt enkelt ett svåröverskådligt problem”

”Jag avser därför att i denna opretentiösa artikelserie nysta något i fallet Nasaret.”

”Min avsikt är dock i första hand inte att ställa mig på kristendomskritikernas sida, utan att reda ut alla begrepp och lyfta fram de fakta som föreligger. Jag vill alltså skilja ut fakta från spekulationer och därefter låta läsaren dra sina egna slutsatser. Jag är för egen del öppen för båda alternativen.”

Sedan inleder jag med frågan om Bibeln verkligen säger att Jesus kom från Nasaret. Jag redogör för vilka skrifter som påstår detta, går igenom de olika ord som används i sammanhanget, vad dessa betyder och belyser frågan om det ”rätta” ordet för Nasaret alls ursprungligen förekom i Markusevangeliet.

Gustavsson citerar ett stycke ur inledningen på detta klargörande resonemang och påstår att jag skulle ha hävdat att de tjugotvå källor som inte nämner Nasaret ska vägas mot de fem som nämner Nasaret och därmed tyda på att Nasaret inte fanns. Det var ett av de dummaste argument jag har hört och att Gustavsson alls tror att jag skulle resonera på det sättet säger kanske mer om Gustavsson än om mig. Det står var och en fritt att läsa min artikel och själv förvissa sig om den saken (Nasaret. Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret?).

Roger Viklund, 2014-08-18

1 kommentar

Religionshistorisk forskning

16 december, 2011 den 21:03 (Richard Carrier, Samuel Byrskog)

Jag har genom åren skrivit ett otal debattinlägg på olika debattfora och några av dessa kanske förtjänar att lyftas fram som egna blogginlägg. De tenderar annars att drunkna i mängden av andra, kanske mindre intressanta, kommentarer. I dag tänkte jag i lätt redigerad form återge ett inlägg som jag skrev den 3 oktober 2008. Inspirationen till att skriva detta inlägg kom av tre omständigheter.

1)      Ett citat av Samuel Byrskog publicerat i Religio, 39, år 1992 och som lyder:

”Ingen seriös exeget betvivlar idag att Jesus existerat. Sporadiska försök görs visserligen fortfarande – också i Sverige – att bortförklara Nya testamentets vittnesbörd om Jesus verkliga existens, men dessa ansatser uppvisar oftast föga exegetisk insikt och är numera allt mer sällan gjorda av personer med ordentlig exegetisk skolning. Bland de forskare som besitter de nödvändiga kunskaperna för att bedriva exegetiskt arbete förnekar numera inte ens de som är mest kritiskt lagda att Jesus funnits.”

2)      Signaturen ”Imateas” kommentar till detta citat och önskan om min synpunkt.

3)       Ett blogginlägg av Richard Carrier som jag vid den tiden nyligen hade läst men nu inte lyckas spåra upp.

I vilket fall …

Historieforskning är i många avseenden väsensskild från så kallad naturvetenskap. Inom naturvetenskapen kan man ofta pröva sina utsagor i kontrollerade experiment och genom tvärvetenskaplig forskning addera kunskap till tidigare gjorda erfarenheter. Antar man att något är på ett visst vis, lägger man fram en hypotes och sedan finns ofta möjlighet att pröva hypotesen i faktiska experiment som antingen kan verifiera eller vederlägga hypotesen.

Inom historieforskning låter detta sig sällan göras. I stället lägger man fram olika mer eller mindre verifierbara hypoteser, där ingen riktig möjlighet finns att pröva dem mot verkligheten. Allt vi har är det förgångna. Men normalt inom historieforskning klargör man vad som med hög sannolikhet är sant och sätter ramar för det resterande. Man kan exempelvis konstatera att ett visst brev är skrivet inom en 53-årsperiod, och så nöjer man sig med den kunskapen eftersom inget övrigt går att avgöra. Man kan då hävda att brevet tidigast skrevs år 657 och senast år 710. Folk tillåts utan att hånas att lägga fram scenarier för en senare eller tidigare tillkomst inom detta spann, men alla vet att vi inte kan veta något säkert. Så fungerar det normalt inom historisk forskning.

Religionshistorisk forskning verkar på mig vara ytterligare ett steg bort från sund vetenskaplig metodik. Här kan man träffa på de mest häpnadsväckande säkra uppfattningar om saker som är hur osäkra som helst. Orsaken till att jag alls ställde frågan är just att vi knappast vet en enda sak. Ta exempelvis evangelierna som med sådan emfas sägs ha tillkommit i perioden 70–90 eller till och med tidigare. Vad finns det egentligen för grund för att hävda att detta är säkert? Ja skulle vi tala om icke-religiös historieforskning skulle svaret bli att vi alls inte vet.

Faktum är att mig veterligt kan vi knappast slå fast ett enda datum för någon nytestamentlig text och knappast heller ens identifiera någon författare. Så fort man verkligen börjar rota i föreställningarna och uppgifterna, framkommer så många osäkerhetsfaktorer att arbetet nästan blir utsiktslöst. Alla dateringar bygger på mängder av osäkra iakttagelser. Skrifterna dateras i förhållande till varandra och ingen guldfot finns att säkra några absoluta tider. Skrifterna kommer till oss i avvikande versioner och har bevarats huvudsakligen genom att en viss trosinriktning har valt ut de skrifter som bäst stämmer med deras egen trosuppfattning. Alla de övriga skrifterna, inklusive breven, har helt enkelt inte bevarats, i många fall medvetet förstörts, och vi får redan där en mycket skev bild av verkligheten.

Mycket enkla samband åberopas och det är sorgligt att inse att man fäster så stor vikt vid detaljer som inte visar det man säger att de visar. Exemplen på detta är många, inte minst när man hävdar att en viss författare var bekant med en viss skrift bara för att den behandlar samma ämne eller kanske uttrycker sig på likartat sätt. Problemet kan belysas genom frågan om vilka tidiga författare som uppvisar kännedom om evangelierna. Många säkra påståenden fälls om att exempelvis Klemens av Rom som antas ha författat Första Klemensbrevet ca år 96 var bekant med evangelierna, likaså att Ignatios var det ca år 107.

Hur vet vi först och främst att just den eller den författaren inte hämtat sin information från en annan källa? Såvida vi hävdar att man måste ha tagit informationen från evangelierna betyder ju det att evangelisterna själva måste ha hittat på alltsammans. Ty har de inte hittat på det, så måste ju även andra författare kunnat ha hämtat materialet från samma källa som de tog det ifrån. Och vidare vad finns det för kriterier när man avgör vem som eventuellt har lånat av vem? Vad säger att Klemens, Ignatios och Polykarpos bygger på evangelierna och inte att evangelierna bygger på Klemens, Ignatios och Polykarpos? Och när skrev Klemens, Ignatios och Polykarpos sina texter? Vad har vi egentligen för bevis för något enda brevs tillkomst? Knappt i ett enda fall finns någon datering på breven, något som annars var standard inom antik brevskrivning. I normala fall är brev daterade och underskrivna. I NT och annan närstående litteratur saknas både dateringar och underskrifter av författarna. Varför då?

Och så fort man ska söka uppgifter, hittar man mängder, men dessa ger ofta helt motsatt information. Skrev nu Papias under Trajanus’ eller Hadrianus’ tid eller kanske än senare? Vilken av de olika utgåvorna av Ignatios’ brev är de äkta? Är det så att det är den korta versionen, såsom allmänt antas, som är den äkta? Betyder det att den långa och den ännu längre består av mängder av senare tillägg? Och hur vet vi att inte också den korta består av tillägg gjorda från en ännu kortare version? Hur kan vi säga att Ignatios verkligen skrev år 107 när den möjliga bortre gränsen är vid år 117? Och detta gäller enbart om breven är äkta och skrivna av Ignatios. Hur kan man föreställa sig att Ignatios, en fånge som förs till Rom för att avlivas, dömd enbart för brottet att vara kristen, av de romerska myndigheterna kan tillåtas att under hela resan skriva brev och predika i församlingarna? Rimligen måste han ju då ha spritt den förbjudna kunskapen och det till ytterligare andra ”förbrytare”. Är det rimligt att ens anta att breven som tillskrivits Ignatios är från hans hand? Vad gör vi också av den något senare uppgiften om att Ignatios egentligen dog i Antiochia?

Vidare, hur vet vi då att Ignatios var bekant med Matteusevangeliet bara för att han behandlar likartade saker och några gånger uttrycker sig så att hans formulering följer Matteus i några få ord i rad? När Ignatios exempelvis behandlar Jesu födelse och stjärnan, avviker han högst väsentligt från Matteus’ berättelse och behandlar stjärnan på ett helt annat sätt. Och de gånger han använder uttryck som också återfinns hos Matteus, så använder han dem i helt andra och ofta motsatta samband, för att inte säga teologiskt motsatta. Ignatios stod dessutom för en syn som var motsatt Matteus – vilken vände sig till judarna och framhävde Mose lag. Varför skulle då Ignatios bygga på den skriften när hans teologi mer liknade den markinska som i högre grad riktade sig till hedningarna? Varför tas inte sådana resonemang i större beaktande inom den religionshistoriska forskningen? För allt vi vet kan Ignatios ha skrivit så sent som år 117, hans brev kan ha legat till grund för Matteusevangeliet, breven kan ha varit kortare och innehållit betydligt mindre och de kan dessutom vara senare skrifter som tillägnats Ignatios. Vi kan helt enkelt inte veta!

Dessutom kommer ju alla våra texter till oss genom avskrifter av avskrifter av avskrifter etc. Om Ignatios eller Polykarpos uttrycker sig på ett likartat sätt som i exempelvis Matteusevangeliet, dock inte helt exakt, är det uppenbart för senare kopister att Ignatios eller Polykarpos använder ett uttryck från Matteusevangeliet – men … vänta … här står litet fel! Jag ändrar så att det blir rätt, precis som hos Matteus! Vi vet att denna form av hyperkorrektion förekom, men vi har endast liten möjlighet att avgöra i hur stor utsträckning. Poängen är dock att en exakt överensstämmelse mellan två skrifter kan bero på att där fanns ursprungligen två likartade uttryck och där den mindre auktoritativa skriften ändrats så att den ska följa den mer auktoritativa skriften. Detta är vanligt också i vår tid. Översättningen i Bibel 2000 är väl ett av de bästa – eller borde jag säga värsta – exemplen på att göra våld på grundtexten genom att harmoniera mellan skrifterna så att det ska se ut som om det står detsamma och framför allt detsamma avses.

Summa summarum är allt ett sammelsurium.

Roger Viklund, 2011-12-16

2 kommentarer