Debatt på Kafé Station 13/9 2007

Den 13 september 2007 deltog jag i en offentlig debatt mot generalsekreteraren i Svenska Evangeliska Alliansen (SEA), Stefan Gustavsson, på Kafé Station i Umeå. Debatten var anordnad av Pingstkyrkan i Umeå. Premisserna var att vi i tur och ordning med mig som förste talare skulle hålla var sitt anförande på 15 minuter. Därefter hade vi 8 minuter var till vårt förfogande för att kritisera varandras inlägg och så slutligen 5 minuter för slutplädering.

Stefan Gustavsson

I moment 2 hade vi ett 15 minuter långt moderatorlett samtal och därefter följde frågor från publiken. Lokalen var proppfull men då den trots allt var rätt liten var det nog inte fler än 100-200 personer där. Mitt intryck var att jag inte hade många som sympatiserade med min åsikt, utan merparten tillhörde nog pingströrelsen eller bestod av andra likasinnade.

Debatten spelades in på audio och innan jag godkände att det skulle göras förvissade jag mig om att jag skulle få en CD med inspelningen och dessutom med full förfoganderätt. Jag ville inte att Pingstkyrkan eller SEA skulle få ensidig tillgång till inspelningen och min tanke var att lägga ut hela debatten på nätet. Nu fick jag aldrig någon inspelning. Jag kontaktade dem visserligen på nytt och de lovade att de skulle skicka mig en skiva, men denna kom aldrig och jag glömde bort att stöta på ännu en gång. Det betyder att jag inte har någon kopia av denna debatt och aldrig har hört den själv.

Men jag hittade nu mitt inledningsanförande. Det är förhoppningsvis exakt den text som låg till grund för mina inledande 15 minuter – en text som jag har anpassat för en muntlig framställan på endast 15 minuter. Och i brist på bättre kan jag väl återge den här på bloggen.

 Mitt inledningsanförande i debatten mot Stefan Gustavsson på Kafé Station 13/9 2007

Vad jag vill be er i publiken, är att betrakta det jag säger nu i kväll med ett öppet sinne. Jag utgår från arbetshypotesen att evangelierna inte skildrar ett verkligt människoöde utan har tillkommit för att ge en redan existerande och snabbt växande mysteriereligion en starkare bas att verka från. Dagens ämne berör strikt den historiska frågan, alltså om Jesus överhuvudtaget har funnits som historisk person.

Jesus har givetvis funnits! Då menar jag att det naturligtvis har funnits många män som hetat Jesus. Kanske hette var elfte man i dåtidens Palestina Jesus och det fanns tusentals och åter tusentals Jesusar. Med all säkerhet döpte Johannes döparen många som hette Jesus och korsfäste Pilatus många som hette Jesus. Så när vi frågar oss om Jesus har funnits eller inte har funnits, måste vi klargöra vilken Jesus vi avser.

Det jag talar om är evangeliernas Jesus. Jag hävdar att det är osannolikt att det har funnits en Jesus som ens avlägset liknar den Jesus som porträtteras i evangelierna. Vi talar alltså om en person som var lärjunge till Johannes döparen, som samlade en skara lärjungar, där tolv var utvalda, som vandrade runt i Galileen, gjorde underverk, predikade ett kärleksbudskap, och som ändade sina dagar i Jerusalem på ett för eftervärlden mycket skakande sätt. Det är denna Jesus jag inte tror har funnits. För den skull utesluter jag inte att där kan ha funnits en gestalt som har gett upphov till berättelsen. Jag kan bara inte se att dennes liv finns skildrat i evangelierna eller att denna person ens behöver ha levt vid den tid som evangelierna säger.

Många gestalter i historien är dåligt belagda i sin samtid. Berättelserna om dem är ofta sent nedtecknade och de bevarade handskrifterna än senare. Och visst kan händelser i deras liv ha överdrivits och blandats med myter och legender. Ändå finns som regel inga rimliga skäl betvivla att de har funnits. Så varför då betvivla att Jesus har funnits?

Många hävdar, och säkert kommer Stefan också att påstå detta, att Jesus är bättre bevittnad än de flesta av antikens personer. Men jag hävdar att detta är en chimär och att det dessutom finns andra särskilda skäl till att fatta misstanke när det gäller Jesusgestalten.

Det finns tre huvudskäl till varför jag betvivlar att evangeliernas Jesus har funnits.

  1. ETT! De första kristna, de som levde närmast i tiden efter att Jesus ska ha levt, verkar ovetande om det som berättas i evangelierna. Det gäller då i första hand Paulus men även övriga tidiga brevskrivare.
  1. TVÅ! Ingen samtida historiker eller annan icke-kristen författare har ens nämnt Jesus.
  1. TRE! Den enda återstående källan blir därför evangelierna, skrifter som troligen är från en betydligt senare tid än vad många tror och som har mycket tvivelaktigt sanningsvärde.

Låt oss då först betrakta Paulus. Jag tar nu inte hänsyn till den sena och otillförlitliga äventyrsromanen Apostlagärningarna eller de 6 brev av 13 i Nya Testamentet som sägs vara skrivna av Paulus men inte är det, utan endast de 7 äkta Paulusbreven som skrevs på 50-talet. Paulus verkar i den omedelbara tiden efter att Jesus skall ha dött. Han reser mycket och träffar många personer, då inte minst ledarna för Jerusalemförsamlingen, Jakob, Kefas och Johannes. Förmodligen är det dessa personer som i evangelierna sägs ha ingått i Jesus’ närmaste lärjungskara. Så om evangelierna talar sanning, kan Paulus omöjligt vara ovetande om Jesu liv.

Men vad får vi genom Paulus veta om Jesu liv? Ja, egentligen ingenting utöver att Jesus korsfästes och uppstod, något Paulus behandlar mer som en andlig än fysisk kroppslig uppståndelse. Vi får inget höra om händelser i Jesu barndom. Vi får inte veta att Jesus döptes av Johannes döparen eller att han själv döpte. Inte ett ord om att Jesus utförde mirakler eller ens att han undervisade, än mindre i liknelser. Vi får inte veta att han förråddes av Judas, inte att han anklagades inför Sanhedrin och inför Pilatus eller att han korsfästes på Golgata. Vi hör inget om den tomma graven eller om någon annan av de hundratals distinkta händelser som evangelierna påstår inträffade. Huvudpersoner i evangelierna, sådana som Johannes döparen, Judas Iskariot, Pontius Pilatus, Herodes, Maria Magdalena, Maria och Josef med flera omnämns aldrig, ej heller Betlehem, Nasaret eller Galileen.

Nu kommer Stefan säkert att påstå att Paulus inte hade någon anledning att skriva om detta. Men faktum är att han vid flera tillfällen hade skäl att göra just det, men väljer att åberopa andra exempel än just Jesus. Dessutom säger han sig inte veta hur man ska be, tydligen ovetande om att Jesus lärt ut Fader Vår; han säger sig inte ha kommit för att döpa, tydligen ovetande om Jesu dopbefallning; han anser att man inte bör göra underverk, tydligen ovetande om att Jesus gjorde sådana; han till och med motsäger att Jesus uppväckte folk från de döda och han påstår att judarna kanske aldrig hört förkunnelsen, tydligen ovetande om att Jesus själv verkade bland judar.

Det finns bara några få passager som går att tolka som om Paulus kände till något av det som senare nedtecknas i evangelierna, men i dessa passager bygger Paulus på egna uppenbarelser och på tolkningar ur Gamla Testamentet, och inte på sådant han hört berättas om personen Jesus.

Och inte bara Paulus, utan också övriga brevskrivare från den första tiden, undviker att nämna Jesu liv. Och vill man hävda att ointresset för Jesu liv tillhör just brevgenren är det märkligt att just de brev som tillkommer efter år 100 innehåller hänvisningar till historiska händelser rörande Jesus. Detta är särskilda skäl till att fatta misstanke.

Låt oss därefter skifta fokus till historikernas ovetskap om Jesus. Många tror att hittar man bara tillräckligt många Jesusantydningar, kommer själva mängden att styrka Jesu existens. Men tiotalet svaga anspelningar kan aldrig mäta sig med ett starkt bevis. Och vad man än säger så finns bara två historiska källor som går att åberopa.

Den ena är den judiska historikern Josefus, vars ena verk från år 93 på två ställen nämner Jesus. Men Jesustexten hos Josefus är förfalskad, därom råder inga tvivel. Och den som vill hävda att en förfalskad text skulle innehålla en kärna som Josefus skrivit, har hela bevisbördan.

Övriga så kallade vittnen är antingen sena eller svårdaterade och nämner inte heller alltid Jesus utan i bästa fall kristna. Undantaget är den romerska historikern Tacitus som närmare 100 år efter att Jesus skall ha dött, bevisligen hänvisar till Pilatus’ avrättning av Kristus. Problemet är att Tacitus uttrycker sig på ett sätt som gör det osannolikt att han hämtat sina uppgifter från romerska källor. Återstår då att han hört kristna säga det; kristna som vid denna tid då evangelierna tillkommit trodde just detta. Och att förmedla uppgifter från hörsägen gör givetvis inte Tacitus till ett vittne.

Om nu Jesus var den framstående gestalt som evangelierna påstår, hur kan det då komma sig att ingen historiker har uppmärksammat hans liv, ens nämnt det? Undran innefattar bland andra de båda judiska historikerna Josefus och Justus, den senare som bodde i närheten av Kafarnaum; eller Filon som efterlämnat 50-talet skrifter om bland annat religiösa rörelser, som besökte Palestina, som skrev om esseerna och Pilatus, och vars ene brorson var gift med den Berenike som enligt Apostlagärningarna umgicks med Paulus i Caesarea. Också detta är särskilda skäl till att fatta misstanke.

Sedan flyttar vi fokus till evangelierna, skrivna utanför Palestina av okända författare och troligen sent i tiden. När vi först hör talas om dem är de anonyma och först ca år 180 påstås att de skrivits av dem som nu sägs vara deras upphovsmän. Dessa evangelier brukar inom Bibelvetenskapen förläggas i tiden från ca år 70 till ca år 90. Många kristna forskare vill gärna tidigarelägga dem betydligt, men för det finns inga bevis.

Däremot visar alla evangelier kännedom om händelser år 70 i samband med det stora kriget mellan judar och romare och bör därför ha skrivits efter detta år. De bör ha funnits tillgängliga senast år 135 eftersom då som först någon citerar ur något evangelium, och det äldsta textfyndet är kanske från samma tid. Så allt vi kan säga är att de bör ha tillkommit tidigast år 70 och senast en bit in på 100-talet. För egen del anser jag att de passar bäst in i tiden kring sekelskiftet år 100, då övriga biografiska detaljer om Jesus för första gången blir synliga. Ögonvittneshypotesen och även den påstådda muntliga traditionen är alltså snarare förhoppningar än något som är grundat på verkliga bevis.

Nu kan man ju hävda att evangelierna ändå skildrar Jesu liv. Men det ska ses i ljuset av att fram till att evangelierna skrevs, ingen verkar ha känt till det som sägs i dem. När man sedan tar i beaktande att Markusevangeliet skrevs först och att författarna av Matteus’ och Lukas’ evangelier plagierat Markus och att troligen även Johannesevangeliet fritt bygger på Markus, så reduceras de så kallade vittnena från fyra till faktiskt ett, nämligen Markus. Och detta evangelium, vem som nu än skrev det, avviker också uppenbart från vad man kallar ögonvittnesskildring, ändå kände de övriga sig manande att kopiera det.

Midrash är benämningen på lärda judars metod att foga samman olika passager ur den hebreiska bibeln och därmed åstadkomma nya uttolkningar. Större delen av Markusevangeliet är en sådan midrash ur Gamla Testamentet. Det är därför de kristna tycker att alla profetiorna i Gamla Testamentet uppfylldes av Jesus. Men det bara verkar så, för att evangelierna helt igenom är konstruerade ur Gamla Testamentet så att det ska se ut som om Jesus var den väntade Messias.

Till detta ska läggas att Jesu liv i alla väsentliga delar sammanfaller med andra frälsargestalters liv. Exempelvis utförde Jesus likadana underverk som de sades ha utfört. Jesu undervisning är i och för sig högtstående, men inte unik, då även den är i linje med annan undervisning från samma tid. Inte ens Passionshistorien verkar innehålla någon substans. Den är konstruerad ur Gamla Testamentet och innehåller dessutom så många orimligheter att man inte kan tro på en enda händelse däri. Så vad återstår? Egentligen ingenting, varför även detta är ett särskilt skäl till att fatta misstanke.

Nu tror jag att Stefan kommer att invända mot mitt resonemang genom att hävda att evangelierna är trovärdiga då ingen annan antik text är bättre belagd vad gäller handskrifter än Nya Testamentet. Och detta är riktigt, men egentligen ovidkommande. Det försäkrar endast att vi undslipper förfalskningar gjorda efter 200- eller 300-talet, men om skrifterna redan från början inte skildrar en historisk verklighet, kan vi lika gärna hitta originalen utan att något förändras.

Stefan kommer säkert också att hävda att uppkomsten av en rörelse som kristendomen kräver en grundare. Men för det första finns andra grundare av kristendomen än Jesus, en sådan är Paulus. Och för det andra är det minst lika vanligt att det uppkommer religioner som kretsar kring en mytisk frälsargestalt som kring en verklig historisk person.

Följden av detta mitt resonemang är att legenden om Jesus växer fram med tiden och evangeliernas uppgifter verkar obekanta för de äldsta skribenterna. Jesu liv och gärning har också gått obemärkt förbi i den profana historien.

Annonser

Seth Erlandsson, Birger Olsson, Wikipedia och annat

Debatten under inlägget Jesus är en historisk person har nått vägs ände, men André Bergström gav mig uppslag till ett nytt inlägg när han skrev följande:

”Docent Seth Erlandsson har givit ut en bok: ’Vem är han? : den verklige Jesus från Nasaret’ … – VEM tror ni jag litar på och tror på? Roger Viklund eller Docent Seth Erlandsson… ”

Seth Erlandsson är docent i Gamla testamentets exegetik vid Uppsala universitet och därtill en av översättarna av Svenska folkbibeln. Han åberopas ofta inom mer bibeltrogna kretsar som en framstående expert och en forskare som dessutom har avfärdat min bok.

Jag var faktiskt på en av hans offentliga föreläsningar för några år sedan efter att ha fått en inbjudan. Jag tänkte att det skulle vara intressant att taga del av de åsikter som en av de skolade företrädarna för en ortodox tolkning av den kristna läran förde fram. Alltså tog jag med mig penna och block och förberedde mig på att ”grilla” docenten med ett antal frågor efter hans föreläsning.

Seth Erlandsson

Det var kanske ett hundratal personer på plats och jag slog mig ner vid ett bord och tog upp mitt block och min penna. Min tanke var att jag skulle göra en och annan minnesanteckning rörande de detaljer där jag, utgick jag från, skulle ha en annan uppfattning än Erlandsson. När sedan hans föreläsning var över skulle jag ta upp något rörande dessa områden. Efter någon eller högst några minuter hade jag till min häpnad fyllt den första sidan. Jag kom på mig att jag opponerade mig mot allt som han sade. Varenda mening han yttrade innehöll åtminstone något obestyrkt eller tveksamt påstående.

Jag började allt mer inse att detta inte var någon vetenskaplig föreläsning utan mer liknade ett väckelsemöte förklätt till något annat. Jag lade sakta ifrån mig pennan och insåg att det knappast var någon mening att anteckna alls. Vad skulle jag ta min utgångspunkt i när jag skulle ställa mina frågor? Var fanns de beröringspunkter som vi kunde enas om och där debatten kunde ta sin början. Inom Bibelns område levde vi i skilda världar. Det var som om vi befann oss på skilda planeter, som om den ene var en hund och den andre en katt och ingen av oss förstod vad svansviftningen betydde. Jag bara häpnade och satt alldeles stum.

Om detta verkligen hade varit ett väckelsemöte hade jag inte sagt något. Hade jag suttit och lyssnat på Ulf Ekman så hade jag givetvis förväntat mig att få höra det Ulf Ekman brukar predika om. Men här var det en föreläsning av en docent i Gamla testamentets exegetik vid Uppsala universitet rörande Bibeln och dess tillförlitlighet och där fanns inget som liknade en vetenskaplig hållning, ingen kritisk inställning annat än vissa gliringar åt dem som ifrågasatte Guds ord. Jag lyssnade mig igenom föredraget, satt tyst efteråt under frågestunden och gick därefter ut i den svalkande Umeåluften klart konfunderad.

Som jag nu minns det i efterhand var jag faktiskt skakad. Jag är inte den som lätt blir upprörd och jag har stött på mycket och är ganska luttrad. Jag förvånas så att säga mycket sällan över något. Men nu var jag som förstummad. Jag minns att när jag efteråt kom hem var det som om jag befann mig i en bubbla. Hur kunde en Bibelforskare ha en sådan totalt okritisk hållning till sin disciplin? Var det verkligen så illa? Jag kunde inte tro att det verkligen var möjligt – ändå hade jag bevisligen just upplevt det.

Jag förstår givetvis varför Seth Erlandsson är så uppskattad hos kristna. Han försvarar den kristna tron som en sann apologet ska göra. Och så är ju han också docent!

Jag har tidigare på debattfora fått citat serverade ur Seth Erlandssons bok, Vem är han?: den verklige Jesus från Nasaret, där Erlandsson skrivit något om min bok. Men jag hade fram till för någon vecka sedan inte själv läst i Erlandssons bok vad han skrivit rörande mig och min bok. Nu har jag gjort det och avser att här återge det relativt korta stycket därur:

”Bland böcker som utkommit på svenska och driver tesen att Jesus aldrig existerat kan nämnas Alvar Ellegårds bok Myten om Jesus. Den tidigaste kristendomen i nytt ljus (1992) och Roger Viklunds Den Jesus som aldrig funnits (2005).

– – –

Roger Viklund är en amatörforskare. Han presenterar sig i sin bok märkligt nog som ’gnostiker’[51] och ’antar att vi som människor återföds såsom människor’. Han medger ärligt att han redan innan han började leta upp och sammanställa sitt material om Bibeln och Jesus ’hade en åsikt om att evangelierna är avsedda att tolkas symboliskt’.[52] Men på näst sista sidan i sin bok gör han ändå gällande att hans ’omfattande forskningsarbete’ utförts ’förutsättningslöst’ (sic!). Det man slås av när man läser Viklunds bok är att han snappat upp tolkningar och data lite här och där och genomgående valt ut sådant som stöder hans förutfattade meningar. Det har lett till att hans tjocka bok (596 sidor) radar upp sådana tolkningar, påståenden, dateringar och s.k. fakta som är vinklade i en viss riktning och ofta helt ohållbara. Ett antal svenska exegeter har granskat Viklunds teorier, bland dessa docent Tord Fornberg. Han anser att Viklunds bok är ett amatörjobb och att Viklund dragit slutsatser som ingen yrkesperson skulle göra. Fornberg framhåller bl.a. att evangelierna troligtvis är skrivna högst cirka 35 år efter Jesu död och att det då fortfarande fanns ögonvittnen till Jesu liv och gärningar i livet.[53]Att Paulus, som i sina brev ständigt hänvisar till Jesus – bl.a. att han som den ende syndfrie offrat sitt liv för att sona alla människors synder och på tredje dagen uppstått och visat sig för apostlarna och ”för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever” (1 Kor. 15:6) – inte skulle ha känt till Jesus som en verklig, historisk person, är en märklig ståndpunkt. För att kunna försvara den måste Viklund avvisa Pauli ord i 1 Kor. 15:3-9 som en förfalskning. Viklund försöker också komma ifrån Pauli ord om varför Jesus som Guds son kom till jorden, föddes av en kvinna som en sann människa och ställdes under lagen (Gal. 4:1-5) med orden: ’Hela stycket skall tolkas gnostiskt.’” (Seth Erlandsson, Vem är han?, s. 115–117)

[51] Vilken sorts Jesus en gnostiker tror på och vad som menas med gnosticism, se kap. 6 om ”Jesus och de gnostiska evangelierna” (s. 149ff).
[52] Viklund, s. 21f.

Jag tänker denna gång inte försöka mig på att bemöta Erlandssons ”omdöme” om min bok. Som jag redan påpekat lever vi uppenbarligen i skilda världar och han är givetvis i sin fulla rätt att tycka detta. Intressant är dock att han skriver att ”[e]tt antal svenska exegeter har granskat Viklunds teorier, bland dessa docent Tord Fornberg. Han anser att Viklunds bok är ett amatörjobb och att Viklund dragit slutsatser som ingen yrkesperson skulle göra.” Erlandsson hänvisar till ett antal svenska exegeter, men nämner bara en och källan för detta är svenska Wikipedia. Till Wikipedia får vi anledning att återkomma senare i detta inlägg. Det finns dock inga tecken på att Fornberg skulle ha granskat mina teorier. Vad jag vet har han efter mitt debattinlägg i Aftonbladet blivit tillfrågad av tidningen Kyrka och Folk (vilken också Wikipedia hänvisar till), eller om det var tidningen Dagen, om vad han ansåg om mitt påstående att Jesus inte har funnits och han kan rimligen inte ha ”granskat” mina teorier vid det tillfället.

Birger Olsson

Men hur ser de svenska exegeterna då på Erlandssons teorier och hans arbeten? Ett sådant utlåtande kommer från Birger Olsson som är professor emeritus i Nya testamentets exegetik och även han bibelöversättare. I Svensk exegetisk årsbok, 74 (2009), under rubriken Jonas Gardell och andra: Om Jesu återkomst på den svenska bokmarknaden, tar Olsson upp böcker om Jesus som utkommit på svenska under de senaste åren. I den historiska avdelningen behandlar han då i tur och ordning Alvar Ellegård, mig, Lena Einhorn, Seth Erlandsson, Sören Wibeck och Jonas Gardell. Vad gäller Seth Erlandsson har Olsson undersökt just boken Vem är han? och han skriver i sin helhet följande:

Seth Erlandsson, docent i Gamla testamentet och en gång föreståndare för det bibelkonservativa institutet Biblicum i Uppsala, är den ende som enligt boktiteln vill presentera ’den verklige Jesus från Nasaret’. Hans bok har, som jag ser det, inget vetenskapligt värde men fångar nog upp synen på Jesus hos många som rätt oreflekterat tagit till sig evangeliernas berättelser.

Erlandssons framställning av Jesus är biblisk i den meningen att den mest citerar bibelverser eller kort refererar det som berättas i texterna. Jag bortser då från korta, enkelt skrivna kapitel om teman som Guds rike, Tjänaren, Jesus i andra källor än evangelierna, osv. Syftet anges vara ’att utförligt sammanställa det bibliska vittnesbördet om vem Jesus är och vad han har gjort’ (s. 9). Läsaren utlovas en kritisk granskning av trovärdigheten i de bibliska utsagorna men en sådan finns inte i boken. Trovärdigheten, även i alla detaljer, är utgångspunkten.

Erlandsson lägger stor vikt vid att vi i Nya testamentet har äkta ögonvittnesskildringar och hävdar att vi genom att sammanställa dem får fram en bild av den historiske Jesus. Men så enkelt brukar vi inte använda ögonvittnesrapporter för att få fram ett historiskt skeende. Han gör därmed inte ens rättvisa åt texterna, dvs. tar vara på den rika mångfald som framställs genom att vi har fyra evangelier. Fyra målningar görs till en enda. Det hela blir en slags evangelieharmoni som vi känner igen från kyrkans tidigare sätt att läsa berättelserna om Jesu lidande och död.”

Enligt Olssons uppfattning har Erlandssons bok ”inget vetenskapligt värde”. Vad skrev då Olsson om min bok? Ja ska vi tro Wikipedia var han ytterst kritisk. Så här står det på Wikipedia i artikeln Den Jesus som aldrig funnits:

”En vetenskapligt seriös diskussion med Viklund inställd i ett bredare sammanhang har en av Sveriges ledande bibelforskare, professorn vid Lunds universitet Birger Olsson tagit upp i Svensk exegetisk årsbok (2009). Olsson markerar att Viklunds argument inte på något sätt är nya i den bibelvetenskapliga debatten. Viklunds utgångspunkter är ofta något som kan bekräftas genom studium av enskilda källor. Men slutsatserna han drar kan bli mycket olika. Om nu källäget är sådant att det inte kan göras historiskt sannolikt att evangelierna ger en helt sann bild av Jesus från Nasaret har Viklund därmed inte bevisat att Jesus inte har existerat eller att uppgifterna om honom i evangelierna historiskt sett är falska. Olsson efterlyser en mer genomtänkt historisk metod, än den som den ’exegetiska amatören’ Viklund har, för att kunna svara på de frågor han ställt. Den historska [sic!] personen Jesus från Nasaret har existerat och försöken att eliminera honom ur historien övertygar inte. Viklunds argument om det s.k. hemliga Markusevangeliet har visat sig vara en förfalskning. Olsson ställer en rad frågor som Viklund lämnar åsido: Hur har kristna församlingar i det romerska imperiet kunnat bildas och utvecklas inom en så kort tidrymd som tio eller tjugo år om deras centralgestalt Jesus aldrig existerat? Nya testamentets skrifter är skrivna på grekiska, vilket tyder på att de tillkommit utanför Palestina där det inte fanns någon ingående kännedom om vad som verkligen hänt. Det vittnesbörd som ligger under de övriga (Markusevangeliet) är skrivet av en som inte var ögonvittne. Varför är avvikelserna i Johannesevangeliet så stora?”

Detta stycke infogades i artikeln för snart två år sedan (den 29/9 2009) av en okänd skribent. Syftet var uppenbart att lyfta fram ytterligare kritik mot mig. Jan Guillou kallar i min fria tolkning Wikipedia för ett uppslagsverk där ens fiender tillåts skriva ens biografi. Det komiska med detta är att denna skribent inte ens har förstått vad Olsson skrev, så förblindad var skribenten av viljan att missakta mig. Jag upptäckte denna fadäs rätt omedelbart efter att den kom till, men avstod givetvis från att göra eller säga något. Den passar rätt bra in bland de övriga halvsanningarna. Dels befattar jag mig av princip inte med sådant som berör min person, och framför allt inte på Wikipedia, detta religiösa slagfält. Dels tyckte jag det skulle vara ett intressant experiment att se om någon alls skulle upptäcka de uppenbara misstagen. Man behöver varken vara bibelforskare, hjärnkirurg eller ens ha läst Olssons artikel för att inse det stupida i det som där står. Men ännu har ingen ”Einstein” uppenbarat sig.

Skribenten skriver att ”Olsson ställer en rad frågor som Viklund lämnar åsido” och räknar sedan upp sådana frågor som enligt skribenten Olson ansett att jag borde ha ställt. Detta är uppenbarligen frågor som om jag hade ställt dem så skulle jag inte ha kommit fram till en så bisarr ståndpunkt som att Bibelns Jesus inte har funnits. Hade jag bara frågat mig hur det kommer sig att evangelierna inte skrivits av ögonvittnen, varför evangelierna skrivits på grekiska utanför Palestina där det inte fanns någon ingående kännedom om vad som verkligen hänt – då borde jag också ha förstått att Jesus har funnits. Men det var ju precis de frågorna som jag ställde. Det Olsson gjorde var att räkna upp ett antal av MINA argument och denna skribent har trott att dessa var Olssons egna argument EMOT min ståndpunkt. Hur kan man tro detta? Dessa argument talar ju direkt till min fördel. Så här skriver Olsson:

Roger Viklund, tekniker och exegetisk amatör, har med en beundransvärd energi liksom Jonas Gardell i sina två böcker om Gud och om Jesus gått igenom en rad vetenskapliga böcker om både Gamla och Nya testamentet med tanke på grundläggande historiska frågor. Han har utifrån sina breda studier samlat en rad argument för att den Jesus som tecknas i våra evangelier inte har existerat, även om det kan ha funnits en historisk gestalt av helt annat slag bakom denne Jesus. Hans bok handlar om ”Bibel-Jesus belyst med tankens klara ljus” (s. 15). Jag kan inte här gå igenom alla tjugoen punkterna men vill ändå göra en sammanfattning.

Det finns inga utomkristna bevis för att Bibel-Jesus har existerat. Inte ens de äldre kyrkofäderna tycks hänvisa till några särskilda historiska källor i sitt försvar av Jesus. Också Paulus på 50-talet verkar vara helt ointresserad av Jesu jordiska liv och ovetandes om vilka underverk han gjorde och vad han undervisade om. Och dem han skrev till ställde tydligen inte heller några frågor om Jesus. De var väl insatta i judiska seder och bruk och framför allt i Gamla testamentet. Hur har dessa församlingar i det romerska imperiet kunnat bildas och utvecklats bara inom tio till tjugu år?

Tidiga Jesustroende hade sinsemellan olika uppfattningar om en mängd saker, men det finns ingen argumentering i de nytestamentliga skrifterna där de inre striderna tydligt biläggs genom hänvisning till historiens Jesus eller till hans första lärjungar. Nya testamentets skrifter är skrivna på grekiska vilket tyder på att de kommit till utanför Palestina där det inte fanns någon ingående kännedom om vad som verkligen hade hänt. Det vittnesbörd som ligger under de övriga evangelierna (Markus) är skrivet av en som inte var ögonvittne. Varför är avvikelserna i Johannesevangeliet så stora?

Evangelierna och andra biografiska uppgifter kom till omkring sekelskiftet 100 e. Kr., när ingen längre kunde kontrollera om uppgifterna vara sanna. Det hände utanför Palestina, och de två första generationerna Jesustroende var döda. Evangelierna är fattiga på trovärdiga, detaljerade och samstämmiga uppgifter om Jesu härkomst, uppväxt, kallelse, verksamhet och innehållet i hans undervisning. De är i hög grad konstruerade utifrån Gamla testamentet. Jesu liv utformas så att det överensstämmer med ’profetiorna’ om den kommande Messias. Hans underverk har nästan alla paralleller i äldre och samtida litteratur, hans undervisning är inte ny. Tyder det på att Bibel-Jesus har funnits?

Det fanns tidigt personer som starkt ifrågasatte uppgifterna om att Jesus var en jordisk människa. Gnostikerna såg Kristus enbart som en himmelsk gestalt. Den unga kyrkan reagerade mycket kraftigt mot en sådan uppfattning och började smutskasta och förtala, ja så småningom också döda dessa gnostiker.

Roger Viklund menar också att Thomasevangeliet och Q-källan sannolikt är de äldsta evangelierna. De saknar historiska, berättande inramningar av Jesusorden, något som tyder på att sådana inte hade hunnit utformas när dessa skrevs. Han hänvisar till och med till en äldsta utgåva av Q som skulle ha varit nästan helt befriad från judiska tankar och till det så kallade hemliga Markusevangeliet som på gnostiskt vis inte tycks vilja skildra Jesus som en verklig människa. Det senare har nu visats vara en nutida förfalskning.

Alla dessa argument finns på olika sätt redan i den vetenskapliga litteraturen och kan inte bara viftas bort med en handrörelse. Här är fokuseringen på tidiga källor och på evangeliernas källvärde än starkare än hos Ellegård. Och Viklunds utgångspunkter är ofta något som kan bekräftas genom studium av enskilda källor. Men slutsatserna kan bli mycket olika. Om nu källäget är sådant att det inte kan göras historiskt sannolikt att evangelierna ger en helt sann bild av Jesus från Nasaret har man då bevisat att han inte har existerat eller att uppgifterna i evangelierna är historiskt sett falska? Jag tror att det behövs en mer genomtänkt historisk metod än den som Roger Viklund har för att kunna svara på de frågorna.”

Som synes har Wikipediaskribenten utan egen eftertanke använt Olssons uppräkning av mina argument till stöd för att betvivla Evangelie-Jesus’ existens som om de vore Olssons argument för att ifrågasätta mina slutsatser.

Birger Olsson gjorde också ett häpnadsväckande uttalande genom att påstå att Hemliga Markusevangeliet ”nu visats vara en nutida förfalskning”. Jag konfronterade Olsson med detta påstående och bad honom förklara sig. Han svarade då:

”När jag skrev min artikel hade jag just diskuterat Stephen Carlson, The Gospel Hoax (2005) med en kollega och tyckte att frågan om äktheten var färdigbehandlad. Men jag ser att debatten fortsätter. Som Du väl vet har dess äkthet alltid varit omdiskuterad och att frånvaron av handskriften nu gör det svårare att göra en analys. Under alla omständigheter vill jag själv inte använda detta aktstycke som en källa om den historiske Jesus.”

Det kan väl ses som en halv ”fyrbent ullpälsig vän”. Det hade dock räckt om han sagt att han hade fel. Man ska inte lita på vad oinformerade kolleger tror.

Roger Viklund, 2011-06-29


Forged – Andra Thessalonikerbrevet

I boken Forged: Writing in the Name of God—Why the Bible’s Authors Are Not Who We Think They Are, tar Bart D. Ehrman upp förfalskningar inom kristendomen. Boken vänder sig i första hand till lekmän, men är trots detta fylld med  information av värde. Till min glädje tar Ehrman bladet från munnen och kallar förfalskningar för just förfalskningar. Han skriver:

“As I will explain at length in the following chapters, most of the scholars who have actually read what ancient authors say about the phenomenon have no such hesitancy.

It is true that the ancient authors who lied about their identity may well have felt they had a clear conscience, that what they did was completely justified, that they were ultimately in the right. They may have thought and believed, at least in their own minds, that they had very good reasons for doing what they did. But as we will see in later chapters, by ancient standards these authors engaged in fraudulent activities, and the books they produced were forgeries.” (s. 10)

Det fanns många tekniker för att trovärdiggöra sin förfalskning. Inom kristendomen fanns rimligen ingen profit i att förfalska en skrift, däremot möjligheter att föra fram sin åsikt och var man då en relativt okänd person fick man i stället låta det framstå som om skriften författats av en person med auktoritet, helst en lärjunge åt Jesus. En teknik för att få skriften att framstå som äkta var att varna för falska skrifter, imitatörer och falska profeter. Därmed får man intryck av att denna skrift verkligen är skriven av den person som står som författare. Ett exempel på detta som Ehrman tar upp är Andra Thessalonikerbrevet. Paulus ska där ha skrivit följande:

”När det gäller vår herre Jesu Kristi ankomst, då vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte strax tappa fattningen och bli uppskrämda, om man hänvisar till Anden eller till något som vi skulle ha sagt eller skrivit och säger att Herrens dag är här. Låt inte lura er på något vis. Ty först måste avfallet ske och laglöshetens människa uppenbaras, undergångens son, motståndaren, han som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt och sätter sig i Guds tempel och utger sig för att vara Gud. Minns ni inte att jag sade detta redan när jag var hos er?” (2 Thess 2:1–5)

Andra Thessalonikerbrevet är ett brev som anses i sin helhet vara skrivet av någon annan än Paulus. Just därför tar författaren till detta stilgrepp. Läsarna luras till att tro att Paulus skrivit till församlingen och varnat dem för att inte luras på något vis av ”något som vi skulle ha sagt eller skrivit och säger att Herrens dag är här”. Därmed ger han intryck av att det finns ett förfalskat brev av Paulus och här varnar Paulus själv för denna förfalskning – vilket därmed ger auktoritet åt det förfalskade brevet. Ehrman skriver:

”Is 2 Thessalonians itself a forgery in Paul’s name? If so, why would it warn against a forgery in Paul’s name? There can be little doubt about the answer: one of the “tricks” used by ancient forgers to assure readers that their own writings were authentic was to warn against writings that were not authentic. Readers naturally assume that the author is not doing precisely what he condemns.” (s. 19-20)

Vad som är verkligt intressant med detta stycke i Andra Thessalonikerbrevet är att författaren under förespegling av att vara Paulus varnar för att inte tappa fattningen och bli uppskrämd, och denne hänvisar till något som Paulus har sagt eller skrivit om att Herrens dag är här, i detta nu. Paulus påstås varna för skrifter som hävdar att Jesus är i antågande. Detta görs uppenbarligen eftersom det har förflutit en viss tid och folk har blivit äldre och dött. Trots detta har Jesus inte kommit som utlovats. Men Paulus lovade ju detta. Visst inte. Här skriver Paulus och varnar för att falska brev i hans namn påstår detta, men i själva verket är dessa brev inte skrivna av Paulus utan av någon förfalskare. Vilket eller vilka brev kan då denne skribent ha haft i åtanke. Ja sannolikt det ”äkta” Första Thessalonikerbrevet skrivet av Paulus. Där skriver Paulus:

”Med stöd av vad Herren lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom.” (1 Thess 4:15–17)

Paulus talar om att vi som är kvar i livet – och avser då rimligen sig själv och sina församlingsmedlemmar – ska följa dem som tidigare dött men nu återuppväcks, till himmelen när Herren stiger ned därifrån. Men uppenbarligen är de nu alla, eller i varje fall de allra flesta, redan döda och Jesus har ännu inte kommit. Då skriver någon ett andra brev till thessalonikerna, utger sig för att vara Paulus, och påpekar att det brev Paulus (troligen) skrev är en förfalskning eller att det i varje fall är misstolkat, och hävdar samtidigt att förfalskningen är det äkta Paulusbrevet. Därmed får författaren inte bara chans att lägga fram sin ståndpunkt utan kan också röja undan det tvivel som givetvis börjar sås i människors sinnen då det utlovade inte inträffar.

Ehrman påpekar en annan omständighet med Andra Thessalonikerbrevet. Brevet slutar på följande sätt:

”Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. På det tecknet känns alla mina brev igen, så skriver jag. Nåd från vår herre Jesus Kristus åt er alla.” (2 Thess 3:17–18)

Detta ska ge sken av att Paulus låtit diktera brevet och haft en skribent som skrivit själva texten. Sedan ger Paulus brevet autenticitet genom att i slutet med sin egen hand bekräfta brevets äkthet och också påpeka att det är detta tecken man ska söka efter för att veta att brevet verkligen är skrivet av Paulus. Detta visar flera saker. Dels att det uppenbarligen florerade förfalskningar och att man därför skulle kunna urskilja de äkta breven genom Paulus’ slutord, dels att själva originalhandskriften sannolikt hade två handstilar, där läsaren skulle känna igen Paulus’ egen handstil i slutmeningen. Men faktum är att Paulus’ ”äkta” brev i de flesta fall inte alls avslutas på detta sätt. Exempelvis gör inte det oomtvistade Första Thessalonikerbrevet det. I stället handlar det om ytterligare ett knep att få skriften att framstå som om den var skriven av Paulus – något som uppenbarligen lyckades eftersom brevet kom att ingå bland de äkta breven i Nya Testamentet.

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Jag vill också passa på att informera om att Ehrman planerar att i november utkomma med en ny bok med titeln Did Jesus Exist? The Historical, Non-Religious Argument for Jesus of Nazareth. Det blir intressant att se hur Ehrman ämnar tackla denna problematik. Jag är nyfiken samtidigt som jag ändå inte är överentusiastisk. Jag gissar att det blir samma gamla skåpmat som oftast blir fallet när någon ska argumentera för en historisk Jesus – även om denne påstår att han inte ämnar begagna apologetiska argument. Gissningsvis blir det väl något om att Paulus känner Jesu broder Jakob och att Josefus har en äkta kärna där han bekräftar Jesu existens, och så vidare. Fast osvuret är väl bäst. Vi är många som önskar att någon historicitetsförespråkare på allvar skulle ta sig tid att bemöta mytikernas argument, åtminstone visa att man känner till dem. Detta har ännu inte skett och de flesta försök har varit tämligen tama, där författarna oftast inte ens har förstått de argument de säger sig vederlägga. Det är mest de mer Bibeltrogna som har bjudit motstånd, men det vore intressant att få ett verkligt eldprov av någon som bemödar sig om att granska detaljerna och inte förfaller till rent apologetiska argument.

I pressmeddelandet står följande:

”For years Bart Ehrman has been routinely bombarded with one question: Did Jesus Exist? As a leading Bible expert, fans and critics alike have sent letters, emails, posted blogs, and questioned Ehrman during interviews wanting his opinion about this nagging question that has become a conspiracy theorist cottage industry the world over. The idea that the character of Jesus was an invention of the early church-and later a tool of control employed by the Roman Catholic Church-is a widely held belief and Ehrman has decided it’s time to put the issue to rest. Yes, the historical Jesus of Nazareth did exist.

Known as a master explainer with deep knowledge of the field, Ehrman methodically demolishes both the scholarly and popular arguments against the existence of Jesus. Marshalling evidence from within the Bible and the wider historical record of the ancient world, Ehrman tackles the key issues that surround the popular mythologies associated with Jesus and the early Christian movement.

Those committed to the ‘non-existence’ theory will need to read this formidable scholar’s counter argument while the more traditionally minded will enthusiastically support Ehrman’s definitive answer to the question. Perfect for the vigorous online debating community, this eBook original will be a must read for anyone interested in Jesus, the Bible, and the birth of Christianity.”

Nu är ju detta förlagets egen säljtext, så man kanske ska vara försiktig med att dra allt för stora växlar på det Ehrman avser (och förmår) att göra. Sannolikt har han inte ens boken klar. Men Earl Doherty hade ett mycket intressant förslag som verkligen skulle sätta fokus på frågan. Han skriver:

”Tacitus and Pliny (almost the only) evidence for an historical Jesus, according to Ehrman? Can’t wait to take that on. In fact, I’ve been toying with the idea of offering to organize a ‘collective’ e-(book?)response directly to Ehrman’s upcoming book, which could involve a number of contributions, including from more than one person on this board whom I have respect for. In the public eye it may be time to supplement the writings of the handful of today’s acknowledged mythicists with a broader picture of the ‘mythicist community’ whose academic venue is the Internet. We have no need to associate ourselves with ‘peers’ in established academia or to seek their approval, since the latter have discredited themselves and abdicated scholarly responsibility by their disgracefully intolerant dogmatism in regard to a persistent theory in their own discipline (almost two centuries old) which has every reason to be taken seriously.” (FRDB)

Ett kollektivt bemötande av alla Ehrmans ståndpunkter utgivet som en omfattande och kraftfull e-bok, vore verkligen ett projekt som skulle kunna lyfta frågan till en högre nivå. Med Ehrman får frågan också en större lyskraft, eftersom han betraktas som en av de främsta experterna och hyser gott renommé (dock inte alltid i apologetiska kretsar).

Roger Viklund, 2011-06-27

Debatt på kristen apologetisk sajt

Jag har i går och i dag debatterat något på den kristna apologetiska bloggen Apg29 som drivs av Christer Åberg. Denne Christer Åberg var för övrigt med i radions P1-morgon den 11 augusti 2010 rörande världens undergång i ljuset av naturkatastrofer och inslaget går att höra på Åbergs blogg här.

Apg29Hur som helst skrev Christer Åberg ett inlägg med titeln Jesus är en historisk person. Jag kommenterade detta inlägg och kom då också i debatt med en viss André Bergström. Både Christer Åberg under pseudonymen ”Apg29” och André Bergström är ”gamla bekantingar”, som jag har debatterat med tidigare på olika fora. I vilket fall väljer jag att återge några av mina inlägg, dock utan Christer Åbergs inlägg eller André Bergströms kommentarer (vilka jag knappast har rätt att återge utan tillstånd). Dessa får man om man vill läsa på Åbergs blogg under inlägget Jesus är en historisk person.

Del 1

Christer Åberg tar under fyra punkter upp starka argument till stöd för att Jesus har funnits och skriver att ”det finns inga starka argument som talar mot hans existens.” Vidare skriver Åberg att den ”som betvivlar Jesu existens måste göra mer än att bara kritisera andras argument; de måste komma upp med egna argument mot hans existens.” Därför beslutade jag att anta den utmaningen och kort kommentera hans inlägg:

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Hej Christer Åberg (Apg29)!

Du får ursäkta att jag klampar in på din blogg, men jag tänkte kommentera något av det du skrev.

Starka argument emot att Jesus existerat är:

1) De första kristna med Paulus i spetsen verkar inte känna till någon historisk person som levt på det sätt och lärt detsamma som sägs i evangelierna.

2) De första levnadsteckningarna (eller historiska uppgifter överhuvudtaget) uppkommer sannolikt inte förrän fram emot sekelskiftet år 100.

3) Dessa ”skildringar” framkommer heller inte i Palestina, är inte skrivna av ögonvittnen utan av för oss okända författare på grekiska.

4) Dessa ”skildringar” är i sin grundstomme tydligt mytologiska, därtill uppbyggda av material hämtat från äldre källor – inte minst från GT.

5) Dessutom finns Jesus inte bekräftad av någon oberoende icke-kristen källa.

Emot dina fyra punkter kan följande anföras:

1) Att starka rörelser oftast uppkommer kring karismatiska gestalter är sant. Men däremot behöver inte rörelsens huvudgestalt – alltså den som utgör grunden för rörelsens dyrkan – ha funnits. Krishna dyrkas inom hinduismen men var knappast en historisk person. Rörelser som var samtida med kristendomen dyrkade Dionysos och Herakles utan att det finns goda skäl att tro att de har funnits. Trots detta uppkom färgrika skildringar av såväl Dionysos’ som Herakles’ liv och öden på jorden i verkliga miljöer. Dessutom var måhända inte heller Siddharta Gautama Buddha en historisk person. Vi vet i varje fall inget säkert om hans liv.

2) Evangelierna skrevs knappast av några ögonvittnen eller personer som stod Jesus nära. Även om dateringen av evangelierna är en osäker ”konst” är de troligen betydligt yngre än vad många kristna vill tro och sannolikt tillkomna efter att alla som skulle ha kunnat vara ögonvittnen var döda. När dessutom Jerusalem ödelagts och Palestinas judar i många stycken fördrivits, var kopplingen tillbaka till 20 och 30-talens Jerusalem bruten. Vad kunde grekisktalande i Alexandria eller Rom känna till om en viss Jesus i Jerusalem 70 år tidigare?

3) Paulus skriver mycket om Jesu korsfästelse och uppståndelse. Konstigt nog ger han inte denna korsfästelse någon historisk inramning. Uppenbarligen visste Paulus inte mycket om den historiske Jesus, eftersom han inte berättar något om vare sig Jesu liv eller undervisning, när han predikar sitt evangelium. Paulus ger oss inga upplysningar om när och var Jesus föddes eller vilka hans föräldrar var. Jesu jordeliv behandlas inte. Paulus förefaller ovetande om nästan allt som evangelierna senare förtäljer. Kristus Jesus hade i ett avlägset obestämt förflutet hängts upp på en påle av någon okänd överhet på någon okänd plats, därefter uppstått från de döda och återvänt till den himmel som han ursprungligen kom ifrån. Paulus visste inte när och var Jesus levde, vad han lärde eller vad han i övrigt uträttade. Likaså ger Paulus inte uttryck för att den Petrus eller den Jakob han träffar heller har känt någon historisk Jesus.

4) Sannolikt ger ingen enda av de utomkristna källor du räknar upp stöd för att en historisk person vid namn Jesus verkade i Palestina ca år 30. Den ende som skulle kunna ha gjort det är Josefus, men de Jesuspassager som förekommer i hans verk är troligen i sin helhet kristna förfalskningar. Det går inte visa att Tacitus förmedlar annat än hörsägen från kristna i den mening där han nämner att Kristus avrättades av Pilatus. Detta var just det som stod i evangelierna och dessa var i omlopp ca år 117, då Tacitus skrev. Plinius ger inget stöd för att Jesus har funnits när han skriver att kristna sjöng sånger till Kristus. Att kristna dyrkade Kristus visste vi redan genom Paulus. Flegons och Thallos’ så kallade vittnesbörd har vi inte bevarade, endast senare kristnas indignation över att de misstolkade det mörker som föll vid Jesu död som en solförmörkelse. Det troliga (utifrån andra vittnesbörd) är att de bara beskrev en solförmörkelse och att kristna därvid antog att det måste ha varit samma förmörkelse som den som inträffade vid Jesu död. Det förekom för övrigt ingen solförmörkelse i Jerusalem alls vid den tid Jesus sägs ha dött. Suetonius talar bara om en viss Chrestus på plats i Rom år 50. Och även om detta skulle kunna avse Jesus är det inte troligt. Att man inte funnit någon jude som bär namnet Chrestus är ingen avgörande invändning. Man har funnit en judinna som hette Chreste (den feminina formen av Chrestus) och dessutom fanns en stor grupp som konverterat till judendomen. Då Chrestus dessutom var ett vanligt namn bland framför allt slavar (vilka inte sällan gjorde uppror) är det rimligare att det var en sådan judisk konvertit som ledde upploppen i Rom ca år 50. Lukianos anspelar på ”den där korsfästa personen” men skriver i en tid (senare delen av 100-talet) då de kristna föreställningarna var spridda och han uppvisar ingen oberoende kunskap utöver vad han kan tänkas ha hört från kristna (som hört det från evangelierna). Mara vet vi inte ens när han skrev. Det kan ha varit så sent som på 200-talet och han nämner inte ens Jesus (endast judarnas vise konung). Faktum är att vi inte ens kan säga om han verkligen avsåg Jesus. Celsus bygger på talmudiska uppgifter (utan att bygga direkt på Talmud som då inte var nedtecknad) och dessa judiska föreställningar bekräftar bara att judarna skymfade Jesus men själva inte kunde åberopa något historiskt överhuvudtaget.

Mvh, Roger Viklund

Del 2

Efter viss debatt med signaturerna ”Roffe” och ”Assarina”, dök André Bergström upp i debatten och pekade på ”Grova felslut i Roger Viklunds resonemang”. Jag skrev då följande:

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Käre André!

Ditt resonemang är en aning svårt att följa, men jag ska göra ett snabbt försök här i kväll. För mig kan Jesus gärna få ha uppenbarat sig för Paulus och alla andra, Gud kan finnas och Jesus kan komma på himmelens skyar. Jesus kanske var Guds son, vad vet jag? Jag bara säger att evangelieberättelsen inte stämmer. Det är en stor skillnad på att Gud finns och att Jesus funnits SOM FYSISK MÄNNISKA och levt och verkat på jorden på det sätt evangelierna säger. Som kristen kanske man inte kan särskilja dessa olika föreställningar, men likväl har detta inte med varandra att göra. Om det har funnits en gud, finns en gud, finns flera eller en myriad av gudar, har faktiskt inget att göra med om det historiska skeendet har varit på det ena eller andra sättet. På något vis verkar du (och andra) antaga en mängd saker om mig som jag aldrig har gett uttryck för. Jag kan visserligen förklara min syn på olika saker, men detta har ändå inte med frågan om Jesu existens att göra. Antingen fanns det en verklig människa som hette Jesus och som levde i Palestina vid vår tidräknings början och gjorde ungefär det som sägs i evangelierna, eller så gjorde det inte det. Du och många med dig tror det, jag anser att så knappast var fallet.

Sedan finns frågan om Guds existens och vilken Gud man då avser och vad denne kan tänkas ha uträttat. Det är en annan fråga vars svar inte på något sätt är avhängigt av den första frågan. Jag berör inte denna senare fråga, liksom jag inte invänder mot de som säger att Jesus talar till dem på samma sätt som han talade med Paulus. Fine with me! Inte heller den frågan är avhängig av huruvida Jesus har funnits som verklig fysisk människa eller ej. Jesus skulle faktiskt kunna uppenbara sig för människor utan att han levt det liv som evangelierna påstår eller att något i evangelierna är sant. Det finns många som sysslar med religionskritik och anser att alla religiösa föreställningar bör bekämpas. Men jag anser mig inte i grunden göra detta, även om min kritik av Jesusgestalten givetvis får denna påverkan på de personer vars liv är upphängt på att Bibeln är ofelbar. Men Bibeln kan ju ha helt fel och Gud ändå finnas; det är bara det att det råkade vara den gud som dyrkas av en liten stam någonstans i det inre av Afrika.

Nåväl, jag har i vilket fall inte debatterat evolution, som jag visserligen anser självklar i många avseenden, men där jag samtidigt ödmjukt inser att vi knappast vet mer än en smul av allt det som går att veta.

Din utgångspunkt för att debattera om Paulus visste att Jesus en gång levt ett verkligt liv på det sätt som framställs i evangelierna är också en helt annan än min, och det är svårt att ens bemöta dina invändningar då du blandar och ger hej vilt. Du börjar med att citera Kolosserbrevet 1:25ff, men Kolosserbrevet är ett av de brev som knappast skrivits av Paulus, även om det i mycket går i samma stil som Paulus’ ”äkta” brev och därför sannolikt skrivits av en av hans lärjungar. Dessutom uppvisar ditt citat därifrån på det rakt motsatta, nämligen om gnostisk påverkan. Låt mig återge en del av detsamma fast då i en mer ordagrann översättning som jag har gjort:

”Det mysterium som varit fördolt för världarna [aionon] och [människo]släktena har nu uppenbarats för hans heliga. För dem ville Gud göra känt vilken härlig rikedom hedningarna [folken] har i detta mysterium: Kristus i er, härlighetens hopp. Honom förkunnar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet [Sofia] för att kunna föra fram varje människa som fullkomlig [invigd] i Kristus.” (Kol 1:26–28)

Hemligheter (mysteria) är något som Paulus ofta återkommer till. Bland mycket annat skriver han att ”i sin ande talar han [Gud] hemligheter” (1 Kor 14:2). Det fördolda, det hemliga, det som är avsett endast för de invigda, alla dessa uttryck röjer gnostisk påverkan.

Paulus menar antagligen att det mysterium, som har varit fördolt för människosläktet i många tidsåldrar (eoner), nu uppenbarats för hedningarna, det vill säga de invigda. Hemligheten är ”Kristus i dig” (se även Kol 1:27). Detta skall läras ut så att alla blir invigda i Kristus. Kristusmedvetandet bor inom oss alla och vi ska förenas med vårt högre jag, vår Daimon. För Paulus är Kristus och Daimon ofta synonymer. Paulus talar således om Guds hemligheter i Kristus:

”… för att de skall styrkas i sina hjärtan, förenas i kärlek och nå fram till hela den djupa och rika insikt som är kunskapen om Guds hemlighet, Kristus; i honom finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda.” (Kol 2:2–3)

Jag kan inte se något historiskt i detta resonemang oavsett om det är Paulus eller någon annan som skrivit detta. Däremot röjer det gnostisk påverkan – mysterieundervisning.

Att Paulus satt i fängelse för sin övertygelse visar väl inte att han trodde på det som senare skulle skrivas ner i evangelierna? Hans övertygelse handlade mer om livet efter detta. Och Timotheosbreven är mycket senare pseudopaulinska förfalskningar.

Likaså är din tolkning av Kristi kropp (sarx) alltför bokstavlig och gjord i ljuset av de senare evangelierna.

Mvh, Roger

Del 3

André kontrade med att jag ”INTE är någon bibelforskare” och hävdar att jag skulle ha skrivit i min bok att jag betraktade Paulus som sinnessjuk. Han invänder också mot mitt påstående Paulus’ brev varit utsatta för omfattande redigeringsarbete. Jag svarade då André följande:

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Inte heller jag betraktar Paulus som sinnessjuk. Som jag klart säger (och som André ändå inte förmår uppfatta eller bryr sig om trots att jag tidigare påpekat den saken för honom) så väljer jag att INTE betrakta Paulus som sinnessjuk, utan i stället att antaga att breven har varit utsatta för ett omfattande redigeringsarbete efter Paulus’ tid. Exempelvis anser jag i likhet med majoriteten av bibelforskarna (sådant är viktigt för André, men bara vid de få tillfällen då dessa forskare råkar hysa samma uppfattning som honom) att 1 Thess 2:14–16 är en förfalskning, eftersom där sägs att judarna är ”fiender till hela mänskligheten” och detta står i bjärt kontrast till Paulus’ syn på judarna i alla andra sammanhang: (https://rogerviklund.wordpress.com/2011/06/20/forfalskningar-%E2%80%93-1-thess-214%E2%80%9316/). Som jag skriver i min bok:

”Även om vi begränsar oss till att undersöka de sju brev (eller åtta om vi räknar med Kolosserbrevet) som antas vara äkta, är också dessa mycket motsägelsefulla. De förefaller skrivna av en person, som redan medan han skriver glömmer vad han sagt på föregående rad. Vissa gånger ger han judarna företräde, andra gånger inte (Rom 2:9–10, 3:1–2 – Rom 9:24, 10:12, 1 Kor 12:13). Ibland upphäver han den judiska lagen, ibland befäster han den (Rom 3:20, Gal 2:16–21 – Rom 3:29–31, 1 Kor 14:33–34). Ibland betraktar han judarna som ett speciellt utvalt folk, ibland anser han dem vara ”fiender till hela mänskligheten” (Rom 1:16, 11:25–26 – 1 Thess 2:15–16). Oftast saknar gärningarna betydelse, endast tron befriar, men emellanåt sägs gärningarna vara av stor betydelse (Rom 3:28–31, 4:13–16, Gal 2:15–16, 3:2ff, 11ff etc. – Rom 2:6–10). Någon gång verkar Paulus tro att Jesus uppstått i köttet, men oftast tror han (liksom gnostikerna) att det skett endast i anden (1 Kor 15:4–9 – Rom 6:3–11, 1 Kor 15:35–58, Fil 3:10–12). Han uppmanar församlingsmedlemmarna att inte döma sin nästa, medan han själv inte drar sig för att döma (Rom 2:1, 14:1–13 – 1 Kor 5:3–5). Han angriper gnostiska läror men predikar själv sådana (2 Kor 11:13 – 2 Kor 12:2, Gal 2:20, 1 Kor 2:6–9).”

Med andra ord skulle man kunna betrakta Paulus som sinnessjuk, eftersom ”ingen människa med förnuftet i behåll kan hysa så många varandra motstridiga åsikter som Paulus gör i sina brev.” Men jag väljer att INTE betrakta Paulus som sinnessjuk. Jag väljer i stället (som det enda rimliga är) ”att betrakta breven som om de varit utsatta för ett omfattande redigeringsarbete efter Paulus’ tid.”

Del 4

André replikerade med att konungen gillade och stadsfäste bibeln och ”att om bibeln inte skulle vara trovärdig, skulle konungen INTE heller ha gillat och stadfäst bibeln”, samt påpekade att ”Guds Ord är tveeggat, enligt bibeln” och det skulle då vara orsaken till att breven upplevs motsägelsefulla. Jag svarade honom på nytt:

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag har inga problem André med insikten om att jag kan ha fel. Det är fullt möjligt och dessutom sannolikt i enskilda detaljer eftersom ingen kan ha rätt i varje detalj – detta då i stort sett varje åsikt grundas på sannolikhetsresonemang. Men det är klart, eftersom kungen gillade och stadfäste Bibeln måste den väl vara sann. Det påminner om ett argument som ibland brukar framföras, nämligen att vår tidräkning utgår från före och efter Kristus och Kristus därför måste ha funnits. Hur kan man annars räkna tiden från hans födelse?

Men jag förstår att mitt resonemang kan väcka oro och också leda till att vissa väljer att fokusera på min person i stället för mina argument. Det är dock en märklig iakttagelse hur ofta kristna väljer att åberopa forskaråsikter till stöd för sina ståndpunkter. Det är förvisso sant att en överväldigande majoritet av forskarna anser att Jesus har funnits. Men jag gissar att du väljer att stanna i din jämförelse där, eftersom om du går vidare och tittar på vad dessa forskare anser i sakfrågorna får du inte så mycket stöd. Den Jesus de anser ha funnits liknar nämligen i mycket liten utsträckning den Jesus som du tror på André.

Denne Jesus gjorde inga underverk, höll ingen bergspredikan eller lärde ens ut merparten av det som tillskrivs honom, uppstod inte från de döda och kommer inte att återkomma på himmelens skyar för att döma rättfärdiga och orättfärdiga. Evangeliernas skrevs inte av några ögonvittnen och merparten av NT:s 27 böcker skrevs inte av de personer som traditionen tillskrivit dem. Jag har i varje fall inte, liksom övriga forskare oftast gör, ifrågasatt Jesu gudomlighet. Sedan vet jag ju av erfarenhet att vädjandet till auktoritet brukar vara selektivt och flyttas allt efter vilken åsikt man vill försvara. Alltid finns det någon evangelisk pastor i det amerikanska bibelbältet som man kan åberopa till stöd för någon viss åsikt och då glömmer man så lätt den tidigare vurmen för ”riktiga” forskare.

Jag avsåg bara att svara upp mot Christer Åbergs påstående att den som betvivlar Jesu existens måste lägga fram egna argument mot hans existens och inte bara kritisera andras. Därför återgav jag kortfattat sådana argument till stöd för att Jesus kanske inte har funnits alls, eller i varje fall är så dold i tidens glömska att han i nuläget inte står att återfinna. Att Guds Ord är tveeggat och att Jesus ändå kan verka i människors hjärtan är liksom en annan frågeställning, nog så intressant kan tyckas, men ändå en annan fråga. Dessutom saknar du möjlighet och förmåga att bedöma min ”andlighet” – med all respekt!

Ha en fortsatt skön dag André,
Roger

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Därmed känns debatten som över, men vi får se om fortsättning följer.

Roger Viklund, 2011-06-27

Tobias Hägerlands artikel på Bibeln.se

På svenska bibelsällskapets webbplats www.bibeln.se finns en artikel skriven av Tobias Hägerland, vilken är teologie doktor och forskare i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet – Varför är evangelierna så lika varandra? Jag läste artikeln rätt snart efter att den publicerades i januari i år och Hägerland sammanfattar på många sätt förtjänstfullt de olika teorierna kring hur evangelierna har tillkommit. Hägerland tar också upp något kring Hemliga Markusevangeliets tillkomst och denna del tilldrog sig givetvis mitt intresse. Jag återger här Hägerlands behandling av Hemliga Markusevangeliet i sin helhet:

”Den kontroversielle forskaren Morton Smith besökte 1958 Mar Saba-klostret på Västbanken och fann där en avskrift av ett tidigare okänt brev av kyrkofadern Clemens av Alexandria (ca 150–215). I brevet kan man läsa om en ’andligare’ version av Markusevangeliet som Markus själv skall ha skrivit och som fortfarande fanns i omlopp i Alexandria på Clemens tid. Clemens citerar bland annat ett stycke ur detta ’Hemliga Markusevangelium’ som liknar berättelsen om hur Jesus uppväcker Lasaros i Joh 11. En del forskare har utifrån dessa uppgifter argumenterat för att Hemliga Markusevangeliet var ytterligare en upplaga av Markusevangeliet, som kan ha utgjort en länk mellan Proto-Markus och vårt kanoniska Markusevangelium. De flesta har dock varit tveksamma. Somliga är övertygade om att Smith själv förfalskade det brev som han påstod sig ha hittat, och andra tror att brevet är en äldre förfalskning. Även om brevet skulle vara äkta och Hemliga Markusevangeliet verkligen fanns i Alexandria i början på 200-talet, är det inte alls säkert att Clemens har rätt när han säger att det skrevs av evangelisten Markus själv. Debatten om Hemliga Markusevangeliet pågår fortfarande bland forskare. Omständigheterna kring Mar Saba-brevet är så osäkra att det knappast kan användas för att förklara evangeliernas tillkomst.”

Behandlingen av problematiken kring Hemliga Markus är på det stora hela saklig och korrekt, även om ett epitet om Morton Smith som ”kontroversiell” är värderande och inget som borde förekomma i en artikel av encyklopedisk natur. Det är sådant som man finner på Wikipedia när det gäller ämnen som känslomässigt berör.

I vilket fall låter Hägerland sammanfatta sin genomgång av den i frågan splittrade forskarkåren med att säga att ”[o]mständigheterna kring Mar Saba-brevet är så osäkra att det knappast kan användas för att förklara evangeliernas tillkomst.” Man kan undra vad Hägerland menar med detta konstaterande? Menar han att eftersom vi inte kan veta om Hemliga Markusevangeliet är ett äkta evangelium kan vi heller inte använda oss av det för att förklara hur evangeliernas tillkommit? Eller menar han att det inte går att förklara evangeliernas tillkomst med osäkra uppgifter? Eller menar han möjligen att eftersom forskarna inte kan enas, kan vi inte använda oss av Hemliga Markusevangeliet för att förklara evangeliernas tillkomst?

Jag förstår inte logiken i Hägerlands resonemang. Antingen är Hemliga Markusevangeliet en förfalskning, och då är skriften ovidkommande och har inte det minsta med evangeliernas tillkomst att göra. Eller så är evangeliet äkta och det finns då två möjligheter: 1) Evangeliet är en utökning av det kanoniska Markusevangeliet med senare tillägg gjorda från de övriga evangelierna och kanske annat legendariskt material och har då viss betydelse för att förklara evangeliernas tillkomst; eller 2) tillkom evangeliet vid samma tid eller till och med före Markusevangeliet och skulle därmed vara det äldsta kända evangeliet och givetvis av största betydelse för att förklara evangeliernas tillkomst.

Alltså, Hemliga Markusevangeliet är ingen fråga som eventuellt kan ha en liten och marginell betydelse men som man av ovisshet väljer att lämna utanför. Den är minst i samma paritet som frågan om Q, omkring vilken Hägerland teoretiserar i stor omfattning. Vår uppgift är ju att försöka lösa frågan om hur evangelierna tillkom och då duger det inte att utelämna vissa delar som på ett avgörande sätt kan kasta ljus över denna process med motiveringen att uppgifterna är ”så osäkra”. Visst, uppgifterna är osäkra, men det är också många andra uppgifter, som exempelvis frågan om Q:s existens. Så därför kan egentligen inte osäkerheten vara problemet.

För den som är övertygad om att det rör sig om en förfalskning finns givetvis inga skäl till att använda evangeliet i sin tillkomstrekonstruktion. Men att bortse från evangeliet bara för att där råder en osäkerhet om dess äkthet, då det skulle kunna utgöra en mycket viktig del av gåtans lösning, verkar vara rent dumdristigt. Kanske beror oviljan på en kombination av en önskan att evangeliet är en förfalskning (eftersom det inte passar in) parat med rädslan att i sin forskargärning infoga en komponent som kan visa sig vara osann, och som därmed riskerar att tillintetgöra många års arbete. Kanske rädslan för att ha fel och att ha ”gjort bort sig” väger tyngre än chansen att göra ett verkligt genombrott i vår förståelse för den process som ligger till grund för evangeliernas tillkomst?

Roger Viklund, 2011-06-25

Senaste nytt om Hemliga Markus

Jag tänkte uppdatera mina svenska läsare om det nyaste på Hemliga Markus-fronten. Det är Stephan Huller som gräver fram information i rasande fart och den engelskspråkige (och andra) kan givetvis enklast inhämta informationen direkt från Hullers blogg på http://stephanhuller.blogspot.com/

Än har dock inte själva brevet dykt upp. Agamemenon Tselikas ansåg sig ju ha funnit en handstil som enligt honom är så lik den i Mar Saba-brevet att det rimligen var denna handstil som Morton Smith imiterade när han enligt Tselikas förfalskade brevet. Av flera skäl är denna tanke emellertid ologisk, och en av orsakerna är att handstilen i Tselikas’ exempel inte är speciellt lik den i Mar Saba-brevet.

Stephen Huller har i stället studerat Smiths monumentalverk Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark från 1973. Detta är i sanning ett imponerande verk och jag kan inte erinra mig att jag någonsin läst en bok som är så fylld med information och djupstudier. Det närmaste man kan komma är väl artiklar som ju ofta går på djupet i någon speciell fråga, gärna då grundliga artiklar av någon tysk forskare som inte lämnar något åt slumpen. Smiths bok kan kanske liknas vid en jättelång sådan artikel och den är nästan omöjlig att läsa bara rakt upp och ner utan liknar mer ett uppslagsverk som man återvänder till. I vilket fall påpekar Huller att i stort sett alla de problem som Carlson, Tselikas och andra tar upp har Smith redan avhandlat i sin bok, så också detta med andra handskrifter som liknar den i Mar Saba-brevet.

Morton Smith hade själv med hjälp V. Scouvaras identifierat en grekisk 1700-talsskribent som hade en handstil som är mycket lik den i Mar Saba-brevet. Smith skriver i inledningen till sin bok:

”Professor Scouvaras has produced an eighteenth-century ecclesiastical document in a native Greek hand strikingly similar to that of our manuscript. (See Plate IV.) A number of the mus, in particular, are practically identical. Since Scouvaras’ document is an autograph codex of the Oecumenical Patriarch Callinicus III and was written about 1760 in the Phanariot hand which had been formed in Constantinople shortly before that time, we may suppose with some probability that the writer of the present letter had been trained in the Patriarchal Academy in Constantinople.” (Se: Morton Smith on Callinicus III (IV) as the Possible Author of Mar Saba 65)

Denne Kallinikos IV (ibland kallades han Kallinikos III, eftersom den egentlige Kallinikos III dog före tillträdandet år 1726) var ekumenisk patriark av Konstantinopel under ett halvårs tid år 1757. Han var då den högste biskopen bland de öst-ortodoxa biskoparna och kan kanske likställas med en påve. Det är denne Kallinikos som levde mellan 1713 och 1797 som Smith åberopar som ett exempel på en person med en handstil som är mycket lik den i Mar Saba-brevet. Exemplet inunder är hämtat från Hullers blogg:

Fler exempel på Kallinikos’ handstil finns att beskåda lågupplösta här.

Faktum är att handstilen är så pass lik att det till och med kan vara Kallinikos som skrivit Mar Saba-brevet. Detta kräver en grundligare studie för att avgöra. I nuläget kan sägas att det omedelbara intrycket är att handstilarna är mycket lika varandra. Flera bokstäver är så pass lika att de nästan kan sägas vara identiska, medan andra verkar avvika. Smith tolkade exempelvis det faktum att flera myn (μ) i stort sett är identiska som att skribenten i likhet med Kallinikos tränats av patriarkerna i Konstantinopel. Men Huller går ett steg längre och föreslår att Kallinikos faktiskt själv skrivit Mar Saba-brevet. Han påvisar bland annat att Kallinikos drabbades av en allvarlig sjukdom när han vistades i Sankta Katarina-klostret i Sinai – något som skulle kunna ha varit en stroke och något som därmed skulle ha kunnat påverka handstilen (Callinicus III (IV) Suffered a Stroke in his Desert Exile Which Altered His Handwriting). Han skulle också kunna ha hittat Klemensbrevet i just Sankta Katharina-klostret.

Just nu ser jag att Huller kommit åt nya exemplar som finns upplagda på den grekiska offentliga bibliotekens webbplats. http://publiclibs.ypepth.gr Tryck först på den brandgula “bannern”.Genom att skriva in 136 i sökrutan (”Αναζήτηση για”) och skriva in Πρίγκος i sökrutan för författare (Συγγραφέας) och därefter klicka på den röda knappen (Αναζήτηση) ska dokumentet komma upp. Jag måste säga att det spontant ser väldigt likt ut den handstil som är i Mar Saba-brevet. Huller anser tydligen numera att det måste vara samma handstil:

It’s Callinicus!

Here’s What We Need to Do to Prove Mar Saba 65 was Written by Callinicus III (IV)

Det finns också andra omständigheter som gör Kallinikos till en trolig kandidat – utöver att hans handstil är mycket snarlik den i Mar Saba-brevet.

1)      Kallinikos var bevisligen intresserad av kyrkofäderna och av Ignatios av Antiochia och citerade honom på grekiska – ett citat som är så pass likt det som förekommer i originalet att han måste ha konsulterat texten. Och vid denna tid fanns endast Vossius’ förstautgåva att tillgå för Kallinikos. (Important Breakthrough – I Can Prove Callinicus III (the guy who’s handwriting closely resembles the handwriting of Mar Saba 65 and who wrote things related to the Church Fathers into countless books printed in Amsterdam) Knew and Used Voss’s 1646 Critical Edition of the Writings of Ignatius)

2)      En annan grek vid namn Johannes Priggos var handelsman och aktiv i bland annat Amsterdam. Han hade god kontakt med Kallinikos. Båda var de rika,  välutbildade och båda värnade också om att sprida bildning bland grekerna. Så Priggos började skicka böcker till Kallinikos av det senaste utkomna i Amsterdam. Men 1757, efter endast sex månader som ekumenisk patriark av Konstantinopel, avsätts Kallinikos i en revolt och tvingas fly till Sinai. Han tar sig senare till Alexandria och så 1763 till Zagora i Grekland, hans födelsestad, och stannar där till sin död död år 1791. Också Johannes Priggos var från Zagora och nu öppnar han ett lärocentrum där med ett bibliotek. Han skickar alla böcker han kommer över i Amsterdam till biblioteket, över 1000 exemplar, och Kallinikos donerar också fler än 300 av sina böcker (326 st och dessutom 35 handskrifter) till detta bibliotek. Tyvärr försvann en stor del av Kallinikos’ boksamling i en båtolycka, men en hel del återstår. Och det visar sig att Kallinikos hade som vana att skriva på ”alla” tomma sidor i sina böcker. (Solving One Piece of the Mar Saba Mystery on Father’s Day)

3)      Biblioteket kom att delvis förstöras i brand och annat under det grekiska frihetskriget mellan åren 1821 och 1829 och böckerna sedan att spridas. De kan ha hamnat var som helst i den grekiska klostervärlden, inklusive i Mar Saba. (Solving One Piece of the Mar Saba Mystery on Father’s Day)

4)      Också Vossius’ förstautgåva av Ignatios’ brev fanns i biblioteket i Zagora. Detta dokument visar att boken fanns upptagen som  nummer 673 med utgivningsår 1646 och detta visar att Johannes Priggos skickade ett exemplar av just den bok vari Mar Saba-brevet finns inskrivet till biblioteket i Zagora. Dokumentet finns publicerat på Hullers blogg:

5)      Under sin vistelse i Sankta Katarina-klostret sysselsatte sig Kallinikos med att kopiera sällsynta handskrifter. Dessa (merparten?) försvann i båtolyckan. (Callinicus Was Involved in Transcribing (and Transporting) Ancient Manuscripts During His Exile at St Catherine’s Monastery in the Sinai)

Det går alltså att konstatera att det i Zagora i Grekland fanns ett exemplar av just den bok vari Mar Saba-brevet finns inskrivet; att Kallinikos deltog i insamlandet av böcker till biblioteket; att han skrev av texter ur gamla handskrifter; att han ofta skrev i marginalerna och på de tomma sidorna i böcker och att biblioteket ödelades i början av 1800-talet och böckerna sannolikt spreds till olika grekiska bibliotek vilka rimligen var placerade i olika kloster – däribland kanske också det i Mar Saba. Dessutom är Kallinikos’ handstil mycket lik den i Mar Saba-brevet som dessutom verkar skrivet i ett högre tempo än de jämförande texterna av Kallinikos.

Jag är på resande fot och har inte möjlighet att göra någon grundlig jämförande analys av texterna. Just nu kan jag bara säga att de verkar likna varandra och det kan vara så att Huller har hittat den som skrev brevet, i så fall det grekisk-ortodoxa patriarkatets eget överhuvud. Det finns åtminstone en möjlighet att så är fallet. Och även om nu inte Kallinikos är skribenten, visar det flera saker, nämligen att stilen var förhärskande i Konstantinopel, Vossius’ utgåva av intresse för lärda greker, att det skrevs i böcker och att böcker spreds till olika bibliotek och att Klemensbrevet därför kan ha nedtecknats någon annanstans än i Mar Saba.

Roger Viklund, 2011-06-23

Mirakler i samband med Jesu sista prövning

Varifrån är detta hämtat?

I dessa sommartider, tänkte jag låta den hugade få pröva sina kunskaper. Ett litet sommarquiz, så att säga. Jag avser att göra en sammanfattning av ett textstycke och om ni vill får ni försöka att avgöra från vilken skrift denna sammanfattning är hämtat (såvida ni inte redan tagit del av det jag tidigare har skrivit om detta). Det rör sig alltså om en sammanfattning av innehållet i en specifik text – alltså inte flera texter. Frågan gäller således i vilken text som detta förekommer? Svaret kommer att ges direkt efteråt, så ni behöver inte våndas om ni mot förmodan går bet på uppgiften.

Det berörda avsnittet handlar om de mäktiga tecken som föregick Jerusalems och templets förstörelse. Där sägs att en stjärna som liknade ett svärd blev stående över staden och att en komet visade sig på himlen i ett helt år. Vidare berättas att i den nionde timmen på natten den 8:e (eller möjligen den 9:e) nisan (dvs. en knapp vecka före påskhögtiden) lystes altaret och templet upp så att det under en halv timmes tid var lika ljust som på dagen. Några dagar före påsk leds påskalammet in till mitten av templet. En massiv och tung dörr i templet öppnas med Guds kraft mitt i natten. Vakterna sprïnger och larmar tempelchefen och med stor möda lyckas man stänga öppningen.

En vecka efter påskhögtiden ser man på himlen soldater i rustning körande sina vagnar. Och vid pingsten inträffar en jordbävning, och en röst lika mäktig som om den utgjorde en hel folkmassa dånar: ”Låt oss försvinna härifrån!”.

Så kommer i samband med en stor högtid Jesus till Jerusalem och han orsakar irritation och bråk i templet genom sina profetiska proklamationer: “En röst från öster, en röst från väster, en röst från de fyra väderstrecken, en röst mot Jerusalem och det heliga templet, en röst mot brudgummar och brudar, och en röst mot hela detta folk!” Han predikar om den kommande domen och varnar för vad som ska drabba folket, Jerusalem och templet. Han ropar ”Ve, ve, Jerusalem” och säger att detta kommer att innebära slutet för det normala livet, såsom exempelvis giftermål. Hans beteende och hans förkunnelse oroar och retar de styrande. Först tillfångatas Jesus av de äldste bland folket. Därefter är det de ledande judarna som tror att Jesus drivs av ett gudomligt raseri och överlämnar honom till den romerske prokuratorn som låter prygla honom in på bara benen utan att han ber om nåd. Prokuratorn förhör Jesus, men denne besvarar inte frågorna. Prokuratorn frågar Jesus varifrån han kommer men får inget svar. Han beslutar då att släppa Jesus fri och senare dödas Jesus och ger upp andan.

Hela detta stycke finns nedskrivet i en följd på en eller två boksidor och frågan är varifrån det kommer; i vilken antik text detta återfinns och vem som har skrivit det?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Och svaret är …

Josefus.

Berättelsen återfinns i Om det judiska kriget 6:288–309. Josefus Flavius beskriver där vad som sker i Jerusalem åren före kriget och Jerusalems och templets ödeläggelse. I sitt upplägg är denna berättelse så lik passionshistorien i evangelierna att den rimligaste slutsatsen torde bli att den varit den viktigaste inspirationskällan till ”Markus” (eller hans källa) när han konstruerade passionshistorien.

Rent konkret berättar Josefus om de våndor och de tecken som föregick Jerusalems ödeläggelse. Stjärnan ger liksom Betlehemsstjärnan ett förebud om det som komma skall. Altaret lystes upp den nionde timmen på natten i månaden nisan så att det under en halv timmes tid blev lika ljust som på dagen, medan det när Jesus hängde på korset också i månade nisan var mörkt i tre timmar mitt på dagen fram till också den nionde timmen (fast då på dagen) då Jesus dog och förhänget i templet brast.

Man leder in påskalammet till mitten av templet som brukligt några dagar före påsk. Även Jesus beskrivs som ett lamm som några dagar före påsk kommer till templet. Ytterligare ett tecken på den förestående katastrofen dyker upp när en massiv och tung dörr i templet med Guds kraft öppnas mitt i natten varvid vakterna springer och larmar tempelchefen. I Matteusevangeliet öppnar en Guds ängel graven genom att rulla bort den tunga stenen, och vakterna springer och larmar översteprästerna.

Josefus berättar också om en jordbävning, och en dånande röst som kändes och hördes i templet. Detta ska jämföras med det tempelförhänge som enligt Markus 15:38 brast vid Jesu död och den jordbävning som enligt Matteus 27:51 inträffade.

Direkt efter detta följer berättelsen om Jesus. Denne Jesus var emellertid son till en viss Ananios och han dyker upp i handlingen ca år 62 (fyra år före krigsutbrottet) då han i samband med lövhyddohögtiden anländer till Jerusalem. Liksom Bibelns Jesus förutspår också denne Jesus templets ödeläggelse. I likhet med Bibel-Jesus anser han också att det kommer att innebära slutet för det normala livet, såsom exempelvis giftermål (jämför Matt 24:38). Han tillfångatas av både de äldste bland folket och senare av de ledande judarna, vilka överlämnar honom till prokuratorn för att utdöma straff. Vid den tiden är det prokurator Albinus som styr i Judeen (62–64) och inte prefekten Pilatus (26–36). I likhet med vad som sägs i Joh 19:9 besvarar inte heller denne Jesus de frågor som prokuratorn ställer till honom. I likhet med vad som sägs i Luk 23:22 beslutar då prokuratorn att släppa Jesus, vilket i motsats till Bibelns Jesus också blir fallet. Jesus predikar vidare i sju år och fem månader innan hans öde beseglas genom att han i samband med Jerusalems belägring får en sten från en kastmaskin i huvudet.

Om man bortser från att det är Albinus och inte Pilatus som styr Judeen och att händelsen därigenom utspelar sig i ”fel” tid, får man en mycket nära överensstämmelse mellan Jesus son till Ananios och Jesus son till Josef. Det finns därför skäl anta att berättelsen om Jesus ben Ananios verkat som förebild för evangelieförfattarna i allmänhet och författaren av Markusevangeliet i synnerhet. Om så är fallet betyder det inte nödvändigtvis att författaren av Markusevangeliet haft tillgång till Josefus’ verk Om det judiska kriget som utkom på grekiska ca år 78. Det kan också ha varit en välkänd berättelse som kommit till både Josefus’ och ”Markus’” kännedom oberoende av varandra. Det finns nämligen ingen omedelbar språklig överensstämmlse som kräver att den ene är direkt beroende av den andre.

För de som är intresserade återger jag hela den berörda texten på engelska i översättning av William Whiston:

Thus were the miserable people persuaded by these deceivers, and such as belied God himself; while they did not attend nor give credit to the signs that were so evident, and did so plainly foretell their future desolation, but, like men infatuated, without either eyes to see or minds to consider, did not regard the denunciations that God made to them. Thus there was a star resembling a sword, which stood over the city, and a comet, that continued a whole year. Thus also before the Jews’ rebellion, and before those commotions which preceded the war, when the people were come in great crowds to the feast of unleavened bread, on the eighth day of the month Xanthicus, [Nisan,] and at the ninth hour of the night, so great a light shone round the altar and the holy house, that it appeared to be bright day time; which lasted for half an hour. This light seemed to be a good sign to the unskillful, but was so interpreted by the sacred scribes, as to portend those events that followed immediately upon it. At the same festival also, a heifer, as she was led by the high priest to be sacrificed, brought forth a lamb in the midst of the temple. Moreover, the eastern gate of the inner [court of the] temple, which was of brass, and vastly heavy, and had been with difficulty shut by twenty men, and rested upon a basis armed with iron, and had bolts fastened very deep into the firm floor, which was there made of one entire stone, was seen to be opened of its own accord about the sixth hour of the night. Now those that kept watch in the temple came hereupon running to the captain of the temple, and told him of it; who then came up thither, and not without great difficulty was able to shut the gate again. This also appeared to the vulgar to be a very happy prodigy, as if God did thereby open them the gate of happiness. But the men of learning understood it, that the security of their holy house was dissolved of its own accord, and that the gate was opened for the advantage of their enemies. So these publicly declared that the signal foreshowed the desolation that was coming upon them. Besides these, a few days after that feast, on the one and twentieth day of the month Artemisius, [Jyar,] a certain prodigious and incredible phenomenon appeared: I suppose the account of it would seem to be a fable, were it not related by those that saw it, and were not the events that followed it of so considerable a nature as to deserve such signals; for, before sun-setting, chariots and troops of soldiers in their armor were seen running about among the clouds, and surrounding of cities. Moreover, at that feast which we call Pentecost, as the priests were going by night into the inner [court of the temple,] as their custom was, to perform their sacred ministrations, they said that, in the first place, they felt a quaking, and heard a great noise, and after that they heard a sound as of a great multitude, saying, ”Let us remove hence.” But, what is still more terrible, there was on e Jesus, the son of Ananus, a plebeian and a husbandman, who, four years before the war began, and at a time when the city was in very great peace and prosperity, came to that feast whereon it is our custom for every one to make tabernacles to God in the temple, began on a sudden to cry aloud, ”A voice from the east, a voice from the west, a voice from the four winds, a voice against Jerusalem and the holy house, a voice against the bridegrooms and the brides, and a voice against this whole people!” This was his cry, as he went about by day and by night, in all the lanes of the city. However, certain of the most eminent among the populace had great indignation at this dire cry of his, and took up the man, and gave him a great number of severe stripes; yet did not he either say any thing for himself, or any thing peculiar to those that chastised him, but still went on with the same words which he cried before. Hereupon our rulers, supposing, as the case proved to be, that this was a sort of divine fury in the man, brought him to the Roman procurator, where he was whipped till his bones were laid bare; yet he did not make any supplication for himself, nor shed any tears, but turning his voice to the most lamentable tone possible, at every stroke of the whip his answer was, ”Woe, woe to Jerusalem!” And when Albinus (for he was then our procurator) asked him, Who he was? and whence he came? and why he uttered such words? he made no manner of reply to what he said, but still did not leave off his melancholy ditty, till Albinus took him to be a madman, and dismissed him. Now, during all the time that passed before the war began, this man did not go near any of the citizens, nor was seen by them while he said so; but he every day uttered these lamentable words, as if it were his premeditated vow, ”Woe, woe to Jerusalem!” Nor did he give ill words to any of those that beat him every day, nor good words to those that gave him food; but this was his reply to all men, and indeed no other than a melancholy presage of what was to come. This cry of his was the loudest at the festivals; and he continued this ditty for seven years and five months, without growing hoarse, or being tired therewith, until the very time that he saw his presage in earnest fulfilled in our siege, when it ceased; for as he was going round upon the wall, he cried out with his utmost force, ”Woe, woe to the city again, and to the people, and to the holy house!” And just as he added at the last, ”Woe, woe to myself also!” there came a stone out of one of the engines, and smote him, and killed him immediately; and as he was uttering the very same presages he gave up the ghost. (Josephus Flavius, The Wars of the Jews, 6:288–309)

Roger Viklund, 2011-06-20

Förfalskningar – 1 Thess 2:14–16

Eftersom jag av en vänlig själ som följer mitt bloggande förärats med Bart Ehrmans nya bok Forged, har jag inspirerats att ta upp något om förfalskade passager i Nya Testamentet. Jag kommer dock inte i detta inlägg beröra något direkt ur boken utan avser att återkomma om den saken.

Först ämnar jag dock resonera något principiellt om förfalskningar av kristna skrifter. Det finns nämligen många olika sorters förfalskningar gjorda av vitt skilda motiv – motiv som långt ifrån alltid går att avgöra. Däremot saknades som regel i antiken motiv att förfalska för ekonomisk vinning eftersom man knappast kunde sälja sin förfalskning och därmed tjäna några pengar. Motiven låg därför oftare i att exempelvis tillfoga en fiende skada genom att skriva något ofördelaktigt i dennes namn. Vi vet att sådana förfalskningar var relativt vanliga. Andra motiv kunde vara att ge stöd åt en uppfattning som man själv omfattade eller till och med att befrämja en karriär eller ett specifikt syfte.

Förfalskningarna i sig kunde också tillkomma av olika anledningar. Man kanske skrev ett uppbyggligt brev men visste att man aldrig skulle vinna gehör för de åsikter som fördes fram om man signerade det med sitt eget namn. Därför lät man en mer berömd person få stå som författare. Många brev i Nya Testamentet kan på goda grunder antas ha tillkommit på detta sätt. I andra fall kanske författaren bara skapade sitt verk och andra kom att anta att det var skrivet av någon person med större auktoritet än författaren och lade därför i  efterhand till namnet. Exempel på sådana skrifter kan vara något eller några av evangelierna. Möjligheten att spåra förfalskningar var rätt begränsade och dessutom (detta ska vi ha i åtanke) var det i sig inget brott eftersom det inte fanns någon copyright. Det var säkert ansett som moraliskt förkastligt, men likväl utgjorde det ingen brottslig gärning, såvida det inte samtidigt utgjorde grund för bedrägeri eller komplott.

Sedan har vi smärre förfalskningar av delar av en ”äkta” text, och inte hela brev, som exempelvis de båda Petrusbreven. Vi vet tämligen säkert att kristna skrifter har förfalskats genom tillägg. Vi vet detta framför allt genom gamla textfynd som visar att tillägg är gjorda. Bland de textpartier i Nya Testamentet som är tillagda och alltså inte ursprungligen ingick i böckerna finns avslutningen i Markusevangeliet (16:9ff), där den uppståndne Jesus visar sig och reser till himlen. Också Jesu ord på korset: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34) och den så berömda berättelsen i Johannesevangeliet 7:53–8:11 om äktenskapsbryterskan som Jesus räddar från att stenas genom att säga: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne”, är något som ursprungligen saknades i evangelierna och alltså är senare gjorda tillägg.

Dylika tillägg kan vi konstatera, därför att vi har äldre texter i vilka dessa stycken saknas. Men även om vi har många textfynd från Nya Testamentet, går de inte så långt bakåt i tiden som vore önskvärt. Våra Bibelöversättningar vilar på 300-talstexter. Och även om vi kan komplettera dessa med en hel del material från 200-talet, täcker detta material alls inte hela Nya Testamentet. Det lilla vi har från 100-talet härrör i stort sett bara från 100-talets slut. Det innebär att alla förändringar gjorda under nollhundratalet och större delen av 100-talet (och delvis även senare) inte kan verifieras i äldre textfynd. Vi har också citat gjorda av kyrkofäder och tidiga översättningar till andra språk att förlita oss på. Men inte heller dessa går tillbaka till den allra äldsta tiden.

Frågan blir då, förekom det att man ändrade i texterna också under den första tiden? Det givna svaret är en motfråga: Varför skulle det inte ha förekommit? Då vi vet att man mixtrade med texterna senare, vore det orimligt att tro att man inte gjorde det också under den första tiden.

Omkring år 140 samlade gnostikern Markion tio brev av Paulus och dessutom Lukasevangeliet i den första kända bibliska kanon. Vi vet att de Paulusbrev han hade, såg mycket annorlunda ut jämfört med dem vi nu har. Markion anklagades också för att ha stuvat om breven och detta ger oss två möjligheter. Antingen ändrade Markion i sina skrifter, vilket visar att han inte drog sig för att göra förändringar; eller så var Markions skrifter oförvanskade och det visar i så fall att den riktning som kom att bli den segrande inte drog sig för att göra förändringar i skrifterna. Vi kan också lyssna till vad biskop Dionysios i Korint skrev i ett brev till biskop Soter i Rom ca år 170 vt.

”När bröderna bett om det, har jag skrivit brev. Men dessa har djävulens apostlar fyllt med ogräs genom att ta bort somligt och lägga till annat. Ve dem! Man kan därför inte förvåna sig över att somliga företagit sig att förändra Herrens skrifter när de gett sig på skrifter av mindre värde.”(Eusebios från Caesarea, Kyrkohistoria 4:23:12)

Biskop Dionysios beklagar sig alltså över att man ändrade och förfalskade hans brev. Men han fann det inte på något vis märkligt, då man till och med ändrat i evangelierna. Med andra ord kan vi nog ganska säkert säga att förfalskningar förekom.

Jag tänker i detta inlägg beakta ett kort stycke som utgör en av de tidigaste utsagorna om Jesus död hos Paulus i Första Thessalonikerbrevet – ett av de brev som generellt antas vara äkta  – då 1 Thess 2:14–16. Jag ämnar visa att detta troligen är ett senare tillägg och inget som Paulus skrev. Stycket lyder på följande sätt i Bibelkommissionens översättning.

”Ni, bröder, har ju följt exemplet från Guds församlingar i Judeen som lever i Kristus Jesus. Vad de har fått utstå av judarna, det har ni fått utstå av era landsmän. Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten, eftersom de försöker hindra oss från att predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men nu nås de till slut av Guds vrede.” (Första Thessalonikerbrevet 2:14–16)

Denna passage är en av de passager i NT som tydligast utgör ett senare tillägg räknat bland de passager där det saknas textfynd till stöd för att det rör sig om en förfalskning,. De mest iögonfallande omständigheterna till att misstänka att det rör sig om en förfalskning listas inunder:

  1. Att judarna nu till slut nås av Guds vrede, måste rimligen åsyfta en för judarna ödesdiger händelse. Den givna händelsen är templets förstörelse och judarnas fördrivning år 70 vt, eller möjligen den ännu mer omfattande ödeläggelsen av Jerusalem och fördrivningen av judarna år 135 vt. Och då Första Thessalonikerbrevet antas ha skrivits av Paulus ca år 50, kan han inte gärna ha känt till något om händelserna år 70 eller 135. Man kan därför anta att detta skrivits av någon annan än Paulus vid någon tid efter år 70 (och det finns i så fall inget som säger att det måste ha skett direkt efter år 70). Försök har gjorts att koppla uttalandet till Claudius’ fördrivning av judarna från Rom någon gång under slutet av 40-talet, men denna lokala händelse kan knappast vara grunden till något Paulus skrev om till församlingsmedlemmarna i Thessaloniki. Argument till stöd för att partiet tillhörde den ursprungliga texten förlägger i så fall hellre hela brevet till efter år 70.
  2. Paulus skriver heller aldrig någon annanstans att Guds vrede redan ska ha kommit eller att den kommer. Vid övriga tillfällen skriver han om Guds vrede som något som ska komma i framtiden. Se exempelvis Romarbrevet 2:5, 3:5-6, 4:15.
  3. De antijudiska tongångarna, som att judarna skulle vara fiender till hela mänskligheten, står i bjärt kontrast till vad Paulus skriver på andra ställen. Paulus framställs här som rent oförsonlig, medan han annorstädes hoppas att judarna till slut ska omvända sig till Kristus. Man kan säga att Paulus här intar en motsatt position jämfört med den vi möter i Romarbrevets 9:e till 11:e kapitel. I Rom 11:25-28 säger Paulus att judarna ska räddas och inte utrotas: ”Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet”. Textstället speglar alltså mer en hellenistisk anti-judisk stämning, framför Paulus’ pro-judiska.
  4. Detta stycke låter också påskina att Paulus skulle ha påstått att han själv inte var jude. Där står att ”judarna dödade herren Jesus” och ”oss har de förföljt. De trotsar Gud … de försöker hindra oss …” ”Så fyller de ständigt …” men ”nu nås de till slut av Guds vrede.” Vid alla övriga tillfällen tillstår Paulus att han själv också är jude. I exempelvis Rom 11:1 skriver han följande: ”Jag frågar då: kanske Gud har förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är ju själv israelit, ättling till Abraham och av Benjamins stam.” Till råga på allt är ju många av de församlingsmedlemmar som Paulus vänder sig till själva judar och kan knappast inräknas bland ”judarna” som i 1 Thess 2:14ff utgör en enda grupp.
  5. Endast i denna passage skyller Paulus Jesu död på judarna. I exempelvis 1 Kor 2:8 hävdar han i stället att Jesus dödades av lägre andeväsen (denna eons arkonter). Det är också tydligt från Romarbrevets 11:e kapitel att Paulus inte känner till att judarna dödade Jesus. Där citerar han Elias ord i Första Konungaboken, nämligen att judarna i det förgångna dödat sina profeter. Paulus skrev sannolikt Romarbrevet flera år efter att han skrev Första Thessalonikerbrevet. Om Paulus redan många år tidigare känt till att judarna dödat Jesus, vore det nästan oundvikligt att han i Romarbrevets 11:e kapitel också skulle påpeka detta faktum när han nu hävdar att de dödar sina profeter. Men Paulus inte så mycket som antyder något om den saken. Detta måste ses som ytterligare ett tecken på att han inte visste att judarna skulle ha dödat Jesus och därför heller inte skrev något sådant i Första Thessalonikerbrevet.

När det dessutom står att judarna har förföljt oss, synes perspektivet snarare komma från en utomstående som skrivit vid ett senare tillfälle än från Paulus.

Det finns således mycket goda skäl till att anta att åtminstone 1 Thess 2:15-16 (och möjligen även 1 Thess 2:14, ja kanske till och med 2:13) är senare tillägg och något som Paulus inte har skrivit.

Roger Viklund, 2011-06-20

Var Nero en modermördare? Ett gästinlägg

Det är mycket nu, och tiden bara rinner iväg. Så därför är det lägligt att publicera ett gästinlägg där den anonyme författaren S B G utreder frågan om huruvida kejsar Nero verkligen mördade sin egen moder såsom historien förtäljer. 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Var Nero en modermördare?

En summarisk granskning av de antika källorna

Författare: (S B G)

CLAVDIVS, A.V.C. MMDCCLXIV

Innehåll

1.    Inledning
2.    Syfte
3.    Frågeställningar
4.    Metod och källor
5.    Nero och hans moders död
5.1.     Nero och källorna
5.2.     Neros mors död i antika källor
5.3.     Moderna författares syn på de antika skildringarna av Neros mors död
6.    Analys med slutsatser
7.    Källförteckning

1.      Inledning

Och romerska folket älskade honom efter hans död och buro länge blommor till hans grav. Men de kristne sågo i honom Apokalypsens vilddjur och antikrist.”

August  Strindberg om Nero i Historiska miniatyrer, Bonniers, Stockholm 1917, s 116

Imperatorn[1] Claudius avled år 54, och inom kort hälsades hans adoptivson Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus – hädanefter kallad Nero – som imperator av soldater och senat. Han var vid tillträdet som furste, princeps, endast sjutton år gammal. Han styrde Romarriket i fjorton år, under vilka fred rådde. Hans eftermäle är emellertid starkt negativt, och han betraktas allmänt som en ondsint tyrann. Är detta en korrekt beskrivning? I syfte att utröna om Nero bäst beskrivs som en missdådare, skall det i detta arbete utredas huruvida Nero verkligen begick ett av de illdåd som allmänt tillvitas honom, nämligen mordet på sin mor, Agrippina den yngre, hustrun till Claudius (och enligt somliga dennes mördare).[2]

2.      Syfte

Nero är känd främst för sina påstådda missgärningar. Bland annat ska han enligt historikern Tacitus ha ansatt en grupp som gemenligen kallades krestna, och bestraffat dessa för den stora branden i Rom år 64. Sitt första och normerande illdåd ska emellertid ha skett redan år 59 – mordet på modern Agrippina den yngre. ”Från år 59 finner man i det mesta, som han [Nero] planlägger och företager sig, något överspänt och feberartat” menade Viktor Rydberg.[3] Syftet med denna framställning är att utreda huruvida imperatorn Nero hade ett finger med i spelet vad avser moderns död, samt huruvida hans sannolika motiv får anses ha varit själviskt eller grymt, eller tvärtom måste ses som godtagbart.

3.      Frågeställningar

  • Hur dog Neros mor Agrippina den yngre?
  • Om Nero var skyldig till moderns död, vad var sannolikt hans motiv?

4.      Metod och källor

Först har antika historikers inställning till, och beskrivning av, Nero, sammanfattats utifrån antik och modern litteratur. Utgångspunkten har därefter varit att medelst Internet lokalisera antika källor om Nero, och läsa dessa. Därefter har källorna refererats, och moderna historikers syn på källornas beskrivning av det ifrågavarande händelseförloppet (Neros mors död) har letats upp och sammanfattats. Slutligen har författaren till detta arbete, med utgångspunkt i det insamlade materialet, analyserat och dragit slutsatser i sakfrågan.

5.      Nero och hans moders död

5.1.            Nero och källorna

Nero tillträdde som furste strax efter att adoptivfadern Claudius hade dött, måhända förgiftad.[4] Nero förklarade att han ämnade styra efter anfadern tillika den förste fursten Augustus principer, och försummade, enligt historikern Suetonius biografi, ”inte något tillfälle att visa sin generositet, sin mildhet och till och med sin älskvärdhet”. Han avskaffade eller minskade betungande skatter, gav folket pengar, gav livgardet spannmål, hälsade på människor ur alla samhällsklasser, anordnade skådespel och tillät inte att någon dödades under det gladiatorspel han anordnade.[5] Även hans styre i början av 60-talet har beskrivits som gott. Viktor Rydberg skriver att ”[r]iksstyrelsen gick sin jämna gång, goda lagar stiftades och kejsaren visade sig vänsäll och som domare mild och mi[s]skundsam”.[6] Alltjämt år 62 kunde senatorn Paetus Thrasea tala berömmande om Nero och kalla honom ”en utmärkt kejsare”.[7] Sedermera, och även dessförinnan, visar dock imperatorn tecken på dålig karaktär, enligt de antika källorna. De antika historikernas värderingar är emellertid understundom ej överensstämmande med dagens värderingar. Exempelvis tar Suetonius upp Neros passion för sång och ridning som vore detta negativa karaktärsdrag ovärdiga en styresman,[8] ett synsätt som näppeligen delas av envar i dagens samhälle. Likaså kan det antas att den unge furstens påstådda sexuella utsvävningar och påstådda äktenskap med en man, Sporus,[9] (vilket dock enligt David Woods skedde snarare i syfte att kuva en potentiell rival än i syfte att ägna sig åt homosexuell utlevnad[10]) idag skulle betraktas som harmlösa privatangelägenheter, icke ägnade att utsätta Nero som statschef för andras ringaktning. Vidare är de anklagelser om mord och illgärningar som riktas mot en så prominent person som Nero många, och hade fordrat en betydligt mer vidlyftig framställning för att ordentligt göra rättvisa.

De främsta bevarade källorna till historien om Nero är verken skrivna av senatorn tillika historikern Publius Cornelius Tacitus (ca 56 – 117), historikern Gaius Suetonius Tranquillus (ca 69/75 – någon gång efter 130) och konsuln tillika historikern Lucius Cassius Dio Cocceianus (155/164 – efter 229), den sistnämnde känd som Dio Cassius.[11]

Redan Flavius Josefus (ca 37 – ca 100), en judisk historiker som verkade under kejsar Vespasianus beskydd, berättar i Judiska fornminnen (ett verk vars böcker innehållande Nero tyvärr inte synes ha översatts till svenska sedan 1700-talet) att några tidigare historiker av hat gentemot Nero rasat emot honom med lögner i sina verk, och därför förtjänar fördömelse, samt att andra skribenter gynnats av Nero och farit med osanning av detta skäl. Vissa författare hade, utan synbart motiv, spritt lögner om Nero och även om tiden före denne, men Josefus (som också är kritisk till Nero) uppgav att han ämnade hålla sig till sanningen.[12]

I allmänhet är de antika historikerna starkt negativa till Nero, och beskriver honom som en grym mördare och livsnjutare. Margaret Cotter-Lynch framför att Suetonius, då denne skriver om Nero, förefaller mindre objektiv och mer fördömande. Som exempel på fördomar mot Nero tar hon upp att Suetonius anger att det fanns personer som uppskattade Nero, vilket förefaller mycket besynnerligt med tanke på den starkt negativa skildring av Nero som Suetonius har efterlämnat.[13] Omständigheter beskrivna av bl.a. Suetonius tyder på att Nero rönte uppskattning bland somliga. Nero fick en dyr begravning och hans kropp lades i domitiernas familjegrav.[14] Efter Neros död smyckade somliga hans grav med vår- och sommarblommor under lång tid, och klädde statyer av honom med purpurkantade togor, och visade upp hans kungörelser som om han ännu var i livet. Kungen av partherna bad enträget senaten om att Neros minne skulle bli föremål för dyrkan, och även tjugo år senare var Neros namn högt aktat av detta folk.[15] När kejsar Otho tog makten kallade ”den obildade massan” honom Nero, och han sägs i sina första brev till ståthållare ha tillagt namnet Nero till sitt eget, och han uppställde åter statyer och bilder av Nero.[16] Även den efterkommande kejsaren, Vitellius, valde Nero som förebild för sitt styre, och höll en ceremoni med dödsoffer till Neros ära, uppger Suetonius.[17] Den grekiske filosofen tillika historikern Dion Chrysostomos (ca 40 – ca 120) framförde om Nero (ca 95?) att ”även nu önskar alla att han alltjämt var vid liv”.[18]

Även Tacitus indikerar att historiker farit med osanning om Nero, då han skriver att somliga (icke namngivna) skribenter har beskrivit dennes frus död på ett visst sätt ”mera hatiska än tillförlitliga”.[19] Tacitus källbehandling går i regel ut på att, med hans egna ord, följa ”samstämmiga sagesmän” och ”anföra de punkter där de avviker med angivande av deras namn”[20] (något han uppenbarligen inte gjorde avseende bl.a. Neros frus död). Ehuru Tacitus kan sägas vara en kritisk historiker,[21] kan han rimligen inte vara mer tillförlitlig än sina källor.

5.2.            Neros mors död i antika källor

Agrippina den yngre, Claudius hustru, var en framstående romersk kvinna, och dog år 59. Hennes förhållande till sonen Nero är komplicerat och beskrivs något olika av olika källor. Hennes död finns också beskriven på flera olika sätt i de bevarade historieverken. De kan refereras på följande vis, men den som önskar ett fullständigt sammanhang bör läsa källorna.

Josefus framför kort i Judiska fornminnen att Nero offentligt dödade sin mor som straff, men väljer uttryckligen att inte vidare behandla denna och andra liknande händelser.[22]

Tacitus är den som ca år 117 ger den mest utförliga beskrivningen av mordet. Nero, som då var gift med sin styvsyster Claudia Octavia, kunde (av politiska skäl) inte hoppas på att kunna skilja sig från henne och gifta sig med Poppaea Sabina förrän efter Agrippinas död. Poppaea förebrådde Nero för att denne inte gifte sig med henne. Nero övervägde att förgifta sin mor, men denna hade härdat sig med motgift. En frigiven slav tillika prefekt i flottan vid namn Anicetus uppgjorde en plan åt Nero, vilken syftade till att få Agrippina att drunkna på en båt designad att gå sönder vid färd. Agrippina bjöds om natten till Nero och fick veta om mordplanerna från en förrädare, men visste ej vad hon skulle tro, varför hon färdades dit i bärstol. Hon for, efter att ha blivit ovanligt vänligt bemött av Nero, vilket lättade hennes fruktan, dock hemåt i den nämnda båten, tillsammans med två vänner. De blytyngder som fick båthyttens tak att rämna krossade emellertid endast en av vännerna, medan Agrippina och hennes vän Acerronia ”skyddades av hyttens skott[23] som var starka nog att stå mot påfrestningen”. Bland besättningen utbröt kaos: ”i den allmänna förvirringen hindrade de som intet visste [om mordkomplotten] de invigda”. Agrippinas vän Acerronia ropade att hon var Agrippina och borde bli räddad, varvid hon dödades med rorkultar, åror m.m. Agrippina, som höll sig tyst men dock åsamkades ett sår i axeln, överlevde emellertid och kom i land simmandes och med hjälp av mötande småbåtar. Nero beordrade då Anticetus att avrätta modern, och ämnade fingera att modern begått självmord efter att ha blivit överbevisad om att ha planerat mord på Nero, genom att beordra en frigiven slav, Agermus, att döda fursten. Då Agermus anlände för att berätta att Agrippina överlevt skeppsbrottet men att Nero ej behövde bemöda sig att besöka henne, arresterades han på sagda anklagelser. Anticetus for därefter tillsammans med två befälhavare ur flottan till Agrippina, för att döda henne. Alla skyndade till stranden då de fick höra om nyheten, ”som om det varit en olyckshändelse” och samlades med ljus och beredde sig till glädjefest då de fick veta att Agrippina var oskadd, men skingrades av beväpnade soldaters åsyn. Agrippina övergavs även av sin tjänarinna och Anticetus med anhang dödade Agrippina med svärd. Hon ska i samband därmed ha sagt: ”Stöt här!” och åsyftat sitt sköte. Detta, uppger Tacitus, ”berättar traditionen utan avvikelser”. Vissa författare påstod att Nero betraktat sin döda mor och berömt hennes vackra kropp, men andra förnekar detta. Liket brändes (såsom var brukligt), dock på en bordssoffa ”med mycket liten ståt”. Hennes grav varken täcktes med jord eller inhägnades så länge Nero regerade, och Nero skrev till senaten och bedyrade att Agrippina konspirerat om att låta döda honom och begick självmord då detta hade upptäckts. Det beslöts att moderns födelsedag skulle betraktas som en olycksdag, och att Minervafesten, under vilken komplotten mot fursten upptäcktes, skulle firas med årliga spel.[24] Giftermålet mellan Poppaea Sabina och Nero ägde rum först år 62.[25] Tacitus hänvisar, som sina källor, till de med Nero samtida Rusticus och Cluvius Rufus.[26]

Suetonius skriver några år efter Tacitus att Nero irriterades av att hans mor kritiserade honom och ”alltför hänsynslöst forskade i hans göranden och låtanden”. Skrämd av hennes hotelser och vredesutbrott beslöt imperatorn att mörda henne. Tre gånger försökte han döda henne med gift, men hon tog motgift. Han vidtog då åtgärder med hennes säng, så att taket skulle falla över henne, men detta avslöjades av en av de sammansvurna. Då påkoms idén om en båt som själv kunde falla isär, så att modern dog genom att drunkna eller genom att hytten störtade in. Nero låtsades vilja försonas med modern, bjöd henne till sig och lät förstöra hennes båt så att hon istället skulle ta den ”skickligt konstruerade farkost” han låtit uppföra. Han höll sig vaken under natten och ängslades över utgången av kuppen. Moderns färd utföll emellertid inte som beräknat, utan hon räddade livet genom att simma. Då den frigivne Lucius Agermus kom till Nero och meddelade att Agrippina var välbehållen, arresterades han och påstods ha lejts att mörda imperatorn. Nero beordrade då att modern skulle dödas och att hennes självmord skulle fingeras. Enligt ”trovärdiga författare” ska han efter mordet personligen ha beskådat den avlidnas lik och granskat och bedömt hennes lemmar. Nero fick sedan samvetskval och förföljdes av moderns vålnad, trots folkets och senatens uppmuntran.[27]

Dio Cassius, vars grekiska historieverk inte förefaller vara översatt till svenska, skriver omkring år 229, att Poppaea Sabina övertalade Nero att mörda sin mor, under påstående att modern konspirerade mot honom. Förgiftning lät sig inte göras, då modern vidtagit försiktighetsåtgärder mot detta. Inspirerade av en teaterföreställning lät Nero och hans medsammansvurna tillverka en båt som automatiskt söndrades. Nero bjöd modern på middag och sade: ”Må du vara stark och vid god hälsa, mor. För dig lever jag och på grund av dig är jag vid makten”. På natten brukade hon båten. Båten delades sönder under henne och hon föll i vattnet, men hon överlevde. Sjömännen brukade årorna mot henne med sådan kraft att de dödade hennes kamrat Acerronia Polla. Likväl kom Agrippina själv välbehållen i land. Väl hemma sände hon bud till Nero om att hon överlevt olyckan. Nero straffade budbäraren som vore denne en lejd mördare, och sände Anicetus med flottister att mörda modern. När hon såg dem visade hon magen för dem och sade ”Stöt här, Anicetus, stöt här, ty denna bar Nero”. Nero skrev till senaten att modern konspirerat mot honom och påkommen begått självmord.[28]

Enligt Tacitus och Dio – den sistnämnde hänvisar till ”många trovärdiga män” – var filosofen tillika statsmannen Seneca den yngre inblandad i komplotten mot Agrippina. Enligt samtliga tre sistnämnda källor kysste Nero sin mor vid sin middagsbjudning.[29]

5.3.            Moderna författares syn på de antika skildringarna av Neros mors död

Många moderna författare tar påståendena om Neros inblandning i moderns död för fakta.[30]

I A Dictionary of the Bible tar Henry Cowan upp olika skäl upp till att varken Neros officiella förklaring av moderns död, eller det i källorna beskrivna händelseförloppet, är tillförlitligt. Neros förklaring anses vara otillförlitlig emedan Agrippina, om hon önskade ta makten, inte skulle göra sig av med sin mäktige son, hennes enda möjlighet att ta makten. Skeppsbrottsberättelsen anses inte vara tillförlitlig bl.a. av följande skäl: 1) många sjömän skulle ha placerats på en båt som automatiskt skulle förstöras, utan att känna till att detta skulle ske, 2) Nero skulle ha visat ömhetsbetygelser gentemot den han skulle ha beordrat mordet på, 3) rättfärdiga män som Seneca tillskrivs ett känslolöst beräknande värre än Neros eget, 4) modern ska ha tagit motgift på förhand och därmed undkommit flera giftmordsförsök. Cowan menar att det inte är osannolikt att Nero, påverkad av Poppaea, kan ha trott att modern var involverad i en sammansvärjning mot honom, och att hon omkom då hon satte sig emot ett gripande.[31] Gällande motivet har det vidare konstaterats att Nero och Poppaea gifte sig först tre år efter moderns död,[32] vilket kan indikera att ett tänkt förestående äktenskap inte kan ha utgjort ett reellt motiv till mord.

Lothar Baus, som med sin framställning önskat förbättra Neros negativa eftermäle, menar att den enda rimliga förklaringen till att Tacitus berättar att Nero till senaten uppgav att modern omkommit i skeppsbrott och senaten strax därefter beslutade om årliga spel till kejsarens ära, är att ett skeppsbrott ägde rum, vid vilket Agrippina omkom utan att kroppen sedan återfanns, samt att en komplott ådagalagdes genom förhör med de skeppsbrutna, två händelser som av de antika historikerna kom att sammanblandas.[33]

Anthony Barrett skriver bl.a. att trots att Agrippinas sista dagar är bland de mest dokumenterade i antiken, ger detaljerna upphov till avsevärda problem. Exempelvis vet vi inte var hon dog. Källorna skiljer sig något åt på denna punkt. Geografiska problem har forskare sökt förklara med avskrivningsfel i Tacitushandskriften. Barrett anser vidare inte att det är trovärdigt att Agrippina skulle ha färdats med bärstol, och sedan likväl ha farit med den aktuella båten, om hon haft misstankar om att bli mördad, samt att det inte är trovärdigt att allenast Neros vänliga bemötande skulle ha skingrat hennes fruktan, som Tacitus uppger.[34]

6.      Analys med slutsatser

De tre källor som beskriver mordet är alla så sena att författarna inte har varit samtida med händelserna. Endast Tacitus levde när mordet ska ha timat, och då var denne endast några år gammal. Samtliga källor är följaktligen andrahandskällor på sin höjd, och bör redan av den anledningen betraktas med visst tvivel. Vad gäller det s.k. beroendekriteriet, kan det konstateras att källorna till stora delar är liknande i sin beskrivning av händelseförloppet (ordningen motiv, gift, båt, skeppsbrott, mord). Detta tyder på att de bevarade källorna bygger på någon gemensam källa. Det förefaller sålunda som om flera nu förlorade källor har berättat om Agrippinas död ungefär på det sätt som den beskrivs i de refererade källorna ovan.

Samtliga de källor som behandlar Neros mors död, är starkt negativa till Nero som styresman och person, och deras uppgifter bör redan därför tas med en nypa salt. Även om källorna vore trovärdiga fordras inte endast att historiska källor, likt vittnesmål i allmänhet, är trovärdiga per se, utan även att de är tillförlitliga i det konkreta fallet. Det kan konstateras att det föreligger diskrepanser mellan källorna, exempelvis då det gäller geografi och den använda båtens funktion. Dio uppger att modern överlevde trots att båten kollapsade under henne, Suetonius att hytten var ämnad att störta in eller modern drunkna och Tacitus att hyttens tak ansattes med blytyngder vilka Agrippina och hennes vän lyckades skydda sig från. Över lag förefaller mordplanen vara illa utförd, såväl vad gäller tekniken som tillvägagångssättet. Vad som var självdestruktivt med båten är oklart; om blyvikter skulle användas för att krossa hytten synes båten inte automatiskt gå sönder. Inte heller borde hytten vara beskaffad så att möjlighet fanns för Agrippina att undkomma döden, om båten var särskilt konstruerad för att åstadkomma hennes frånfälle. Att icke sammansvurna besättningsmän dessutom skulle ha motverkat de sammansvurna, talar för en osannolikt bristfällig planering av mordet. Dessutom torde det rimligen ha varit lämpligare för de sammansvurna att kasta Agrippina över bord, snarare än att bruka tyngder och därmed rimligen riskera besättningens liv.

Ehuru skeppsbrottet enligt Tacitus har beskrivits på ett samstämmigt sätt av hans källor (trots att Dios avskalade version innehåller vissa skillnader gentemot Tacitus version), finns det följaktligen anledning att ifrågasätta berättelsen. Barretts och Cowans invändningar angående berättelsens trovärdighet, är klart beaktansvärda. Trots att mordförsöket ska ha utförts nattetid torde besättningen på båten skäligen ha känt igen den som de beordrats att mörda, och att de av misstag skulle ha slagit ihjäl vännen Acerronia, möjligen i tron att hon var Agrippina, och lämnat Agrippina att simma i land, förefaller orimligt. Berättelsen därefter är inte heller sannolik. Även om Agrippina inte redan före Neros bjudning hade känt till mordplanerna, som Tacitus påstår, torde hon i och med att skeppsbrottet timade och på grund av besättningens fientlighet ha förstått att en sammansvärjning med syfte att döda henne existerade, och att dess upphovsman var sonen Nero. Istället för att ana oråd sänder hon bud till Nero och berättar att hon överlevt skeppsbrottet, och gör sig därmed till en lättare måltavla för honom. Berättelsen i föreliggande form är varken trovärdig eller tillförlitlig. Det kan dessutom ifrågasättas varifrån de aktuella uppgifterna om skeppsbrottet och det som skedde därefter kan ha kommit. Hade någon av de konspirerande flottisterna själv medgett sin inblandning? Vem, förutom dessa, skulle ha befunnit sig inom hör- eller synhåll i Agrippinas hus, och hört hennes tämligen teatraliska sista ord (en trolig litterär uppfinning)? Några sådana uppgifter finns inte i de tillgängliga historieverken, trots att de skulle stärka skildringarnas trovärdighet. Beskrivningen av händelserna på skeppet och i Agrippinas bostad kan i brist på trovärdiga sagesmän inte sägas vara mer än blott spekulationer.

De någorlunda säkra fakta, som får anses framgå av de verk som ovan har refererats, är att Nero bjöd till sig sin mor och visade henne ömhet, samt att hon vid den nattliga avresan råkade ut för ett skeppsbrott, ett skeppsbrott som av folket i närheten betraktades som en olyckshändelse. I samband med, eller strax efter, skeppsbrottet, omkom Agrippina. Efter skeppsbrottet fann senaten att åminnelsen av att en sammansvärjning mot Nero hade hindrats, hädanefter skulle firas. Nero kom sedermera att betraktas som en modermördare. Dessa fakta förefaller inte kontroversiella, utan har stöd i de tre refererade källorna.

Baus inställning, att Nero inte någonting hade med sin mors död att göra överhuvudtaget, förefaller alltför vänligt inställd till Nero tillika överskattande av Neros och moderns relation, medan de antika historikernas beskrivning förefaller alltför negativ och besynnerlig. Baus inställning förutsätter dessutom att historikerna skall ha missförstått sina källor på ett tämligen fatalt sätt, vilket näppeligen torde ha varit fallet även om de avskydde Nero. Neros uppgivna vänlighet gentemot sin mor kan visserligen vara spelad, men nog fanns det inte några skäl för honom att spela så intensivt, om modern ändå skulle dödas. Snarare tyder Neros ömhetsbetygelser och komplimanger på att han strax före skeppsbrottet ännu ej hade bestämt sig för att döda modern. Ett tänkbart scenario är det som Cowan framför och som stöds av Dio Cassius och av Neros skrivelse till senaten, nämligen att Nero, med eller utan fog, fått för sig att hans mor var inblandad i en komplott mot honom eller hans regim, och därför beordrade att hon skulle gripas eller dödas, varefter hon avrättas eller omkommer av misstag. Det är självfallet tänkbart att modern tog sitt eget liv då hon anklagats för konspiration mot imperatorn, detta kanhända för att undkomma ett grymmare straff eller för att förgås med ära.

Vore det nu teoretiserade sant, hade Nero visserligen i vart fall indirekt varit ansvarig för moderns död, men handlat i statens intresse eller i något slags självförsvar. I vart fall är giftermålet med Poppaea Sabina inte ett sannolikt motiv, av de skäl som nämns ovan. Om det stämmer att Neros rådgivare filosofen Seneca understödde Agrippinas död, torde ett allmännyttigt syfte vara mer sannolikt än ett personligt. Slutsatsen blir således att om Nero ansvarade för sin mors död, direkt eller indirekt, skedde detta i syfte att skydda den romerska staten, och inte för att tillfredsställa Neros påstådda mordiska lustar.

7.      Källförteckning

  • Barrett, Anthony A, Agrippina, Taylor & Francis e-Library, B.T. Batsford Ltd, London (1996) 2005
  • Baus, Lothar, Quo vadis Kaiser Nero?: Die Rehabilitation des Nero Caesar und der Stoischen Philosophie (ISBN 3-935288-05-0), Homburg 1997, tillgänglig här. (besökt 2011-05-25)
  • Bowers, Gary, Out of the Abyss: Can the Number of the Beast Be Solved? 666, WestBow Press, USA 2011
  • Cary, Earnest, Dio’s Roman History, vol. VII, William Heinemann, London 1925
  • Cavallin, Bertil, Tacitus Annaler XI-XVI, Forum Pocket, Uddevalla 1968
  • Cohoon, J. W., Dio Chrysostom Discourses 12-30, Harvard University Press, London (1939) 1993
  • Cotter-Lynch, Margaret, Teaching Ancient Biography, tillgänglig här. (besökt 2011-05-25)
  • Hastings, James (ed.), A Dictionary of the Bible, vol. III, Part One: Kir – Nympha or Nymphas, University Press of the Pacific, Honolulu (1898) 2004
  • Jahn, John Nicholas Henry, A Critical Study of the Sources of the History of the Emperor Nero, New York University, New York 1920
  • Kolmodin, Olof, Romerske annaler, Lars Johan Hjerta, Stockholm 1833-35, tillgänglig här. (besökt 2011-05-25)
  • Lagerström, Ingemar, Suetonius Kejsarbiografier, Wahlström & Widstrands klassikerserie, Danmark 2002
  • Rolfe, John Carew, Suetonius, vol. II, William Heineman Ltd, London (1914) 1959
  • Rydberg, Viktor, Romerske kejsare i marmor samt andra uppsatser i konst, 8 uppl. Bonniers, Stockholm 1914
  • Stindberg, August, Historiska miniatyrer, Bonniers, Stockholm 1917
  • Whiston, William (red.), The works of Flavius Josephus, William Milner, Halifax 1801
  • Woods, David, Nero and Sporus, Latomus (ISSN: 0023-8856) nr. 68, Bryssel 2009, tillgänglig här. (besökt 2011-05-25)

[1] Termen ”kejsare” vore anakronistisk att använda om de tidiga furstarna i Rom, då Caesar (uttalat kaisar) endast var ett tillnamn, buret av medlemmar av den julisk-claudiska ätten, och inte förrän efter Neros död och vid Galbas makttillträde kan anses ha blivit en titel i egentlig mening. När svenskans ”kejsare” används i översättningar är det i regel det latinska ordet ”imperator” som översätts. Se t.ex. Ingemar Lagerström, Suetonius Kejsarbiografier, Wahlström & Widstrands klassikerserie, Danmark 2002 (Lagerström), s 269 och jfr den latinska texten i John Carew Rolfe, Suetonius, vol. II, William Heineman Ltd, London (1914) 1959, s. 98.

[2] Suetonius, Claudius 44, i Lagerström, s 260.

[3] Viktor Rydberg, Romerske kejsare i marmor samt andra uppsatser i konst, 8 uppl. Bonniers, Stockholm 1914 (Rydberg), s 125.

[4] Suetonius, Claudius 44, i Lagerström, s 260.

[5] Suetonius, Nero 10-12, i Lagerström, s 269ff. Citatet är taget från Lagerström, s 269.

[6] Rydberg, s 126.

[7] Tacitus, Annaler 14:38, i Bertil Cavallin, Tacitus Annaler XI-XVI, Forum Pocket, Uddevalla 1968 (Cavallin), s 120; se Rydberg, a a, s 126, som synes uppfatta Thraseas omdöme som uppriktigt.

[8] Se Suetonius, Nero 20-22 i Lagerström, s 274ff och avsnittet Suetonius: Nero i Teaching Ancient Biography av Margaret Cotter-Lynch (Cotter-Lynch).

[9] Suetonius, Nero 28-29, i Lagerström, s 281f.

[10] Se David Woods, Nero and Sporus, Latomus (ISSN: 0023-8856) nr. 68, Bryssel 2009, s. 73-82.

[11] John Nicholas Henry Jahn, A Critical Study of the Sources of the History of the Emperor Nero, avhandling vid New York University, New York 1920 (Jahn), s 6.

[12] Josefus, Judiska fornminnen 18.8.3, i William Whiston, The works of Flavius Josephus, William Milner, Halifax 1801 (Whiston), s 437.

[13] Se Cotter-Lynch.

[14] Suetonius, Nero 50, i Lagerström, s 301.

[15] Suetonius, Nero 57, i Lagerström, s 303.

[16] Suetonius, Otho 7, i Lagerström, s 328.

[17] Suetonius, Vitellius 11, i Lagerström, s 343.

[18] J. W. Cohoon, Dio Chrysostom Discourses 12-30, Harvard University Press, London (1939) 1993, s 271, 281.

[19] Tacitus, Annaler 16:3, i Cavallin, s 170.

[20] Tacitus, Annaler 13:20, i Cavallin, s 76.

[21] Se t.ex. Jahn, s 9-14.

[22] Josefus, Judiska fornminnen 18.8.2, i Whiston, s 437.

[23] Kolmodin översätter istället med ”sängens uppskjutande ryggstycken”; se Annaler 14:5 i Olof Kolmodin, Romerske annaler, Lars Johan Hjerta, Stockholm 1833-35.

[24] Tacitus, Annaler 14:1-12, i Cavallin, s 97-103.

[25] Tacitus, Annaler 14:60, i Cavallin, s 126.

[26] Tacitus, Annaler 14:2, i Cavallin, s 98.

[27] Suetonius Nero 34, i Lagerström, s 286f.

[28] Earnest Cary, Dio’s Roman History, vol. VII, William Heinemann, London 1925 (Cary), s 61-71.

[29] Suetonius, Nero 34, i Lagerström, s 286, Tacitus, Annaler 14:2, i Cavallin, s 99, Cary, s 65.

[30] Se t.ex. Gary Bowers, Out of the Abyss: Can the Number of the Beast Be Solved? 666, WestBow Press, USA 2011, s 175.

[31] James Hastings (red.), A Dictionary of the Bible, vol. III, Part One: Kir-Nympha or Nymphas, University Press of the Pacific, Honolulu (1898) 2004, s 515.

[32] Anthony A. Barrett, Agrippina, Taylor & Francis e-Library, B.T. Batsford Ltd, London (1996) 2005 (Barrett), s 215.

[33] Se Lothar Baus, Quo vadis Kaiser Nero?: Die Rehabilitation des Nero Caesar und der Stoischen Philosophie (ISBN 3-935288-05-0), Homburg 1997, kap. XI.

[34] Barrett, s 286.

Newtons alkemiska studier

Alla är väl bekanta med Isaac Newton (1643–1727), en av historiens mest framstående vetenskapsmän. Hans inflytande var enormt och hans upptäckter banbrytande. Det kanske inte är fullt ut lika känt att Newton använde en större del av sin tid till vad som slarvigt uttryckt skulle kunna betecknas som religiösa studier, även om säkert flera har hört talas om Newtons vurm för det gudomliga universum och hans djupt filosofiska sanningssökande. Än mindre känt torde dock vara exakt vad Newton fördjupade sig i och jag tänkte i detta inlägg ge en glimt av hans föreställningsvärld och den inverkan denna kom att ha på hans upptäckter. Till min hjälp har jag haft artikeln Newton and the ’Pipes of Pan’ av J. E. McGuire och P. M. Rattansi (Notes and Records of the Royal Society of London, VoL 21, No. 2, Dec., 1966, 108-143) som jag första gången läste för säkert tjugo år sedan och som jag då fann mycket intressant. Jag beslöt därför att återvända till artikeln ännu en gång.

Isaac Newton levde i renässansens (pånyttfödelsens) efterföljd med upptäckandet av antikens kultur och kunskap. För Newton var prisca sapientia, (latin: ”urgammal visdom”) en genomgående princip i hans sökande. Newton publicerade många betydelsefulla verk men hans viktigaste var utan tvekan Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica (”Naturvetenskapens matematiska principer”), vilket har haft en avgörande inverkan på den moderna naturvetenskapens framväxt. Newton publicerade detta verk år 1687 och utkom med två ytterligare utgåvor, då år 1713 och år 1726, alltså strax före sin död. Dessa båda utgåvor var reviderade och omarbetade.

Principia, som verket förkortat ofta kallas, handlar om gravitationen och vad himlakropparnas gravitation åstadkommer för både andra himlakroppar och oss människor. Principia skrevs på latin och består av tre böcker. Den tredje av dessa, De mundi systemate (“Om världssystemet”), behandlar mycket av konsekvenserna av Newtons upptäckter om gravitationen, kanske då framför allt ur ett astronomiskt perspektiv.

Men Newton ägnade mer av sin tid till att studera alkemi och de hermetiska skrifterna, än vad han ägnade åt matematik. Detta innebar att Newton också efterlämnade en rikhaltig litteratur som inte har publicerats och ur vilken McGuire och Rattansi citerar genom att översätta från latin till engelska. En hel del av detta var sådant som var avsett att ingå i senare utgåvor av Principia men som aldrig kom att publiceras. McGuire och Rattansi skriver:

“NEWTONIAN scholars have long been aware of a set of draft Scholia to Propositions IV to IX of Book III of the Principia (2). These were composed in the 1690’s, as part of an unimplemented plan for a second edition of the work. Since they describe supposed anticipations of Newton’s doctrines in the thought of Graeco-Roman antiquity, they have become known as the ‘classical’ Scholia (3). The analogies and parallels drawn in them are so strained, as judged by modern standards of scholarship, that it is tempting to consider them as merely literary embellishments of a scientific work.

“However, the sheer bulk of the manuscripts, the number of copies and variants, their relation to Newton’s other writings, and the testimony of Newton’s associates together with their publication of some of the materials, all make it certain that he considered the arguments and conclusions of the Scholia an important part of his philosophy.” (Newton and the ’Pipes of Pan’ av J. E. McGuire och P. M. Rattansi i Notes and Records of the Royal Society of London, VoL 21, No. 2, Dec., 1966, s. 108)

I sin recension av McGuire och Rattansis artikel sammanfattar Frances Yates Newtons syn på sina upptäckter i det att han bara ansåg sig ha återupptäckt det som redan var känt av Pythagoras.

“Newton believed that in discovering the law of gravity and the world-system associated with it, he was rediscovering an ancient truth, known to Pythagoras, and hidden in the myth of Apollo with his seven-stringed lyre.” (Frances Yates, Did Newton connect his maths and alchemy?, Times Higher Education Supplement, No. 282 [for 18 March 1977]: 13)

Nu ska man inte tro att Newton sysslade med alkemi enligt den naiva föreställning som många i  dag synes omhulda, nämligen att ha försökte framställa guld. För Newton, liksom för den sanne alkemisten, var guld blott en metafor för sanning och insikt. Newton eftersträvade att upptäcka den gudomliga planen eller kanske då hellre grundlagarna i materien. Eftersom han ansåg att de gamla grekerna redan gjort dessa upptäckter lade han stor möda vid att studera deras skrifter. Måhända hade han också tillgång till andra skrifter som inte har överlevt till vår tid?

Utöver de gamla grekerna studerade Newton också grundligt alkemisten och rosenkreutzaren Michael Maier (aktiv i början av 1600-talet) och alkemisten Elias Ashmole (Thetrum chemicum). I den senares verk fanns länga citat ur en annan rosenkreutzares verk, nämligen John Dee vars verk Monas hieroglyphica kombinerade alkemi med matematik, något som synes ha tilltalat Newton.

För Newton var de filosofiska–religiösa studierna av minst lika stor betydelse som den naturvetenskapliga.

“It is now amply clear that Newton’s serious enquiries were not restricted to natural philosophy, investigated by an experimental-mathematical method. His studies of theology and ancient chronology were of equal importance to him, and were pursued in as rigorous a fashion as his scientific work.” (Newton and the ’Pipes of Pan’ av J. E. McGuire och P. M. Rattansi i Notes and Records of the Royal Society of London, VoL 21, No. 2, Dec., 1966, s. 108)

Man kan med fog säga att för Newton fanns ingen egentlig skillnad mellan dessa båda, utan allt var gudomligt och det gudomliga var i allt. Det gällde bara att upptäcka detta gudomliga och det fanns olika ingångsmöjligheter att göra detta, där matematiken var en väg. Gud hade en gång avslöjat dessa sanningar och vissa av antikens vise män hade återupptäckt den men dolt den i sin framställan så att det blev Newtons och andras uppgift att på nytt upptäcka dem.

I ett brev från Fatio de Duillier till Huyghens, rimligen godkänt av Newton själv, låter de Duillier påskina att Newton ansåg att Pythagoras och Platon var bekanta med planeternas elliptiska banor.

“Monsieur Newton croit avoir decouvert assez clairement que les Anciens comme Pythagore, Platon &c. avoient toutes les demonstrations qu’il donne du veritable Systeme du Monde, et qui sont fondées sur la Pesanteur qui diminue reciproquement comme les quarrez des distances augmentent. Ils faisoient dit il un grand mystere de leurs connoissances. Mais il nois reste divers fragmens, pa où il paroit, à ce qu’il pretend, si on les met ensemble, qu’effectivement ils avoient les mêmes idées qui sont repandues dans les Principia Philosophiae Mathetmatica. Quand Monsieur Newton se seroit trompé il marque toujours beaucoup de candeur de faire un aveu comme celui la.” (The Correspondence of Isaac Newton, ed. H. W. Turnbull, Cambridge, 1961, Vol. 3, s. 193)

Och David Gregory berättar följande om ett möte med Newton i maj 1694:

“He will spread himself in exhibiting the agreement of this philosophy with that of the ancients, and principally with that of Thales. The philosophy of Epicurus and Lucretius is true and old, but was wrongly interpreted by the ancients as atheism. It is clear from the names of the planets given by Thoth (the Egyptian Mercury)—he gave them, in fact, the names of his predecessors whom he wished to be accepted as Gods—that he was a believer in the Copernican system.” (The Correspondence of Isaac Newton, ed. H. W. Turnbull, Cambridge, 1961, Vol. 3, s. 338)

Gregory skriver vidare att Newton avsåg att föra in alla dessa tankar i en ny utgåva av Principia:

“By far the greatest changes will be made to Book III. He will make a big change in Hypothesis III. page 402. He will show that the most ancient philosophy is in agreement with this hypothesis of his as much because the Egyptians and others taught the Copernican system, as he shows from their religion and hieroglyphics and images of the Gods, as because Plato and others—Plutarch and Galileo refer to it—observed the gravitation of all bodies towards all.” (The Correspondence of Isaac Newton, ed. H. W. Turnbull, Cambridge, 1961, Vol. 3, s. 384)

Newtons huvudtes var den universella gravitationen och med naturen som en kosmisk kraft. Till stöd för sin teori om materia, rymd och gravitation låter han i sin uttolkning framhålla fyra bevis för detta och att denna kunskap redan fanns hos de gamle:

“This doctrine is shown by Newton to be identifiable in the writings of the ancients. As will become clear, he is not using this historical evidence in a random fashion, or merely for literary ornamentation. Rather, the evidence is used in a serious and systematic fashion, as support for, and justification of: the components of Newton’s theory of matter, space and gravitation. The evidence is used to establish four basic theses, which correspond to the matter of the Propositions IV to IX. These are, that there was an ancient knowledge of the truth of the following four principles: that matter is atomic in structure and moves by gravity through void space; that gravitational force acts universally; that gravity diminishes in the ratio of the inverse square of the distance between bodies; and that the true cause of gravity is the direct action of God.”

Newton själv skriver:

“Even the ancients were aware that all bodies which are round about the Earth, air and fire as well as the rest, have gravity towards the Earth, and that their gravity is proportional to the quantity of the matter of which they consists. Lucretius thus argues in proof of the void”. (Gregory MS. Folio 2, originalet på latin)

När det gäller atomläran skriver Newton följande:

”This Lucretius taught from the mind of Epicurus, Epicurus from the mind of the more ancient Democritus. For certain persons, assuming the equality of the atoms, would have it that the gravity of bodies is in proportion to the number of the atoms of which they consist. Others, to whom the atoms were unequal taught that gravity is proportional not to the number of the solids but to the quality of the solid.”

Med andra ord låter Newton hävda att de gamla grekerna visste att gravitationen var avhängig av atomerna och då antingen deras antal eller massa. Detta är riktigt på så sätt att massan bestämmer gravitationen och massan utgörs av atomer. Ju fler och ju tyngre atomer, desto större massa och större gravitation.

Newton skriver vidare:

“Among the philosophers therefore who have held that bodies are composed of atoms, it was a received opinion that gravity accrues both to atoms and to composite bodies, and that in individual bodies it is proportional to the quantity of matter. That bodies are compound of atoms was the view of both Ionic and Italic philosophers. The followers of Thales and Pythagoras, Plutarch observes, deny that the section of those bodies which are subject to movement proceeds to infinity but ceases at those things which are individual and are called atoms.” (Gregory MS. Folio 8)

Med andra ord skulle vissa filosofer anse att materien var uppbyggd av mindre och mindre beståndsdelar som fortsatte i oändlighet, medan andra ansåg att det fanns en minsta beståndsdel och denna kallades för atomer. Notera också att latinets individuum betyder ”något odelbart” eller ”odelbar partikel” och är en motsvarighet till grekiskans atomos (ἄτομος), som också betyder odelbar (things which are individual and are called atoms).

Notera också att grekernas koncept för en atom var att den var materiens minsta beståndsdel. I modern tid kom en viss beståndsdel i materien att ges namnet atom och när denna senare visade sig kunna delas i subatomära partiklar och senare ändå mindre, så beslog man de gamla grekerna med att ha haft fel när de sade att atomen var odelbar. Men grekerna hävdade ju aldrig att det vi senare kom att definiera som en atom var en atom. De hävdade att materiens minsta beståndsdel, den punkt där materien inte längre gick att dela, var en atom (odelbar). Eftersom våra atomer går att dela är de rimligen inte desamma som de atomer grekerna avsåg. Enligt vår nuvarande kunskap skulle atomerna svara mot det vi kallar elementarpartiklar.

Newton återger också sin tolkning av vad den romerske filosofen Lucretius (ca 95–55 fvt) lärde:

“Hence Lucretius teaches that there exists no centre of the universe, and no lowest place, but that there are in infinite space worlds similar to this of ours, and in addition to this he argues for the infinity of things in these terms.” (Gregory MS. Folio 9)

Universum saknar således centrum och består av ett oändligt antal världar som liknar vår. Vad gäller gravitationen mellan dessa världar ansåg Lucretius enligt Newton följande:

“Therefore, to the mind of Lucretius, each several body has gravity towards the matter situated round about it, and by virtue of overpowering gravity is carried into the region where matter is more copious, and all worlds whatsoever have mutual gravity towards one another, and by their own gravity towards worlds which are in our direction are precluded from falling on to worlds which are in another direction.”  (Gregory MS. Folio 10)

Orsaken till att inte alla världar kollapsar in i varandra beror då på att gravitationen till andra världar tar ut varandra.

“This Lucretius records from Epicurus’ philosophy, Book I line 983, and Book II lines 1064 and 1074. Now it is likely enough that Epicurus had learned all this from the mystical philosophers, seeing that Heraclides and the Pythagoreans and the followers of Orpheus said that all the stars were worlds in the infinite aether, as Plutarch has it in Book II, chapter 13, of the Beliefs of the Philosophers. This opinion also was held by Anaximander, who no doubt learned it from Thales, his teacher.” (University Library, Cambridge, Ad. MS. 3965.6, folio 271r)

Återigen är det grekerna som Herakleides och Pythagoras som Newton anger som källan och att dessa lärde att alla stjärnor var världar i den oändliga etern. Han åberopar också Orefusanhängarna, där den lilla ”amuletten” med den korsfäste dionysiske Orfeus kan erinras. Likaså tänker jag på den djärve och modige Giordano Bruno som lärde ut just detta och också brändes på bål därför.

Newton härleder också atomläran tillbaka till en viss Mochos från Fenicien, om vilken vi egentligen inte vet något.

“That all matter consists of atoms was a very ancient opinion. This was the teaching of the multitude of philosophers who preceded Aristotle, namely Epicurus, Democritus, Ecphantus, Empedocles, Zenocrates, Heraclides, Asclepiades, Diodorus, Metrodorus of Chios, Pythagoras, and previous to these Moschus the Phoenician whom Strabo declares older than the Trojan war. For I think that same opinion obtained in that mystic philosophy which flowed down to the Greeks from Egypt and Phoenicia, since atoms are sometimes found to be designated by the mystics as monads. For the mysteries of numbers equally with the rest of hieroglyphics had regard to the mystical philosophy.” (University Library, Cambridge, Ad. MS. 3965.6, folio 270r)

Newton hävdar alltså att Pythagoras genom experiment med längden på olika strängar kunde applicera samma förhållande på gravitationen mellan solen och jorden så att gravitationen avtog med kvadraten av avståndet – att denna kunskap uttrycktes esoteriskt och därför föll i glömska men att han själv senare återupptäckte kunskapen. Så tolkar McGuire och Rattansi materialet:

“For here Newton asserts unequivocally that Pythagoras discovered by experiment an inverse-square relation in the vibrations of strings (unison of two strings when tensions are reciprocally as the squares of lengths); that he extended such a relation to the weights and distances of the planets from the sun; and that this true knowledge, expressed esoterically, was lost through the misunderstanding of later generations. This is an instance of a fully developed prisca sapientia, and as such merits extended quotation.” (Newton and the ’Pipes of Pan’ av J. E. McGuire och P. M. Rattansi i Notes and Records of the Royal Society of London, VoL 21, No. 2, Dec., 1966, s. 115)

De citerar därför också ett längre stycke ur vilket jag endast återger en mindre del.

”Thus they alleged that seven tones are brought into being, which they called the harmony diapason, and that Saturn moved by the Dorian phthong, that is, the heavy one, and the rest of the Planets by sharper ones … and that the Sun strikes the strings. … The same tension upon a string half as long acts four times as powerfully, for it generates the Octave, and the Octave is produced by a force four times as great. For if a string of given length stretched by a given weight produces a given tone, the same tension upon a string thrice as short acts nine times as much. For it produces the twelfth, and a string which stretched by a given weight produces a given tone needs to be stretched by nine times as much weight so as to produce the twelfth. And, in general terms, if two strings equal in thickness are stretched by weights appended, these strings will be in unison when the weights are reciprocally as the squares of the lengths of the strings. Now this argument is subtle, yet became known to the ancients. For Pythagoras, as Macrobius avows, stretched the intestines of sheep or the sinews of oxen by attaching various weights, and from this learned the ratio of the celestial harmony. … But the Philosophers loved so to mitigate their mystical discourses that in the presence of the vulgar they foolishly propounded vulgar matters for the sake of ridicule, and hid the truth beneath discourses of this kind.” (Gregory MS. 247, folios 11-12, min fetning)

Newton säger det rent ut:

“Pythagoras afterwards applied the proposition he had thus found by experiments, to the heavens, and thus learned the harmony of the spheres.” (Elementa, sista sidan av ‘Praefatio Auctoris’: ‘Proportionem his experimentis inventam Pythagoras applicuit ad Coelos, & inde didicit Harmoniam Sphaerarum’)

Newton betraktade universum som ett levande väsen vilket han kallade Gud och i vilket han ansåg att vi alla hade vår boning. Universum var för Newton summan av alla världar (solar och planeter) vilka formades av oräkneliga antal atomer och allt hölls samman av gravitationen och alltsammans befann sig i ett absolut tomrum – ett vakuum.

“. . . those ancients who more rightly held unimpaired the mystical philosophy as Thales and the Stoics, taught that a certain infinite spirit pervades all space into infinity, and contains and vivifies the entire world. And this spirit was their supreme divinity, according to the Poet cited by the Apostle. In him we live and move and have our being. (University Library, Cambridge, Ad. 3965.12, folio 269)

Eftersom dessa tankar från Newton aldrig kom att ingå i någon version av Principia, kan man kanske resonera så att Newton själv ansåg att ideerna var alltför ”vilda” och långsökta för att han skulle våga publicera dem. Å andra sidan delade han sina tankar med flera andra, däribland David Gregory vilken i stor omfattning använde Newtons material i ett längre historiskt avsnitt i sin Astronomia physicae et geometricae elementa från 1702, dock utan att nämna att materialet kom från Newton. Och Newton lät själv i både essän General Scholium som tillfogades den andra utgåvan av Principia  (1713) och i avslutningen av Opticks (1704) i samband med övergripande resonemang om Guds orsaksverkan i naturen direkt anspela på det material han aldrig kom att publicera. Detta visar med all önskvärd tydlighet att Newton själv ansåg det vara av yttersta betydelse men att han av orsaker som endast han vet, valde att inte publicera – kanske av rädsla för kritik.

Jag låter McGuire och Rattansi få slutordet:

“It is certainly difficult for us in the twentieth century to conceive one whose scientific achievements were so great, pursuing with equal interest and energy such other studies, especially when his efforts in those fields produced so little of enduring value. It is even more difficult for us to imagine the mechanics and cosmology of the Principia being influenced by Newton’s theological views and his belief in a pristine knowledge. Sir Isaac Newton, however, was not a ‘scientist’ but a Philosopher of Nature. In the intellectual environment of his century, it was a legitimate task to use a wide variety of materials to reconstruct the unified wisdom of Creation. That was the task which Newton attempted.

We cannot fully understand his scientific successes, without appreciating his endeavour in problems which for him, as for many of his contemporaries, constituted the ultimate problems.” (Newton and the ’Pipes of Pan’ av J. E. McGuire och P. M. Rattansi i Notes and Records of the Royal Society of London, VoL 21, No. 2, Dec., 1966, s. 138)

Roger Viklund, 2011-06-11

Nasaret. Del 4 – Fanns Nasaret vid ”Jesu tid”?

Nasaret:
Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret?
Del 2 – Arkeologiska bevis
Del 3 – Finns Nasaret bevittnat?
Del 4 – Fanns Nasaret vid ”Jesu tid”?

Del 4. Fanns då Nasaret vid ”Jesu tid”?

Utöver att några kristna texter säger så, finns inga säkra belägg för att Nasaret fanns vid ”Jesu tid”.

Thor-Leif Strindberg skriver:

”Att påstå att en plats som omnämns i flera skrifter och traditioner inte finns, därför att den inte omnämns i ännu fler skrifter, är ett uttryck för en närmast rabiat strävan att gripa efter minsta halmstrå som kan användas för att misstänkliggöra och ifrågasätta bibelns uppgifter på ett sätt som man aldrig skulle göra när det gäller andra antika biografier, brev och liknande skrifter. Det naturliga, om man läser en gammal text där någon för övrigt okänd liten ort nämns, är givetvis att man konstaterar att här fanns en liten ort som vi inte hört talas om tidigare – även om orten inte finns omnämnd i några andra ”oberoende källor” eller ”historiska verk”. (Thor-Leif Strindberg, Bibelfrågan, Nasaret – byn där Jesus växte upp)

Här har Strindberg en poäng. Att Talmud och Josefus inte nämner Nasaret behöver alls inte betyda att Nasaret inte fanns. Merparten av de 240 städer och byar som Josefus säger fanns, nämner han inte. Men han nämner sannolikt alla de viktiga städerna, varför vi kan konstatera att Matteus’ och Lukas’ anspråk på att Nasaret var en stad (grekiska: polis) knappast stämmer, såvida man nu inte vill hävda att de med polis avsåg blott en mindre by.

För frågan om Jesu existens är Nasarets vara eller icke vara inte en avgörande fråga. Det är givet att om Nasaret inte ens existerade och platsen var öde och tom när Jesus sägs ha vuxit upp där, är det i sig en törn i historicitetsanspråkens sida. Hur blir det med Jesus från Nasaret om inte Nasaret fanns? Dock kan ju Jesus ändå ha funnits utan Nasaret och kommit någon annan stans ifrån. Dessutom, hur bevisar man egentligen att Nasaret inte var bebott? En pytteliten by behöver inte ha efterlämnat några upptäckbara spår.

Gäller det däremot frågan om Jesu historicitet är den springande punkten om Jesus ursprungligen ansågs ha kommit från Nasaret, varit en nasaré eller, möjligen, både och. Ty om kopplingen till nasareer (någon nasir-rörelse?) varit den första och om Markus (som inget nämner om Jesus förrän denne framträder i vuxen ålder) bara kopplade Jesus samman med nasareer och inte Nasaret, samt om först senare nasaré blev en synonym för person bosatt i Nasaret, har frågan om Nasarets existens ingen större betydelse. Under dessa förutsättningar fanns rimligen Nasaret vid sekelskiftet år 100 eftersom man valde att koppla Jesus samman med orten.

Och vi kan också på andra grunder säga att Nasaret fanns på 100-talet. Arkeologiskt finns tillräckligt många fynd som går att koppla till 100-talet och som visar på någon viss aktivitet i Nasaret. Till detta har vi inskriptionen om Happasses som bosatte sig i Nasaret och detta kan ha skett på 100-talet och till och med i perioden 70–100. Från 100-talet och framåt till vår tid finns en kontinuerlig aktivitet på platsen med bosättningar.

Någon gång sker den första bosättningen på en plats i vad som blir en stadigvarande befolkning som fortsätter att leva på platsen. Vi kan med relativ säkerhet konstatera att Nasaret är befolkat ca år 100. Ifall evangelisterna vid den tiden känner till Nasaret betyder detta givetvis inte att Nasaret inte kan ha funnits och varit befolkad under lång tid före detta. Någon gång sker den första bosättningen och den kan ha skett på exempelvis 70-talet men också 100, 500, 1000 eller 3000 år tidigare. Om Matteus valde att koppla Jesus samman med Nasaret så gjorde han detta oavsett när Nasaret först befolkades och/eller fick sitt namn.

Till stöd för att Nasaret inte fanns, går att åberopa att Markus möjligen inte nämnde Nasaret. Men även om detta vore sant, hindrar det inte på något vis att Nasaret fanns ändå (utan att Jesus måste ha kommit därifrån). Det går också att åberopa att Nasaret inte omnämns i GT, i Talmud, av Josefus eller av någon annan icke-kristen källa före Caesarea-inskriptionen, vilken i sin tur bekräftar existensen av Nasaret någon gång efter år 70 vt och troligen/möjligen efter år 135 vt. Fast denna tystnad visar på sin höjd att Nasaret inte var någon stad av betydelse – inte att inte ett antal gårdar skulle ha kunnat vara uppförda och några få ha bedrivit jordbruk eller boskapsskötsel. Vidare kan sägas att de fynd som gjorts i olika utgrävningar inte i något fall med säkerhet går att datera till före år 70, den tid då delar av Judeens befolkning tvingades söka sig till nya platser för sin utkomst och en plats som Nasaret kan tänkas ha tillkommit. Detta är förvisso ett argument. Men ett enda säkert fynd skulle kullkasta uppfattningen att Nasaret var helt öde, såvida nu inte något av de redan gjorda trots allt daterar sig till tiden före år 70. Det finns alltid en viss tolerans i dateringar av föremål och då givetvis åt båda hållen. Slutligen kan tänkas att platsen visserligen var bebodd, men att den då inte gick under namnet Nasaret. Fast för detta har vi inga belägg, och därför har vi heller inga rimliga skäl att anta något sådant.

Arkeologiskt saknas alltså bevis för att Nasaret fanns vid ”Jesu tid”. De åberopade oljelamporna går inte att säkert datera till tiden före år 100 vt och visar dessutom endast att där fanns gravar, ej att folk bodde där. Att det ändå är så pass många fynd gjorda från 100-talet och framåt och att också fynd visar på bosättningar på platsen fram till ca år 700 fvt, men att det saknas fynd för de 800 åren däremellan, kan förvisso tyda på att platsen övergavs och på nytt befolkades först efter det judisk-romerska krigets slut år 70 vt. Men man kan också argumentera att om platsen har varit bebodd både före och efter att Jesus skall ha levat, det är rimligt att anta att den var bebodd också under tiden däremellan. Detta är måhända ett rimligt argument. Det är dock inget bevis, eftersom små bosättningar ofta upphör när förhållandena på platsen försämras, och när sedan befolkningen växer eller klimatet förbättras befolkas platsen på nytt.

Matteus nämner vid ca år 100 att Jesus kom från Nasaret. Detta måste ses som det starkaste argumentet för att Nasaret verkligen fanns. Det skulle ha varit både dumdristigt och utsiktslöst att lyckas med att binda Jesus till en icke existerande ort. Argumentet emot Nasarets existens är att vi nu talar om dess existens år 100 och att det givetvis inte utgör något bevis för att Nasaret fanns ett århundrade tidigare – även om det är precis det Matteus och Lukas säger genom att låta Jesus växa upp i Nasaret.

Vidare kan man betrakta platsen ur ett geografiskt perspektiv. Sett ur ett jordbruksperspektiv är Nasaret inte idealt. Men folk väljer ju ändå att odla också på mindre gynnsamma platser. Dessutom ligger Nasaret strategiskt till sett ur handelssynpunkt. Fastän det gamla Nasaret var byggt på en bergssida (eller kullesida) så är platsen en liten platå där vägar möts. Dels har vi de vägar som går från dalen in i Galillen, dels de vägar som går från Gennesarets sjö via en bergsrygg över till platån vid Beit HaKerem. Dessa vägar strålar samman vid Nasaret som därmed blev en plats för genomfart av mindre karavaner eller ensamma personer på åsnor.[1] Att en sådan plats under en längre tid skulle vara obebodd är kanske inte så troligt och detta är också en omständighet som tyder på att platsen borde ha varit befolkad – inget sagt om dess namn vid den tiden i så fall.

Ändå går att konstatera att det inte föreligger några absoluta bevis för att Nasaret var bebott i början av nollhundratalet. De som hävdar så, väljer helt enkelt att bortse från fakta och istället tolka de tecken som finns i en riktning som överensstämmer med deras förhoppningar. Men på motsvarande sätt kan sägas att det heller inte föreligger några bevis för att Nasaret inte skulle ha varit bebott vid denna tid. Nasaret behöver ju inte som det hävdas i evangelierna ha varit en stad, utan bara en liten obetydlig by och den kan därför ha efterlämnat så små spår att dessa ännu inte har påträffats. De som hävdar att Nasaret inte fanns, gör därmed också en övertolkning av de bevis vi för närvarande har. Dessutom är de arkeologiska fynden svårtolkade och ofta tendentiöst tolkade, fast det kan inte uteslutas att vissa av fynden verkligen bekräftar en bosättning i Nasaret på ”Jesu tid”. Stora delar av Nasaret är dessutom ännu inte utgrävd.

Läsaren har efter denna genomgång möjlighet att själv bilda sig en uppfattning om vad som är troligare, att Nasaret fanns, eller att Nasaret inte fanns. Själv lämnar jag frågan öppen och avvaktar eventuella framtida fynd, arkeologiska  eller andra, som bättre kan belysa läget. Oavsett vilket, tror jag inte att evangeliernas Jesus kom därifrån.

Roger Viklund, 2011-06-05


[1] Den som bor i området kommer nu säkert säga att den där Roger Viklund har lika litet koll på palestinsk geografi som den där Markus. Ingen av dem har varit på plats och sett hur det verkligen ser ut. Och det är sant!

Nasaret. Del 3 – Finns Nasaret bevittnat?

Nasaret:
Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret?
Del 2 – Arkeologiska bevis
Del 3 – Finns Nasaret bevittnat?
Del 4 – Fanns Nasaret vid ”Jesu tid”?

Del 3. Finns Nasaret alls bevittnat förutom i kristna texter?

I Nya Testamentet sägs Jesus komma från Nasaret, Fast ska man vara noggrann så kopplas Jesus inte samman med Nasaret av någon brevskrivare, vare sig någon tidig eller sen. Faktum är att i inget enda av Nya Testamentets brev förekommer Nasaret. Det är först evangelierna och Apostlagärningarna som nämner Nasaret och att Jesus skulle komma därifrån. Dessutom finns skäl att fråga sig om Jesus verkligen kopplas samman med Nasaret ens i Markusevangeliet, emedan det enda uttryckliga omnämnandet av Nasaret däri uteslöts av Matteus och Lukas i samband med att de skrev av Markus och att man därför kan misstänka att deras förlagor saknade Nasaret.

I vilket fall finns Nasaret omnämnt i Matteusevangeliet och oavsett om Jesus har funnits eller ej, oavsett om han fötts och vuxit upp i Nasaret eller ej, är det rimligt anta att Nasaret fanns när Matteusevangeliet skrevs. Ty antingen beskrev evangelisterna vad de ansåg, nämligen att Nasaret var Jesu födelseort och bekräftade därmed förekomsten av orten allra senast vid sekelskiftet år 100, eller så försökte man av någon anledning dölja att Jesus var en nasaré genom att hävda att han föddes i Nasaret, och då måste det rimligtvis ha funnits en ort med det namnet för att trovärdiggöra uppgiften. Varför hävda att Jesus kom från en ort som inte fanns?

Alltså bör Nasaret ha funnits ca år 100. Men fanns orten 100 år tidigare eller 50 år tidigare?

Nasaret omnämns aldrig i Gamla Testamentet. Josuas bok som skrevs ca 600 fvt, nämner 12 städer och 6 byar i det område där Nasaret ligger utan att nämna Nasaret:

”Den tredje lotten föll på sebuloniterna, släkt för släkt. Det område de fick som sin egendom sträckte sig fram till Sarid. Deras gräns går därifrån västerut upp till Marala och sedan fram till Dabbeshet och bäcken vid Jokneam. Åt andra hållet går den från Sarid österut mot Kislot Tabors område och fortsätter till Daverat och upp till Jafia. Därifrån går den vidare österut till Gat Hefer och Et Kasin, fortsätter till Rimmon och går i en båge till Nea. Gränsen böjer sedan av i norr mot Hannaton och löper fram till dalen vid Jefta-El. Därtill Kattat, Nahalal, Shimron, Jidala och Betlehem, tolv städer med omgivande orter. Detta är sebuloniternas egendom, släkt för släkt, dessa städer med omgivande orter.” (Jos 19:10–16)

Inte heller i Talmud förekommer Nasaret. Talmud nämner 63 städer i Galileen utan att upplysa om Nasaret.

Historikern Josefus Flavius, som var befälhavare i Galileen under kriget 66–70 vt, säger att det fanns 240 städer och byar i Galileen. Han räknar upp 45 städer utan att nämna Nasaret. Han säger också att flera små byar omgav Galileens största stad Sipporis,[1] vilken var belägen endast 5 till 6 km från den plats där vi idag anser att det gamla Nasaret låg.

Att Nasaret inte omnämns i GT, i Talmud eller av Josefus betyder givetvis inte att Nasaret inte har funnits. Däremot tyder det på att Nasaret inte var en stor och betydelsefull stad (polis) utan platsen synes ha gått obemärkt förbi i den judiska litteraturen. Talmud sammanställdes dessutom ca år 200, och vid den tiden kan vi med stor säkerhet slå fast att Nasaret fanns. Så Nasaret nämndes alltså inte i Talmud trots att orten vid den tiden fanns, varför den rimligen kan antas ha varit liten och betydelselös år 200. Om den existerade också på Jesu tid får vi utgå från att den också då var liten och betydelselös.

Om man frånser Bibeln (evangelierna och Apg) och kristna källor som bygger på den – då exempelvis Julius Africanus som på 200-talet felaktigt säger att Nasaret är en by i Judeen (och inte Galileen), belägen vid den för oss okända orten Cochaba[2] – är det äldsta omnämnandet av Nasaret från ca 300 vt. En inskription i närheten av en synagoga i Caesarea omtalar att …

”den artonde prästerliga riktningen kallad Happisses bosatte sig i Nasaret”.

I samband med utgrävningar år 1962 i Caesarea hittade man lämningar av en synagoga från ca år 300 vt och i dess närhet påträffades rester av en inskription på hebreiska från ungefär samma tid. Sammanlagt fann man tre bitar från en större marmorplatta och på en av plattorna fanns namnet Nasaret (N TZ R T). På bilden inunder syns två av plattorna (A och B).

Hebreiskan är ett semitiskt språk och läses från höger till vänster. De båda plattorna har suttit på var sin ände av plattan och kanske också på samma höjd. På stenen till vänster förekommer Nasaret på den andra raden.

Från höger till vänster står bokstäverna nun, tsadi, resh, tav, alltså NTZRT. Eftersom hebreiskan enbart skrivs med konsonanter får man fylla i vokalerna till NaTZaReT. Den hebreiska texten lyder alltså som på bilden till höger. Observera att den första bokstaven (alltså den högraste) är skadad på inskriptionen men att det ändå är tämligen säkert att det är ett nun (svarande mot vårt N). Det påträffades också ett tredje fragment och med hjälp av detta har hela inskriptionen rekonstruerats av Michael Avi-Yonah och en del av denna finns återgiven inunder.[3]

Michael Avi-Yonah, 1904-1974.

Hur har man då lyckats rekonstruera hela denna tavla med enbart dess små fragment? Jo, det beror på en passage i Första Krönikeboken. Där berättas om prästernas indelning i olika riktningar/grupper genom lottkastning.

”Den första lotten föll på Jojariv, den andra på Jedaja, den tredje på Harim, den fjärde på Seorim, den femte på Malkia, den sjätte på Mijamin, den sjunde på Hackos, den åttonde på Avia, den nionde på Jeshua, den tionde på Shekanja, den elfte på Eljashiv, den tolfte på Jakim, den trettonde på Huppa, den fjortonde på Jeshevav, den femtonde på Bilga, den sextonde på Immer, den sjuttonde på Hesir, den artonde på Happisses, den nittonde på Petachja, den tjugonde på Hesekiel, den tjugoförsta på Jakin, den tjugoandra på Gamul, den tjugotredje på Delaja och den tjugofjärde på Maasja. Detta var de avdelningar de skulle vara indelade i när de kom och gjorde tjänst i Herrens hus, så som de blivit ålagda av sin fader Aron, som själv hade fått denna befallning av Herren, Israels Gud.” (1 Krön 24:7–19)

Denna indelning kom att gälla också i fortsättningen och med hjälp av det övre fragmentet går det att läsa sig till vad som står på den raden och att varje rad är en uppräkning av en av dessa prästerliga ”riktningar”. I fragment B till höger inleds alla tre meningar på samma sätt. Totalt har tavlan därför rimligen innehållit en uppräkning av alla de 24 prästerliga avdelningarna. Man har rekonstruerat den för oss intressanta meningen till:

”Den artonde riktningen Happisses, Nasaret.”

Att Happisses var den 18:e riktningen framgår av Krönikeboken. Att det var just de som bosatte sig i Nasaret synes vara ett antagande utifrån att sådana uppgifter förekommer i liturgiska dikter som tillkom i Palestina på 500- och 600-talen.

På många håll framhålls detta som ett bevis för att Nasaret fanns år 70, eftersom de förlägger händelsen till direkt efter krigsslutet i kriget mellan judar och romare åren 66-70. Thor-Leif Strindberg skriver om just denna inskription:

”När Jerusalem intogs av den romerska armén år 70 (cirka 40 år efter det att Jesus enligt bibeln flyttat från Nasaret till Kafarnaum), fanns det inte längre något behov av präster i Jerusalem eftersom templet hade förstörts. De omplacerades därför till olika platser, även uppe i Galiléen. Vid utgrävningar i Caesarea Maritima har man påträffat en förteckning på arameiska över 24 avdelningar (familjer) av präster som omlokaliserats och en av dem hade förflyttats till Nasaret.” (Thor-Leif Strindberg, Bibelfrågan, Nasaret – byn där Jesus växte upp)

Men detta är antagligen en övertolkning av inskriptionen. Listan i Caesarea omtalar i vilka städer och byar de 24 prästerliga släkterna slog sig ner efter att de fördrivits från Jerusalem. Listan talar också om prästerliga släkter och det var därför knappast bara en präst utan säkert ett helt följe som slog sig ner på respektive ort.

Judarna utkämpade två större krig mot romarna, det första då mellan åren 66 och 70, det andra kriget som leddes av Simon bar Kochba mellan åren 132 och 135. Efter kriget år 70 förekom dock ingen större fördrivning av det judiska folket. Den kan i varje fall inte mäta sig med de fördrivningar som kejsar Hadrianus genomförde efter kriget år 135, då hela Jerusalem med omnejd tömdes på judar, efter att Hadrianus år 131 påbörjat byggnationer i Jerusalem och samtidigt bytt namn på staden till Aelia Capitolina.

John Dominic Crossan

När fördrivningen skedde går inte säkert att avgöra. Men inskriptionen kan, som John Dominic Crossan hävdar, minst lika troligt avse en grupp av de överlevande prästerna som efter kriget 132–135 vt – och inte som Strindberg antar, direkt efter år 70 – fördrevs från Jerusalemområdet och vid någon tid därefter har bosatt sig i Nasaret.[4] Inskriptionen bekräftar i så fall att bosättningen skedde efter 135 vt men inte hur långt efter. Det bör ha skett på 100-talet efter år 135 och kan till och med ha skett på 200-talet. Sedan kan det givetvis också ha skett efter det första kriget och också direkt efter detsamma. Om detta vet vi inte.

Ej heller framkommer om prästerna grundade Nasaret eller om platsen fanns sedan tidigare. Ett antal nya bosättningar/byar/städer uppstod i Galileen efter de båda krigen mellan judar och romare, då judar från Judeen tvingades fly till Galileen och söka nya boplatser. De prästerliga grupper som flydde Jerusalem kunde bosätta sig endast på platser där inga icke-judar bodde, och Galileen var delvis mångkulturellt. Nasaret måste i så fall ha varit en mycket liten och etniskt rensad ort för att dessa präster skulle ha slagit sig ner där.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Nasaret inte finns bevittnat med säkerhet före år 300 i utomkristna källor, och att den inskription det gäller, inte med säkerhet bevittnar Nasarets existens före år 200. I bästa fall bevittnas att Nasaret fanns på 70-talet, men det går inte att avgöra om orten grundades av prästerna vid den tiden eller redan fanns och då troligen var befolkad av enbart etniska judar. Ty det är egentligen detta som striden handlar om. Om Nasaret uppstod i tiden mellan de båda krigen 70–132 vt eller redan var en etablerad ort före kriget 66–70.

Roger Viklund, 2011-06-04


[1] Josefus Flavius, Liv 45.

[2] Eusebios, Kyrkohistoria 1:7:14.

[3] M. Avi-Yonah, A List of Priestly Courses from Caesarea, i Harry Meyer Orlinsky, Israel exploration journal reader s. 756–759 (s. 137–140).

[4] John Dominic Crossan, The Historical Jesus: The Life of a Mediterranean Jewish Peasant, s. 15.

Nasaret. Del 2 – Arkeologiska bevis

Nasaret:
Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret?
Del 2 – Arkeologiska bevis
Del 3 – Finns Nasaret bevittnat?
Del 4 – Fanns Nasaret vid ”Jesu tid”?

Del 2. Finns det arkeologiska bevis för att Nasaret var bebott på ”Jesu tid”?

René Salm

Ett studium av de arkeologiska lämningarna efter bosättningar i Nasaret är den klart svåraste delen att få ordning på, när det gäller frågan om Nasarets vara eller icke vara. Materialet är helt enkelt otydligt. Jag har beställt René Salms bok The Myth of Nazareth: The Invented Town of Jesus, och har för avsikt att återkomma med mer information angående arkeologin framöver. Salm är inte utbildad arkeolog och han kan väl i det avseendet liknas vid mig, genom att ändå ta sig an problemen. Salms studie är i vilket fall den mig veterligt enda fullständiga sammanställningen av allt arkeologiskt material rörande utgrävningar i Nasaret. Jag låter Salm själv sammanfatta läget:

About twenty primary reports form the backbone of this study. These reports are “primary” because firstly, they include published information on specific finds and loci (itemizations, etc.) and secondly, they were authorized by the excavators themselves or, if not by them, then by experts in subspecialties (e.g. oil lamps) who have received specific finds from Nazareth. Specificity is essential, for the Nazareth literature is laden with unsubstantiated conclusions, over-generalizations, and not a little vagueness. Typically, the primary reports represent the first time new evidence appeared in print. Many were written by priests under the auspices of the Custodia di Terra Santa, for the Franciscan Order owns the area of the venerated sites in Nazareth, the only area in the basin to have been excavated.

It is important to note at the outset that the Christian excavators at Nazareth have not all been experts in assessing the nature of the finds they themselves report. This was especially the case with the earlier excavators, who were digging before archaeology became a modern science. The principal archaeologists at Nazareth have been three: Brother Vlaminck in the late nineteenth century, Father Viaud, and Father Bagatti. The first two did not receive any scientific training. Père Viaud was by his own admission an “improvised archaeologist… with no serious acquaintance of archaeology.” His book Nazareth et Ses Deux Eglises (1910) was the primary source for the archaeology of the site until the 1960s. It was then superceded [sic!] by Father Bellarmino Bagatti’s two-volume work, Excavations in Nazareth. The principal archaeologist at Nazareth, Bagatti (1905–1990) fits Ben-Tor’s description of the seminary-trained archaeologist. He received his training at the Pontifical Institute of Christian Archaeology in Rome, where in 1934 he was awarded the degree of Doctor of Christian Archaeology. Beginning in 1935 he held a chair at the Studium Biblicum Franciscanum in Jerusalem teaching Christian Archaeology.

The books of Viaud and Bagatti have traditionally been the main sources for information on Nazareth. Through the years, Bagatti also authored a number of dictionary articles and smaller studies on Nazareth. There is, however, a major flaw in all this Catholic literature: it is unabashedly apologetic. Its interpretations and conclusions have been largely shaped by the exigencies of doctrine and scripture, not by science. (Rene Salm, The Myth of Nazareth: The Invented Town of Jesus, s. xiii–xiv)

Nasaret är, liksom många platser i Israel, utgrävd i flera omgångar med början i slutet av 1800-talet. Men ser man till hela området återstår mycket att gräva ut, vilket Salm också klargör genom att påpeka att det endast är i franciskanernas område som utgrävningar har gjorts. Och med arkeologi är det nu så beskaffat att även om man inget funnit betyder det inte att man ändå inte framöver kan påträffa något som ännu inte har upptäckts. Om man gräver med enbart det för ögonen att kunna hitta ett enda hus, så är det fullt möjligt att det huset har existerat utan att det efterlämnat några spår. Det är en helt annan sak att avgöra om det har funnits en större stad på platsen. Om man då gräver mycket och finner litet, så finns skäl att misstänka att det aldrig funnits någon större stad. Detta kan appliceras på kung Davids Jerusalem, som trots massiva utgrävningar efterlämnat ytterst få spår. Detta tyder således på att Jerusalem nog var en liten stad när David ska ha styrt över staden.

Men hur stort var då Nasaret, och var platsen överhuvudtaget bebodd på Jesu tid? Läget är ungefär som följer.

Vad som hittills har framkommit är att platsen var bebodd under stenåldern och 13 skelett har påträffats tillsammans med många föremål. Keramik och annat har påträffats i tre gravar som daterats till den mellersta bronsåldern (2000–1200 fvt). Fynden från järnåldern (ca 1200–ca 600 fvt) är få; några fragment av vaser, kannor och krukor. Vissa tecken tyder på att man har brukat jorden där. Men från assyrisk tid (ca 700 fvt) och hela vägen genom babylonisk, persisk, hellenistisk och även tidigt romersk tid (fram till ca år 100 vt) finns inga säkra lämningar efter bosättningar. Det hävdas naturligtvis ofta att så är fallet, men jag har inte kunnat spåra något enda säkert daterbart fynd.

Om man tänker sig att Nasaret på Jesu tid var en stad, eller i vart fall en by av sådant omfång att där fanns en synagoga, måste Nasaret rimligen ha varit bebott tidigare för att hinna utvecklas. Så, därför vore det av stor betydelse ifall de fynd som har påträffats och sägs stamma från hellenistisk tid (före romarnas maktövertagande år 63 fvt) också visar sig vara från hellenistisk tid. Till stöd för att Nasaret verkligen var bebott på ”Jesu tid” brukar åberopas ett antal lämningar av 6–10 oljelampor, vilka ömsom förläggs till hellenistisk tid (200-talet), ömsom till åren kring vår tidräknings början, då Jesus ska ha levat. Dessa lampor brukar åberopas som bevis för att platsen där staden Nasaret nu ligger var bebodd också vid den tid då Jesus tros ha levat. Exempelvis skriver Thor-Leif Strindberg följande:

”Sju av dessa lampor härrör från den tidiga romerska eran (en av dem kan med bestämdhet dateras till slutet av det första århundradet f Kr), en lampa kan dateras till cirka 50 f Kr-50 e Kr medan en är från den hasmoneiska eran (cirka 100 f Kr).” (Thor-Leif Strindberg, Bibelfrågan, Nasaret – byn där Jesus växte upp)

Två saker komplicerar detta resonemang. Även om Strindberg skriver att en lampa med bestämdhet kan dateras till slutet av nollhundratalet fvt, är sanningen den att dateringen är så pass osäker att alla dessa oljelampor utan problem skulle kunna vara från 100-talet vt och troligen också är det. Fyra av lamporna kommer från en grotta i närheten av Bebådelsekyrkan, två hittades under grottorna i kyrkan och fyra påträffade på andra platser i närheten.[1]

De sex oljelampor som förekommer på den bifogade bilden hittades alla år 1930 i en grav i Nasaret, bara drygt 300 meter från Bebådelsekyrkan. Det är bland annat dessa fynd som används som bevis för att Nasaret var bebott under hellenistisk tid, alltså före romarnas maktövertagande år 63 fvt. Nasaret måste givetvis ha varit bebott redan då för att en större bosättning med synagoga skall ha hunnit växa upp när Jesus sägs ha levat där.

Men detta är en ”feldatering” som har sin grund i rapporten “A Rock-cut Tomb at Nazareth” från 1931 av Ernest Tatham Richmond, som skriver däri:

“Tomb No. 10. Two glass vessels (Pl XXXIII.5, third and fourth from left), six Hellenistic lamps (Pl. XXXIV.2), and iron, glass, and pottery fragments. E.T.R.”

Ingen av dessa lampor är dock från hellenistisk tid. De två övre lamporna har av israeliska experter daterats till någon gång i tiden från senare delen av nollhundratalet till 200-talet. De nedre yttre lamporna är av en modell som förekom i Galileen från ca 25 vt fram till ca 150 vt. Och de två nedre i mitten är från sen romersk tid och alldeles för sena för att ha någon relevans om man vill påvisa en bosättning i Nasaret vid ”Jesu tid”.[2]

Efter Richmonds slarviga datering av oljelampor härrörande från den mellersta romartiden och framåt till hellenistisk tid, kom fler att upprepa Richmonds påståenden om lampor från hellenistisk tid och Fr. Clemens Kopp tolkar Richards så att de daterar sig till åtminstone 200 fvt – det vill säga, han väljer den tidiga hellenistiska perioden.

Bellarmino Bagatti

Också Fader Bellarmino Bagatti som grävde ut Nasaret mellan åren 1955 och 1960, sade sig ha funnit tecken på att platsen efter lång tid utan fast bosättning på nytt befolkades under 100-talet fvt (hellenistisk tid). Han fann tecken som tydde på att folk bott på platsen under perioden ca 150-50 fvt. Till stöd för detta åberopar också han Richmond, men han har tydligen insett att lamporna är från senare tid och förlägger dem korrekt till 100 eller 200-talet. Ändå vill han få fynden till att vara förkristna. Han skriver följande angående fynden i graven:

“It had lamps, which are round and have a concavity; they were in use in 2nd-3rd cent.; a glass pendant with a lion and according to Richmond other ‘Herodian’ objects. “

Trots att lamporna nu förlagts till 100–200-talet, lägger han till att Richmond utöver dessa lampor också gjorde andra fynd (vilket han mycket riktigt gjorde) och att dessa var från herodiansk tid (upphörde med Herodes den stores död år 4 fvt). I stället för hellenisk tid, som Richmond felaktigt uppgav, har Bagatti ändrat till herodiansk, ett ord som Richmond inte använde, men som likaväl som hellenistisk försäkrar bosättning på Jesu tid. [3]

Observera alltså att det inte finns några bevis för att någon enda lampa är äldre än från mitten av 100-talet och att det troliga är att de alla stammar från 100- och 200-talen även om det är möjligt att några lampor kan härröra från nollhundratalet.

Men det finns all anledning anta att Nasaret fanns ca år 100, inte minst eftersom författaren av Matteusevangeliet hävdar att Jesus kom därifrån och det verkar dumt att påstå att någon kommer från en ort som inte finns. Att därför dessa oljelampor kan ha tillkommit såväl under nollhundratalet som under 100- och 200-talen, utgör därför fortfarande inget bevis för att Nasaret fanns exempelvis före det judisk-romerska krigets slut år 70 och de nya bosättningar som blev en följd av fördrivningen.

Och även om dessa lampor verkligen stammar från ”Jesu tid”, säger det inget om huruvida platsen var bebodd eller ej. Att man hittar grav- eller offerlyktor visar inte nödvändigtvis att det var en bosättning på platsen. Det rör sig nämligen om lyktor som brukar påträffas i gravar från denna tid. Och då lamporna troligen härrör från gravar är det inget som säger att dessa gravar måste vara gravar för invånare i Nasaret. Gravarna kan lika gärna vara gravar för invånarna i Jafa, vid den tiden Galileens största by,[4] belägen endast drygt en km från Nasaret. Enligt dåtida judisk sed ansågs det olämpligt att begrava sina döda där man bodde. I Gamla testamentet står:

”Befall israeliterna att föra bort från lägret var och en som är spetälsk, har en flytning eller har blivit oren genom en död kropp. Alla sådana, man eller kvinna, skall ni föra bort; ut ur lägret skall ni föra dem. De får inte orena lägret, där jag bor mitt ibland israeliterna.” (4 Mos 5:2-3)

Och i Talmud[5] sägs att man måste begrava de döda på ett avstånd av minst 50 ell från staden eller boplatsen. En ell är ca 0,5 meter, varför avståndet blir minst 25 meter. Och enligt Josefus dräpte romarna i kriget 15 000 män från Jafa, vilka rimligtvis måste ha begravts någonstans. Det har i Nasaret dock inte påträffats några kvarlevor av människor som daterats till denna tid.

Trots att materialet visar på att fynden är från den mellersta och sena Romartiden vill man förflytta fynden till den tidiga Romartiden och till och med hellenistisk tid. René Salm sammanfattar läget:

The German scholar Hans Peter Kuhnen has shown that the kokh tomb (of which over twenty exist at Nazareth) first appeared in the Galilee only after c. 50 CE. This critical and much-overlooked fact is carefully noted in my book. It means that all the material found in kokh tombs, including Tombs 70–72 at Nazareth, as well as the Feig tombs (outside the Nazareth basin) dates after the middle of the first century CE. Whenever we encounter Nazareth evidence, we must immediately ask: Was this material found in a kokh tomb? If it was, then all that evidence must have been placed in situ after the time of Christ (perhaps long after). It cannot be used as pre-Jesus evidence. This simple maneuver alone removes 90% of the evidence alleged for the putative town of Nazareth at the turn of the era!

When we realize these two facts—(1) that the earliest bow-spouted oil lamps (“Herodian”) at Nazareth postdate c. 25 CE (they may be as late as c. 150 CE); and (2) that the kokh (“Herodian”) tombs postdate c. 50 CE (they were also used for many subsequent centuries)— then the case for Nazareth at the time of Jesus dissolves before our very eyes. Nazareth certainly came into being after the middle of the first century CE.

Även om så hela tiden sägs på webbplatser, finns inga säkra spår efter bosättningar på platsen förrän en bit in på 100-talet. Fader Bellarmino Bagatti fann också ett antal grottor och därmed påstods att Jesus och hans familj bott i dylika grottor. Trots att Bagatti ansträngningar inte gav ett enda säkert bevis för att platsen var befolkad vid Jesu tid, blev omdömet att Nasaret på nollhundratalet vt var ”en liten jordbruksby bebodd av några få dussin familjer”.

Stephen Pfann

Den viktigaste rapporten efter Bagattis utkom 2007: ”Surveys and Excavations at the Nazareth Village Farm (1997–2002): Final Report,” av Stephen Pfann, Ross Voss, och Yehudah Rapuano. Den bygger på den utgrävning som Stephen Pfann genomförde 1996–97 och där det talas om byafarmen från Nasaret. På basis av denna ”farm” lyckas man konstruera den lilla byn Nasaret på Jesu tid. Det mesta i rapporten är emellertid odaterbart. Det som är avgörande är krukskärvorna, vilka skulle kunna möjliggöra en datering.

I Appendix 2: Pottery går Yehudah Rapuano igenom det material som ligger till grund för dateringen. Han skriver:

“The earliest occupation seems to have occurred in the late Hellenistic period of the first and second centuries BC. Examples dating to this period were primarily the jar and jug sherds discovered in Area B-1. A single jug base of this period was also found in Area A-2 (Fig. 38:5). The horizontal handle of the krater (Fig. 38:6) may derive from this period as well. A small amount of material dated to the Early Roman period of the first century BC to first century AD was found in Areas A-1, A-2, and C-1. The best represented pottery at the site was dated from the Late Roman to the early Byzantine period of the third to fourth or fifth centuries AD. The only area in which pottery from this period was not found was Area B-1.” (Surveys and Excavations at the Nazareth Village Farm (1997–2002): Final Report, s. 69)

Också Rapuano förlägger alltså de äldsta lämningarna till hellenistisk tid. Det är krukor, krukskärvor och kannor. Därutöver sägs också finnas fynd från den tidiga romerska perioden (ca 63 fvt–ca 70 vt). Därmed synes det vara klart att Nasaret var bebott på Jesu tid.

René Salm motsätter sig emellertid dessa resultat. Han skriver att av alla fynd är det elva som Rapuano själv vill förlägga till före år 70. Men skärvorna är små, svårdaterade och i alla elva fall …

no typological parallels are available”. Put bluntly, the NVF evidence for Nazareth in the time of Jesus rests on no more than Y. Rapuano’s opinion. He can point to no parallels in the published literature for his venturesome pre-70 CE claims.” (René Salm Scandal 5 The Nazareth Village Farm)

Salm påpekar att Rapuano själv framhåller det osäkra i tolkningen i åtta av de elva fallen. Salm skriver också följande:

“Curiously, there were two (competing?) surveys of the NVF area conducted in the past, both in 1997. One was officially sponsored by the Israel Antiquities Authority (IAA). [See ‘Nazerat (Nazareth) Area, Survey’ in Hadashot Arkheologiyot 1999; English p. 90, Hebrew p. 113]. This IAA survey concluded that “Sherds, mostly dating to the Late Roman period (2nd–4th centuries CE), were scattered on the surface.” This quite believable verdict is consistent with my researches on Nazareth, which show that the town came into existence between the two Jewish revolts (c.70–c. 130 CE). Note: the IAA report was authored by Mordechai Haiman, a respected Ph.D in archaeology. It makes no mention at all of evidence from the time of Christ. Incidentally, the Haiman survey was apparently carried out at the same time as the initial excavations by UHL/CSEC (April, 1997). Presumably, Haiman had access to precisely the same empirical information.”

Så samtidigt med Pfann gjorde arkeologen Mordechai Haiman en parallell undersökning av samma område och i den officiella rapporten publicerad av Israel Antiquities Authority (IAA) talas om att fynden mestadels stammar från den sena romerska perioden och nämner inget om tidig romersk eller hellenistisk tid. Salm skriver vidare:

“Perhaps the backers of the Nazareth Village Farm were unsatisfied with the IAA report, for a different survey report has appeared on the internet (unsigned and copyrighted by the University of the Holy Land, whose President is Stephen Pfann)” (René Salm Scandal 5 The Nazareth Village Farm)

Och i denna icke officiella rapport “Summary of Excavations of the Nazareth Village” av Stephen Pfann, ordförande i ”Det Heliga landets universitet”, sägs krukskärvorna härröra från både hellenistisk tid och tidig romersk.

“Potsherds were found on the surface of the terraces dating from various periods beginning with the early to late Roman period”

“Pottery was found from the 1st to the 3rd cent. as well as the 11th to the 12 cent. AD.”

En affärsinnehavare vid namn Elias Shama upptäckte på 90-talet tunnlar under sin affär; vad som senare visade sig i sitt äldsta lager vara ett romerskt badhus. Inte heller badhuset är från tidig romersk tid utan från den mellersta epoken av romersk ockupation.

Likaså brukar en grekisk inskription på en stentavla åberopas som bevis för att Nasaret fanns på Jesu tid. Tavlan som tros ha skrivits ca år 50 skickades från Nasaret till Paris år 1878 och innehåller ett dekret av kejsar Claudius om dödsstraff som påföljd för den som skändar gravar. Men tavlan kommer inte från en känd utgrävning och därför talar inte mycket för att den ursprungligen kom från Nasaret. Lokala antikvitetshandlare kan ha införskaffat tavlan från vilket område som helst.

Så har vi då slutligen det fynd som man numera i första hand åberopar, nämligen fyndet av ett hus från ”Jesu tid”, vilket släpptes som en medienyhet den 21 december 2009, lagom inför julfirandet. Via tidningsartiklar kan vi läsa att Yardenna Alexandre med hjälp av keramikrester skattade husets till att komma från ”Jesu tid”. Problemet är att Alexandre ännu i maj 2011 inte har kommit med någon rapport om den utgrävning hon ledde från 11/11–7/12 2009. Israel Antiquities Authority (IAA) har i sin korta rapport från denna utgrävning inte med några uppgifter om lämningar från ”Jesu tid” eller ens om lämningar från nollhundratalet. I stället nämner man lämningar från ”romersk tid” och att en grotta kan ha använts under det andra judiska kriget 132–135. Nu har man i stället uppfört “The Mary of Nazareth International Center” ovanpå utgrävningen.[6] Så här återstår bara att vänta och se, måhända förgäves. Fram till dess att där finns en vetenskaplig rapport som dokumenterar dessa fynd (utöver IAA-rapporten) och där uppgifterna går att pröva och bedöma, kvarstår att vi saknar bevis utöver arkeologens egna påståenden (om hon nu alls gjort sådana) att huset skulle vara från Jesu tid.

Yardenna Alexandre

På 400-talet uppfördes den bysantinska kyrkan i Nasaret. Utgrävningar på den plats där den stod, och där i dag Bebådelsekyrkan med Sankt Josefs kyrka står, har uppdagat lämningar som tyder på en ännu äldre kyrkobyggnad. Man har påträffat en primitiv dopfunt, ett golv av mosaik (som med hjälp av ett mynt daterats till 300-talet) och även sju trappsteg ner till en grotta. Dessutom har man funnit litet keramik, glas och dylikt, och de äldsta fragmenten härrör från 100-talet.

Att platsen fortfarande på 300-talet var sparsamt bebodd kan man gissa sig till av att kejsarinnan Helena vid 80 års ålder i början av nämnda århundrade besökte Nasaret på jakt efter Jesu födelseplats. Men det enda hon fann var en källa.[7] Denna kom att kallas ”Marias källa”. Och år 383 besökte en annan kunglighet, spanjorskan Egeria, Nasaret. Hon förevisades en grotta i vilken ett altare hade placerats, och denna grotta sades ha varit jungfru Marias hem.[8] Men att Jesu familj skulle ha bott i en grotta faller på sin egen orimlighet, eftersom grottorna i området på grund av fukten är obeboeliga annat än under sommaren och hösten. Det är sannolikt denna grotta som man har påträffat vid utgrävningen, en grotta som på 300-talet blev en pilgrimsattraktion över vilken man tydligen uppförde någon sorts kyrkobyggnad för att sedan på 500-talet bygga den bysantinska kyrkan.

Intressant att notera är att det inom bara tio meters avstånd från det som sägs vara Marias grotta och där hon, Josef och Jesus skall ha levt, har påträffats minst tre gravar som är från romersk tid.[9] Enligt judisk sed begravde man inte de döda där man bodde.

De arkeologiska undersökningarna säger alltså att platsen var bebodd fram till ca 700 före vår tidräkning och att bosättningar på nytt förekom på 100-talet vår tidräkning. De fynd som åberopas för bosättningar tidigare är i bästa fall tvetydiga, i andra tendentiösa övertolkningar. Fynd som är fragmentariska och osäkra förläggs till Jesu tid, krukor och skärvor som kan komma från såväl den tidiga som den mellersta och sena romerska tiden, förläggs till tidig romersk tid.

Som ni förstår har jag dragit mig för att skriva om detta, då tolkningarna går så starkt isär och den ena säger en sak och den andra en annan sak, trots att de avhandlar samma material. Kanske bodde det trots allt folk i Nasaret i den period av ca 800 åren varifrån inga säkra lämningar på mänskliga bosättningar påträffats. Vi har dock inga bevis för att så var fallet; inga stora officiella byggnader, ingen synagoga, inte ens lämningar efter några bostäder. Där har heller inte påträffats några stenlagda gator, ingen mosaik och inga inskriptioner. Ej heller finns några bevis för att platsen kallades för Nasaret före år 100 vt. För att visa hur man misshandlar de arkeologiska faktauppgifterna citerar jag på nytt Strindberg, som skriver:

”Med utgångspunkt från alla dessa fynd har arkeologerna kunnat dra slutsatsen att Nazareth vid vår tideräknings början var en mycket liten ort, ungefär 30 hektar stor (cirka 5-600 meter i diameter), med ett invånarantal på högst 500 personer, kanske inte mer än 50 familjer. Men det var tillräckligt många för att man skulle ha en synagoga – en speciell samlingslokal som användes för gudstjänster med föreläsningar och undervisning på sabbaten, som skola och ”kommunalhus” där styrelsen i samhället avgjorde lokala frågor.” (Thor-Leif Strindberg, Bibelfrågan, Nasaret – byn där Jesus växte upp)

En om inte total avsaknad av arkeologiska fynd från den tid Jesus tros ha varit aktiv, så i varje fall endast osäkra fynd, leder alltså till slutsatsen att Nasaret var ”en mycket liten ort … med ett invånarantal på högst 500 personer”. Denna slutsats drar man trots att de arkeologiska fynden, om de alls visar någonting, visar att det inte fanns någon fast bosättning på platsen vid den tiden. Likaså påstår Strindberg att dessa 500 var ”tillräckligt många för att man skulle ha en synagoga”. Återigen är detta spekulationer som inte bygger på fakta. Vi har i hela Galileen inte stött på några lämningar efter någon enda synagoga från tiden före år 70 vt (även detta omstritt). Därmed inte sagt att det inte kan ha funnits synagogor, speciellt om sådana inretts i någons hem och där endast ett litet antal personer fått plats. Men tydligen fanns knappt ens någon fariseism i Galileen förrän ett antal fariseer efter kriget år 70 tog sin tillflykt till Galileen.

Roger Viklund, 2011-06-03


[4] Josefus Flavius, Liv, 45, Om det judiska kriget 3:289–306.

[5] B. B. ii. 9.

[7] Eusebios från Caesarea, Vita Constantini (Konstantins liv) 3:43.

Nasaret. Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret?

Nasaret:
Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret?
Del 2 – Arkeologiska bevis
Del 3 – Finns Nasaret bevittnat?
Del 4 – Fanns Nasaret vid ”Jesu tid”?

Bibeln2.png

Frågan om Nasaret var bebott på ”Jesu tid”, är en fråga som brukar engagera. Även på Newsmill har frågan väckts, och i inlägget, Ytterligare några fakta som talar emot Jesus historicitet, skriver Mikael Nilsson följande:

”Det kan också vara värt att tillägga att arkeologer fortfarande inte lyckats finna några lämningar efter staden Nasaret och därmed är det inte klarlagt om Jesus hemstad någonsin funnits.”

Detta följdes av en kommentar från Mike Mikaelsson som skriver: ”I 2009 har man hittat ett hus i Nazaret som dateras från Jesu tid”.

Den på senare år uppblossande striden om Nasarets vara eller icke vara, har skapat ett ”skyttegravskrig”, som förenklat kan beskrivas så att på den ena sidan av barrikaden står de kristna, för vilka det är av stor vikt att Nasaret verkligen fanns när Jesus levde, ty annars blir det svårt att upprätthålla tron på Bibeln som sanningsvittne och även på Jesusgestaltens äkthet. På den andra sidan barrikaden står kristendomskritikerna, för vilka det vore en triumf att kunna visa att Nasaret inte fanns och att Jesus därmed inte gärna kan ha kommit därifrån.

Jag har under åren arbetat till och från med att kartlägga ”Nasaret-problemet”, men aldrig lyckats komma riktigt i mål med projektet. Det är helt enkelt ett svåröverskådligt problem, där den arkeologiska delen är den riktigt besvärliga. Orsakerna är flera, men främst handlar det om att fynden är så få, tolkningarna så tendentiösa och tillgången på gediget och tydligt material i form av rapporter, är dålig. Lägg till detta att fynden i det ”Heliga landet” som regel slås upp i sensationsrubriker för varje liten skärva som hittas, och man förstår att det blir svårt att skilja fakta från dikt. Både kristna och judar har mycket att vinna på fynd som stöder den egna religionens anspråk eller politiska ambitioner i staten Israel.

Jag avser därför att i denna opretentiösa artikelserie nysta något i fallet Nasaret. Jag kommer också att delvis gå i polemik med Thor-Leif Strindberg på Internetsajten Bibelfrågan och hans inlägg Nasaret – byn där Jesus växte upp. Orsaken till detta är att jag redan har skrivit merparten av det material jag nu publicerar och då i flera avseenden bemött de påståenden som Thor-Leif Strindberg gör. Jag slipper med andra ord att skriva lika mycket nytt som annars hade blivit fallet.

Min avsikt är dock i första hand inte att ställa mig på kristendomskritikernas sida, utan att reda ut alla begrepp och lyfta fram de fakta som föreligger. Jag vill alltså skilja ut fakta från spekulationer och därefter låta läsaren dra sina egna slutsatser. Jag är för egen del öppen för båda alternativen. Om framtida fynd visar att Nasaret verkligen fanns vid Jesu tid, kommer jag inte att bli förvånad. Och om framtida utgrävningar visar att Nasaret inte var bebott vid Jesu tid, kommer jag heller inte att bli förvånad.

Del 1 – Säger Bibeln att Jesus kom från Nasaret?

Den första frågan man måste ställa sig är om Bibeln verkligen säger att Jesus kom från Nasaret? Av Nya testamentets 27 böcker är det endast i de fyra evangelierna och i Apostlagärningarna som Jesus kopplas samman med Nasaret. Exempelvis visar Paulus inga tecken på att ha hört talas om någon Jesus från Nasaret.

Nasaret ligger i södra Galileen. Galileen är till ytan ett mycket litet område norr om Judeen, bara ca sex mil från norr till söder och omkring tre och en halv mil från öster till väster.

Både Matteus och Lukas kallar Nasaret polis (πόλις), ett grekiskt ord som i första hand betyder stad. Därutöver kan det betyda land, stat och samhälle/samfund. Eftersom de arkeologiska beläggen för Nasarets existens vid tiden för tidräknings början är så sparsamma har man föreslagit att Nasaret blott var en liten by och då också att polis kunde avse blott några små hyddor. Det är emellertid osannolikt att det var detta evangelisterna avsåg. Lukas klargör ju att Jesus predikade i synagogan och har man en synagoga kan samhället inte gärna bestå av endast några få hus. Dessutom har grekiskan andra ord som betecknar by, då exempelvis kômê (κώμη); ett ord som förekommer på andra ställen i NT.

I stället finns andra uppgifter hos evangelisterna som tyder på att evangelieförfattarna inte har känt till speciellt mycket om Nasaret. I Nasaret sägs Jesus ha predikat i synagogan (Luk 4:16) och han upprörde folk så till den milda grad att …

”… de sprang upp och drev honom ut ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden låg på för att störta ner honom.” (Luk 4:29)

Det gamla Nasaret låg dock inte på ett berg utan i slutet av en dalgång i sluttningen upp mot en kulle eller ett lägre berg. Platsen är omgiven av tre kullar och för att komma till denna dal finns ett pass i sydvästlig riktning där Jafa ligger endast ca 2,5 km bort. Där finns inga branter i närheten som man kan störta ner folk från. Den klippa, som man i dag uppvisar för turisterna, ligger flera kilometer från den gamla bosättningen. Visst är det möjligt att man bara kunde störta någon utför en sluttning, liksom att man kan ha byggt en anordning särskilt för kasta ner folk från så att de slår ihjäl sig, men speciellt sannolikt verkar det inte.

Platsen är olämplig för åkerbruk men ligger strategiskt till och var därför en lämplig handelsplats. Detta i sig kan tyda på att Nasaret verkligen var bebott på Jesu tid. Jag skulle hävda att det är en av de starkaste invändningarna emot att Nasaret verkligen var obebott. En plats som ligger strategiskt till brukar också vara bebodd.

Alla Nya testamentets böcker är skrivna på grekiska och vi ska först undersöka det grekiska ordet, eller rättare sagt de grekiska orden, då där förekommer två (eller tre) ord.

I de fyra evangelierna och i Apostlagärningarna förekommer ordet Nasaret tolv gånger. På grekiska är det Nazaret, Nazara och Nazareth.[1] Samtidigt används termen nasaré nitton gånger, då på grekiska i form av nazarene[2] och nazorean.[3] Detta märker vi inte när vi läser exempelvis Bibel 2000, då nasaré de allra flesta gånger översätts till ”från Nasaret”. De två orden låter lika på grekiska, men vi måste förutsätta att de grekiska orden bygger på hebreiska eller arameiska förlagor. Och exempelvis Nazaret och nazarenos borde bygga på två olika hebreiska eller arameiska ord.

Den enda bevarade gamla inskription (från ca 300 vt) som nämner Nasaret, ger namnet Natzaret på hebreiska. Det betyder att en person från Nasaret på grekiska skulle betecknas antingen nazarethenos eller nazarethaios, fast helst natzarethenos eller natzarethaios då på hebreiska det riktiga ortnamnet verkar ha varit Natzrat (där tz svarar mot hebreiskans bokstav tzade), vilket på grekiska bör bli Natzaret – således Νατζαρὲτ hellre än Ναζαρὲτ

Däremot är inte nazarenos eller nazoraios korrekta benämningar på en person från Natzaret då både det första och det sista t:et saknas. Jesus från Nasaret är alltså inte detsamma som Jesus nasarén, eller nasarenen Jesus. Att man ändå översätter på det sättet är mer grundat i övertygelsen om att det är detta som avses än på vad som grundtexten säger.

I enlighet med majoriteten forskare förutsätter jag att de tre synoptiska evangelierna skrevs i ordningen Markus, Matteus och Lukas, samt att både Matteus och Lukas har haft Markusevangeliet som förlaga och kopierat därur. Jag utgår också ifrån att evangelierna skrevs kring sekelskiftet år 100, kanske 20 år senare än vad som oftast antas vara fallet, och att vi heller inte vet vilka som skrev dessa evangelier. För enkelhetens skull kallar jag dem ändå för Markus, Matteus och Lukas. Enligt det äldsta evangeliet, alltså Markusevangeliet skrivet kanske i början av 90-talet, förekommer Nasaret alldeles i inledningen:

”Καὶ ἐγένετο ἐν ἐκείναις ταῖς ἡμέραις ἦλθεν Ἰησοῦς ἀπὸ Ναζαρὲτ τῆς Γαλιλαίας καὶ ἐβαπτίσθη ὑπὸ Ἰωάννου εἰς τὸν Ἰορδάνην”

”Och det hände sig att vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes”. (Mark 1:9)

I de övriga fyra fallen hos Markus, då 1:24, 10:47, 14:67 och 16:6, sägs Jesus vara en nasaré (ναζαρηνέ, ναζαρηνός, ναζαρηνοῦ, ναζαρηνὸν). Matteus, som kopierade Markus, har i sitt parallellavsnitt till Markus 1:9:

”Τότε παραγίνεται ὁ Ἰησοῦς ἀπὸ τῆς Γαλιλαίας ἐπὶ τὸν Ἰορδάνην πρὸς τὸν Ἰωάννην, τοῦ βαπτισθῆναι ὑπ᾽ αὐτοῦ”

”Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom.” (Matt 3:13)

Matteus säger alltså liksom Markus att Jesus kom från Galileen, men Matteus nämner inte Nasaret. Vid de övriga fyra tillfällen när Markus skriver ”Jesus nasarén” har Matteus i parallellavsnitten sparat uttrycket en gång (egentligen ändrar han från nazarenos till nazoraios). I övrigt ändrar han nasarén till ”Guds son”, eller helt sonika plockar bort det. Han lägger sedan vid tre tillfällen till att Jesus kom från Nasaret (Matt 2:23, 4:13, 21:11) och förklarar att Josef bosatte …

”… εἰς πόλιν λεγομένην Ναζαρὲτ, ὅπως πληρωθῇ τὸ ῥηθὲν διὰ τῶν προφητῶν, Ὅτι Ναζωραῖος κληθήσεται

”… sig i en stad som heter Nasaret, för att det som sagts genom profeterna skulle uppfyllas: Han [Jesus] skall kallas nasaré.” (Matt 2:23)

Men det grekiska ordet nazôraios som här översätts till nasaré har som vi har sett inte en uppenbar betydelse av ”person från Nasaret”. Detta verkar vara ett försök från Matteus’ sida att förvandla Markus’ nasaréiske Jesus till en Jesus bosatt i Nasaret.

Lukas har inte med någonting av Markus’ fras om ”Jesus från Nasaret”, men han har sparat ”Jesus nasarenen” på två ställen (Luk 4:34, 18:37, i det sistnämnda fallet egentligen ändrat från nazarenos till nazoraios), medan han lagt till nasarén vid ytterligare ett tillfälle (24:19) och Nasaret vid fem tillfällen (Luk 1:26, 2:4, 2:39, 2:51, 4:6).

Den rimligaste lösningen av denna härva vore att det första och enda omnämnandet av Nasaret hos Markus är ett senare tillägg. Inom den exegetiska forskningen är man tämligen överens om att den förlaga av Markusevangeliet som Matteus och Lukas hade tillgång till delvis såg annorlunda ut när det gällde smärre detaljer. Jag hävdar alltså att det är troligt att i den text av Markusevangeliet som Matteus och Lukas hade i sin hand, stod inte att Jesus kom från Nasaret. Ty varför skulle Matteus annars ha uteslutit Nasaret från sitt evangelium om ordet funnits med i den handskrift av Markus som han kopierade; allra helst som han så hårt trycker på att Jesus kom från Nasaret? Och varför skulle Lukas ha plockat bort hela meningen? Markus säger dessutom att Jesus kom från Kafarnaum:

”Καὶ πάλιν εἰσῆλθεν εἰς Καπερναοὺμ δι᾽ ἡμερῶν Καὶ ἠκούσθη ὅτι εἰς οἶκον ἐστίν”.

”Och [några] dagar senare kom han till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma [bokstavligt: i huset, eller hos familjen]” (Mark 2:1).

Här har Matteus ändrat Markus’ Kafarnaum till ”staden där han bodde [ἰδίαν πόλιν]” (Matt 9:1). Det finns därför skäl att anta att det i det äldsta evangeliet aldrig sägs att Jesus kom från Nasaret utan endast att han var en nasaré.

Detta faktum försökte i så fall Matteus och Lukas – eller möjligen senare redaktörer – dölja. Matteus gör det genom att påstå att Jesus föddes i Nasaret för att profetiorna om att Jesus skulle kallas nasaré skulle uppfyllas. Men någon sådan profetia som hänvisar till en nasaré står inte att finna i de hebreiska skrifterna.

Nezer
Det finns flera förslag på vilka hebreiska ord som kan tänkas ligga bakom nasaré (då inte Nasaret). Hebreiskan skrevs med endast konsonanter och förlagan bör ha varit roten NZR (där Z står för bokstaven zayin). Ett förslag är nezer som betyder krona, diadem eller invigd. De judiska översteprästerna bar ett diadem (nezer) med inskriptionen ”helig inför Gud”. Ordet nezer är ett kungligt tecken och ordet motsvaras av grekiskans Stefanos, den förste kristne martyrens namn.

Netzer
Ett annat alternativ är att det grekiska nazaraios (nasarén) stammar från hebreiskans netzer vilket betyder gren, spira (verbet), skott eller grodd. Ordet netzer förkommer i Jesaja 11:1 och skulle kunna vara det skriftställe som Matteus åsyftar. Detta netzer syftar på det skott som skjuter från kung Davids far Jesse eller Jishaj.

”En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott [netzer] skall skjuta upp ur hans rot.” (Jes 11:1)

Därmed skulle Jesus nasarén bara vara en omskrivning av Jesus, Davids son och inte ha något med Nasaret att göra. Men netzer bygger inte på den hebreiska roten NZR, som borde vara grunden till nasaré, utan på NTZR (där TZ står för bokstaven tzade), som är samma rot som den i Nasaret (Natzaret). Detta gör det mindre sannolikt att nasarén skulle vara en översättning av hebreiskans netzer, även om det som sagt är möjligt.

Nasir
Det troligaste alternativet är därför att nasarén stammar från ett annat hebreiskt ord, nazir (nasir), vilket betyder hängiven, utvald, helgad och avskild. En nasir var en person som vigde sitt liv åt Gud, även om åtagandet vid denna tid också kunde gälla under bara en begränsad tid. Nasiren fick inte dricka vin (alkohol) och fick ej heller klippa sitt hår (4 Mos 6:1–5).

Den mest kände nasiren i Gamla Testamentet är Simson. Det enda textställe i GT som tydligt påminner om Matteus’ uppgift om att ”det som sagts genom profeterna skulle uppfyllas” är Simsons födelse som nasir, som en utvald person, vigd till lagen. Och skildringen av hans födelse uppvisar klara likheter med beskrivningen av Jesu födelse:

”Herrens ängel visade sig för henne [Simsons blivande mor] och sade: ’Du är ofruktsam och har inga barn, men du kommer att bli havande och föda en son. Var noga med att inte dricka vin eller starka drycker och att inte äta någonting orent. Du skall bli havande och föda en son. Ingen rakkniv får någonsin vidröra hans huvud. Pojken skall vara en Guds nasir redan från moderlivet. Med honom inleds Israels befrielse från filisteerna.’” (Dom 13:3–5)

Simson är alltså även han en frälsare som ska befria Israel. Det kan vara detta textställe som Matteus ansåg att Jesus uppfyllde då han var nasaré, det vill säga nasir.

Jesus som nasir är dock ett annat spår som faller utanför studiet av Nasaret.

Roger Viklund, 2011-06-01


[1] Ναζαρέθ = Matt 21:11; Luk 1:26, 2:4, 2:39, 2:51; Apg 10:38.  Ναζαρα = Matt 4:13, Luk 4:16. Ναζαρὲτ = Mark 1:9; Matt 2:23, Joh 1:45, 1:46.

[2] Ναζαρηνέ = Mark 1:24, Luk 4:34. Ναζαρηνὸν = Mark 16:6. Ναζαρηνός = Mark 10:47 Ναζαρηνοῦ = Mark 14:67, Luk 24:19

[3] Ναζωραῖος = Matt 2:23; Luk 18:37; Joh 19:19; Apg 6:14, 22:8. Ναζωραίου = Matt 26:71; Apg 3:6, 4:10, 26:9. Ναζωραίων = Apg 24:5. Ναζωραῖον = Joh 18:5, 18:7, Apg 2:22.