En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros. Del 2

”En 1700-talshandskrift: Utövandet av kontroll av den skrivna texten i Klemens’ brev till Theodoros”. Del 2: Fyra handskriftsanalyser

”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”. Part 2: Four Handwriting Analyses

apocrypha

Jag har iordningställt en kopia av Timo Paananens och min artikel från i våras, och låter publicera den här: ”An Eighteenth-Century Manuscript: Control of the Scribal Hand in Clement’s Letter to Theodore”, ursprungligen publicerad i Apocrypha, International Journal of Apocryphal Literatures 26 (2015), 261–297.

For those who are comfortable in reading English, you should of course read the article. Otherwise there is also my summary in English of the article: Paananen & Viklund, “An Eighteenth-Century Manuscript”

Men för dem som hellre vill ha den tillrättalagda versionen på svenska, gör jag här i en serie inlägg en genomgång och sammanfattning av artikeln på just svenska. De som eftersöker beläggen i form av källor, hänvisas till artikeln.

Del 2: Fyra handskriftsanalyser

Fram till i dag har fyra handskriftsanalyser av Klemens’ brev till Theodoros utförts. Av dessa fyra har vi i denna artikel fokuserat på tre som gjorts mellan åren 2005 och 2011 av Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou, and Agamemnon Tselikas. Stephen C. Carlsons analys har vi redan tidigare behandlat i artikeln ”Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore”, i Vigiliae Christianae 67 (2013): 235–247 och tillgänglig online här. Jag har också själv avhandlat detta tidigare i online-artikeln ”Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis”.

scarlson2

Stephen C. Carlson

Eftersom brevet från början inte fanns tillgängligt för undersökning och senare försvann (förstördes, förlades eller tappades bort?) lades inget större fokus på den skrivna texten. Experterna syntes eniga om att skriften överensstämde med den handstil som var rådande på 1700-talet inom det grekiska klosterväsendet, och därför nöjde sig de flesta också med att så var fallet. Men allt detta skulle ändras i och med att Stephen Carlson år 2005 utkom med sin  bok The Gospel Hoax, där den dåvarande upphovsrättsadvokaten Carlson (numera forskarassistenten med inriktning på Nya testamentet i den romersk-katolska världen) försökte bevisa att Morton Smith själv hade skrivit brevet. Carlson gjorde där också en analys av handstilen med de tryckta bilderna som förekom i Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark som underlag. Just därför kom också den första kritiken mot Carlson att rikta sig mot hans handskriftsanalys och tre ytterligare analyser har till dags dato följt.

scott_g_brown

Scott G. Brown

Den första av dessa tre gjordes av Scott G. Brown som i flera artiklar och på punkt efter punkt ifrågasatte Carlsons slutsatser. Enligt Brown saknade Carlson nödvändig träning och utbildning för att bedriva jämförande handstilsundersökning och underlät han att ta hänsyn till sådana omständigheter som är avgörande för att utmönstra förfalskningar, som att jämförande material måste användas i analysen. Brown menade att Carlsons metodik var felaktig och att han dessutom underlät att uppmärksamma de tecken som tyder på äkthet. Det gäller exempelvis förekomsten av naturliga variationer i utformandet av bokstäverna. När Carlson jämfört handstilen i brevet med Smiths handstil och funnit likheter som tyder på att Smith var den som förfalskade brevet, menar Brown i en studie att där i stället förekommer många skillnader. Dessa skillnader menade Brown var helt avgörande för att bedöma om texten är äkta eller ej, emedan det är skillnaderna och inte eventuella likheter som är det viktiga vid bedömningen av huruvida en viss text är skriven av en viss person eller inte. Vidare menade Brown i samarbete med Allan Pantuck att Carlson farit med vilseledande information vad gäller en rapport skriven av den utbildade handskriftsexperten Julie C. Edison som Carlson hade konsulterat och där han valt att återge endast de delar av hennes utlåtande som stödde hans tes och beskära hennes brev på de delar som talade emot hans tes. Pantuck och Brown kontaktade henne och fick hela hennes utlåtandet (också vi kontaktade henne och fick ta del av hennes brev). Det visade sig att Edison aldrig bedömt Carlsons analys bara hans metod, vilken hon dessutom kritiserat, och att hon därtill inte kunde grekiska. Se också min artikel Skakningarna som kom av sig.

VeAn

Venetia Anastasopoulou

År 2009 lät Biblical Archaeology Review kontraktera två grekiska handskriftsexperter vilka var för sig skulle undersöka handskriften med jämförande material från Smith själv när denne skrev på grekiska. De hade till sitt förfogande handskrivna texter från perioden 1951 till 1984, inklusive Smiths egen transkription av brevet. Venetia Anastasopoulou är Forensic eller Questioned document examiner, vad som på svenska kan benämnas handstilsundersökare eller dokumentundersökare. Hon är således en person som arbetar med jämförande handstilsundersökningar och tränad för att avgöra om två texter är skrivna av samma person eller inte (se NFC). Hon menade att …

”[h]ela skriften ger uttryck för frihet, spontanitet och konstnärligt kunnande. Den visar också prov på en skicklig kalligrafi av en välutbildad och tränad skribent som använder språket effektivt för att uttrycka sina tankar”.

Enligt Anastasopoulou går Morton Smiths sätt att skriva grekiska att likna vid en students. Han skriver långsamt med möda och bokstav för bokstav utan någon större variation. Anastasopoulou ansåg att det med stor sannolikhet gick att slå fast att Morton Smith inte ägt tillräcklig förmåga för att kunna skriva brevet. Hon menade att den skrivna texten genomgående var konsekvent utförd och att de vanliga tecknen på förfalskning, som dålig kvalitet i linjerna eller i handens rörelse, saknades.

Tselikas3

Agamemnon Tselikas

Paleografen Agamemnon Tselikas kom till den motsatta slutsatsen, nämligen att brevet är en förfalskning och att sannolikt Smith själv förfalskat det. Han menade sig ha upptäckt 17 fel begångna av författaren, fel som en person som Klemens med grekiska som modersmål inte skulle begå, och ytterligare 11 misstag begångna av kopisten av texten. På 19 ställen fann han bokstäver med ”helt främmande eller konstiga och oregelbundna former” och i motsats till Anastasopoulou ansåg han att linjerna i bokstäverna inte var sammanhängande, kontinuerliga, och att detta berodde på att den som skrivit texten inte rört handen snabbt och spontant. Tselikas menade att Smith hade skrivit brevet och att denne använt vissa handskrifter från ett kloster i Kefalinia som förebild och imiterat skriften. Som jag har tagit upp i ett tidigare inlägg  (Smith did not photograph the manuscripts which Tselikas believes Smith used as a model for both imitating the Greek handwriting and learning how to make ink) visade Allan Pantuck att Smith dock aldrig fotograferade dessa handskrifter.

evans2

Craig A. Evans

Följaktligen finns fyra analyser gjorda av fyra personer där två anser att brevet är en förfalskning och två att det är äkta. Denna omständighet har lett till att flera forskare förkastar analyserna helt med motiveringen att de inte kan ge svar på frågan om brevet är äkta. Exempelvis fokuserar Francis Watson på helt andra saker för att kunna visa att Smith förfalskade brevet, medan Craig Evans bedömer Carlsons, Anastasopoulous och Tselikas’ undersökningar som tre likvärdiga undersökningar. Han berör över huvud taget inte Browns undersökning, men tar i stället med Edison (den expert Carlson rådfrågade men som inte gjorde någon bedömning av brevets äkthet) i ekvationen och får därmed tre experter mot en till fördel för att det rör sig om en förfalskning. Peter Jeffery medger att Anastasopoulous studie gör det svårt att hävda att Smith skrivit brevet själv, men menar att han då kan ha haft hjälp med den saken och underkänner dessutom hennes studie utifrån skäl som visar på hans okunnighet om de metoder som ligger till grund för jämförande handstilsundersökningar.

jeffery2

Peter Jeffery

Vi menar att det finns två huvudsakliga anledningar till bibelforskarnas skenbara förvirring i detta fall. För det första är det inte allmänt känt att handstilsanalys och paleografi är två skilda områden av expertis. För det andra representerar Carlsons så prisade studie inget av dessa båda kompetensområden. Hans studie lider av ett grundläggande fel eftersom den utfördes på de tryckta reproduktionerna av brevet som återfinns i Smiths bok. Dessa bilder var helt olämpliga att grunda en studie på eftersom de i sig ger upphov till en optisk synvilla som framkallar de tecken han tyckte sig se på att skriften var förfalskad. Studerar man i stället inskanningar gjorda från fotografierna av brevet försvinner de tecken på förfalskning som Carlson trodde sig ha sett.

Vi menar att Carlsons felaktiga metodik i kombination med hans brist på erfarenhet och träning kan förklara skillnaden mellan hans och Anastasopoulous slutsatser. Anastasopoulou, som tränad expert inom detta forskningsfält, hade också tillgång till samma högupplösta bilder som vi studerat. Som ett tillägg till denna artikel kan nämnas att Anastasopoulou, efter att ha läst ett utkast av vår artikel, i ett e-brev den 14 juni 2012 skrev att hon fick svar på sina frågor om Carlsons slutsatser, vilka hon tidigare inte kunde förstå.

Men innan det går att dra någon slutsats om handstilens äkthet måste de skilda omdömena av Anastasopoulou och Tselikas utvärderas. Anastasopoulous rapport har fått två sorters kritiska bemötanden. Dels har forskare ifrågasatt enskilda detaljer i den, dels har de ifrågasatt hela disciplinen med jämförande handstilsundersökningar. Därför har vi gjort en historisk översikt av detta forskningsområde. Frågan som gäller är denna: om handstilsundersökare jämför två texter för att bedöma om de är skrivna av två personer eller av endast en, eller om de försöker avgöra om en handstil är naturlig eller imiterande, talar vi då om en vetenskap i marginalen eller om seriös forskning? Detta kommer att tas upp i nästa inlägg.

Roger Viklund, 2016-10-17

Annonser

Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination

I have (with permission) uploaded Scott G. Brown’s and Allan J. Pantuck’s 2010 article, “Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination”. The pdf-file has disappeared from the Internet and was not accessible anywhere else.

The HTML-text is available though on Timo S, Paananen’s blog at http://salainenevankelista.blogspot.se/2010/04/stephen-carlsons-questionable.html

The address to the pdf-file is https://rogerviklund.files.wordpress.com/2014/03/brown-pantuck-2010.pdf

Refuting ”The Gospel Hoax”

As I said in my previous post Why this homosexual reading of Secret Mark? I intended to publish the reply I made at “Jesus Mysteries” to Jake Jones IV’s summary of Stephen Carlson’s The Gospel Hoax. I have elaborated a bit more on that reply and also made it a bit less polemic, but as it covers most of Carlson’s book my intention has never been to make an in depth formal examination of every argument he presents. The list published by Jake Jones IV was his summary and I will comment upon that summary, point by point. Some arguments I will elaborate more in detail, other I will just make some short comments upon. I will first present Carlson’s arguments (as summarised by Jake Jones) set in blue and my comments beneath set in black.

1. Theodore and Secret Mark reflect the sexual mores of the 1950’s rather than the 200’s.

In my opinion, neither the letter to Theodoros, nor Secret Mark, reflects any sexuality. No matter what people say, that is merely an interpretation of the text. Let us study what the text actually says (the translation is Morton Smith’s own).

After Jesus has raised the youth (Lazarus), “the youth, looking upon him, loved him and began to beseech him that he might be with him.“ To be with someone would in the ancient world not be synonymous with dating in modern terms, but more in line with joining or following someone. And the Greek word translated as “loved” is ἠγάπησεν. Agapaô means ”felt love for” and is normally used in a ”Platonic sense” to feel affection or true love and is not to be confused with ἔρως (erôs), the more sexual attraction. Remember that the same word agapaô also is used in John 11:5 when Jesus is said to love “Martha, and her sister, and Lazarus” (ἠγάπα δὲ ὁ Ἰησοῦς τὴν Μάρθαν καὶ τὴν ἀδελφὴν αὐτῆς καὶ τὸν Λάζαρον). And it is obvious that the youth in Secret Mark is the same person as Lazarus in John 11.

“And after six days Jesus told him what to do and in the evening the youth comes to him, wearing a linen cloth over his naked body.” Again, I believe that many people are fooled by the translation. To wear something over your naked body is NOT to be naked. In Swedish the correct translation would be “på sin bara kropp”, i.e. “on his bare body”. The focus is not on the nudeness, but instead on the fact that there are no other clothes beneath. You could say that he wore his shirt on his bare body and the only thing that this means is that he had no undershirt. I don’t know how this is expressed in other languages, but in Swedish it could hardly be expressed as “he wore his shirt on his naked body” (han bar skjortan utanpå sin nakna kropp) only “on his bare body” (på sin bara kropp). The focus is not on the nudeness but on the fact that wears only a pure “linen cloth”.

“And he remained with him that night, for Jesus taught him the mystery of the kingdom of God. And thence, arising, he returned to the other side of the Jordan.” Again the translation “remained with him that night” or “stayed with him that night” is a modern expressions which often means that people sleep with each other. Also Eckhard Rau says that in modern terms this is perceived as “spend the night with as ‚to copulate with casually’“. (see my REVIEW: Weder gefälscht noch authentisch? By Eckhard Rau.) Stephen Huller compares it to the “Rolling Stones ‘Let’s Spend the Night Together”.

One should also remember Mark 14:51–52: “there followed him a certain young man, having a linen cloth cast about [his] naked [body] … [a]nd he left the linen cloth, and fled from them naked.” Further there could not possibly be anything sexual about the fact that “Jesus taught him the mystery of the kingdom of God” since in Mark 4:11 also the other disciples “is given to know the mystery of the kingdom of God”.

As I said in my previous post Why this homosexual reading of Secret Mark? I cannot see why people believe this has anything to do with homosexuality or sexuality at all; especially when you realise that this story hardly is based on any historic event.

2. Morton Smith was a life long bachelor, and as far as we know, he was gay. Thus Smith would have a personal interest in attitudes about homosexuality in the 1950’s.

Morton Smith

Morton Smith

Apart from Morton Smith actually being a bachelor, there is no proof that he was gay. In fact we have two witnesses to the contrary as Morton Smith seems to have been dating women. Of course some people said that he was homosexual and there seems to have been a lot of gossiping. I prefer not to listen to gossip. It could be that he remained a bachelor all his life because of his disappointment with the outcome of his love affairs. And even if he was gay, why would that suggest that he was a “criminal”? Are we living in the Middle Ages, where homosexuality was considered a crime and would lead to Smith committing this “crime”? I see no reason at all to suspect someone for being a criminal, or for that matter being immoral, just because he is homosexual.

Those who read Swedish can also se my blog post: Förtalet av Morton Smith som en illvillig homosexuell bedragare.

3. There is zero evidence for the antiquity of Secret Mark other than Morton Smith’s discovery.

Papyrus Egerton 2, fragment 1

It is true that there is no evidence for the antiquity of Secret Mark other than Morton Smith’s discovery. But if it would be a criterion that a text necessarily needs to be testified for in antiquity in order to be genuine, this would mean that we already know of every scripture that ever existed. There is also no evidence for Q (if one believes in Q) or the Egerton gospel (until its discovery last century). One must realize that the absolute majority of all texts in the Antiquity has been lost.

4. According to SC, Morton Smith never stated unambiguously that he discovered Secret Mark at Mar Saba. Such descriptions are always carefully guarded by conditionals. Such “weasel wording” is evidence of Smith trying to convey a false impression while avoiding a lie in the technical sense.

Per Beskow

That Smith never stated unambiguously that he discovered Secret Mark at Mar Saba, I find to be just semantics. Smith was seized with fury against those who accused him of forgery and was hypersensitive to any suggestion in this direction, something that Per Beskow found out when Smith threatened Beskow’s publisher to sue him for a gigantic sum if he would publish a book in which Beskow only pointed to the possibility of a forgery (see my article: Per Beskow and the Elusive MS over at Timo S. Paananen’s blog).

5. Morton Smith was well qualified to perpetuate such a hoax.

a. In 1955 Smith had published an analysis of a commentary on GMark

b. Morton Smith had an intimate knowledge of monastic libraries, particularly Mar Saba which he had visited previously.

c. Morton Smith had inspected, photographed, and transcribed dozens of Greek manuscripts, many of which he dated to the 18th century.

d. While at Drew, Smith had become interested in the Philosophumena of Hippolytus, which includes a discussion of the Carpocratians.

e. Smith, in March 1958, published an article, ”Image of God”, that cited Clement of Alexandria four times.

Of course Smith was a very knowledgeable scholar, but I don’t think people in general realise what it would take to accomplish a forgery like this letter in the 1950’s. Smith was a “document hunter”. He visited many monasteries during several travels and did then catalogue ancient books in those monasteries. Then of course Smith was just that kind of person we would expect to make a find like this one. Only those who searched for ancient manuscripts could possibly find such manuscripts. Helmut Koester tells us that he spent some time with Smith (a week), helping him to decipher the letter, and came to realize that Smith did have problems to understand the letter and could not even properly decipher the difficult Greek handwriting of the letter.

Helmut Koester

“Obviously, a forger would not have had the problems that Morton was struggling with. Or Morton Smith was an accomplished actor and I a complete fool.” (Helmut Koester, Was Morton Smith a Great Thespian and I a Complete Fool? Biblical Archaeology Review, Nov/Dec 2009)

What is it worth that a Biblical scholar like Smith “cited Clement of Alexandria four times”, or that he was interested in a text where the Carpocratians were discussed? What Biblical scholar has not quoted Clement or read about the Carpocratians? It takes a lot more to make a forgery of this “size” than having studied a certain subject.

6. Smith’s authentication of the manuscript by ten colleagues to “about 1750, plus or minus about fifty years” is inadequate. (pages 23-25).

a. The experts never saw the original document.

b. We don’t know if the experts saw photographs or photostats.

c. We don’t know how much time was spent by each respective college.

d. The results are filtered through Smith. We do not know if he understood them correctly, or if any qualifications were expressed.

e. Most of the experts were consulted orally, so we have no record of what was said.

f. They were simply asked to date the hand. This is entirely too informal.

g. The possibility of forgery and suspicious details was inquired upon after the documents were inspected. In fact, the wording used by Smith may indicate that only a single expert was asked about a hoax.

h. There is no evidence that the ten colleagues were provided with any comparison documents.

i. Smith did not deem it necessary to itemize the replies. This amounts then to nothing more than hearsay by a possible hoaxer.

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas

On the other hand no one has said that the writing does not look like it is written during the early or the middle of the 18th century. The only objection seems to come from Agamemnon Tselikas, who on the other hand still has not published anything on this subject and who admits that the writing looks like an early 18th century hand. I would also say that the differences between the handwriting of the Cephalonia MSS (which Tselikas believes that Smith imitated and of which I have only seen very poor images) and the handwriting of the Mar Saba letter, are significant. If someone tried to copy that hand he or she did a very poor job.

On top of this we also have Venetia Anastasopoulou’s verdict; that dismisses Smith as the one who wrote the letter and says this:

“The whole writing shows freedom, spontaneity and artistic flair. It also shows a skillful penmanship of a well educated and trained writer who uses the language effectively in expressing his thoughts” (see her Handwriting Examination).

She also states that the letter …

“is written in a natural and spontaneous way and in my opinion, does not have such indications so to make us think of a suspicious writing” (see Can a Document in Itself Reveal a Forgery?).

7. The Letter to Theodore containing Secret Mark was not forged flawlessly. It shows ample evidence of being a forgery.

a. Blunt ends
b. Pen lifts
c. Retouching
d. Shaky lines
e. Forger’s tremor

This now belongs to the past. Carlson’s handwriting analyse has failed every criterion. He says that the letter shows signs of forgery by blunt ends, pen lifts, retouching, shaky lines and forger’s tremor. But he was wrong, yet managed to deceive many scholars into believing this. All of these “signs” which Carlson spotted was not in the writing but an effect of the line screen that was used when the images were printed in Morton Smith’s book. If Carlson had consulted the original photos instead of the printed copies, he would not have found those signs. I did show this already in 2009 (see my article: Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis) and Carlson has not yet even commented upon this (or anything else). Since a couple of years he is totally silent and he even declined BAR’s invitation to respond to Scott Brown.

Also Scott Brown in the second part of his new article called My Thoughts on the Analysis by Stephen Carlson,  showed why Carlson was mistaken:

“By comparing enlargements of the halftone images with enlargements made from the original photographs, it becomes obvious that the halftone apparatus misrepresents the line quality of the handwriting, producing artifacts such as disconnections, blobs, and corrugated or stepped lines that resemble pen lifts, hesitations, and forger’s tremor.”

8. SC identities Theodore and Secret Mark to be written in the same hand, photographed and published by Morton Smith, assigned number 22 in Smith’s catalog (pages 42-43). Smith dates the first hand, not to the 18th century, but confidently to the 20th century, and attributes it to M. Madiotes — the ”bald swindler”. Smith was folically impaired, so this is a confession.

The so-called M. Madiotes argument is another total disaster in Carlson’s attempt to accuse Smith of forgery. Carlson was wrong on every aspect as he had totally misunderstood what is in the text. In 2008 Allan Pantuck and Scott Brown published hitherto unknown material from Smith’s literary remains, in the article Morton Smith as M. Madiotes: Stephen Carlson’s Attribution of Secret Mark to a Bald Swindler.

First of all, MS 22 is not a text written by one person, but a set of short texts written by several people. Secondly, the text that Carlson claims is written in the same hand as the Clement letter is not written in the same hand, but in a markedly different one, yet still a characteristically eighteenth-century handwriting. Thirdly, Smith had not dated this text to the twentieth century. He had not dated it at all, nor commented on it. Fourthly, the text is not signed by M. Madiotes. It is not signed at all. That is because the text supposedly written by M. Madiotes is a different hand on the same page. Fifthly, the text said to be by M. Madiotes is written in a different style and upside down in relation to the text Carlson assumed was written by M. Madiotes. Whoever wrote this, wrote nothing apart from the name (his name?). Sixthly, it was therefore only the name that Smith dated to the twentieth century. The text that Carlson mistakenly thought that Smith attributed to M. Madiotes is in contrast written in typical eighteenth century handwriting. All in all, so to speak, six errors of fact! Besides, the name probably was not even Madiotes. Smith probably made a mistake in reading the faint name, which seems to have been M. Modestos.

For those who read Swedish there is an article that I wrote called ”M. Madiotes”-argumentet, which is based on Pantuck’s and Brown’s discovery and where I also added some extra material for comparison.

9. Theodore begins with a sphragis, ”From the letters of the most holy Clement, the author of the Stromateis.” This is evidence of a forgery. See pages 54-56 of The Gospel Hoax.

A so-called sphragis (Greek: σφραγίς) is a seal of authenticity. Carlson suggests that the letter contains information that was not necessary to know for the receiver of the letter and therefore was added by a forger to make the letter look authentic. The first line of the letter does not begin with a sphragis, and neither did Carlson say that it did. The first line is a headline added later to identify the letter. The letter could have been part of a larger collection, as we know that there existed such a collection of letters by Clement at Mar Saba in the early eight century.

Carlson instead claimed that that the alluding to Clement’s condemnation of the Carpocratians (which was already known) is a sphragis, and so also the information that the secret gospel was still being kept in Alexandria (according to Carlson an unnecessary detail if Clement was still in Alexandria). Carlson also sees the quoting of the long passage from Secret Mark with the exact information of where it was placed, as an unnecessary detail only meant for the modern reader.

Scott G. Brown

Scott Brown does however show that Clement on other occasions do quote a text in its entirety when he believes that the text was distorted and then also gives the “correct” interpretation of the text. (Scott G. Brown, The Letter to Theodore: Stephen Carlson’s Case against Clement’s Authorship, JECS 16:4, 2008).

Jeff Jay on the other hand chose to compares Clement’s letter to other ancient letters. His conclusion:

“The letter to Theodore is plausible in light of letter writing in the late second or early third century and has tight generic coherence in form, content, and function.” (Jeff Jay, A New Look at the Epistolary Framework of the Secret Gospel of Mark, JECS 16:4, 2008, p. 597).

10. SC gives credit to Andrew Criddle (p. xv) who identified that Theodore is hyper-Clementine (a deliberate imitation of Clementine’s style).

Although Carlson does misrepresent what Criddle actually said in his statistical study of the letter, Criddle’s objection still is interesting, yet far from conclusive. Criddle counted the words never before used by Clement and the words he only used once before. The ratio he got from dividing these figures were then compared to an expected ratio. In Criddles study there were too many words which Clement used only once before and too few which were never before used by Clement. The ratio was 4/9 whereas it according to Criddle should have been 8/5. But this could not possibly make the letter hyper-Clementine, because one cannot say that the words Clement never used or previously used only once are words which are typical for Clement – quite the contrary. Andrew Criddle’s study was called On the Mar Saba Letter Attributed to Clement of Alexandria, JECS 3.2, 1995, 215–220. For those who read Swedish I have evaluated Criddles study at Andrew Criddles statistiska undersökning av ordfrekvensen i Klemensbrevet.

But when the same method as the one Criddle used on “To Theodoros” was used on Shakespeare, the results were not particularly impressive. The test was done on 7 of William Shakespeare’s plays, and the result of this test was that 4 of these 7 were not written by Shakespeare. That also included 2 plays of which consensus say that they are indeed written by Shakespeare. (Scott G. Brown, The Letter to Theodore: Stephen Carlson’s Case against Clement’s Authorship, JECS 16:4, 2008. He refers to Ronald Thisted, Bradley Efron, Did Shakespeare Write a Newly-Discovered Poem? Biometrika 74, 1987, 445–455)

11. A work of Christian fiction, entitled The Mystery of Mar Saba, by James H. Hunter, was originally published in 1940 but frequently reprinted afterwards. The story revolved around the discovery of a revolutionary, ancient text in the monastery of Mar Saba that turned out to be a forgery (the Gospel Hoax, page 19). The forgery in the book is discovered by a scholar while he was cataloguing the manuscripts there. The Mystery of Mar Saba mentions the rolling away of stones and of linen clothing. It appears that Morton Smith modelled his hoax on the book.

The similarities between Smith’s discovery and James Hogg Hunter’s novel from 1940 are just imaginary similarities. The purported similarity between The Clement letter and Hunter’s novel is based on mathematically flawed statistics. You need to take into account every other novel that has been written before 1958, because if you start by looking for a novel with a content that resembles the Clement letter and its discovery, the chance of finding one that shares some similarities rapidly increases with the number of books you put into the calculation. If you’re allowed to use the whole world literature with its vast number of novels counted in hundreds of thousand or perhaps millions, the chance of finding a novel which at least superficially resembles the finding of Clement’s letter, seems to be fairly high.

Further you have to take into account that they both are, and are relying upon, Gospel material, and therefore are bound to show similarities. Further the purported similarity that both are forgeries made at Mar Saba is not to be dealt with in a statistical analysis, since the suggestion that The Clement letter actually is a forgery cannot be part of any parallels when in fact this very issue is the thing that is proposed and therefore the object of the investigation. If that is put into the calculation, it will be part of a circular reasoning. The question we should ask ourselves is if we were to take any event in modern history and tried to find a novel written before that event with a content that resembles it, would we likely come up with a parallel?

Francis Watson

Francis Watson

As Francis Watson in the article, Beyond Suspicion: on the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark (JTS 61, 2010, 128-170), further elaborates on these purported similarities, and since I have already examined some of his claims, I chose to direct my critique at Watson instead of Carlson in this point onwards; although the critique is valid also for Carlson.

After Francis Watson has summarized the plot of Hunter’s novel, he says: “Thus far, the parallel with Smith’s Mar Saba discovery is intriguing but inexact.” Yes, because the only real similarity he presents is the place of Mar Saba, where of course you could make a discovery of this magnitude and also a place you easily would chose in a novel for the same reason. And there is no similarity that both documents are forged (as he suggests), since we do not know that To Theodoros is forged and as I said, one cannot simply assume that and use this as evidence when the actual issue is whether or not it is forged. If so it is a circular reasoning.

Then of course it was no secret that most manuscripts had been carried off to Jerusalem and that Morton Smith therefore would not have had any great expectations to make a major discovery. Watson writes that the “Nicodemus fragment and the letter to Theodore are discovered in similar circumstances narrated in similar language.” But what kinds of parallels are there really when Watson in Hunter’s novel finds that Sir William Bracebridge at a meeting back in London uses the word reconciled, while Smith wrote that he was reconciling himself; both to something negative, yet expressed differently? Really far-fetched! If you search for these kinds of similarities, you are bound to find some. Besides, there really are no “similar circumstances”.

Watson also claims that the “two Mar Saba discoveries are … similar in content.” To show this he says that in both cases a “short but sensational excerpt of an early text is discovered”. Now seriously, this is really generally expressed. What else could they find? In Smith’s case he did find many non-sensational finds and this one was the sensational one. Are we then to suppose that he forged it because of this? Or shall we believe that he was inspired by Hunter to produce a sensational text?

Further Watson claims that the discovery was made “together with a text or texts dating from the second century (manuscripts of Hermas and Barnabas, and of the letter to Theodore, respectively).” This is not entirely correct. It is (as far as I can see) never said in the novel that The Shepherd of Hermas and The Epistle of Barnabas are from the second century and as you probably all know, they could be from the first century. In the novel there are three separate documents, one for each book; and the third, The Shred of Nicodemus, is dated to the first century. This Shred of Nicodemus is never said to be “short” and is for sure no excerpt from a letter of Clement. So The Shred of Nicodemus is not short, not necessarily found together with a text or texts dating from the second century and there are separate documents found. The Mar Saba letter on the other hand is only one letter, with two short excerpts from Secret Mark and the letter could well have been written by Clement in the third century.

But the real problem lies in the causality. We are supposed to believe that Smith read a poor apologetic spy novel, got inspired to make a forgery in a similar fashion, which includes having a similar name as the Chief of the London police, Lord Moreton, a minor character being introduced late in the story, then started to study different fields in order to acquire the competence needed for the task. He then managed to get permission to visit Mar Saba, in spite of their restrictions, in order to plant his forgery. As I understand it Smith was given a special permission as a personal gesture to catalogue books at Mar Saba. What are the odds that someone being inspired by a novel to make a forgery at Mar Saba, also would get permission to examine manuscripts at Mar Saba? Because, one needs to assume that this was the causality in this context.

I would say that the only reasonable influence by the book on Smith, would be if he saw the title and came up with the idea to make a forgery and plant it at Mar Saba, as he was planning on going there anyway. But then he just as easily could have come up with that idea for a number of other reasons.

12. Bart Ehrman noted the significant humor of Theodore being found into the flyleaves of Epistolae genuinae S. Ignatii Martyris, Isaac Voss, 1646. This is ironic because the book concerns itself with forgeries. (page 20).

Vossius’ book was the first edition where the “forged” letters of Ignatius were excluded. Further at the end of the book Vossius also comments upon interpolations found in the Epistle of Barnabas. The next page was then the previous blank page onto which the first page of the Clement letter was inscribed. Ehrman saw it as ironic that the letter found by Smith was inscribed in a book which concerned itself with forgeries.

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

This is really hard to refute, as there is nothing substantial involved in the claim made by Ehrman. Sure it might seem intriguing that the letter was inscribed in this particular book – but only if also Clement’s letter to Theodoros is a forgery and its author decided to leave an ironic clue behind. As I said previously, since we have no proof that the letter is a forgery; there is no connection between someone dealing with forgeries and the Clement letter. Besides, I guess that most editions of ancient authors’ collected works also deals with the issue of authenticity. And if the letter would have been inscribed in another book, I am sure that it would deal with something else which also could be made to look suspicious – if you are out looking for clues – being a “clue hunter”. Ehrman himself is cautious not to make too much out of this, and I think that this is wise.

13. SC identifies within Secret Mark support for Morton Smith’s own previous works.

a. The coupling of ”the mystery of the kingdom of God” with a forbidden sexual relationship supports Smith’s earlier linkage in 1951 of Mark 4:11 with forbidden sexual relationships (page 81).
b. The similarity of Secret Mark to the Lazarus story in GJohn supports Smith’s 1955 contention that Mark used a ”source with Johannine traits”.

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

Carlson claims that Smith coupled “the mystery of the kingdom of God” with a forbidden sexual relationship already in 1951 as he linked Clement to both Mark 4:11 and T Hagigah 2.1 and thereby to a forbidden sexual relationship. But Smith never made that link. The only link that can be found is in the notes which say:

*  Hagigah 2.1 and parallels.

** Cf. Clement of Alexandria, Strom. 1.1.13–14 etc.

Mark 4:11 is not mentioned here. Smith only compares the rabbinic conception of the throne of God to Clement’s secrecy. The forbidden sexual relation is missing. The only link is two consecutive footnotes, and really, how much can one make out of that? After all Smith was a scholar who dealt with Christianity. What can we make out of the fact that he a few times referred to Clement, a few times quoted from the gospel of Mark?

I believe this has been thoroughly refuted by Scott Brown in his article Factualizing the Folklore: Stephen Carlson’s Case against Morton Smith (Harvard Theological Review 99:0303, 291-327). In order for Carlson’s assertion to be valid, both Hagigah 2:1 and The letter of Clement 1:12 should be about forbidden sexual relations and Smith have intended to make such a connection. But this was not the case. I just settle for quoting what Smith actually wrote:

“Further, I think the passage in Sifre on Deut. to have been based on the fact that an important part of primitive Christianity was a secret doctrine which was revealed only to trusted members. Such a doctrine is suggested by the words put in the mouth of Jesus, speaking to his disciples: “To you is given the mystery of the kingdom of God, but to those outside all things are in parables, that they may surely see and not perceive,” etc. And Paul himself wrote in 1 Cor. 2.1–6 “and I, coming to you, brethren, came not proclaiming the testimony of God in lofty words or wisdom . . . that your faith might not be in the wisdom of men, but in the power of God. But we speak wisdom among the perfect, and a wisdom not of this age . . . but we speak the wisdom of God in a mystery.” A similar distinction was recognized by the Tannaïm between material suitable for public teaching and that reserved for secret teaching, as we learn from Hagigah T 2.1 (233): “The (passages of the Old Testament dealing with) forbidden sexual relationships are not to be expounded to three (at a time,) but may be expounded to two; and the account of creation not to two, but it may be expounded to a single hearer; and (Ezekiel’s vision of) the chariot may not be expounded to a single hearer unless he be learned in the Law and of good understanding.” (Morton Smith, Tannaitic Parallels to the Gospels, 1951, s. 155–156)

Again, those who can manage Swedish can always read my more thorough evaluation of this in Är Klemensbrevet designat för att spegla Morton Smiths föreställningar?

14. SC notes that apparently free flowing salt adulterated by adding another ingredient is an anachronism. See page 60.

a. ”Morton” salt is considered a confession. (This could be a mere coincidence). However, if this is true, then Secret Mark is salted with clues.

According to Carlson the letter’s reference to the teaching on salt losing its savor, is premised on an image of mixing table salt with an adulterant that changes its flavor. This should be another of those clues which Carlson claims that Smith left to show that it was he who forged the text. Carlson writes: “For salt to be mixed with such an adulterant, it would have to be loose and free-flowing, but free-flowing salt is a modern invention.” It thereby would be an anachronism and since Morton Salt Company was the first ever to make free-flowing salt, Morton Salt of course is just a pseudonym for Morton Smith. But in order to make this assumption, Carlson of course needs to claim that Clement actually wrote about mixing salt with an adulterant (or mixing it at all). And the text does not say so. It says that “the true things” which the Carpocratians speaks of – not the salt – are mixed with inventions. It never says that the salt is mixed with anything, and so the clue is no clue at all. Then of course this is a quote from the Bible and contrary to Carlson’s statement, salt could be mixed with other ingredients. This Kyle Smith showed beyond doubt in his article ‘Mixed with Inventions’: Salt and Metaphor in Secret Mark. He writes:

Hershel Shanks

Hershel Shanks

“Salt could be (and was) both mixed and adulterated in antiquity, and to suggest that salt could not be mixed unless it is free-flowing salt with anti-caking agents added to it is belied by numerous ancient and modern references.”

And Hershel Shanks strengthened this by quoting from the Talmud, where it is said that salt can be mixed with other ingredients. He says: “In antiquity salt was regularly mixed with other substances.” (Hershel Shanks, Restoring a Dead Scholar’s Reputation, Biblical Archaeology Review, November/December 2009, 60.

15. According to SC, M.Smith also buries a reference to ”Smith” in the commentary on the text, Jeremiah 28:17. This is also considered a confession. (This could also be a coincidence).

Carlson’s claims that Smith apart from leaving the clue of the salt in Morton Salt company, also buried a reference to “Smith” in the commentary on the text, Jeremiah 28:17 from LXX (= Hebr. 10:14) where it is said that “every person is made dull from knowledge … because they have cast false things, there is no breath in them.” But, according to Carlson, “the linkage to Matthew 5:13’s use of ‘cast out’ works only in English, not in Greek.” Then Carlson suggests that Smith associated two words in English which in the original Greek has no connection. However, Smith never translated the Greek from Jeremiah. The translation was presented by Carlson. And there is nothing that shows that Smith ever made a connection between the “cast false things” in Jeremiah and the “cast out” in Matthew.

Scott Brown dealt with this in his article Factualizing the Folklore: Stephen Carlson’s Case against Morton Smith (Harvard Theological Review 99:0303, 291-327), and summarizes the issue in these words:

“Since the only commonality Carlson could perceive between Matt 5:13b and the quotation from Jeremiah was the verb ‘cast’ in his own English translation, Carlson deduced that Smith made an unthinkable exegetical error.
“Apparently Carlson did not consider the possibility that the parallelism with Matt 5:13b exists not in the words Smith quoted from Jeremiah but in the continuation of this verse indicated by “(and ff)” at the end of Smith’s quotation. …
“In other words, the parallels Smith perceived involved not only the context of the Greek words that he quoted from Matthew and Luke but also the context of the Greek words he quoted from Jeremiah. It had nothing to do with the English word ‘cast.’”

16. Theodore and Secret Mark are almost too good to be true.

a. The cliff hanger right at the end is extemely convinient. If any more was revealed about Clement’s alleged secret gnostic doctrine, the harder it would be to defend.
b. Jesus is so gay that no only is it said he loves the youth and the youth loves him, but he will have nothing to do with three women.

I do not know how to refute a statement that the letter and Secret Mark are almost too good to be true. I do not know what Carlson means with the word “good”. The cliff hanger at the end is strange, but as Charlie Hedrick puts it in an email to me: “It really is not possible to know why the letter ends where it does—unless you happened to be there at the time of the writing/copying”. It is therefore impossible to know why it ended just as the true interpretation was about to be revealed. Yet, if we are to believe what the letter says, the true interpretation was only meant to be given to the initiated ones, and if someone (Clement, Theodoros or their friends) decided to save the letter for posterity, then it is reasonable that the true interpretation was cut off from the letter so that those not worthy would not get hold of this interpretation.

That Jesus would be so gay that not only is it said he loves the youth and the youth loves him, but he will have nothing to do with three women, I do find to be rather comical, and I chose not to refute it since it basically is “irrefutable”, yet funny.

Roger Viklund, 2011-01-30

Peter Jeffery’s take on the handwriting of the Mar Saba letter

Peter Jeffery

As I said in my previous post (Scott Brown’s take on the handwriting of the Mar Saba letter), Peter Jeffery seems to be the “only” advocate of the theory that Clement’s letter to Theodoros (the Mar Saba letter) is a forgery, and at the same time also being willing to defend his position. Yesterday, the same day as Scott Brown published his Thoughts on the Reports by Venetia Anastasopoulou (which I commented upon earlier today) also Peter Jeffery had a short text published at BAR’s website: Additional Response to Handwriting Analysis.

Peter Jeffery, Scheide Professor of Music History Emeritus, Princeton University, wrote in 2007 The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery (New Haven: Yale University Press). Together with Stephen Carlson, who seems to have vanished from the scene, he was, and still is, a leading forgery proponent.

 

Peter Jeffery’s main thesis is that the Mar Saba letter reflects homosexual ideas which best are to be seen in the light of the twentieth-century gay movement, and which also corresponds to the ideas held by the late Professor Morton Smith. In a previous contribution at BAR, Response to Handwriting Analysis, he said that he believes that Venetia Anastasopoulou’s handwriting analysis “does raise the bar for those who argue that Smith penned the Mar Saba document in his own hand (a claim I never made myself).” Be as that may, his whole book circled around one issue; i.e. Morton Smith being the forger.

In his new Additional Response to Handwriting Analysis, Jeffery seems to advance his position even further. Given the additional explanation presented by Venetia Anastasopoulou in Can a Document in Itself Reveal a Forgery? – Jeffery says that if “Anastasopoulou is right, therefore, we are left with a text that was transcribed by a Greek”. Although he never says it out loud, he still silently seems to accept Anastasopoulou’s conclusion that Smith did not write the letter. Jeffery said in his previous post that he never claimed that Smith himself penned the Mar Saba letter. But as he never seems to have said the opposite and he used most of the space in his book for accusing Smith of being a forger, I consider his “acceptance” that Smith did not write the letter himself as a small conversion. His willingness to adjust his theory, if only marginal, still is commendable.

pjeffery5

Peter Jeffery

But Jeffery still withhold that Smith probably was the counterfeiter, although he probably did not write the letter in his own hand. He says that the reason for suspecting the Mar Saba letter of being a forgery “is not the handwriting, but the content”. He considers it to be “more consonant with Morton Smith’s opinions than with the early Christian period.” He further claims that “proponents of an early Christian origin need to start explaining why a second-century date that leaves the text uninterpretable should be preferred to a twentieth-century date that renders it perfectly clear.” I consider this to be an inference based on Jeffery’s own reading of the letter and his own perception of what Christianity looked like in the first centuries; and then especially in Alexandria. Stephan Huller has in his “zealous” blogging made it quite clear that the Secret Gospel of Mark fits perfectly well in the context of early Alexandrian Christianity.

Jeffery refers to Scott G. Brown’s interpretation of “the document as an early Christian text” in the latter’s book Mark’s Other Gospel. He considers it to wish away all difficulties by means of “retranslation and bald-faced denial: Mark’s other gospel was mystical, not secret; it was not controversial despite Clement’s fulminations against heretics; it does not hint that Jesus practiced homosexual rites; it says nothing, in fact, that can’t already be found in canonical Mark.”

Now, this is really not what I found in Brown’s book. But of course he denies to have seen any “homosexual rites” as such are not to be found in the text and can only be visualized through the eyes of the beholder. I do not always agree with Brown, especially on his view that Clement was right and the Secret Gospel was an expansion of the canonical Mark, when it probably was just the opposite and canonical Mark was a reduction of Secret Mark (I am not convinced that Brown maintain this position today). (Update, January 27: Scott Brown sent a word that he still believes that canonical Mark preceded secret Mark.)

Anyway, Jeffery is arguing that although Smith might not have written the letter in his own hand, he still was the master behind its design. He rightly says that although Anastasopoulou stated that “it is the hand of someone who wrote with the fluency of a native Greek; she does not know who or when. Nor does she know if this Greek was the text’s author, or was perhaps copying it from another source, such as an earlier manuscript or a draft by Morton Smith.” This now seems to be Jeffery’s main theory, as he accepts that Smith could not have written the letter in his own hand, but still is convinced that the ideas presented are Smith’s.

However, Jeffery’s “new” proposal (and I believe this will be the future forgery theory, since it from now on will be difficult to claim that Smith himself could have imitated this extremely skilled eighteenth century Greek monastic hand) is that Smith had an assistant or an accomplice. This really is the only alternative if he shall withhold that Smith both did it and did not do it. It then had to be a Greek (or someone extremely versed in eighteenths century Greek monastic writing) accomplice. How Smith then managed to find such a person, who was both skilled enough and at the same time willing to take part in Smith’s personal vendetta against Christianity, remains a mystery. Why would anyone have participated in Smith’s personal vendetta and then kept this a secret for the rest of his or her life? Since there could not possible have been any money in this, there really seems to be no motive at all for such an act. This is by far more unlikely than Smith pulling this off by himself.

In his previous contribution, Response to Handwriting Analysis, Jeffery also suggested other alternatives. He claims that if “the Mar Saba scribe was not Smith” we do not know who it was. Besides being an “unknown Greek accomplice of Smith” it could have been a “rival of his who successfully deceived him?” But one has to ask oneself what motive of “hate” could have motivated one of Smith’s colleagues to do such a thing? The task of accomplishing this perfect forgery will then stand out as even more improbable. Since it already is extremely unlikely that Smith could have acquired all these incredible skills, and invested such a massive effort in order to produce a forgery that no one could disprove and took the secret with him to the grave; then how unlikely would it not be that a colleague of Smith would have done all this and taken his secret with him to the grave? Why then did not the colleague reveal his “prank”? What is the point of deceiving someone without ever revealing this deception or trick? And are we also to suspect that this colleague who deceived Smith also hired an accomplice, a Greek with firsthand knowledge of how to fake an extremely skilled eighteenth century Greek monastic hand? And how did this colleague manage to smuggle the book to the Mar Saba monastery, as outsiders seldom were allowed to visit? This scenario creates far more problems than it solves.

The third alternative would then, according to Jeffery, be that the person who wrote this really was “an 18th-century monk” who had mastered this style of writing. But if so, we have immensely dissociated ourselves from Jeffery’s original thesis on Morton Smith as the malicious gay loather of Christianity. On top of that, also all the other problems arise – how someone in the 18th-century would have managed to create this letter in the spirit of Clement; a letter which according to several experts would have been almost impossible to create until Otto Stählin’s concordance of Clement’ vocabulary was published in 1936.

Roger Viklund, 2011-01-25

Scott Brown’s take on the handwriting of the Mar Saba letter

Scott G. Brown

A couple of month ago I happened to watch a Swedish television programme called Veckans Brott (Crime of the week) in which a few people practiced for a while and then tried to imitate someone else’s handwriting. Their efforts were then judged by a professional document examiner working at the forensic department at the police, and all of the “forgeries” were easily spotted as forgeries. The expert told the reporter that it is very difficult to forge another person’s handwriting and almost impossible if the forgery was a long text over several pages.

Of course I already knew this, having studied the handwriting of the Mar Saba letter for quite a long time, but still it struck me what an extremely difficult task it would be to forge a letter like the Mar Saba letter. It has often surprised me to find that even highly qualified and respected scholars so easily have imagined that Morton Smith would be able to first create this letter in “perfect” ancient Greek, imitating both Clement and the author of the gospel of Mark, and finally being able to write it fluently in an extremely elaborated eighteenth century Greek monastic hand. I cannot help wondering how on earth they thought that he would be able to accomplish such a “supernatural” task?

Then, when the questioned document examiner Venetia Anastasopoulou published her report on the handwriting of the Mar Saba letter (A Handwriting Expert Weighs In), she really gave support for the opinion that Smith could not have forged the letter. My previous attempts and efforts of showing that the so-called signs of forgery which Stephen Carlson claimed to have spotted really were just optical illusions due to the poor printed images he chose to study (here and here), were now strengthened by the opinion of a real expert in the field. But on top of that, Anastasopoulou’s report went far beyond my study, which really just dismissed Carlson’s claims, and she almost proved that Morton Smith could not have written the text of the Mar Saba letter. Her report is to be found here and my summary of it and her later clarification, both in Swedish, can be found here and here.

Now it pleases me to see that Scott Brown once again has contributed in puncturing one of Carlson’s argument, and this time given his view on the handwriting by supplying additional information to the results presented by Anastasopoulou. His new article My Thoughts on the Reports by Venetia Anastasopoulou, can either be reached from this BAR site or directly from this url.

Although nothing ever is impossible, I would say that from now on it will be extremely problematic for those who still argue that Smith forged the letter and especially if they claim that he wrote it – if they intend to stick to the actual circumstances concerning the handwriting and the opinions among the handwriting specialists.

I for one have for a long time claimed that the only realistic scenario of the letter being a forgery would be if Smith forged it. The other alternatives seem to be too unrealistic to be taken as serious alternatives. Now, I have to stick to this, and since Smith hardly could have done it, I will have to state that the letter in all likelihood is genuine.

scott_g_brown

Scott G. Brown

I will just give a short survey of the things Scott Brown deals with. Of course, you will need to read his article. Scott Brown summarizes Anastasopoulou’s observations and conclusions and then compares these to the descriptions presented by other authorities within the field of document examination. He manages to show that just about everything which Anastasopoulou found in the handwriting of the Mar Saba letter also is strong evidence in support of authenticity.

Brown summarizes Anastasopoulou’s main arguments. He notices the difficultness of keeping a consistent style and refers to Albert S. Osborn, who states that “the successful forgery of a whole document is a task of extraordinary difficulty and requires intelligent attention to many particulars and details that do not enter into the task of fabricating only a signature.” Anastasopoulou do confirm that the Mar Saba letter is written in a consistent way. Brown says that forging “a document in a foreign alphabet is not only extremely difficult but also mentally exhausting”.

He then turns to the line quality, which in a genuine document should bring “smoothness, continuousness, and confidence”, everything found by Anastasopoulou in the Mar Saba letter.

There should also be freedom and natural variation in the handwriting and this is an “important implications in the detection of forgery”. Brown refers to Osborn who speaks of “the extreme difficulty of simulating a whole document with the natural variation of genuine writing” and that if this can be found it is a “strong evidence of genuineness.”

Brown then focuses upon the rhythm and artistic flair, which is something quite esoteric. A skilled document examiner can spot these signs which are not so easy to describe in words. It is like a perfect dance or harmonic music, almost impossible to imitate. Brown refers to Harrison by saying that the “[h]andwriting rhythm concerns the overall flow of shapes across the page, not the elegance of individual words or letters …”

Especially one quote from Wilson R. Harrison’s, Suspect Documents: Their Scientific Examination (New York: Frederick A. Praeger, 1958), p. 339, caught my attention:

“… no handwriting which is disguised or copied can be expected to approach the standard of the rhythm shown by the normal hand; as this is so, a fluent, rhythmic script of good line quality is extremely unlikely to have been either forged or disguised.”

Brown notices that a “fluent, rhythmic script of good line quality” is what Anastasopoulou finds in the Mar Saba letter.

After he has given this additional support for Anastasopoulou’s view that Smith could not have forged the handwriting, he also turns to the subject I dealt with in my studies (here and here), and by giving a few examples, he shows that the tremors and the pen lifts which Carlson has presented only lies in the poor images of the printed reproductions which Carlson used for his study, and that the line screen in these images are the actual reason why Carlson found any tremors and pen lifts at all.

It should also be noticed that Stephen Carlson declined BAR’s  invitation to respond. It seems like almost every proponent of the forgery theory do so. There is at least one exception though, and that is Peter Jeffery.  For that he is worthy of great praise.

In the end Brown summarizes his conclusions:

“Anastasopoulou observed none of the characteristics that normally appear in forged documents, but she did observe the hallmarks of spontaneous writing. My own survey of the secondary literature indicates that the particular set of characteristics that she observed is extremely unlikely to occur in a forgery of a whole document. In other words, we can rule out Smith, not only as the scribe of this letter, but also as its author.”

Roger Viklund, 2011-01-25

Skakningar eller bara en optisk synvilla? – En utvärdering av Stephen Carlsons handskriftsanalys

Jag är sedan en tid tillbaka tämligen säker på orsaken till varför Stephen C. Carlson sade sig ha sett ett antal tecken på förfalskning i handstilen i Klemens’ brev till Theodoros; det brev som innehåller utdrag ur det så kallade Hemliga Markusevangeliet. Orsaken är det underlag han byggde på för sin bedömning, de relativt lågupplösta tryckta bilder som förekommer i Morton Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark.

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

I december 2009 offentliggjorde jag studien Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis. Där lade jag fram tydliga bildbevis på att de tecken Carlson åberopade inte förekommer i fotografierna av brevet, men däremot är synliga i de tryckta reproduktioner som Carlson byggde på. I detta inlägg avser jag att fritt återge innehållet i min artikel från 2009 med vissa tillägg och reduceringar, så att denna information också finns tillgänglig på svenska.

Bakgrund

Morton Smith

Morton Smith

År 2005 utkom Stephen C. Carlson med boken: The Gospel Hoax: Morton Smith’s invention of Secret Mark. Som bokens titel säger hävdade Carlson att den nu avlidne historieprofessorn vid Columbia University, Morton Smith, faktiskt uppfann Klemens’ brev till Theodoros innehållande utdrag ur det så kallade Hemliga Markusevangeliet. Carlson åberopade en mängd omständigheter som enligt honom bortom varje rimligt tvivel visar detta. Ett av de tecken som Carlson sade sig ha upptäckt på att brevet var en modern förfalskning låg i själva texten, alltså själva handstilen.

Munkklostret Mar Saba

Morton Smith upptäckte detta brev nedskrivet på några tidigare tomma sidor längst bak i en bok från år 1646 när han under sommaren 1958 vistades i det grekisk-ortodoxa munkklostret Mar Saba inte långt från Jerusalem. Smith hade som en personlig väntjänst erhållit tillstånd att under några veckors tid genomsöka deras bibliotek på jakt efter gamla handskrifter. Han var främst intresserad av att undersöka böckernas inbindningar, eftersom böckerna ofta var ombundna och då hade inte sällan äldre skadade handskrifter använts som inbindningsmaterial. Mot slutet av sin vistelse på Mar Saba fann Smith denna avskrift av ett brev som i överskriften sades komma från Klemens av Alexandria. Brevet var nedskrivet på 2 1/2 sida med mycket liten text i en tillsynes snabb kursiv 1700-talshandstil. Smith ville inte ödsla tid på det mödosamma arbetet med att tyda brevet och valde bland annat därför att enbart fotografera av sidorna och lämna boken kvar. Denna kunde han heller inte gärna föra med sig då den var patriarkatets egendom. Följaktligen var han vid den tiden ovetande om att Klemens i brevet citerar ur ett dittills helt okänt evangelium vilket Klemens dessutom sade hade skrivits av evangelisten Markus. Inte förrän Smith kom till Jerusalem, lät framkalla fotografierna och uttydde brevet, insåg han dess verkliga sprängkraft.

Numera är brevet ”försvunnet” och har trots upprepade försök inte stått att återfinna. Vi har således bara fotografier av brevet. Dock har vi två uppsättningar fotografier; de svartvita foton som Smith tog 1958 och som han officiellt publicerade år 1973 i och med att han utkom med Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark, och färgfotografier tagna av bibliotekarien Kallistos Dourvas ca år 1976 och publicerade av Charles W Hedrick och Nikolaos Olympiou år 2000 i Secret Mark: New Photographs, New Witnesses, The Fourth R. 13:5 (september/oktober 2000) – tillgänglig online här.

Fotografierna visar en text som förefaller skriven i en hastig kursiv grekisk 1700-talshandstil. Stephen Carlson anser att “det borde vara möjligt att avgöra om den hastigt skrivna handstilen i brevet till Theodoros är naturlig eller imiterad” (Carlson s. 27). Han misstänker att om Morton Smith på 1900-talet förfalskade en handstil som liknar en i hast skriven grekisk 1700-talshandstil, blev han tvungen att skriva mycket långsamt för att kunna forma bokstäverna på ett sätt som inte var typiskt för hans eget sätt att skriva. I detta sammanhang kan jag också hänvisa till min sammanfattning av handskriftsexperten Venetia Anastasopoulous undersökning från 2010 där hon jämfört handstilen i brevet med den hos Smith och slår fast att det är ”mycket sannolikt att Morton Smith inte kan ha imiterat ’Hemliga Markus’-dokumentet.” (Anastasopoulous undersökning av Morton Smiths förmåga att förfalska Hemliga Markus)

I vilket fall anser (eller ansåg) Stephen Carlson att denna långsamma och noggranna imitation, där bokstäverna snarare ritas än skrivs, skulle ge upphov till ett antal särdrag som skulle avslöja förfalskaren (och enligt Carlson var denne förfalskare, eller med Carlsons egna ord ”narrare” [hoaxer], Morton Smith).

Carlson hävdar också att han har funnit tecken som avslöjar att texten har skrivits mycket långsamt, trots att den ger sken av att vara hastigt skriven. Han hänvisar till ett antal avtrubbade ändar i början och slutet av bokstäverna. Dessa skulle vara följden av att bokstäverna skrivits så långsamt att gåspennan helt avstannat och att bläcket då har anhopats i ändarna. Han finner också många fall där pennan har lyfts mitt i en rörelse och detta skulle tyda på att Smith behövde stanna upp för att förbereda sig för nästa bokstav. Smith var dock ändå tvungen att då och då gå tillbaka och retuschera vissa bokstäver. Vidare ser Carlson många skakningar i texten, skakningar som rimligen inte skulle uppstå om en skicklig skribent skrev brevet i ett högt tempo. Följaktligen är också skakningarna eller darrningarna en effekt av långsamt skrivande.

Ett 45-gradigt linjeraster

När jag tidigare utvärderade Stephen Carlsons påståenden i min första artikel om Carlsons handskriftsanalys, Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis stod jag inför ett mödosamt arbete med att extrahera alla bokstäver för att göra en jämförande studie. Jag hade av Charles Hedrick generöst fått tillåtelse att använda de färgbilder, inskannade i 1200 dpi, som han använt i sin artikel från år 2000, och som förmedlades till mig av Scott G. Brown. När jag senare systematiserade alla dessa i Photoshop ”utklippta” bokstäver och då också kunde utvärdera Carlsons påståenden, var jag ofta förvånad över att se att jag inte kunde hitta de tecken på förfalskning som han hänvisade till. Carlson hade i mycket liten eller ingen omfattning åskådliggjort de tecken han sade sig ha funnit. I stort sett hade vi bara hans ord att förlita oss på för att de verkligen fanns i texten.

Numera vet jag att jag försökte hitta dem på platser där de inte fanns. Vad jag inte gjorde i min första studie, och naturligtvis borde ha gjort, var att jämföra ”mina” färgbilder, som skannats in i 1200 dpi direkt från de färgfotografier som tagits av Kallistos Dourvas i slutet av 70-talet, med de bilder som Carlson använt. Han hade använt sig enbart av tryckta reproduktioner. I huvudsak hade han förlitat sig på de som förekom i Morton Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark, vari Smiths svartvita foton hade återgivits. Han hade också konsulterat de tryckta färgbilderna i artikeln från år 2000; alltså samma foton som också jag använt men med den skillnaden att mina foton inte gått omvägen via en tryckpress.

Carlson sade sig ha använt de svartvita ”fotografierna” eftersom han ansåg dessa vara av högre kvalitet än färgbilderna i artikeln. Vad Carlson uppenbarligen aldrig förstod och inte heller efter att jag offentliggjort mina fynd synes ha insett, var att det aldrig handlade om färgbilderna kontra de svartvita bilderna. Det handlade om originalen kontra kopiorna, och Carlson använde kopior, det vill säga tryckta återgivningar av foton. (Se mitt blogginlägg: Skakningarna som kom av sig)

Vid tiden för min första artikel hade jag inte tillgång till Morton Smiths bok. När jag senare fick tag i boken och skannade in bilderna därur i 1200 dpi, insåg jag att de lågupplösta bilderna som var tryckta i en tryckpress i början av 1970-talet, hade ett linjeraster i en vinkel av 45 grader. Jag hade naturligtvis märkt detta innan och jag hade även tidigare uppdaterats av Scott G. Brown, vilken informerade mig om detta i ett e-postmeddelande. Vidare hade också Walter M. Shandruk i blogginlägget Carlson’s Handwriting Analysis on Secret Mark noterat hur pixelerade bokstäverna var. Men de bilder han återgav visade inte fullt ut alla detaljer.

Ett linjeraster består av parallella linjer uppbyggda av punkter. Dessa punkter kan vara av samma eller olika storlek, dock organiserade i raka linjer där punkterna befinner sig på fasta avstånd från varandra. De uppkomna linjerna är i en bestämd vinkel i förhållande till den tryckta bilden. I de bilder av Klemensbrevet som förekommer i Smiths bok är linjernas vinkel 45 grader.

Som framgår av den kraftigt förstorade bilden till höger som är inskannad just från dessa tryckta svartvita bilder i Smiths bok, är punkterna mycket symmetriskt arrangerade. När man trycker (tryckte) en bild som i detta fall i svart och vitt, förekommer bara en färg och denna färg är svart. På en given yta kommer det antingen vara en svart prick, eller ingenting alls, i så fall bara bakgrundsfärgen på papperet som normalt är ljust eller vitt. Om man vill producera olika nyanser av grått, har man fortfarande enbart svarta prickar till ditt förfogande. Man lurar ögat att tro att bilden är grå när den betraktas på ett normalt avstånd, genom att vita och svarta områden tillåts interagera med varandra. Ju fler svarta prickar eller ju större prickarna är, desto mörkare verkar området vara. Och naturligtvis, ju färre svarta prickar, desto ljusare uppfattas området. Bilden till höger är helt enkelt en kraftig förstoring av brevets grå bakgrundsyta till en sådan storlek att prickarna lätt kan ses med blotta ögat. I normal förstoring uppfattar man ytan som grå, något som illustreras av att samma uppförstorade bild har förminskats till den lilla grå rektangeln i bildens nedre högra hörn.

Trycktekniken när Smiths bok trycktes år 1973 borde ha varit ungefär som följer. Originalen levererades till tryckeriet. Dessa monterades och fotograferades av med en reproduktionskamera. Om man skulle trycka bilder så rastrerades dessa, medan text normalt sett inte rastrerades. Att Klemensbrevet som ju består av text ändå rastrerades beror på att brevet som sådant skulle återges, alltså även bakgrunden, och utan raster skulle kontrasten bli för stor. Därför sattes en film mellan linsen och det som skulle fotograferas. Detta var en plastfilm av overheadmodell med svarta punkter enligt det som visas i bilden ovan. Det fanns många filmer med punkter av olika storlek att välja på; allt efter hur mörk man ville att bilden skulle bli. Resultatet blev en så kallad master som framkallades, fixerades och torkade till ett negativ. Den utgjorde då en negativ avbildning av originalet med ett finmaskigt mönster av prickar över hela ytan. Denna negativa film monterades sedan tillsammans med andra negativ med lim eller tejp på ett reprooriginal. Sedan brändes detta original med ett särskilt ljus in på en aluminiumplåt så att en positiv bild skapades. Slutligen monterades aluminiumplåten på en trumma i en tryckpress, en så kallad offsetpress, och bilden från plåten fördes över till en gummiduk och sedan till ett papper. Plåten fuktades med tryckfärg och rengjordes efter varje varv som trumman snurrat. Mängden vatten som tillfördes gummiduken var kritisk och avgjorde hur mycket eller hur lite färg som slutligen hamnade på papperet.

Som ni förstår är ett fotografi något helt annat än en bild tryckt i en tryckpress på 70-talet; om så av samma fotografi. Förutom de många stegen i processen bort från det ursprungliga fotografiet, kommer även sådana faktorer som exempelvis papperets kvalitet och luftfuktigheten att påverka resultatet. Men framför allt kommer linjerastret att helt förändra bilden om man avser att kraftigt uppförstora de pyttesmå bokstäverna för utvärdering. Eftersom upplösningen på bilderna i boken är så låg, alltså eftersom punkterna är så stora, kommer bokstäverna inte att vara jämna om de betraktas i hög förstoring.

När man förstorar en rastrerad bild väldigt mycket, som den som förekommer i Smiths bok, kommer alla linjer som inte är både helt raka och i en vinkel som överensstämmer med linjerastrets, att återges felaktigt. Eftersom prickarna är ordnade i raka linjer med samma avstånd mellan dem, kan raka linjer återges endast horisontellt, vertikalt eller med 45 respektive 135 graders vinkel (eftersom linjerastret i detta fall är i 45 graders vinkel). Detta illustreras i figuren till höger. Närhelst man avbildar en linje i en annan vinkel, kommer den att se trappstegsformad ut och detta kan lätt misstas för en tvekan i skrivandet. Eftersom Carlson måste ha tittat på bilder som liknar de som jag skall återge nedan, hävdar jag att anledningen till att han såg alla dessa tecken på förfalskning inte beror på att det finns några sådana tecken, utan enbart på de usla bilder han använde, i vilka bokstäverna förefaller vara kantiga men i verkligheten inte är det.

I denna studie gör jag inte en fullständig genomgång av alla de exempel Carlson refererar till, på det sätt jag gjorde i min första studie. Jag nöjer mig med att visa ungefär hälften av hans exempel och ta med de mest uppenbara inom varje kategori, i syfte att visa hur och varför Carlson såg det han såg. Inte heller kommer jag hänvisa till var i brevet bokstäverna har hämtats från, eftersom denna information ges i min tidigare artikel, Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis. De som vill veta detta får vända sig dit.

Bläckplumpar till följd av att pennan stoppat upp

Carlson ser ”trubbiga ändar i streckens början och slut”. Detta säger han tyder på ”att strecken skrevs så långsamt att gåspennan helt hade stannat vid streckens slut.” De svartvita bilder jag här återger, utgör rimligen vad Carlson såg. Till höger finns det korstecken som ofta inledde brev och som i den svartvita bilden har en massiv plump på botten, medan färgbilden visar att samma plump tonar ut i kanterna. När dessa lågupplösta svartvita bilder förstoras till denna storlek, kan inte försvagningar eller uttoningar i kanterna visas, eftersom bilden är konstruerade av endast ett fåtal stora prickar. Alla nyanser mellan svart och vitt saknas.

Därefter har vi detta tau. Även denna gång kan inte kanterna som tonar ut återges i den svartvita bilden, vilket leder till att det ser ut att vara en stor klump i botten, när i själva verket man i färgbilden ser att det är två linjer som korsar varandra. Den plump som Carlson ser under den övre öglan är också den en följd av rastreringen och den låga upplösningen.

Sedan kommer vi till detta iota, där man i färgbilden kan se att det längst ner finns en krok uppåt åt vänster, medan den svartvita bilden bara visar en stor plump. Detta är med all sannolikhet ”bläckplumpen” som Carlson såg och alltså felaktigt tolkade som en stor ansamling av bläck i änden på grund av att skribenten stannat upp med gåspennan. Cirklarna nedan visar ändarna förstorade och hur omöjligt det är att i de svartvita bilder som Carlson använde återge små detaljer med ändar som tonar ut.

Slutligen har vi detta sigma som Carlson åberopar och där ”bläckplumparna” är klart mer framträdande i den svartvita bilden än i färgbilden.

Pennlyft och omtagningar

Carlson hävdar att vid flera tillfällen där en skicklig skribent skulle ha skrivit i en enda rörelse, stannar denne skribent upp, lyfter pennan och börjar på nytt. Det finns dock tydliga exempel på hur det 45-gradiga rastret förvränger linjen och därigenom skapar en illusion av att där förekommit tvekan, omtagningar, eller onaturliga förändringar i rörelseriktningen. I till exempel detta streck mellan omikronypsilon-ligaturen och cirkumflexaccenten, ser Carlson ett pennlyft. Det vill säga på mitten av den långa diagonala linjen som också uppförstoras i cirkeln.

På färgbilden kan man tydligt se att denna linje har dragits i en enda rörelse, men i en kurva som är karakteristisk för denne skribent när han skriver just denna bokstav. För fler exempel, se här. I den svartvita bilden ser det däremot ut som om det är ett avbrott i linjen och en eller två omtagningar med början bredvid/under/över linjen. Detta är en följd av att linjerastret inte förmår att återge kurvan, och istället börjar på en annan linje av punkter längs den 45-gradiga vinkeln, i syfte att följa böjen.

Ett annat exempel där Carlson upptäcker ett pennlyft, är mellan detta alfa och detta tau. I den svartvita bilden finns tecken på att pennan har lyfts längs ner i böjen mellan bokstäverna, ett område som jag extraherat och återger förstorat i ellipsen inunder. I samband med att linjen av punkter längs den 45-gradiga vinkeln fortsätter nedåt, ser det faktiskt ut som ett avbrott och ett omtag på den plats där pilen pekar. Samma kurva i färgbilden förefaller vara jämn och skriven i en enda rörelse. Böjen är emellertid omöjlig att återge jämnt i den svartvita bilden och det ser därför ut som om skribenten stannade och sedan började på nytt litet längre till höger.

Nästa bokstav är detta lambda, i vilket Carlson ser onaturliga pennlyft i mitten av vänster ben i vad som borde vara en mjuk kurva.

Detta var ett av de exempel där jag i min tidigare utvärdering inte kunde avgöra var Carlson såg att gåspennan hade lyfts. Nu inser jag att han måste ha tagit den avbrutna linjen på benet nere till vänster för en omtagning, medan detta ”brott” i själva verket endast beror på det faktum att för att kunna följa linjen (vilken kanske löper i 35 graders vinkel) måste positionen skifta eftersom den följer prickarna i linjerastret, vilka löper i 45 graders vinkel. Detta avbrott kan bara ses i den svartvita bilden, och det är förstorat i cirkeln för en bättre överblick. Det förklarar också varför jag i min tidigare studie, där jag använde samma färgbilder som förekommer här, inte kunde hitta någon omtagning.

Alla dessa exempel visar att när linjer återges i vinklar som markant skiljer sig från de vinklar som är möjliga att korrekt återskapa i de svartvita rastrerade bilderna, kommer dessa linjer att uppfattas som om det vore brott på dem och det kommer att se ut som om pennan lyftes och en ny linje drogs med början från en annan nivå.

Detsamma gäller i högsta grad även för nästa exempel, där Carlson finner att pennan ska ha lyfts mellan epsilon och gamma. Den faktiska platsen där skarven ska ha uppkommit visas utskuren och förstorad i denna ellips.

Det ser verkligen ut som om bokstaven epsilon skrivits separat och att bokstaven gamma har anslutits en liten bit ovanför epsilon. Som kan studeras i förstoringen följer den linje som börjar vid epsilon först linjerastrets 45-gradiga vinkel, sedan svänger den vänster rakt uppåt i 90 graders vinkel längs den vertikala linjen och vrider sedan åt höger för att på nytt följa 45-gradersvinkeln. I färgbilden framgår att den verkliga vinkeln är ca 60 grader och att det inte finns något avbrott i linjen.

Sedan har vi kopplingen mellan epsilon och pi, eller som Carlson uttrycker det ”mellan pi och epsilon”.

Även denna gång verkar linjen vara trappstegsformad i den svartvita bilden. Men det finns inget pennlyft och följaktligen heller inget omtag.

En annan uppenbar illustration förekommer i två exempel på det förkortade ordet κυρίου (Herren) där, enligt Carlson, det finns ”pennlyft mellan den inledande bokstaven kappa och den avslutande omikron-ypsilon-ligaturen”.

I centrum på båda de svartvita bilderna, alldeles där de två bokstäverna ansluter till varandra, är linjerna brutna. Detta måste Carlson ha tolkat som att skribenten stannade upp, lyfte pennan och började på nytt litet högre upp. Som kan ses i färgbilden är detta inte sant, utan en effekt av att linjerastret inte förmår att återge böjen.

Eftersom Carlson faktiskt bara ger tre exempel på retuschering i texten, och den är så nära förbunden med pennlyften (ett exempel är det lambda som jag återger här och som enligt Carlson ”visar prov på en hel del retuschering”), tar jag inte med några sådana exempel.

Skakningar på grund av långsamt skrivande

Slutligen återstår endast förfalskardarret. Carlson skriver: ”’förfalskarens darrning” syns i den skakiga kvaliteten på linjer som borde vara jämna kurvor. Men kurvorna verkar vara ojämna enbart i de lågupplösta rastrerade svartvita bilder som Carlson använt. Ett bra exempel är detta theta, där särskilt den nedre delen ser skakig ut, medan inget av detta kan ses i den högupplösta orastrerade färgbilden. Man inser genast att Carlson påstående att i ”den första raden i brevet till Theodoros är skakningarna tydliga i thetat i Θεοδώρῳ” endast gäller för den svartvita bilden.

Andra bra exempel är de så kallade fyrkantlika omikronen som Carlson ”upptäckt”. Han hävdar att de är ”så darrigt skrivna att de verkar vara fyrkantiga snarare än runda”. Alla de fyra omikronen som Carlson identifierat som fyrkantiga snarare än runda presenteras här.

Man kan särskilt granska det omikron som är längst till höger, vilket ser ut att vara rätt så runt i färgbilden, men fyrkantigt i den svartvita bilden. Samma omikron-par återges också till nedan till höger och då ytterligare förstorade. Detta kan kanske åskådliggöra varför de svartvita bilderna blir så förvrängda. Dessa omikron är mycket små. I verkligheten är de bara ca 1 mm i diameter, och det uppförstorade omikronet till höger är i yttermått ca 0,96 mm brett och ca 0,91 mm högt. När en liten cirkel skapas med hjälp av dessa prickar, följer kanten i huvudsak linjer som löper i 45 och 135 graders vinklar och bildar därigenom en kvadrat stående på ena hörnet. Om man granskar den inre cirkeln i mitten av detta omikron, vilket uppenbarligen är ganska runt, består den svartvita bilden av endast fyra vita kvadrater och de omgivande svarta prickarna kan då bara följa 45-graders- och 135-graderslinjerna. Detsamma gäller även för den yttre cirkeln.

Tack vare Allan Pantucks försorg har jag erhållit en lågupplöst inskannad bild av samma omikron, fast denna gång direkt från Morton Smiths svartvita originalfotografier. Detta finns infogat i mitten i nedanstående bild.

Därmed kan man konstatera att detta omikron ser lika runt ut i de svartvita fotografierna som i färgfotografierna. Det har alltså ingenting att göra med om bilderna är svartvita eller i färg, utan om det är original eller kopior. Det faktum att Carlson nöjde sig med kopiorna gjorde också att han fann tecken på förfalskning som inte förekom i originalen.

Linjer som skapas i vinklar som inte följer punktlinjerna i linjerastret kommer att se ut som om de gör hopp mellan punktlinjerna och dessa ”steg” kan lätt uppfattas som darrningar. Den långa linje som förbinder omikron-ypsilon-ligaturen och cirkumflexen i bilden till höger, där Carlson ser en skakning, är ett bra exempel på detta. Denna skakning förekommer bara i den svartvita bilden och att det ser ut som trappsteg beror på att linjen böjer av från 45 grader till kanske 30 grader.

Bokstaven my till höger är ett annat bra exempel på skillnaden mellan originalet och kopian.  Också i denna bokstav ser Carlson skakningar. Dessa skakningar i myets ”ben” syns tydligt i den svartvita bilden medan strecket möjligen kan sägas vara ojämnt i färgbilden, dock utan skakningar.

Carlson ger tre exempel på skakningar i bokstaven rho, men jag väljer att här återge endast ett av dessa rho.

Även denna gång verkar bokstaven skakig i den svartvita bilden, medan mycket litet av detta syns i färgbilden.

Ingen grund för bedömning

Denna inte helt fullständiga undersökning visar likväl att Carlsons påstående att handstilen i Klemens’ brev till Theodoros uppvisar tecken på bläckplumpar, pennlyft, retuscheringar och skakningar, inte klarar en kritisk granskning. Dessa tecken finns snarare i de undermåliga bilder som Carlson använde i sin studie, än i själva skriften. De tecken på förfalskning som Carlson påstår går att upptäcka i handstilen går inte att använda som grund för bedömning av brevets autenticitet, eftersom kvaliteten på bilderna han använde helt enkelt är för dålig. Tvärtom kan man säga att de mer högupplösta orastrerade färgbilderna inte visar några iögonfallande tecken på bläckplumpar, pennlyft, retuscheringar och skakningar, vilket skulle stärka uppfattningen att texten verkligen är snabbt skriven. Detta stärker i sin tur uppfattningen att texten verkligen är skriven av en skicklig skribent på 1700-talet.

Roger Viklund, 2010-10-04

REVIEW: Weder gefälscht noch authentisch? By Eckhard Rau.

Neither forged, nor authentic? Thoughts about the status of the secret Gospel of Mark as a source of ancient Christianity, by Eckhard Rau.

En svensk version av denna recension återfinns här.
A Swedish version of this review can be found here.

I have read Eckhard Rau’s Weder gefälscht noch authentisch? Überlegungen zum Status des geheimen Markusevangeliums als Quelle des antiken Christentums. Published in Jörg Frey & Jens Schröter (ed.), Jesus in apokryphen Evangelienüberlieferungen: Beiträge zu außerkanonischen Jesusüberlieferungen aus verschiedenen Sprach- und Kulturtraditionen. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 254. Tübingen: Mohr Siebeck.

 

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

The following could possibly more be seen as a summary of what Rau writes, than as a proper review.

Eckhard Rau begins by saying that Stephen C. Carlson with his book has taken the controversy to a level where it is hard to distinguish fantasy and fiction from facts and exegesis.

Rau says that he is trying to walk a middle course. He says that he personally, on the condition that Secret Mark might be authentic, tries to explain to what extent Secret Mark can cast light on the cooperation and opposition between community Christianity and Christian Gnosticism in Alexandria in the 2nd Century.

Charles Hedrick

Charles Hedrick

Rau refers to Charles Hedrick and the stalemate he depicted in his 2003 article. Rau does not think that this stalemate is overcome yet. He also confesses to the obvious, that as long as the original is not available, neither the falsification theory nor the authenticity theory is “provable”.

Rau goes on to give the background information of Morton Smith’s discovery at the Mar Saba monastery back in 1958, and how he presented his finding. Further he refers to the scholars who have visited the monastery and the Patriarch’s library in search for the Clement letter. He deals with Stroumsa’s report of his, David Flusser’s och Shlomo Pines’ visit in 1976, where they actually saw the manuscript themselves. He also mentions Thomas J. Talley’s, Charles W. Hedrick’s and Nikolaos Olympiou’s unavailing attempt to locate the Clement letter. He does not mention the visit by Willy Rordorf or by James H. Charlesworth and he is obviously unaware of Quentin Quesnell’s visit at the library in Jerusalem in 1983, when he also was allowed to take the leaves containing the letter to a “firm” and have them photographed. (See my Swedish blog post: Det undflyende Klemensbrevet)

Jacob Neusner

Jacob Neusner

Rau then makes a survey of the critics of Smith and the letter. He deals with Jacob Neusner’s turnaround in regard to the authenticity of the letter. In 1973 Neusner wrote:

“The discovery itself ranks with Qumran and Nag Hammadi, Masada and the Cairo Geniza, but requires more learning and sheer erudition than all of these together, both in the recognition of what had been found, and in the interpretation and explanation of the meaning of the find“

Later Neusner charged Smith of forging the letter. Rau finds it odd that what Neusner in 1973 praises as a discovery which puts Qumran and Nag Hammadi in the shade, in 1994 has mutated into the greatest forgery of the century. 

Next Rau deals with Quentin Quesnell. He writes that since Quesnell was so sharp and so dissociated, he probably also was totally convinced that Smith forged the letter.

Quesnell complains for not having access to the actual manuscript and that Smith did not se to it that the manuscript was made available for investigation. Rau wonders why Quesnell or others did not visit the monastery themselves if they were so keen on examining the manuscript? He also wonders why Stroumsa and Flusser so easily gave up, and did not try harder to have the ink and the paper properly examined.

Rau’s opinion is that if one makes a close examination, hardly any of Quesnell’s argument really passes. Quesnell’s main arguments according to Rau is:

Morton Smith

Morton Smith

1) No one except Smith has seen the manuscript, which we now know is not true.

2) Bad photos; but this is no argument for a forgery.

3) The possibility to forge the letter by using Stählin’s concordance. This is also no argument for a forgery.

4) Smith held similar ideas as those put forward in the letter. But these similarities are according to Rau very farfetched.

Rau also has a second number 4. He says that the dedication in Smith’s popular version “for the one who knows” still is an unsolved riddle.

This dedication has been interpreted as a confirmation by Smith that he forged the letter and that the book was dedicated to the one who knows this.

If I may make a personal reflection; I do not think this is an unsolved riddle. Perhaps my memory fails me and someone already has suggested what I am about to suggest, but I cannot remember to have seen anyone propose the obvious solution.

Smith was for sure influenced by Gnosticism. How this actually manifested itself in Smith is something I do not know. But simply the fact that he was interested in Mysticism and Gnosticism ought to be enough to explain the expression “for the one who knows”. The Greek word gnosis (γνῶσις) of course means knowledge. When a Gnostic reaches gnosis (enlightenment) he literally receives knowledge about life and about himself. The Gnostic is “the one who knows” and it would be obvious for Smith to dedicate a book about secret knowledge to the one who knows, that is to the Gnostic.

Next in line is Andrew Criddle and his statistic evaluation of the letter; i.e. his evaluation of the ratio between the words Clement previously used only once and the words he never used. Rau confesses to know only a little about statistics, but wonders why the 0-words and the 1-words are that important? Why did not Criddle also examine the 2-words, 3-words, 4-words and 5-words?

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Rau then turns to Bart D. Ehrman. He notes that Ehrman is cautious and only expresses suspicion. That suspicion includes the fact that the Clement letter is inscribed in a book in which the forged letters of Ignatius for the first time have been excluded. According to Rau Ehrman’s suspicion still leads to a complex scenario. Either someone already has a copy of Vossius’ book from 1646, reads its last page and gets inspired to forge a Letter of Clement, which he then scribes into the book. Or this person has already decided to make a forgery, recalls what Vossius has written and searches and acquires an appropriate copy of the book. Rau considers both options to be too fantastic to be probable.

Next is Arthur Darby Nock who held the letter to be no earlier than from the fourth century and furthermore a “mystification for the sake of mystification”.

Robert M. Price

Robert M. Price

Rau also deals with Robert M. Price, who wrote that Smith “had a poisonous hatred for the Christian religion, especially for its historic homophobia.” Rau finds it far-fetched to think that Smith would have been persuaded to make a forgery by reading James H. Hunter’s novel, The Mystery of Mar Saba, or that Smith would have signed his own book with “Smith 65“. Rau says that Price is working through moral suspicion, by which a mix of homosexuality and crime arises; a mix that is so necessary for the detective novel. For that reason alone, Price’s contribution should, according to Rau, not be taken too seriously.

One can add to this that when I contacted Robert Price in December 2009 and pointed out the many errors in his review of both Stephen Carlson’s book and Scott Brown’s book, he told me: 1) The information I gave was more recent than his reviews. 2) He said that he hopes that I am right because “it would serve me better if the Secret Gospel were authentic!”

After that Rau goes on to ask: “Was spricht für eine Fälschung?“; i.e., what speaks in favour for the letter being a forgery? He says that most people never openly accused Smith for having forged the letter. They only pointed toward suspicious circumstances. He takes Ehrman as an example, who in his “Response to Charles Hedrick’s Stalemate” lists seven reasons to be suspicious. Rau says that Ehrman’s point of view does sound plausible, but loses its persuasive force as he only accounts for the doubt, and deprives us the arguments which could speak for authenticity.

According to Rau, the arguments in favour for Smith having forged the letter can be reduced to three points. 1) Smith has not provided the letter itself. 2) He has not explained who the ”one who knows” is. 3) The manuscript shows no sign of having a history of being copied many times. According to Rau the first two points lack any weight as evidence.

Rau then contiues: ”Was spricht für die Authentizität?“ He claims that there are five circumstances which point towards authenticity and against forgery, especially against Morton Smith having accomplished it.

1) Morton Smith’s correspondence with his friend Gershom Scholem shows that Smith changed his opinion over time.

2) The dedication in Smith’s scholarly book ”Clement of Alexandria”: “This book was written for Arthur Darby Nock and is dedicated to his memory”. Rau thinks that this is Smith’s way of paying reverence to a dead colleague who accused him of forgery. Rau believes that this speaks for authenticity and also that this has previously been overlooked.

3) Smith’s dedication for several years in investigating and writing an extensive scholarly commentary on the letter. According to Rau there seems to be no motives that are strong enough to have motivated Smith to do all this hard labour on his own forgery.

4) That the content of the first Secret Mark passage does not suit Smith’s theories and that his interpretation of it does not correspond to its content. If he would have forged it, he ought to have designed it more in line with his own views.

5) According to the letter, Secret Mark was a spiritual addition to a traditional Gospel, an otherwise unknown literary form. Forgers rather tend to follow a known pattern than to invent new forms of expression. 

Rau again emphasises how little evidence that can be presented both in favour and against the authenticity of the letter. The aura of suspicion which he refers to and which he thinks has accompanied the fascinating finding already from the start, tend to attract everyone. This creates a risk that “proof” is produced.

As we cannot test the ink and the paper – and Rau fears that the letter is lost forever – we cannot know whether it is a forgery or an authentic letter. Still, according to Rau, we have the obligation to interpret the text as if it was an ancient Jesus tradition from where Clement lived.

In my blog post in Swedish Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet? (Why this silence on the Secret Gospel of Mark?) I conveyed this same view. If we can perform such an extensive exegesis on Q, which we have no external confirmation of, why should we not be able to do the same on Secret Mark?

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

After this Rau turns to Stephen C. Carlson. This is by far is the most comprehensive section. Rau wonders whether one really needs to join in into the boundless enthusiasm of Larry W. Hurtado, who in the foreword of Carlson’s book The Gospel Hoax speaks of a “powerful punch“ against the authenticity of the letter, a punch which is “persuasive, decisive, practically unanswerable”. Rau does not think that one has to join in into this boundless enthusiasm.

This part is the most venomous part of Rau’s survey. After having dealt with Carlson’s methodology, he wonders if the ironical remarks he has made on Carlson’s methodology do Carlson justice? He says however that he is inclined to believe that the forger Carlson caught, only is a 21 century construction prompted by the imagination of a trained lawyer.

Rau then goes on to deal with the Swindler M. Bald. Strange enough, Rau does not refer to Brown’s and Pantuck’s article Morton Smith as M. Madiotes, which was published already in 2008. He only refers to Scott Brown’s report in Factualizing the Folklore that Allan Pantuck is about to publish two documents which will show that Carlson misattributed the top handwriting to M. Madiotes. Maybe Rau wrote this before 2010?

Being unaware of what Pantuck and Brown dealt with in the article, Rau lacks the decisive tools to fully uncover Carlson’s mistakes. Yet he manages to bring forth many insightful comments. Among others, he wonders how it could be that Stephen Carlson settled for examining the cropped image of MS22 (MS = manuscript) that Smith published. Why did the man who so forcefully insisted that we should look for the hard evidence, not come up with the idea of going to Jerusalem and himself examine the manuscript he put so much reliance in? I believe the question is more than justified, given the fact that because of this omission, Carlson made several crucial mistakes.

Rau next turns to Carlson’s handwriting analysis. As with Madiotes, he is also unaware of the latest breakthroughs in this area, to which also I have contributed. (See Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros and Tremors, or Just an Optical Illusion?). He has moreover not yet heard of the Document Examiner Venetia Anastasopoulou’s report , where she claims that “it is highly probable that Morton Smith could not have simulated the document of ‘Secret Mark”.”

In spite of Rau’s unawareness about all this, he nevertheless makes many of the relevant critical observations, which I in my Swedish blog post Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare? (How unbiased and analytical are New Testament Scholars really?) claimed that many scholars did not make. For instance, Rau points to the obvious that most of the time Carlson only claimed to have seen signs of tremors etc. in the handwriting, while the small low-resolution images he published in his book did not have the quality or was large enough to make it possible to evaluate Carlson’s assertions.

Also I asked the same question and wondered how so many could be persuaded to believe in Carlson’s assertions that all these signs were in the text. Especially since they could not possibly have verified it themselves. As Carlson was not an authority, neither as a New Testament scholar, nor as a document examiner, they could not very well have relied on his authority. The only reasonable conclusion is therefore that Carlson’s conclusions were in line with what many wanted to be the truth, and that those who let themselves be persuaded by Carlson did so precisely because he claimed to have discovered what they deep down inside wanted to be the truth.

Rau continues with Morton Salt Goldsmith and all the clues Smith according to Carlson has left behind for us to discover. Rau admits that despite having repeatedly read about this, his mind boggles at the thought of all the unfathomable clues that Smith is said to have laid along the track for us to follow. Rau finds the Salt Goldsmith confession to be too fantastic in order to convince.

Rau also discusses Smiths alleged homosexuality, but I will not go into that swamp here.

In his summary Rau once again emphasizes, that only by examining the real document will we possibly be able to decide if the letter is authentic or not. There is really so little evidence that nothing can be said for certain:

“Es ist wenig, was gegen, und wenig, was für die Authentizität des Briefauszuges von Clemens von Alexandrien an Theodoros auf die Waagschale gelegt werden kann, darunter nichts Spektakuläres und nichts, was die Sache entscheidet, zumal die Gesichtspunkte der einen Seite die der anderen nicht neutralisieren. Solange eine Untersuchung des Manuskripts im Blick auf Feder, Tinte und Schrift nicht möglich ist – ich fürchte: für immer – und keine neuen Argumente vorgebracht werden können, empfiehlt es sich deshalb, den Text so zu interpretieren, als ob er ein antikes Dokument aus dem Umkreis des Clemens von Alexandrien wäre.”

It is probably so that one’s appreciation of a work differs depending on how well the author’s views are consistent with one’s own. I can only say that I very much appreciated Eckhard Rau’s Weder gefälscht noch authentisch?

Roger Viklund, 2010-08-26

RECENSION: Weder gefälscht noch authentisch? Av Eckhard Rau.

Varken förfalskat eller autentiskt? – Tankar kring läget för Hemliga Markusevangeliet som källa för den tidiga kristendomen, av Eckhard Rau. 
 
An English version of this review can be found here.
En engelsk version av denna recension återfinns här.

Jag har läst Eckhard Raus Weder gefälscht noch authentisch? Überlegungen zum Status des geheimen Markusevangeliums als Quelle des antiken Christentums. Utgiven i Jörg Frey & Jens Schröter (ed.), Jesus in apokryphen Evangelienüberlieferungen: Beiträge zu außerkanonischen Jesusüberlieferungen aus verschiedenen Sprach- und Kulturtraditionen. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 254. Tübingen: Mohr Siebeck.

Det följande kan möjligen ses mer som en sammanfattning av det Rau skriver än som en egentlig recension.

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

Eckhard Rau inleder med att säga att Stephen C. Carlson genom sin bok har förskjutit debatten därhän att det numera är svårt att skilja mellan fantasi, fiktion, fakta och exegetik.

Ray säger att han försöker följa en medelväg. Personligen försöker han, med den förutsättningen att Hemliga Markus kan vara äkta, förklara i vilken utsträckning Hemliga Markus kan kasta ljus över samverkan och kamp mellan kristendomssamhället och den kristna gnosticismen i Alexandria under 100-talet.

Rau hänvisar till Charles Hedrick och det dödläge denne beskriver i sin artikel från 2003.

Charles Hedrick

Charles Hedrick

Rau anser inte att detta dödläge ännu har övervunnits. Han bekräftar också det uppenbara, att så länge originalet inte är tillgängligt går det varken att bevisa att brevet är falskt eller äkta.

Rau fortsätter med bakgrundsinformationen om hur Morton Smith gjorde sin upptäckt i munklostret Mar Saba år 1958, och hur han presenterade sitt fynd. Vidare redogör han för de forskare som besökt klostret och patriarkatets bibliotek i Jerusalem på jakt efter Klemensbrevet. Han berättar om Stroumsas redogörelse för sitt, David Flussers och Shlomo Pines’ besök 1976, där de faktiskt själva såg handskriften. Han nämner också Thomas J. Talleys, Charles W. Hedricks och Nikolaos Olympious fruktlösa försök att lokalisera Klemensbrevet. Han nämner inte Willy Rordorfs och James H. Charlesworths besök och det är tydligt att han inte känner till Quentin Quesnells besök i biblioteket i Jerusalem 1983, då han också tilläts att ta de lösa bladen innehållande Klemensbrevet till en “firma” och fotografera dem. (Se min bloggartikel: Det undflyende Klemensbrevet)

Jacob Neusner

Jacob Neusner

Därefter granskar Rau kritikerna av Smith och brevet. Han behandlar Jacob Neusners omsvängning i frågan om brevets äkthet. År 1973 skrev Neusner:

“The discovery itself ranks with Qumran and Nag Hammadi, Masada and the Cairo Geniza, but requires more learning and sheer erudition than all of these together, both in the recognition of what had been found, and in the interpretation and explanation of the meaning of the find“

Senare anklagade Neusner Smith för att ha förfalskat brevet. Rau tycker att det är underligt att det som Neusner 1973 hyllar som en upptäckt som överskuggar fynden i både Qumran och Nag Hammadi, år 1994 har förvandlats till århundradets förfalskning.

Därefter tar sig Rau an Quentin Quesnell. Han skriver att eftersom Quesnell var så skärpt och distanserad, var han troligen också helt övertygad om att Smith förfalskade brevet.

Quesnell beklagar att han inte hade tillgång till själva handskriften och att Smith inte såg till att handskriften blev tillgänglig för undersökning. Rau undrar varför inte Quesnell själv eller andra då besökte klostret, ifall de nu var så angelägna om att undersöka originalet? Han undrar också varför Stroumsa och Flusser så lätt gav upp i sina ansatser att få undersöka bläcket och papperet ordentligt?

Raus uppfattning är att om man gör en noggrann utvärdering så är knappast något enda av Quesnells argument hållbart. Quesnells huvudargument är enligt Rau:

Morton Smith

Morton Smith

1) Ingen utöver Smith har sett handskriften, något vi nu vet är inte sant.

2) Undermåliga foton; med detta är inget argument till stöd för en förfalskning.

3) Möjligheten att med hjälp av Stählins konkordans förfalska Klemensbrevet. Inte heller detta är ett argument till stöd för en förfalskning.

4) Smith hyste liknande uppfattningar som de i brevet. Men enligt Rau är dessa likheter mycket långsökta.

Rau upper också en andra punkt nummer 4. Han säger att dedikationen i Smiths bok ”till den som vet” fortfarande är en olöst gåta.

Denna tillägnan har tolkats som en bekräftelse av Smith på att han förfalskade brevet och att boken var tillägnad den som vet detta.

Om jag får göra en personlig reflexion över detta, så anser jag inte att det är en olöst gåta. Kanske någon tidigare har föreslagit det som jag nu ska föreslå, men jag har åtminstone inte sett någon föreslå det uppenbara.

Smith var tvivels utan gnostiskt influerad. Hur detta i praktiken tog sig uttryck hos Smith är något jag inte vet. Men enbart det faktum att han var intresserad av mysticism och gnosticism borde vara tillräckligt för att förklara uttrycket ”till den som vet”. Det grekiska ordet gnosis (γνῶσις) betyder givetvis kunskap. När en gnostiker erhåller gnosis (upplysning) får han bokstavligt talat kunskap om livet och om sig själv. Gnostikern är ”den som vet” och det borde ligga nära för Smith att tillägna en bok om hemlig kunskap den som vet; det vill säga till gnostikern.

Nästa på tur är Andrew Criddle och dennes statistiska utvärdering av brevet; dvs. hans utvärdering av förhållandet mellan de ord Klemens tidigare använt endast en gång och de han tidigare aldrig använt. Rau erkänner att hans kunskap om statistik är liten men undrar ändå varför Criddle ansåg att just 0-orden och 1-orden var så viktiga? Varför undersökte Criddle inte också 2-orden, 3-orden, 4-orden och 5-orden?

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Därefter tar sig Rau an Bart D. Ehrman. Han noterar att Ehrman är försiktig och uttrycker endast misstanke. Denna misstanke består bland annat av att Klemensbrevet är inskrivet i en bok där de förfalskade Ignatiosbreven för första gången har uteslutits. Ändå leder Ehrmans misstankar enligt Rau till ett komplext scenario. Antingen äger någon redan Vossius’ bok från 1646, läser det som står på dess sista sida och av detta inspireras till att förfalska ett Klemensbrev som denne planterar däri. Eller så har denna person redan bestämt sig för att göra förfalskningen, erinrar sig vad Vossius skrivit och söker reda på och införskaffar ett lämpligt exemplar. Rau anser båda alternativen vara alltför fantastiska för att de ska vara sannolika.

Nästa person som rau granskar är Arthur Darby Nock som ansåg att brevet inte kunde vara äldre än från 300-talet och dessutom var en “mystifiering för mystifieringens skull”.

Robert M. Price

Robert M. Price

Rau tar också upp Robert M. Price, som skrev att Smith “hyste ett illvilligt hat gentemot den kristna religionen, i synnerhet för dess historiska homofobi.” Rau anser det vara långsökt att tro att Smith skulle ha övertygats om att skapa en förfalskning genom att läsa James H. Hunters roman, The Mystery of Mar Saba; eller att Smith skulle ha undertecknat sin egen bok med ”Smith 65“. Rau hävdar att Price arbetar genom att moraliskt misstänkliggöra, varigenom den för en deckare så nödvändiga blandningen av homosexualitet och brott uppstår. Enligt Rau bör Prices bidrag enbart av detta skäl inte tas på allt för stort allvar.

Tilläggas kan att när jag var i kontakt med Robert Price i december 2009 och påpekade de många fel som förekom i hans recension av Stephen Carlsons och Scott Browns båda böcker, lät han meddela att 1) Den information jag lämnade hade framkommit efter att han skrivit sina recensioner.  2) Att han hoppades att jag hade rätt eftersom ”it would serve me better if the Secret Gospel were authentic.”

Rau fortsätter med frågan: “Was spricht für eine Fälschung?“; dvs., vad talar för att brevet är en förfalskning? Han säger att de allra flesta anklagade aldrig Smith öppet för att ha förfalskat brevet. De förde endast fram omständigheter som verkade skumma. Som exempel tar han Ehrman, som i sin “Response to Charles Hedrick’s Stalemate” räknar upp sju omständigheter som gör att man bör vara misstänksam. Rau säger att Ehrmans ståndpunkt visst förefaller rimlig, men att den förlorar sin styrka att övertyga i och med att han räknar upp endast sådant som gör att vi bör tvivla, medan han undanhåller oss de argument som kunde tala för att brevet är äkta.

Enligt Rau kan de argument som förs fram till stöd för att Smith förfalskade brevet reduceras till tre. 1) Smith har inte tillhandahållit själva brevet. 2) Smith har inte förklarat vem ”den som vet” är. 3) Handskriften visar inga spår av att ha en historia av många avskrifter av avskrifter. De två första punkterna saknar enligt Rau bevisstyrka.

Rau fortsätter: “ Was spricht für die Authentizität?“ Han hävdar att fem omständigheter talar för äkthet och emot förfalskning, speciellt emot att Morton Smith skulle ha utfört den.

1) Morton Smiths korrespondens med sin vän Gershom Scholem, vilken visar att Smith under tidens gång ändrade uppfattning flera gånger i frågan om Klemensbrevets innehåll.

2) Dedikationen i Smiths vetenskapliga bok ”Clement of Alexandria”: “This book was written for Arthur Darby Nock and is dedicated to his memory”. Rau anser att Smith på detta sätt ville visa sin vördnad inför en död kollega som anklagat honom för att ha förfalskat Klemensbrevet. Rau anser att detta talar för autenticitet och också att denna omständighet tidigare har förbisetts.

3) Smiths mångåriga engagemang i att undersöka och skriva en omfattande vetenskaplig kommentar över brevet. Rau tycker att det inte föreligger några starka skäl som kan ha motiverat Smith till att lägga ned ett sådant enormt arbete på sin egen förfalskning.

4) Att innehållet i den första Hemliga Markus-passagen inte passar Smiths teorier och att hans tolkning av den inte överensstämmer med dess innehåll. Om han skulle ha förfalskat den, borde han ha kunnat utforma den mer i linje med sina egna uppfattningar.

5) Enligt brevet var Hemliga Markus ett andligt tillägg till ett traditionellt evangelium, en i övrigt okänd litterär form. Förfalskare tenderar snarare att följa ett känt mönster än att uppfinna nya uttrycksformer.

Rau understryker på nytt hur litet av bevis som kan åberopas både till stöd för och emot brevets äkthet. Den aura av misstro som han hänvisar till och som han anser har följt det fascinerande fyndet redan från begynnelsen, tenderar att utöva en attraktion på alla. Detta skapar en risk för att ”bevis” framställs.

Eftersom vi inte kan underöka bläcket och papperet – och Rau fruktar att brevet för evigt är försvunnet – kan vi inte veta om brevet är äkta eller förfalskat. Ändå är vi enligt Rau skyldiga att tolka texten som om den förmedlar en forntida Jesustradition från Klemens’ hemtrakter.

I mitt blogginlägg Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet? förmedlade jag samma uppfattning. Om vi kan utföra denna omfattande exegetik på Q, som vi inte har någon yttre bekräftelse på att det har funnits, varför skulle vi då inte kunna göra detsamma på Hemliga Markus?

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

Rau vänder sig därefter mot Stephen C. Carlson. Detta utgör det i särklass mest omfångsrika avsnittet. Rau undrar om man verkligen måste instämma i Larry W. Hurtados gränslösa entusiasm. I förordet till Carlsons bok The Gospel Hoax talar Hurtado om ett ”kraftfullt slag” gentemot brevets äkthet, en argumentation som är ”övertygande, avgörande, praktiskt taget oemotsägligt”. Rau anser att man inte behöver instämma i denna gränslösa entusiasm.

Denna del är den klart mest giftiga delen av Raus genomgång. Efter att ha behandlat Carlsons metodik, undrar han om hans ironisering över Carlsons metodik gör Carlson rättvisa? Han säger sig dock vara benägen att tro att den av Carlson ertappade förfalskaren blott är en 2000-talskonstruktion sprungen ur en juristtränad persons fantasi.

Rau fortsätter därefter med att behandla ”bedragaren M. Flintis”. Jag har behandlat detta ämne tidigare i min artikel ”M. Madiotes”-argumentet. Märkligt nog hänvisar Rau inte till Browns and Pantucks artikel Morton Smith as M. Madiotes, som utkom redan 2008. Han hänvisar endast till Scott Browns uppgift i Factualizing the Folklore att Allan Pantuck kommer att offentliggöra två dokument som visar att Carlson felaktigt tillskrev den övre handstilen M. Madiotes. Kanske skrev Rau detta före 2010.

Ovetskapen om det som Pantuck och Brown redogör för i artikeln, gör att Rau saknar de avgörande verktygen för att blottlägga Carlsons misstag. Ändå lyckas han göra många insiktsfulla iakttagelser. Bland annat undrar han hur det kan komma sig att Stephen Carlson nöjde sig med att undersöka den beskurna bilden av MS22 som Smith publicerade? Varför kom mannen som så kraftfullt insisterade på att vi skulle söka efter konkreta bevis, inte på idén att åka till Jerusalem och själv underöka den handskrift som han i så hög grad förlitar sig på? Jag anser att frågan är högst berättigad, med tanke på att Carlson på grund av denna underlåtelse gjorde flera avgörande misstag.

Rau vänder sig sedan mot Carlsons handskriftsanalys. Liksom gällande Madiotes är han också ovetande om de senaste genombrotten inom detta område, till vilka också jag har bidragit. (Se Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros och Tremors, or Just an Optical Illusion?). Han har heller inte med Venetia Anastasopoulous utvärdering i vilken hon hävdar att det är mycket osannolikt att Smith skulle ha kunnat förfalska brevet.

Trots Raus ovetskap om allt detta ställer han likväl många av de relevanta kritiska frågor som jag i mitt blogginlägg (Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare?) ansåg att många forskare inte har ställt sig. Exempelvis påpekar Rau det uppenbara i att Carlson för det mesta endast påstod sig ha sett tecken på skakningar o.d. men att de små lågupplösta bilderna som han publicerade i sin bok inte är av den kvaliteten att det går att se det som Carlson sade sig ha upptäckt.

Också jag ställde samma fråga och undrade hur så många kunde låta sig ”övertygas” av Carlsons påståenden att dessa tecken fanns i texten, då de omöjligen själva kunnat konstatera det? Eftersom Carlson inte var någon auktoritet, vare sig som NT-forskare, eller som handskriftsexpert, kan det rimligen inte ha rört sig om att de förlitade sig på hans auktoritet. Den enda rimliga slutsatsen är därför att Carlsons slutsatser var i linje med det många önskade skulle vara sant och att de som lät sig övertygas av Carlson gjorde det just därför att han sade sig ha upptäckt det som de innerst inne önskade skulle vara sant.

Rau fortsätter med Morton Salt Goldsmith och alla de ledtrådar Smith enligt Carlson har lämnat efter sig för oss att upptäcka. Rau medger att trots att han upprepade gånger läst om detta, svindlar tanken inför alla de outgrundliga ledtrådar som Smith sägs ha lagt ut längs spåret för oss att följa. Rau finner Salt-Goldsmith-bekännelsen vara alltför fantastisk för att övertyga.

Rau diskuterar också Smiths påstådda homosexualitet, men jag avstår från här att klampa runt i det träsket.

I sin sammanfattning betonar Rau ytterligare en gång att endast genom att undersöka det faktiska dokumentet, finns också möjlighet att vi kan avgöra om brevet är äkta eller ej. Det finns faktiskt så litet bevis att inget säkert kan sägas:

“Es ist wenig, was gegen, und wenig, was für die Authentizität des Briefauszuges von Clemens von Alexandrien an Theodoros auf die Waagschale gelegt werden kann, darunter nichts Spektakuläres und nichts, was die Sache entscheidet, zumal die Gesichtspunkte der einen Seite die der anderen nicht neutralisieren. Solange eine Untersuchung des Manuskripts im Blick auf Feder, Tinte und Schrift nicht möglich ist – ich fürchte: für immer – und keine neuen Argumente vorgebracht werden können, empfiehlt es sich deshalb, den Text so zu interpretieren, als ob er ein antikes Dokument aus dem Umkreis des Clemens von Alexandrien wäre.”

Förmodligen är det så att man tycker olika bra om ett verk beroende på hur väl författarens åsikter överensstämmer med ens egna. Jag kan bara säga att jag mycket uppskattade Eckhard Raus Weder gefälscht noch authentisch?

Roger Viklund, 2010-08-26

Är Klemensbrevet designat för att spegla Morton Smiths föreställningar?

I ett mejl blev jag tillfrågad om jag ville kommentera signaturen Loren Rosson III:s blogginlägg Beyond Suspicion, Beyond Doubt: Secret Mark Put to Rest där han bland annat skriver följande:

”What has most astounded me in the Secret Mark controversy is that, prior to Stephen Carlson, no one picked up on the fact that Smith published ideas connecting Clement and ”the mystery of the kingdom of God” (in Mk 4:11) to sexual immorality (in T. Hagigah 2:1), and that he published them before his alleged discovery in 1958. Watson takes this further, showing how Smith had already believed (by 1955) that Mark censored offensive material out of his gospel, some of which he thought common to Mark and John, and that there was a secrecy tradition (of esoteric mysteries and sexual immorality) extending from Mark back to Paul and Jesus, to which he finally (in early 1958) connected Clement as a witness:”

Med tanke på de våldsamt överdrivna slutsatserna, som att Stephen Carlson, Peter Jeffery och Francis Watson formar en trilogi som …

convicts Morton Smith beyond doubt as the forger of Clement’s letter, just in case you were too blind to accept the obvious after reading Carlson.

 … har jag beslutat mig för att ta upp dessa påståenden till granskning.

En av Stephen Carlsons mer “kluriga” ledtrådar har att göra med Smiths egna föreställningar kontra de i Klemensbrevet. Enligt Carlson handlar Klemensbrevet om mysterier, hemligheter och förbjuden sexualitet, alltså homosexualitet. Dessa tre faktorer anser han vara budskapet i brevet. Jag och många med mig ifrågasätter starkt den tolkningen, bland annat har jag svårt att finna några sexuella anspelningar alls däri. Och finns det inga sexuella anspelningar i brevet faller Carlsons kopplingar genast.

I vilket fall har Carlson letat i Morton Smiths texter för att kunna belägga att dessa tre områden också intresserade Morton Smith och det helst innan Smith upptäckte Klemens’ brev till Theodoros år 1958. Tanken är att visa att Smith skapade brevet och då förde fram de ideer han redan tidigare haft och gett uttryck för. Carlson säger sig också ha funnit belägg för detta. I Morton Smiths bok Tannaitic Parallels to the Gospels från 1951 kopplar Smith enligt Carlson samman Markus 4:11 (”Han sade: ’Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser”) med en text ur Mishna i Talmud, Hagigah Tannaïm 2.1, som enligt Carlson handlar om förbjudna sexuella förhållanden. Därutöver finner Carlson en artikel från 1958, The Image of God, alltså från 7 år senare, där Smith ska ha kopplat hemlighetsfullhet till samma Hagigah Tannaïm och dessutom till Klemens av Alexandria i hans bok Stromata. Så här skriver Stephen Carlson:

“The sexual innuendo that made Secret Mark such an interesting and potentially momentous find is now part of what identifies it as a modern fake, but it also does more than that—it is also Morton Smith’s own sphragis that declares his authorship by alluding to his previous works. The climax of the nocturnal initiation of Secret Mark contains a juxtaposition of Mark 4:11 and a sexual practice forbidden in Jewish law (Lev 18:22, 20:13) and is embedded in a letter by Clement of Alexandria exhorting secrecy. These elements had already been connected to each other in Smith’s publications before the summer of 1958.” (Stephen Carlson, The Gospel Hoax, s. 71)

Därigenom anser Carlson att kopplingen mellan Klemensbrevet och Smith är gjord.

I en artikel från april i år, Beyond Suspicion: on the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark, spinner professorn i teologi och religion vid universitet i Durham, Francis Watson, vidare på Carlsons spår. Han skriver bland annat att Morton Smith 1952 visade intresse för Markusevangeliet genom en kommentar till Vincent Taylors kommentar till Markusevangeliet. Detta ska enligt Watson visa att Smith hade nödig kunskap om Markusevangeliets komposition för att kunna förfalska brevet. Enligt Watson hade Smith år 1955 skrivit också en fientlig recension av Taylors verk, där han framkastat möjligheten att Markus kan ha censurerat sådant material som han fann problematiskt, vilket då skulle stämma överens med det som påstås i Klemensbrevet. Där sägs ju Markus ha skrivit två evangelier, ett för folket och ett för de utvalda. Markus var enligt Smith:

“remote from the historical situation [of Jesus’ ministry], his interests were those of the Church of his day, and whatever did not serve those interests—e.g. whatever historical framework his sources may have contained—was just what he would leave out as uninteresting, even if he did not deliberately censor it.”

Watsons påstående att “Smith envisages the possibility that Mark may have ‘deliberately censored’ material in his sources that he finds problematic” motsägs dock av det citat han ger, där Smith faktiskt bara säger att Markus kan ha utelämnat sådant som han fann ointressant eller av ringa intresse för hans kyrka och att i så fall han INTE medvetet har censurerat något.

Watson repeterar också Carlsons påståenden genom att åberopa Smiths artikel från 1958, där Smith enligt Watson citerar Klemens som vittne till en hemlig tradition. Smith har i fotnoterna med bland annat m Hagigah 2:1 och Klemens, Stromateis, i.1.13–14.

I artikeln Factualizing the Folklore: Stephen Carlson’s Case against Morton Smith, Harvard Theological Review 99:0303, 291-327, som jag i detta inlägg i hög grad förlitar mig på, skriver Scott G. Brown att förutsättningen för att Carlsons argument ska gälla är att Hagigah 2:1 och Klemensbrevet 1:12 handlar om förbjudna sexuella relationer och att Smith avsåg att göra denna koppling i sin avhandling. I annat fall råkade Hagigah 2.1 bara vara något han nämnde en gång i samma textomgivning som Mark 4:11–12 och igen några år senare i samband med att han nämnde Klemens ovilja att skriva ner hemlig undervisning. Jag tänker här inte beröra frågan om de påstådda sexuella relationerna i Klemensbrevet utan nöja mig med att konstatera att inget alls sägs om något sexuellt i brevet. Jag får i så fall ta upp den saken i ett annat inlägg.

Frågan som gäller är därför: Har den koppling som Carlson säger sig ha funnit mellan Hagigah 2.1 och Mark 4:11–12 i Smiths verk något samband med förbjudna sexuella relationer? Låt oss nu se vad Smith egentligen skrev:

Further, I think the passage in Sifre on Deut. to have been based on the fact that an important part of primitive Christianity was a secret doctrine which was revealed only to trusted members. Such a doctrine is suggested by the words put in the mouth of Jesus, speaking to his disciples: “To you is given the mystery of the kingdom of God, but to those outside all things are in parables, that they may surely see and not perceive,” etc. And Paul himself wrote in 1 Cor. 2.1–6 “and I, coming to you, brethren, came not proclaiming the testimony of God in lofty words or wisdom . . . that your faith might not be in the wisdom of men, but in the power of God. But we speak wisdom among the perfect, and a wisdom not of this age . . . but we speak the wisdom of God in a mystery.” A similar distinction was recognized by the Tannaïm between material suitable for public teaching and that reserved for secret teaching, as we learn from Hagigah T 2.1 (233): “The (passages of the Old Testament dealing with) forbidden sexual relationships are not to be expounded to three (at a time,) but may be expounded to two; and the account of creation not to two, but it may be expounded to a single hearer; and (Ezekiel’s vision of) the chariot may not be expounded to a single hearer unless he be learned in the Law and of good understanding.” (Morton Smith, Tannaitic Parallels to the Gospels, 1951, s. 155–156)

Vad Smith argumenterar för i detta stycke är att såväl de kristna som de rabbiner som sammanställde Mishna, gjorde skillnad på esoterisk (inre) och exoterisk (yttre) undervisning. ”A similar distinction [som den som de kristna gjorde] was recognized by the Tannaïm”. Som namnet på hans bok antyder ville Smith visa på paralleller mellan rabbinska (Tannaic) och evangeliska föreställningar och i detta fall handlar det om att de båda gör skillnad på inre och yttre undervisning. För att belägga sitt påstående om att så sker i NT citerar Smith 1 Kor 2-6 och Mark 4:11–12. För att belägga sitt påstående om att också rabbinerna gör denna skillnad citerar Smith ur T. Hagigah.

I Stephen Carlsons citat av passagen ovan klippte han av den strax efter att ”forbidden sexual relationships” nämns och fick det därmed att framstå som detta med sexualiteten hade något direkt med det föregående om skillnaden mellan esoterisk och exoterisk undervisning att göra. I Carlsons citat saknades uppgifterna som följer om skapelseberättelsen och Hesekiels vision av vagnen, vilken är att betrakta som Guds tron. Men det är dessa sistnämnda detaljer som utgör det bevis Smith eftersöker för att påvisa skillnaden mellan det esoteriska och exoteriska. Just skapelsen och Hesekiels vision av Gud utgör gudomens största hemlighet. Därmed har Smith belagt det han vill ha belagt.

Att ”passagerna i GT som handlar om förbjuden kärlek” (de som uppräknas i framför allt 3 Mosebok, som incest, samlag under kvinnans menstruation, homosexualitet, äktenskapsbrott, etc.) råkade komma med handlade bara om att de utgjorde del av citatet och inte gärna går att plocka bort ur citatet då detta i så fall kan te sig obegripligt.

Men för Smith saknar den förbjudna kärleken all betydelse i detta sammanhang, är inte del av hans resonemang och är ingenting som han kopplar samman med Guds mysterium. Smith gör helt enkelt ingen koppling alls mellan förbjudna sexuella relationer och det Guds mysterium som omtalas i Mark 4:11–12. Scott Brown skriver:

Carlson’s attempt to associate Smith’s reference to “the mystery of the kingdom of God” in Tannaitic Parallels with forbidden sexual relations makes nonsense of the fact that in the same book Smith associated possession of this mystery with increased virtue.

Det är alltså dygden och inte den sexuella relationen som Smith kopplar samman med Guds mysterium.

Det andra åberopade stycket hos Smith förekommer som sagt i hans artikel från 1958. Det lyder i Browns återgivning:

“It is upon the tree of life that God rests when he comes to the Garden of Eden—on this rabbinic, pseudepigraphic, Christian and magical texts agree. This legend, plus the fact that the tree of life is the symbol of the saint, enables us to understand the cryptic saying of Resh Laqish, ‘The patriarchs, they are the throne of God.’ We should not expect this doctrine to be developed in the preserved rabbinic material, since the teaching about the throne of God is specified as that to be kept most secret of all,* and quite possibly was not committed to writing.** However, the saying has an almost exact parallel in the common Christian expression, theophoroi pateres, of which the active and passive senses are not to be separated.”

Om man nu noga läser detta stycke där Carlson säger att Smith kopplade samman Klemens med både Mark 4:11 och T Hagigah 2.1 (The Gospel Hoax, s. 72) kan man se att Smith aldrig gjorde en sådan koppling. Den enda koppling som kan sägas finnas, finns i fotnoterna vilka lyder:

*  Hagigah 2.1 and parallels.
** Cf. Clement of Alexandria, Strom. 1.1.13–14 etc.

Notera dock att Mark 4:11 aldrig nämns. Smith jämför bara den rabbinska föreställningen om Guds tron med Klemens’ hemlighetsfullhet. Den förbjudna sexuella relationen som skulle förekomma saknas. Och handen på hjärtat, hur mycket samband uppnås av två på varandra följande fotnoter? Watson går än längre och citerar ett längre stycke ur T Hagigah (som ju Smith inte citerade) för att försöka visa att där finns en koppling till Klemens’ ”gudomliga mysterier”. Och jag säger bara, snälla ni … vad finns där för koppling att göra?

Jag kan inte se annat än att man dammsuger allt Smith har skrivit för att lyckas hitta några ord som går att tolka som att han skulle ha förfalskat Klemens’ brev till Theodoros. Men hur märkvärdigt är det att en framstående kristendomsforskare har behandlat Markusevangeliet och citerat Klemens av Alexandria några gånger? Hur märkvärdigt är det att en framstående judendomsforskare åberopat Talmud? Hur märkvärdigt är det att det en produktiv författare någon gång råkat behandla dessa ämnen i samma stycke och hur konstigt är det att två på varandra följande fotnoter berör två skilda ämnen som Hagigah och Klemens, samt att de respektive styckena berör ämnen som mysterier och hemligheter, vilket ju tekniskt sett är detsamma?

Roger Viklund, 2010-08-08

Skakningarna som kom av sig

Gospel HoaxNär Stephen C. Carlson år 2005 utkom med sin bok The Gospel Hoax jublade många över att det nu äntligen hade bevisats att Morton Smith förfalskat Klemens brev till Theodoros, innehållande utdrag ur det så kallade Hemliga Markusevangeliet (HM). Carlson radade upp ett antal omständigheter som enligt honom tydde på att Smith inte bara förfalskat brevet, utan att Smith dessutom lämnat efter sig ett antal sinnrikt utformade ledtrådar som alla ledde direkt till honom själv som förfalskare.

Mark's other GospelScott G. Brown vid University of Toronto som är den förste att ha doktorerat på Hemliga Markusevangeliet, hade tidigare samma år släppt Mark’s other Gospel, en omarbetning av sin doktorsavhandling utgiven i bokform, där han argumenterade för att HM var ett äkta evangelium som också skrivits av evangelisten Markus. Nu kom Brown att i ett antal artiklar på punkt efter punkt bemöta Carlsons påståenden. Såväl Carlson som Brown hade var sin artikel i The Expository Times år 2006 och Brown skrev samma år också Factualizing the folklore. Carlson hade ett antal bemötanden på sin blogg, men kom därefter att sakta dra sig tillbaka till tystnaden allt efter att kritiken mot hans teser växte sig starkare.

Ett riktigt dråpslag mot Carlsons fall kom år 2008 då Scott G. Brown i samarbete med Allan J. Pantuck publicerade artikeln Morton Smith as M. Madiotes. Genom att undersöka Morton Smiths kvarlåtenskap hade de funnit obeskurna fotografier som visade att Carlson hade fel på varje punkt i ett av hans trumfargument, nämligen att Morton Smith skulle ha gjort en ytterligare förfalskning som han daterat till sin egen tid och skrivit under med M. Madiotes. Detta Madiotes var enligt Carlson en ordlek på grekiska och skulle åsyfta en skallig bedragare – således Smith själv. Men handstilen var inte Smiths, underskriften var inte gjord av den som skrivit texten och löd dessutom sannolikt M. Modestos. För en sammanfattning av artikeln och med ytterligare detaljer, se min artikel ”M. Madiotes”-argumentet.

S. CarlsonNu återstod i praktiken inte mer är ruiner av det carlsonska bygge som för så många framstod som genialt och övertygande. Men folks övertygelse ändras inte så lätt och så snabbt, framför allt inte när det gäller något som är så kontroversiellt sett ur kristen synvinkel. Fortfarande kvarstod en punkt som ingen ännu gett sig på och som för många, och även för mig, framstod som den starkaste. Carlson sade sig ha upptäckt skakningar i handstilen, skakningar som enligt Carlson uppkommit genom att en förfalskare (läs: Smith) hade snarare långsamt ritat bokstäverna än skrivit dem och gjort detta på ett sätt så att det skulle se ut som om någon grekiskspråkig 1700-talsmunk i en hast skrivit av ett äldre dokument. Skakningarna skulle enligt Carlson aldrig ha uppkommit om skribenten fört gåspennan snabbt. Carlson upptäckte bläckplumpar där skribenten stannat upp mitt i bokstäverna, skakningar mitt i linjerna vare sig de var krökta eller raka, omtagningar och förbättringar, allt tecken på förfalskning.

Jag hade själv studerat de påståenden Carlson gjorde, men de bilder han tillhandahöll var inte allt för tydliga, lågupplösta och små som de var. Sagt och gjort – om ingen annan gör något får jag väl göra det själv, tänkte jag, och kontaktade Charles Hedrick som år 2000 hade publicerat nya färgfoton av de tre sidorna i artikeln Secret Mark: New Photographs, New Witnesses. Hedrick hänvisade mig till Scott Brown som hade högupplösta inskannade bilder av de tre handskrivna sidorna gjorda från de framkallade färgfotografierna, och jag fick därigenom tillgång till dessa bilder inskannade i 1200 dpi.

Jag skred till verket genom att först sammanställa alla de exempel Carlson hade åberopat. Därefter sökte jag systematiskt genom alla övriga förekomster av samma bokstäver eller bokstavskombinationer i hela brevet. I flera fall blev det hundratals bokstäver som jag ”klippte ut” i Photoshop. Arbetet tog mig ett par månader. Därefter vidtog sortering och sammanställning och kategorisering, så att jag för varje område (skakningar, plumpar, omtagningar, etc.) samlade alla förekomster och först därefter kunde jag också bedöma materialet. Jag publicerade mitt arbete i februari 2009 i artikeln Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis. Två saker kunde jag genast konstatera: 1) den gradvisa förbättringen av handstilen som Carlson sade sig ha upptäckt gick inte att upptäcka. 2) De bokstäver som Carlson byggde sin analys på uppvisade inte mer skakningar, plumpar, o.d. än de övriga exemplen i texten. Visserligen kunde detta tyda på att hela dokumentet uppvisade spår efter förfalskning, men det motsade definitivt Carlsons påståenden. Vad jag förundrades över redan då var att jag ofta hade så svårt att över huvud taget upptäcka de skakningar och plumpar etc. som Carlson sade sig ha funnit.

I samband med att jag offentliggjorde artikeln råkade också en debatt om Hemliga Markus pågå på FRDB och i samma tråd hade nyligen också Stephen Carlson deltagit, varför jag passade på att meddela om min nygjorda studie och specifikt be Stephen Carlson kommentera den. Många kommenterade också artikeln, men Carlson dök aldrig mer upp i tråden.

I diskussioner med andra, kanske främst med Scott Brown, gick det gradvis upp för mig att Stephen Carlson inte hade undersökt några fotografier alls och vad detta kunde innebära. Han hade enbart undersökt de tryckta bilder som förekom i Morton Smiths bok från 1973. Jag hade då inte tillgång till Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark, vari han återgav de foton i svartvitt han tog 1958. Carlson hade skannat de foton av sidorna som återgavs i boken och förstorat upp bilderna för undersökning. Men de bilder han tryckte i sin egen bok var rätt små. Jag skaffade då Smiths bok och skannade själv in sidorna, och ”hevreka”, plötsligt förstod jag vad Carlson hade sett och vilken jättemiss han hade gjort.

I en betydligt mindre studie, men ack så avslöjande, plockade jag ut ett antal av de mest iögonfallande exemplen och lät jämföra de inskannade svartvita bilderna från boken (som ungefär måste ha svarat mot de som Carlson hade tillgång till) med de färgbilder som var inskannade direkt från färgfotona. I Tremors, or Just an optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis, framgick det med all önskvärd tydlighet att de tecken på förfalskning som Carlson trodde sig ha upptäckt endast var en effekt av tryckprocessen i samband med att bilderna trycktes. De lågupplösta bilderna med ett tillägg av ett 45-gradigt linjeraster gör att punkterna som bilden byggs upp av endast kunde följa de raka 45-gradslinjerna. Detta innebar att kurvor och raka linjer i annat än 45 graders vinkel gjorde ”hopp” i alla övergångar och gav upphov till en optisk synvilla när de små bokstäverna uppförstorades kraftigt. Detta var känt för mig med långvarig erfarenhet av rastrerade laserutskrifter, men uppenbarligen okänt för Carlson.

För att få bättre spridning på mina upptäckter, publicerade jag också en kortare bloggversion på Timo S. Paananens blogg om HM. Detta väckte viss uppmärksamhet (som exempelvis hos James Tabor), men Carlson vägrade, sin vana trogen, att kommentera de nya rönen även när han direkt ombads på sin egen blogg.

Nästa steg i processen rörde en dokumentär i ”Discovery”-modell för USA-marknaden som var under uppsegling och där HM skulle utgöra en viktig del. Dokumentärteamet lät därför göra ett utskick till ca 1000 professorer eller andra auktoriteter inom den akademiska världen med kännedom om den tidiga kristendomen. Man hänvisade till min artikel och bad om kommentarer angående Carlsons påståenden att där fanns tecken i skriften på att brevet skulle vara förfalskat. Mottagandet var blandat. Några påtalade att det var uppenbart att Carlson hade fel och att de aldrig trott på hans tes, medan andra bokstavligen gick i taket. Ett exempel på en professors svar publicerades i kommentarerna i Timo Paananens blogg av en medverkande i TV-teamet. Denne professor kunde inte se att min artikel visade att Carlson hade fel. Han till och med antydde att jag skulle ha förfalskat bilderna.

”In a subsequent email, he’s [Carlson] noted that Viklund’s photos don’t appear actually to be Hendrick’s published ones, but instead come from/via Scot Brown, and so are of unverified provenance. It’s not clear also whether they’ve been retouched or altered.”

Men än intressantare var ett yttrande han gjorde, där han sade:

”Are you aware that Carlson claims that the color photos are actually *lower* resolution, and not as sharp and clear as Smith’s own b&w ones?”

Jag kunde knappt tro mina ögon. Menade han verkligen det han skrev och kunde verkligen Stephen Carlson tro detta? Här påstås alltså att de svartvita fotona har högre upplösning än färgfotona. Men det handlade aldrig om skillnaden mellan färgfotona och de svartvita fotona, utan om att Stephen Carlson undersökt lågupplösta tryckta bilder i en bok, alltså kopior, och inte fotografierna, alltså originalen. Huruvida dessa är i färg eller är svartvita är sekundärt. Det fanns färgfoton att tillgå och allt Carlson hade behövt göra var att fråga om han fick ett inskannat exemplar så hade dessa misstag aldrig uppstått. Efter alla mina klargöranden hade således Carlson och denne professor ändå inte ens förstått det mest elementära.

Eftersom Smiths svartvita foton aldrig publicerats bad jag Allan Pantuck (som numera har tillgång till Smiths original) att skanna in ett ord för jämförelse. Nedan ses samma omikron i tre olika skepnader. Det vänstra är från de färgbilder som inskannats direkt från färgfotona. Det mittersta kommer från Pantucks lågupplösta inskanning av Smiths svartvita original och det högra är inskannat från de tryckta bilder som förekommer i Smiths bok och som Carlson använde för att påstå att detta omikron är fyrkantigt.

Omikron

Bekräftelsen på att Carlson helt missförstått problemet kom strax efteråt, då Carlson frångick sin vana och faktiskt svarade på en fråga på sin blogg. Signaturen Mark frågade om det stämde att Carlson “consulted only the original Smith photos when doing handwriting samples. Not the new colored ones.” Carlson svarade:

“That charge is not true. I consulted both the black-and-white photographs that Smith published in 1973 as well as the color photographs that Charles Hedrick published in 2000.”

Men han undersökte bara de tryckta bilderna i Smiths bok och i The Fourth R, där Hedrick publicerade färgfotona. Jag skrev då en ny uppmaning till Stephen som svar i samma inlägg där jag förklarade skillnaden mellan original och kopior, ett inlägg som Carlson heller inte besvarade.

Efter detta har nya omständigheter dykt upp. Carlson hade åberopat en handskriftsexpert och uppgett att hon gav stöd för hans tolkning att det rörde sig om en förfalskning. På nytt i samarbete, lät Scott Brown och Allan Pantuck undersöka Carlsons påståenden och kontaktade den berörda Julie C. Edison. Hon visade sig knappt komma ihåg Carlson, än mindre gå i god för det han sagt att hon skulle ha sagt. Hon gjorde ingen undersökning av fotografierna och kunde inte ens grekiska. Brown och Pantuck publicerade nu hela Edisons brev och det gav en helt annan bild än den Carlson hade förmedlat genom att publicera endast väl valda utdrag ur hennes brev (Brown & Pantuck, Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination).

Därefter trädde nästa expert in på området, Venetia Anastasopoulou. Hon kontrakterades av Biblical Archaeology Review för att göra en riktig undersökning av handstilen, och kom till ett helt annat resultat, nämligen att brevet är skrivet av en skicklig person med känsla och stil, en som fullständigt behärskade grekiska, samt att det är mycket sannolikt att Morton Smith inte förmått förfalska brevet med tanke på att hans förmåga att skriva grekiska var att likna vid en skolpojkes.

Roger Viklund 2010-08-01