Jesus’ hustru Maria Magdalena?

Ett nytt textfragment på koptiska har sett dagens ljus. Se exempelvis New York Times eller Aftonbladet. I detta verkar det tydligt framgå att en kvinna, sannolikt Maria Magdalena, av Jesus tilltalas som hustru.  Det är Karen Leigh King, expert på gnosticism och den tidiga kristendomen, som låter meddela att hon kommit i besittning av en tidigare okänd text bestående av åtta ofullständiga rader på framsidan och sex ännu mer ofullständiga på baksidan av ett litet papyrusfragment. Dess storlek är blott ca 8 x 4 cm. Framsidan finns återgiven här inunder.

Jag har låtit skapa en bild av den transkription av texten (på de båda sidorna av fragmentet) som Karen King tillsammans med AnneMarie Luijendijk publicerar i “Jesus said to them, ‘My wife…’” A New Coptic Gospel Papyrus (kommande i Harvard Theological Review 106:1, January 2013)

I min översättning från den engelska översättning dessa båda presenterar skulle texten lyda:

FRAMSIDAN

1 ] “… inte [till] mig.  Min moder gav mig li[vet]…”

2 ] Lärjungarna sade till Jesus, “.[

3 ] neka.  Maria är [ev.: inte] värdig detta

4 ] …” Jesus sade till dem, [ev.: hon är] ”min hustru . .[

5 ] … hon kommer att kunna bli min lärjunge . . [

6 ] Låt onda människor svullna upp … [

7] Vad gäller mig, vistas jag med henne för att kunna … [

8] en bild [

BAKSIDAN

1 ] min mod[er

2 ] tre [

3 ] … [

4 ] fram med … [

Vad gäller äktheten vet jag inte mer än att det i första skedet verkar som om mycket talar för att fragmentet är äkta. Dock har vissa tvivel på dess äkthet väckts, då främst har lingvistiska invändningar gjorts (Se exempelvis Washington Post).

För närvarande tillhör fragmentet en privat samlare som önskar förbli anonym.

Fragmentet anses komma från en codex och denna dateras paleografiskt till 300-talet vt. Den anses ha sitt ursprung i Egypten.

Författarna daterar originalet (som kan eller kanske bör ha varit på grekiska) till troligen andra halvan av hundratalet (hur de nu kan göra det?).

Om nu detta fragment är äkta säger alltså texten att Jesus själv säger att Maria (med all sannolikhet Maria Magdalena även om bara Maria nämns) är hans hustru. Det koptiska ordet är här ett annat än i Filipposevangeliet (se: Kysste Jesus sin hustru Maria Magdalena på munnen?). Koptiskan tahime (jag kan inte återge de koptiska bokstäverna på bloggen utan måste transkribera ordet) betyder ”min hustru” även om det också kan betyda ”min kvinna” – men i så fall tydligen med ungefär samma innebörd. Artikelförfattarna skriver:

The meaning of tahime [my transcription of the Coptic word] as “my wife” is unequivocal; the word can have only this meaning. Given that Jesus is the speaker, the possessive article indicates that he is speaking of his wife.

Så om nu denna text verkligen är äkta och den tolkning av texten som här ges också visar sig vara riktig, utgör detta ett starkt stöd för att Maria Magdalena också i Filipposevangeliet och i Maria Magdalenas evangelium beskrivs som hustru till Jesus och inte bara som hans följeslagare.

Vad som är historisk sanning är däremot en helt annan fråga. Detta fragment visar egentligen endast (i bästa fall) att det redan tidigt fanns föreställningar om att Jesus och Maria var man och hustru.

Roger Viklund. 2012-09-19

Annonser

De tidiga kristnas syn på kvinnan

Jag har varit rätt upptagen på sistone, och gör därför en liten avstickare med ett relativt kort inlägg om synen på kvinnor bland forntiden kristna. Den kunde variera högst avsevärt. När kristendomen så småningom nådde våra breddgrader kom kvinnans roll på det stora hela att försvagas. Detta hade sin grund i den patriarkala struktur som söker sina rötter ända tillbaka till de första kristna. Exempelvis finns ju den mycket omtalade bibelversen hos Paulus (oavsett om han nu skrivit den eller inte) om att ordningen vid gudstjänsten är att kvinnor ska tiga i församlingen:

”Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det. Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud. Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs. Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, skall den förste tiga. Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir tröstade. Och profeternas andar underordnar sig profeterna.  Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens. Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Vill de veta något, skall de fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. Är det kanske från er Guds ord har gått ut? Eller har det kommit bara till er?” (1 Kor 14:26–36)

Men det har alltid funnits rum för olika uppfattningar inom kristendomen.

I antiken åtnjöt kvinnor inte på långa vägar samma rättigheter som män. Det existerade ingen jämställdhet i ordets rätta bemärkelse. Ändå fanns det stora skillnader i synen på kvinnan hos olika grupper. Bland gnostikerna gjordes ingen egentlig formell skillnad på män och kvinnor. Till exempel tillät de kvinnorna, i motsats till vad de katolska kristna förespråkade, att på samma villkor som män bli präster. Detta motiverades av gnostikerna med att mannen inte skapades före kvinnan utan båda skapades samtidigt.

Från vänster: ”Gud med litet huvud, Jesus med stort huvud, Gud med stort huvud, Jesus med litet huvud”. ”För man vet ju inte hur han ser ut, om han har stort eller litet huvud!” (Min son Anders, vid tillfället 4,5 år gammal och efter besök på kyrkans barntimme)

Sådana tankegångar förekom också bland vissa kyrkofäder, så exempelvis hos Klemens från Alexandria. Orsaken var säkerligen att Klemens i likhet med sin lärjunge Origenes förespråkade en mer gnostisk form av kristendom sådan den tog sig uttryck i Alexandria. Klemens hävdade att:

”… män och kvinnor har lika del i fullkomningen och skall få samma undervisning och samma tuktan. Ty namnet ”människa” är gemensamt för både män och kvinnor och för oss, ’i Kristus är varken man eller kvinna’.” (Klemens, Paidagogos (Pedagogen) 1:6; citerat i Pagels, De gnostiska evangelierna, s. 137. Översättningen till svenska är min.)

Alla de gnostiska grupper som gav kvinnor om inte samma, så i varje fall likvärdiga rättigheter som män att verka inom församlingen, dömdes som kättare av den katolska kyrkan. Detta gällde även montanisterna, karpokraterna och markio­niterna, vilkas läror i andra avseenden påminde om den katolska. Gnostikernas ”kyrka” var inte uppbyggd på samma hierarkiska sätt som den Romersk-katolska utan var mer vad vi skulle kalla jämlik. En av de kyrkofäder som kanske mest gav utryck för denna nedvärderande syn på kvinnor var Tertullianus, trots att han senare kom att konvertera till montanisterna. Han kunde utan vidare hävda att kvinnorna var ”djävulens inkörsport”:

”Med smärta och ångest skall du föda [barn], kvinna. Till din man skall din lust vara, och han skall härska över dig [1 Mos 3:16]. Och vet ni inte att ni var och en är en Eva? Guds dom över detta kön råder i denna tid och skulden måste av nödvändighet också leva. Ni är djävulens inkörsport: ni är de som bryter förseglingen av [det förbjudna] trädet; ni är de första som överger den gudomliga lagen; ni är hon som övertalade honom vilken djävulen inte var modig nog att attackera. Så lätt förstörde ni Guds avbild, mannen. På grund av er förtjänst – det vill säga döden – tvingades till och med Guds Son dö.” (Tertullianus, De Cultu Feminarum 1:1:1–2. Översättningen till svenska är min.)

Tertullianus skrädde heller inte orden när han gav uttryck för vad han tyckte om den gnostiska ordningen:

”Alla [kättare] är så uppblåsta och alla erbjuder dig kunskap … Dessa kätterska kvinnor, hur försigkomna är de inte! De har ingen blygsel, de är tillräckligt djärva att undervisa, att inlåta sig i diskussion, att utföra exorcism, att företa helbrägdagörelser och kanske rentav att döpa. Deras [kättarnas] prästvig­ningar är slarvigt arrangerade, nyckfulla, ombytliga … Och det händer att de har en biskop i dag och i morgon en annan. Den som är diakon i dag är lektor i morgon. Den som är presbyter i dag är lekman i morgon. Ty även lekmän åläggs att utföra prästerliga ceremonier. (Tertullianus, De Praescriptione Haereticorum, 41. Översättningen till svenska är min.)

Gnostikerna hyste respekt för kvinnan, och deras modergudinna Sofia spelar en framträdande roll inom rörelsen. De kristna saknade en kvinnlig gudom. Därför kom Maria så småningom att inom den katolska kyrkan upphöjas till den obefläckade jungfrun. Flera gnostiska skrifter skrevs, eller påstods ha skrivits, av kvinnor. Maria Magdalena tillskrevs ett eget evangelium, där hon framstår som den främsta lärjungen och undervisar exempelvis Petrus (Maria Magdalenas evangelium, NHL, BG, 8502, 1). I såväl Pistis Sofia som Thomasevangeliet betraktas de kvinnliga lärjungarna som jämbördiga med de manliga.

Roger Viklund, 2010-11-21

Kysste Jesus sin hustru Maria Magdalena på munnen?

(Se också mitt inlägg om det nya textfyndet: Jesus’ hustru Maria Magdalena?)

Kysste Jesus sin hustru Maria Magdalena på munnen? Frågan kan synas provokativ och uppenbarligen väcker den känslor, inte bara hos de mer bokstavstroende kristna (då oftast känslor av avsky) utan också bland andra engagerade. Trots att jag i rubriken ställer frågan på sin spets, avser jag egentligen i första hand inte att besvara frågan om Jesus och Maria Magdalena var ett älskande par. För mig får de gärna ha varit det. Jag anser att vi inte har någon rätt att avkräva Jesus celibat eller ens snoka i hans privatliv – såvida han nu alls har funnits. Men jag är mer ute efter att se vad grundtexterna egentligen säger om den saken och jag ska i detta inlägg granska Filipposevangeliet, som är den enskilt viktigaste text som ligger till grund för antagandet att Jesus och Maria Magdalena var ett par. Bland annat i Da Vinci-koden görs ett stort nummer av detta. Nu är Da Vinci-koden en roman och jag har ingen avsikt att deltaga i något löjeväckande korståg gentemot en roman – en roman som jag för övrigt tyckte var mycket spännande, och då har man lätt överseende med de felaktigheter som förekommer. Hur ska man annars lyckas bygga upp en spänning?

Filipposevangeliet är en av de skrifter som påträffades i Qumran 1945. Den förekommer som skrift nummer 3 i Codex 2, direkt efter Thomasevangeliet. Den finns bevarad i endast en version och texten är delvis skadad och därför ofullständig. Språket är, liksom i alla skrifter funna i Nag Hammadi, koptiska. Det är en anonym skrift även om det efter textens slut följer att det var Filippos’ evangelium. I motsats till de övriga skrifterna i denna codex där bokens titel ges som en fristående rubrik efter textens slut, återges titeln här bara i den löpande textens sista rad. Den kan därför vara ett senare tillägg. Filippos nämns i texten och kanske fick texten därför titeln Filipposevangeliet. Bilden inunder visar sista sidan av Thomasevangeliet och början av Filipposevangeliet. Rubriken efter Thomasevangeliets slut lyder ΕΥΑΓΓΕΛΙΟΝ ΚΑΤΑ ΘΩΜΑΣ – Evangelium enligt Thomas.

Den förste att nämna en bok med titeln Filipposevangeliet är Epifanios ca år 400 och han citerar också därur (Panarion, 26:13:2–3). Fast citatet han ger återfinns inte i den bevarade texten i Nag Hammadi-codexen, varför det inte går att veta om Epifanios avser samma text eller en annan text med samma namn. Epifanios säger att skriften användes bland vissa gnostiker i Egypten på 300-talet.

Sannolikt var originalet grekiskt, liksom vad gäller de övriga skrifterna. Möjligen sammanställdes texten i Syrien. Tidpunkten är osäker. Ifall Epifanios avser samma Filipposevangelium, förlägger det ändå inte texten längre tillbaka i tiden än till 300-talet och den koptiska texten är sannolikt också en avskrift gjord på 300-talet (när böckerna begravdes). Innehållet är i vissa delar valentinianskt gnostiskt. Därigenom sätts en gräns bakåt i tiden vid Valentinus’ aktiva period i mitten av hundratalet. Detta eftersom man anser att de gnostiska ideer som kallas valentinianska har honom som upphovsman – vilket inte alls är givet. I vilket fall dateras Filipposevangeliet till antingen senare delen av 100-talet eller någon gång under 200-talet, där måhända en majoritet yrkar på början av 200-talet.

Filipposevangeliet är också delvis annorlunda än de flesta andra skrifter från Nag Hammadi i det att den är en sammanställning av utdrag som verkar ha gjorts ur en mängd andra skrifter. Det innehåller aforismer, liknelser, polemik, berättande dialog, bibeluttolkningar, etc. En del utgörs av en samling av teologiska uttalanden rörande sakrament och etiska spörsmål. Dessa delar påminner om det vi kan läsa hos kyrkofäder som Irenaeus och Klemens av Alexandria, för att ta två exempel. I andra delar är evangeliet mer gnostiskt. Genom denna blandade kompott kan man anta att äldre texter har legat till grund för skapelsen. Totalt finns 15 uttalanden i Filipposevangeliet som tillskrivs Jesus. 7 av dessa återfinns också i de fyra bibliska evangelierna och 8 uttalanden är följaktligen utombibliska.

Vad gäller codexen är alla 36 sidorna (s. 51-86 i codexen) bevarade, men samtidigt i olika utsträckning också skadade. Frånsett den översta raden är överdelen av sidorna oftast intakta medan skadorna återfinns längre ner. På sidorna 67–75 saknas stora delar av de nio sista raderna.

För att nu återgå till det som är kärnan i detta inlägg. Det som brukar åberopas är följande textställe:

”Och för Visdomen (grekiska: Sofia), som kallas ’den ofruktbara’, hon är änglarnas moder. Och Frälsarens följeslagare är Maria Magdalena. Men Kristus älskade henne mer än alla lärjungarna och brukade ofta kyssa henne på munnen. De övriga lärjungarna blev förnärmade av detta och uttryckte ogillande. De sade till honom: ’Varför älskar du henne mer än alla oss?’ Frälsaren svarade dem och sade, ’Varför älskar jag inte er som henne?’ När en blind man och en som ser båda vistas i mörker, finns ingen skillnad mellan dem. Men när det blir ljust kommer den som ser att se ljuset och den som är blind att förbli i mörkret.” (Filipposevangeliet 63:30–64:9)

Det faktum att Jesus älskar Maria Magdalena mer än de övriga lärjungarna och att han ofta brukade kyssa henne på munnen, kan verkligen tas till intäkt för att de också var ett älskande par. Maria sägs också vara hans följeslagerska. Det koptiska, eller egentligen grekiska, ordet är koinônos (κοινωνός) och detta översätts ibland också till levnadspartner, äkta maka/make, vilket än mer styrker att de båda är ett par. Men minns nu vad jag tidigare skrev om att nedre delen av sidorna var skadade. Och första delen av citatet utgör de sista raderna på sidan 63 där stora delar av texten är skadad medan det resterande återfinns överst på sidan 64. Bilden till höger visar sidan 63 från Filipposevangeliet. Den rödmarkerade delen utgör vår nyckelpassage och den finns utklippt och uppförstorad här inunder.

Jag har rekonstruerat bilden med hjälp av James M. Robinson och The Coptic Gnostic Library och då skulle texten lyda som följer:

Sedan har jag med hjälp av samma text från The Coptic Gnostic Library infogat Robinsons rekonstruktion utifrån hans gissning av vad där stod, med det rekonstruerade materialet inom hakparenteser […].

Jag tänkte nu försöka mig på en översättning av detta och då utifrån den engelska översättningen (eftersom jag inte kan koptiska). Men jag sneglar givetvis på de ord som jag klarar att dechiffrera, som Maria Magdalena, lärjungar o.d. Texten skulle i vilket fall kunna återges som …

Och följeslagaren till [Frälsaren är Ma]ria Mag[da-]
lena. [Men Kristus älskade] henne
mer än [alla] lärjung[arna och brukade]
kyssa henne på hennes [mun ofta].
De övriga [lärjungarna]

De rödmarkerade passagerna saknas således i originalhandskriften och vi har inget annat exemplar utifrån vilket texten skulle gå att rekonstruera. Det mesta är ändå rimliga rekonstruktioner och sannolikt någorlunda korrekt. Ett av de stora frågetecknen är dock om Jesus brukade kyssa henne på hennes mun. Robinson skriver:

possibly, on her [mouth]; or, on her [feet]; or on her [cheek]; or, on her [forehead]”

Utifrån det som har bevarats av handskriften går det inte att slå fast var Jesus kysste Maria Magdalena.

Hur är det då med den omständigheten att hon sägs vara hans följeslagerska? Faktum är att vi måste börja med att undersöka en tidigare passage i Filipposevangeliet:

”De som alltid vandrade med Herren var tre: Maria hans moder och hennes syster och Magdalena, hon som kallades hans följeslagare. Hans syster och hans moder och hans följeslagare hette alla Maria.” (Filipposevangeliet 59:7–11)

Först kan konstateras att något i texten inte stämmer eftersom den ena kvinnan (Maria) först sägs vara en syster till Jesu moder Maria och i nästa mening att hon var en syster till Jesus. Men Maria sägs även här vara Jesu följeslagare. De ord som ligger till grund för översättningen är koinônos (κοινωνός) och hôtre. I den andra meningen används ordet hôtre, vilket är av egyptiskt ursprung. Dess grekiska motsvarighet är koinônos, vilket används i den första meningen och även som inledande ord i det stycke som tidigare analyserades (även om då det inledande ”ΚΟΙ” saknas och det därför bara återstår ΝωΝΟC av ordet).

Grekiskans koinônos har ett stort antal betydelser, men i detta sammanhang kan man tänka sig att det betyder ”partner” eller ”kamrat” eller ”följeslagare” eller ”en som delar allt med en annan” och därmed också en ”äktenskapspartner”, alltså en ”hustru”. Det är denna betydelse som läses in i texten för att få Maria och Jesus till ett par. Finns det då skäl att tro att så är fallet? Sannolikt inte och detta eftersom texten är symbolisk. Ett tema i Filipposevangeliet är det heliga giftermålet. Alldeles före citatet ovan om de tre Mariorna står följande:

”Alla som föds till denna värld föds på naturligt sätt, och de övriga [ges näring] från [den plats] varifrån de har fötts. Det är från löftet att komma till himmelen som människan får sin näring. […] honom från munnen. [Och hade] ordet gått från plats till plats skulle det näras från munnen och bli fulländat. Ty det är genom en kyss som den fulländade blir gravid och föder. På grund av detta kysser vi också varandra. Vi befruktas genom nåden [the grace] i varandra.” (Filipposevangeliet 58:25–59:6)

Därefter följer direkt ”De som alltid vandrade med Herren var tre: Maria …”. Tydligt är att citatet ovan inte ska tolkas bokstavligt. Hur är det då med Maria Magdalenas kyss och hennes särställning? Jag ger inledningen av citatet på nytt:

”Och för Visdomen (Sofia), som kallas ’den ofruktbara’, hon är änglarnas moder. Och Frälsarens följeslagare är Maria Magdalena.”  (Filipposevangeliet 63:30–63:34)

Fast egentligen står det bara följande:

”Och för Visdomen (Sofia), som kallas ’den ofruktbara’, hon är modern […] änglarna och följeslagaren till […] Maria Magdalena.”¨

Robinson skriver att det finns två huvudalternativ för att rekonstruera denna text. Antingen …

1)      Visdomen, alltså Sofia, är modern (till änglarna). Och följeslagaren till frälsaren är Maria Magdalena.

Eller …

2)      Visdomen, alltså Sofia, är modern (till änglarna) och följeslagaren till frälsaren, Maria Magdalena.

Detta har av vissa tolkats så att det är Sofia, Visdomen, och inte Maria Magdalena, som är Frälsarens följeslagerska (livspartner). Det skulle då bättre harmoniera med mycket övrigt i evangeliet, där Visdomen ges en nyckelroll och där det himmelska bröllopet rimligen står mellan Jesus och Sofia. Å andra sidan sägs ju Maria Magdalena vara Jesu följeslagare när hon räknas upp med de två övriga Mariorna. Och hur kan man förklara att det är Sofia som är Jesu följeslagare när Jesus sägs kyssa Maria (må vara att det är osäkert att så skedde på munnen, fast kyssar och munnen förekommer tidigare i texten)? Vidare blir det märkligt om inte Maria är Jesus’ speciella följeslagare. Varför skulle i så fall de övriga lärjungarna ogilla att Jesus kysste Maria? De verkar närmast svartsjuka. Varför påstår de annars att Jesus älskar henne mer än vad han älskar dem? Ja kanske för att han anser de manliga lärjungarna vara blinda och att den enda som ser ljuset är Maria. Men därmed har hon snarare smält samman med Sofia och förvandlats till en gnostisk modergudinna i form av Visheten.

Roger Viklund, 2010-11-02

Skriftfynden i Nag Hammadi i Egypten

Jabal al-Tarif

Jabal al-Tarif

I december 1945, ungefär vid samma tid som de första skrifterna påträffades i Qumran (1947), gjordes en enastående upptäckt i Egypten. Fyndet var minst lika betydande som det av de så kallade Dödahavsrullarna i Qumran, vilka sannolikt innehöll esseernas bibliotek. Ändå kom upptäckten av skrifterna i Nilsanden i skymundan av Qumranfynden. Upptäckten gjordes av två egyptiska bönder, två bröder vid namn Muhammed och Khalifah ‘Ali. Ca 11 km nordöst om staden Nag Hammadi belägen halvvägs uppför Nilen i Egypten, hittade de ett lerkärl. Det låg begravet bland sand och stenar längs sluttningen av klippan Jabal al-Tarif. Detta kärl innehöll ett gnostiskt bibliotek.

Grottor vid foten av Jabal al-Tarif

Grottor vid foten av Jabal al-Tarif

Först år 1948 fick forskarna och allmänheten kännedom om fyndet och sedan dröjde det ytterligare flera årtionden innan texterna blev tillgängliga. Biblioteket består av tolv böcker (så kallade codexar, föregångare till våra nutida böcker). Från början delades dessa 12 codexar mellan sju personer, vilka fick var sin codex och delar ur de övriga fem – vilka man därför har slitit isär och delat.

Khalifah ‘Ali tog sin del av kakan och väl hemma kastade han alltsammans, boken, pärmarna och de lösa bladen, i halmen bredvid eldstaden. Tyvärr trodde ‘Alis mamma att böckerna var värdelösa, ja kanske till och med medförde olycka, varför hon brände en del av det ‘Ali tagit hem. Med tanke på att större delen av codex 12 saknas, kan man utgå från att det var bladen därifrån som hon eldade upp, tillsammans med pärmen från codex 10 och några lösa blad från andra codexar.

Nag Hammadi-codexarna

Nag Hammadi-codexarna

I vilket fall kom dessa codexar så småningom och på krokiga vägar att samlas in och finns i dag allesammans på det koptiska museet i Kairo. De innehåller totalt femtiotvå skrifter, varav sex är dubbletter. Av de fyrtiosex olika skrifterna var sex redan kända, antingen på grekiska eller i översättning till koptiska. Några tidigare funna grekiska fragment gick också att identifiera som brottstycken ur tre av de fyrtio nyupptäckta skrifterna. Trettio av de fyrtio tidigare okända skrifterna kan sägas vara någorlunda kompletta, trots missödet med uppeldningen.

Dokumenten är alla skrivna på egyptiska, så kallad koptiska. Koptiska är en variant av det fornegyptiska språket, och det uppkom något senare i historien och kom att talas fram till åtminstone 600-talet. Det nya med koptiskan var att skriftspråket kom att återges med ett alfabet övertaget från grekiskan, fastän det utökades med några tecken för speciella egyptiska ljud. Koptiskan upptog mycket från grekiskan och upptill en femtedel av de koptiska orden har grekiskt ursprung. Likheten med grekiska är dock i många fall bara ytlig och koptiska är ett annat språk än grekiska. Merparten av det äldre koptiska textmaterialet härrör sannolikt från kristna skrifter, vare sig de är mer traditionellt kristna eller gnostiskt kristna. De gnostiska rörelserna hade kanske sitt centrum i Egypten. Den koptiska kyrkan av i dag leder sin härkomst tillbaka till de första koptisk-kristna i Egypten.

Alla texter i Nag Hammadi är som sagt skrivna på koptiska men är också sannolikt översättningar av äldre grekiska texter.

Codex 4 från Nag Hammadi

Codex 4 från Nag Hammadi

Biblioteket härrör måhända inte från ett utan från flera samfund. De som sammanställde texterna ansåg sig själva vara kristna, vilket sannolikt också var omgivningens uppfattning. Tidiga kritiker av kristendomen gör ingen åtskillnad på gnostiker och kristna, vilket tyder på att det redan från början fanns en gnostisk kristendom. Det bör i detta sammanhang noteras att även judar förväxlades med kristna i kristendomens tidiga skede, något som visar på det starka judiska inslaget i kristendomen.

Genom att böckernas omslag innehöll fragment från andra texter som gick att datera kan slutsatsen dras att Nag Hammadi-skrifterna gömdes undan någon gång efter 348 vt. Det finns dateringar till åren 341, 346 och 348. Skrifterna måste alltså ha gömts undan tidigast år 348. I början av 300-talet inleddes jakten på oliktänkande. Exempelvis lät kejsar Konstantin från och med år 324 förbjuda offrandet till icke-kristna gudar. I ett brev daterat till år 367 lät biskop Athanasios av Alexandria (298–373 vt) fördöma användningen av skrifter som saknade kyrkans sanktion. Inte långt från den plats där skrifterna upptäcktes låg ett kloster och måhända kom man där att samla ihop de skrifter som var i farozonen – kanske efter biskop Athanasios’ utspel år 367 – och gömma undan dem. Avvikande uppfattningar kom att undertryckas och direkt attackeras varvid också, eller kanske framför allt, gnostikerna kom att utsättas förföljelser där också deras skrifter förstördes. Även om vi inget kan veta ligger det nära till hands att tro att någon gömde undan dessa gnostiska skrifter för att förhindra att de förstördes; kanske till och med för att undgå att själv förföljas. Av någon anledning kom man sedan aldrig att hämta igen böckerna, vilka därigenom kom att överleva till vår tid.

Codex 2, folio 32–33, innehållande slutet av Johannesapokryfen och början av Thomasevangeliet

Codex 2, folio 32–33, innehållande slutet av Johannesapokryfen och början av Thomasevangeliet

Originalen till de flesta texterna som hittades i Nag Hammadi har sannolikt tillkommit på 100- och 200-talen. Men vissa av skrifterna kan vara än äldre, då från nollhundratalet eller ännu tidigare, och någon eller några skulle också kunna ha tillkommit så sent som på 300-talet. Jämfört med Jesusutsagorna i de fyra nytestamentliga evangelierna, är de i Thomasevangeliet ofta ursprungligare i sin form. Och vi ser också att gnostiska texter i efterhand har kristnats genom att Jesus och kristna begrepp har tillförts texten. En sådan text måste således i sin ursprungliga gnostiska form ha varit äldre än den gnostisk-kristna som uppkom genom tilläggen.

Tack vare fyndet utanför Nag Hammadi utökades vår kännedom om gnostikerna avsevärt. Tidigare hade vi varit förvisade till kyrkofädernas omdömen och framför allt kyrkofader Irenaeus’ ofta hätska utfall och förklenande omdömen. Nu kunde i stället den intresserade med egna ögon se den mångfald av gnostiska ideer som verkar ha florerat i olika skolor. Vissa skrifter har starkt kristen prägel, medan vissa andra inte uppvisar någon kristen teologi alls, och däremellan finns alla graderingar. Detta visar att gnostikerna kände en stark samhörighet med kristendomen, samtidigt som de ägde en oberoende ställning.

Många gnostiker såg sig själva som kristna och ansåg att endast de förmådde att rätt uttolka den kristna läran. Enligt dem var det de mer boskstavstrogna som förvrängde den sanna kristendomen genom att tolka den bokstavligt. Dessa beskrivs som kättare, avfällingar från den rätta tron. I Petrus­apokalypsen kritiserar Jesus dessa mer bokstavstrogna som i hög grad kan likställas med katolikerna för att ”de håller fast vid en död mans namn”. De kommer att stämplas som kättare eftersom ”de hädar sanningen och bedriver ondskefull undervisning”. ”Dessutom kallar de sig biskopar och diakoner, som om de skulle ha erhållit sin makt från Gud … Dessa människor är uttorkade kanaler.” (Petrusapokalypsen; The Apocalypse of Peter, NHL, VII, 3, 74:14–26, 79:25–32)

Bland skriftfynden i Nag Hammadi finns både judiska och olika hellenistiska – framför allt platonska – ideer och traditioner.

Roger Viklund, 2010-11-01

Gnosis och den gnostiska kristendomen

Ordet gnosis kommer från grekiskan (γνῶσις, gnôsis), där det betyder ”kunskap”, ”vishet”, ”insikt” och ”kännedom”. I detta och kommande inlägg avser jag att belysa ordet i den betydelse som det hade i antikens mysterier och inom de rörelser som florerade före och i samband med kristendomens uppkomst i framför allt medelhavsområdet. Man kan kanske förenklat säga att ordet i dessa sammanhang inte avsåg en ytlig kunskap, utan hade en innebörd av en djupare insikt som man erhöll genom inre upplysning efter mödosamt arbete med den egna personligheten. Någon utifrån kommande frälsning förekom inte, utan allt måste ”erövras” på egen hand.

De rörelser som vi ser i en stor mångfald och i stort antal under framför allt 100-talet och som då synbarligen har framför allt en judisk-kristen bas, kom att kallas gnostiska, och hela fenomenet har fått beteckningen gnosticism. Läser man i Nationalencyklopedin eller något annat uppslagsverk får man veta de grundläggande fakta som karakteriserar denna rörelse. Det talas framför allt om dualism, vilket avser att man kontrasterade ljuset mot mörkret, såg materien som ond och befrielsen från det materiella som målet. Likaså har doketismen en framträdande plats i de gnostiska tankesystemen. Doketismen har fått sitt namn från grekiskans dokeô (δοκέω) som betyder ”sken”, ”synes” eller ”förefaller”. Doketism kan därför fritt översättas med ”illusionism”.

Överhuvudtaget kan den gnostiska föreställningsvärlden förefalla besynnerlig om man betraktar enbart utanpåverket. Man talar om en mycket varierad rörelse som omfattade vitt skilda begrepp. Och detta är en riktig iakttagelse om man som sagt enbart betraktar det yttre, de föreställningar som kommer till uttryck i gnostikernas egna skrifter – där det 50-tal skrifter som i december 1945 påträffades strax utanför staden Nag Hammadi belägen halvvägs uppför Nilen i Egypten, utgör merparten av det som har bevarats. Men om man tränger in i gnostikernas föreställningsvärld, kommer man att upptäcka att den är långt mer enhetlig än vad som oftast görs gällande. Det är främst beskrivningarna och framställningarna som avviker sinsemellan, inte nödvändigtvis föreställningarna i sig.

Nag hammadi

De 12 codexarna som utgör biblioteket från Nag Hammadi. Totalt innhåller codexarna 52 skrifter varav 6 är dubbletter, således 46 unika skrifter.

Ordet gnosticism har sitt ursprung i grekiskans gnôstikos (γνωστικός), som betyder ”relaterar till kunskap” eller ”som har samband med kunskap”, alltså med gnosis. Av bland annat den orsaken att det grekiska ordet är gnostikos, valde jag att i min bok Den Jesus som aldrig funnits använda ordet gnostik framför det vedertagna begreppet gnosticism. Detta anmärkte Mikael Tellbe på genom att hävda att jag inte gör någon ”skillnad mellan gnosis och gnosticism; det blir en enda soppa som han [Roger Viklund] betecknar med den svengelska termen ’gnostik’.” (Se mitt Bemötande av Mikael Tellbes artikel). Frånsett att denna skillnad egentligen endast ligger i uttolkarens föreställningsvärld, är termen naturligtvis inte ”svengelsk” utan grekisk. Samma kritik upprepade en kollega till Tellbe på Örebro Teologiska Högskola, då Tommy Wasserman, i ett patetiskt inlägg på diskussionsforumet Textualcriticism · Textual Criticism of the Bible, där han utan större insikt (gnosis) upprepade Tellbes kritik.

Det finns också en annan orsak till att jag valde ordet gnostik framför gnosticism. Det hänger samman med att jag inte delar den oftast framförda åsikten att vi har med en splittrad mångfacetterad rörelse att göra. Tvärtom anser jag att den gnostiska världsbilden oftast är mycket samstämmig i sin grundsyn. Som jag skriver i min bok:

”Jag väljer att benämna rörelsen gnostiken framför att använda den vedertagna termen gnosticismen. Orsaken är att jag betraktar gnostiken som en esoterisk kunskapsorden. Den grekiska termen gnostik ansluter till andra svenska ord med ändelsen -ik, exempelvis matematik och där betydelsen ligger på en exakt lära. Gnosticism har ändelsen –ism, vilken som regel avser en strömning av något slag. Vi talar om liberalism, eller socialism. I de fall jag använder ordet gnosticism åsyftar jag alltid den senare ”floden” av mångskiftande gnostiska rörelser.” (Roger Viklund, Den Jesus som aldrig funnits, Vimi 2008, s. 281, ftnt 1)

Det viktigaste för gnostikerna var att erhålla gnosis, alltså en inre upplysning eller insikt. Detta kan sammanfattas i en beskrivning av deras syn på sin frälsare, så som jag sammanfattar det i min bok:

”Människan är både en fysisk kropp och en icke-fysisk, andlig kropp. Den sistnämnda kallades ibland själ, ibland ande. Hennes kropp är dödlig men hennes själ odödlig. Människosjälens sanna hem är en högre, osynlig och okroppslig värld av ljus och sällhet. Men människan är fängslad i kroppen på grund av att hon glömt sitt ursprung och dårats av den mörka kroppsliga världens lockelser. Själen befinner sig i ett tillstånd av sömn. Men ett rop från hemvärlden kan väcka själen, få människan att minnas vem hon är och varifrån hon kommer. Eller kan en frälsare, som tidigare blivit väckt och kunnat återvända hem till ljusvärlden, stiga ner till de sovandes värld och söka väcka åtminstone några sovande människor. En sådan frälsare framställs ofta av gnostikerna som en personifiering av en andlig princip, visdomen till exempel. Det vill säga, visdomen kan beskrivas som en levande person. Gnostikerna betonade att människan måste söka frälsa sig själv genom kunskap och insikt, gnosis, därav namnet på rörelsen.” (Roger Viklund, Den Jesus som aldrig funnits, Vimi 2008, s. 291)

Hos gnostikerna finns som synes en bärande tanke om en frälsare–befriare som stiger ned till mörkret i människoriket och med ett ljus lyser vägen för de själar som söker befrielse ut ur mörkret in i ljuset. Detta påminner onekligen om den symbo­lik som förekommer Platons liknelse om grottan, där den värld vi lever i blott är en skuggvärld av den verkliga världen av ljus och insikt (Platon, Republiken, bok 7).

De gnostiska föreställningarna påminner också i hög grad om det som Platon lärde och har givetvis därför också beröringspunkter med de nyplatonska föreställningarna. Men vi finner också tydliga spår av förkristen judisk gnostik i exempelvis det anonyma verket Salomos vishet, eller hos Filon, som var starkt påverkad av Platon.

Jag anser som bekant att gnostikerna var starkt involverade i kristendomens tillblivelse, att Paulus var djupt påverkad av gnostiska ideer och att också evangelierna är gnostiska skapelser. Till de som invänder mot detta genom att påpeka alla olikheter som förekommer mellan å ena sidan kristna föreställningar och å andra sidan gnostiska, har jag två anmärkningar att göra.

1)      Att man från kristen sida inte vill se att många kristna skrifter är gnostiskt influerade beror på att man definierar det gnostiska alltför snävt, och inte förstår att flera kristna föreställningar också är gnostiska.

2)      En annan orsak är att man tolkar skrifterna utifrån den kristna läran, vilken är en senare produkt uppkommen ur kyrkofäders tolkningar av skrifterna – en process som för övrigt har pågått fram till i dag och fortfarande pågår. Exempelvis Paulus går att läsa på ett helt annat och gnostiskt sätt – något gnostikerna också gjorde.

Doketismen

Om vi lyfter blicken mot det doketiska i den gnostisk-kristna förkunnelsen, tolkas detta ofta som att Kristus bara föreföll framträda i en fysisk kropp. Han varken led eller korsfästes utan bara syntes ha gjort detta. Men risken är att man går vilse om man tolkar gnostikerna bokstavligt.

Den gnostiska korsfästelsen – och enligt min mening också den kristna – var aldrig ämnad att uppfattas som en beskrivning av en historisk händelse. I stället avsåg man att åskådliggöra att människan består av två jag, eidolon och Daimon (fritt översatt: demon). Det högre jaget, Daimon, kan varken lida eller dö. Så när Jesus = eidolon led och dog drabbade inget av detta Kristus = Daimon.

Den doketiska synen på korsfästelsen och på hela Jesu lidandeshistoria är att den är en allegorisk berättelse om invigning och bygger på insikten att Jesus inte är densamme som Kristus. Det är här många går vilse! Att Jesus korsfästes såg gnostikerna som en symbol för att materien fjättrades vid det jordiska och uppståndelsen handlade därmed om befrielsen från det jordiska, allt som lockade och hindrade människan att utveckla sin fulla potential.

Det som karakteriserar gnostisk kristendom är alltså inte i första hand att Jesu lidande och död är en illusion, utan snarare att man skiljer på Jesus och Kristus såsom varande två olika individer. Detta framkommer på många ställen och jag ska ge två exempel. Det första är hämtat från Irenaeus’ monumentalverk mot kättarna som utkom ca år 180 vt. Där skriver han om en gnostiker vid namn Kerinthos som bör ha varit aktiv ca år 100. Inte mycket är känt om Kerinthos, men han tros ha kommit från Mindre Asien eller möjligen Egypten. Irenaeus skriver att Kerinthos skildrade Jesus:

”… som inte född av en jungfru utan som Josefs och Marias son, tillkommen enligt det normala förloppet vid mänsklig alstring, medan han icke desto mindre var rättfärdigare, klokare och visare än andra män. [Kerinthos lärde] vidare, att efter hans dop sänkte sig Kristus över honom från den högsta makten i form av en duva och att han därefter förkunnade den okände Fadern och utförde underverk. Men slutligen lämnade Kristus Jesus och [endast] Jesus led och uppstod [från de döda] igen, medan Kristus förblev oberörd av lidande, eftersom han var ett andligt väsen.” (Irenaeus, Adversus Haereses (Mot heresierna) 1:26:1)

Det andra exemplet är hämtat från den Första Jakobsapokalypsen från Nag Hammadi-skrifterna. När Kristus uppenbarar sig för Jakob den rättfärdige säger han:

”Jakob, var inte orolig för mig eller för detta folk. Jag är han som var inuti mig. Jag har aldrig lidit någonting eller varit bedrövad.” (Första Jakobsapokalypsen, NHL V 3, 31:15–21)

Kristus är alltså den som var inuti Jesus och han har aldrig lidit.

Daimon och eidolon

Som synes skiljer man på Kristus och Jesus. Kristusväsendet nedstiger i Jesus. Detta är direkt sammankopplat med eidolon och Daimon, det högre och lägre väsendet inom varje människa. Inom mysteriereligionerna eller kunskapsordnarna förkunnandes att varje människa har ett dödligt lägre jag kallat eidolon (grekiska: ειδωλον, eidôlon: fantom, skenbild, uppenbarelse) och ett odödligt högre jag kallat Daimon (grekiska δαίμων, daimôn: gud, gudinna, öde, lycka, själ; inom kristendomen; demon, ond ande, djävul).

Sokrates och hans Daimon av Eugène Delacroix

Sokrates och hans Daimon av Eugène Delacroix

Platon (ca 427–347 fvt) berättade att Sokrates (ca 469–399 fvt) hade sin Daimon. Det var en inre röst som han hade haft sedan barndomen. Sokrates’ Daimon fungerade som hans samvete och hindrade honom från att begå vissa moraliskt tveksamma handlingar. Enligt Platon lyssnade han noga till de råd Daimon gav. Sokrates frågar Diotima vad kärleken är, om ”han” är dödlig. Diotima svarar:

”… han är varken dödlig eller odödlig, utan mellan de båda … han är en stor ande (Daimon) dock liksom alla andar är han en medlare mellan det gudomliga och det jordiska.” (Platon, Symposion 202).

I Sokrates’ försvarstal förmedlat genom Platon ska Sokrates ha sagt följande:

”Jag har ett gudomligt (theîon) eller andligt (daimónion) [något] som Meletus har förlöjligat i sitt vittnesmål. Detta började när jag var ett barn. Det är en röst, och varje gång den talar avråder den mig från att göra något som jag är på väg att göra, men den uppmuntrar mig aldrig att göra något.” (Platon, Sokrates’ försvarstal 31d)

Vidare lägger Platon följande i Sokrates’ mun:

”Gudarnas ynnest har förlänat mig en fantastisk gåva, vilken aldrig har lämnat mig sedan min barndom. Det är en röst som hindrar mig att göra det som jag är på väg att göra och som aldrig manar på mig.” (Platon, Theages)

Medan en demon i kristen teologi ses som en ondskefull fallen ängel, betraktades Daimon ursprungligen som ett välvilligt väsen och som människans högsta förmåga. De tidiga gnostikerna, nyplatonikerna och även kristna, levde alla i en värld där Daimon kunde avse såväl elaka andar som människans ”skyddsängel”, ”tvillingsjäl” och högsta nåbara insikt.

Eidolon är personligheten, vilken tillhör den fysiska kroppen och befinner sig i den fysiska världen, med de känslor och tankar som hör den världen till. Daimon är anden i idévärlden, det sanna jaget, som är varje persons andliga kontakt med Gud. Mysterierna var utformade för att lära adepterna att inse att eidolon var det falska jaget och att Daimon var det sanna jaget.

Från eidolons synpunkt förefaller Daimon att vara en från jaget frikopplad skyddsängel. Detta beskrivs målande av den stoiske filosofen Epiktetos (ca 55–135 vt) i de uppteckningar som gjordes av hans lärjunge Arrianos:

”Gud har vid varje människas sida placerat en beskyddare, varje människas Daimon, som ålagts att vaka över henne; en Daimon som varken sover eller kan vilseledas. Vilken mer ädel och vaksam beskyddare kunde väl vi ha anförtrotts åt? Så när du har stängt dörrarna och släckt i huset, kom då ihåg att aldrig säga att du är ensam; ty du är inte ensam. Utan Gud är där, och din Daimon är där.” (Arrianos, Epiktetos’ föreläsningar, 145)

De invigda som fortfarande identifierade sig med eidolon, uppfattade inte Daimon som sitt eget sanna jag, utan som en ande vilkens uppgift var att leda dem till deras andliga mål.

Gnostikerna hyste liknande uppfattningar, så till exempel lärde Valentinos att en person erhåller gnosis (kunskap/upplysning) från sin skyddsängel som emellertid i verkligheten är sökarens eget högre jag.  I Pistis Sofia (1:61) möter barnet Jesus sin himmelske tvillingbroder, de kysser varandra och blir till ett och samma väsen.

Gnostiker betyder fritt översatt ”de som vet”. De har fått sin kunskap varifrån allt annat är känt, deras eget högre jag, Daimon. Den sanna gnostikern upptäcker att Daimon är universums själ och det medvetande som bor i var och en av oss. Syftet med den gnostiska invigningen var att förena det lägre jaget med det högre.

Evangelierna

Allt detta förekommer också i de nytestamentliga skrifterna, det är bara det att det inte alltid upptäcks. Men vi kan börja med de utombibliska evangelierna, som Thomasevangeliet, vilket kanske är den skrift av de som påträffades i Nag Hammadi som fått mest uppmärksamhet. Evangeliet inleds med: ”Dessa är de hemliga ord som den levande Jesus sade och som Didymos Judas Thomas nedtecknade.” Därefter följer 114 Jesusord – of­tast inled­da med: ”Jesus sade” – utan nå­gon som helst antydan om när, var och under vilka omstän­dig­heter som han skall ha yttrat dem.

Denna text är gnostisk, vad nu andra än må säga: Didymos är grekiska (Δίδυμος) och betyder tvilling. Thomas är arameiska (T’oma, תאומא) och betyder också tvilling. Detta åsyftar, som vi ska se, med all sannolikhet tvillingskapet mellan eidolon och Daimon. Även i Johannesevangeliet (11:16, 20:24, 21:2) kallas lärjungen Thomas Tvillingen. I den syriska kyrkan sågs Thomas som Jesus’ tvillingbroder. I Thomasevangeliet finns också en anspelning på att människan består av två delar:

”Jesus sade: ’Två skall lägga sig att vila på en säng. Den ene skall dö, den andre skall leva.’ Salome sade: ’Vem är du, människa? Som en från honom som är En? Du lade dig på min säng och du åt vid mitt bord.’ Jesus sade till henne: ’Jag är den som kom från det som är enat. Jag fick det som tillhörde min Fader.’ [Salome sade:] ’Jag är din lärjunge.’ [Jesus sade:] ’Därför säger jag att när han är öde [enad], blir han fylld av ljus. Men när han är splittrad, blir han fylld av mörker.’” (Thom 61)

Förstasidan av Judasevangeliet ur Codex Tchacos, s. 33

Förstasidan av Judasevangeliet ur Codex Tchacos, s. 33

Även i det nyfunna Judasevangeliet görs åtskillnad på Jesus och Kristus – alltså eidolon och Daimon. Judas överlämnar Jesus på en direkt begäran från Jesus. Judas’ handling är en nödvändig uppoffring från hans sida, eftersom Jesus måste dö. Jesus säger till Judas:

”Kommande generationer kommer att förbanna dig, men du kommer att härska över dem – – – du kommer att överträffa dem alla. Ty du skall offra den man som hyser mig.”

Denna tolkning står dock inte oemotsagd. Försök har gjorts att omtolka Judas’ roll. Ett exempel är professor April D. DeConicks artikel i The New Yorks Times från 1 december 2007. Judas beskrivs i Judasevangeliet som en Daimon. Detta invänder DeConick mot:

”For example, in one instance the National Geographic transcription refers to Judas as a ‘daimon,’ which the society’s experts have translated as ‘spirit.’ Actually, the universally accepted word for “spirit” is “pneuma ” — in Gnostic literature ’daimon’ is always taken to mean ‘demon.’”

April D. DeConick, Professor of Biblical Studies vid Rice University, Texas

April D. DeConick, Professor of Biblical Studies vid Rice University, Texas

Frånsett tolkningen att alla användningar av ordet Daimon i Nag Hammadi-litteraturen skulle avse en demon (det finns tecken som tyder på att Judasevangeliet ursprungligen kommer från Nag Hammadi-biblioteket), blir betydelsen av denna översättning mycket märklig. Judas beskrivs trots allt som en hjälte och den främste av alla lärjungar. Skulle han då vara en demon? I så fall då en god demon!

Föreställning om att människan består av eidolon och Daimon och att målet är att förena dessa båda och göra människan hel, förekommer också, om än dolt, i Johannesevangeliet (11:16, 20:24, 21:2), där lärjungen Thomas kallas Tvillingen. I en episod i Johannesevangeliet, sägs Thomas, alltså Tvillingen, i stället för att hjälpa Jesus med att väcka upp Lasaros från de döda uppmana de andra lärjungarna: ”Låt oss gå med för att dö med honom.”

“Då sade Jesus rent ut till dem: ’Lasaros är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom.’ Tomas, som kallades Tvillingen, sade till de andra lärjungarna: ’Låt oss gå med för att dö med honom.’” (Joh 11:14–16)

Thomas uppmanar således de andra lärjungarna att följa honom och dö för att sedan återuppstå. Detta går knappast att tolka bokstavligt, däremot symboliskt. Den rimliga tolkningen, framför allt gjord i ljuset av Hemliga Markusevangeliet är att här avses en invigning i de inre, större mysterierna. Att dö är en symbol för att avlägga sig det jordiska och återuppståndelsen blir en pånyttfödelse, där tvillingen (Thomas) förenas med sin himmelska tvilling Daimon, kanske med Jesus.

Eftersom den uppväckelsescen som förekommer i Hemliga Markusevangeliet blott är en variant av den om uppväckandet av Lasaros i Johannesevangeliet, och eftersom det uppenbarligen finns en koppling mellan Johannesevangeliet och Markusevangeliet, är det väl rimligt att tro att det rör sig om samma berättelse i Johannesevangeliet som i Hemliga Markusevangeliet. Och då uppväckandet av ynglingen (Lasaros?) i Hemliga Markusevangeliet är kopplat till en invigning i ”Guds rikes mysterier”, är det väl rimligt att anta att samma beståndsdelar också förekommer i Johannesevangeliets uppväckelsescen av Lasaros. När allt kommer omkring säger ju Thomas där rakt ut att han vill att alla lärjungar ska följa Jesus för att dö tillsammans med Lasaros. Även de ville få uppleva det Lasaros fick uppleva.

Alla citat från de äldre skrifterna (frånsett ur Johannesevangeliet) är översättningar som jag har gjort från engelska översättningar.

Roger Viklund, 2010-10-08