Gnosis och den gnostiska kristendomen

Ordet gnosis kommer från grekiskan (γνῶσις, gnôsis), där det betyder ”kunskap”, ”vishet”, ”insikt” och ”kännedom”. I detta och kommande inlägg avser jag att belysa ordet i den betydelse som det hade i antikens mysterier och inom de rörelser som florerade före och i samband med kristendomens uppkomst i framför allt medelhavsområdet. Man kan kanske förenklat säga att ordet i dessa sammanhang inte avsåg en ytlig kunskap, utan hade en innebörd av en djupare insikt som man erhöll genom inre upplysning efter mödosamt arbete med den egna personligheten. Någon utifrån kommande frälsning förekom inte, utan allt måste ”erövras” på egen hand.

De rörelser som vi ser i en stor mångfald och i stort antal under framför allt 100-talet och som då synbarligen har framför allt en judisk-kristen bas, kom att kallas gnostiska, och hela fenomenet har fått beteckningen gnosticism. Läser man i Nationalencyklopedin eller något annat uppslagsverk får man veta de grundläggande fakta som karakteriserar denna rörelse. Det talas framför allt om dualism, vilket avser att man kontrasterade ljuset mot mörkret, såg materien som ond och befrielsen från det materiella som målet. Likaså har doketismen en framträdande plats i de gnostiska tankesystemen. Doketismen har fått sitt namn från grekiskans dokeô (δοκέω) som betyder ”sken”, ”synes” eller ”förefaller”. Doketism kan därför fritt översättas med ”illusionism”.

Överhuvudtaget kan den gnostiska föreställningsvärlden förefalla besynnerlig om man betraktar enbart utanpåverket. Man talar om en mycket varierad rörelse som omfattade vitt skilda begrepp. Och detta är en riktig iakttagelse om man som sagt enbart betraktar det yttre, de föreställningar som kommer till uttryck i gnostikernas egna skrifter – där det 50-tal skrifter som i december 1945 påträffades strax utanför staden Nag Hammadi belägen halvvägs uppför Nilen i Egypten, utgör merparten av det som har bevarats. Men om man tränger in i gnostikernas föreställningsvärld, kommer man att upptäcka att den är långt mer enhetlig än vad som oftast görs gällande. Det är främst beskrivningarna och framställningarna som avviker sinsemellan, inte nödvändigtvis föreställningarna i sig.

Nag hammadi

De 12 codexarna som utgör biblioteket från Nag Hammadi. Totalt innhåller codexarna 52 skrifter varav 6 är dubbletter, således 46 unika skrifter.

Ordet gnosticism har sitt ursprung i grekiskans gnôstikos (γνωστικός), som betyder ”relaterar till kunskap” eller ”som har samband med kunskap”, alltså med gnosis. Av bland annat den orsaken att det grekiska ordet är gnostikos, valde jag att i min bok Den Jesus som aldrig funnits använda ordet gnostik framför det vedertagna begreppet gnosticism. Detta anmärkte Mikael Tellbe på genom att hävda att jag inte gör någon ”skillnad mellan gnosis och gnosticism; det blir en enda soppa som han [Roger Viklund] betecknar med den svengelska termen ’gnostik’.” (Se mitt Bemötande av Mikael Tellbes artikel). Frånsett att denna skillnad egentligen endast ligger i uttolkarens föreställningsvärld, är termen naturligtvis inte ”svengelsk” utan grekisk. Samma kritik upprepade en kollega till Tellbe på Örebro Teologiska Högskola, då Tommy Wasserman, i ett patetiskt inlägg på diskussionsforumet Textualcriticism · Textual Criticism of the Bible, där han utan större insikt (gnosis) upprepade Tellbes kritik.

Det finns också en annan orsak till att jag valde ordet gnostik framför gnosticism. Det hänger samman med att jag inte delar den oftast framförda åsikten att vi har med en splittrad mångfacetterad rörelse att göra. Tvärtom anser jag att den gnostiska världsbilden oftast är mycket samstämmig i sin grundsyn. Som jag skriver i min bok:

”Jag väljer att benämna rörelsen gnostiken framför att använda den vedertagna termen gnosticismen. Orsaken är att jag betraktar gnostiken som en esoterisk kunskapsorden. Den grekiska termen gnostik ansluter till andra svenska ord med ändelsen -ik, exempelvis matematik och där betydelsen ligger på en exakt lära. Gnosticism har ändelsen –ism, vilken som regel avser en strömning av något slag. Vi talar om liberalism, eller socialism. I de fall jag använder ordet gnosticism åsyftar jag alltid den senare ”floden” av mångskiftande gnostiska rörelser.” (Roger Viklund, Den Jesus som aldrig funnits, Vimi 2008, s. 281, ftnt 1)

Det viktigaste för gnostikerna var att erhålla gnosis, alltså en inre upplysning eller insikt. Detta kan sammanfattas i en beskrivning av deras syn på sin frälsare, så som jag sammanfattar det i min bok:

”Människan är både en fysisk kropp och en icke-fysisk, andlig kropp. Den sistnämnda kallades ibland själ, ibland ande. Hennes kropp är dödlig men hennes själ odödlig. Människosjälens sanna hem är en högre, osynlig och okroppslig värld av ljus och sällhet. Men människan är fängslad i kroppen på grund av att hon glömt sitt ursprung och dårats av den mörka kroppsliga världens lockelser. Själen befinner sig i ett tillstånd av sömn. Men ett rop från hemvärlden kan väcka själen, få människan att minnas vem hon är och varifrån hon kommer. Eller kan en frälsare, som tidigare blivit väckt och kunnat återvända hem till ljusvärlden, stiga ner till de sovandes värld och söka väcka åtminstone några sovande människor. En sådan frälsare framställs ofta av gnostikerna som en personifiering av en andlig princip, visdomen till exempel. Det vill säga, visdomen kan beskrivas som en levande person. Gnostikerna betonade att människan måste söka frälsa sig själv genom kunskap och insikt, gnosis, därav namnet på rörelsen.” (Roger Viklund, Den Jesus som aldrig funnits, Vimi 2008, s. 291)

Hos gnostikerna finns som synes en bärande tanke om en frälsare–befriare som stiger ned till mörkret i människoriket och med ett ljus lyser vägen för de själar som söker befrielse ut ur mörkret in i ljuset. Detta påminner onekligen om den symbo­lik som förekommer Platons liknelse om grottan, där den värld vi lever i blott är en skuggvärld av den verkliga världen av ljus och insikt (Platon, Republiken, bok 7).

De gnostiska föreställningarna påminner också i hög grad om det som Platon lärde och har givetvis därför också beröringspunkter med de nyplatonska föreställningarna. Men vi finner också tydliga spår av förkristen judisk gnostik i exempelvis det anonyma verket Salomos vishet, eller hos Filon, som var starkt påverkad av Platon.

Jag anser som bekant att gnostikerna var starkt involverade i kristendomens tillblivelse, att Paulus var djupt påverkad av gnostiska ideer och att också evangelierna är gnostiska skapelser. Till de som invänder mot detta genom att påpeka alla olikheter som förekommer mellan å ena sidan kristna föreställningar och å andra sidan gnostiska, har jag två anmärkningar att göra.

1)      Att man från kristen sida inte vill se att många kristna skrifter är gnostiskt influerade beror på att man definierar det gnostiska alltför snävt, och inte förstår att flera kristna föreställningar också är gnostiska.

2)      En annan orsak är att man tolkar skrifterna utifrån den kristna läran, vilken är en senare produkt uppkommen ur kyrkofäders tolkningar av skrifterna – en process som för övrigt har pågått fram till i dag och fortfarande pågår. Exempelvis Paulus går att läsa på ett helt annat och gnostiskt sätt – något gnostikerna också gjorde.

Doketismen

Om vi lyfter blicken mot det doketiska i den gnostisk-kristna förkunnelsen, tolkas detta ofta som att Kristus bara föreföll framträda i en fysisk kropp. Han varken led eller korsfästes utan bara syntes ha gjort detta. Men risken är att man går vilse om man tolkar gnostikerna bokstavligt.

Den gnostiska korsfästelsen – och enligt min mening också den kristna – var aldrig ämnad att uppfattas som en beskrivning av en historisk händelse. I stället avsåg man att åskådliggöra att människan består av två jag, eidolon och Daimon (fritt översatt: demon). Det högre jaget, Daimon, kan varken lida eller dö. Så när Jesus = eidolon led och dog drabbade inget av detta Kristus = Daimon.

Den doketiska synen på korsfästelsen och på hela Jesu lidandeshistoria är att den är en allegorisk berättelse om invigning och bygger på insikten att Jesus inte är densamme som Kristus. Det är här många går vilse! Att Jesus korsfästes såg gnostikerna som en symbol för att materien fjättrades vid det jordiska och uppståndelsen handlade därmed om befrielsen från det jordiska, allt som lockade och hindrade människan att utveckla sin fulla potential.

Det som karakteriserar gnostisk kristendom är alltså inte i första hand att Jesu lidande och död är en illusion, utan snarare att man skiljer på Jesus och Kristus såsom varande två olika individer. Detta framkommer på många ställen och jag ska ge två exempel. Det första är hämtat från Irenaeus’ monumentalverk mot kättarna som utkom ca år 180 vt. Där skriver han om en gnostiker vid namn Kerinthos som bör ha varit aktiv ca år 100. Inte mycket är känt om Kerinthos, men han tros ha kommit från Mindre Asien eller möjligen Egypten. Irenaeus skriver att Kerinthos skildrade Jesus:

”… som inte född av en jungfru utan som Josefs och Marias son, tillkommen enligt det normala förloppet vid mänsklig alstring, medan han icke desto mindre var rättfärdigare, klokare och visare än andra män. [Kerinthos lärde] vidare, att efter hans dop sänkte sig Kristus över honom från den högsta makten i form av en duva och att han därefter förkunnade den okände Fadern och utförde underverk. Men slutligen lämnade Kristus Jesus och [endast] Jesus led och uppstod [från de döda] igen, medan Kristus förblev oberörd av lidande, eftersom han var ett andligt väsen.” (Irenaeus, Adversus Haereses (Mot heresierna) 1:26:1)

Det andra exemplet är hämtat från den Första Jakobsapokalypsen från Nag Hammadi-skrifterna. När Kristus uppenbarar sig för Jakob den rättfärdige säger han:

”Jakob, var inte orolig för mig eller för detta folk. Jag är han som var inuti mig. Jag har aldrig lidit någonting eller varit bedrövad.” (Första Jakobsapokalypsen, NHL V 3, 31:15–21)

Kristus är alltså den som var inuti Jesus och han har aldrig lidit.

Daimon och eidolon

Som synes skiljer man på Kristus och Jesus. Kristusväsendet nedstiger i Jesus. Detta är direkt sammankopplat med eidolon och Daimon, det högre och lägre väsendet inom varje människa. Inom mysteriereligionerna eller kunskapsordnarna förkunnandes att varje människa har ett dödligt lägre jag kallat eidolon (grekiska: ειδωλον, eidôlon: fantom, skenbild, uppenbarelse) och ett odödligt högre jag kallat Daimon (grekiska δαίμων, daimôn: gud, gudinna, öde, lycka, själ; inom kristendomen; demon, ond ande, djävul).

Sokrates och hans Daimon av Eugène Delacroix

Sokrates och hans Daimon av Eugène Delacroix

Platon (ca 427–347 fvt) berättade att Sokrates (ca 469–399 fvt) hade sin Daimon. Det var en inre röst som han hade haft sedan barndomen. Sokrates’ Daimon fungerade som hans samvete och hindrade honom från att begå vissa moraliskt tveksamma handlingar. Enligt Platon lyssnade han noga till de råd Daimon gav. Sokrates frågar Diotima vad kärleken är, om ”han” är dödlig. Diotima svarar:

”… han är varken dödlig eller odödlig, utan mellan de båda … han är en stor ande (Daimon) dock liksom alla andar är han en medlare mellan det gudomliga och det jordiska.” (Platon, Symposion 202).

I Sokrates’ försvarstal förmedlat genom Platon ska Sokrates ha sagt följande:

”Jag har ett gudomligt (theîon) eller andligt (daimónion) [något] som Meletus har förlöjligat i sitt vittnesmål. Detta började när jag var ett barn. Det är en röst, och varje gång den talar avråder den mig från att göra något som jag är på väg att göra, men den uppmuntrar mig aldrig att göra något.” (Platon, Sokrates’ försvarstal 31d)

Vidare lägger Platon följande i Sokrates’ mun:

”Gudarnas ynnest har förlänat mig en fantastisk gåva, vilken aldrig har lämnat mig sedan min barndom. Det är en röst som hindrar mig att göra det som jag är på väg att göra och som aldrig manar på mig.” (Platon, Theages)

Medan en demon i kristen teologi ses som en ondskefull fallen ängel, betraktades Daimon ursprungligen som ett välvilligt väsen och som människans högsta förmåga. De tidiga gnostikerna, nyplatonikerna och även kristna, levde alla i en värld där Daimon kunde avse såväl elaka andar som människans ”skyddsängel”, ”tvillingsjäl” och högsta nåbara insikt.

Eidolon är personligheten, vilken tillhör den fysiska kroppen och befinner sig i den fysiska världen, med de känslor och tankar som hör den världen till. Daimon är anden i idévärlden, det sanna jaget, som är varje persons andliga kontakt med Gud. Mysterierna var utformade för att lära adepterna att inse att eidolon var det falska jaget och att Daimon var det sanna jaget.

Från eidolons synpunkt förefaller Daimon att vara en från jaget frikopplad skyddsängel. Detta beskrivs målande av den stoiske filosofen Epiktetos (ca 55–135 vt) i de uppteckningar som gjordes av hans lärjunge Arrianos:

”Gud har vid varje människas sida placerat en beskyddare, varje människas Daimon, som ålagts att vaka över henne; en Daimon som varken sover eller kan vilseledas. Vilken mer ädel och vaksam beskyddare kunde väl vi ha anförtrotts åt? Så när du har stängt dörrarna och släckt i huset, kom då ihåg att aldrig säga att du är ensam; ty du är inte ensam. Utan Gud är där, och din Daimon är där.” (Arrianos, Epiktetos’ föreläsningar, 145)

De invigda som fortfarande identifierade sig med eidolon, uppfattade inte Daimon som sitt eget sanna jag, utan som en ande vilkens uppgift var att leda dem till deras andliga mål.

Gnostikerna hyste liknande uppfattningar, så till exempel lärde Valentinos att en person erhåller gnosis (kunskap/upplysning) från sin skyddsängel som emellertid i verkligheten är sökarens eget högre jag.  I Pistis Sofia (1:61) möter barnet Jesus sin himmelske tvillingbroder, de kysser varandra och blir till ett och samma väsen.

Gnostiker betyder fritt översatt ”de som vet”. De har fått sin kunskap varifrån allt annat är känt, deras eget högre jag, Daimon. Den sanna gnostikern upptäcker att Daimon är universums själ och det medvetande som bor i var och en av oss. Syftet med den gnostiska invigningen var att förena det lägre jaget med det högre.

Evangelierna

Allt detta förekommer också i de nytestamentliga skrifterna, det är bara det att det inte alltid upptäcks. Men vi kan börja med de utombibliska evangelierna, som Thomasevangeliet, vilket kanske är den skrift av de som påträffades i Nag Hammadi som fått mest uppmärksamhet. Evangeliet inleds med: ”Dessa är de hemliga ord som den levande Jesus sade och som Didymos Judas Thomas nedtecknade.” Därefter följer 114 Jesusord – of­tast inled­da med: ”Jesus sade” – utan nå­gon som helst antydan om när, var och under vilka omstän­dig­heter som han skall ha yttrat dem.

Denna text är gnostisk, vad nu andra än må säga: Didymos är grekiska (Δίδυμος) och betyder tvilling. Thomas är arameiska (T’oma, תאומא) och betyder också tvilling. Detta åsyftar, som vi ska se, med all sannolikhet tvillingskapet mellan eidolon och Daimon. Även i Johannesevangeliet (11:16, 20:24, 21:2) kallas lärjungen Thomas Tvillingen. I den syriska kyrkan sågs Thomas som Jesus’ tvillingbroder. I Thomasevangeliet finns också en anspelning på att människan består av två delar:

”Jesus sade: ’Två skall lägga sig att vila på en säng. Den ene skall dö, den andre skall leva.’ Salome sade: ’Vem är du, människa? Som en från honom som är En? Du lade dig på min säng och du åt vid mitt bord.’ Jesus sade till henne: ’Jag är den som kom från det som är enat. Jag fick det som tillhörde min Fader.’ [Salome sade:] ’Jag är din lärjunge.’ [Jesus sade:] ’Därför säger jag att när han är öde [enad], blir han fylld av ljus. Men när han är splittrad, blir han fylld av mörker.’” (Thom 61)

Förstasidan av Judasevangeliet ur Codex Tchacos, s. 33

Förstasidan av Judasevangeliet ur Codex Tchacos, s. 33

Även i det nyfunna Judasevangeliet görs åtskillnad på Jesus och Kristus – alltså eidolon och Daimon. Judas överlämnar Jesus på en direkt begäran från Jesus. Judas’ handling är en nödvändig uppoffring från hans sida, eftersom Jesus måste dö. Jesus säger till Judas:

”Kommande generationer kommer att förbanna dig, men du kommer att härska över dem – – – du kommer att överträffa dem alla. Ty du skall offra den man som hyser mig.”

Denna tolkning står dock inte oemotsagd. Försök har gjorts att omtolka Judas’ roll. Ett exempel är professor April D. DeConicks artikel i The New Yorks Times från 1 december 2007. Judas beskrivs i Judasevangeliet som en Daimon. Detta invänder DeConick mot:

”For example, in one instance the National Geographic transcription refers to Judas as a ‘daimon,’ which the society’s experts have translated as ‘spirit.’ Actually, the universally accepted word for “spirit” is “pneuma ” — in Gnostic literature ’daimon’ is always taken to mean ‘demon.’”

April D. DeConick, Professor of Biblical Studies vid Rice University, Texas

April D. DeConick, Professor of Biblical Studies vid Rice University, Texas

Frånsett tolkningen att alla användningar av ordet Daimon i Nag Hammadi-litteraturen skulle avse en demon (det finns tecken som tyder på att Judasevangeliet ursprungligen kommer från Nag Hammadi-biblioteket), blir betydelsen av denna översättning mycket märklig. Judas beskrivs trots allt som en hjälte och den främste av alla lärjungar. Skulle han då vara en demon? I så fall då en god demon!

Föreställning om att människan består av eidolon och Daimon och att målet är att förena dessa båda och göra människan hel, förekommer också, om än dolt, i Johannesevangeliet (11:16, 20:24, 21:2), där lärjungen Thomas kallas Tvillingen. I en episod i Johannesevangeliet, sägs Thomas, alltså Tvillingen, i stället för att hjälpa Jesus med att väcka upp Lasaros från de döda uppmana de andra lärjungarna: ”Låt oss gå med för att dö med honom.”

“Då sade Jesus rent ut till dem: ’Lasaros är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom.’ Tomas, som kallades Tvillingen, sade till de andra lärjungarna: ’Låt oss gå med för att dö med honom.’” (Joh 11:14–16)

Thomas uppmanar således de andra lärjungarna att följa honom och dö för att sedan återuppstå. Detta går knappast att tolka bokstavligt, däremot symboliskt. Den rimliga tolkningen, framför allt gjord i ljuset av Hemliga Markusevangeliet är att här avses en invigning i de inre, större mysterierna. Att dö är en symbol för att avlägga sig det jordiska och återuppståndelsen blir en pånyttfödelse, där tvillingen (Thomas) förenas med sin himmelska tvilling Daimon, kanske med Jesus.

Eftersom den uppväckelsescen som förekommer i Hemliga Markusevangeliet blott är en variant av den om uppväckandet av Lasaros i Johannesevangeliet, och eftersom det uppenbarligen finns en koppling mellan Johannesevangeliet och Markusevangeliet, är det väl rimligt att tro att det rör sig om samma berättelse i Johannesevangeliet som i Hemliga Markusevangeliet. Och då uppväckandet av ynglingen (Lasaros?) i Hemliga Markusevangeliet är kopplat till en invigning i ”Guds rikes mysterier”, är det väl rimligt att anta att samma beståndsdelar också förekommer i Johannesevangeliets uppväckelsescen av Lasaros. När allt kommer omkring säger ju Thomas där rakt ut att han vill att alla lärjungar ska följa Jesus för att dö tillsammans med Lasaros. Även de ville få uppleva det Lasaros fick uppleva.

Alla citat från de äldre skrifterna (frånsett ur Johannesevangeliet) är översättningar som jag har gjort från engelska översättningar.

Roger Viklund, 2010-10-08

22 kommentarer

  1. M said,

    9 oktober, 2010 den 04:17

    Du får ursäkta att jag skriver på engelska.

    It seems you use exclusively Platonic passages to show that a Daimon can be benign and/or good. Can you show us a passage from the Nag Hammadi or other Gnostic texts that shows the same? This is after all the point April DeConnick is making.

    ”‘Spirit’ is standardly chosen to translate the word pneuma when it occurs in a manuscript original. By the way, pneuma is used regularly throughout the Gospel of Judas, but not here! In a footnote , the National Geographic team makes an attempt to to explain this odd translation, suggesting that it reflects Plato’s use of the word in his famous work, the Symposium.

    The difficulty with this type of justification is that Plato’s writings are almost five hundred years earlier than the Gospel of Judas and where written within a completely different conceptual environment. A lot happened to the word daimon in half a millennium. It is true that, in pre-christian sources, the word daimon did have a broad meaning, and was used by Greek writers in the Hellenistic period to denote the concept of higher powers that lay beyond human capacity, whether for good or evil. In some pre-Christian source, it is even used to denote the ‘divine’. So in early popular Greek thought, the daimon is connected to concept such as fate and destiny, as a higher power that overtakes a person and controls his fortune. For this reason, stars were called daimones (pl.), abstract forces or intermediary personal beings beings that controlled the cosmos and the fate of human beings.

    In much later Greek philosophical writings, however, daimones are associated with human emotions that corrupt our souls, wreaking havoc on any rational or reasonable thoughts we might wish to entertain. In these writings the daimones become more and more wicked. The philosophers demote them spatially in the cosmos, lowering their residences from stars to the air immediately surrounding the earth, as far away from God as possible.” – The Thirteenth Apostle, Pg. 48,49

    This would be similar to insisting today that someone saying ”That is gay” as claiming they mean ”That is fun”.

    Gilla

  2. 9 oktober, 2010 den 12:17

    Of course it is okay to write in English. It is good enough being able to read Swedish.

    I am in this blog post referring back to the old usage of the word, in order to show its original meaning. But as you know, also for instance Epictetus, way into the Christian era, refers to a Daimon as a benign great guardian being committed to you; someone who together with God is looking after you. Among the neo-Platonists, Daimons were more like demigods. So it is not just in pre-Christian sources that the word Daimon did have a broad meaning. Also in post-Christian does the old Platonic view prevail; then for instance among neo-Platonists and Stoics. And the dividing line between neo-Platonism and Gnosticism is not always that clear, but rather vague.

    It is an interesting parable with the word gay. (Me not having English as my native language still insist that gay also means happy, having been taught so at school. :-) ) But as a parallel to the usage of the word gay nowadays, would it be fair to translate the Greek Daimon into demon at all, unless you are referring to a mean creature? The moment you translate it into demon it is by most people understood to refer to something evil. Although Daimon literally means demon, it also is used to refer to a god, goddess, destiny, fortune and soul. It is like when the word soul nowadays just refers to people, you perhaps also need to translate it into people.

    It might be true that the word Daimon in The Nag Hammadi literature always refers to evil demons. In every book that I am aware of where the word Daimon occurs, the daemons are always in some occasions referred to as “evil”. But what I meant to say (to avoid misunderstanding, I have removed the clause “för övrigt”, in English “besides” from the blog post) was that also the Gospel of Judas could have the same origin as the rest of the Nag Hammadi books, and that it therefore would be illogical to reject the interpretation that the word Daimon would mean “spiritual being” on the basis that it “in Gnostic literature is always taken to mean ‘demon.’”, if it does not mean this in the Gospel of Judas. After all the Gospel of Judas seems to be written in the same Coptic Sahidic dialect which also the Nag Hammadi texts are written in; and the codex contains three other works, where two also were found at Nag Hammadi and the third resembles those others.

    Let’s say that the word Daimon, used only once in the Gospel of Judas to refer to Judas, would be translated into demon, and then also is meant to refer to Judas as someone evil, what would this lead to? Then Judas, as DeConick suggests, actually was a demon betraying Jesus (or handing him over – as Elaine Pagels, correctly I think, suggests). But how can this be reconciled with the overall depiction of Judas in the Gospel of Judas?

    First of all in several places in the text, Judas is said to criticize the other disciples for being ignorant and plain stupid. Judas is depicted as the only wise disciple. It is only Judas who is able to interpret a vision. And secondly, as I quoted in Swedish in my blog post, Jesus says to Judas: “But you will exceed all of them. For you will sacrifice the man that clothes me. Already your horn has been raised, your wrath has been kindled, your star has shone brightly, and your heart has …”. There is hardly any doubt that Judas is handing Jesus over to be killed on a direct request by Jesus. He is choosing Judas as he is the one Jesus is trusting. Judas is making a sacrifice for mankind, so that Jesus could die and humanity be saved. For this Judas will be hated, but also rewarded by Jesus.

    In this context, I find it difficult to imagine that Judas would be depicted as an evil demon. It is more logical that he is depicted as a good Daimon.

    Gilla

  3. M said,

    9 oktober, 2010 den 15:42

    Roger,

    Thanks for your reply. Let me critique your last two paragraphs. You claim Judas is the one that is wise, it is true he is the only one of the disciples that recognizes Jesus as divine, but that is hardly a recognition of wisdom. In the Gospel of Mark (our earliest gospel) only demons and the demon possessed recognize Jesus for what he is. In Mark 1:34 we find that the demons Jesus cast out are prohibited from speaking because ”they knew him”. In Mark 3:11 the unclean spirits fell down to the ground and worshiping him and crying out ”You are the Son of God”. In Mark 5:6-7 a man possessed by a number of demons named Legion recognizes Jesus at a distance ”and crying out with a loud voice, he said ‘What have you to do with me, Jesus, Son of the Most High God?'”. Clearly from these passages, a recognition of Jesus true identity is not indicative of an exalted status among the other disciples.

    Judas is not the one interpreting the visions, either the vision of the twelve or the later vision of Judas the thirteenth. Jesus is the one interpreting them. The vision of the twelve as you already know, but your readers might not, is about seeing twelve priests offering all kinds of foul offerings and committing a multitude of sins. The twelve priests are identified with the twelve disciples by Jesus, most likely a stab at the apostolic church and their doctrine of apostolic succession.

    Judas vision is about Judas seeing a beautiful mansion which Judas would like to enter, but Jesus makes it clear that Judas will _not_ enter the mansion and that his star has led him astray. This is the passage in which Judas is identified as the ”Thirteenth Daimon”. After Jesus interpretation of Judas and Jesus disagree with Judas exclaiming ”Teacher, enough! At no time may my seed control the Archons!”. There is a some lacunae in Jesus reply, but the answer was ”Come, let me [tell] you that [… missing line …] but that you will grieve much more seeing the Kingdom and all its generation.” After that Judas wonders what the advantage is that he was ”separated” from the generation in which Jesus informs Judas that he will become the ”Thirteenth” and will be cursed by the other generations and that Judas would rule over those generations. Jesus also tells Judas that he will not ascend to the holy [generations].

    This vision is quite telling. Who or what is the thirteenth and the twelve? The twelve generations or aeons I believe are a reference to the Cosmos and the Thirteenth is the ruler of the Cosmos, ie. Yaldabaoth. It appears Jesus is tying Judas to Yaldabaoth or even identifying Judas as Yaldabaoth. Judas does not like his fate as the chief Archon and bitterly complain to Jesus to no avail.

    After this passage there is a long description of the Gnostic cosmology. Once that ends we learn once again that Judas will rule over the Thirteenth aeon. Jesus laughs at the ”error” of the stars and their ultimate destruction along with their creations.

    At this point we have come to the finale. Jesus is here predicting Judas fate. I will type out April DeConick’s translation at this point.

    56:11 Truly, I say to you,
    56:12 Judas, [those who] offer sacrifices to
    56:13 Saklas […] God […]
    56:14 […]
    56:15 […]
    56:16 […]
    56:17 everything that is evil. Yet you
    56:18 will do worse than all of them.
    56:19 For the man that clothes
    56:20 me, you will sacrifice
    56:21 him. Already your horn has been raised,
    56:22 and your wrath kindled,
    56:23 and your star ascended,
    56:24 and your heart has […].

    Although there is lacunae in the passage Jesus seems to be condemning sacrifices in no uncertain terms. Judas will go even further though, he will not just sacrifice animals, he will sacrifice Jesus body likely to also to Saklas (aka Yaldabaoth). Judas motives seems to be laid out by Jesus, that Judas sacrifice is an act of wrath.

    When one reads the Gospel of Judas, even the National Geogrphics translation, i find it hard to see any good coming to Judas. He laments and he argues with Jesus. Judas does not come across as a favorite disciple at all, but an antagonistic being identified as the ruler of the Archons. True he is instructed separately from the the twelve, but everything being told to Judas seems to be negative.

    I’m going to pick just a little bit more on your selection of texts to make your case before I go back to bed (yea I get stuff like this rolling around in my head when I can’t sleep :)). I have a number of books on the Gospel of Judas. The only one that treats this gospel in the matrix from where it came is DeConick. The Gospel of Judas is a Sethian text and should be contrasted and compared foremost to other Sethian texts if one wants to understand it. With the Nag Hammadi find we have quite a corpus of Sethian texts to examine. Comparing it to Thomasine or neo-Platonic texts at the expense of other Sethian texts seems disingenuous. I don’t hold that against you, this is how the text has been handled by, not only the media, but also by the National Geographic team. They have sensationalized the text at the expense of honest scholarly study in my not so humble opinion.

    Sincerely,

    M

    Gilla

  4. 9 oktober, 2010 den 16:45

    Hi again!

    It is a problem that parts of the text are missing, and that we therefore need to make assumptions. Another problem is finding literature to compare with. Making the assumption that the Gospel of Judas is Sethian literature and in some way connected to the literature found in Nag Hammadi, does not help that much.

    The Gospel of Judas is a narrative gospel. No other gospel from Nag Hammadi is narrative in this sense. The Gospel of the Egyptians should be called the Holy Book of the Great Invisible Spirit and is not really a gospel, although this is Sethian. The Valentinian Gospel of Truth does not deal with the deeds of Jesus, and neither does the Gospel of Philip to any essential degree. The only Gospel to be compared with then is the Gospel of Thomas, which at least produces sayings by Jesus. But also this Gospel is non-narrative. Not any of the Sethian literature of the Nag Hammadi texts, I would say, is comparable in ways of content to the Gospel of Judas.

    So by looking at comparative literature, there really is none. In the Nag Hammadi texts I cannot recall to have seen a living person being called a Daimon, apart from maybe John the Baptist (if you choose to interpret the text that way). I might have forgotten something, but I do not think there is any reference to some person being called a Daimon (you could otherwise enlighten me on this one).

    I would therefore say that the closest parallel from Nag Hammadi after all would be the Gospel of Thomas, although this is not Sethian. In the Gospel of Thomas the word Daimon does not occur (unless it has been hidden by the translators), but in logia 61 (quoted in Swedish by me in the blog post) it seems rather obvious that Jesus depicts himself as two parts – although the words Daimon and eidolon does not occur.

    So when Judas is called a Daimon we can choose to compare this to either the other texts of the Nag Hammadi literature, which do not really resemble the Gospel of Judas as a narrative gospel – or consider which interpretation makes most sense in the light of the contents of the gospel.

    Obviously you have a thorough knowledge of the Gospel of Judas, probably more than I do. The reference to the Gospel of Judas was not the main point of my blog post, and the important issue that I wanted to stress was the sentence which you provided as “For the man that clothes me, you will sacrifice”. It looks like I would need to make a separate blog post on the Gospel of Judas, more in full. Your further comments are most welcome.

    Sincerely, Roger

    Gilla

  5. M said,

    10 oktober, 2010 den 00:02

    Roger,

    I know that the Gospel of Judas was not the intent of your post. And you are dead on whit regards to the Gospel of Thomas and the internal twin, in my opinion.

    I tend to get excited when I find someone that obviously appreciate early christian writings, particularly Gnostic texts like the Gospel of Judas. Someone that does not appear to have a vested interest in a particular conclusion and is looking for the truth. I’m an hobby/armchair scholar in Gnosticism so it isn’t like I move in circles that these topics come up. If I tried to discuss it with my friends they would think I’m nuts and promptly write me off as a lunatic :)

    So this will be my last post on the topic unless you indicate you want to continue the discussion. I’m looking forward to the Gospel of Judas post you indicate you will write and perhaps I should hold off until then.

    As for the Gospel of Judas, it find it is at best marginally a narrative gospel. There is no events taking place in it at all. I think a discourse gospel would be more accurate if there is such a category and as such you are correct it is closer to the Gospel of Thomas (than the canonical Gospels).

    But lets not get hung up on the term gospel. If we categorize Judas as a discourse between the disciples and Jesus there are plenty of similar texts in the Nag Hammadi. Many which bear more resemblance to the Gospel of Judas than the Gospel of Thomas do.

    I scanned through the Nag Hammadi collection and came up with the following list:

    The Secret Book of James (Valentinian): a post resurrection discourse.
    The Secret Book of John (Sethian): a post resurrection discourse.
    The Book of Thomas (Thomasine): a pre resurrection discourse.
    The Gospel of Thomas (Thomasine): a sayings gospel, more akin to the hypothetical Q.
    The Wisdom of Jesus Christ (Thomasine/Valentinian/Sethian?): a post resurrection discourse.
    The Dialog of the Savior (Valentinian?): a pre resurrection discourse.
    The First Revelation of James (Valentinian?): a pre resurrection discourse. (A copy of this one was also found with the Gospel of Judas)
    The Revelation of Peter (?): a pre resurrection discourse.
    The Gospel of Mary (?): a brief discourse at beginning of text. (Not a Nag Hammadi text)
    The Gospel of Judas (Sethian): a pre resurrection discourse. (Not a Nag Hammadi text)

    As to the group the Gospel of Judas belongs to it is quite certain a Sethian text. I don’t think there is even a scholarly debate about it. Marvin Meyer states in the introduction to The Gospel of Judas in ”The Nag Hammadi Scriptures – The International Edition”:

    ”The Gospel of Judas is a Sethian gospel preserved in a Coptic translation”, ”In Sethian texts, Barbelo is commonly understood to be the divine Mother, and the Barbelo Aeon is featured in a number of Sethian texts, especially Platonizing Sethian texts.”

    ”… and Jesus stresses that a particular group of people is especially blessed. As in other Sethian texts, this group is claimed to derive from the realm above, and the group is described in the Gospel of Judas as the generation of Seth and ‘that generation’ (tgenea etemmau), in a manner that recalls the references to ‘those people’ (nirome etemmau) in the Sethian Revelation of Adam.”

    and

    ”The divine light from above shines down into this world, and the transcendent deity – ‘the great invisible [Spirit]’, a well-known phrase used among Sethians to depict the highest deity – comes to expression through firmaments, and even heavenly Adamas and, perhaps, Seth. The four unnamed angels who come forth to serve as attendants for the Self-Generated may bring to mind the four luminaries of Sethian lore: Harmozel, Oroiael, Daveithai, and Eleleth. Them massive assemblage of entities, termed the cosmos or universe is called ‘corruption’, and demiurgic powers named Nebro, Yaldabaoth, and Saklas (or Sakla), familiar from other Sethian texts…”

    When it comes to interpreting a text I’d think one would first and foremost interpret it within itself. Something I think DeConick does an excellent job at and I recapped briefly above. If Judas indeed was this favorite disciples of Jesus he sure comes across as a spoiled snob who is not particularly happy with this designation. As I pointed out he constantly complains, disagrees and bickers with Jesus when Jesus explains his destiny. The passage you speak of, ”For the man that clothes me, you will sacrifice”, is immediately preceded by the passage where Jesus denounce sacrifices to Saklas (not surprising since Saklas is either closely related to Yaldabaoth or identified with Yaldabaoth, the chief Archon). After that in the National Geographics translation you have ”But you will exceed all of them.” and DeConick has as already stated in previous posts ”Yet you will do worse than all of them.” In either case this is an exceeding in evil. Much like one could say something like ”Mao killed 10 million, Hitler Killed 15 million, but Stalin exceeded both of them.” (disclaimer: unaudited numbers:)) Either translation turns Judas into a baddie.

    Secondly I’d think you would use texts from the same group of people who wrote the text one tries to understand, in this case the Sethian corpus.

    Thirdly texts from related groups, Valentinians, Thomasine, and perhaps neo-platonic groups.

    Unfortunately with regards to the Gospel of Judas this sequence is almost totally opposite.

    I have rambled long enough, I hope you don’t mind – if so please let me know. I know this is not what your post was about but it is such an interesting topic to me and I’ll take the chance to jump into a discussion about it anytime.

    Sincerely,

    Mats

    PS. There has been more fragments found of the Tchacos Codex called the Ohio fragments. We now have somewhere around 90%-95% of the text. Unfortunately it doesn’t clarify the passage I discussed above much. You can find the additional fragments in context translated by Meyer here.

    Gilla

  6. 10 oktober, 2010 den 10:19

    Thank you Mats for your insightful comments. The Gospel of Judas is of course especially fascinating since it is a newly discovered gospel. If it would have been around all the time, I think it would be seen as more ordinary. It does not at all have the same luminosity as for instance the Gospel of Thomas. But it is a new text and as such of course interesting. I would need to dig into this gospel once again, having not read it in its entirety since it first was made public. I did hear about those new fragments, but I haven’t seen the text before. Thanks for the link.

    Roger

    Gilla

  7. Tommy Wasserman said,

    12 oktober, 2010 den 11:19

    Hej Roger, eftersom du kallar mitt inlägg för ”patetiskt” måste jag fråga dig om du tycker att det alltså var felaktigt och en ”kritik” när jag i det inlägget skrev:

    ”Roger Viklund calls it ‘gnostiken’ which is his own term, although ‘gnosticism’ is the common Swedish word.”

    Du själv skriver i ditt inlägg ovan: ”Av bland annat den orsaken att det grekiska ordet är gnostikos, valde jag att i min bok Den Jesus som aldrig funnits använda ordet gnostik framför det vedertagna begreppet gnosticism.”

    hmm….

    Var det några andra fel i min sammanfattning av dina åsikter i det inlägg du hänvisade till så får du gärna peka på det. Jag är väldigt intresserad av att bli korrigerad.

    MVh

    Tommy

    Gilla

  8. 12 oktober, 2010 den 19:03

    Hej Tommy!

    Jag undviker i det längsta att uttrycka mig så pass ”starkt” som jag gör i detta inlägg och när jag gör det är det enbart om jag anser det vara befogat. Orsaken till att jag mycket medvetet valde att kalla ditt inlägg för ”patetiskt” har mindre att göra med de felaktigheter du framför (som att inte ens veta namnet på den bok du kritiserar eller påstå att jag skulle ha hävdat att katolikerna skrev evangelierna), som med att du alls väljer att göra det i det sammanhanget och på det sätt som du gör.

    Ämnet för diskussionen på Textual Criticism of the Bible var min nyligen offentliggjorda granskning av Stephen Carlsons underlag och metodik i samband med hans undersökning av handstilen i Klemens’ brev till Theodoros, innehållande utdrag ur Hemliga Markus. Carlson sade sig ha sett tecken på skakningar och dylikt i texten, vilket skulle tyda på att brevet var förfalskat. Ämnet är naturligtvis av största vikt, eftersom just denna omständighet sannolikt var den som sågs som den enskilt starkast faktorn till förmån för att brevet också är förfalskat. Det är av mycket stor betydelse att också få veta om brevet är äkta eller ej, och min undersökning var både den första i sitt slag och visade dessutom att många av Carlsons antaganden var felaktiga (något som blev än mer uppenbart i min efterföljande studie).

    Det du då gör är att ge dig in i debatten, men utan att alls beröra något av det som debatten handlade om. I stället vill du bara påpeka något som du tycker är viktigt:

    ”Dear all, without getting into this particular discussion (which I haven’t followed), I just have to point out that Roger Viklund’s book and associated website, ”Jesus granskad,” to which Steve just referred is everything but a scholarly book/website.”

    Sedan är du noga med att påpeka:

    ”Note that I am talking about Viklund’s work in general, which does not mean that he cannot make an occasional good point.”

    Detta upprepar du i nästa inlägg:

    ”I want to emphasize again that I was talking about his book, Jesus granskad (”granskad”=examined in Swedish), since someone was referring to material on his website with the same name, and I thought it was important to say something about Viklund’s scholarship in general.”

    Därefter sammanfattar du Tellbes kritik utan att (förmodar jag) ha läst min bok Den Jesus som aldrig funnits. Det kan knappast ses som ”scholarly”.

    Så, allt du ville göra var att påpeka att mitt arbete rent generellt inte är vetenskapligt, och detta i en debatt som handlade om mina studier av handskriften innehållande Klemensbrevet. Då kan man fråga sig varför du ville det och varför du ansåg det vara så viktigt?

    Att först skriva att du bara vill påpeka min ovetenskaplighet och sedan urskulda dig med att det inte var din avsikt att misskreditera den undersökning jag just publicerat, är patetiskt. Det är klart att det var det som var din avsikt, något annat faller på sin egen orimlighet. Syftet var att (på ett rätt onyanserat sätt) sammanfatta Tellbes kritik med följd att därmed också undergräva min trovärdighet och därigenom indirekt också relevansen av artikelns innehåll.

    Tellbes kritik uppfattade jag som saklig och jag har respekt för hans invändningar – fastän jag anser att han oftast har fel. Men alla har vi rätt att ha fel, och emellanåt har vi också fel, allesammans. Även om jag som sagt inte delar Tellbes uppfattningar i sakfrågorna, välkomnade jag givetvis hans artikel (som tyvärr är indragen), eftersom en öppen debatt om sakfrågorna alltid innebär något positivt.

    Din kritik hade inget med saken att göra. Hade samma kritik framförts av någon lekman på ett forum (på det sätt som ofta sker) hade jag bara lett åt saken. Hade du framfört samma kritik i en tråd eller i ett ämne som berörde Jesu historicitet, eller för all del min bok, hade det också varit helt i sin ordning. Det vore då bara för mig att påpeka det substanslösa i kritiken. På det sätt du nu agerade anser jag att det gränsar till att vara ett personligt påhopp och vad värre är (genom att förflytta fokus från sak till person), kan ha förlett forskare att underlåta att undersöka sakfrågan om de påstådda skakningarna i skriften.

    Roger

    Gilla

  9. Tommy Wasserman said,

    19 oktober, 2010 den 15:33

    Hej Roger,

    Bra att du har respekt för min kollega Mikael Tellbes kritik, som jag explicit refererade till i omdömet av din bok – det har jag också. Jag ser det inte som ”unscholarly” att referera till en erkänd forskares recension av en viss bok. Som du själv noterar var jag noga med att skilja mellan den aktuella sakfrågan som diskuterades och omdömet av din ”populära” jesusbok, men mitt inlägg var en direkt reaktion på att någon gav en direkt länk till din website, ”Jesus granskad” (http://www.jesusgranskad.se/theodore.htm) – och det är riktigt att jag i det sammanhanget tydligen förväxlade din websidas namn med bokens titel, vilket jag ber om ursäkt för.

    Vad gäller ”katoliker” så fick jag uppfattningen att du använder även det ordet på ett speciellt sätt i din bok (jag hänvisar till s. 290 i din bok), nämligen om fundamentalistiska kristna som levde kring 100 eKr, som hade sitt centrum i Rom. Och att det är av sådana ”katoliker” som evangelierna skrivits. Även detta var alltså en del av min sammanfattning av Tellbes kritik.

    Till sist till mitt syfte: jag hade ingen egen åsikt i frågan om skakningar i förhållande till frågan om Carlsons antagande om det förfalskade dokumentet. Jag ville dock påpeka, när det nu länkades till din websida, att man skulle vara väldigt varsam med det som stod där överhuvudtaget mot bakgrund av din, *i mina och vissa andras ögon* undermåliga jesusbok.

    Gilla

  10. 19 oktober, 2010 den 19:40

    Hej igen Tommy!

    Trots dina bedyranden om motsatsen anser jag likväl att din avsikt var att misstänkliggöra min person. Att du råkade uppge fel namn på min bok (ursäkten godtagen) och helt missförstått detta med katolikerna är, som jag tidigare skrev, av underordnad betydelse.

    Du skriver i din fotnot: ”RV uses ’Catholics’ for the fundamentalist Christians who lived around 100 C.E. and had their centre in Rome (Jesus granskad, p. 290)” På sidan 287 (1:a uppl.) eller 288 (2:a uppl.) skriver jag att ”Med katoliker avser jag den mer bokstavstrogna falangen, vilken hade sitt säte i Rom och senare kom att kallas romersk-katolska kyrkan och utgöra den kristna huvudfåran.” Jag skriver också att jag gör det för att jag inte hittar någon bättre beteckning på denna grupp. Jag skriver dock inte att jag därmed avser dem som ”levde kring 100 eKr” eller för den delen att det var de som skrev evangelierna. Och det är här hela problemet med din ”sammanfattning” av Tellbes recension ligger. Tellbe hade åtminstone läst min bok och han argumenterade dessutom utifrån andra förutsättningar.

    Ditt syfte – för att använda dina egna ord – att man skulle vara väldigt varsam med det som står på min webbsida eftersom du ansåg min bok vara undermålig, styrker du genom att försöka sammanfatta Tellbes kritik. Det är med andra ord det som du sammanfattar som utgör det som skulle visa prov på min ovetenskaplighet. (“I just have to point out that Roger Viklund’s book and associated website … is everything but a scholarly book/website.”)

    Jag måste redan här få påpeka att du i och med detta uppträder ovetenskapligt, eftersom Tellbe aldrig använde informationen på det sätt som du gör. Genom att plocka delar ur hans recension och använda vissa av dessa för att visa på min ovetenskaplighet, arbetar du faktiskt helt ovetenskapligt och detta på två sätt. För det första förlitar du dig på Tellbe utan egen undersökning. Att du säger att du bara sammanfattade Tellbes uppfattning frånsäger dig inte eget ansvar att ha kontrollerat uppgifterna. För det andra sammanfattar du faktiskt inte bara Tellbes kritik utan drar egna och felaktiga slutsatser, sannolikt på grund av att du är ovetande om vad jag har skrivit.

    Den allvarliga invändningen mot din sammanfattning (om vi nu fokuserar på den) är att du inte bara ger delvis felaktiga uppgifter, du anklagar mig för ovetenskaplighet. Men i inget enda av de exempel du åberopar föreligger något ovetenskapligt. Låt mig visa detta genom att belysa de fem (eller sju) omständigheter du åberopar.

    1) Du påtalar att jag avfärdar vittnesmålen från alla utomkristna författare, såsom Josefus och de romerska källorna. Oavsett vad man nu kan ha för uppfattning i sakfrågan är det faktiskt inte på något sätt ovetenskapligt att avfärda dessa ”källor”. Resultatet (att dessa källor inte bevittnar Jesus) kan aldrig vara ovetenskapligt (och resultatet är dessutom underbyggt). Det är endast metoderna för att komma till den slutsatsen som kan vara ovetenskapliga.

    2) Detsamma kan sägas om nästa punkt där du riktigt sammanfattar min ståndpunkt att de första kristna och då framför allt Paulus antingen är ointresserade eller ovetande om Jesu gärning; och att Jesus för Paulus framstår som (inte ”mystical” som du skriver, utan) mytisk (”mythical”) och att Paulus därför inte kan användas som en källa för en historisk Jesus. Faktisk säger jag mer än så; att Paulus’ brev styrker att Jesus såsom han skildras i evangelierna inte har funnits. Men oavsett detta, kan väl inte själva slutsatsen ses som ovetenskaplig? Eller vill du ha sagt att det är ovetenskapligt eftersom slutsatsen är fel? Jag får faktiskt det intrycket. I så fall undrar jag vilken vetenskap du eftertraktar?

    3) Här sammanfattar du min syn på evangeliernas tillkomst, vilka jag enligt dig ska ha påstått att katolikerna skrev ca år 100, medan jag i själva verket argumenterar för att de är gnostiska allegoriska berättelser – och följaktligen inte kan ha skrivits av katoliker. Vidare tar du upp de gammaltestamentliga källorna som finns både direkt citerade i evangelierna och vilka också uppvisar andra klara paralleller i evangelierna. Du nämner frälsargudarna och noterar alldeles riktigt att jag hävdar att evangelierna (och som ett tillägg kan sägas, framför allt Markusevangeliet) är uppbyggda av material som hämtats från alla dessa olika källor. Fortfarande ser jag inte på vilket sätt något i detta skulle vara ovetenskapligt. Att dessa paralleller finns går väl knappast att bestrida?

    4) Här påpekar du att ”The Christ” skapades inom den gnostiska rörelsen, något som kan synas underligt eftersom du tidigare trott att jag hävdat att inte gnostikerna utan katolikerna skrivit evangelierna. Du gör en poäng av att jag inte använder den etablerade termen gnosticism, men tar ingen hänsyn till (eller är ovetande om) att jag gör detta med en avsikt som jag också förklarar. I vilket fall är det inte ovetenskapligt att frånsäga sig en term som man anser vara felaktig – speciellt om dess innebörd går emot det man argumenterar för. Du tar upp mitt argument att Hemliga Markusevangeliet är förlagan till Markusevangeliet och nämner också mina spekulationer (jag uppger faktiskt att just dessa är spekulationer) om Paulus som esseeisk-gnostisk herodian. Men i inget fall ser jag något i det du säger som skulle vara ovetenskapligt. Oortodoxt, visst! Ovetenskapligt, knappast!

    5) Sedan säger du helt sant att jag inte tror att Bibelns Jesus har funnits men för den skull inte utesluter att det kan ha funnits en gestalt som verkat som förebild. Framför allt kan man väl tänka sig att något av undervisningen kan gå tillbaka till en verklig gestalt; dock knappast till den gestalt som förekommer i evangelierna.

    6) Men du fortsätter med annat som jag listar i följande punkter. Du noterar att min litteraturlista består av fler sidor med Internetadresser än med böcker. Detta var ett av Tellbes mindre genomtänkta argument och tyvärr väljer du att upprepa detsamma. Alla vet att en bok är mycket mer omfattande än en webbsida. För att hänvisa till lika mycket text behöver man hänvisa till många fler webbsidor än tryckta böcker. I den andra upplagan av min bok, hänvisar jag till 137 böcker som mina källor (sekundärlitteratur oräknad) vilka jag har läst i sin helhet. Dessa upptar 5 ½ boksida och dessutom tillkommer en halv sida av tidskriftsartiklar. Det finns förvisso säkert tio sidor av elektroniska källor med webbsidor, inklusive dubbletter i form av webbplatser, och dessutom uppslagsverk. Men vad har det för betydelse? Kontentan av ditt resonemang blir i så fall att om jag hade raderat merparten av Internetkällorna skulle boken ha förbättrats. Därmed skulle de 137 böckerna ha dominerat. Sådana argument faller på sin egen orimlighet.

    7) Slutligen påstår du att min litteraturlista är ensidig: ” Viklund does not refer to scholars with opposing views”. Detta är helt enkelt inte sant. Jag hänvisar visst till forskare som har en motsatt uppfattning som min egen. Jag kanske inte hänvisar till så många som du skulle önska, dock till ett antal verk. Hur skulle jag kunna undgå detta, då den absoluta merparten av forskarna ofta har en motsatt uppfattning.

    Att innehållet i min bok oftast inte stämmer med din uppfattning och att du också anser den vara undermålig förstår jag fullt ut. Jag har respekt för din uppfattning och naturligtvis har du liksom alla andra rätt att tycka det du vill. Jag kan inte ha någon uppfattning om vad folk tycker om det jag skriver. Samtidigt måste din uppfattning om min boks undermålighet i grunden vara en trosuppfattning, eftersom du inte har läst boken.

    Att det jag hävdar likaså inte alltid är i överensstämmelse med majoritetens uppfattning, är knappast någon nyhet. Men vad har detta överhuvudtaget med vetenskaplighet att göra? Vetenskaplighet handlar om metoder och tillvägagångssätt och en slutsats kan i sig aldrig vara ovetenskaplig. Däremot kan den vara ovetenskapligt underbyggd, vilket är något helt annat. Och i vilket fall kan den även om den är vetenskapligt underbyggd vara felaktig.

    Som slutord vill jag hänvisa till Lee Strobels bok Vilken Jesus ska jag tro på? På sidorna 53–58 intervjuar Strobel Craig A. Evans angående Hemliga Markusevangeliet. På denna sammanlagt bara drygt 5 sidor långa text lyckas Evans förmedla åtminstone 16 sakfel, 3 framställningar som är missvisande och 2 överdrifter. (Se Tusen och en osanning: Vad är sant och inte sant hos Lee Strobel och Craig A. Evans?) Liknande osanningar återger Evans i sin egen bok Fabricating Jesus. Kan jag förvänta mig av dig att nästa gång som Craig Evans lägger fram något inom vilket område som helst, du likt en sanningens riddare träder in och påtalar att Strobels och Evans’ böcker faktiskt är ”everything but scholarly books”?

    Roger

    Gilla

  11. Tommy Wasserman said,

    20 oktober, 2010 den 13:48

    Hej Roger,

    jag skall påpeka att jag inte har läst hela din bok, men delar av den. Du säger ”Trots dina bedyranden om motsatsen anser jag likväl att din avsikt var att misstänkliggöra min person.” Jag har inte bedyrat den motsatsen, utan vad jag bedyrade var att jag inte kommenterade den sakfråga som debatterades, dvs. huruvida ett visst dokument var förfalskat. Jag skulle inte använda ordet misstänkliggöra, utan snarare påpeka min åsikt att din websida och din jesusbok i allmänhet är ovetenskaplig. Mikael Tellbe har redan framfört relevant kritik (som jag summerat) så jag tänker inte upprepa den. Jag tänker däremot undersöka varför den försvann från nätet, det beror troligen på att hemsidan för Örebro Missionsskola gjordes om, men jag skall försöka få upp texten igen.

    Varsågod och fortsätt hänvisa till websidor. Poängen var väl att de dominerade (i alla fall i den upplaga som Tellbe recenserade? Kanske tog du intryck av kritiken?). Jag vill minnas att när du länkat till en antik text som givits ut på Loebs förlag så gick länken till en försäljningssida på Loeb, dvs. inte den aktuella texten som getts ut av förlaget. Så gör man bara inte!

    Gilla

  12. Bengt Bengtsson said,

    20 oktober, 2010 den 22:12

    God kväll! Jag är en av dem som har för vana att regelbundet ta del av det som Roger Viklund (RV) skriver i sin blogg på webbsajten ”Jesus Granskad” ( https://rogerviklund.wordpress.com/ )

    I kväll har jag, i syfte att kolla upp en sak som jag kommer ihåg att jag läste där häromveckan, haft anledning att läsa RV:s bloggartikel ”Gnosis och den gnostiska kristendomen” en andra gång. I samband därmed fann jag att det pågår en livlig diskussion mellan Tommy Wasserman (TW) och RV i kommentarsdelen. Nyfiken som jag är valde jag att ta del av den också.

    Nog för att RV kan försvara sig själv – och det tycker jag att han gör med bravur – men icke desto mindre hoppas jag att det är OK för mig att få avge en sorts ”second opinion” om hur JAG tolkar TW:s inlägg på sajten ”Textual criticism” på Yahoo Groups ( http://groups.yahoo.com/group/textualcriticism/message/4883 ), den sajt som RV själv hänvisar till i sin bloggartikel bland annat genom att länka till densamma.

    Där hittar jag bland annat följande meningar som TW har skrivit

    —- Original Message —–
    From: Tommy Wasserman
    To: textualcriticism@yahoogroups.com
    Sent: Thursday, June 11, 2009 1:52 AM
    Subject: Re: [textualcriticism] viklund
    [This has been discussed previously already! –Wieland]

    Dear all,

    without getting into this particular discussion (which I haven’t followed), I just have to point out that Roger Viklund’s book and associated website, ”Jesus granskad,” to which Steve just referred is everything but a scholarly book/website. The book is one of the never ending stream of popular books about Jesus. The author launches a lot of phenomenal theories based on distorted interpretations of data. My colleague Dr. Mikael Tellbe has reviewed the book, but the review is in Swedish I am afraid.

    (Note that I am talking about Viklund’s work in general, which does not mean that he cannot make an occasional good point.)

    Tommy Wasserman

    OCH DÄREFTER ÄNNU ETT ett diskussionsinlägg av TW på samma sajt, daterat Jun 13, 2009, i vilket han uppenbarligen känner ett starkt behov av att få påpeka för alla i gruppen bland annat följande: There is a lot more to say about Roger Viklund’s book, and his own sources. He seems to have a lot of confidence in Internet, the bibliography contains ten pages of webaddresses and five to printed sources. There are many references to works completely uknown by those of us who work in the field. The known works that are cited are one-sided, i.e., Viklund does not refer to scholars with opposing views.

    HÄR FÖLJER SÅ MINA KOMMENTARER TILL DET SOM TW SKRIVER I DE MENINGAR SOM JAG VALT ATT CITERA HÄR OVAN:

    1) TW buntar ihop RV:s bok ”Den Jesus som aldrig funnits” med RV:s webbsajt ”Jesus granskad” och uttalar därefter något som jag som läsare uppfattar vara en sorts förkastelsedom över båda. Detta sker med en svepande generalisering på så vis, att TW slår fast – utan referenser – att både RV:s bok och webbsida är, i svensk översättning av TW:s text, ”ALLT ANNAT (obs! min versalisering av dessa ord) annat än vetenskapliga [till sitt innehåll].”

    Att skriva på det viset är i mina ögon att utsätta RV för ringaktning. TW må förvisso hysa denna åsikt och också ha rätten att torgföra densamma, men i så fall må det också vara befogat för oss läsare – i detta fall mig – att fundera över varför TW formulerar sig som han gör samt begrunda vilka grunder därtill som TW har.

    Om man ska vara snäll – och det kanske man bör vara i en situation som denna – kan man säga, att TW i meningen därefter i sitt inlägg motiverar varför han känner så starkt behov av att torgföra detta budskap. Han skriver, i svensk översättning: [RV:s] bok är blott en i en ständig ström av [så kallade populärvetenskapliga) böcker om Jesus[figuren].

    Jaså, jaha. Stämmer detta verkligen? I den version (= andra upplagan) av RV:s bok ”Den Jesus som aldrig funnits” finner jag en litteraturförteckning som omfattar sidorna 597-612. Det blir sammanlagt 16 sidor med källförteckning. Och ett omfattande person- och sakregister på sidorna 613-632, dvs hela 20 tvåspaltiga sidor.

    Mot bakgrund härav må det, hoppas jag, vara mig förlåtet att ställa följande fråga till dig, TW: Var vänlig och namnge en enda ytterligare bok i den populärvetenskapliga Jesusgenren – ja, jag kan gärna vidga frågeställningen till att omfatta alla populärvetenskapliga ämnesområden/genrer – som har en lika omfattande källförteckning och ett lika rikt person- och sakregister?

    Inte nog med det. I den löpande texten i boken är RV dessutom synnerligen noga med att påpeka, som regel med hjälp av talrika fotnoter, varifrån han har hämtat de på sidan framförda uppgifterna och påståendena.

    Att då, mot bakgrund härav, jämföra RV:s bok med övrig populärvetenskaplig litteratur är, menar jag, att förringa såväl bokens faktainnehåll som RV:s strävan att belägga alla mer eller mindre kontroversiella påståenden som han lägger fram i boken.

    Jag för min del, som läsare av boken, ser inget som helst problem med att RV inte ger lika stort utrymme åt de Jesusforskare som är övertygade om Jesusgestaltens historiska existens. Om RV hade förtigit detta i sin bok, hade det varit helt annorlunda. Men det gör RV inte! I valet mellan att driva sin tes är det väl bättre att RV väljer att försöka styrka den med drygt 600 sidor text (inklusive registren) till stöd för tesen än att ägna förslagsvis halva boken åt att så att säga motbevisa sig själv.

    Sedan kan man också diskutera om en bok avsedd i första hand för den läsarmålgrupp som brukar köpa populärvetenskapliga böcker ska vara upplagd på samma sätt som en akademisk avhandling. Det är alls inte ovanligt att forskare ger ut en mer lättläst populärversion av sina tunglästa akademiska avhandlingar. Jag tycker att RV:s bok hellre bör jämföras med den sortens litteraturgenre, låt vara att det i RV:s fall saknas en akademisk avhandling att omarbeta. Så vad RV har åstadkommit skulle egentligen kunna liknas vid en hybrid mellan en avhandling och en populärversion av denna avhandling.

    Just den genren är sällsynt, ja snudd på unik. Men att för den skull döma ut en sådan bok såsom varande ”allt annat än vetenskaplig”, det är – som jag ser det – att ta sig alltför stora friheter som ”recensent”. Jag tycker med förlov sagt, att det hade varit betydligt ärligare och sjystare av TW, om han i stället hade påpekat att RV:s bok är ett mellanting av akademisk avhandling och en populärversion av en akademisk avhandling.

    I stället väljer TW att jämställa innehållet i RV:s bok med innehållet i RV:s webbsajt ”Jesus granskad”. Men hallå, vad är det för konstig jämförelse. Jag ber TW ånyo att för mig redovisa hur många (populär)vetenskapliga bokförfattare som anser att man kan sätta likhetstecken mellan det som står i deras böcker och innehållet på webbsidorna. Tvärtom är väl poängen med en blogg, att man på den ska kunna testa sina idéer och teser i syfte att känna efter om dessa tål att utsättas för den belysning som bloggpubliceringen innebär. Dvs på sajten kan artiklar med mera publiceras som snarast bör ses som arbetsmaterial, vilket, måhända, någon gång i framtiden eventuellt kan komma att utgöra underlag för ytterligare en bok i ämnet eller dylikt.

    2) Det är intressant att notera att TW i det ena inlägget på Textual criticism inte ens förmår återge titeln på RV:s bok korrekt utan kallar den för ”Jesus granskad”. Åtminstone för mig sänder det en rätt tydlig signal om att TW inte lär ha ägnat så värst lång tid, i timmar räknat, åt att ta del av innehållet i RV:s synnerligen faktatäta bok på över 600 sidor.

    Intressant att notera härvidlag är att TW i en kommentar tidigare i dag (se kommentaren ovan min daterad 20 oktober, 2010 vid 13:48) kryper till korset och erkänner att det varit si och så med genomläsningen av den drygt 600 sidor långa boken. Detta medgivande hedrar honom. Men i skenet därav vill jag samtidigt ställa denna fråga till TW: Är det kutym på din institution eller var du nu jobbar att göra tvärsäkra uttalanden av pejorativt slag om böcker, vilka du inte till fullo har läst igenom? Och låta kritiken delvis falla över även på skribenten/författaren?
    Så här skriver du i den bloggkommentar du lämnat tidigare i dag: ”Jag skall påpeka att jag inte har läst hela din bok, men delar av den.”

    Min fråga blir då: Vilka delar av boken är det egentligen som du har läst, TW? Är det huvudsakligen litteraturförteckningen, ty den har du de facto en del synpunkter på; se punkt 3 nedan.

    3) TW påpekar i ett av sina inlägg på Textual criticism att ”the bibliography contains ten pages of webaddresses and five to printed source”. Av detta drar TW slutsatsen att RV ”seems to have a lot of confidence in Internet”.

    Låt mig då pro primo påpeka för TW, att det i min upplaga av RV:s bok finns sex hela sidor med tryckta källor, 5,5 sidor med boktitlar och 0,5 sidor med artiklar. Det skulle inte skada med lite bättre faktakontroll! Alternativt: Har TW måhända granskat bokens första upplaga i stället för den andra, utökade upplagan? Om så är fallet, hur vanligt är det att TW uttalar sig tvärsäkert om en boks innehåll genom att bygga sitt omdöme på bokens första upplaga i stället för den senaste upplagan? Och tillika efter att inte ens ha läst HELA boken? Är det månne kutym att göra så på den arbetsplats där TW har sitt dagliga värv?

    Pro secundo: Att antalet av RV åberopade internetkällor fyller hela tio sidor av den 16 sidor långa källförteckningen berättigar INTE till slutsatsen att RV synes ha stort förtroende för det som står på internet. Det inser även en vanlig lekman med minsta känsla för och kunskap om logik.

    För mig är en betydligt rimligare och en långt mer plausibel förklaring därtill, att RV befinner sig i Jesusforskningens frontlinjer, varvid det självklart förhåller sig på det viset, att nya rön och nya tankar och idéer numera publiceras på webben i olika diskussionsforum typ Yahoogruppen Textual criticism. Att fullständigt bortse från den förklaringsmöjligheten till varför RV har så många webbsidereferenser stärker mig i mitt synsätt, att TW mest är ute efter att baktala, smutskasta och förringa RV inför dem som är medlemmar i Yahoogruppen Textiual criticism.

    Pro tertio: Inser då inte TW att en fackbok kanske har 200 sidor i genomsnitt, allt medan en artikel på internet måhända är i genomsnitt 1-2 sidor lång? Dvs vore det inte en bättre idé att fundera lite i den här sortens banor: Ca 150 redovisade fackböcker motsvarar 150 X 200 = 30.000 sidor text (så där mellan tummen och pekfingret). Och 200 uppgivna/åberopade webbsidor motsvarar (också mellan tummen och pekfingret) 400 sidor text. Även om min tillhöftade uppskattning skulle visa sig vara delvis missvisande, hoppas jag ändå att min poäng går fram. Alltså 30.000 sidor maskinskriven/satt text versus 400 sidor text som återfinns på internet på olika sajter. För att minimera all eventuell bias, låt oss halvera antalet tryckta textsidor och fördubbla antalet webbsidor. Då blir det 15.000 sidor text att jämföra med 800 sidor webbtext. Man behöver inte vara skarpögd som en örn för att se den kvantitativa skillnaden mellan de båda källslagen.

    Så en avslutande fråga till TW måste bli denna: Vart vill du egentligen komma med dessa påståenden som jag utifrån vad du har skrivit tar upp dill diskussion här i punkt 3? För mig ligger det väldigt nära – särskilt när jag tar i beaktande allt det andra du har skrivit och som jag tagit upp i punkterna 1 och 2 ovan – att du i hög grad ägnar dig åt sinuationer. Det handlar mer om misstänkliggörande personangrepp med ett pejorativt budskap i botten än en saklig analys av innehållet i RV:s bok ”Den Jesus som aldrig funnits” och det som står att läsa på RV:s webbsajt ”Jesus granskad” (där bland annat denna kommentar förhoppningsvis kommer att publiceras av RV under din senaste kommentar).

    Jaha, nu har jag skrivit vad jag kände för att få sagt. Så här ser alltså jag på saken. Nu tackar jag för ordet och återgår till mina ordinarie sysslor.

    Gilla

  13. Håkan Magnusson said,

    10 mars, 2011 den 17:17

    ”Den gnostiska korsfästelsen – och enligt min mening också den kristna – var aldrig ämnad att uppfattas som en beskrivning av en historisk händelse. I stället avsåg man att åskådliggöra att människan består av två jag, eidolon och Daimon (fritt översatt: demon). Det högre jaget, Daimon, kan varken lida eller dö. Så när Jesus = eidolon led och dog drabbade inget av detta Kristus = Daimon.

    Den doketiska synen på korsfästelsen och på hela Jesu lidandeshistoria är att den är en allegorisk berättelse om invigning och bygger på insikten att Jesus inte är densamme som Kristus. Det är här många går vilse! Att Jesus korsfästes såg gnostikerna som en symbol för att materien fjättrades vid det jordiska och uppståndelsen handlade därmed om befrielsen från det jordiska, allt som lockade och hindrade människan att utveckla sin fulla potential.”

    Ska jag uppfatta detta som att även Jesus var en påhittat gestalt som skulle symboliskt visa det kroppsliga medan Kristus det andliga? Gnostikerna ansåg inte att detta var något som nyligen inträffat, korfästelsen och uppståndelsen, eller tänker jag fel om det?

    Gilla

    • 10 mars, 2011 den 18:21

      Gnostikerna utgjorde, eller utgjorde inte, en enhetlig rörelse. I vilket fall uttryckte de sig på de mest skilda sätt. Det betyder att det åtminstone på ytan fanns vitt skilda uppfattningar. En genomgående uppfattning bland dessa gnostiker var dock att Kristus steg ned i Jesus, verkade genom honom men lämnade honom före hans död. Det innebär att endast Jesus led och dog medan Kristus var ett andligt väsen som varken kunde lida eller led. Därmed är Kristus om inte påhittad så i varje fall ett icke-fysiskt gudsväsen som manifesterade sig genom att tillfälligt låna en kropp av ett utvald individ, Jesus, och som därmed fick möjlighet att verka bland människorna. Betyder då detta att Jesus enligt gnostikerna var en verklig person som levde på jorden? Ja, många gnostiker synes anta detta och man avfärdade sådant som jungfrufödslar och kroppslig uppståndelse som vidskepelse. Fast andra gnostiker såg även Jesus som en fantom, ett andligt väsen som uppenbarat sig och inte fötts av en jordisk kvinna på samma sätt som oss andra. Dock bör man vara försiktig med att tolka gnostikerna allt för bokstavligt, eftersom de själva i hög grad verkar ha medvetet framställt symboliska ”sanningar” i en ibland konkret form, så att en på ytan verklig skildring egentligen bara var en täckmantel för något annat. Detta andra var som regel någon form av skildring av medvetandet. Givetvis fanns det också många högst ”overkliga” skildringar.

      Gilla

      • Håkan Magnusson said,

        10 mars, 2011 den 19:08

        Trodde också Paulus att Jesus var en mänsklig gestalt, likt en del gnostikers uppfattningar att Kristus lånade människan Jesus jordiska gestalt? Eller vilken typ av gnostisk uppfattning hade Paulus angående Jesus som jordisk varelse vid den tiden?

        Gilla

      • 10 mars, 2011 den 19:22

        Den gnosticism/gnostik som florerade på Paulus’ tid, ett knappt århundrade före den explosion vi ser på hundratalet, var i flera avseenden annorlunda än denna senare uppkomna mångfacetterade rörelse. Detta gäller i varje fall dess uttrycksformer, även om jag anser kärnan i grund och botten vara densamma. Och ja, jag anser att Paulus var en gnostiker i ordets rätta bemärkelse, fastän vi hos honom inte ser alla de yttre attribut som är så vanliga bland senare tiders gnostiker.

        Min uppfattning är att Paulus inte ansåg att Jesus var en mänsklig gestalt. I varje fall ger han aldrig klart uttryck för den saken och är dessutom både ointresserad eller ovetande om i stort sett allt som senare i evangelierna sägs om Jesus. Oavsett vad Paulus kan tänkas ha känt till om Jesus är han genuint ointresserad av personen Jesus. Hans fokus ligger helt på den ”uppståndne” Kristus Jesus, vilken inte ska uppfattas som den Jesus som dött en fysisk död och uppstått från denna död, utan är att likställa med en andlig Kristus som uppenbarat sig direkt för Paulus. För Paulus är det bara denna gudskraft som har manifesterat sig för honom som är intressant.

        Gilla

  14. Håkan Magnusson said,

    10 mars, 2011 den 22:30

    Tack för att du tog dig tid att svara!
    Jag börjar själv bli mer och mer övertygad om att Paulus inte kände till den Jesus som evangeliförfattarna gestaltar. Det kan ju bero på att det är en fiktion skapad med hjälp av gamla testamentets utsagor om en kommande messias. Däremot har jag svårt att förstå varför dessa författare ville fabricera fram dessa berättelser utan historisk förankring. Jag vet att Matteus, Lukas broderade ut vad Markus skrev och jag förstår Lukas syfte med apostlagärningarna att koppla ihop det med Paulus. Om du orkar svara, undrar jag vad du anser är drivkraften till att dessa berättelser kom till.

    Mvh/Håkan

    Gilla

    • 11 mars, 2011 den 12:58

      När det kommer till människors avsikter blir det genast mycket svårt att ens föreställa sig vad dessa kan ha varit. Jag vill inte gärna ge mig in i allt för djupgående spekulationer kring den saken. Jag kan dock se två omedelbara möjligheter, där någon av dessa båda, eller möjligen båda samtidigt, kan vara den rätta förklaringen – åtminstone ytligt betraktat.

      Den ena förklaringen är att legender och myter vävts samman och så småningom historiserats, på samma sätt som de berättelser om andra gudsgestalter, som exempelvis Herakles eller Dionysos, måste ha uppkommit. Här finns då möjligheten att det har funnits en gestalt (eller möjligen flera gestalter) som har lämnat bidrag till berättelsen. Sedan har någon valt att sammanställa legenderna (Markus, Hemliga Markus eller någon tidigare källa) och denna sammanställning har legat till grund för nya uttolkningar. Dessa kan ha gjorts med goda avsikter i den fasta förvissningen om att det som nedtecknades var sant eller att det i varje fall innehöll tillräckligt mycket av sanning.

      Den andra förklaringen är att det första utkastet till ett ur-evangelium (Markus, Hemliga Markus eller någon tidigare källa) skapades som en fiktiv berättelse redan från början men kom sedermera att tolkas som en bokstavlig. Vi har ju andra ”gnostiska” alster som exempelvis Salomos vishet, där ”Visheten” har tecknats som en verklig gestalt och där alltså en symbolisk berättelse framställts i tillsynes ”verkliga” händelser. Kanske avsåg man att skapa ett alster som skulle peka framåt och visa hur ett liv kunde levas i syfte att uppmana till efterföljd? Måhända vävde man in också verkliga händelser i denna berättelse men utformade berättelsen med ett bestämt syfte.

      Jag har absolut inga bevis för någondera av dessa förklaringar och vet inte om någon kan vara den rätta. Det finns säkert fler möjligheter och dessutom är verkligheten alltid mer mångfacetterad än vad man kan föreställa sig.

      Gilla

  15. Håkan Magnusson said,

    11 mars, 2011 den 13:22

    Tack för att du tog dig tid.

    Mvh/Håkan

    Gilla

  16. Mr X said,

    27 april, 2011 den 20:33

    Hej Roger Viklund. Hur ställer sig Svenska Kyrkan om gnosism , bra -dåligt? Kanske en dum fråga bara nyfiken. Mvh/ Mr X

    Gilla

    • 27 april, 2011 den 21:31

      Min uppfattning är att de ofta är paniskt rädda för den. Men jag kanske har fel. Dessutom är ju Svenska kyrkan inte en homogen grupp, utan även ledningen består av skilda individer med kanske olika uppfattningar.

      Gilla

  17. Stefan Sanmare said,

    14 september, 2015 den 21:41

    Det vi mest kommer i kontakt med vad gäller skrivna källor är gnosticism som kanske borde kallas ”kristen g.” eller ”g. i förhållande till kristendomen”. Finns och fanns då g. som inte beaktar kristendomen alls? Ja, det tycker jag. Men då är problemet att det kallas något annat. Ursprunglig zoroastrism (zoroastrianism) till exempel, som den tolkades av europeiska filosofer f.Kr. Eller vissa aspekter i tidig buddhism överförd till och omtolkad i Europa f.Kr. Problemet är att efter Jesus relaterar 99% av all g. på det ena eller andra sättet till den kristna läran. Om g. riktar in sig på exempelvis islam eller hinduism kallas det inte g. utan ”mystik”. Därför har skendebatten ”finns det ett förkristet ursprung till g?” uppstått. Svaret är givetvis ja, precis som det finns ett förkristet ursprung till kristendomen och ett förjudiskt ursprung till judendomen, etc. /Stefan

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: