Herodes dog år 4 fvt när Varus var legat i Syrien

I de försök som görs för att harmoniera Lukas’ och Matteus’ födelseberättelser brukar de vanligaste bestå i att få den romerske ståthållaren i Syrien, Publius Sulpicius Quirinius, att ha genomfört en tidigare skattskrivning än den han bevisligen genomförde år 6 vt. Orsaken till denna omprövning av det historiska materialet är teologisk och grundar sig i försök att bevisa att evangelieförfattarna visste vad de talade om när de beskrev Jesu födelse. Eftersom Herodes dog år 4 fvt och han enligt Matteus 2:16–18 dräpte alla gossebarn som var två år och yngre i ett hopp om att också döda Jesus, måste Jesus i så fall ha fötts före år 4 fvt. Men Quirinius genomförde sin skattskrivning nio år efter Herodes’ död och då Jesus enligt Lukas ska ha fötts i samband med denna skattskrivning, går kronologierna inte ihop. Lukas och Matteus kan således inte båda ha rätt.

Jag har tidigare i artikeln Mysteriet med den försvunna skattskrivningen löst. Den var aldrig försvunnen visat att försöken att få Quirinius (eller någon annan) att ha genomfört en tidigare skattskrivning i Judeen är fåfänga. Herodes’ död år 4 fvt är relativt säkert befäst, men detta innebär inte att försök ändå inte görs att omdatera också Herodes’ död och då senarelägga den tillräckligt mycket för att kunna klämma in en tidigare skattskrivning av Quirinius medan Herodes fortfarande var i livet. Sådana försök är som tidigare beskrivits utsiktslösa då inga romerska skattskrivningar kan ha ägt rum i Judeen medan Herodes utövade styre där, men eftersom alla mer eller mindre fantasifulla lösningar likväl framkastas tål också källorna för Herodes’ levnad att granskas.

Det finns nämligen en lucka i vår kunskap om vilka som var legater i Syrien från 3/2 fvt och fram till år 6 vt och då tänker man sig att Quirinius givetvis tillträdde som legat vid den tiden och hans utnämning år 6 skulle i så fall vara hans andra tur på posten. Quintilius Varus tillträdde nämligen som legat i Syrien år 6 fvt och höll den posten fram till minst år 3 fvt och möjligen längre (Velleius 2:117:2; Tacitus, Historiae 5:9:2; Josefus, Om det judiska kriget 1:617–39, 2:66–80, Judiska fornminnen 17:89–133, 17:221–223, 17:250–298). Givetvis finns inga bevis för att Quirinius skulle ha utnämnts till legat direkt efter Varus, men ­– verkar man tänka – bara Herodes’ död kan skjutas fram några år kan han ha hunnit jaga Jesusbarnet innan han själv dog och Quirinius kan då också ha hunnit genomdriva en tidigare skattskrivning. Det är den problematiken som ska behandlas i denna artikel.

Orsaken till att jag alls kom på idén att göra denna genomgång är ett inlägg på VOF där en viss Samtron hävdar att Herodes egentligen dog år 1 fvt. Till min hjälp har jag främst haft Josefus’ Flavius, som är den huvudsakliga källan för att fastställa Herodes’ regeringstid och död, Andrew E. Steinmann, When Did Herod the Great Reign? (Novum Testamentum 51, 2009, 1-29), som är en av de källor som argumenterar för att Herodes dog år 1 fvt, och Richard Carrier, The Date of the Nativity in Luke (5th ed., 2006) – samt därutöver också andra standardverk.

Innan man alls börjar undersöka tiden för Herodes’ död bör man ha en grundläggande förståelse för hur dåtidens historiker var tvungna att beräkna tiden. Det fanns ingen gemensam tidräkning utgående från Kristus, och historiker från skilda epoker och områden räknade därför på olika sätt, exempelvis i den eller den regentens år. För vår del gäller det att vara medveten om att det romerska året med konsulers och kejsares regeringstider inleddes den 1 januari; att det judiska året inleddes den första nisan, en månad som är kopplad till vårdagjämningen och varierande inföll i mars och april; samt att det olympiska året inleddes med de olympiska spelen i juli vart fjärde år. Därutöver skedde en kalenderreform år 46 fvt så att den romerska kalendern skiljer 90 dagar före och efter år 46 fvt. Med tanke på alla dessa tidräkningars överlappningar är det ofta näst intill omöjligt att fastställa exakta datum, men det hindrar ändå inte att man kan fastslå rätt år för en viss händelse.

JOSEFUS OCH DENNES KÄLLOR

Josefus Flavius är som tidigare sagts den huvudsakliga källan till att bestämma tiden för Herodes’ död. Josefus’ kanske främsta källa gällande Herodes’ levnad är Nikolaos från Damaskus (Νικόλαος Δαμασκηνός), en grekisk historiker och filosof som föddes ca år 64 fvt och således var verksam under nollhundratalet fvt. Nikolaos är i detta avseende en förstahandskälla emedan han tjänade Herodes den store och var en nära vän till honom.

”Även Nikolaos, hans historieskrivare … ty han skrev under Herodes’ livstid och under hans regeringstid” (Josefus, Judiska fornminnen 16:183)

”När Herodes hade sagt detta föll han i gråt och kunde inte säga något mer, men på hans önskan tog Nikolaos av Damaskus, som var kungens vän och ständigt förtrogne och bekant med allt han gjorde och med hans ekonomiska förhållanden, itu med det som återstod …” (Josefus, Judiska fornminnen 17:99).

Nikolaos skrev en världshistoria i 144 band, vilken som så mycket annat är försvunnen:

”Nikolaos från Damaskus … i sin mycket omfångsrika historia, ty den bestod av 144 böcker …” (Athenaios, Deipnosophistae 6:249)

Att Josefus i hög utsträckning förlitade sig på Nikolaos märks inte minst genom att när Nikolaos’ berättelse upphör i Herodes den stores son Archelaos’ tid, blir också Josefus’ skildring av händelseutvecklingen i Judeen betydligt mindre detaljrik och utförlig.

Utöver att förlita sig på Nikolaos, nyttjade Josefus också Herodes’ egna memoarer, hans självbiografi, en skrift som också Nikolaos byggde på och som därför i dubbel bemärkelse låg till grund för Josefus’ framställan. Josefus säger sig därutöver också förlita sig på andra som skrivit om Herodes’ tid:

”Och vi ger läsaren denna redogörelse eftersom den ingår i kung Herodes’ levnadsminnen: Men andra (tois allois) håller inte med [det som står i] dem …” (Josefus, Judiska fornminnen 15:174).

Fastän Josefus förlitar sig på Nikolaos är han noga med att påpeka att Nikolaos var alltför positivt inställd till Herodes, att han behagade honom och inte berörde det som kunde förminska hans ära, liksom att Nikolaos urskuldade många av hans ”beryktade brott och mycket omsorgsfullt dolde dem” (Josefus, Judiska fornminnen 16:183–7).

Med andra ord var Josefus både välinformerad om Herodes’ levnadstid med förstahandskällor till sitt förfogande och samtidigt kritisk till sitt källmaterials trovärdighet. Vi ska ha detta i åtanke inför undersökningen av det Josefus skriver.

Alla citat är översättningar som jag har gjort från engelska till svenska.

HERODES’ KRONOLOGI

År 40 fvt utnämndes Herodes till kung.

Enligt Josefus utnämndes Herodes till kung …

”… i den 184:e olympiaden när konsulerna var Gnaeus Domitius Calvinus för andra gången och Gaius Asinius Pollio [för första gången].” (Josefus, Judiska fornminnen 14:389)

Den 184:e olympiaden inleddes i månadsskiftet juni/juli år 44 fvt och löpte fram till samma månadsskifte år 40 fvt. Man valdes till konsul för ett år i taget och Calvinus (i sin andra period) och Pollio var konsuler under kalenderåret 40 med början den 1 januari. Enligt Josefus utnämndes således Herodes till kung någon gång under första halvan av år 40, innan den 184:e olympiadens utgång i månadsskiftet juni, juli år 40.

Både Steinmann och Samtron hävdar att Appianos i stället förlägger Herodes’ utnämnande till kung av romarna till år 39. Men detta är inte sant. Appianos snarare styrker att Herodes utnämndes till kung år 40. Vad Appianos säger är att romarna gav Herodes’ ytterligare områden att styra över år 39. Han skriver att Antonius …

”utnämnde kungar som han ville litet här och där, på villkor att de betalade en fastställd skatt ­– i Pontus Darius son till Farnaces och sonson till Mithridates, i Idumeen och Samarien Herodes: i Pisidien Amyntas, i en del av Kilikien Polemon, och andra i andra riken.” (Appianos, The Civil Wars 5:75)

Herodes hade sedan tidigare (år 40) av Rom utnämnts till kung och erhållit ett större landområde och detta område utökades nu också med Idumeen och Samarien: detta skedde uppenbarligen år 39 ifall vi ska lita på att Appianos varit så noggrann att han nämnt detta i rätt tidsmässiga sammanhang. Flera av de omgivande händelserna går nämligen att datera till år 39. Fast Appianos behöver inte alls ha tagit hänsyn till detta och därför i denna uppräkning ha medtagit utnämningar gjorda vid olika tider så att Herodes erhöll också Idumeen och Samarien år 40 fvt.

Herodes tillskansade sig kronan och erövrade Jerusalem år 37.

Vi läser hos Josefus att Herodes belägrar Jerusalem och hur heroiskt judarna försvarar staden. (Josefus, Judiska fornminnen 14:470) Herodes’ soldater reser äntringsutrustning och eftersom ”det var sommar fanns inget som hindrade dem” (14:474). Judarna svalt ”och led brist på livsförnödenheter, ty det råkade vara ett sabbatsår.” (14:477)

”Denna ödeläggelse drabbade staden Jerusalem när Marcus Agrippa och Caninius Gallus var konsuler i Rom under den 185:e olympiaden i den tredje månaden vid den högtidliga fastan, som om en cyklisk rotation av katastrofer hade återkommit efter det som drabbade judarna under Pompejus; ty judarna intogs av honom på samma dag, och det var efter tjugosju år tid” (Josefus, Judiska fornminnen 14:487).

Här har vi tre olika tidräkningar att beakta. Den 185:e olympiaden inleddes i månadsskiftet juni/juli år 40 fvt och löpte fram till samma månadsskifte år 36 fvt. Marcus Vipsanius Agrippa var konsul år 37 (1 jan–31 dec) tillsammans med L. Caninius Gallus. Detta leder oss till år 37 fvt. Uppgiften om den ”tredje månaden vid den högtidliga fastan” avser den tredje månaden i den judiska månkalendern, och fastan inföll den 23:e i månaden sivan vilket motsvarar slutet av juni enligt vår nuvarande kalender. Herodes ska alltså ha installerats som kung någon av de sista dagarna i juni år 37 fvt. Men vi kan nöja oss med den ungefärliga uppgiften sommaren år 37 fvt.

I försöken att senaredatera Herodes’ levnad ingår att förskjuta Herodes’ installation framåt åtminstone ett år till år 36 fvt. Argumentet är att Josefus också säger att Herodes intog Jerusalem på samma dag som Pompejus intog Jerusalem tjugosju år tidigare. Pompejus intog Jerusalem år 63 fvt:

“Ty trots att staden intogs på fastedagen i den tredje månaden i den 179:e olympiaden, när Caius Antonius och Marcus Tullius Cicero var konsuler …” (Josefus, Judiska fornminnen 14:66)

Den 179:e olympiaden sträckte sig från år 64 fvt till år 60 fvt och Caius Antonius Hibrida Marcus Tullius Cicero var konsuler år 63 fvt. Erövringen skedde liksom vid Herodes’ erövrande i slutet av juni.

Eftersom 27 år efter år 63 leder till år 36, föreslår vissa att Herodes’ installation som kung egentligen skedde år 36 fvt. Detta är dock mycket osannolikt. Och ska man rucka på något år är det i så fall mer sannolikt att Pompejus intog Jerusalem år 64 fvt. År 37 fvt är så pass säkert verifierat att det näppeligen kan vara fel.

I likhet med många av antikens historiker räknade Josefus inklusivt så att även om det första året endast bestod av några veckor räknar han det likväl som ett fullt år. Det betyder att man ”efter tjugosju år tid” från år 63 fvt hamnar på år 37 fvt. Det var också bara det året som Marcus Agrippa och Caninius Gallus var konsuler i Rom.

Vidare går ytterligare tidsangivelser med utgång från år 37 fvt att verifiera genom andra oberoende källor. Josefus skriver exempelvis följande:

”Det var vid denna tid som slaget i Acitum ägde rum mellan Octavius Caesar och Antonius, i Herodes’ sjunde regeringsår.” (Josefus, Judiska fornminnen 15:121)

”Ty i hans sjunde regeringsår när kriget vid Actium rasade som värst …” (Josefus, Om det judiska kriget 15:370)

Slaget vid Actium är en väl belagd händelse. Det var en sammandrabbning till sjöss som inträffade den 2 september år 31 fvt. Genom att ånyo räkna inklusivt kommer Herodes’ sjunde regeringsår efter hans tillträde år 37 fvt att infalla år 31 fvt. Om man inte skulle räkna inklusivt skulle det i stället leda till att Herodes måste ha tillträtt år 38 fvt och definitivt inte år 36 fvt.

Ett ytterligare exempel kan ges. Josefus skriver följande:

”När nu Herodes redan hade regerat i 17 år kom Caesar till Syrien vid en tid då majoriteten av Gadaras invånare högljutt klagade över Herodes …” (Josefus, Judiska fornminnen 15:354)

Caesar Augustus’ besök finns omnämnt i Res Gestae Divi Augusti, en inskription i sten där Augustus själv redogör för sin gärning. Besöket daterar han till år 20 fvt vilket stämmer utmärkt med Josefus’ uppgift om att ”Herodes redan hade regerat i 17 år”.

Med andra ord finns inte utrymme för att förskjuta Herodes’ erövring av Jerusalem och tillskansning av kronan till efter år 37 fvt.

VILKET ÅR DOG HERODES?

Josefus är helt konsekvent i sina båda historieverk i att Herodes dog år 4 fvt. Han skriver följande:

”När han hade gjort detta dog han, fem dagar efter att han hade ordnat så att Antipater dräptes; efter att ha regerat i trettiofyra år från det att han sett till att Antigonos dräptes, men i trettiosju från det att han hade förklarats kung av romarna.” (Josefus, Judiska fornminnen 17:191)

”Efter att i fem dagar ha överlevt mordet på sin son, dog Herodes sålunda, efter att ha regerat i trettiofyra år från det att han sett till att Antigonos dräptes och han vunnit sitt rike, men i trettiosju år från det att han hade förklarats kung av romarna.” (Josefus, Om det judiska kriget 1:665)

Med inklusiv räkning kommer 37 år från år 40 fvt och 34 år från år 37 fvt leda till att man hamnar på år 4 fvt. Utan inklusiv räkning skulle man visserligen hamna på år 3 fvt, men det finns ingen anledning att göra det och detta av två orsaker: 1) Josefus använder inklusiv räkning i övrigt och 2) om han skulle ha dött år 3 fvt stämmer detta inte med de uppgifter Josefus har om Herodes’ söners regentlängder från det att de tog över styret av faderns område när denne dog.

HERODES’ SÖNERS TILLTRÄDE

Efter Herodes den stores död kom hans rike att delas mellan hans tre söner Herodes Antipas, som styr Galileen och Pereen fram till år 39 vt, Herodes Archelaos, som tar över Judeen, Samarien och Idumeen, och Herodes Filippos, vilken regerar i ett område nordost om Galileiska sjön fram till sin död år 34 vt.

Herodes Antipas regerade fram till 38/39 vt.

“Så han [Caligula] fråntog honom [Antipas] hans furstendöme och överförde det till Agrippas rike.” (Josefus, Judiska fornminnen 18:252)

Detta skedde någon gång “under det första och andra året” som Caligula regerade, och då med all sannolikhet under det andra året. Caligula tillträdde som kejsare i mars år 37 och om detta skulle räknas inklusivt skulle alltså Antipas ha fråntagits sitt furstendöme år 38. Fast troligen ska detta utläsas som om det skedde 38/39 och annan information hos främst Josefus gör att år 39 nog är det sannolika året. Det är också rimligt med tanke på de uppgifter som finns i form av mynt där de senaste tryckta mynten under hans styre är daterade till hans 43:e år. Den genomgående principen vad gäller myntprägling är att åren räknades efter kalenderår, så att räkningen också här var inklusiv. Så ifall Herodes Antipas tillträdde som furste vid sin fars död år 4 fvt, skulle hans 43:e och sista år som regent ha varit år 39 vt. Den eventuella osäkerhet som kvarstår vore att Antipas avsattes år 38 eller att mynten inte präglades efter kalenderår, men båda dessa omständigheter förskjuter Herodes’ död bakåt och inte framåt i tiden. Således styrker också uppgifterna om Antipas att Herodes den store avled år 4 vt.

Herodes Archelaos var en katastrof som regent och avsattes därför år 6 och hans område bestående av Judeen, Samarien och Idumeen överfördes till Rom under direkt styre:

”I det 10:e året i Archelaos’ styre, kunde de ledande männen i Judeen och Samarien inte längre uthärda hans grymhet och tyranni och anklagade honom inför Caesar … och när Caesar hörde detta blev han ursinnig … och sände Archelaos i landsflykt … och fråntog honom hans egendom.” (Josefus, Judiska fornminnen 17:342–4)

Det 10:e året är relativt säkert daterat till år 6 vt eftersom Judeen nu överförs till Syrien och blir direktstyrt av Rom. Det är nu den syriske legaten Quirinius genomför skattskrivningen av de områden som har infogats i hans distrikt. Och om Archelaos avsätts år 6 vt måste han med inklusiv räkning ha tillträtt vid sin fars bortfälle år 4 fvt – i annat fall år 5 fvt.

För att lyckas få Herodes att leva till år 2 och helst år 1 fvt så att Quirinius ska ha kunnat genomföra en tidigare skattskrivning brukar det föreslås att Herodes samregerade med sina söner i några år. Det känns onekligen som en aning desperat att man måste föreställa sig fyra kungar regerande samtidigt. Fast Josefus klargör att Archelaos inte blev kung förrän efter Herodes den store dött. Som jag tidigare har citerat säger han att Herodes dog …

”efter att ha regerat i trettiofyra år från det att han sett till att Antigonos dräptes och han vunnit sitt rike, men i trettiosju år från det att han hade förklarats kung av romarna.” (Josefus, Om det judiska kriget 1:665)

Herodes’ testamente lästes då upp i Jeriko och däri sades …

”att Filippos skulle ärva Trachonitis och de omkringliggande länderna, att Antipas, som vi tidigare sagt, skulle bli landsfurste och att Archelaos utnämndes till kung. Han hade också utsetts till att föra Herodes’ ring till Caesar och få de avtal han ingått sanktionerade, eftersom Caesar … skulle godkänna hans testamente.” (Josefus, Om det judiska kriget 1:669)

Därefter utbröt …

”ett bifallsrop till Archelaos för att gratulera honom till hans utnämning …  Efter detta begav de sig för att förbereda kungens begravning.” (Josefus, Om det judiska kriget 1:670)

Det råder alltså inget tvivel om att Herodes’ söner utnämndes att regera över sina områden efter att Herodes dött.

Herodes Filippos regerade fram till sin död år 33 eller 34 vt.

“Det var vid denna tid som Herodes’ broder Filippos lämnade detta liv, i det 20:e året av Tiberius’ regim efter att han i 37 år varit furste över Trachonitis och Gaulanitis [Golan] och också bataneernas land.” (Josefus, Judiska fornminnen 18:106)

Tiberius tillträdde som kejsare i augusti år 14. Detta innebär att Filippos ska ha dött år 33 eller 34 och vi hamnar återigen vid att Filippos ska ha tillträtt sitt ämbete ca år 4 fvt.

Just Filippos är väl den som det läggs kanske mest krut på att omdatera. Orsaken är att vissa av de mindre tillförlitliga grekiska handskrifterna av Josefus’ verk liksom några latinska översättningar har att Filippos dog i Tiberius’ 22:a år i stället för i det 20:e; ävensom att Josefus infogat uppgiften i ett sammanhang som i övrigt verkar handla om perioden 35–36 vt. Fast dels, som bekräftas av andra historiker, verkar Josefus ha feldaterat några av de omgivande händelserna, dels kan man misstänka att kopister har ändrat i någon eller några handskrifter för att få Filippos’ död att tidsmässigt stämma med de omkringliggande händelserna och dels stämmer Josefus’ uppgift med all övrig information om Herodes’ frånfälle och hans söners utnämningar till sina poster. Det är mycket enklare och betydligt sannolikare att Josefus av misstag bara råkade nämna Filippos’ död med riktiga tidsuppgifter vid en något för sen tid i berättelsen.

DEN MAGISKA MÅNFÖRMÖRKELSEN

Som sista åliggande ska jag ta mig an uppgiften om månförmörkelsen i samband med Herodes’ död. Josefus nämner en månförmörkelse och detta är (mig veterligt) den enda gång han nämner en sådan förmörkelse. Andrew E. Steinmann skriver:

”Herodes dog strax efter en månförmörkelse men före påsken.”

Samtron ger samma uppgift fast än mer tillspetsad:

”Enligt Josephus dog Herodes kort efter en månförmörkelse och kort före påsken.”

Till att börja med är orden ”strax” eller ”kort” en värdering som inte går att utläsa av det Josefus skriver:

”Men Herodes avsatte Matthias som överstepräst och lät levande bränna den andre Matthias som startade upproret, tillsammans med hans vapenbröder, till döds. Och den natten inträffade det en månförmörkelse” (Josefus, Judiska fornminnen 17:167)

Därefter berättar Josefus om Herodes’ försämrade hälsa, med mag- och tarmbesvär liksom svårigheter med andningen och hur han efterhand insåg att han inte skulle bli bättre. Då agerade han som en galning. Eftersom han med rätta insåg att han inte skulle sörjas av folket lät han beordra att alla de ledande bland judarna skulle komma till honom. Sedan stängde han in dem i hippodromen och beordrade att de alla skulle dödas när han dog så att hans död verkligen skulle begråtas. Han försöker senare begå självmord, men hindras. Som en sista åtgärd låter han avrätta sin son Antipater och ändra sitt testamente. Och fem dagar därefter dör han.

Fångarna avrättas inte i enlighet med Herodes’ order utan släpps fria och kan återvända hem. Därefter utnämns Herodes’ söner såsom tidigare beskrivits och Herodes begravs. Archelaos’ första tid beskrivs och hur han friger sin faders fångar. Sedan återges oroligheter där Archelaos’ uppmanas till vissa handlingar av folket och hur han försöker medla men utan större framgång:

”När nu det osyrade brödets högtid närmade sig …” (Josefus, Judiska fornminnen 17:213, samma uppgift förekommer i Om det judiska kriget 2:10)

Här finns således den första tidsmarkören efter månförmörkelsen i och med att påsken närmade sig. Men det finns inga uppgifter om hur länge Herodes var sjuk efter månförmörkelsen eller hur lång tid hans son regerat innan påsken inföll. Alltså är det blott ett antagande att Herodes dog strax efter en månförmörkelse och [strax] före påsken. Josefus lämnar inga uppgifter om vilket tidspann som avses mellan månförmörkelsen och påsken. Det är i vilket fall denna uppgift som är den i särklass viktigaste i försöken att få Herodes att ha dött senare än år 4 fvt.

Standarddateringen av Herodes’ död är mars/april år 4 fvt eftersom man antar att den månförmörkelse som beskrivs är den som inträffade den 13 mars år 4 fvt och att Herodes dog efter denna men före påsken som det året inföll den 11 april. Men säger ”omtolkarna”, den månförmörkelsen var inte total. Och eftersom ”det inte var några månförmörkelser år 3 eller 2 fvt”, säger Steinmann (felaktigt som kommer att visas) men det var ”en total månförmörkelse den 10 januari år 1 fvt, ungefär tolv veckor före påsken den 11 april det året”, anser Steinmann att Herodes i stället dog år 1 fvt. Detta går givetvis emot all annan information.

Det stora problemet är dock att man alls förlitar sig på Josefus’ uppgift om månförmörkelsen. Alla borde veta att järtecken som regel alltid beledsagar stora gestalters död därför att det ansågs vara ett tecken på den dödes storhet. Det finns alltså goda skäl att tro att Josefus (eller hans källa) antingen hittat på uppgiften om månförmörkelsen eller alternativt omdaterat en verklig månförmörkelse för att kunna få fram det han ville ha sagt. Månen var i motsats till solen en mörk kraft och en månförmörkelse i samband med ens död var alls inte smickrande och kan inte på något sätt jämföras med en solförmörkelse. Josefus tyckte intensivt illa om Herodes och det faktum att han länkar en månförmörkelse i anslutning till dennes död gör att man måste ta uppgiften med en stor nypa salt. Om det nu skulle vara så att tiden för månförmörkelsen misstämmer med övrig information (vilken den i och för sig inte gör) bör man nog inte fästa allt för stor vikt vid uppgiften.

Hur som helst, vid en månförmörkelse är det jorden själv som hindrar solens strålar från att nå månen. Eftersom jorden är betydligt större än månen kommer en månförmörkelse att kunna upplevas varhelst man befinner sig på jorden såvida den inträffar vid en tid då det är natt. Detta är en stor skillnad mot en solförmörkelse som bara kan ses från ett mycket mer begränsat område på jorden.

Jorden skapar två skuggor, en kärnskugga och en halvskugga och månen kan passera genom dem båda. I bilden nedan svarar det mot umbra och penumbra.

Om månen passerar genom kärnskuggan fås en total månförmörkelse och hela månskivan blir då mörk. Om månen helt eller delvis passerar genom halvskuggan men inte genom kärnskuggan fås en penumbral månförmörkelse där den del av månskivan som förmörkas inte blir helt mörk utan kan skönjas. Sedan finns möjligheten att månen delvis passerar genom kärnskuggan och delvis genom halvskuggan och då kommer endast den del som passerar genom kärnskuggan att bli helt mörk. Denna typ av månförmörkelse kallas partiell.

I tabellen nedan, vilken jag har skapat med uppgifter från NASAs webbplats, återges de månförmörkelser som förekom under århundradets fem sista år. De rödmarkerade förmörkelserna innefattar de totala medan de blåmarkerade penumbrala är de som endast befann sig i halvskugga och då som regel också endast delvis. De svartmarkerade halvskuggade innefattar de förmörkelser där hela månen är förmörkad och en del är totalt förmörkad.

Datum Typ
23 mar 05 fvt Umbral = total
15 sep 05 fvt Umbral = total
13 mar 04 fvt Penumbral = halvskugga
05 sep 04 fvt Penumbral = halvskugga
31 jan 03 fvt Penumbral = halvskugga
02 mar 03 fvt Penumbral = halvskugga
27 jul 03 fvt Partiell = både total och halvskugga
26 aug 03 fvt Partiell = både total och halvskugga
20 jan 02 fvt Partiell = både total och halvskugga
17 jul 02 fvt Partiell = både total och halvskugga
10 jan 01 fvt Umbral = total
05 jul 01 fvt Umbral = total
29 dec 01 fvt Partiell = både total och halvskugga

Till att börja med kan konstateras att det var flera månförmörkelser både år 3 och 2 fvt. Den förmörkelse som i regel antas vara den som Josefus åsyftar är den som inträffade den 13 mars år 4 fvt, 29 dagar före påskhögtiden. Månen var dock vid denna tid endast förmörkad i halvskugga till 37 %. Steinmann, Samtrom med flera hävdar därför att det är den totala månförmörkelsen den 10 januari år 1 fvt som åsyftas. Den andra totala månförmörkelsen år 1 fvt inföll efter påsken och diskvalificeras därför.

Men detta resonemang är mycket svagt. Josefus daterar Herodes’ död genom flera uppgifter till år 4 fvt, och inget utrymme finns att förflytta hans död till år 1 fvt. Eftersom vi kan utgå från att Josefus ville poängtera att det var en månförmörkelse (ty varför berättade han annars inte om alla de tiotal och hundratal övriga totala månförmörkelserna som inträffade under de år han skildrade?) är det rimliga att han bara valde den förmörkelse som fanns att tillgå oavsett hur total den var. Dessutom fanns det två totala månförmörkelser ännu tidigare. Den månförmörkelse som inträffade den 15 september år 5 fvt skulle mycket väl kunna vara den som avses, allrahelst som det då skulle finnas tid för de händelser Josefus beskriver att hinna inträffa.

Även om vi tänker oss att Herodes dog ett tag före påsken år 4 fvt, som inföll 11 april det året, är det bara knappt sju månader mellan händelserna och en fullt rimlig tid för att Herodes’ sjukdom ska ha hunnit utvecklas och också tid för Archelaos att hinna tillträda och råka i konflikt med folket. Ifall månförmörkelsen skulle ha inträffat i januari år 1 fvt skulle också tre månader ha förflutit och det finns inget i Josefus’ text som gör att tre månader vore sannolikare än sju månader.

SAMMANFATTNING

Josefus förlägger romarnas utnämning av Herodes till kung till år 40 fvt och hans erövring av Jerusalem till år 37 fvt. Vidare säger han att 37 respektive 34 år senare än dessa händelser dog han och med Josefus’ inklusiva räkning blir det år 4 fvt. Hans tre söner Antipas, Archelaos och Filippos övertar olika delar av Herodes’ tidigare imperium och deras respektive avgångar i kombination med deras angivna regentlängder leder alla till år 4 fvt. Den månförmörkelse Josefus säger inträffade en tid före Herodes’ död bör man inte fästa alltför stor vikt vid eftersom sådana järtecken ofta diktades upp, och i vilket fall inträffade en total månförmörkelse i september år 5 fvt, sju månader före påsken år 4 fvt och det är rimligt anta att Herodes dog någon gång i perioden mellan dessa båda händelser. Försöket att få Herodes’ död framflyttad till år 1 eller i varje fall tillräckligt långt fram för att någon (och då Quirinius) ska ha hunnit efterträda Varus som legat över Syrien, är fåfänga. Ty även om alla årtal hos Josefus vore helt uppåt väggarna fel, skulle detta ändå inte lösa problemet, eftersom i så fall också dateringen av Varus’ period som legat är lika mycket fel. Josefus gör nämligen helt klart att Varus överlevde Herodes och fortfarande var legat efter att Herodes dött.

Varus sägs vara ståthållare i Syrien och interagera med Herodes.i olika spörsmål. (Josefus, Om det judiska kriget 1:617–639) Josefus redogör för Herodes’ död och hans söners utnämnanden i enlighet med det som tidigare citerats och därefter slutar bok 1. Men senare i handlingen i bok 2 (2.66–80) återkommer Varus och är synbarligen inte bara vid liv utan också fortfarande ståthållare i Syrien och i högsta grad delaktig i händelserna efter Herodes’ död. Detta bekräftas ytterligare genom den romerske historikern Tacitus som skriver följande:

“När Herodes dog tillskansade sig en viss Simon titeln kung, utan att invänta kejsarens godkännande. Han straffades av Quintilius Varus, vid den tiden ståthållare i Syrien, och landet med dess privilegier beskurna delades i tre provinser under ledning av Herodes’ söner.” (Tacitus, Historiae 5:9:2)

Med andra ord dog Herodes den store år 4 fvt medan Varus fortfarande var legat över Syrien.

(Se också min tidigare artikel: Mysteriet med den försvunna skattskrivningen löst. Den var aldrig försvunnen)

Roger Viklund, 2011-02-17

Annonser

Mysteriet med den försvunna skattskrivningen löst. Den var aldrig försvunnen.

Anders Brogren

(Se också min uppföljande artikel: Herodes dog år 4 fvt när Varus var legat i Syrien)

I en artikel, publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr 5/2007 och i en något reviderad och utvidgad utgåva på nätet, låter den förre kyrkoherden i Istorp, Anders Brogren, argumentera för en harmoniering av födelseberättelserna i Lukasevangeliet och Matteusevangeliet. I artikeln Mysteriet med den försvunna skattskrivningen och andra mysterier hävdar Brogren att den skattskrivning som författaren av Lukasevangeliet säger att Quirinius genomförde i samband med Jesu födelse, i själva verket ägde rum år 8 fvt, 14 år tidigare än vad som normalt anses vara fallet, och således under den period då Herodes den store var i livet. I Nationalencyklopedin sägs följande:

”J. föddes enligt Matt. 2:1 på Herodes den stores tid, dvs. senast 4 f.Kr., enligt Luk. 2:1–2 i samband med den romerska skattskrivning som Quirinius genomförde, dvs. tidigast 6 e.Kr. Det exakta födelseåret lär vi aldrig få veta.”

Jag kan inte finna att Brogrens artikel har bemötts av någon alls, vilket är en aning underligt och dessutom förvånande. Artikeln är så pass välskriven och välargumenterad att den verkligen förtjänar ett seriöst bemötande. Den åberopas då och då av kristna som ett bevis för att det visst går att harmoniera födelseberättelserna och att Bibelns uppgifter därmed är trovärdiga. Jag avser därför att göra ett om inte fullständigt, så i varje fall grundläggande bemötande av Brogrens artikel för att visa att de ofta tilltalande och för den oinsatte måhända övertygande argumenten, inte håller för en kritisk granskning.

Det har gjorts otaliga försök att sudda ut de skillnader som förekommer mellan Matteus och Lukas genom att antingen försöka få Herodes den store att dö senare än år 4 fvt eller att få Quirinius att genomföra skattskrivningen tidigare än år 6 vt, så att både Lukas’ och Matteus’ berättelser ska gå att jämka samman. Den mig veterligt grundligaste genomgången och det grundligaste bemötandet av alla dessa olika omtolkningar har Richard Carrier gjort i artikeln The Date of the Nativity in Luke (5th ed., 2006), och jag kommer i detta inlägg att till viss del bygga på Carrier. Jag kommer dock inte likt Carrier att bemöta alla olika försök till omtolkning av historien som förekommer, utan endast att fokusera på det förslag och de argument som Brogren för fram.

Själva problematiken består av att Jesus i Matteusevangeliet föds medan Herodes den store regerar – ett par år före Herodes’ död. Herodes regerade från år 40 fvt fram till sin död år 4 fvt. Jesus skulle alltså ha fötts ca år 6 fvt. Lukas hävdar i sin tur att Johannes döparen föddes ”då Herodes var kung i Judeen” (1:5) och att Jesus föddes kanske ett år senare. Detta brukar ibland tolkas som att också Lukas ansåg att Jesus föddes när Herodes den store var regent. Men även Herodes’ son och efterträdare i Judeen, Herodes Archelaos (regerade 4 fvt–6 vt), kallas kung av bland andra Josefus (Judiska fornminnen, 18:93) och Matteus (2:22), fastän han tekniskt sett bara var furste. Det är troligen denne kung Herodes som Lukas avser, eftersom han dessutom säger att Jesus föddes i samband med ”den första skattskrivningen och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien” (2:2). Vi vet att denna skattskrivning ägde rum minst nio år efter Herodes den stores död, eftersom Quirinius inte tillträdde sitt ämbete förrän år 6 vt (år noll finns inte). Josefus nämner att kejsar Augustus registrerade förmögenhetsförhållandena i Judeen år 6 vt.

Det är dessa oförenliga uppgifter som Brogren påstår visst låter sig förenas. Han resonerar då så här:

1)      Kejsar Augustus genomförde en folkräkning år 8 fvt.

2)      ”Årtalet stämmer också med ’Betlehems stjärna’, konjunktionen mellan Jupiter och Saturnus år 7”.

3)      Fastän folkräkningen år 8 fvt bara omfattade romerska medborgare lät romarna också förrätta skattskrivningar ute i provinserna.

4)     Intervallen mellan dessa folkräkningar var i Syrien/Judeen 14 år, varför man 14 år före år 6 vt hamnar på år 8 fvt – således sammanfallande med Augustus’ folkräkning av de romerska medborgarna. Och då den provinsiella skattskrivningen i Judeen år 8 fvt sammanföll med den av Augustus utfästa gällande romerska medborgare samma år, kom dessa båda att uppfattas som en och densamma.

5)      Lukas uppger att ”Quirinius var hägemoneuontos täs Syrias”. Detta anser Brogren betyder att Quirinius bara ”hade hegemoni över Syrien”. År 8 fvt förde Quirinius befäl över styrkor som alla var stationerade i Syrien och ”i egenskap av legat och militär befälhavare i ett krigsområde var han även ansvarig för den civila förvaltningen av Syrien och Judéen, således även för de båda folkräkningar-skattskrivningar som inleddes år 8 f. Kr.” ”Under sig hade Quirinius en legat, Gaius Sentius Saturninus, som tjänstgjorde c:a 10–6 f. Kr. Denne blev närmast ansvarig för skattskrivningen.”

6)       En bevarad inskription med texten ”för andra gången legat för kejsar Augustus i Syrien” måste enligt Brogren åsyfta att Quirinius var legat i Syrien vid två tillfällen, och hans utnämnande år 6 fvt var därmed hans andra pass som legat i Syrien.

Jag avser nu att avhandla Brogrens argument ett efter ett.

FOLKRÄKNINGEN ÅR 8 FVT

Att Kejsar Augustus genomförde en folkräkning år 8 fvt är givetvis sant. Som Brogren mycket riktigt påpekar anges i en inskription, den så kallade Res Gestae Divi Augusti (Den gudomlige Augustus’ gärningar), att det år 8 fvt inräknades drygt fyra miljoner romerska medborgare. På samma sätt hade mellan fyra och fem miljoner ingått i den förra folkräkningen år 28 fvt och ett ungefär lika stort antal vid Augustus’ tredje folkräkning år 14 vt. Men dessa folkräkningar gällde då enbart romerska medborgare i ett rike som borde ha vida överstigit femtio miljoner invånare.

KONJUNKTIONEN MELLAN JUPITER OCH SATURNUS ÅR 7 FVT

Brogren försöker ytterligare stärka sin teori om år 8 fvt som det år då Jesus föddes, genom att knyta an till den gamla teorin om att den trippelkonjunktion mellan Jupiter och Saturnus som inträffade under perioden maj till december år 7 fvt är förlagan till Betlehemsstjärnan. Under denna period kom dessa två planeter att korsa varandras banor, skilja sig åt, ånyo sammanfalla, sära sig åt och så täcka varandra en tredje gång. Sådana trippelkonjunktioner är ovanliga och mellan just Saturnus och Jupiter inträffar de kanske i snitt vart 140:e år. Å andra sidan uppstår konjunktioner mellan dessa planeter ungefär vart 20:e år. Och jag kan inte låta bli att tycka att hela denna hysteri om att finna orsaken till Betlehemsstjärnan ligger på ungefär samma nivå som sökandet efter Noas ark. Det finns ingen historicitet i berättelsen, utan stjärnan åsyftar sannolikt enbart profetian i Jesaja 7:14, att ”en stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel.”

Eftersom himlafenomen inträffar mest hela tiden, utgör ett sökande efter ett ljusfenomen, vilket som helst under ett antal år före Herodes’ död år 4 fvt, en i grunden förkastlig metod att närma sig sanningen. I stort sett närhelst man slår ner i historien lär det under låt säga en sexårsperiod ha inträffat någon konjunktion, någon eklips, en komet, en supernova eller något annat himlafenomen som apologeterna genast förutsätter måste vara grunden för den bibliska berättelsen. Det är samma sak som vi såg vad gäller Julius Africanus och andra  efter honom. De finner att Thallos och Flegon har rapporterat om en solförmörkelse någonstans och ungefär vid rätt tid, och genast antar man att de måste rapportera om det mörker som inträffade vid Jesu död. Men den som letar med det bestämda målet att bekräfta det man från början utgår från ska ha hänt, kommer oundvikligen att förledas till att dra för långtgående och dessutom ofta helt felaktiga slutsatser. Vi har sett detsamma under två hundra års arkeologiska utgrävningar i Palestina/Israel, där man med spaden i den ena handen och Bibeln i den andra, tolkar alla fynd i ljuset av en mycket otillförlitlig historieberättelse.

Man ska inte förledas till att tro att två planeter, vilka var för sig vid de rätta förhållandena på jorden med blotta ögat uppfattas som två stjärnor, ska ge upphov till något mäktigt fenomen även om de båda råkar korsa varandras banor sett från jorden. En intressant detalj är att denna konjunktion faktiskt finns beskriven i en babylonisk astronomisk kalender gällande åren 7 och 6 fvt (BM 35429 på British Museum). Några rader i denna kalender lyder (Chinese and Babylonian Observations):

”Den sjunde månaden, den 1:a som följer på den 30:e i den föregående månaden. Jupiter och Saturnus är i Fiskarna, Venus är i Skorpionen, Mars i Skytten. Den 2:a, dagjämningen.”

Och vidare:

”Den elfte månaden, … Jupiter och Saturnus och Mars är i Fiskarna, Venus är i Skytten. Den 13:e når Venus Stenbocken.”

Konjunktionen mellan Jupiter och Saturnus inträffade i Fiskarnas tecken. Men det är uppenbart att babylonierna inte har fäst någon speciellt vikt vid just detta fenomen, utan man har bara räknat upp sin iakttagelse bland de övriga iakttagelserna man gjorde under dessa två år.

ROMERSKA SKATTSKRIVNINGAR I PROVINSERNA

Brogren skriver:

Den framstående kännaren av förhållandena i de romerska provinserna, professor Philipp Filtzinger som var verksam vid Limesmuseet i Aalen i Würtemberg, uppger i Bethlehem, Die christliche Legende, Ein historisches Ereignis im Konsulatsjahr des Gaius Censorinus und Gaius Asinius 8.v.Chr. (http://w210.ub.uni-tuebingen.de/dbt/volltexte/2001/290/) att romarna även förrättade skattskrivningar ute i provinserna.

Brogren hänvisar till den tyske arkeologen Philipp Filtzinger som dog år 2006 och som alltså skulle ha påstått att romarna förrättade skattskrivningar i provinserna. Men romarna förrättade skattskrivningar endast i de provinser som de själva hade direktstyre i. Det hela är egentligen både enkelt och logiskt, men innan jag går in på detta ska jag beskriva hur styret i området såg ut.

Gnaeus Pompejus, 106–48 fvt

År 63 fvt marscherar den romerske generalen Pompejus in i Jerusalem, och 15 år senare införlivas Judeen i Romarriket. Antipater utnämns av Rom till att styra regionen som ståthållare, och år 40 fvt blir hans son, känd som Herodes den store, lydkung över nämnda område. Herodes var av arabiskt-idumeiskt ursprung och hans ättlingar, de så kallade herodianerna, kom att sätta sin prägel på politiken i området under lång tid framöver. Herodes den store regerar fram till sin död år 4 fvt. Efter hans död delas hans rike mellan hans tre söner Herodes Antipas, som styr Galileen (där Nasaret ligger) och Pereen fram till år 39 vt, Herodes Archelaos, som tar över Judeen, Samarien och Idumeen, och Herodes Filippos, vilken regerar i ett område nordost om Galileiska sjön fram till sin död år 34 vt.

Archelaos missköter sitt ämbete och avsätts därför år 6 vt av kejsar Augustus, vilken i stället tillsätter Coponius, en romersk prefekt underställd Augustus. Coponius följs av nya prefekter, varav den mest kände är Pontius Pilatus, som styr Judeen från år 26 till år 36 vt.

År 39 efterträder Agrippa I Herodes Antipas som kung över Galileen, och år 41 utnämner kejsar Claudius samme Agrippa till kung också över Judeen. Men Agrippa dör endast tre år senare, och på nytt kommer Judeen att styras från Rom, denna gång i form av prokuratorer (förvaltare med likvärdig ställning som prefekter). Det folkliga missnöjet med det romerska styret och de starka messianska strömningarna leder till att judarna år 66 revolterar under ledning av en grupp hängivna seloter. Det efterföljande kriget eskalerar år 68 och kulminerar år 70 i ödeläggelsen av Jerusalem.

Själva syftet med att tillsätta lydkungar som exempelvis Herodes den store är att själv slippa det omfattande administrativa arbete som följer med att styra en provins, som exempelvis Judeen. Herodes skötte styret, såg själv till att driva in tillräckligt med skatt från sina undersåtar så att både han och Rom fick sin beskärda del. Rom fick in sin skatt och slapp att avsätta folk för allehanda uppgifter. Lydkungarna kunde också (åtminstone till viss del) upprätthålla lag och ordning om så behövdes. Så under Herodes’ styre från år 40 fvt, eller åtminstone år 36 då även Jerusalem införlivas, fram till år 4 fvt när Herodes dog, genomförde Rom inga skattskrivningar i Herodes’ område. Det behövdes inte.

Efter Herodes’ död delas som sagt hans rike mellan hans söner. Galileen vari Nasaret ligger kommer att styras av hans son Herodes Antipas ända fram till år 39 vt. Under denna tid genomför Rom inga skattskrivningar i dennes område. Judeen överlåts till Herodes’ andre son Herodes Archelaos. Men han missköter sitt styre så till den grad att man från Rom fråntar honom styret och tillsätter ett eget direktstyre. Josefus berättar att år 6 vt tillsätts Quirinus som legat i Syrien och Judeen införlivas som en underprovins till Syrien och som prefekt underställd Quirinius tillsätts Coponius att styra över Judeen (Judiska fornminnen, 18:1–5, Om det judiska kriget, 2:117–18 ).

Det är vid denna nyordning som man också beslutar om att göra en folkräkning och en översyn av de tillgångar som ligger till grund för den skatt man avser att ta in. Detta var praxis att göra i samband med att romarna tog över den direkta kontrollen. Det är i samband med denna händelse som man i Judeen inte förmådde att ta in den skatt som behövdes då en viss Judas från Galileen tillsammans med en viss Sadok startade ett uppror mot skatteuttaget. Kejsaren vände sig då till den nyutnämnde romerske ståthållaren i Syrien, Quirinius, och bad denne om hjälp att medelst sina trupper kväsa upproret och genomföra skatteindrivningen i Judeen. Galileen, där Nasaret låg, var vid den tiden inte under direkt romerskt styre och kunde därför inte beskattas av Rom, varken år 6 vt eller tidigare.

Det finns ingen grund till att anta att vare sig Galileen eller Judeen skulle ha avkrävts en romersk skatteskrivning år 8 fvt.

14-ÅRSINTERVALLER MELLAN DE ROMERSKA SKATTSKRIVNINGARNA

Brogren skriver i fortsättningen av det förra citatet:

”Varje provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judéen var det fjorton år mellan dem. År 8 f. Kr. var ett unikt år eftersom rikscensus och provinsialcensus då ”råkade” (om man tror på ”slumpen”) sammanfalla. Ur allmänhetens synpunkt torde de båda skattskrivningarna ha uppfattas som enda.”

Även denna uppgift synes Brogren ha hämtat från Philipp Filtzinger som skriver:

”Jede Provinz hat nach festgelegtem Intervall ihre eigenen Censusdaten (s.u.) – in der Provincia Aegyptus waren es 14 Jahre – so auch die Provincia Syria/Iudaea. Es ist also reiner Zufall, daß der Provincialcensus in der Provincia Syria/Iudaea zur Zeit der ersten Statthalterschaft des Publius Sulpicius Quirinius (11-7 v.Chr.) mit dem von Kaiser Augustus im Jahre 8 v.Chr.angeordneten Reichscensus zusammenfällt und diesen damit auf das Jahr genau datiert.”

Eftersom inte Judeen, och än mindre Galileen, skulle ha innefattats i en romersk skattskrivning före år 6 vt, är frågan egentligen färdigbehandlad. Men frågan är ändå vad det finns för stöd för att romarna genomförde skattskrivningar med 14-årsintervaller? Det är alltså med stöd av dessa 14 år Brogren lyckas gå från 6 vt till fjorton år tidigare, 8 fvt och där koppla samman denna obestyrkta folkräkning med en känd romersk census under Augustus år 8 fvt.

Gaius Julius Caesar Augustus, regerade 27 fvt till 14 vt.

Någon samordnad registrering skedde inte i Romarriket före år 74 vt. I övrigt skedde registreringar vid olika tider på olika platser (frånsett i Egypten och Sicilien) och med vitt skilda tidsintervaller. Den inskription av Augustus som Brogren hänvisar till talar om registreringar år 28 fvt, 8 fvt och 14 vt (alltså med 20, respektive 21 års intervaller) och då endast av romerska medborgare. I Egypten förekom ett antal registreringar med 14 års intervall och det är detta undantag som överflyttats på Syrien i tron att den intervallen rådde också där, detta trots att vi har många uppgifter som visar på andra platser med helt oregelbundna registreringsperioder. Och så skapar man två registreringar som sammanfaller år 8 fvt och påstår att detta är grunden till Lukas’ uppgifter om en världsomspännande skattskrivning.

Romarriket var en gigantisk statsbildning med ständiga oroshärdar. Något cyklisk tid för upprepade världsomspännande registreringar kunde därför inte upprätthållas. Dessutom är vår information om detta ytterst bristfällig. Vi har egentligen uppgifter endast om två provinser där folkräkningar gjordes med en återkommande periodicitet, och det är Egypten och Sicilien. Orsaken till att så skedde var att det var områden där det var relativt lugnt. I Egypten var denna intervall 14 år, medan den i Sicilien var 5 år.

Den lagstadgade tiden mellan folkräkningen av romerska medborgare var 5 år men som synes av tiden mellan de folkräkningar av enbart romerska medborgare som gjordes under Augustus’ tid (20 och 21 år) kunde detta inte upprätthållas. Intervallen på 5 år i Sicilien kom sig av att romarna bara fortsatte med det system som de styrande kungarna där hade haft sedan tidigare. Detsamma gällde för Egypten, där Kleopatra hade genomfört sina folkräkningar med 14 års intervall och romarna fortsatte med denna sed av ren bekvämlighet, då organisationen var upparbetad och eftersom man där hade ett system där man började betala skatt vid 14 års ålder.

I övrigt ser vi inga folkräkningar som sker med fasta intervaller. Folkräkningar i provinser styrda av romarna sker exempelvis i Gallien år 27 fvt, 12 fvt och 14 vt, således med 15 respektive 25 års mellanrum. Och i Cyrenaika i Libyen skedde en folkräkning år 6 fvt, vilket inte stämmer med teorin om en samordnad folkräkning av såväl romerska medborgare som folk i provinserna år 8 fvt (Richard Carrier, The Date of the Nativity in Luke (5th ed., 2006)).

Slutligen kommer då själva bomben som helt raserar detta teoribygge och som ingen verkar ha reflekterat över, nämligen att år 8 fvt INTE är 14 år tidigare än år 6 vt utan faktiskt bara 13 år tidigare. Har man glömt att år noll inte finns? Om en folkräkning hålls år 8 fvt och man räknar 14 år framåt hamnar man faktiskt på år 7 vt. Från år 8 fvt, alltså –8, följer –7, –6, –5, –4, –3, –2, –1, +1, +2, +3, +4, +5, +6, +7. En folkräkning 14 år före den som Quirinius med hjälp av Coponius genomförde år 6 vt skulle således ha hållits år 9 fvt.

STYRDE QUIRINIUS SKATTSKRIVNINGEN FRÅN ANNAN ORT?

Brogren fortsätter med att poängtera att den grekiska grundtexten hos Lukas aldrig säger att Quirinius var ståthållare i Syrien, utan endast att han hade ledarskap över Syrien:

”Men låt oss läsa i grundtexten! Där finner vi att Quirinius var hägemoneuontos täs Syrias. Han var alltså inte procurator utan en som hade hegemoni över Syrien. Hieronymus översätter med praesidie Syriae Cyrino. Han presiderade över Syrien.”

Här har jag väl inget direkt att invända mot. Brogren vänder sig mot att man översätter grekiskans ἡγεμονεύω till ståthållare, vilket man gör i Bibel 2000:

”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.”

I Folkbibeln översätts stycket: ”Kvirinius* var landshövding över Syrien.” Fast då fuskar man förbi motsägelsen med att denna skattskrivning skedde år 6 genom att i en fotnot skriva:

”Kvirinius: var den romerske kejsarens särskilde representant i den östra delen av Romarriket under tiden 12 f. Kr. – 16 e. Kr.”

Detta är på sätt och vis riktigt men undviker problemet med att den första skattskrivningen när Quirinius var landshövding över Syrien skedde år 6 vt.

I vilket fall vill Brogren försöka få ”hêgemoneuontos tês Syrias” att inte avse den som ledde Syrien i form av legat år 8 fvt utan någon annan – då Quirinius. Fast grekiskans hêgemoneuô (ἡγεμονεύω) betyder att leda, härska eller föra befäl och när detta sker över en provins avser det en ståthållare. Ordet används också om prokonsuler och prokuratorer, när man inte exakt specificerar ämbetet.

Brogren försöker få Quirinius att ha genomfört denna obestyrkta skattskrivning år 8 fvt genom att påstå att den grekiska texten hos Lukas skulle betyda att han inte var ståthållare/landshövding utan bara ”en som hade hegemoni över Syrien”. Men eftersom texten betyder ”en [eller den] styrande i Syrien” varför skulle då en underhuggare namnges? År 8 fvt var den styrande i Syrien Sentius Saturninus (9 fvt–6 fvt) och varför skulle då ”Lukas” ha avsett Quirinius? Jo Brogren försöker komma runt problemet på detta sätt:

”År 15 f. Kr. utnämnde Augustus honom [Quirinius] till prokonsul över Kreta och Cyrene, där han framgångsrikt bekämpade garamanterna. När han återvände till Rom 12 f. Kr. valdes han till konsul. Året därefter fick han i uppgift bekämpa homonaderna i norra Syrien och Cilicien. Detta krig pågick åren 11–7 f. Kr. Quirinius förde då befäl över Legio III Gallica, Legio VI Ferrata och Legio X Fretensis, som alla var stationerade i Syrien.

I egenskap av militär befälhavare i ett krigsområde var han även ansvarig för den civila förvaltningen av Syrien och Judéen, således även för de båda folkräkningar-skattskrivningar som inleddes år 8 f. Kr.”

Quirinius skulle alltså i egenskap av militär befälhavare i ett krigsområde vara ansvarig för den civila förvaltningen av Syrien och Judeen och då även för de båda skattskrivningarna som Brogren hävdar skedde år 8 fvt.

Men detta är onekligen ett ”långskott”. Quirinius utsågs av kejsar Augustus att bekämpa kriminella grupper i bergsområdet mellan provinserna Kilikien och Galatien i nuvarande Turkiet och tilldelades därför legionärer normalt stationerade i Syrien. Men på vilket sätt det skulle ge Quirinius styret över Syrien övergår mitt förstånd. Observera att homonaderna höll till på andra sidan bergskedjan sett från Syriens håll. Även om Quirinius skulle ha fått befäl över Syrien (och så var knappast fallet) kunde han omöjligen ha utövat det ämbetet på andra sidan bergen i en annan provins. Quirinius kan inte ha regerat i Syrien år 8 fvt, då en annan person var ståthållare och regent där och då visserligen Augustus räknade romerska medborgare i en annan del av Romarriket, men då vi inte har anledning tro att en annan räkning skedde samtidigt i Syrien (då 14-årsintervaller bara gällde Egypten) och i vilket fall skulle inte Judeen ha varit inräknat eftersom Judeen vid denna tid hade självstyre under Herodes den store.

För att illustrera det osannolika i hela denna berättelse avser jag att presentera en liknelse. Låt säga att jag, som är född alldeles i slutet av 1957, bara en dag efter Kristi födelsedag, av okända evangelister skulle upphöjas till Guds son och min födelse beskrivas i två skilda berättelser. I den ena berättelsen (skriven av Matteus) föddes jag när hela världen stod i brand, och inte långt därefter kapitulerade Tyskland och Hitler dog. I den andra berättelsen (skriven av Lukas) föddes jag när …

”Eisenhower var hêgemoneuô i USA och han skickade amerikanska trupper till Libanon för att stabilisera de regeringar som försökte upprätthålla demokratier som var vänligt sinnade till väst.”

Vi vet att president Eisenhower år 1958 sände 15 000 soldater till Libanon för just detta syfte och därför föds jag rimligen enligt denna senare berättelse av Lukas ca år 1958. Men i den första berättelsen av Matteus ska jag ha fötts under 2:a världskriget och innan Hitler dog år 1945. Den rimliga slutsatsen av detta vore då att vi har två helt oförenliga berättelser och att åtminstone en av dem har fel när det gäller tiden för min födelse.

I bibliska sammanhang kan emellertid inte sådana ofullkomligheter accepteras eftersom skriften är inspirerad av Gud och därför anses vara fullkomlig. Alltså måste vi ha misstolkat någon av redogörelserna hos antingen Matteus eller Lukas. Vidare ger någon bristfällig studie vid handen att USA med ca 14 års intervall brukar skicka trupper till främmande land för att stabilisera de regeringar som slåss för de demokratiska värdena. Kan då Lukas ha avsett en annan trupp som skickats till Libanon 14 år tidigare, alltså år 1944?

Dwight D. Eisenhower, 1959

Det året utsågs Eisenhower till överbefälhavare för de allierades operationer i Europa och rimligen avsåg Lukas med ”den styrande i USA” inte den dåvarande presidenten Franklin D. Roosevelt utan i stället den kommande presidenten Dwight D. Eisenhower som vid tillfället (1944) var chef över de trupper som normalt sett var stationerade i USA. Som chef över dessa trupper kunde han tekniskt sett betraktas som överordnad den president som styrde i USA vid den tiden, och därför gjorde Lukas egentligen inget misstag när han skrev att jag föddes i samband med att Eisenhower var hêgemoneuô i USA.

Att det inte finns några belägg för att USA skickade trupper till Libanon år 1944 för att värna demokratin hindrar inte att de kan ha gjort det ändå. Det var trots allt krig och man kan tänka sig att USA:s allmänna truppförstärkning i Europa sammanföll med att de också sände trupper till Libanon, detta trots att Libanon blev självständigt från Frankrike 1943 och det inte heller fanns anledning att under brinnande krig stabilisera en regering i ett litet land i periferin.

Så varför skulle då den verklige ”Lukas” ha skrivit att Jesus föddes i samband med att Quirinius genomförde den första skattskrivningen av Judeen, om han avsett en i övrigt okänd skattskrivning år 8 fvt av det då självstyrda Judeen när den styrande i Syrien var en annan än Quirinius? Richard Carrier skriver att om Quirinius utkämpade ett krig mot banditer på gränsen mellan provinserna Kilikien och Galatien i nuvarande Turkiet på uppdrag av kejsar Augustus är det troliga att denne utsett honom till legat i Galatien. I annat fall borde den ordinarie legaten i Galatien ha utkämpat kriget. En syrisk legat hade givetvis inget att göra i Galatien. (Richard Carrier, The Date of the Nativity in Luke (5th ed., 2006))

LAPIS TIBURTINUS – INSKRIPTIONEN OM ATT QUIRINIUS VAR LEGAT TVÅ GÅNGER I SYRIEN

 

Brogren skriver:

”I Tibur (nuvarande Tivoli 3 mil öster om Rom) fann man 1794 en inskription (finns i Lateranmuseet) med följande text: legatus pro prætore divi Augusti iterum Syriam (för andra gången legat för kejsar Augustus i Syrien). Tyvärr saknas texten omedelbart före men den anses, bl.a. av Mommsen, syfta på Quirinius. Någon annan kan det knappast vara fråga om.

Detta är måhända Brogrens starkaste kort, hans trumfkort så att säga. Samtidigt tummar Brogren faktiskt en aning på sanningen just här eftersom han utelämnar viktig information som starkt påverkar bedömningen av texten. Den inskription som Brogren åsyftar är den så kallade Lapis Tiburtinus som nu finns i Vatikanmuseet. Det rör sig sannolikt om en begravningssten som tillkommit efter Augustus’ död år 14 vt eftersom han kallas gudomlig. Samtidigt har vi bara ett brottstycke bevarat och man kan utgå från att såväl inledningen, den högra sidan, som avslutningen saknas. Den bevarade delen återges i bilden inunder.

Transkriberat skulle texten lyda:

. . EGEM.QUA.REDACTA.INPOT. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
AVGVSTI.POPVLIQVE.ROMANI.SENATV. . . . . . . . . . . . . .
SVPPLICATIONES.BINAS.OB.RES.PROSP. . . . . . . . . . . . . .
IPSI.ORNAMENTA.TRIVMPH. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
PRO.CONSVL.ASIAM.PROVINCIAM.OP. . . . . . . . . . . . . . .
DIVI.AVGVSTI.ITERVM.SYRIAM.ET.PH. . . . . . . . . . . . . . . .

I ett försök till direktöversättning blir det ungefär som följer:

[k]ung som har förts till mak[ten]. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Augustus och det romerska folket och senat[en]. . . . . . . . . . . . .
för detta ärad med två segerfirande. . . . . . . . . . . . . .
för detsamma den triumf[atoriska] dekoreringen. . . . . . . . . . . . .
erhöll prokonsulatet i provinsen Asia. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
igen för den gudomlige Augustus Syrien och F[enicien]. . . . . . . .

Utan att uppge detta, återger Brogren en rekonstruerad text som inte forskarmajoriteten har anammat. Enligt Brogren ska texten lyda ”legatus pro prætore divi Augusti iterum Syriam” medan den bevarade texten endast ger ”divi Augusti iterum Syriam”. Brogren gör alltså gällande att inskriptionen uppger ”för andra gången legat för kejsar Augustus i Syrien” (egentligen ska översättningen vara: ”för andra gången legat för den Gudomlige Augustus i Syrien”) medan texten bara säger ”igen för den gudomlige Augustus Syrien”. Detta är givetvis helt avgörande, eftersom texten inte säger det som Brogren uppger att den säger.

Vi har alltså ingen som helst uppgift om vem denna gravsten berättar om, men det är alls inte osannolikt att det är en gravsten över en person som en gång var legat i Syrien. Av flera anledningar är det emellertid osannolikt att det är Quirinius som avses.

  1. Först och främst nämns ju aldrig Quirinius i inskriptionen.
  2. Vidare sägs heller aldrig att någon var legat i Syrien för andra gången. Även om det verkligen har stått att den person som tillägnats inskriptionen varit ”legat”, sägs i så fall bara att han var legat för andra gången och att denna andra gång var i Syrien. Det sägs aldrig att den första gången var i Syrien. I stället verkar det av uttrycket ”erhöll prokonsulatet i provinsen Asia” troligt att det första legatskapet var i just provinsen Asia i västra Mindre Asien.
  3. Vi vet att Quirinius tillträdde som legat över Syrien år 6 vt (Dio Cassius 54:28:2; Tacitus Annalerna 3:48; Josefus; Judiska fornminnen, 18:1–5, Om det judiska kriget, 2:117–18 + inskriptioner) och det finns inget enda känt exempel i den romerska historien på att en person var legat två gånger över samma territorium.
  4. Eftersom Quirinius’ tillträde som legat finns beskrivet av så pass många och dessutom i viss omfattning av Josefus och Tacitus, förefaller det osannolikt att ingen skulle ha nämnt något så ovanligt som att han varit legat tidigare i Syrien, ifall han verkligen hade varit det.
  5. Vi vet dessutom vilka personer som upprätthöll posten som legat i Syrien från år 12 fvt till år 3 fvt: Titius 12–9 fvt, Saturninus 9–6 fvt,  Varus 6–3 fvt eller senare. Quintilius Varus tillträdde som legat år 6 fvt och höll den posten fram till minst år 3 fvt och möjligen längre (Velleius 2:117:2; Tacitus, Historiae 5.9.2; Josefus, Om det judiska kriget 1:617–39, 2:66–80, Judiska fornminnen 17:89–133, 17.221–223, 17:250–298). Eftersom Herodes den store dog år 4 fvt var han således död innan Varus avträdde sin post. Före Varus hade ämbetet besuttits av Sentius Saturninus som styrde Syrien från år 9 fvt fram till år 6 då Varus som sagt efterträdde honom (Josefus, Om det judiska kriget 1:577, Judiska fornminnen 16:277–81, 16:344, 17:6–7, 17:24, 17:57). Saturninus avlöste Marcus Titius år 9 fvt (Strabo 16:1:28; Josefus, Judiska fornminnen 16:270–277) och även om vi inget säkert vet, tillträdde Titius sannolikt år 12 fvt eftersom den genomsnittliga ämbetstiden var 3 år. År 12 fvt var dessutom det år då Quirinius utnämndes till konsul och under kejsar Augustus’ tid vid makten (27 fvt–14 vt) hade alla ståthållare i Syrien tidigare innehaft en konsulsbefattning (Richard Carrier, The Date of the Nativity in Luke (5th ed., 2006)). Detta lämnar möjligen plats för Quirinius att tillträda en tidigare period som legat av Syrien som tidigast år 3 fvt, men då är Herodes redan död. Det finns helt enkelt ingen plats för Quirinius som legat av Syrien. Dessutom beordrades Quirinius att bli en rector, dvs. en guide åt Augustus’ barnbarn Gaius Caesar när denne lämnade Rom den 1 januari år 1 fvt för att besöka de östra provinserna. Men den tilltänkte efterföljaren till kejsartronen Gaius Caesar dog redan år 4 vt och inte långt därefter (år 6 vt) utsågs Quirinius till legat över Syrien. (Jona Lendering, P. Sulpicius Quirinius)
  6. Det talas i texten också om att denne person förärats två seger-”ceremonier” efter att två gånger ha besegrat en konung. Det finns ingen information rörande Quirinius om att denne skulle ha åstadkommit något sådant under sin karriär, trots att sådana segerfester var mycket betydelsefulla. Och Ronald Syme påpekar att i det enda kända krig där Qurinius utmärkte sig var ingen kung inblandad (Nikos Kokkinos, The Honorand of the Titulus Tiburtinus: C. Sentius Saturninus?). Dessutom har vi en kandidat som skulle passa in i Lucius Calpurnius Piso Caesoninus (48 fvt–32 vt). Denne var troligen prokonsul i Asia och kanske legat i Syrien och han besegrade dessutom kungen av Thrakien två gånger, för vilket han erhöll åtminstone ett hedrande i samband med en segerfest och då också dekorerades.

SAMMANFATTNING

Brogren tar också upp fler saker som han anser ska förklara anomalier i födelseberättelserna. Enligt Brogren är orsaken till att Maria och Josef begav sig till Betlehem för att skattskriva sig i stället för exempelvis till Jafa (Japhia) endast några kilometer från Nasaret, inte att romarna tvingade dem till Betlehem utan att de ”genom änglauppenbarelser” och ”Den Heliga Skrift” kommit till insikt om att Jesus måste födas i Davids födelsestad. Brogren spekulerar också över att Josef och Maria kan ha ägt mark i Betlehem och därför ha tvingats att skattskriva sig där. Men dessa saker utelämnar jag i detta bemötande.

Jag anser mig däremot ha visat att Brogrens antagande att Quirinius upprätthöll tjänst som legat i Syrien vid två tillfällen, och att han i samband med att ha utkämpat ett krig i Galatien år 8 fvt samtidigt genomförde en skattskrivning i Judeen (och Galileen), är helt substanslöst.

(Se också min uppföljande artikel: Herodes dog år 4 fvt när Varus var legat i Syrien)

Roger av Röbäck, 2011-01-09