Upp till bevis angående de utomkristna vittnena!

Wall7I går kontrade Kent Wall med artikeln Viklund och Nilsson är amatörer inom Jesusforskningen på Newsmill.

Mitt svar på den artikeln har publicerats på Newsmill i dag under rubriken Upp till bevis angående de utomkristna vittnena!

Jag lägger också ut samma text här.

Viklund9

Som regel brukar de debatter om Jesu existens som jag deltar i utmynna i att själva sakfrågan kommer i skymundan och att fokus förflyttas till min person och till de motiv som jag och andra kan tänkas hysa. När jag på punkt efter punkt påvisar att de enskilda detaljer som Kent Wall åberopar inte är riktigt framställda och jag därigenom undergräver trovärdigheten i Walls påståenden ett efter ett, kommer frågan om motiv upp. När argumenten inte räcker till för att försvara de enskilda detaljerna, kommer svepande generaliseringar utan täckning i fakta och ifrågasättanden av min och andras kompetens.

Naturligtvis är Kent Wall själv en amatör, som har sin utkomst som forskningsbibliotekarie (såvida han nu inte bytt inriktning på sistone). Att läsa några poäng religionsvetenskap och tro att man därigenom äger kompetens är som att hänvisa till en lärare i ett visst ämne som expert på nämnda ämne. Det är en enorm skillnad på att ha studerat och på att äga kunskap, även om givetvis studier är vägen till kunskap.

Men har då detta någon betydelse? Enligt min mening inte den minsta så länge Wall vet vad han talar om. Men tyvärr gör han inte alltid det. Kent Wall är säkerligen en trevlig person som jag dessutom har haft viss kontakt med via mejl. Min kritik riktar sig heller inte mot Wall som person utan mot den idétradition han kan sägas företräda. Det är den tradition där man inte förmår att hålla sig till själva sakfrågorna utan ideligen måste skifta fokus från det väsentliga till det oväsentliga.

Walls undran varför det är så viktigt för mig ”att hela tiden förneka autenticiteten i alla utombibliska källor som finns för Jesus” kan med returpost skickas tillbaka till Wall. Varför är det så viktigt för Wall att påstå att det skulle finnas många utombibliska källor till stöd för Jesu existens när det inte gör det? Jag utmanar Wall och alla andra att på detaljnivå (och inte med svepande generaliseringar och meningslösa hänvisningar till vad andra tror) belägga en enda utomkristen källa som med någon säkerhet kan sägas bekräfta att Jesus har funnits. Påstå saker går alltid bra, och att beklaga sig när andra inte tror på dessa påståenden går också bra. Men att i stället bevisa eller åtminstone trovärdiggöra att någon av dessa källor verkligen styrker Jesu historicitet, verkar vara svårare. Jag återkommer till frågan om utomkristna belägg för Jesu existens.

Först ska jag dock på nytt förklara min position för Wall, när han nu undrar hur jag kan hålla möjligheten öppen för att det ändå har funnits en faktisk förebild som givit upphov till Jesusberättelsen, samtidigt som jag inte anser att det har funnits en gestalt som ens avlägset liknar evangeliernas Jesus. Det är egentligen inte så märkvärdigt som vissa tycks tro. Man kan i stort sett aldrig utesluta att en ”historisk gestalt” har funnits, eftersom oavsett tecken på det motsatta det likväl kan ha funnits en verklig historisk person som verkat i bakgrunden. Det är ungefär samma omständighet som gör att man omöjligt kan säga att Nasaret var obebott på Jesu tid. Ty även om inga spår efter mänsklig aktivitet från tiden när Jesus påstås ha levt där ännu har påträffats, kan man inte förutsätta att sådana spår inte kommer att påträffas i framtiden. Inte ens om man skulle gräva ut hela området går det att utesluta att det har funnits ett litet hus som inte efterlämnat några spår.

Det stora problemet som jag ser det är att för att kunna slå fast att evangeliernas Jesus har funnits, måste man samtidigt kunna påvisa något enda i evangelierna som denne Jesus har gjort eller sagt. Jag tänker inte i någon omfattning gå in på Jesusseminariets metoder att försöka utröna vad som kan gå tillbaka till en historisk Jesus, men deras omröstningar visar att ett genomsnitt ansåg att av de ca 500 kända Jesusorden belagda i tiden fram till år 313 torde troligen ca 90 har myntats av Jesus. Problemet med detta antagande är dock att även dessa så kallade ”äkta” Jesusord har tveksamt historiskt värde. Låt mig ge ett exempel på ett av de Jesusord som seminariet anser var något Jesus har sagt för att klargöra vad jag menar. Det är ett yttrande som anses tillhöra det äldsta och mest trovärdiga lagret i den hypotetiska källa som antas ha legat till grund för det material som bara Lukas och Matteus har gemensamt; en källa som kallas Q och som Kent Wall med trosvisshet påstår att ”[f]orskning har visat att Matteus och Lukas använder”. Är du alls medveten Kent om att Q [tyskans Quelle = källa] är en ifrågasatt hypotes, förvisso med viss förklaringskraft, men dock inget som ”forskning har visat”?

Hur som helst, ett av dessa äldsta och ”äkta Jesusord” från Q:s äldsta lager lyder:

”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” (Matt 8:20, Luk 9:58)

Detta anses då vara något som Jesus verkligen ska ha sagt. Men enligt Plutarchos ska den romerske politikern Tiberius Gracchus redan på 130-talet före vår tidräkning, i ett tal till folket angående de italienska böndernas avsaknad av jord och Roms hemlösa soldater, ha yttrat följande:

”De vilda djuren i Italien har vart och ett en lya eller ett tillhåll att söka skydd i, men de som strider och dör för sitt land har ingenting annat än luften och ljuset vi delar, och utan hus och hem vandrar de runt med sina hustrur och barn.” (Plutarchos, Levnadsteckningar, Tiberius 9:4–5)

Och här ligger det stora problemet: Vad ska man tro att Jesus har sagt? Visst kan man tänka sig att Jesus har upprepat kända grekiska talesätt och citerat passager ur Gamla Testamentet, men tanken att Jesusorden blott är en sammanställning ur dåtidens rikhaltiga vishetslitteratur ligger nära till hands. Jag kan föreställa mig att det exempelvis förekommer Jesusord i evangelierna som går tillbaka till en verklig lärare som också yttrat dessa ord i ungefär denna formulering. Men när inget enda av dessa Jesusord med säkerhet går att föra tillbaka till denna tänkta person, hur ska man då veta att han har funnits? Det är samma sak med gärningarna. Varje enskilt element i evangelieberättelsen går att på goda grunder ifrågasätta. Det betyder ju inte att det inte kan finnas berättelser som bygger på verkliga händelser, men hur ska man veta vilka händelser som i så fall gör det?

Ty Jesus är densamme som evangeliernas Jesus. Kan man inte med säkerhet knyta vare sig någon händelse eller något yttrande till denna gestalt, hur kan man då säga att han har funnits? Varje försök att utröna vad Jesus gjort och sagt stupar slutligen på den föreställning man redan har om vem Jesus var. Det är då lika troligt att han har sagt: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som beretts åt djävulen och hans änglar”, som att han sagt: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Det troligaste är dock att han inte sagt någotdera.

Och ja, det var ett ”dåligt exempel” som du valde Kent Wall genom att åberopa Robert M. Price som en skeptisk forskare som anser att Jesus har funnits. Din nedtonade version av att han ”i varje fall hävdar att vi ingenting kan veta om denna Jesus från Nasaret” avviker inte nämnvärt från min eller många andra skeptikers syn på problemet. Om jag skulle välja någon vars syn på Jesusgestalten ligger närmast min egen, finge det nog bli Price. I likhet med mig kan han naturligtvis inte påstå att Jesus inte har funnits. Däremot hävdar han att man minst lika bra och kanske till och med bättre kan förklara kristendomens uppkomst utan en historisk Jesus och att det i varje fall knappast är mycket om ens något i evangelierna som är historiskt sant. Exempelvis hävdar Price att Jesusseminariets siffra på 18 % är alldeles för optimistisk (se: Det motbjudande tomrummet).

Jag återvänder till det Kent Wall skrev angående de utomkristna vittnesbörden:

”Jag har blivit övertygad om att Roger Viklund helt enkelt inte vill se Josefus Flavius, Tacitus, Suetonius, Plinius den yngre, Mara Bar Serapion, Thallus, Flegon, Jesu Toledot, Lukianos eller Talmud. Det känns inte meningsfullt och återigen ta upp frågan om Jesu historicitet på det sättet …”

Låt mig först klargöra några saker. Med ett utomkristet vittnesbörd om Jesus avses ett bevittnande av att Jesus har funnits som en historisk person, gjort av någon som inte själv är kristen och som dessutom har fått sin information från källor som är ”oberoende” av kristna. Ifall jag påstår att Gustav Vasa har funnits, har detta absolut inget historiskt värde för att fastställa Gustav Vasas existens, såvida man inte kan trovärdiggöra att jag har fått min information om detta från källor som går tillbaka till Gustav Vasas egen tid. Allt som jag har lärt i skolan och dylikt har inget värde eftersom denna kunskap måste bygga på äldre källor och det är dessa som är av intresse.

I sig bevisar inte avsaknad av ett bevittnande att en person inte har funnits. Så ifall Jesus inte finns omnämnd utanför kristna källor kan han likväl ha funnits. Men det är ändå viktigt att veta ifall Jesus finns omnämnd i någon oberoende icke-kristen källa. Ty gör han det inte säger det oss tre saker. För det första kan hans framträdande då inte ha uppfattats som speciellt viktigt och detta stämmer i så fall inte med den bild av hans gärning som evangelierna ger. För det andra stärker det den sammantagna bilden av att Jesu liv inte verkar ha uppmärksammats vare sig av de första ”kristna” brevskrivarna eller någon annan utanför den kristna kretsen. För det tredje skulle ett bra utomkristet bevittnande ha bevisat att Jesus har funnits.

Wall väljer att räkna upp sammanlagt tio källor och det verkar av sammanhanget som om Wall tror att själva antalet ska utgöra något bevis. Wall låter påskina att jag skulle avfärda dessa källor på ett dogmatiskt sätt och att han därför ger upp att försöka övertyga mig. Men jag har i varje enskilt fall som tagits upp av såväl Wall som andra i detalj klargjort faktaläget. Jag har aldrig värjt för omständigheterna. Detsamma kan inte sägas gälla mina debattmotståndare här på Newsmill. I vilket fall avfärdar jag ENDAST Josefus som en förfalskning. ALLA övriga källor betraktar jag som autentiska texter. Det problem som Wall och många, många med honom undviker att ta upp är att ingen enda av dem kan anses utgöra ett oberoende bevittnande av Jesus. Låt mig snabbt klargöra läget utifrån de källor Wall räknar upp.

  • Josefus Flavius, ca år 93 – judisk historiker: Jesus omnämns på två ställen och jag hävdar att detta i båda fallen med stor sannolikhet rör sig om kristna förfalskningar och är villig att påvisa det ner till minsta detalj. (se Jesuspassagerna hos Josefus)
  • Tacitus, ca år 117 – romersk historiker: Detta är den starkaste kandidaten till ett faktiskt bevittnande. I samband med att Tacitus berättar om Neros förföljelser av kristna skriver han: ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”. Detta är troligen något som Tacitus verkligen skrev, men frågan är om han har fått uppgiften från officiella romerska dokument eller från kristna? Vid denna tid var evangelierna i omlopp och det råder inget tvivel om att kristna själva ansåg att Pilatus avrättat Kristus. Dessutom kan vi utgå från att Tacitus som var konsul över en provins i nuvarande Turkiet, redan fått information antingen direkt eller via sina undersåtar om vilka de kristna var och varifrån de fått sitt namn. Tacitus bör med andra ord ha hört av kristna att deras Kristus avrättats av Pilatus. Finns det då skäl att tro att han likväl skulle ha kontrollerat denna uppgift för en bisats i sin berättelse genom att plöja genom arkiven på jakt efter ett avrättningsprotokoll eller liknande? Knappast, då Tacitus inte var en grävande historiker, då han skriver Kristus och prokurator trots att ett protokoll skulle ha innehållit namnet Jesus och Pilatus’ rätta titel prefekt, och då det är osannolikt att några protokoll från Judeen ens skulle ha överlevt kriget där 66–70, eller om det tidigare överförts till Rom, branden där år 64. Det hjälper då inte det minsta om Tacitus skriver det han skriver, om han ändå har fått uppgifterna från kristna. Det är då inget oberoende bevittnande. (se: Tacitus som Jesusvittne)
  • Suetonius, ca år 120 – romersk författare: I samband med att Suetonius berättar om Claudius’ tid som regent redogör han för en händelse som inträffade tidigast år 41 och kanske år 49: ”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] från Rom”. Debatten pågår om detta avser Jesus eller inte. I så fall måste vi förutsätta att Claudius blandat samman judar och kristna (trots att han nämner kristna i ett annat sammanhang och därför vet att de är en annan grupp än judarna), Chrestus med Christus (vilket är möjligt, men han visste ändå att kristna stavades med i) och att Suetonius antog att Kristus var vid liv långt efter att han ska ha dött ( man skulle kunna anta att Suetonius ansåg att Christus anstiftade upploppet indirekt efter sin död). Men sammantaget är detta inte speciellt troligt, och om Suetonius inte ens avser Jesus kan han inte gärna bekräfta dennes existens. (se: Suetonius som Jesusvittne)
  • Plinius den yngre, ca år 112 – romersk konsul: Plinius bekräftar överhuvudtaget inte Jesu existens utan bara kristnas existens och deras föreställningar – vilket är något helt annat. Han skriver att ”de brukade samlas en bestämd dag före gryningen och gemensamt sjunga en växelsång till Kristi ära såsom till en gud”. Att kristna dyrkade Kristus är inget märkligt, det vet vi ju att de redan gjorde på Paulus’ tid. Och detta är givetvis inget bevittnande av att Jesus funnits som en historisk person. (se: Plinius som Jesusvittne)
  • Mara Bar Serapion, ?–300 – syrisk brevskrivande fånge: Jag har tidigare här på Newsmill i artikeln Harrisson är själv den stora konspirationsteoretikern, mer grundligt behandlat Mara Bar Serapion. Denne Mara skriver i fångenskap ett uppbyggligt brev till sin son och undrar då bland annat vad judarna tjänade på att döda ”sin vise konung, emedan deras rike vid samma tid togs [från dem].” Detta åsyftar sannolikt men inte helt säkert, Jesus. Problemet är att vi inte vet när Mara skrev (oavsett vad trosvissa apologeter påstår) och det är inte omöjligt att det var så sent som på 200-talet. Eftersom vi inte vet när Mara skrev kan denna text inte utgöra ett oberoende bevittnande av Jesus, speciellt eftersom Mara i bästa fall bara åsyftar det som kristna själva hävdade från 100-talet och framåt. (se också: Osanningarna om Mara Bar Serapions s.k. ”vittnesmål” om Jesus)
  • Thallos, efter år 109 fvt eller efter år 30 vt–före år 180 vt, historiker: Thallos var en historiker om vilken vi nästan inte vet någonting. Han omnämns som först år 180 och måste vara från före den tiden. Enligt en kristen kyrkofader vid namn Julius Africanus ca år 220, ska denne Thallos felaktigt ha avfärdat det mörker som inföll när Jesus hängde på korset som en solförmörkelse. Så om Thallos verkligen skrev om en solförmörkelse år 30 skrev han således senast då. Detta är emellertid inte säkert, utan han kan faktiskt åberopa äldre händelser. I vilket fall pekar omständigheterna tydligt på att denne Thallos enbart redogjorde för en solförmörkelse utan att alls nämna Jesus. Det är bara Africanus som felaktigt antar att Thallos med sin rapport om en solförmörkelse avsåg mörkret när Jesus hängde på korset. Men vi har inga uppgifter alls om vad Thallos verkligen skrev. För övrigt förekom det inga totala solförmörkelser i Judeen under den aktuella perioden. Så Thallos nämnde aldrig Jesus och kan således heller inte utgöra ett vittne.
  • Flegon av Tralles, aktiv 117–138 vt – grekisk frigiven slav och författare: Även Flegon åberopas på samma sätt av Julius Africanus, och han låter påskina att Flegon skulle ha beskrivit en fullständig solförmörkelse vid fullmåne från den sjätte till den nionde timmen och att det var den solförmörkelsen som inträffade när Jesus led och dog. Men Eusebios av Caesarea citerar Flegon tillsynes ordagrant och Flegon nämner då varken att solförmörkelsen skulle ha varat i tre timmar, ha inträffat i Jerusalem eller vid fullmåne. Det var alltså Africanus som fabulerade även denna gång och Flegon nämner således inte Jesus överhuvudtaget. (se: Thallos och Flegon som Jesusvittnen)
  • Toledot Jeshu, 300-talet–800-talet – Judisk smädeskrift: Toledot Jeshu (hebreiska: ”Jesu historia”) är en judisk smädeskrift där Jesus hånas. Den är egentligen inget enskilt dokument utan mer en levande judisk tradition. Det äldsta belägget för att någon använt denna skrift kommer från ärkebiskoparna Agobard och Amulio som använde Toledot på 800-talet. Skriften går knappast längre tillbaka än till 300-talet om ens det. Dessutom är den bara en reaktion på evangeliematerial och består av sådant som går ut på att håna den kristna läran. Exempelvis berättas om att när folk påstår att Jesus är uppstånden tar Judas fram Jesu kropp som han har gömt undan och man knyter fast den i svansen på en häst och drar den till drottningen som chockas svårt. Därefter släpar man runt Jesu kropp i Jerusalem så att håret och huvudet slits loss. Toledot Jeshu ger givetvis ingen bekräftelse på Jesu existens som verklig människa.
  • Lukianos från Samosata, ca 170 – grekisk satiriker: Ca år 170 skrev Lukianos Om Peregrinus’ död. Detta är ett satiriskt verk om en viss Peregrinus som under en period är kristen. Lukianos hånar Peregrinus hejdlöst och skriver då om ”mannen som korsfästes i Palestina för att han introducerade denna nya kult i världen” och att ”de hade överträtt lagen … genom att tillbe den där korsfäste sofisten och leva enligt hans lag.” Men detta utgör ju inget oberoende bevittnade av att Jesus har funnits, utan endast ett vittne till att kristna i mitten av hundratalet ansåg att Jesus korsfästs i Palestina. Uppgiften är alldeles för sen för att kunna bidra med någon kunskap och dessutom finns inga tecken på att Lukianos skulle bygga på något annat än vad kristna sa. (se: Lukianos som Jesusvittne)
  • Talmud, ca 200–500-talet – Judisk skrift: Talmud började sammanställas ca år 200. Den palestinska Talmud är tillkommen i tiden från ca 200 vt till ca 400 vt och den babyloniska från ca 200 vt till 500-talet. Judarna hävdade att de påståenden som kristna gjorde om att Jesus var Guds son och född av en jungfru var rent befängda. De judiska texterna ger dock inget stöd för någonting ur evangelierna och materialet om Jesus verkar vara uppkommet som en reaktion på det kristna själva påstod. I den äldsta delen av Talmud benämnd Mishna finns Jesus inte ens omnämnd. I den något yngre sammanställning som kallas Tosefta omtalas två personer – en som det inte sägs när han levde och en som levde ca år 100 enligt vår tidräkning. De kallas Ben Pandira och Ben Stada och är helt klart två skilda individer. I den palestinska Gemaran (kommentarer till Mishna) tillkommer inget av värde. Det är först i den babyloniska som Jeshu ha-Notsri omnämns, och då är vi framme vid 400-talet. Där sägs att en viss Jeshu – som i någon handskrift kallas ha-Notsri – verkade ca år 80 fvt. Oftast anses denne Jeshu vara densamme som Jeshu ben Pandira. Men de äldsta texterna gör inte den kopplingen. Det finns helt enkelt inget i Talmud som styrker Jesus som en historisk person. (se: Talmud – en viskning men inte en susning)

Jag utgår från att det på samma sätt som tidigare kommer att hävdas att jag inte tar hänsyn till de historiska beläggen för Jesu existens, att jag ”helt enkelt inte vill se” de ”bevis” som finns. Men nu har jag faktiskt belyst alla de ”vittnen” som Wall åberopat – alla de ”ytterligare källor som [enligt Wall] bekräftar Jesu historicitet.” Nu är det upp till Wall, eller någon annan som är villig att ta upp stafettpinnen, att faktiskt påvisa att något eller några av dessa så kallade vittnen också duger som vittnen för att styrka Jesu historicitet. Det fungerar inte längre att bara räkna upp dessa källor, och sedan påstå att de som inte accepterar källornas värde för att styrka Jesu existens skulle vara okunniga, drivas av dunkla motiv och vara oemottagliga för information.

Det är nu upp till bevis!

Annonser

Plinius som Jesusvittne. Del 4 – Sammanfattning

Plinius den yngre, ca 61-113 vt.

Plinius den yngre, ca 61-113 vt.

Plinius som Jesusvittne. Del 1
Plinius som Jesusvittne. Del 2
Plinius som Jesusvittne. Del 3

Som ståthållare över provinsen Bithynia et Pontus i nordvästra Mindre Asien i nuvarande Turkiet, lät Plinius den yngre ca år 112 skriva ett brev till kejsar Trajanus för att be om råd hur han skulle handskas med de kristna. I detta brev skriver han att han genom att tortera två slavinnor inte funnit något utöver en förvänd och måttlös vidskepelse. Under de förhör han hållit med kristna, eller före detta kristna, fick han också höra att det enda som de brukade göra var att samlas och växelvis med varandra sjunga en sång till Christus liksom/såsom till en gud.

Plinius ger oss ingen information alls om Jesus som eventuell historisk person, eller några upplysningar överhuvudtaget om honom. Plinius använder inte ens namnet Jesus utan bara titeln Christus. Plinius skriver på latin: ”Christo quasi deo”. Mycket tidigt, redan ca år 200, bevittnas Plinius’ brev av Tertullianus, varefter också Eusebios av Caesarea, Hieronymus och Orosius bevittnar detsamma, må vara troligen endast indirekt genom Tertullianus. Med tanke på att Plinius’ brev och Trajanus’ svar så väl passar in i stil med de övriga 119 breven och eftersom Plinius’ förklenande omdömen om kristna knappast vore något som kristna själva skulle förfalska, i kombination med det tidiga och flerfaldiga bevittnandet, är det inte troligt att breven har förfalskats.

Däremot finns en viss osäkerhet rörande vad Plinius ursprungligen skrev. Den äldsta bevarade texten av dessa båda brev kommer från ett tryckt manuskript från början av 1500-talet. Visserligen måste en förlaga ha funnits till denna utgåva, men likväl är detta vittnesbörd sent i tiden. Ovanpå detta kan sägas att ingen av de som återger den text som i 1500-talsmanuskriptet lyder ”Christo quasi deo” återger texten i den ordalydelsen. Tertullianus skriver ”Christo ut deo” (Christus som gud). Eusebios har ett motsvarande uttryck på grekiska och Hieronymus översätter detta tillbaka till latin som ”Christo ut deo”. Slutligen skriver Orosius ”bekänna sig till Christus”. Det ska dock framhållas att ingen av dessa fyra citerar Plinius ordagrant, varför man inte bör dra allt för stora växlar på denna oenighet.

Emellertid är det just ordet ”quasi” som är den enskilda omständighet som alls går att använda för att hävda att Plinius bevittnar åtminstone de kristnas tro vid denna tid att Christus en gång var en historisk person. De som hävdar detta tolkar det de anser att Plinius underförstått uttrycker i denna fras. Latinets ”quasi” är uppbyggt av de två orden qua “som” och si “om”. Därmed betyder det ”som om” och man hävdar därigenom att Plinius har en villkorssats med innebörden att de kristna sjöng sånger till Christus ”som om” han vore en gud, och det är då underförstått att han inte var en gud utan bara en människa. Men ”quasi” är en konjunktion och i alla språk brukar konjunktioner ha olika betydelser beroende på i vilket sammanhang de används. Om man studerar Plinius’ skrifter i övrigt använder han ”quasi” ibland som en villkorssats med betydelsen ”som om”, ibland utan något villkor i betydelsen ”som”. Det går med andra ord inte att avgöra vad Plinius eventuellt innerst inne kan ha menat utöver det han skrev.

Med tanke på osäkerheten i ordalydelsen, där inget villkor förkommer i latinets ”ut” och att texten är så sent bevittnad, bör man inte dra för stora slutsatser av detta. Alice Whealey använder samma argument när hon hävdar att man inte kan dra för stora växlar av att uttrycket ”ända till nu” (εἰς ἔτι τε νῦν) inte finns någonstans hos Josefus utöver i Testimonium Flavianum, men däremot förekommer hos Eusebios (Kyrkohistoria 2:1:7). Hon hävdar att i några av de äldsta återgivningarna av Testimonium Flavianum (i kyrkofäders återgivningar förutsätter jag) saknas ordet ἔτι, och uttrycket εἰς τε νῦν förekommer hos Josefus och skulle därför mycket väl ha kunnat skrivas av honom. Vidare säger hon att med tanke på att det rör sig om bara ett enda litet ord och att vi endast har avskrifter av avskrifter av de flesta författares verk, går det inte dra några säkra slutsatser av detta. (Se min artikel: Myten om språket i Josefus’ Testimonium Flavianum). Samma resonemang går naturligtvis att applicera på Plinius, där det endast handlar om ett enda ord som inte finns bevittnat av någon kyrkofader (åtminstone inte under de första tusen åren).

Vidare är det också uppenbart att Plinius förmedlar information han erhållit från kristna eller före detta kristna. Genom att han så uttryckligen säger, finns ingen anledning att misstro att hans information kommer från kristna. Och oavsett vad han kan ha menat med uttrycket ”Christo quasi deo”, är detta något han hört kristna säga och därmed utgör Plinius inget från kristna oberoende vittne till Jesu historicitet. Däremot utgör han ett delvis oberoende vittne till kristnas seder och bruk i början av 100-talet.

Jag avslutar med att citerar ur Robert Van Voorsts bok Jesus outside the New Testament från år 2000, vari han på ett förtjänstfullt sätt sammanfattar hela problematiken:

“The only statement Pliny could be implicitly making about the historical Jesus is found in the words carmenque Christo quasi deo dicere secum invicem, “and sung antiphonally a hymn to Christ as if to a god.” Harris, following Goguel, argues that by using quasi Pliny means to say that the divine Christ whom Christians worship was once a human being. Sherwin-White points out that in Pliny “quasi is used commonly without the idea of supposal,” to mean simply “as.” However, Pliny can also use quasi in its typically hypothetical meaning (“as if, as though”). So while “as if” may imply here that the Christ Christians worship was once a man, we should not place too much weight on this. If Goguel and Harris are correct, Pliny furnishes only the barest witness to the historical Jesus, but this was not at all his aim. …

All the specific information about Christianity and the little about Christ related in Letter 96 evidently come from Pliny’s own experience in Bithynia. He has obtained this information from former Christians, and corroborated it with information obtained under torture from two women deacons. As such, it is not a witness to Jesus independent of Christianity [min betoning]. What is related about Christ confirms two points made in the New Testament: first, Christians worship Christ in their songs (Phil. 2:5-11; Col. 1:15-20; Rev. 5:11, 13), and second, no Christian reviles or curses Christ (1 Cor. 12:3). Pliny, however, shows no knowledge of Christian writings in this letter.” (Robert E. Van Voorst, Jesus outside the New Testament: an introduction to the ancient evidence, Grand Rapids: Eerdmans, 2000, s. 28–29)

Roger Viklund, 2010-10-31

Plinius som Jesusvittne. Del 3 – Äktheten och bevittnandena

Plinius den yngre, ca 61-113 vt.

Plinius den yngre, ca 61-113 vt.

Plinius som Jesusvittne. Del 1
Plinius som Jesusvittne. Del 2
Plinius som Jesusvittne. Del 4

I motsats till Tacitus’ Christus-passage finns Plinius’ Christus-passage tidigt bevittnad. Tertullianus åberopar den redan ca år 200, mindre än ett århundrade efter att Plinius skrev sitt brev.

Överhuvudtaget är Plinius’ text mycket bättre bevittnad än Tacitus’ och man kan fråga sig varför? Tertullianus som sysselsatte sig med förföljelserna av de kristna, som beklagar sig över hur kristna har behandlats och ännu behandlas, borde givetvis mycket hellre ha återgivit den fasansfulla skildring Tacitus ger än den i jämförelse rätt modesta skildring som Plinius ger. Och vi vet att Tertullianus var bekant med Tacitus eftersom han vid flera tillfällen inte bara bygger på hans verk utan också nämner honom vid namn.

Låt mig inleda med att ånyo ge ett utdrag ur Plinius’ brev till kejsar Trajanus och ur Trajanus’ svar till Plinius:

Plinius till Trajanus:

”F ö försäkrade de att hela deras brott eller villfarelse hade bestått i följande handlingar: de brukade samlas en bestämd dag före gryningen att växelvis med varandra sjunga en sång till Christus liksom till en gud och därvid förbinda sig, inte till någon brottslig handling, utan att icke begå stöld, icke rån, icke äktenskapsbrott, icke bryta ett givet löfte, icke vägra att vid anmaning återlämna anförtrodda medel. Därefter brukade de åtskiljas och sedan åter samlas för att intaga en enkel och helt oskyldig måltid.”

Trajanus till Plinius:

”Uppspåra dem bör man icke göra. Men om de anmäls och överbevisas, bör de bestraffas …”

Det finns knappast någon reell grund att betvivla att Plinius skrivit detta brev och att Trajanus besvarat det. Beskrivningen av det ”bekymmer” som vidlåder hanteringen av kristna finns utspridd i hela texten och en förfalskning måste därför rimligen gälla hela texten. Men båda breven går i samma stil som de övriga 119 breven. Brevväxlingen finns också tidigt bevittnad och av flera kyrkofäder. Dessutom innehåller breven sådana värderingar som en kristen knappast skulle skriva, som att om kristna bara gavs chansen skull de återgå till den hedniska gudatron. Dessutom går det knappast upptäcka något starkt motiv för att förfalska denna korrespondens.

Den text av Tertullianus som här följer är skriven någon gång 196–212 och är en översättning som jag har gjort från engelska. Då de befintliga engelska översättningarna varierar högst väsentligt, får min översättning ses som ungefärlig.

”Ty när Plinius den yngre styrde över en provins och hade dömt några kristna till döden och förmått andra att ge upp sin ståndaktighet, men fortfarande var bekymrad över deras stora antal, sökte han till sist råd hos kejsar Trajanus om vad han framöver skulle göra. Han förklarade då för sin herre att han frånsett deras hårdnackade vägran att framlägga offer, endast funnit att de brukade samlas före gryningen för att sjunga lovsånger till Christus som/och Gud, och att med en helig ed binda varandra till att inte begå något brott, vare sig mord, äktenskapsbrott, bedrägerier eller svekfullhet. På detta svarade Trajanus att kristna under inga omständigheter skulle eftersökas, men om de fördes inför rätta skulle de straffas.” (Tertullianus, Apologeticus pro Christianis 2:6)

Tertullianus skriver “coetus antelucanos ad canendum Christo et deo”; alltså att de brukade samlas före gryningen och sjunga sånger till Christus och Gud. En annan läsart är ”Christo ut deo”, alltså ”Christus som gud”. Det senare stämmer bättre med det vi har från Plinius, ”Christo quasi deo”, alltså ”Christus såsom till en gud” eller ”Christus liksom till en gud”.

Drygt hundra år senare återger Eusebios Plinius’ och Trajanus’ brevväxling i sin Kyrkohistoria på grekiska. Han har emellertid inte tillgång till Plinius’ brev utan bygger på Tertullianus’ latinska text. Översättningen från grekiska till svenska är gjord av Ivar A Heikel 1937:

”Denna berättelse är tagen från den ovannämnda [då Eusebios’ Kyrkohistoria kapitel 2:2] av Tertullianus på latin avfattade försvarsskriften. Orden lyda i översättning sålunda: »Dock ha vi funnit, att efterspaning av oss är förbjuden, ty provinsståthållaren Plinius Secundus, som dömt några kristna och berövat dem deras värdighet, blev oroad över det stora antalet och visste icke vad han vidare borde göra. Han rådfrågade därför kejsar Trajanus och yttrade att, förutom att de icke ville vörda bilder, han icke hade funnit något ogudligt hos dem. Han anförde även, att de kristna stego upp vid daggryningen och prisade med lovsång Kristus, likt en gud, och att de, för att upprätthålla tukten, förbjödo dråp, äktenskapsbrott, bedrägeri, röveri och dylikt. Härpå skrev Trajanus som svar att de kristnas släkte ej skulle uppsökas, men om de blevo fast, skulle de straffas – Så var det härmed.” (Eusebios, Kyrkohistoria 3:33:3)

Tertullianus återger inte Plinius’ text ordagrant. Han kanske citerar ur minnet. Ej heller Eusebios’ översättning (eller vem som nu har översatt Tertullianus’ latinska text) är ordagrann, utan rätt fri om än i huvudsak riktig. Heikel översätter nyckelpassagen till ”Kristus, likt en gud”. Grekiskan lyder ”ton Christon theou dikên”.

Mindre än ett århundrade ytterligare senare (ca 380 vt) översätter Hieronymus (ca 347–420 vt) ett annat verk av Eusebios, hans numera försvunna krönika (Chronicon) från grekiska till latin och lägger då också till ytterligare material. I denna krönika översätter Hieronymus Eusebios’ text från Tertullianus (som måste ha varit densamma i Eusebios’ Krönika som i hans Kyrkohistoria) från grekiska tillbaka till latin. Han översätter då nyckelpassagen till ”Christo ut deo”, något som kan beskådas nedan (Hieronymus, Chronica 5:01:221).

Texten är hämtad från Codex Oxoniensis Bodleianus Lat. auct. T II 26, en handskrift som är så pass gammal som från 400-talet. Till höger finns miniatyrer av handskriften, vilka går att beskåda uppförstorade i egna webbfönster. Det uppförstorade ”Christo ut deo” ovan, är hämtat från den översta raden i det nedre av de två dokumenten.

Detta betyder rimligen att Tertullianus ursprungligen skrev ”Christo ut deo” (Christus som gud) och inte ”Christo et deo” (Christus och Gud). Eusebios eller någon annan översatte detta till grekiska och när Hieronymus översatte tillbaka till latin valde han samma ord som i det latinska originalet hos Tertullianus.

Ytterligare ett bevittnande kan vara intressant att skärskåda. Paulus Orosius (ca 380–420) var en presbyter från Hispania som är mest känd för sitt verk Historiarum adversus paganos libri VII (”Sju böcker historia mot hedningarna”). I detta verk behandlar han bland annat förföljelserna mot kristna och skriver följande om Trajanus:

”I sin förföljelse av kristna – den tredje kejsaren efter Nero att göra så – misstog han sig nog i sin bedömning när han beordrade kristna överallt att tvingas offra till avgudar och, om de vägrade, dödas. När då många dödades, och varnad genom en rapport av Plinius den yngre ­– som tillsammans med andra domare hade utnämnts till förföljare – att dessa människor förutom att bekänna sig till Christus och hålla anständiga möten inte gjorde något som stred mot lagen, och att döden för dem i sanning genom deras förtröstan i en oskyldig bekännelse, varken syntes allvarlig eller var något de bävade inför, lät han omedelbart ändra sitt påbud genom en mildare förordning.” (Paulus Orosius, Sju böcker historia mot hedningarna 7:12)

Orosius skriver ”quia tum paene omnes Christum Deum sub legis observatione credebant.” Orosius är än friare i sin tolkning och det går knappast att ens avgöra om han bygger direkt på Plinius eller Tertullianus, eller Eusebios, eller … Men den tolkning han gör tyder inte på annat än att han har tolkat texten så att när man sjöng sångerna till Christus så bekände man sig till Christus. Ingen enda av de tidiga vittnena av Plinius’ text gör någon tolkning av att Plinius skulle ha avsett något annat än att kristna dyrkade Christus.

Men vad skrev då Plinius ursprungligen? De bevarade texterna vi har uppger ”Christo quasi deo”. Men bevittnandet av denna läsart är mycket sen. Fram till år 1502 var den tionde boken innehållande brevväxlingen mellan Plinius och Trajanus okänd, frånsett då de korta notiserna hos de ovan nämnda kyrkofäderna. Givetvis har en eller flera handskrifter legat till grund för den tryckta utgåvan och den eller dessa hade sannolikt ”Christo quasi deo”. Men det är en lång tid som har förflutit från det att Plinius skrev fram till dess att vi har hans text bevittnade; betydligt mer än ett årtusende.

Att Plinius verkligen skrev detta brev behöver vi knappast betvivla. Som tidigare påpekats finns brevet tidigt bevittnat och det av flera, även om de oftast bygger på varandra. Däremot finns ordet ”quasi” inte bevittnat hos dessa tidiga vittnen. Visserligen verkar ingen citera exakt ur Plinius’ brev, men det hindrar ändå inte att just ordet ”quasi” inte finns bevittnat. I stället används latinets ”ut” eller uttryck som skulle tyda på att ”ut” legat till grund för deras tolkningar. Låt mig först klargöra att jag absolut inte kan latin – vilket ändå inte hindrar mig från att försöka. Skillnaden mellan ”quasi” och ”ut” är emellertid knappast så stor när orden används på detta sätt. Latinets ”ut” betyder här i första hand ”som” medan ”quasi” utöver att betyda ”som” också betyder ”som om” (från qua “som” + si “om”).

Det lilla tolkningsutrymme som finns för att försöka få Plinius att avse att Christus var en människa som dyrkades som en gud går rimligen bara att uppbringa om Plinius också skrev ”quasi”. Och med tanke på den osäkerhet som råder i denna fråga i kombination med den mycket långsökta tolkningen, gör att detta knappast är ett reellt alternativ.

Roger Viklund, 2010-10-27

Plinius som Jesusvittne. Del 2 – Vad säger Plinius om Christus?

Plinius den yngre, ca 61-113 vt.

Plinius den yngre, ca 61-113 vt.

Plinius som Jesusvittne. Del 1
Plinius som Jesusvittne. Del 3
Plinius som Jesusvittne. Del 4

Den romerske ämbetsmannen Gajus Plinius Caecilius Secundus, i Sverige mer känd som Plinius den yngre, föddes i början av 60-talet och dog bara drygt 50 år gammal, troligen år 113 vt. Efter att år 100 (samtidigt som Tacitus) ha blivit konsul, utnämndes han år 111 till ståthållare över provinsen Bithynia et Pontus i nordvästra Mindre Asien i nuvarande Turkiet. Som kejsarens utsände (legatus Augusti) skrev han ca år 112 ett brev till kejsar Trajanus för att rådfråga honom hur han skulle förfara med de kristna. (För den fullständiga texten i svensk översättning av Axel Mattsson, se mitt förra inlägg: Plinius som Jesusvittne. Del 1 – Plinius’ förfrågning och Trajanus’ svar).

I brevet säger Plinius sig aldrig tidigare ha deltagit i rättegångar mot kristna och därför inte veta vilka brott som bör bestraffas. Orsaken till detta är sannolikt att han först som ståthållare år 111 konfronterats med ”problemet”. Ska kristna bestraffas även om de har gjort bot och frånsagt sig den kristna läran, och ska de straffas bara för att de är kristna även om de inte har begått några lagbrott? Ska unga och gamla behandlas lika? Plinius säger sig ha förhört dem som påstås vara kristna. Ifall de har erkänt att de är kristna, har han genomfört ytterligare två förhör, där han hotat att straffa dem såvida de vidhöll sin tro. Och om de framhärdade i tron, lät han avrätta dem. Jag gör denna tolkning i likhet med andra översättningar, även om Mattson översätter till att Plinius endast bestraffar dem. Latinets ”supplicium” betyder visserligen straff eller tortyr, men vanligtvis (dock inte alltid) avses dödsstraff.

De som frånsade sig den kristna tron, tillbad kejsaren och förbannade Kristus, lät Plinius gå fria. Vissa påstods av angivare för att vara kristna och såvida de som angavs sade sig ha lämnat tron, gick de fria. Några sade sig ha lämnat kristendomen redan för 20 år sedan och de tog alla avstånd från den kristna läran.

Vissa engelska översättningar uppger, i motsats till Mattsson, att det skulle ha skett redan för ”25 år sedan” eftersom en hypotetisk rekonstruktion av Ritterhusius har quinque (fem) i stället för quoque (även), då ”viginti quinque” – tjugofem. Men överhuvudtaget är textstödet svagt då det äldsta bevarade texten av bok 10 är ett tryckt manuskript från början av 1500-talet. Emellertid finns texten bevittnad redan ca år 200 av Tertullianus, dock i en delvis annorlunda ordalydelse. Mer om detta senare!

Eftersom breven verkar föreligga i kronologisk ordning kan Plinius antas ha skrivit detta brev år 112, och 20 år bakåt i tiden leder oss till 90-talets början och kejsar Domitianus’ härjningar.

Plinius säger sig också ha torterat två kvinnliga slavar i hopp om att kunna utröna sanningen, men inte kunnat ”upptäcka något annat än en förvänd och omåttlig vidskepelse”. Plinius skriver att de kristna är rätt många och att ”vidskepelsen” har spridit sig också till byarna och han undrar hur han ska handskas med de kristna.

Namnet Jesus förekommer inte alls i texten och inte heller ges någon historisk information om Jesus eller Christus. Däremot förekommer ordet Christus vid tre tillfällen och det första lyder i Mattssons översättning:

”De som då förnekade att de var eller hade varit kristna … och dessutom smädade Kristus, dem ansåg jag mig böra släppa. De som verkligen är kristna kan nämligen icke enligt vad man påstår förmås till en enda sådan handling.”

Här talas alltså om att Plinius förmått de anklagade att smäda Kristus för att bevisa att de inte var kristna. Omnämnande nummer två förekommer i samband med att Plinius berättar om de som tidigare varit kristna men nu upphört att vara det:

”Även dessa åkallade samtliga din bild liksom även gudabilderna och de smädade också Kristus.”

Också denna gång sägs att de smädade Kristus. Det tredje omnämnandet av Christus och den passage som brukar åberopas till stöd för att Plinius bevittnar Jesu existens (av de som alls gör detta), lyder i Mattssons översättning:

”F ö försäkrade de att hela deras brott eller villfarelse hade bestått i följande handlingar: de brukade samlas en bestämd dag före gryningen och gemensamt sjunga en växelsång till Kristi ära såsom till en gud och därvid förbinda sig, inte till någon brottslig handling, utan att icke begå stöld, icke rån, icke äktenskapsbrott, icke bryta ett givet löfte, icke vägra att vid anmaning återlämna anförtrodda medel. Därefter brukade de åtskiljas och sedan åter samlas för att intaga en enkel och helt oskyldig måltid.”

”Affirmabant autem hanc fuisse summam vel culpae suae vel erroris, quod essent soliti stato die ante lucem convenire, carmenque Christo quasi deo dicere secum invicem seque sacramento non in scelus aliquod obstringere, sed ne furta ne latrocinia ne adulteria committerent, ne fidem fallerent, ne depositum appellati abnegarent. Quibus peractis morem sibi discedendi fuisse rursusque coeundi ad capiendum cibum, promiscuum tamen et innoxium;”

Man kan givetvis alltid översätta på olika sätt, såsom att välja ”gryningen” framför ”soluppgången”, men i stort sett har jag inget att invända mot Mattssons översättning eftersom sådana små variationer inte förändrar textens innehåll. Några detaljer kan dock belysas. Uttrycket att ”gemensamt sjunga en växelsång” skulle enligt min mening bättre återges med att ”växelvis med varandra sjunga en sång”. Uttrycket att sången sjöngs ”till Kristi ära” finner jag inget textstöd för. Sången sjöngs till Christus, inte till hans ära. Däremot kan man väl anta att det är hans ära som avses fastän så inte sägs.

I vilket fall omtalar Plinius två gånger att Kristus smädas och en gång att kristna sjunger en sång till Christus såsom till en gud. Att de uppmanas att smäda Christus utgör givetvis inget bevittnande av Jesus som en historisk person. Utöver det faktum att Jesus inte ens nämns vid namn och ingen historisk information ges, skulle samma sak ha kunnat hända exempelvis Paulus på 50-talet, och han skulle heller knappast med glädje ha smädat Christus – även om han såg honom som enbart ett andligt väsen.

Nyckelpassagen är emellertid ”Christo quasi deo”, alltså ”Christus såsom till en gud” eller ”Christus liksom till en gud”. Här varierar översättningarna och då även tolkningarna. Vissa försöker göra rätt mycket med denna mening och i stället för att tyda den så att Plinius uppger att kristna sjöng sånger till Christus som de sjunger till en gud tyda det så att de sjöng sånger till honom som om han vore en gud, och då underförstått – fastän han bara var en människa.  Jag ska försöka att i ett kommande inlägg utreda latinets ”quasi” och Plinius’ användning av ordet.

I vilket fall kan konstateras att Plinius inget berättar om Jesus och då naturligtvis inget om hans liv. Plinius säger att kristna sjunger sånger till Christus som till en gud, och frånsett ritualen med sången, är dyrkan av Christus inget nytt. Detta vet vi genom andra kristna källor, inte minst Paulus. Däremot utgör Plinius’ brev den äldsta utomkristna beskrivningen av kristnas riter och förhållande till Christus.

Varifrån har då Plinius fått sin information? Vissa spekulerar över att han fått den från Tacitus, vilken (åtminstone att döma av Plinius’ brev) var en mycket god vän. Detsamma spekuleras också när det gäller Tacitus’ bevittnande; han kan ha fått sin information från Plinius. Vad är hönan och vad är ägget?

Det vi vet är att Plinius deltagit i utfrågningar av kristna. Att han erhållit sin information om det han berättar därifrån verkar absolut rimligast, särskilt med tanke på att han skriver att han aldrig tidigare (under sin tid i Rom) har deltagit i några rannsakningar av kristna och därför inte vet hur han ska agera. Vem som berättat vad till vem när det gäller Plinius och Tacitus går inte att veta – om de alls avhandlat de kristna? Men Plinius röjer inte att han känner till mer än det han berättar. Det är visserligen inte omöjligt, till och med sannolikt, att han har hört berättas detsamma som Tacitus skriver och måhända är också Plinius Tacitus’ källa. Men i så fall är det kristna som är Plinius’ källa och därmed också Tacitus’.

Trajanus, romersk kejsare 98–117 vt

Trajanus, romersk kejsare 98–117 vt

Att vissa ska ha berättat för Plinius att de upphört att vara kristna för 20 (eller 25) år sedan styrker på intet vis att Plinius därmed skulle bevittna deras uppfattning om Jesus vid den tiden; allrahelst eftersom Plinius inte ens bevittnar Jesu existens.

Det kan också noteras att kejsar Trajanus svarar Plinius och säger att han använt det rätta tillvägagångssättet. Det har inte utarbetats några generella regler. Kejsaren säger att de kristna inte ska spåras upp. Om de anmäls och befinns var skyldiga, bör de bestraffas, men om de avsäger sig läran ska de gå fria. Han säger kanske indirekt att man kan se mellan fingrarna med att folk bekänner sig till den kristna tron om de inte ställer till besvär, och han påpekar också att inga anonyma anklagelser får förekomma.

Roger Viklund, 2010-10-25

Plinius som Jesusvittne. Del 1 – Plinius’ förfrågning och Trajanus’ svar

Plinius den yngre, ca 61-113 vt.

Plinius den yngre, ca 61-113 vt.

Plinius som Jesusvittne. Del 2
Plinius som Jesusvittne. Del 3
Plinius som Jesusvittne. Del 4

Plinius den yngre (Gajus Plinius Caecilius Secundus) föddes antingen år 61 eller 62 vt. Han dog före år 114 och sannolikt då år 113 vt. Han kom att adopteras av sin morbror Plinius den äldre, från vilken han ärvde en stor förmögenhet efter dennes bortgång vid Vesuvius’ utbrott år 79 vt.

Vad gäller hans litterära eftermäle är han mest känd för det stora antalet efterlämnade brev. Dessa finns utgivna i tio böcker. Nio utkom under hans levnad och därutöver finns en tionde bok som ska ha utgivits postumt och vilken innehåller 121 brev.

De 121 breven utgör korrespondens mellan Plinius och kejsar Trajanus, och dessa brev tillkom under Plinius’ tid som ståthållare över ”Bithynia et Pontus” eller ”Bithynien och Pontus” mellan åren 111 och 113 vt. De består av 70 brev skrivna av Plinius och 51 brev skrivna av kejsar Trajanus.

Hela denna brevsamling finns översatt till svenska av Axel Mattsson (Axel Mattsson, Plinius den yngres brev, Liber 1983) och jag avser att inleda med att återge brev 96 från Plinius till Trajanus och brev 97 med Trajanus’ svar till Plinius i Mattssons översättning (s. 280-282). Såvitt jag har kunnat se är Mattssons översättning rätt trogen det latinska originalet, åtminstone i just de nyckelpassager som jag avser att närmare granska.

Egentligen bevittnar Plinius inte alls Jesus men breven måste ändå av två skäl behandlas. Dels åberopas ofta Plinius som Jesusvittne, dels skildrar han tidiga kristna och Roms syn på dessa; uppgifter som har bäring också på andra romares syn på kristna, såsom Tacitus. Den del som kanske mest åberopas som oberoende Jesusvittne är rödmarkerad av mig.

X.96              C. Plinius till kejsar Trajanus

Jag har för vana, Herre, att hänskjuta till dig alla spörsmål som jag själv är tveksam om, ty vem kan bättre råda mig i min tveksamhet och bringa klarhet i min okunnighet?

Några rannsakningar av kristna har jag aldrig deltagit i. Därför vet jag inte, på vilka grunder och i vilken utsträckning de brukar bestraffas eller rannsakas. Och jag har varit ganska osäker om huruvida man bör göra någon åtskillnad i fråga om ålder eller inte alls ta någon hänsyn till om de är helt unga eller om de är fullvuxna individer. Jag har även frågat mig, om man bör benåda en som visar ånger eller om det är till intet gagn för den som överhuvudtaget en gång varit en kristen, om han avsvär sig sin lära; om själva benämningen ”kristen” även om inga brottsliga handlingar föreligger, skall bestraffas eller om det är de skändligheter som är förknippade med namnet.

Tillsvidare har jag beträffande personer som anklagats inför mig för att vara kristna förfarit på följande sätt: Jag har ställt frågan till dem, om de är kristna. Om de erkänner detta, har jag ställt samma fråga ytterligare två gånger samtidigt som jag hotat med bestraffning. Om de ändå framhärdar har jag gett order om bestraffning; ty vad än deras erkännande innebar, var jag i varje fall inte tveksam om att just deras trots och halsstarrighet måste bestraffas.

Det har funnits andra, hemfallna åt liknande villfarelse, om vilka jag på den grund att de var romerska medborgare noterade att deras ärende skulle remitteras till Rom.

Sedan har åtalen under förhandlingarnas gång fått en vidare spridning, såsom ofta sker, och det har uppkommit flera olikartade fall. Det inlämnades en anonym anklagelseskrift, som upptog ett stort antal namn. De som då förnekade att de var eller hade varit kristna och som efter mitt förestavande åkallade gudarna och under rökelse- och dryckesoffer tillbad din bild, som jag för detta ändamål låtit ditskaffa tillika med gudabilderna, och dessutom smädade Kristus, dem ansåg jag mig böra släppa. De som verkligen är kristna kan nämligen icke enligt vad man påstår förmås till en enda sådan handling.

Andra som namngivits av angivaren medgav först att de var kristna men förnekade snart att så var fallet: de hade visserligen en gång varit kristna men sedermera upphört att vara det, vissa av dem sedan tre år tillbaka, somliga för flera år sedan, en och annan t o m för tjugo år sedan. Även dessa åkallade samtliga din bild liksom även gudabilderna och de smädade också Kristus.

F ö försäkrade de att hela deras brott eller villfarelse hade bestått i följande handlingar: de brukade samlas en bestämd dag före gryningen och gemensamt sjunga en växelsång till Kristi ära såsom till en gud och därvid förbinda sig, inte till någon brottslig handling, utan att icke begå stöld, icke rån, icke äktenskapsbrott, icke bryta ett givet löfte, icke vägra att vid anmaning återlämna anförtrodda medel. Därefter brukade de åtskiljas och sedan åter samlas för att intaga en enkel och helt oskyldig måltid. Även detta hade de upphört med efter mitt påbud, där jag i enlighet med din befallning hade utfärdat förbud att bilda slutna samfund.

Desto mer nödvändigt ansåg jag det vara att förhöra två slavinnor, som benämndes tjänande systrar, för att, och det under tortyr, frampressa sanningen. Ingenting annat fann jag vid förhöret än en förvänd och måttlös vidskepelse.

Jag har därför uppskjutit vidare rannsakning för att be dig om råd. Saken syntes mig nämligen kräva detta särskilt med tanke på antalet av sådana som riskerar åtal. Det är nämligen många i alla åldrar, alla samhällsklasser, såväl män som kvinnor som utsätts och kommer att utsättas för fara. Och inte bara till städerna utan även till byarna på landsbygden har smittan från denna vidskepelse spritt sig. Den tycks emellertid kunna hejdas och rättas till. Säkert är att tempel som nästan stått övergivna ånyo börjat besökas flitigt och att sedvanliga kulthandlingar, som länge varit inställda, börjat återupptagas och att köttet av offerdjur, som förut var mycket svårt att finna köpare till, nu kan saluföras. Därav kan man lätt sluta sig till vilken massa människor som kan bringas på bättre tankar, om de erbjuds tillfälle till ånger.

X.97              Trajanus till Plinius

Du har, min käre Secundus, vid rannsakningarna av dem som inför dig åtalats för att vara kristna använt det tillvägagångssätt som var det rätta. Man kan nämligen inte fastställa liksom en bestämd norm som gäller för samtliga fall. Uppspåra dem bör man icke göra. Men om de anmäls och överbevisas, bör de bestraffas, dock med det förbehållet, att den som förnekar att han är kristen och i handling bevisar detta, nämligen genom att åkalla våra gudar, den må också, även om han tidigare varit misstänkt, kunna erhålla nåd p g a sin ånger. Anonyma anklagelseskrifter däremot bör icke få förekomma i någon åtalsfråga. Sådant ger ett mycket dåligt exempel och är dessutom inte värdigt vår tid.

Roger Viklund, 2010-10-23

Tacitus som Jesusvittne. Del 10b – Tertullianus’ vetskap om Tacitus’ skildring

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Nästa person att undersökas gällande kännedom om Neros förföljelser av kristna till följd av branden år 64 och kännedom om Tacitus’ beskrivning av denna händelse, är den nordafrikanske kristne teologen Tertullianus. Det är okänt när Tertullianus föddes men han dog någon gång efter år 220. I boken Apologeticus pro Christianis (Försvar för de kristna) finns ett stycke som omtalar förföljelser under Nero.

Tyvärr verkar boken inte föreligga i svensk översättning. Jag har därför nödgats översätta från engelska. På engelska finns ett antal översättningar, dock på Internet (vad jag vet) ingen modern. Dessa sex översättningar avviker också i flera avseenden högst väsentligt från varandra. Översättningarna är gjorda av i tur och ordning W.M. Reeve (1709/1889), C. Dodgson (1842), Temple Chevallier (1851), Sydney Thelwall (1869), T.H. Bindley (1890) och Alexander Souter (1917). Eftersom ordval och även innehåll skiljer så pass mycket valde jag att översätta så att innehållet ska bli begripligt och stämma överens någorlunda med de flesta texter. Jag har sneglat något på den latinska originaltexten för att kontrollera vissa ordval, men gör inga anspråk på att denna översättning är exakt:

”Vid den tid då det kristna namnet gjorde sitt inträde i världen, lät följaktligen Tiberius, vilken själv fått underrättelser från Palestina om händelser som klart visade sanningen om [Kristi] gudomlighet, lägga fram dessa uppgifter inför senaten, där hans eget utslag var till förmån för [att] Kristus [skulle upptagas bland deras gudar]. Eftersom senaten inte själv hade gett sitt godkännande, avvisade den hans förslag. Caesar vidhöll sin åsikt, och hotade att straffa alla som anklagade de kristna. Betrakta era uppteckningar, där ni kommer att finna att Nero var den förste att med det kejserliga svärdet angripa den [kristna] rörelsen, vilken vid den tiden spirade i framför allt Rom. Men genom att vår fördömelse helgas genom en sådan uslings fientlighet, äras vi. Ty den som känner honom förstår att endast det som är av yttersta förträfflighet skulle framkalla Neros fördömelse. Domitianus, som också var något av en Nero i grymhet, gjorde ett liknande försök, men eftersom han ägde någon form av mänsklighet, avslutade han snart det han påbörjat, och till och med lät dem som han hade förvisat återvända.” (Tertullianus, Apologeticus pro Christianis 5:2)

En sida ur Codex Balliolensis från 1442-4 vt, innehållande Tertullianus’ ”Apologeticus pro Christianis”

En sida ur Codex Balliolensis från 1442-4 vt, innehållande Tertullianus’ ”Apologeticus pro Christianis”

Tertullianus bekräftar att Nero förföljde de kristna. Han nämner dock inget om branden och att Nero skulle ha skyllt den på de kristna och av den anledningen också förföljt dem. Det som däremot brukar hävdas är att Tertullianus var bekant med Tacitus’ redogörelse för denna händelse och därmed också skulle känna till den. Vi vet att Tertullianus var bekant med Tacitus eftersom han på andra ställen hänvisar till honom. För vårt vidkommande är det emellertid den del som är satt i fetstil som är den intressanta. Det är denna mening som brukar åberopas till stöd för att Tertullianus kände till Tacitus’ verk Annalerna.

Eftersom det är denna mening som är viktig är det också rimligt att kontrollera vad den latinska originaltexten säger. Det är de tre inledande orden som utgör nyckelfrasen: ”Consulite commentarios vestros”, vilket jag har översatt till ”betrakta era uppteckningar”. De engelska översättningarna har

1)      Consult your Annals  – W.M. Reeve och C. Dodgson

2)      Consult your own records – Temple Chevallier och T.H. Bindley

3)      Consult your histories – Sydney Thelwall

4)      Consult your records – Alexander Souter

WM Reeve skriver i fotnoten till detta följande: ”Consulite commentarios vestros. He alludes to the annals of Tacitus, lib. xv., or rather to Suetonius in the Life of Nero) Just valet av ordet Annals som också är det namn Tacitus’ verk går under på engelska, gör att man lätt kan tro att Tertullianus hänvisar till detta verk. Men namnet Annales (Annalerna = årsböcker) är en titel som tillkom först på 1500-talet och den ursprungliga titeln var Ab excessu divi Augusti (Från den gudomlige Augustus’ bortgång).

 

Sydney Thelwalls översättning är den som oftast åberopas på Internet. Han översätter till ”histories”; på svenska kanske ”historier”. Detta för onekligen tanken till ett historieverk. De övriga tre översätter till ”(own) records”. Detta anser jag vara den klart mest ordagranna översättningen av latinets commentarios, som i första hand betyder ”a notebook, notes, memorandum”.

Med uppmaningen att kristna ska betrakta sina (egna) uppteckningar, faller genast kopplingen till Tacitus’ historieverk. Översättningarna till ”Annals” och ”histories” är rimligen inte förstavalen och kan man misstänka beror på att översättarna själva ansåg att Tacitus’ verk avsågs. Varje översättare har att brottas med vad texten egentligen avser för att välja rätt översättning.

Tiberius, romersk kejsare från år 14 fram till sin död år 37

Tiberius, romersk kejsare från år 14 fram till sin död år 37

Intressant är också inledningen av Tertullianus-stycket, där han uppger att kejsar Tiberius skulle ha trott på Kristi gudomlighet och kämpat i senaten för att få Kristus upptagen bland de romerska gudarna. Detta låter onekligen som en kristen skröna och uppgiften saknar all trovärdighet. Även om vi inget vet, är det inte orimligt anta att Tertullianus byggde på en nu försvunnen kristen skrift som hävdade just det som Tertullianus skriver. Alla möjliga skrifter tillkom som uppvisade stora personers involvering i den tidiga kristendomen; däribland en brevväxling mellan Paulus och Seneca den yngre, som jag avser att ta upp här framöver. (11/10 2010: Se här)

Om Tertullianus åberopar en kristen skrift där Tiberius i senaten hotar att straffa den som förföljer kristna, och direkt därefter uppmanar läsarna att betrakta sina egna uppteckningar, är det väl rimligare att han hänvisar till en sådan skrift än till Tacitus’ historieverk. Detta dokument kan givetvis också ha innehållit en skildring av de som led martyrdöden under Nero.

I de fall Tertullianus verkligen hänvisar till Tacitus’ verk kallar han det ”historiae” och inte ”commentarios”.

Vidare gör som sagt Tertullianus ingen koppling mellan Neros förföljelser och branden. Tvärtom förklarar han att orsaken till Neros förföljelser av kristna berodde på deras ”yttersta förträfflighet”. Tertullianus har dessutom bara tre kapitel tidigare haft en längre utläggning om och ondgjort sig över Plinius’ brev till kejsar Trajanus, vari Plinius bekymrar sig över hur kristna bör bestraffas? Om nu Tertullianus var bekant även med Tacitus’ skildring av Neros behandling av kristna, varför då inte skriva om även den?

Tertullianus behandlar också på andra ställen förföljelser mot de kristna men åberopar aldrig Tacitus i dessa sammanhang.

En ytterligare passage bör dock behandlas.

”Vi läser om kejsarnas liv: Nero var den förste att med blod befläcka tron som då var på uppgång i Rom. Sedan hånades Petrus av någon annan, när han sattes upp på korset. Därefter erhöll Paulus en födelse lämplig för en romare, när han i Rom föddes på nytt genom martyrskapets upphöjdhet.” (Tertullianus, Scorpiace 15)

Uppgiften om att läsa om “kejsarnas liv” skulle kunna var en hänvisning till Suetonius’ verk från ca år 120, De vita duodecim Caesarum libri VIII, på svenska oftast benämnd Åtta böcker om tolv kejsares liv. Däri nämner Suetonius mycket kort Neros straffande av de kristna; en passage som jag får anledning att återkomma till i samband med att jag ska behandla också Suetonius’ hänvisning till Chrestus och kristna. Suetonius skriver att Nero …

”straffade de kristna, en grupp människor hemfallna åt en ny och fördärvlig vidskepelse.” (Suetonius, Nero 16:2)

Men Tertullianus hänvisar i vilket fall knappast till Tacitus och om han här skulle åberopa Suetonius har han uppenbarligen broderat ut med en mängd annat som inte förekommer hos Suetonius.

Så i likhet med mitt omdöme om Första Klemensbrevet i Tacitus som Jesusvittne. Del 10a, får jag säga att det inte finns några klara anspelningar hos Tertullianus på vare sig branden eller de explicita förföljelser som senare enligt den romerske historikern Tacitus blev en följd av denna brand. Visserligen kan Tertullianus ha känt till branden, men han bevittnar den inte. Däremot är det inte troligt att han kände till den skildring som förekommer hos Tacitus, ty då borde han ha nämnt detta på något sätt och vid något tillfälle.

Roger Viklund, 2010-10-09

Tacitus som Jesusvittne. Del 2 – Finns det skäl att anta att Tacitus gått till källorna?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Omnämnandet av Kristus i Tacitus’ verk Annalerna leder till två grundläggande frågeställningar. Dels gäller det frågan om Tacitus alls har skrivit den nämnda passagen, dels – om så är fallet – ifall han ger ett från kristna oberoende bevittnande av Jesus. Jag ska i detta inlägg koncentrera mig på den senare frågan utifrån förutsättningen att Tacitus verkligen har skrivit nedanstående passage.

”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].”

Problemet kan sammanfattas i frågeställningen om Tacitus i just ovan nämnda passage förlitade sig på uppgifter som inte hade sitt ursprung hos kristna, eller om han bara förmedlade information som hade sitt ursprung hos kristna. Ty om uppgifterna kommer från kristna (oavsett på vilken väg de då har nått Tacitus) är hans så kallade vittnesmål till stöd för en historisk Jesus inget vittnesmål alls. I så fall är det enbart förmedlande av hörsägen.

Tacitus bör ha skrivit stycket om Kristus ca år 117 och vid denna tid var sannolikt minst några och kanske alla fyra evangelier redan i omlopp. Det finns inget reellt tvivel om att kristna på 110-talet själva ansåg att Kristus avrättats av Pilatus (utöver att det är bevittnat genom evangelierna är det också bevittnat av Ignatios och Första Timotheosbrevet). Om då Tacitus fått sin information från kristna förändras läget gällande Jesus historicitet absolut ingenting i förhållande till om Tacitus inte hade skrivit detta över huvud taget. Redan utan Tacitus vet vi att kristna på 110-talet trodde att Pilatus avrättat Kristus.

Om Tacitus fått uppgifterna från icke-kristna källor, kan dessa indelas i två möjliga kategorier. Antingen har Tacitus hämtat uppgifterna från andra historiker som skrivit tidigare och som ger ett oberoende bevittnade, eller så har han själv (direkt eller med hjälp av andra) letat fram romerska protokoll som omtalar att Jesus avrättades av Pilatus.

I det första fallet, som jag redan har påtalat i föregående inlägg, Tacitus som Jesusvittne. Del 1 – Kristusomnämnandet i sitt sammanhang, kan konstateras att Tacitus’ omnämnande av Kristi avrättning är en så kallad förklarande utvikning. Han förklarar helt enkelt vilka de kristna är och varifrån de fått sitt namn. Uppenbarligen utgick Tacitus från att läsarna av hans verk generellt sett inte skulle vara bekanta med kristna och att han därför behövde upplysa dem om den saken. Kristna måste därför rimligen ännu på 110-talet ha utgjort en marginell företeelse.

Detta tål att jämföras med det andra omnämnandet av Jesus hos Josefus i hans Judiska fornminnen 20:200, där – under förutsättning att Testimonium Flavianum är en kristen förfalskning – ingen förklaring ges till vem Jesus Kristus var. Detta styrker onekligen förfalskningshypotesen även när det gäller denna andra Jesuspassage hos Josefus, eftersom Josefus skrev mer än två årtionden tidigare än Tacitus och därför borde ha haft än större anledning att förklara vilka de kristna var. Detta speciellt eftersom vi fram till dess att en viss massa uppnåtts kan förvänta oss en exponentiell tillväxtkurva av antalet kristna, och att antalet kristna därför på Josefus’ tid borde ha varit betydligt lägre än på Tacitus’ tid.

Utifrån konstaterandet att Tacitus gör en utvikning för att berätta om varifrån kristna fått sitt namn, finns goda skäl att tro att detta inte förekom i de eventuella källor som Tacitus kan ha förlitat sig på för att berätta om 1) branden, och 2) förföljelsen av kristna. Visserligen utesluter detta inte på något sätt att Tacitus’ källa kan ha berättat att Pilatus avrättade Kristus, men att en sak är möjlig är inte detsamma som att den är trolig.

Därigenom läggs tyngdpunkten på frågeställningen om Tacitus kan ha hämtat sin information om Kristi avrättning i de romerska arkiven. Till stöd för att han gjort detta brukar följande omständigheter åberopas.

1)      Tacitus var en god och noggrann historiker.

2)      Han brukar i andra fall påpeka när det rör sig om hörsägen och därmed osäkra uppgifter.

3)      Han skulle aldrig ha utsatt sig för risken att påstå något som bara var ett rykte och som därmed kunde visa sig vara felaktigt och få Tacitus att framstå som godtrogen.

4)      Han hade som den romerska senator han också var, tillgång till de romerska arkiven.

Bemötande 1

Tacitus var en god historiker. Men han var inte den främste historikern i klass med exempelvis de grekiska historikerna Thukydides (ca 460–ca 399 fvt), Polybios (ca 200–efter 120 fvt) och Arrianos (ca 85–ca 160 vt). Han kan ändå ses som en medelgod historiker som i likhet med sina fränder ofta gav riktiga uppgifter genom att förlita sig på och skriva av äldre historiker. Han verkar inte i någon större omfattning själv ha grävt i källorna utan sammanfattat andras verk.

Richard Carrier skriver följande angående författaren av Lukasevangeliet och jämför då med Tacitus:

“Luke is therefore not even in Arrian’s league as a critical historian. He fares even worse when compared with Polybius or Thucydides. Nor does he reach the level of lesser historians like Tacitus or Josephus, either–who, though they do not give such clear discussions of their methods, nevertheless often name their sources and explicitly show critical acumen in choosing between conflicting or confusing accounts.” (Richard Carrier, Why I Don’t Buy the Resurrection Story (6th ed., 2006))

Plinius den yngre

Plinius den yngre

Följande skriver Carrier om Tacitus’ vän Plinius d.y.:

“Likewise, when Pliny the Younger heard that Curtius Rufus had seen a vision of a goddess, he asked only whether it was a hallucination or a real encounter with the divine. The possibility that the story was made up never even enters his mind, nor does he engage any effort at all to check. Nor, apparently, did the historian Tacitus.” (Richard Carrier, Was Christianity Too Improbable to be False? (2006))

Och Jeffery Jay Lowder (Josh McDowell’s ”Evidence” for Jesus Is It Reliable?) hänvisar till Michael Grant, som påpekar att Tacitus bara var skeptisk ibland, att han gång på gång tog rykten för att vara sanna, att han ”bedrev ytterst lite oberoende forskning”, och rätt ofta bara citerade de källor som fanns tillgängliga för honom. (Michael Grant, Greek & Roman Historians: Information and Misinformation, New York: Routledge, 1995, s. 39–40)

Vidare skriver F.R.D. Goodyear:

“One feature very damaging to Tacitus’s credit is the manner in which he employs rumores. Of course, a historian may properly report the state of public opinion at particular times, or use the views of contemporaries on major historical figures as a form of ‘indirect characterisation’ of them. But Tacitus often goes far beyond this.

He implants grave suspicions which he neither substantiates nor refutes. Their cumulative effect can be damning and distorting…. Time and again Tacitus is ready with an unpleasant motive, susceptible neither of proof nor of disproof.” (F.R.D. Goodyear, Tacitus, Oxford: Clarendon Press, 1970, s. 31f)

Med andra ord var Tacitus säkert en god och noggrann historiker sedd ur den tidens perspektiv. Detta innebar inte att han på något sätt var ofelbar och att han till och från återgav sådant som var felaktigt och många gånger rena rykten.

Bemötande 2

Tacitus brukade ibland påpeka att uppgifterna enbart var hörsägen. Han brukade också avfärda orimliga berättelser. Om detta råder inget tvivel. Men ibland svalde han uppenbara skrönor rätt okritiskt och överdrev inte sällan storleken på en händelse. Jeffery Jay Lowder (Josh McDowell’s ”Evidence” for Jesus Is It Reliable?) hänvisar till Tacitusforskaren Ronald Mellor, som noterar att Tacitus ibland återgav berättelser som var uppenbart osanna (Tacitus (New York: Routledge, 1993, s. 44, n. 56). Mellor skriver:

“Besides relaying unverifiable rumors, Tacitus occasionally reported a rumor or report that he knew was false. When reporting Augustus’s trip to be reconciled with his exiled grandson Agrippa, he alludes to a rumor that the emperor was killed by his wife Livia to prevent Agrippa’s reinstatement… All the components of such a tale foreshadow the murder of Claudius by his wife Agrippina to allow her son Nero to succeed before the emperor reverted to his own son Brittanicus. Tacitus is content to use the rumors to besmirch by association Livia and Tiberius who, whatever their failings, never displayed the deranged malice of an Agrippina and a Nero. It is good literature but it can be irresponsible history.” (Ronald Mellor, Tacitus, New York: Routledge, 1993, s. 44)

Så även om Tacitus ofta uppgav det han ansåg vara obefogade rykten lät han också uppenbara skrönor passera. Och just när det gäller Kristusomnämnandet måste man ställa sig frågan om det finns något skäl tro att Tacitus över huvud taget skulle misstänka att uppgiften att de kristnas ledare avrättats av Pilatus vore osann?

Tacitus var en uppsatt senator och konsul över en provins i nuvarande Turkiet. Från hans kollega Plinius vet vi att denne i den angränsande provinsen brottades med hur han skulle göra med de kristna och därför vände sig till kejsaren för att få upplysning i frågan. Tacitus och Plinius var vänner och de ”problem” Plinius brottades med måste också ha gällt för Tacitus. Att han som högste ansvarige över provinsen INTE skulle ha hört berättas vilka de kristna var måste anses vara otroligt. Det vore närmast tjänstefel av Tacitus att inte vara informerad om saken, vare sig han fått den informationen direkt av kristna, från sina undersåtar eller från Plinius och andra uppsatta i kejsarens ”hov”.

Med vetskap om att Tacitus bör ha varit informerad måste man fråga sig om det finns skäl anta att Tacitus misstänkte att denne Kristus som de ”surrar” om INTE hade avrättas av Pilatus? Finns det skäl att tro att Tacitus skulle ha bemödat sig om att kontrollera denna uppgift? Eller tog han den för given på samma sätt som han gjorde med uppgifter som verkade betydligt mer osannolika än att en vanlig ”brottsling” hade avrättats?

Bemötande 3

Tacitus skulle aldrig utan förbehåll ha påstått något som han misstänkte inte var sant och som skulle ha fått honom att framstå som godtrogen. Detta har bemötts i föregående punkt. Han uppgav annat som för oss får honom att framstå som godtrogen och det finns inga goda skäl tro att Tacitus alls misstänkte att det han sade i upplysningssyfte om varifrån kristna fått sitt namn var felaktigt.

Bemötande 4

Det är sant att Tacitus som romersk senator hade tillgång till flera av de romerska arkiven. Sannolikt hade han tillgång till alla utom ett, de romerska kejserliga arkiven. Fast å andra sidan skulle en senator kunna begära särskilt tillstånd för att få komma in där och det är alls inte omöjligt att Tacitus också skulle ha beviljats tillträde. Men detta är egentligen ovidkommande av flera orsaker.

  • För det första verkar Tacitus mycket sällan ha sökt i arkiven. Han var ingen grävande historiker utan skrev oftast av andra historiker.
  • För det andra var den information han gav mer av en upplysande utvikning som inte direkt hade med ämnet att göra. Att Tacitus skulle ha lagt ner arbete på en sådan ”struntsak” verkar osannolikt.
  • För det tredje var uppgiften inte av det uppseendeväckande slaget som kunde ha gjort Tacitus misstänksam och drivit honom till att ta reda på hur det förhöll sig.
  • För det fjärde finns inte skäl att tro att Tacitus skulle ha ansett det vara mödan värt med tanke på det arbete som det måste ha inneburit att leta reda på en sådan uppgift i arkiven. Vi kan knappast förvänta oss att man upprättat något index över alla avrättade i de olika romerska provinserna. Tacitus skulle i så fall vara tvungen att gräva genom högar av bokrullar som han fick rulla ut och läsa genom långa längder för att eventuellt hitta (eller inte hitta) avrättningen av Jesus däri. Det måste ha varit otroligt många som avrättats av romarna under deras tid vid makten. Bara som exempel kan man åberopa Josefus som berättar att Publius QuinctiliusVarus (46 fvt–9 vt) efter att Herodes dött genom upphängning (korsfästning?) lät avrätta 2000 personer och att den romerske prokuratorn över Judeen åren 52–60, Marcus Antonius Felix, lät avrätta ett oräkneligt antal motståndare.
  • För det femte förutsätter det att de eventuelle uppteckningar som gjorts också fanns i de romerska arkiven. Om vi tänker oss att Jesus avrättades i början av 30-talet och Pilatus lät upprätta ett dokument där detta beskrevs, ska detta dokument ha tagit sig till Rom och funnits tillgängligt för Tacitus. Om det förts till Rom före år 64 måste det ha funnits där när den stora branden ödelade större delen av Rom inklusive stora delar av de kejserliga byggnaderna. Risken är då stor att dokumentet uppslukades av elden. I så fall måste dokumentet ha varit kvar i Palestina och förts till Rom efter år 64 men helst före år 66 då kriget mellan romarna och judarna utbröt. Fanns det dessutom bevarat i Jerusalem så måste det ha gått under i samband med att staden ödelades och brändes ner år 70. Och detta scenario tar inte i beaktande alla övriga katastrofer som kan ha drabbat dokumentet.
  • För det sjätte förutsätter det att Pilatus alls dokumenterade avrättningen av Jesus. Med tanke på hur summariska eller obefintliga rättegångar som förekom i samband med avrättningar och hur snabbt de kunde genomföras, finns goda skäl att tro att enskilda personers namn och gärning aldrig blev föremål för skrivna rapporter som kom att lagras.
  • För det sjunde förutsätter det också att Jesus har avrättats av Pilatus. Har han inte funnits fanns heller inga uppteckningar om hans avrättning. Och eftersom också den frågan är del av denna undersökning blir det en sorts självuppfyllande profetia att förutsätta att hans avrättning fanns dokumenterad och bevarad så att Tacitus kunde ta del av den.
  • För det åttonde uppstår en undran över vad Tacitus kunde ha dragit för slutsats av att INTE ha hittat några belägg i arkiven för att Jesus har funnits. Om han inget hittat kunde han rimligen ändå inte utgå från att uppgiften om att Pilatus avrättat en obetydlig kriminell person var felaktig. Pilatus kunde ha gjort det utan att Tacitus fann några uppgifter som styrkte den saken. Tacitus kunde omöjligt veta ifall Pilatus aldrig noterat den saken eller om dokumentet gått förlorat.

Slutsatser

I detta inlägg har jag mestadels resonerat kring sannolikheten för olika scenarier. Tacitus uppger inte vilka hans källor till informationen om branden var. Han uppger heller inte i hur stor utsträckning han förlitar sig på dessa källor och hur stor del han fyller i utifrån egen direkt eller indirekt kännedom om händelsen, som måste ha inträffat när Tacitus var ca 9 år gammal. En sådan händelse måste ha förts vidare i folkmun och varit allmänt känd bland folk i Rom även på 110-talet. Vi vet heller inte om beskrivningen av Neros skuldbeläggande av de kristna och hans dödande av dem också kommer från samma källor, andra källor eller inga källor alls. Tacitus säger inget om den saken men det rör delvis ett annat ämne och Tacitus är den ende under de kommande århundradena som gör kopplingen mellan branden och kristnas vedermödor. Den förste att på nytt göra denna koppling är Sulpicius Severus ca år 400, men han bygger då sannolikt på Tacitus.

Det är viktigt att förstå att vi med det material som finns bevarat inte kan veta om Tacitus i samband med Kristusomnämnandet bygger på andra historiska källor, på romerska arkivuppgifter eller går på hörsägen. Det som talar emot att han bygger på äldre historiker för uppgiften om att kristna fått sitt namn av en viss Kristus som avrättats av Pilatus, är att denna uppgift så uppenbart är en utvikning i förklarande syfte och att det vore osannolikt att Tacitus inte skulle ha hört kristna själva berätta detta. Och hade han hört det vore det rimligt att han bara infogade informationen utan omsvep.

I detta inlägg har jag visat att de argument som framförs för att Tacitus skulle ha kontrollerat uppgifterna i romerska källor för att försäkra sig om att de var riktiga, är mycket svaga och sällan sträcker sig längre än till förhoppningar. Det finns rimligen inga goda skäl att tro att Tacitus alls skulle ha velat eller kunnat kontrollera dem.

Det som återstår är då frågan om texten i sig ger stöd för att Tacitus har fått uppgifterna från avrättningsprotokoll eller liknande. I nästa inlägg ska det Tacitus skriver därför granskas i ljuset av vad som kan tänkas ha stått i sådana arkivuppgifter. Finns det något som stöder uppgiften att han gått till arkiven, eller finns det tvärtom sådant som stöder att han inte har gjort det?

Roger Viklund, 2010-09-16