Stefan Gustavssons ”Skeptikerns guide till Jesus”, del 7, de icke-kristna källorna om Jesus

skeptikern

Se också Del 1, inledning
Se också Del 2, Julius Caesar-jämförelsen
Se också Del 3, Hannibal-jämförelsen
Se också Del 4, rätt återgivande av källor
Se också Del 5, Ehrman som auktoritet
Se också Del 6, Tiberius

Stefan Gustavssons behandling av de icke-kristna källorna om Jesus i kapitel 8, sidorna 64 till 78 i ”Skeptikerns guide till Jesus. 1, Om evangeliernas trovärdighet” (Bokus), är av den ytliga karaktären. Merparten av Gustavssons argument utgörs av vädjanden till människors auktoritetstro och endast i mindre omfattning av reella argument och då oftast inte speciellt övertygande sådana. Men jag använder ett inlägg också till att kommentera något av det Gustavsson skriver och för den som verkligen söker argument hänvisar jag till de många och grundliga artiklar jag skrivit om de påstådda utomkristna vittnesbörden.

sgtjGustavsson använder ett visst utrymme till att argumentera för att man knappast kan förvänta sig att historiker skulle skriva om Jesus. Han följer Craig A. Evans’ uppdelning av källorna i tre kategorier, källor som är 1) tveksamma, 2) av ringa värde och 3) viktiga. Till kategori 1, tveksamma källor som saknar oberoende information om Jesus räknar han (Evans) Talmud och en så sen skrift som Koranen. Till kategori 2, källor som kan innehålla oberoende information om Jesus men där denna är av ringa värde, räknar han ”Thallos, Plinius den yngre, Suetonius, Mara Bar-Serapion, Lukianos från Samosata och Celsius.” Nu borde kanske inte Anders Celsius (1701–1744) ha kunnat bidra med så mycket oberoende information om Jesus. Gustavsson menar Celsus, alltså Kelsos. Han måste rimligen också ha glömt Flegon, vilken i logikens namn borde ha funnits med här. Slutligen räknar han Josefus och Tacitus till kategori 3, de viktiga källorna som både innehåller oberoende och betydelsefull information om Jesus.

Jag håller inte alls med Gustavsson i betydelsen av dessa källor men anser däremot att Josefus och Tacitus är de absolut viktigaste källorna och de källor det kommer an på om det alls ska finnas något oberoende utomkristet bevittnande av Jesus som historisk person. Gustavsson fokuserar därför i huvudsak också på dessa båda. Men han sveper något över vissa av de övriga och hävdar sådant som knappast är sant.

Exempelvis talar han om Thallos’ (denna gång stavat Thallus) ”diskussion om den påstådda solförmörkelsen vid Jesus död” trots att det väl står helt klart att Thallos aldrig förde en sådan diskussion. Det var Julius Africanus som drog dessa slutsatser. Han talar om ”Suetonius påstående om oroligheter bland judarna i Rom på grund av en viss Kristus” och låter inte läsaren förstå att texten inte talar om en Christus utan om en Chrestus och vilseleder därmed denne. Han vilseleder läsaren också genom att påstå att oroligheter skedde ”på grund av” Kristus och inte ”på anstiftan av” Chrestus eller åtminstone att Chrestus uppeggat dem, som texten faktiskt säger och som leder tankarna till en person på plats som anstiftar bråken.

Gustavsson hävdar också att inga av källorna av ringa värde ”förnekar Jesu existens eller ger en alternativ bild av den kristna trons ursprung, framväxt och innehåll.” Men Kelsos (medtagen under namnet Celsius) hävdar att han hört en jude berätta att Jesus bara hittat på att han var född av en jungfru men att han i stället var son till en fattig spinnerska. Denna kvinna hade förskjutits av sin man, en snickare, därför att hon begått äktenskapsbrott med en viss soldat vid namn Pantera. Därefter födde hon Jesus, en oäkting. Jesus reste till Egypten, där han skaffade sig magiska krafter, och återvände sedan hem. Triumferande kallade han sig Guds son. (Origenes, Mot Kelsos 1:28, 32) Detta måste väl i alla fall vara en alternativ bild av den kristna trons ursprung. Därmed kan inte, som Gustavsson påstår, samtliga uppgifter passa ”väl in i den bild som Josefus, Tacitus och texterna i Nya testamentet tecknar.”

JOSEFUS

Gustavsson inleder med den korta notisen om Jesus i Judiska fornminnen 20:200. Hans första argument är ett citat från Thiessen och Merz att textens äkthet kan anses säkerställd och hans sammanfattning på slutet innehåller enbart vädjanden till auktoriteterna Van Voorst och Feldman, vilka hävdar att den överväldigande majoriteten anser att texten är äkta och att få har betvivlat dess äkthet. Som argument betraktat är det av ”ringa värde”. Men för att spinna vidare på denna ofruktsamma väg kan noteras att de mig veterligt två senast publicerade referentgranskade artiklarna i vetenskapliga tidskrifter som tar upp frågan, båda argumenterar för att Josefus inte skrev något om Bibelns Jesus på detta ställe (eller överhuvudtaget). Artiklarna är Ken Olson, ”A Eusebian Reading of the Testimonium Flavianum” i Eusebius of Caesarea: Tradition and Innovations, ed. A. Johnson & J. Schott (Harvard University Press, 2013), s. 97–114; och Richard Carrier, ”Origen, Eusebius, and the Accidental Interpolation in Josephus, Jewish Antiquities 20.200”, Journal of Early Christian Studies (Vol. 20, No. 4, Winter 2012), s. 489–514. Så den senaste trenden verkar vara att man betvivlar äktheten av Jesusomnämnandet hos Josefus i Judiska fornminnen 20:200.

Gustavssons andra argument är att Jesus bara fungerar som en identifikationsmarkör för Jakob, alltså är dennes bror och att en kristen inte skulle ha använt uttrycket Jesu bror utan i så fall Herrens eller Frälsarens bror. Mot detta går att invända att det är osannolikt att Jesus på 90-talet skulle ha varit så känd i allmänna hedniska kretsar – vilka var Josefus’ huvudsakliga målgrupp för denna bok – att Josefus inte skulle ha behövt förklara vem Jesus var. Identifikationen av Jakob som bror till den Jesus som kallades Kristus skulle inte ha betytt något för de flesta läsare. Till och med 20 år senare då kristendomen borde ha vuxit högst påtagligt i omfång, ansåg Tacitus att han behövde förklara för sina läsare vem denne Kristus var. Den enda rimliga förklaringen vore i så fall att Testimonium Flavianum var äkta och att Josefus redan förklarat för läsarna vem Jesus var. Men med ett förfalskat Testimonium Flavianum följer också att detta Jesusomnämnande är ett senare tillägg till texten. Och att en kristen inte kunde infoga en förklaring till vem Jakob var med upplysningen att han var ”brodern till Jesus som kallades Kristus” kan jag bara inte tro på. Skulle då ett tillägg om det var gjort av en kristen lyda ”brodern till Herren som kallades Kristus, vars namn var Jakob”?

SG6Som tredje argument anför Gustavsson att det faktum att inget skäl ges till varför Ananos ville göra sig av med Jakob visar att brottet som Jakob anklagades för var att vara bror till Jesus. Denna tolkning är dock alltför fantasirik för att den ska gå att ta på allvar. Ty i så fall måste Josefus ha insett och ansett detta liksom att han måste ha förutsatt att också hans läsare skulle inse det. Men Gustavsson har i detta kapitel ivrigt argumenterat för att Jesus levde ett så relativt undanskymt liv att inte många ens kände till honom och därför inte skrev om honom. Hur ska man då kunna tro att han 60 år senare är en känd gestalt i hela Romarriket?

Josefus skrev inget om den saken eftersom den saknade betydelse för hans berättelse. Ananos lät avrätta en viss Jakob och några andra. Vilka dessa var saknade betydelse. Josefus behövde nämna denne Jakob bara för att klargöra att det var denna handling som ledde till att Ananos fråntogs sitt ämbete.

Därefter tar sig Gustavsson an Testimonium Flavianum. Han säger att där finns tydliga kristna tillägg till en ursprunglig text och att dessa tillägg inte är svåra att identifiera. Metoden för att identifiera tilläggen är enligt Gustavsson att om man avlägsnar de tydligt kristna partierna återstår ”en text som hänger väl samman och vars innehåll stämmer med Josefus utifrån vad vi för övrigt vet om honom.” (s. 69) Att en metod som bygger på att plocka bort allt som inte kan stämma per definition gör att nästan vilken text som helst kan fås att se äkta ut verkar Gustavsson inte inse. Såsom Gustavsson presenterar metoden är den ogiltig.

Gustavsson åberopar sedan mantrat om ”de flesta forskare” och ”bred konsensus” och så vidare. Nåväl, Gustavssons skäl till att Josefus skrivit kärnan i Testimonium Flavianum är till antalet fyra.

  • Språk och grammatik. Gustavsson säger att den resterande texten är ”typisk för Josefus och är inte påverkad av Nya testamentets språk.” Fast det som tas bort och det som lämnas kvar avviker inte på något nämnvärt sätt från varandra. Det är en myt att vissa delar går att plocka bort på språklig grund. Det är i stort sett enbart innehållet och inte språket eller grammatiken som gör att man kan skilja på mer och mindre kristna partier. Så här skriver exempelvis Meier som Gustavsson åberopar: “Hence, in the case of the three interpolations, the major argument against their authenticity is from content.” John P. Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus, Vol 1: The Roots of the Problem (New York: Doubleday, 1991), s. 83, n. 42. Gustavsson påstår också att uttryck som “en vis man” och “de kristnas stam” skulle vara otypiska för kristet språkbruk. Men Eusebios använder båda dessa uttryck om Jesus och kristna och talar två gånger om ”den kristna stammen” (fylon) medan Josefus aldrig använder fylon (stam) i betydelsen av religiös gemenskap.
  • Gustavsson talar om innehållet och ger ett exempel; detta med att Jesus sägs ha dragit till sig greker. Detta anser han att kristna inte skulle kunna skriva eftersom det inte stämmer med evangelierna. Men Eusebios skriver att Jesus vände sig till greker.
  • Gustavsson hävdar att ansvaret för Jesu död läggs främst på Pilatus och inte på judarna, vilket man kunde förvänta sig om en kristen skrivit denna del. Så må vara fallet, men att skulden främst läggs på Pilatus är en tolkning och dessutom inte en uppenbar tolkning av det som sägs: ”Och när Pilatus, på grund av en anklagelse från våra ledande män, dömde honom till korset …”. Vem är mest skyldig när Pilatus dömer men anklagelsen kom från judarna? Det är väl i stället exakt det som sägs i evangelierna.
  • Gustavsson säger sig också märka något ”avvikande” och kanske till och med fientligt i meningen: ”Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallad efter honom, inte dött ut.” Han tänker sig att texten betyder att kristna TROTS Jesu avrättning inte dött ut och att författaren anser att de borde ha försvunnit vid det här laget. Men om man gör sådana tolkningar av texten har man definitivt lämnat det objektiva och vetenskapliga. Texten säger inget annat än att den kristna rörelsen ännu inte dött ut, alltså fortfarande är aktiv.

Gustavssons sammanfattning består återigen av hänvisningar till någon sorts majoritetsuppfattning.

Jag har här bara siktat in mig på att slå hål på Gustavssons argument och inte lagt fram några tunga argument emot styckets äkthet. De kanske tyngsta invändningarna mot att Josefus skulle ha skrivit något alls är att stycket inte passar in i sitt sammanhang i bok 18 av Judiska fornminnen; att den efterföljande meningen verkar syfta på stycket före Testimonium Flavianum; att ingen före Eusebios visar kännedom om Testimonium Flavianum; att de uttryckligt kristna partierna inte så lätt går att avlägsna utan att göra den kvarvarande texten ologisk och att Josefus likväl inte kunde ha skrivit en sådan avskalad text.

Med andra ord handlar Jesusomnämnandena hos Josefus om huruvida stycket är skrivet av Josefus eller inte. Har han alls skrivit något? Om inte utgör han givetvis inget bevittnande av Jesus.

TACITUS

Med Tacitus är det delvis annorlunda. Han skrev troligen (men inte helt säkert) meningen om att Christus avrättades av Pilatus. Däremot gäller frågan i detta fall om han fått sin information om just detta från någon annan källa än kristna?

Gustavsson anför i behandlingen av Tacitus så vitt jag kan förstå endast ett ”argument” till stöd för att texten bevittnar Jesus. Han skriver att ”den ’stora majoriteten av forskare’ betraktar [texten] som autentisk och korrekt”. I övrigt resonerar han bara ”hur” texten bevittnar Jesus. Men i sammanfattningen av Josefus och Tacitus på sidan 75 funderar han varifrån Tacitus (och Josefus) fått sin information om Jesus. Han skriver:

Här är det viktigt att se att uppgifterna, om de skulle komma från kristna, inte därmed förlorar sitt värde. Varför skulle kristna inte kunna ha information om Jesus? De skulle rent av kunna ha särskilt intresse av sådan kunskap.

Det Gustavsson skriver här är av särskilt intresse. Det är lätt att hålla med Gustavsson att ett vittnesmål naturligtvis inte per se är mindre värt för att det kommer från en kristen. Men i detta sammanhang gäller ju frågan om Tacitus’ omnämnande av Kristus utgör ett OBEROENDE vittnesmål. Med oberoende avses att informationen är oberoende av kristna ”vittnesmål” och därmed utgör ett ytterligare bevittnande. Ty, om en icke-kristen källa ska kunna bevittna Jesu existens förutsätts att den källan har fått tillgång till relevant information någon annanstans ifrån än från den kristna källa som den är tänkt att bestyrka. Om exempelvis person A påstår något och man vill ha detta påstående bekräftat är ett bekräftande av uppgiften av person B av inget värde om person B:s enda källa för uppgiften är person A. Om evangelierna påstår att Kristus korsfästes av Pilatus och Tacitus skriver att Kristus avrättades (Gustavsson skriver ”korsfästes” eftersom han använder Cavallins översättning som här är parafraserande – latinets supplicio betyder avrättades) är Tacitus’ påstående av inget värde som ett oberoende bekräftande av denna uppfattning om han hört kristna säga detta i en tid då evangelierna var skrivna.

Ett förenklat scenario ser ut så här. Jesus är från början ett himmelskt väsen och ingen tänker sig honom som en verklig person. Med tiden uppstår en föreställning om att Jesus levt på jorden, antingen till följd av att evangelierna skrivs eller så att evangelierna skrivs till följd av denna föreställning. Kristna börjar själva anse att Jesus avrättats i Jerusalem av Pilatus. Tacitus skriver att Christus avrättades av Pilatus. I ett sådant scenario har Tacitus’ ”bevittnade” förlorat sitt värde om uppgifterna kommer från kristna. Ty i så fall har vi bara kristna som bevittnar hans existens och det hade vi redan sedan tidigare.

Gustavsson skriver vidare på samma sida:

Oavsett varifrån Josefus eller Tacitus har fått sin information, så är den inte kopierad från evangelietraditionerna. Josefus bidrar med ny information som inte finns någon annanstans om hur Jakob avrättades.

Gustavsson citerar därefter Van Voorst som skriver att Tacitus med säkerhet inte vare sig direkt eller indirekt byggde på de skrifter som kom att bli Nya testamentet. Detta är något av ett kinderägg med tre överraskningar eller fel i ett.

Van Voorst talar om skrifter, Gustavsson om evangelietraditioner – vilket är något annat. Tacitus ger inte sken av att ha påverkats av Nya testamentets språk, men frågan gäller ju bara om han hört kristna säga att Pilatus lät avrätta Christus, så en direkt språklig påverkan är inte att vänta. Van Voorst ger alltså i citatet inte stöd åt Gustavssons påstående att Tacitus inte kopierat sin information från evangelietraditionerna, endast att han inte kopierat från evangelierna.

Just att ”Josefus bidrar med ny information som inte finns någon annanstans om hur Jakob avrättades” är ett av de tydligaste indicierna på att Josefus avser en helt annan Jakob. Det var en person som avrättades genom stening (vilket var den judiska avrättningsmetoden) och som hette Jakob (vilket enligt en lång utredning av Gustavsson var ett vanligt namn) och där tiden för avrättningen bara avvek med drygt fem år från den tid när den kristna traditionens Jakob sägs ha avrättats. Att en kristen som läste Josefus’ handskrift skulle ha reagerat när han läste detta vore därför inte märkligt; ej heller om denne noterade i marginalen av handskriften vilken Jakob han trodde att det rörde sig om och att denna randanmärkning infogades i texten vid nästa avskrift.

Detta har heller ingen påverkan på frågan om Testimonium Flavianums avhängighet av Nya testamentets skrifter – inte minst eftersom det finns en mycket nära överensstämmelse mellan såväl språket som innehållet i Lukas’ Emmausberättelse och Testimonium Flavianum. Att ”informationen” i Testimonium Flavianum hos Josefus inte skulle kunna vara kopierad från evangelietraditionerna är helt enkelt felaktigt. Den är närapå slaviskt modellerad på Emmausberättelsen hos Lukas (se Goldbergs parallell med Emmausberättelsen).

Gustavssons behandling av de utomkristna vittnesbörden har enligt min åsikt litet värde.

Roger Viklund, 2014-08-24

5 kommentarer

  1. bbnewsab said,

    24 augusti, 2014 den 15:43

    Om ens hälften av de omständigheter som du lyfter fram , Roger, vore sanna/korrekta, skulle dessa påpekanden räcka för en (natur)vetenskapligt skolad forskare att hävda, att du i din recension och analys av innehållet i Gustavsson nya bok så att säga sågar författarens vetenskapliga framtoning och trovärdighet jäms med fotknölarna.

    I mina ögon är det skrämmande om så blott en femtedel eller ens en tiondel av det som du lyfter fram, Roger, är korrekt information.

    Är verkligen de teologiska kriterierna på vad som är god forskning så usla? Eller har Stefan Gustavsson skruvat till de teologiska forskningskriterierna ännu ett par varv?

    Det skulle sannerligen vara intressant, om Gustavsson behagade gå i svaromål här på din blogg och bemöta dina argument och din argumentation på samma detaljistiska nivå och sätt som din kritiska analysmetod bygger på, Roger.

    Att Gustavsson föredrar en generalistiskt förhållningssätt gentemot fakta och argument i sin egen argumentation, kan väl ingen med minsta (natur)vetenskapliga skolning ta miste på. Eller som du själv i din artikel här ovan noterar, Roger: ”Gustavssons sammanfattning består återigen av hänvisningar till någon sorts majoritetsuppfattning.”

    Som om sanningen ginge att rösta om, varvid majoritetens synsätt kunde definieras såsom varande den oomtvistliga, objektiva sanningen.

    Gustavsson har en hel del att förklara här. inte minst hur han ser på detta med indicier, bevis, bevisvärde och dylikt.

    Ett exempel: Menar Gustavsson att man i teologiska/religiösa forskningssammanhang ska acceptera bevis, vilkas bevisvärde inte uppfyller kraven på ”utom/bortom rimligt tvivel” (without/beyond reasonable doubt)? Dvs anser Gustavsson, att även bevis, som innehåller tveksamma komponenter och som går att tolka på mer än ett vis, ska duga som bevis för att bekräfta teologiska trossatser?

    Då borde han läsa vad som står i denna artikel: http://www.lag24.se/a/bortom-rimligt-tvivel .

    Ett citat därur: ”Bortom rimligt tvivel innebär att åklagarens bevisning skall vara så entydig att det inte finns några rimliga alternativ. Detta innebär inte att den tilltalade kan hitta på vad som helst och därigenom punktera åklagarens bevisning. Fokus måste nämligen läggas på att det skall vara fråga om rimligt tvivel. En berättelse som framstår osannolik skall därför inte tas i beaktande. Det är osäkert exakt var gränsen går för vad som är ett rimligt påstående och vad som inte är det.”

    Därefter borde Gustavsson ta sig an denna betydligt längre artikel: https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1559754&fileOId=1565088 . Och med stor eftertanke läsa i synnerhet det 30 sidor långa kapitel 4, vars rubrik just lyder: Begreppet ”utom rimligt tvivel”.

    När detta är gjort, kan Gustavsson återkomma till frågan varför samma stränga beviskriterier inte ska tillämpas inom Jesusforskningen och dess olika (framlagda och åberopade) bevis.

    Själv delar jag Carl Sagans åsikt i denna fråga, dvs: ”Extraordinary claims require extraordinary evidence.”

    Läs gärna mer om vad det innebär här: http://rationalwiki.org/wiki/Extraordinary_claims_require_extraordinary_evidence .Statistik och statistisk sannolikhetsanalys verkar inte vara teologiskt skolade personers starkaste sidor – för att uttrycka mig milt.

    Gilla

  2. mofrad said,

    24 augusti, 2014 den 19:16

    Om anpassningen av Judas son av Zipporai och Jesus Kristus

    1- Zipprais namn betyder fågel (en sort fågel) och enligt Markusevangeliet: 9Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. 10När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. 11Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

    Judas (Judah) betyder ”the praise of the Lord” (≈den utvalde).

    2- Avrättningen av Judas och Metathias unga elever i Jerusalem 5 år f.kr påminner väl hädelsen av avrättningen av nyfödda barn i förhållanden med Jesus Kristus.

    3- Judas och Metathias elever fäller ner och förintar gyllene örnen (romarrikets symbol) från ovanför av Jerusalems tempel. Enligt Matteusevangeliet fäller Jesus ner duvasäljernas stånd.

    4- Enligt Josefus Flavios befaller Herodes att avrätta Judas son av Zipporai och Metathias son av Margalots och deras unga elever, men när han berättar mer blir det klart att de har avrättat bara Metathias och deras unga elever. Det betyder att Judas och några av hans elever har rymt från händelsen.

    Den här hädelsen låter vara samma som evangelier säger: ” När Jesus hörde rapporten av avrättningen läraren-döparen Johannes, åkte han bort med en båt”:

    Enligt Matteusevangeliet: 9Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull befallde han att hon skulle få det, 10och han lät halshugga Johannes i fängelset. 11Man bar in huvudet på ett fat och gav det till flickan, och hon bar det till sin mor. 12Johannes lärjungar kom dit och hämtade hans döda kropp och begravde den. Sedan gick de och berättade för Jesus vad som hade hänt.

    13När Jesus hörde detta drog han sig undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam.

    Jag tror att denne Judas är även Zealotpartiets grundare .

    Gilla

  3. Tänkaren said,

    6 oktober, 2014 den 19:12

    Hej Roger
    Läste om den spanska gravyren som ska vara från 300 talet. Tycker det mest anmärkningsvärda är att han bär på ett kors. Det rör väll om lite i teorierna om korsfästning? sen att han bär toga och är korthårig och saknar skägg kan ju bero på att bilden är medeltida och föreställer någon annan historisk person.
    http://www.bbc.com/news/blogs-news-from-elsewhere-29480874

    Gilla

  4. 24 oktober, 2014 den 09:10

    Vissa fromma debattörer har upptäckt att flykten till Egypten bör ha varit en mycket dyr och besvärlig resa. Berättelsen behöver försvaras, då den i sig är osannolik.

    Historikern Plutarchos berättar att de romerska soldaterna, som år 155 före Kristi födelse skulle göra denna färd för att kriga i Egypten, fruktade mera att möta plågorna i öknen än kriget, som de tvingades att utkämpa. http://www.opusdei.se/sv-se/article/marias-liv-x-flykten-till-egypten/

    Ett fattigt par med ett spädbarn?

    Med en mängd antaganden vid tolkning av NT har våra fromma funnit att vistelsen i Egypten var något år, men tydligen finns en annan tradition. Jag har hittat detta på nätet:

    Dock menar man i den koptiska kyrkan att de var i Egypten i tre och ett halvt år.
    http://larsgerdmar.se/Flykten-till-Egypten

    Siffran är intressant. Den kan stödja Kelsos version. Men vad sade han? Vet vi mer än vad han påstås ha sagt (Origenes)?

    En ”pilgrimsfärd” till Egypten kan ha varit en möjlighet för judiska grubblare. NT’s formulering ”Från Egypten har jag kallat min son” kan kopplas till otaliga otaliga ställen i GT.

    Det finns ju faktiskt likheter mellan viss egyptisk teologi och kristen (den vi har i Johannesevangeliet: ”I begynnelsen var Ordet”). Båda skapargudarna Atum och Ptah skapar med tanke och sina Ord!

    Obs! Viss egyptisk teologi. Det fanns många skilda varianter av den. Likheterna är dock sådana, att jag dristar mig påstå, att gamla gudar leva än.

    Gilla

  5. 24 oktober, 2014 den 18:32

    Vi känner till Kelsos’ verk endast genom Origenes; men å andra sidan citerar han rätt mycket av dennes verk och parafraserar dessutom en hyfsad del av det övriga. Men judiska föreställningar om Jesus i Egypten förlägger hans vistelse där till så där 80 år före Kristus. Siffran 3 1/2 år är rätt vanlig som symboliskt tal (hälften av 7).

    Vittnena är de två olivträden – – – Deras lik skall ligga på gatan i den stora stad som på andligt [egentligen: allegoriskt] språk kallas Sodom och Egypten och där deras herre också blev korsfäst – – – Och efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem, och de ställde sig upp … (Upp 11:4–11).

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: