Markusevangeliet som förlaga till Matteus och Lukas

När jag i detta och i även tidigare och kommande inlägg använder namnen Markus, Matteus, Lukas och Johannes, gör jag det av bekvämlighet för att slippa omskrivningar i stil med ”författaren av Markusevangeliet”. Det betyder inte att jag åsyftar de personer som traditionen påstår vara författare till evangelierna, utan endast att jag på enklast möjliga sätt vill åberopa den som skrev ett visst evangelium, eller själva evangeliet i sig.

Det finns många och starka argument att anföra till stöd för att det evangelium som nu går under namnet Markusevangeliet skrevs före de evangelier som nu bär namnen Matteusevangeliet och Lukasevangeliet.

Evangelisten Markus, från en 1500-talshandskrift

Evangelisten Markus, från en 1500-talshandskrift

Traditionen hävdar att Matteusevangeliet skrevs först:

”Vidare anför Klemens i samma arbete de gamla kyrkolärarnas tradition angående evangeliernas ordningsföljd. Den var följande. Han sade, att av evangelierna var de som innehöll släktregister tidigast skrivna.” (Eusebios av Caesarea, Kyrkohistoria 6:14:5)

Men så som denna tradition är utformad i sin äldsta bevarade form, framgår tydligt att det evangelium man tillskrev Matteus inte är det evangelium som nu bär namnet Matteusevangeliet. På 300-talet hänvisar kyrkofader Eusebios till en viss Papias, som på 130-talet eller kanske år 140 (fastän Eusebios antar att det var tidigare) skall ha skrivit följande:

”Och detta sade den gamle [presbytern]: Markus, som var Petrus’ tolk, skrev noga ned allt han mindes av Herrens ord och gärningar, dock inte i ordning. Ty han hade varken hört eller följt Herren men följde senare Petrus. Denne undervisade i korta berättelser men inte för att göra en ordnad framställning av Herrens ord. Därför gjorde sig Markus inte skyldig till något fel när han bara nedtecknade en del allteftersom han mindes. Men en sak var han angelägen om, nämligen att inte utelämna något av det som han hört eller återge det fel.” Detta har Papias berättat om Markus. Men om Matteus säger han följande: ”Matteus sammanställde [Herrens] ord [logia] på hebreiska och var och en tolkade [översatte] dem efter sin förmåga.” (Eusebios av Caesarea, Kyrkohistoria 3:39:15–16)

Evangelisten Markus, från en 1100-talshandskrift

Evangelisten Markus, från en 1100-talshandskrift

Enligt Papias sammanställde alltså Matteus [Herrens] ord/yttranden på hebreiska och var och en översatte dessa från hebreiska till grekiska. Det grekiska ordet logia (λόγια) är pluralis av logion (λόγιον) som betyder yttrande, utsaga, i synnerhet av en särskild betydelse, såsom orakelspråk. Det har inte betydelsen berättelse, avsnitt eller dylikt, och givetvis inte handling, gärning (praxis).

Detta stämmer alltså inte alls med hur Matteusevangeliet är utformat med en beskrivning av Jesu levnadsöde. Dessutom är Matteusevangeliet inte skrivet på hebreiska, utan på grekiska. Med hebreiska kan dessutom arameiska avses, då arameiskan ibland benämndes hebreiska. Men detta är i detta sammanhang irrelevant då Matteusevangeliet är skrivet direkt på grekiska och inte är en översättning. Detta vet vi inte minst genom att författaren av detta verk övertagit den grekiska texten från Markusevangeliet

Såsom Matteusevangeliet här framställs liknar det mer en samling Jesusord i stil med det hypotetiska Q eller kanske Thomasevangeliet. Såvida vi kan lita på Eusebios’ uppgifter och Papias alls vet vad han talar om, beskriver han alltså ett annat evangelium. Vårt Matteusevangelium identifieras som först såsom Matteusevangeliet på 180-talet av Irenaeus. Den så kallade Muratoriekanon är som jag påpekade i inlägget Äldsta kanon-listan över NT, kanske inte är den äldsta … sannolikt från slutet av 200-talet och kan i så fall inte konkurrera med Irenaeus’ uppgifter vad gäller tiden.

Således är det Matteusevangelium som Papias nämner en annan skrift, en som han säger skrevs på hebreiska/arameiska och mest bestod av en lång lista av Jesusord. Andra försökte sedan efter bästa förmåga översätta dessa till grekiska. Egentligen stämmer denna beskrivning inte in på något bibliskt evangelium.

Av de grekiska evangelier som ingår i Bibeln skrevs med all säkerhet Markusevangeliet först och den skrift som nu går under namnet Matteusevangeliet använde Markus’ text som mall och utökade med annat material.

Att Markusevangeliet fick så liten uppmärksamhet i den tidiga kyrkan berodde sannolikt på att allt som det innehöll fanns hos både Lukas och Matteus och att Markusevangeliet därför blev något överflödigt. Men Markusevangeliet är i mitt tycke det verkliga ”mästerverket”.

Jag tänker inte räkna upp allt som talar för att Markus skrev före Matteus och Lukas, endast konstatera de starkaste argumenten till stöd därför:

1) Ett argument är att så gott som hela Markusevangeliet återfinns hos Matteus och Lukas. Det är betydligt lättare att försvara hypotesen att Matteus och Lukas broderat ut Markusevangeliet än att Markus skulle ha uteslutit sådant ur Matteusevangeliet och Lukasevangeliet som Jesu barndomsberättelser, bergspredikan och många av de främsta liknelserna.

Matteus’ inspiration, av Caravaggio, 1602

Matteus’ inspiration, av Caravaggio, målad år 1602

2) Det är också tydligt att Lukas och i all synnerhet Matteus har ”förbättrat” Markus’ framställning. Om exempelvis Markus skriver att Jesus ”hade botat många” (3:10), skriver Matteus att ”han botade alla” (12:15). Botar Jesus enligt Markus en blind (10:46ff), botar han enligt Matteus två blinda (20:29ff). Driver han enligt Markus ut demoner ur en person (5:1ff), uppger Matteus att han driver ut dem ur två personer (8:28ff). Just detta påpekade Bengt Bengtsson i en kommentar från 27/8. Och utfodrar Jesus enligt Markus ”fyra tusen människor” (8:9), säger Matteus att han utfodrar ”fyra tusen män, förutom kvinnor och barn” (15:38). Det är betydligt lättare att försvara hypotesen att Matteus och Lukas broderat ut och ”förbättrat” Markus’ framställan än att tvärtom Markus skulle ha tonat ner Matteus’ uppgifter.

3) Dessutom tonar Matteus, och framför allt Lukas, ned Markus’ uppgifter om Jesu snara ankomst och världens slut, uppenbarligen eftersom en viss tid förflutit utan att något dylikt hänt. Det är betydligt lättare att försvara hypotesen att Matteus och Lukas anpassat sig till den omständigheten att Jesus ännu inte ankommit än att tvärtom Markus, efter att Matteus skrivit och ytterligare tid förflutit utan att Jesus ankommit, ändå skulle ha satt fokus på hans snara ankomst.

4) Händelsernas ordningsföljd är likadan hos Lukas och Matteus endast såvida dessa två evangelier också överensstämmer med Markus. Där de avviker från Markus avviker de också från varandra. Det är betydligt lättare att försvara hypotesen att Matteus och Lukas följer samma ordningsföljd i de avsnitt som de båda kopierat från Markus och avviker från varandra endast då de ej lånat från Markus, än att Lukas skulle följa Matteus, men endast i samma avsnitt som Markus oberoende av Lukas kopierade från Matteus och att Lukas känt sig fri att kasta om det material som Markus valde att ej kopiera från Matteus.

5) Matteus och Lukas ”rättar” språkliga, geografiska och kulturella fel som Markus gör. Det finns ett stort antal gemensamma passager mellan de tre synoptikerna Markus, Matteus och Lukas, där Markus begår misstag rörande geografiska, språkliga eller kulturella företeelser och där både Lukas och framför allt Matteus tillsynes ”rättar” uppgiften hos Markus.

Markusevangeliet skrevs av en person som inte hade grekiska som modersmål. Personen (Markus?) hade troligen ett semitiskt språk eftersom han/hon följer semitisk syntax, alltså har ofta en ordföljd som är främmande för grekiskan men rätt när det gäller semitiska språk. Ett exempel som jag har studerat och undersökt är från det så kallade Hemliga Markusevangeliet, vilket jag anser vara äkta och skrivet av samma hand som skrev Markusevangeliet. Däri finns en passage med felaktig grekisk syntax, vilken lyder:

Και ερχονται εις Ιεριχω, και ησαν εκει η αδελφη του νεανισκου ον ηγαπα αυτον ο Ιησους.
”Och de [han] kom till Jeriko och där var systern till den yngling som Jesus älskade.”

Den första delen utgörs av inledningen från Mark 10:46 och därefter kommer tillägget från Hemliga Markus (och där var systern till den yngling som Jesus älskade).

Denna grekiska mening röjer en skribent som har ett semitiskt språk till modersmål eller talar en grekiska som är starkt påverkad av ett semitiskt språk. Uttrycket ”hon êgapa auton ho Iêsous” är nämligen främmande för regelrätt grekisk syntax. Det betyder ordagrant ”vilken älskade honom Jesus”.

Just detta inskjutna ”honom” är ogrammatisk grekiska och förekommer normalt inte i grekiska texter. Däremot följer det semitisk syntax.

Till de semitiska språken hör bland annat arabiska, hebreiska och arameiska. Även den egyptiska icke-semitiska koptiskan hade en likartad ordföljd som de semitiska språken. Det brukar hävdas att Markus hade arameiska som modersmål. Jag kan inte bedöma hur pass säker en sådan uppgift är. Däremot är det väl säkert att han inte hade grekiska som modersmål.

Evangelisten Markus, målning av Andrea Mantegna från ca 1450

Evangelisten Markus, målning av Andrea Mantegna från ca 1450

När Markus skriver dålig grekiska ”rättar” Matteus och Lukas dessa ”fel” men sällan i någon större omfattning. Alltså, om Markus skulle ha skrivit: ”Jesus längs vägen gick och ett fikonträd såg” rättas detta till ”Jesus gick längs vägen och såg ett fikonträd”. Det vill säga, man behåller uttrycket i stort sett ordagrant men rättar de små språkliga misstagen, vilka givetvis sticker i ögonen på någon som bättre behärskar språket. Det är fullt logiskt att rättningar sker av en text skriven av någon som inte är så duktig på att skriva på det språket när den som kopierar behärskar språket. Däremot vore det mycket ologiskt om vi föreställer oss att Markus när han kopierade Matteus (som han märkte någorlunda behärskade språket) ideligen skulle ändra uttrycken till felaktig grekiska. Markus måste givetvis ha varit medveten om sin egen relativa okunnighet i grekiska och tvekat inför att skriva om grammatiskt riktiga meningar till felaktiga utan att han ändrade i sakinnehållet.

Sammanfattning:
Att författarna har kopierat varandra är ställt bortom varje rimligt tvivel. Oavsett vilken skrift vi anser skrevs först, finns ett antal argument emot detta. Det är bara det att argumenten emot att Markus skrev först är färst och svagast och argumenten för att Markus skrev först är flest och utan jämförelse starkast. Jag kan inte se det ens som en reell möjlighet att Matteus och Lukas skulle ha skrivit före Markus, såvida nu vi inte talar om markant annorlunda förlagor än de som har bevarats åt eftervärlden.

Roger Viklund, 2010-08-31

Annonser

Apostlagärningarna som grund för att tidigarelägga evangelierna

MarkAllt inom evangeliedateringsområdet bygger på mer eller mindre osäkra antaganden. Man bör ständigt ha detta i åtanke. Vi vet helt enkelt inte hur tillkomstprocessen ser ut, vilka som skrev evangelierna, var och när de skrevs. Men vi gör vissa antaganden som ibland vilar på någon form av fast underlag och utifrån dessa plattformar gör vi ytterligare antaganden.

Ett sådant antagande är skrifternas tillkomstordning. Om vi för tillfället lyfter ut Johannesevangeliet och enbart betraktar synoptikerna plus Apostlagärningarna bör de ha skrivits i följande ordning:

Mark – Matt – Luk – Apg

Markus ligger med relativ säkerhet till grund för Matteus och Lukas. Det mesta tyder på att ”Lukas” skrev efter ”Matteus”. Och Apostlagärningarna uppges ha skrivits av samma person som skrev Lukasevangeliet. Denna uppgift förekommer såväl i Apostlagärningarna som hos senare kyrkofäder. De senare uppger också att författaren var Lukas, en följeslagare till Paulus. Detta kan tills vidare lämnas därhän. I varje fall finns tydliga (om än inte ovedersägliga) tecken på att Lukasevangeliet och Apostlagärningarna har samma författare.

Apostlagärningarna avslutas med följande ord:

”I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.” (Apg, 28:30–31)

Paulus i fängelse, av Rembrandt

Paulus, av Rembrandt

Eftersom Paulus enligt Apostlagärningarnas kronologi bör ha anlänt till Rom år 60 bör han ha predikat fram till år 62 utan att bli hindrad.

Enligt senare kristen tradition led Paulus martyrdöden i Rom inte långt efter år 62. Och denna omständighet brukar av de mer bibeltrogna användas som utgångspunkt för att datera Apostlagärningarna till år 62 eller strax därefter och därmed också evangelierna till en än tidigare tid.

Resonemanget är som följer: Om författaren av Apostlagärningarna känt till att Paulus lidit martyrdöden i Rom skulle han näppeligen ha underlåtit att omnämna detta. Likaså uppges ju aposteln Jakob, Herrens broder, enligt Josefus ha dött år 62, och då man utgår från att den uppgiften är riktig (något jag som bekant ifrågasätter) ställer man sig återigen frågan hur det kan komma sig att författaren av Apostlagärningarna inte nämner heller Jakobs död? Han nämner heller inte Petrus’ död, vilken ska ha inträffat ungefär samtidigt som Paulus’. Sammantaget kan alltså sägas att huvudpersonerna i Apostlagärningarna, Jakob, Petrus och Paulus, enligt den kristna traditionen alla dör år 62 eller strax därefter och att berättelsen i Apg upphör år 62, just innan allt detta antas ha inträffat. Utifrån dessa omständigheter antar man att författaren av Apostlagärningarna, som då antas vara Lukas, skrev sitt verk innan de ännu lidit martyrdöden. Han var i så fall ovetande om vad som framöver skulle ske.

På det sättet förlägger man Apostlagärningarnas tillkomst till år 62. Av detta följer att evangelierna är än tidigare. Lukasevangeliet kan då ha skrivits alldeles i början av 60-talet, just före Apostlagärningarnas tillkomst. Men både Matteusevangeliet och framför allt Markusevangeliet bör ha skrivits betydligt tidigare, eftersom man räknar med en viss tid mellan skrifterna för att olika föreställningar som där gör sig gällande ska ha hunnit utvecklas. Det gör att Matteusevangeliet förläggs till det tidiga 50-talet och Markusevangeliet kanske till 40-talet.

Så ser den vanliga bevekelsegrunden ut för de mer bibeltrogna forskarnas datering av alla evangelier till en tid långt före templets fall år 70. Med stöd av då bland annat detta hävdar man vidare att evangelierna nedtecknades av folk som själva upplevt Jesu gärning, eller i varje fall av personer som umgåtts med de som gjort det.

Jag vill först betona att detta argument visst utgörs av en fråga som det är rimligt att ställa. Det är en faktor som måste vägas in i bedömningen. Men jag vill samtidigt poängtera att det är ett mycket svagt argument och kan aldrig mäta sig i styrka med motsatta uppgifter som visar att evangelieförfattarna var medvetna om senare händelser.

Som ett drastiskt exempel för att åskådliggöra på vilket sätt argumentet är svagt, brukar jag åberopa Markusevangeliet. I sin ursprungliga form (av det vi känner till) slutar evangeliet med att kvinnorna vid den tomma graven möter en man iklädd en lång vit dräkt, och denne man säger till dem:

”Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galileen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er.” Då gick de ut och flydde bort från graven. Ty bävan och bestörtning hade kommit över dem, och de sade ingenting till någon, därför att de fruktade.” (Mark 16:7–8)

Det som följer i Mark 16:9–20 är ett senare tillägg som saknades i originalet. Det betyder att vi hos Markus inget får veta om den uppståndne Jesus, inte hans möten med lärjungarna och andra, ej heller hans himlafärd, som (beroende på vilken skrift man tror på) skedde senast 40 dagar efter uppståndelsen.

Om vi nu använder oss av samma argument som det som daterar Apostlagärningarna till år 62 eftersom det som antas ha skett senare inte finns omnämnt, innebär det i konsekvensens namn att ”Markus” måste ha skrivit sitt evangelium ca år 30. Eller för att vara mer exakt: Han bör ha skrivit sitt evangelium bara någon dag efter att Jesus dött och således innan han uppstod och reste till himlen. Ty hur viktig än Paulus’ död må ha varit att omnämna, kan den näppeligen mäta sig i betydelse med Jesu uppståndelse, uppenbarelse och himlafärd. Alltså skulle ”Markus” aldrig ha underlåtit att berätta om detta om han känt till det, varför han i logikens namn måste ha skrivit innan det hade inträffat.

I min bok, Den Jesus som aldrig funnits, åskådliggör jag detta dilemma genom ett exempel med ett fiktivt brev av Goethe:

”Argumentet att något måste ha inträffat efter en viss historisk händelse – till exempel templets förstörelse år 70 – är betydligt starkare än argumentet att det måste ha inträffat kort efter denna händelse. Om man i dag skulle finna odaterade brev av Johann Wolfgang von Goethe (1749–1832), vilka beskrev den franska revolutionen år 1789, vore slutsatsen att breven tillkommit efter 1789 giltig, medan däremot påståendet att breven skrivits omedelbart efter 1789 ogiltigt.

De som hävdar att detaljrikedomen, livfullheten i skildringen etc., vore bevis på att författaren skrivit om saker som nyligen inträffat, är definitivt ute på svag is. Livfullheten är ett resultat av författarens förmåga att framställa sitt ämne och har ingenting med objektiva förhållanden att göra. Sherlock Holmes blir naturligtvis inte en person som existerat bara för att Arthur Conan Doyle beskrivit honom så levande. Vilhelm Moberg skrev naturligtvis inte på 1800-talet, bara för att han skildrat utvandringen till USA under 1800-talet så levande.” (Roger Viklund, Den Jesus som aldrig funnits, 2008, s. 313–314)

Det finns därför ingen styrka i argumentet att Apostlagärningarna måste ha tillkommit år 62 bara för att berättelsen upphör då. Det är varje författares privilegium att avsluta sin berättelse när han eller hon vill. Bara för att en berättelse avslutas vid en viss tid betyder det inte att berättelsen nedtecknats direkt efter att berättelsen upphört.

Det går inte att säga hur långt efter händelserna berättelsen nedtecknats. Man kan mycket väl skriva långt, långt efter den händelse man avhandlar. Det kan finnas många anledningar till varför en berättelse upphör. Kanske det inte var känt vad som hände med Paulus efter år 62 och måhända den senare traditionen är blott en legend. Kanske författaren inte ville att det skulle bli känt vad som hände efteråt. Kanhända den ursprungliga avslutningen tappats bort eller rensats bort. Det finns således många möjliga förklaringar.

Vidare måste en datering av Apostlagärningarna ställas i relation till övriga omständigheter. Det gäller då inte bara ”Markus’” kännedom om templets fall år 70. Även i Lukasevangeliet visas kännedom om att templet förstörts:

”Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att tiga!’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.’ När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den och sade: ’Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon.  Ty det skall komma dagar över dig, när dina fiender kastar upp en belägringsvall runt dig och omringar och ansätter dig från alla håll.  De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.’”

Egentligen har jag svårt att förstå att denna passage hos Lukas av merparten betraktas som en anspelning på templets förstörelse, medan vissa av desamma ändå anser att den liknande passagen hos Markus inte gör det. Dessutom finns rätt tydliga tecken på att ”Lukas” har använt Josefus’ båda skrifter, Om det judiska kriget (utkom år 78) och Judiska fornminnen (utkom 93/94) för både evangeliet och Apostlagärningarna. I så fall måste såväl Lukasevangeliet som Apostlagärningarna ha tillkommit efter år 93/94, då Judiska fornminnen utkom. Detta får bli föremål för ett senare inlägg.

Roger Viklund, 2010-08-30

Den vanhelgande skändligheten som datering av Markusevangeliet

I mitt förra inlägg om Markus 13 som midrash, försökte jag visa i vilken omfattning som främst Markusevangeliet är uppbyggd av material ur de hebreiska skrifterna. I mitt förrförra inlägg om Miraklet om legionen i svinen vilket daterar Markusevangeliet, argumenterade jag för att berättelsen i Mark 5:1ff om hur Jesus fördriver en legion av onda andar in i 2000 svin, anspelar på den romerska tionde legionens härjningar år 70 och att händelsen därmed skulle förlägga Markusevangeliet till en ospecificerad tid efter år 70.

I detta inlägg ska jag ta upp ytterligare en omständighet som enligt min mening inte bara förlägger Markusevangeliets tillkomst till efter år 70, utan dessutom till efter år 90. Vi ska ånyo vända oss till den så kallade ”lilla apokalypsen” i Markusevangeliets 13:e kapitel.

Detta stycke är det kanske mest åberopade i samband med dateringen av evangeliet. Det kallas ”lilla apokalypsen” (apokalyps ≈ uppenbarelse) eftersom det innefattar Jesus’ beskrivning av tidens slut och alla de fasor som i samband därmed ska drabba de kristna, innan Gud slutligen kommer till undsättning. I inledningen läser vi:

När Jesus gick ut från templet, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!” Jesus sade till honom: ”Du ser dessa stora byggnader. Här skall inte sten lämnas på sten, utan allt kommer att brytas ner.” (Mark 13:1-2)

Jesus förutspår alltså templets ödeläggelse och detta är en omständighet som man måste förhålla sig till. En av grundorsakerna till att Markusevangeliet som regel dateras till början av 70-talet är just ovanstående passage. Templet förstördes av romarna år 70 och rimligen var författaren av Markusevangeliet bekant med denna händelse. Templet revs också ”sten för sten” genom att murarna raserades uppifrån. Dock var förstörelsen inte lika fullständig som den som slutligen helt ödelade templet år 135. Efter det andra judisk-romerska kriget åren 132-135 beslutade den dåvarande kejsaren Hadrianus att Jerusalem skulle tömmas på judar och templet tillintetgöras fullständigt. Syftet var att försöka utplåna, eller i varje fall oskadliggöra, judendomen för att framdeles förhindra nya judiska uppror.

Således argumenterar vissa för att Jesu profetia stämmer än bättre in på det andra kriget och att Markusevangeliet därför skrevs efter detta krig som avslutades år 135. Ett så pass sent datum för Markusevangeliets tillkomst medför emellertid enligt min mening allt för stora problem med andra texter (exempelvis anser jag att Polykarpos senast år 135 kände till Matteusevangeliet och Lukasevangeliet), och därför tror jag inte att det skrevs så sent.

Ytterst handlar evangeliedateringar om att finna en tidsintervall inom vilken evangelierna troligen har tillkommit. Förenklat kan man säga att om evangelietexten omnämns av någon eller om denne någon på annat sätt visar kännedom om texten, bör den ha tillkommit innan den personen skrev detta. Och omvänt gäller att om evangelietexten visar kännedom om något bör den ha tillkommit efter att detta något ägt rum.

I detta inlägg beaktar jag (liksom jag gjorde i det förrförra) enbart den sistnämnda aspekten ­– vad som evangelietexten visar kännedom om. Och i detta fall är det alltså templets förstörelse år 70.

Nu brukar invändningen mot detta synsätt var tvåfaldig.

1)      De mer bibeltrogna hävdar att man inte a priori kan förutsätta att Jesus inte gjorde en riktig förutsägelse om framtiden. Många som är mer ”rationella” än vad jag är, hävdar att det helt enkelt inte går att göra förutsägelser utöver då genom ren tur, och avfärdar därför detta argument utan vidare beaktande. På samma sätt avfärdar de också alla underverk såsom omöjliga och därför osanna. Jag anser däremot att varje påstående måste bedömas på sin egen rimlighet. Alltså, kan man inte avfärda möjligheten av en riktig profetia. Däremot kräver jag att profetian ska finnas offentliggjord och vara verifierad innan händelsen inträffat. Om någon efter en viss händelse säger att den förutsade denna händelse tidigare, duger inte detta för att uppfylla kriteriet.

Det betyder att om det i Markusevangeliet omtalas att templet ska förstöras och så också sker år 70, måste det vara bevisat att Markusevangeliet skrevs före denna händelse år 70 för att jag ska betrakta det som en profetia som har uppfyllts (då av antingen Jesus eller Markus). Och eftersom dateringen av Markusevangeliet är det som är under prövning har vi, för att använda matematiska termer, ”två obekanta i ekvationen”. I stället tyder denna ”profetia” på att författaren visste att templet redan hade förstörts och därför skrev efter år 70.

2)      Den andra invändningen gäller att templets ödeläggelse kan åsyfta dess förstörelse i de förgångna under babylonierna. Detta stöds då av att så mycket annat i ”lilla apokalypsen” åsyftar texter ur den hebreiska bibeln. Men att det speglar händelser i det avlägset förgångna hindrar inte att det samtidigt åsyftar aktuella händelser. Detta kommer jag att åskådliggöra här framöver.

Hela detta resonemang kan sammanfattas med de uppgifter som ges i NE:

M. antas vanligen ha skrivits i Rom ca 67–75. Om ett textfragment som har hittats i Qumran härrör ur M. – vilket är starkt omdiskuterat – kan M. ha tillkommit ännu tidigare.

7Q5Textfragmentet 7Q5 har jag tidigare behandlat och visat bortom varje rimligt tvivel att det inte härrör från Markusevangeliet (se: Qumranfragment 7Q5 ej från Markusevangeliet). Däremot visar uppgiften i NE hur stark tilltro man har till den kristna traditionens uppgifter, vilka förlägger evangeliets tillkomst till Rom i mitten av 60-talet. Markus ska enligt denna tradition ha byggt på Petrus’ undervisning och Petrus ska ha dött ca år 64. Men eftersom man inte gärna kan gå runt detta med profetian om templets förstörelse, förskjuter man tiden framåt från år 64 till minst år 67, då kriget var igång och det var enklare att förutspå templets ödeläggelse. Och då kan man behålla uppgiften om Rom, fastän man har tullat på den kristna traditionens tidsuppgift.

Men man kan också bara helt sonika bortse från den kristna traditionens uppgifter och utgå från att de inget visste och därefter se vad som förefaller troligast. Ty en tillkomsttid efter år 70 betyder inte en tillkomsttid direkt efter år 70, och evangelierna finns dessutom inte bevittnade förrän en bra bit in på 100-talet.

Det finns nämligen fler ledtrådar att fördjupa sig i när det gäller den ”lilla apokalypsen”.

En nyckelvers i dateringen av Markusevangeliet är Mark 13:14:

När ni ser den vanhelgande skändligheten stå där den minst av allt borde stå (må den som läser fatta det rätt), då skall de som bor i Judeen fly upp i bergen. (Mark 13:14)

Antiochos IV Epifanes

Antiochos IV Epifanes

Oftast brukar ”den vanhelgande skändligheten” anses bygga på Daniel 11:31 och 12:11, där ”den vanhelgande skändligheten” används om det hedniska altare tillägnat guden Zeus som Antiochos IV Epifanes år 168 fvt lät sätta upp i Jerusalems tempel.

Trupper som han har sänt ut kommer att gå in och kränka tempelborgen, avskaffa det dagliga offret och sätta upp den vanhelgande skändligheten. (Daniel 11:31)

Från den tid då det dagliga offret avskaffas och en vanhelgande skändlighet ställs upp skall det gå 1 290 dagar. (Daniel 12:11)

Men ”den vanhelgande skändligheten” omtalas också i Första Mackabeerboken:

”Den femtonde dagen i månaden kislev år 145 lät kungen bygga den vanhelgande skändligheten på brännofferaltaret; även runt om i Judas städer byggdes altaren.” (1 Mack 1:54)

Gustave Doré: Mattathias’ uppror

Gustave Doré: Mattathias’ uppror

Mackabeerböckerna skildrar det uppror som utbröt år 168 fvt under mackabeernas ledning. Den seleukidiska kungen Antiochos IV Epifanes låter genomföra en helleniseringskampanj i det då ockuperade Juda rike; en kampanj som omfamnas av ledande judiska grupper. Däremot väcker den avsky hos de mer fundamentalistiska judarna. Konflikten kulminerar år 168 fvt, då Antiochos förbjuder judendomen och byter ut det altare i templet som är tillägnat JHVH mot ett altare tillägnat Zeus, varpå judarna revolterar och mot alla odds lyckas fördriva ockupationsmakten.

Det är alltså denna Zeusstaty som i både Daniels bok och Första Mackabeerboken benämns den vanhelgande skändligheten. Att författaren av Markusevangeliet i just detta fall förlitar sig på Första Mackabeerboken och inte Daniels bok (som han så ofta annars gör) bevisas av att han efter att (via Jesu ord) ha varnat för när man ser den vanhelgande skändligheten stå där den minst av allt borde stå, uppmanar alla som bor i Judeen att fly upp i bergen. Endast i Första Mackabeerboken sägs att de trogna ska lämna allt de äger och fly upp i bergen; detta för att undkomma att tvingas välja mellan antingen att offra till de hedniska gudarna eller att dö.

Mackabeerböckerna är bemängda av uppmaningar att fly och man far i striderna upp och ner från bergen. Här återges några av de viktigaste passagerna:

Oskyldigt blod utgöts runt templet. Helgedomen skändade de. Jerusalems invånare flydde för deras skull (1 Mack 1:37–38)

Och Mattathias ropade högt ut över staden: ”Följ med mig härifrån, alla som ivrar för lagen och stöder förbundet!” Sedan flydde han med sina söner till bergen och lämnade kvar allt de ägde i staden. (1 Mack 2:27–28)

När Gorgias kom till Judas läger på natten fann han ingen där. Han började leta efter dem uppe i bergen, eftersom han tänkte att de hade flytt för honom. (1 Mack 4:5)

Då störtade de sig över dem från bakhållet och började hugga ner dem, och manfallet blev stort. De överlevande flydde upp i bergen, och israeliterna tog allt vad de hade som byte. (1 Mack 9:40)

När soldaterna i bergen kom fram ur bakhållet och grep in i striden flydde alla Jonatans män. (1 Mack 11:69–70)

När det i Mark 13:14 står att när ni ser den vanhelgande skändligheten stå där den minst av allt borde stå, skall de som bor i Judeen fly upp i bergen, är det alltså en anspelning på det som står i Första Mackabeerboken och inte det som står i Daniels bok.

Detta är viktigt, då skillnaden mellan beskrivningen i Daniels bok och i Första Mackabeerboken också är att hos Daniel åsyftar den vanhelgande skändligheten enbart templet i Jerusalem, medan det i Första Mackabeerboken anspelar på alla de altare som placerades ut i hela Judeen; ”även runt om i Judas städer byggdes altaren.” (1 Mack 1:54)

Just att det talas om alla Judas städer innebär att texten, också hos Markus, åsyftar den systematiska utrotningen av judendomen och införandet av den hedniska kejsarkulten. Det är högst sannolikt dessa händelser i det förgångna som Markus anspelar på för att spegla händelser i sin egen tid; pågående förföljelser eller förföljelser han på grund av omständigheter tror är nära förestående.

Betänk följande: Kristna befinner sig i ett utsatt läge. Man förföljs, man tvingas abdikera från sin lära, sin övertygelse. Man får välja mellan att ge upp sin tro eller dö. Jesus uppmanar dem då att fly; att fly upp i bergen undan förtryckarna. För jude-kristna var kopplingen till händelserna under mackabeerkriget tydliga och man kunde spegla sin egen situation i de umbäranden som judar utstått i det förgångna.

Alltså gäller det för oss att hitta en tidsperiod då sådana förhållanden förelåg att kristna såg sig tvingade att fly undan förföljelsen som riktats mot den egna tron.

Ofta brukar dessa verser hos Markus antas syfta på Neros förföljelser av kristna år 64 i samband med att Rom brann. Enligt historikern Tacitus straffade Nero då kristna på det mest utstuderade grymma sätt. Men den händelsen var begränsad, i såväl rum som tid. Det gällde då kristna enbart i Rom år 64.

Markus skrev definitivt inte för människor bosatta i Judeen, varför uppmaningen till boende i Judeen att fly upp i bergen synes ologisk.

När ni ser den vanhelgande skändligheten stå där den minst av allt borde stå …, då skall de som bor i Judeen fly upp i bergen. (Mark 13:14)

Kejsar Domitianus

Kejsar Domitianus

”De i Judeen” är säkerligen ett uttryck för hela den kristna gemenskapen (på samma sätt som Babylon var ett kodord för Rom) och därmed borde förföljelsen avse en mycket större och mer omfattande kampanj mot kristna. Den första systematiska förföljelse av kristna vi känner till, där de också tvingades tillbe de hedniska gudarna, är den under kejsar Domitianus’ senare tid som regent i början av 90-talet. Domitianus var kejsare mellan åren 81 och 96 och blev mot slutet av sin tid mer och mer paranoid och ska då också enligt kyrkofader Eusebios ha genomfört en storskalig förföljelse av kristna. Det var alltså vid pass år 92/93 ”då de i Judeen”, alltså kristna i allmänhet, gjorde bäst i att fly upp i bergen undan förföljelsen av kejsar Domitianus.

Tilläggas kan att uttrycket ”den vanhelgande skändligheten” som ju avsåg en avgud i det judiska templet har en motsvarighet i kejsar Domitianus. År 89 lät han resa en jättestaty av sig själv i det då nybyggda templet i Efesos. Det är mycket möjligt att det är denna staty som avses i Uppenbarelsebokens beskrivning av det odjur vars tal är 666. Statyn bar nämligen den grekiska inskriptionen Domitia kais, alltså ”kejsar Domitianus”, vilket av en händelse numerologiskt också blir 666.

”Och det fick rätt att ge livsande åt odjurets bild, så att bilden också kan tala och se till att alla som inte tillber odjurets bild blir dödade. … Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666.” (Upp 13:15–18)

Det är alltså inte bara Nero som passar bra in på uppgiften 666.

Utifrån den förföljelse som anspelas på i Mark 13:14, drar jag slutsatsen att Markusevangeliet skrevs när Domitianus påbörjade sin förföljelse av kristna på 90-talet. Det är bland annat denna omständighet som gör att jag antar att Markusevangeliet, som första bibliska evangelium, är skrivet först på 90-talet, kanske år 93.

Roger Viklund, 2010-08-29

Markus 13 som midrash

Man brukar benämna de nyskapande tolkningar (ur framför allt Moseböckerna) som kom att ingå i Talmud eller den talmudiska litteraturen, för midrash. Midrash kan alltså sägas vara benämningen på bibeluttolkningar gjorda av lärda judar. Metoden gick ut på att ta ofta sinsemellan obesläktade brottstycken ur Skrifterna och väva samman dem till nya berättelser. I Talmud är detta en vanlig metod då man försöker ge svar på nya problem i nya tider med hjälp av att omtolka de gamla förmaningarna i Skrifterna.

Som regel brukar man koppla midrash samman med Talmuds tillkomst. Talmud började sammanställas ca år 200 vt. Dock infogades då material som ibland skapats genom tidigare midrashisk exegetik och vi ser också prov på sådan midrash långt tidigare än år 200 i de texter som påträffats i Qumran (Dödahavsrullarna). Dessa är alla förkristna och som regel från de två första århundradena före vår tidräkning.

Jag vill hävda att evangelierna i stor utsträckning också är resultat av sådan midrashisk aktivitet genom att berättelserna är fria omtolkningar av gammaltestamentligt material. Detta material är därmed sammanfogat till en helt ny berättelse, men som ändå speglar föreställningar i de hebreiska texterna. Jag tänkte här ta ett exempel från Markus 13; en text som jag i nästas inlägg avser att använda för att datera Markusevangeliet.

Markusevangeliets 13:e kapitel, ofta benämnt den lilla apokalypsen, är enligt min mening en grundligt sammanställd midrash ur framför allt Daniels profetbok. Men även Första Mackabeerboken har bidragit på ett intrikat sätt, vilket kommer att belysas i nästa inlägg. Kapitel 13 (som i 13:2 hänvisar till templets förstörelse år 70) anses ofta ha cirkulerat som en egen skrift innan Markus infogade den i sitt evangelium. Jag visar här i tabellform hur man gick tillväga, men ger av utrymmesskäl ofullständiga citat.

Markus 13

Gamla Testamentet

Jesus svarade: ”Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner.” 13:2 De fientliga stridskrafterna skall han svepa undan fullständigt… Hans här skall svepas undan … Dan 11:22, 26
”Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet på att tiden är inne för allt detta? [eg.: kommer att nå sin fullbordan]” 13:4 När det heliga folkets makt är fullständigt krossad kommer allt detta att nå sin fullbordan. Dan 12:7
Då sade Jesus till dem: ”Se upp så att ingen bedrar er. Många skall komma under mitt namn och säga: Det är jag, och de skall bedra många. 13:5–6 Den onde tyrannen kommer att: … oförmärkt fördärva många. Dan 8:25
Och när ni får höra stridslarm och krigsrykten, låt då inte skrämma er. Sådant måste komma, men det är ännu inte slutet. 13:7 Detta bygger på Daniel 11 som handlar om kriget mellan kungen i norr och kungen i söder. Se Dan 2:28, 7:21, 8:19, 8:23, 9:26, 11:25.
Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir jordskalv på den ena platsen efter den andra och det blir hungersnöd. Detta är början på födslovärkarna. 13:8 Jag hetsar Egypten mot Egypten, så att alla strider mot alla, stad mot stad, rike mot rike. Jes 19:2… folk drabbade samman med folk och stad med stad, eftersom Gud med alla slags olyckor skapade kaos … 2 Krön 15:6
Broder skall skicka broder i döden, och en far sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina föräldrar och bringa dem om livet. 13:12 Ty sonen föraktar sin far, dottern trotsar sin mor och sonhustrun sin svärmor, och en mans husfolk blir hans fiender. Mik 7:6
Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. 13:13 skall stå fasta … ända till den sista tiden … Dan 11:32, 35
När ni ser den vanhelgande skändligheten stå där den minst av allt borde stå (må den som läser fatta det rätt), då skall de som bor i Judeen fly upp i bergen. 13:14 På skändlighetens vingar kommer han som vanhelgar Dan 9:27… och sätta upp den vanhelgande skändligheten. Dan 11:31… vanhelgande skändlighet ställs upp … Dan 12:11Fly nu för livet… Rädda dig upp i bergen … 1 Mos 19:17Den femtonde dagen i månaden kislev år 145 lät kungen bygga den vanhelgande skändligheten på brännofferaltaret; även runt om i Judas städer byggdes altaren (1 Mack 1:54)
Ty de dagarna blir till ett lidande vars like inte har funnits sedan Gud skapade världen och heller inte kommer att finnas. 13:19 Det blir en tid av betryck som aldrig förr, från det att folket föddes och intill den tiden. Dan 12:1
Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra de utvalda. 13:22 … och vill övertala dig att tjäna andra gudar, som du inte känner, och om detta tecken eller under inträffar … 5 Mos 13:2
Men i de dagarna, efter all denna nöd, skall solen förmörkas och månen inte ge något ljus. 13:24 Himlavalvets alla stjärnor skall sluta att lysa. Mörk skall solen gå upp, månen skall mista sitt sken. Jes 13:10
Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. 13:25 Himlens stjärnor skall falna … alla dess stjärnor vissnar och faller som vissna löv … Jes 34:4Jorden bävar inför dem och himlen skälver. Sol och måne förmörkas och stjärnorna mister sitt sken. Joel 2:10
Då skall man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet. 13:26 … hur en som liknade en människa kom med himlens skyar… Dan 7:13
Och då skall han sända ut änglarna och samla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens gräns till himlens gräns. 13:27 …jag kommer och tar min boning hos dig, säger Herren. Sak 2:10Även om du har fördrivits till världens ände skall Herren, din Gud, samla in dig och hämta dig därifrån. 5 Mos 30:4

För att förstå hur man kunde gå till väga ska jag ge ett ytterligare exempel. Detta är hämtat från Markusevangeliets 14:e kapitel. Ett av de mer karismatiska yttrandena av Jesus i NT är när han säger:

Jesus svarade: ”Jag Är.* Och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.” (Mark 14:62, Folkbibeln)

Denna mening är sammansatt från tre olika böcker. Eftersom författarna av de nytestamentliga skrifterna alla förlitar sig på den grekiska översättningen av de hebreiska skrifterna och inte själva översätter från hebreiskan till grekiskan, måste jag för att uppnå de tydligaste parallellerna återge passagerna i svensk översättning direkt från Septuaginta (den tidiga grekiska översättningen av GT):

”De skall se på mig (Sak 12:10) en som liknade en Människoson (Dan 7:13) Sätt dig på min [Guds] högra sida (Ps 110:1) kom på himlens moln (Dan 7:13).

Roger Viklund, 2010-08-29

Miraklet om legionen i svinen vilket daterar Markusevangeliet

Att datera de nytestamentliga skrifterna, och då inte minst evangelierna, är en grannlaga uppgift. Då inga säkra uppgifter eller omständigheter föreligger, blir varje försök en kvalificerad gissning, och i stort sett inte mycket mer. Många synes inte förstå hur osäkra alla dateringsförslag är, även om vissa uppgifter kan betraktas som mer sannolika än andra.

I detta inlägg avser jag att ta upp en, och endast en, omständighet som kan användas för att datera Markusevangeliet. Varje dateringsförslag är givetvis produkten av att ett antal omständigheter vägs mot varandra, och jag avser att återkomma med fler omständigheter. Men här avser jag att med hjälp av mirakelberättelsen om den legion av onda andar som Jesus i Markusevangeliets femte kapitel sägs driva in i en svinahjord, argumentera för en gräns vid pass år 70 för evangeliets tillkomst:

Så kom de över till gerasenernas område på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten, kom en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande och höll till bland gravarna. Ingen kunde binda honom längre, inte ens med kedjor. Många gånger hade han bundits med fotbojor och kedjor, men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen var stark nog att rå på honom. Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen, och han ropade och slog sig själv med stenar. När han nu på långt håll fick se Jesus, sprang han fram och föll ner för honom och skrek: ”Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!” Jesus hade just befallt honom: ”Far ut ur mannen, du orene ande!” Nu frågade han honom: ”Vad är ditt namn?” Mannen svarade: ”Mitt namn är Legion, för vi är många.” Och han bad gång på gång att Jesus inte skulle driva bort dem från området. Där gick då en stor svinhjord och betade vid berget. De orena andarna bad honom: ”Skicka i väg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem.”  Det tillät han, och då for andarna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade sig utför branten ner i sjön. Det var omkring två tusen svin som drunknade. De som vaktade dem flydde och berättade detta i staden och ute på landsbygden, och man gick för att se vad som hade hänt. Och när de kom till Jesus och såg den besatte som haft legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de förskräckta. De som var ögonvittnen berättade för folket vad som hade hänt med den besatte och hur det hade gått med svinen. Då bad man att Jesus skulle lämna deras område.” (Mark 5:1–17, Folkbibeln)

Denna berättelse är i sig ett praktexempel på alla de åtgärder som man skulle iakttaga vid exorcism eller andeutdrivningar enligt de magiska instruktionsböcker som bevarats från denna tid. Enbart därför kan man kraftigt ifrågasätta sanningshalten i berättelsen. Den är helt enkelt uppbyggd enligt alla de regler för andebesvärjning som var i svang vid denna tid.

Man kan också fråga sig vad en svinahjord på 2000 djur gjorde i en judisk miljö? Judarna åt inte heller vid denna tid grisar. Visserligen var de mer nordliga delarna multikulturella och inte bara judar levde där. Trots det känns antalet på 2000 djur i en enda hjord som en omåttligt osannolik uppgift.

Vildsvin i Galileen

Vildsvin i Galileen

Dessutom stämmer inte de geografiska uppgifterna. De grisar som störtade nerför branten skulle också ha fått störta många kilometer för att nå stranden.

Enligt Markus sprang grisarna från Gerasa och störtade ner i den Galileiska sjön. Det måste sannerligen ha varit en lång brant eftersom Gerasa ligger 50 km från Galileiska sjön. Lukas (8:26) hade heller ingen större kunskap om palestinsk geografi och bara kopierade Markus. Matteus däremot insåg misstaget och ändrade stadens namn till Gadara (Matt 8:28) som visserligen låg närmare Galileiska sjön men som ändå innebar att grisarna blev tvungna att springa 8 km för att nå fram till vattnet. I senare handskrifter av alla tre synoptiker har stadens namn ändrats till Gergesa, ett område man nu tror utgjorde östra stranden av Galileiska sjön.

Men detta är annan berättelse och berör enbart frågan om berättelsens historiska sanningshalt. För att med hjälp av ovan nämnda text datera Markusevangeliet, är framför allt den rödmarkerade texten den intressanta delen. Den orena anden är inte en, utan många. Dess namn är legion.

Det grekiska ordet är legiôn (λεγιών). Det är ett ord som kommer från latinet och har ungefär samma betydelse som ordet legion har i svenskan i dag, nämligen en krigshär. En legion utgjorde en del av en här, och den bestod av ett antal kohorter, som regel tio, vilka var och en bestod av ca 6 centurior om mellan 80 och 100 man var. Storleken och sammansättningen av en legion varierade över århundradena och berodde också på hur de praktiska omständigheterna var vid ett givet tillfälle. Men man kan kanske säga att en stridsklar legion under nollhundratalet bestod av någonstans mellan 3000 och 6000 man, troligen närmare 6000.

Enligt Mark 5 for de många onda andarna ut ur mannen och in i en hjord av svin, vilka uppgick till 2000 individer. Jag vill hävda att dessa 2000 svin som innehöll en legion är en illa dold anspelning på en romersk legion, då den tionde romerska legionen.

När judarna inledde sitt uppror år 66 var de i början rätt framgångsrika. Den romerska förläggningen i Palestina var inte så stor och därför tillkallades snart förstärkning utifrån.

Kejsar Vespasianus

Kejsar Vespasianus

Valet föll på Legio X Fretensis, och Legio V Macedonica vilka båda år 66 befann sig i Alexandria. De tog sig till hamnstaden Caesarea vintern 67/68, varifrån de under ledning av den blivande kejsaren Vespasianus tog sig an uppgiften att kväsa upproret. I detta läge var utgången av striden redan given och det handlade egentligen bara om hur lång tid det skulle ta. Sommaren 68 tros Legio X Fretensis ha ödelagt Qumran. I samma veva tillfångatogs den blivande historikern Josefus, som enligt egen utsago överlevt en ”rysk roulett”-liknande självmordsorgie tillsammans med sina instängda soldater. Vespasianus reste redan år 68 till Rom och efterträdde Nero som kejsare, och han avlöstes då av sin son Titus, som tidigare anlänt från Rom med ytterligare en legion.

titus8

Kejsar Titus

Judarna besegrades på plats efter plats och enligt Josefus var blodutgjutelsen förskräcklig. År 70 vidtog den egentliga belägringen av Jerusalem. I fronten fanns Legio X Fretensis men även delar av de övriga legionerna, alla under ledning av Titus (vilken senare skulle efterträda sin far som kejsare) och efter fem månaders belägring intogs också staden år 70. Stora delar av Jerusalem, inklusive det heliga templet, ödelades. Josefus hade förgäves kämpat för att förmå Jerusalems judar att kapitulera, något som ledde till att han för all framtid har kommit att betraktas som en förrädare av sitt eget folk.

Därmed var judarna krossade och deras öde beseglat. Den enda kvarvarande utposten var den till synes ointagliga klippfästningen Masada. Legio X Fretensis stationerades i Jerusalem för att övervaka staden. De hade således sin förläggning i Jerusalem. Övriga legioner skickades på nya uppdrag medan Legio X Fretensis stannade kvar i Palestina för att upprätthålla ordningen. Det var därför också Legio X Fretensis som slutligen år 73 lyckades inta Masada, men då hade nästan samtliga judar däruppe redan tagit sina liv.

Utifrån dessa historiska bakgrundsfakta kan vi nu ta oss an kopplingen mellan Legio X Fretensis och Mark 5. Legio X Fretensis hade fyra symboler som sina kännetecken. Dessa var en tjur, en båt, guden Neptunus och … ett vildsvin. Dessa symboler avbildades och svinet kan betraktas på detta mynt eller möjligen medaljong tillsammans med uppgiften om den tionde legionen; liksom på den rekonstruerade standar-liknande flaggan som var den tionde legionens kännetecken.

Romarna massakrerade således judarna. Förstörde deras ”huvudstad” och ödelade Guds heliga tempel. I spetsen för denna förödelse gick den tionde romerska legionen, Legio X Fretensis. Den kom att stanna kvar som en åminnelse över allt det förfärliga som drabbat den judiska nationen. Jag hävdar att det är detta som berättelsen om Jesu utdrivande av en legion in i en svinhjord på 2000 individer som dränks, egentligen åsyftar.

1)      I båda fallen talas om en legion. Ordet legion har ingen annan betydelse än just en militär enhet.

2)      Jesus drev ut en ond ande och vi kan med säkerhet utgå från att dåtidens judar såg Legio X Fretensis som rena ondskan.

3)      Det var svin som drunknade, och svin kan här ha en trefaldig betydelse. Dels var och är svin för judar ett orent djur. Dels är svin ett allmänt skällsord. Dels var svinet Legio X Fretensis’ symbol och något som de givetvis skyltade med och som därmed måste ha framstått som en symbol för de grymma romarna.

4)      Antalet svin sägs ha varit 2000. Här misstämmer uppgiften, då jag tidigare påpekat att en legion normalt uppgår till mellan 3000 och 6000 man och då snarare 6000. Samtidigt torde den tionde legionen ha varit decimerad efter att ha stridit i flera år och kan ha varit decimerad redan när den anlände. Skillnaden är i varje fall inte större än att kopplingen går att göra.

Därmed skulle alltså berättelsen i Mark 5 spegla händelser som påbörjades år 68 och kulminerade år 70. Framför allt efter år 70 blev Legio X Fretensis den enda kvarvarande symbolen för allt den onda som skett.

Jerusalems belägring målad av David Roberts år 1850

Jerusalems belägring målad av David Roberts år 1850

Utifrån dessa omständigheter kan sägas att det är osannolikt att Markusevangeliet skrevs i Rom i mitten av 60-talet såsom den kristna traditionen gör gällande och som de mer traditionellt kristna forskarna också ofta hävdar. I stället förlägger detta evangeliets tillkomst till efter år 70. Det betyder givetvis inte att evangeliet skrevs år 70 eller alldeles i början av 70-talet, som ju är den vanligaste tiden till vilken evangeliet dateras. Det betyder endast att evangeliet skrevs efter de händelser som speglas däri.

Det är inte speciellt troligt att författaren av Markusevangeliet själv lät ge uttryck för sin egen frustration över de svinaktiga romarna och i dold form infogade denna underverksberättelse. Tvärtom får vi utgå från att han infogade berättelser som han/hon snappat upp som berättelser tillskrivna Jesus. Därmed kan många år av mytbildning skilja den ena händelsen (den där de romerska svinens härjningar förvandlades till en mirakelberättelse som på ett dolt, om än inte speciellt subtilt, sätt uttrycker den frustration som blir följden av att man förnedras och saknar möjlighet att ge igen) från den andra händelsen (den där berättelsen infogas i Markusevangeliet).

Den uppdiktade mirakelberättelsen i Mark 5:1ff tyder således på att Markusevangeliet skrevs någon gång efter år 70 och inte nödvändigtvis ens snart efter år 70. De övriga evangelierna, vilka troligen alla är beroende av Markusevangeliet, förläggs därmed till en än senare tid.

Roger Viklund, 2010-08-27

REVIEW: Weder gefälscht noch authentisch? By Eckhard Rau.

Neither forged, nor authentic? Thoughts about the status of the secret Gospel of Mark as a source of ancient Christianity, by Eckhard Rau.

En svensk version av denna recension återfinns här.
A Swedish version of this review can be found here.

I have read Eckhard Rau’s Weder gefälscht noch authentisch? Überlegungen zum Status des geheimen Markusevangeliums als Quelle des antiken Christentums. Published in Jörg Frey & Jens Schröter (ed.), Jesus in apokryphen Evangelienüberlieferungen: Beiträge zu außerkanonischen Jesusüberlieferungen aus verschiedenen Sprach- und Kulturtraditionen. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 254. Tübingen: Mohr Siebeck.

 

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

The following could possibly more be seen as a summary of what Rau writes, than as a proper review.

Eckhard Rau begins by saying that Stephen C. Carlson with his book has taken the controversy to a level where it is hard to distinguish fantasy and fiction from facts and exegesis.

Rau says that he is trying to walk a middle course. He says that he personally, on the condition that Secret Mark might be authentic, tries to explain to what extent Secret Mark can cast light on the cooperation and opposition between community Christianity and Christian Gnosticism in Alexandria in the 2nd Century.

Charles Hedrick

Charles Hedrick

Rau refers to Charles Hedrick and the stalemate he depicted in his 2003 article. Rau does not think that this stalemate is overcome yet. He also confesses to the obvious, that as long as the original is not available, neither the falsification theory nor the authenticity theory is “provable”.

Rau goes on to give the background information of Morton Smith’s discovery at the Mar Saba monastery back in 1958, and how he presented his finding. Further he refers to the scholars who have visited the monastery and the Patriarch’s library in search for the Clement letter. He deals with Stroumsa’s report of his, David Flusser’s och Shlomo Pines’ visit in 1976, where they actually saw the manuscript themselves. He also mentions Thomas J. Talley’s, Charles W. Hedrick’s and Nikolaos Olympiou’s unavailing attempt to locate the Clement letter. He does not mention the visit by Willy Rordorf or by James H. Charlesworth and he is obviously unaware of Quentin Quesnell’s visit at the library in Jerusalem in 1983, when he also was allowed to take the leaves containing the letter to a “firm” and have them photographed. (See my Swedish blog post: Det undflyende Klemensbrevet)

Jacob Neusner

Jacob Neusner

Rau then makes a survey of the critics of Smith and the letter. He deals with Jacob Neusner’s turnaround in regard to the authenticity of the letter. In 1973 Neusner wrote:

“The discovery itself ranks with Qumran and Nag Hammadi, Masada and the Cairo Geniza, but requires more learning and sheer erudition than all of these together, both in the recognition of what had been found, and in the interpretation and explanation of the meaning of the find“

Later Neusner charged Smith of forging the letter. Rau finds it odd that what Neusner in 1973 praises as a discovery which puts Qumran and Nag Hammadi in the shade, in 1994 has mutated into the greatest forgery of the century. 

Next Rau deals with Quentin Quesnell. He writes that since Quesnell was so sharp and so dissociated, he probably also was totally convinced that Smith forged the letter.

Quesnell complains for not having access to the actual manuscript and that Smith did not se to it that the manuscript was made available for investigation. Rau wonders why Quesnell or others did not visit the monastery themselves if they were so keen on examining the manuscript? He also wonders why Stroumsa and Flusser so easily gave up, and did not try harder to have the ink and the paper properly examined.

Rau’s opinion is that if one makes a close examination, hardly any of Quesnell’s argument really passes. Quesnell’s main arguments according to Rau is:

Morton Smith

Morton Smith

1) No one except Smith has seen the manuscript, which we now know is not true.

2) Bad photos; but this is no argument for a forgery.

3) The possibility to forge the letter by using Stählin’s concordance. This is also no argument for a forgery.

4) Smith held similar ideas as those put forward in the letter. But these similarities are according to Rau very farfetched.

Rau also has a second number 4. He says that the dedication in Smith’s popular version “for the one who knows” still is an unsolved riddle.

This dedication has been interpreted as a confirmation by Smith that he forged the letter and that the book was dedicated to the one who knows this.

If I may make a personal reflection; I do not think this is an unsolved riddle. Perhaps my memory fails me and someone already has suggested what I am about to suggest, but I cannot remember to have seen anyone propose the obvious solution.

Smith was for sure influenced by Gnosticism. How this actually manifested itself in Smith is something I do not know. But simply the fact that he was interested in Mysticism and Gnosticism ought to be enough to explain the expression “for the one who knows”. The Greek word gnosis (γνῶσις) of course means knowledge. When a Gnostic reaches gnosis (enlightenment) he literally receives knowledge about life and about himself. The Gnostic is “the one who knows” and it would be obvious for Smith to dedicate a book about secret knowledge to the one who knows, that is to the Gnostic.

Next in line is Andrew Criddle and his statistic evaluation of the letter; i.e. his evaluation of the ratio between the words Clement previously used only once and the words he never used. Rau confesses to know only a little about statistics, but wonders why the 0-words and the 1-words are that important? Why did not Criddle also examine the 2-words, 3-words, 4-words and 5-words?

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Rau then turns to Bart D. Ehrman. He notes that Ehrman is cautious and only expresses suspicion. That suspicion includes the fact that the Clement letter is inscribed in a book in which the forged letters of Ignatius for the first time have been excluded. According to Rau Ehrman’s suspicion still leads to a complex scenario. Either someone already has a copy of Vossius’ book from 1646, reads its last page and gets inspired to forge a Letter of Clement, which he then scribes into the book. Or this person has already decided to make a forgery, recalls what Vossius has written and searches and acquires an appropriate copy of the book. Rau considers both options to be too fantastic to be probable.

Next is Arthur Darby Nock who held the letter to be no earlier than from the fourth century and furthermore a “mystification for the sake of mystification”.

Robert M. Price

Robert M. Price

Rau also deals with Robert M. Price, who wrote that Smith “had a poisonous hatred for the Christian religion, especially for its historic homophobia.” Rau finds it far-fetched to think that Smith would have been persuaded to make a forgery by reading James H. Hunter’s novel, The Mystery of Mar Saba, or that Smith would have signed his own book with “Smith 65“. Rau says that Price is working through moral suspicion, by which a mix of homosexuality and crime arises; a mix that is so necessary for the detective novel. For that reason alone, Price’s contribution should, according to Rau, not be taken too seriously.

One can add to this that when I contacted Robert Price in December 2009 and pointed out the many errors in his review of both Stephen Carlson’s book and Scott Brown’s book, he told me: 1) The information I gave was more recent than his reviews. 2) He said that he hopes that I am right because “it would serve me better if the Secret Gospel were authentic!”

After that Rau goes on to ask: “Was spricht für eine Fälschung?“; i.e., what speaks in favour for the letter being a forgery? He says that most people never openly accused Smith for having forged the letter. They only pointed toward suspicious circumstances. He takes Ehrman as an example, who in his “Response to Charles Hedrick’s Stalemate” lists seven reasons to be suspicious. Rau says that Ehrman’s point of view does sound plausible, but loses its persuasive force as he only accounts for the doubt, and deprives us the arguments which could speak for authenticity.

According to Rau, the arguments in favour for Smith having forged the letter can be reduced to three points. 1) Smith has not provided the letter itself. 2) He has not explained who the ”one who knows” is. 3) The manuscript shows no sign of having a history of being copied many times. According to Rau the first two points lack any weight as evidence.

Rau then contiues: ”Was spricht für die Authentizität?“ He claims that there are five circumstances which point towards authenticity and against forgery, especially against Morton Smith having accomplished it.

1) Morton Smith’s correspondence with his friend Gershom Scholem shows that Smith changed his opinion over time.

2) The dedication in Smith’s scholarly book ”Clement of Alexandria”: “This book was written for Arthur Darby Nock and is dedicated to his memory”. Rau thinks that this is Smith’s way of paying reverence to a dead colleague who accused him of forgery. Rau believes that this speaks for authenticity and also that this has previously been overlooked.

3) Smith’s dedication for several years in investigating and writing an extensive scholarly commentary on the letter. According to Rau there seems to be no motives that are strong enough to have motivated Smith to do all this hard labour on his own forgery.

4) That the content of the first Secret Mark passage does not suit Smith’s theories and that his interpretation of it does not correspond to its content. If he would have forged it, he ought to have designed it more in line with his own views.

5) According to the letter, Secret Mark was a spiritual addition to a traditional Gospel, an otherwise unknown literary form. Forgers rather tend to follow a known pattern than to invent new forms of expression. 

Rau again emphasises how little evidence that can be presented both in favour and against the authenticity of the letter. The aura of suspicion which he refers to and which he thinks has accompanied the fascinating finding already from the start, tend to attract everyone. This creates a risk that “proof” is produced.

As we cannot test the ink and the paper – and Rau fears that the letter is lost forever – we cannot know whether it is a forgery or an authentic letter. Still, according to Rau, we have the obligation to interpret the text as if it was an ancient Jesus tradition from where Clement lived.

In my blog post in Swedish Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet? (Why this silence on the Secret Gospel of Mark?) I conveyed this same view. If we can perform such an extensive exegesis on Q, which we have no external confirmation of, why should we not be able to do the same on Secret Mark?

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

After this Rau turns to Stephen C. Carlson. This is by far is the most comprehensive section. Rau wonders whether one really needs to join in into the boundless enthusiasm of Larry W. Hurtado, who in the foreword of Carlson’s book The Gospel Hoax speaks of a “powerful punch“ against the authenticity of the letter, a punch which is “persuasive, decisive, practically unanswerable”. Rau does not think that one has to join in into this boundless enthusiasm.

This part is the most venomous part of Rau’s survey. After having dealt with Carlson’s methodology, he wonders if the ironical remarks he has made on Carlson’s methodology do Carlson justice? He says however that he is inclined to believe that the forger Carlson caught, only is a 21 century construction prompted by the imagination of a trained lawyer.

Rau then goes on to deal with the Swindler M. Bald. Strange enough, Rau does not refer to Brown’s and Pantuck’s article Morton Smith as M. Madiotes, which was published already in 2008. He only refers to Scott Brown’s report in Factualizing the Folklore that Allan Pantuck is about to publish two documents which will show that Carlson misattributed the top handwriting to M. Madiotes. Maybe Rau wrote this before 2010?

Being unaware of what Pantuck and Brown dealt with in the article, Rau lacks the decisive tools to fully uncover Carlson’s mistakes. Yet he manages to bring forth many insightful comments. Among others, he wonders how it could be that Stephen Carlson settled for examining the cropped image of MS22 (MS = manuscript) that Smith published. Why did the man who so forcefully insisted that we should look for the hard evidence, not come up with the idea of going to Jerusalem and himself examine the manuscript he put so much reliance in? I believe the question is more than justified, given the fact that because of this omission, Carlson made several crucial mistakes.

Rau next turns to Carlson’s handwriting analysis. As with Madiotes, he is also unaware of the latest breakthroughs in this area, to which also I have contributed. (See Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros and Tremors, or Just an Optical Illusion?). He has moreover not yet heard of the Document Examiner Venetia Anastasopoulou’s report , where she claims that “it is highly probable that Morton Smith could not have simulated the document of ‘Secret Mark”.”

In spite of Rau’s unawareness about all this, he nevertheless makes many of the relevant critical observations, which I in my Swedish blog post Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare? (How unbiased and analytical are New Testament Scholars really?) claimed that many scholars did not make. For instance, Rau points to the obvious that most of the time Carlson only claimed to have seen signs of tremors etc. in the handwriting, while the small low-resolution images he published in his book did not have the quality or was large enough to make it possible to evaluate Carlson’s assertions.

Also I asked the same question and wondered how so many could be persuaded to believe in Carlson’s assertions that all these signs were in the text. Especially since they could not possibly have verified it themselves. As Carlson was not an authority, neither as a New Testament scholar, nor as a document examiner, they could not very well have relied on his authority. The only reasonable conclusion is therefore that Carlson’s conclusions were in line with what many wanted to be the truth, and that those who let themselves be persuaded by Carlson did so precisely because he claimed to have discovered what they deep down inside wanted to be the truth.

Rau continues with Morton Salt Goldsmith and all the clues Smith according to Carlson has left behind for us to discover. Rau admits that despite having repeatedly read about this, his mind boggles at the thought of all the unfathomable clues that Smith is said to have laid along the track for us to follow. Rau finds the Salt Goldsmith confession to be too fantastic in order to convince.

Rau also discusses Smiths alleged homosexuality, but I will not go into that swamp here.

In his summary Rau once again emphasizes, that only by examining the real document will we possibly be able to decide if the letter is authentic or not. There is really so little evidence that nothing can be said for certain:

“Es ist wenig, was gegen, und wenig, was für die Authentizität des Briefauszuges von Clemens von Alexandrien an Theodoros auf die Waagschale gelegt werden kann, darunter nichts Spektakuläres und nichts, was die Sache entscheidet, zumal die Gesichtspunkte der einen Seite die der anderen nicht neutralisieren. Solange eine Untersuchung des Manuskripts im Blick auf Feder, Tinte und Schrift nicht möglich ist – ich fürchte: für immer – und keine neuen Argumente vorgebracht werden können, empfiehlt es sich deshalb, den Text so zu interpretieren, als ob er ein antikes Dokument aus dem Umkreis des Clemens von Alexandrien wäre.”

It is probably so that one’s appreciation of a work differs depending on how well the author’s views are consistent with one’s own. I can only say that I very much appreciated Eckhard Rau’s Weder gefälscht noch authentisch?

Roger Viklund, 2010-08-26

RECENSION: Weder gefälscht noch authentisch? Av Eckhard Rau.

Varken förfalskat eller autentiskt? – Tankar kring läget för Hemliga Markusevangeliet som källa för den tidiga kristendomen, av Eckhard Rau. 
 
An English version of this review can be found here.
En engelsk version av denna recension återfinns här.

Jag har läst Eckhard Raus Weder gefälscht noch authentisch? Überlegungen zum Status des geheimen Markusevangeliums als Quelle des antiken Christentums. Utgiven i Jörg Frey & Jens Schröter (ed.), Jesus in apokryphen Evangelienüberlieferungen: Beiträge zu außerkanonischen Jesusüberlieferungen aus verschiedenen Sprach- und Kulturtraditionen. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 254. Tübingen: Mohr Siebeck.

Det följande kan möjligen ses mer som en sammanfattning av det Rau skriver än som en egentlig recension.

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

Eckhard Rau inleder med att säga att Stephen C. Carlson genom sin bok har förskjutit debatten därhän att det numera är svårt att skilja mellan fantasi, fiktion, fakta och exegetik.

Ray säger att han försöker följa en medelväg. Personligen försöker han, med den förutsättningen att Hemliga Markus kan vara äkta, förklara i vilken utsträckning Hemliga Markus kan kasta ljus över samverkan och kamp mellan kristendomssamhället och den kristna gnosticismen i Alexandria under 100-talet.

Rau hänvisar till Charles Hedrick och det dödläge denne beskriver i sin artikel från 2003.

Charles Hedrick

Charles Hedrick

Rau anser inte att detta dödläge ännu har övervunnits. Han bekräftar också det uppenbara, att så länge originalet inte är tillgängligt går det varken att bevisa att brevet är falskt eller äkta.

Rau fortsätter med bakgrundsinformationen om hur Morton Smith gjorde sin upptäckt i munklostret Mar Saba år 1958, och hur han presenterade sitt fynd. Vidare redogör han för de forskare som besökt klostret och patriarkatets bibliotek i Jerusalem på jakt efter Klemensbrevet. Han berättar om Stroumsas redogörelse för sitt, David Flussers och Shlomo Pines’ besök 1976, där de faktiskt själva såg handskriften. Han nämner också Thomas J. Talleys, Charles W. Hedricks och Nikolaos Olympious fruktlösa försök att lokalisera Klemensbrevet. Han nämner inte Willy Rordorfs och James H. Charlesworths besök och det är tydligt att han inte känner till Quentin Quesnells besök i biblioteket i Jerusalem 1983, då han också tilläts att ta de lösa bladen innehållande Klemensbrevet till en “firma” och fotografera dem. (Se min bloggartikel: Det undflyende Klemensbrevet)

Jacob Neusner

Jacob Neusner

Därefter granskar Rau kritikerna av Smith och brevet. Han behandlar Jacob Neusners omsvängning i frågan om brevets äkthet. År 1973 skrev Neusner:

“The discovery itself ranks with Qumran and Nag Hammadi, Masada and the Cairo Geniza, but requires more learning and sheer erudition than all of these together, both in the recognition of what had been found, and in the interpretation and explanation of the meaning of the find“

Senare anklagade Neusner Smith för att ha förfalskat brevet. Rau tycker att det är underligt att det som Neusner 1973 hyllar som en upptäckt som överskuggar fynden i både Qumran och Nag Hammadi, år 1994 har förvandlats till århundradets förfalskning.

Därefter tar sig Rau an Quentin Quesnell. Han skriver att eftersom Quesnell var så skärpt och distanserad, var han troligen också helt övertygad om att Smith förfalskade brevet.

Quesnell beklagar att han inte hade tillgång till själva handskriften och att Smith inte såg till att handskriften blev tillgänglig för undersökning. Rau undrar varför inte Quesnell själv eller andra då besökte klostret, ifall de nu var så angelägna om att undersöka originalet? Han undrar också varför Stroumsa och Flusser så lätt gav upp i sina ansatser att få undersöka bläcket och papperet ordentligt?

Raus uppfattning är att om man gör en noggrann utvärdering så är knappast något enda av Quesnells argument hållbart. Quesnells huvudargument är enligt Rau:

Morton Smith

Morton Smith

1) Ingen utöver Smith har sett handskriften, något vi nu vet är inte sant.

2) Undermåliga foton; med detta är inget argument till stöd för en förfalskning.

3) Möjligheten att med hjälp av Stählins konkordans förfalska Klemensbrevet. Inte heller detta är ett argument till stöd för en förfalskning.

4) Smith hyste liknande uppfattningar som de i brevet. Men enligt Rau är dessa likheter mycket långsökta.

Rau upper också en andra punkt nummer 4. Han säger att dedikationen i Smiths bok ”till den som vet” fortfarande är en olöst gåta.

Denna tillägnan har tolkats som en bekräftelse av Smith på att han förfalskade brevet och att boken var tillägnad den som vet detta.

Om jag får göra en personlig reflexion över detta, så anser jag inte att det är en olöst gåta. Kanske någon tidigare har föreslagit det som jag nu ska föreslå, men jag har åtminstone inte sett någon föreslå det uppenbara.

Smith var tvivels utan gnostiskt influerad. Hur detta i praktiken tog sig uttryck hos Smith är något jag inte vet. Men enbart det faktum att han var intresserad av mysticism och gnosticism borde vara tillräckligt för att förklara uttrycket ”till den som vet”. Det grekiska ordet gnosis (γνῶσις) betyder givetvis kunskap. När en gnostiker erhåller gnosis (upplysning) får han bokstavligt talat kunskap om livet och om sig själv. Gnostikern är ”den som vet” och det borde ligga nära för Smith att tillägna en bok om hemlig kunskap den som vet; det vill säga till gnostikern.

Nästa på tur är Andrew Criddle och dennes statistiska utvärdering av brevet; dvs. hans utvärdering av förhållandet mellan de ord Klemens tidigare använt endast en gång och de han tidigare aldrig använt. Rau erkänner att hans kunskap om statistik är liten men undrar ändå varför Criddle ansåg att just 0-orden och 1-orden var så viktiga? Varför undersökte Criddle inte också 2-orden, 3-orden, 4-orden och 5-orden?

Bart D. Ehrman

Bart D. Ehrman

Därefter tar sig Rau an Bart D. Ehrman. Han noterar att Ehrman är försiktig och uttrycker endast misstanke. Denna misstanke består bland annat av att Klemensbrevet är inskrivet i en bok där de förfalskade Ignatiosbreven för första gången har uteslutits. Ändå leder Ehrmans misstankar enligt Rau till ett komplext scenario. Antingen äger någon redan Vossius’ bok från 1646, läser det som står på dess sista sida och av detta inspireras till att förfalska ett Klemensbrev som denne planterar däri. Eller så har denna person redan bestämt sig för att göra förfalskningen, erinrar sig vad Vossius skrivit och söker reda på och införskaffar ett lämpligt exemplar. Rau anser båda alternativen vara alltför fantastiska för att de ska vara sannolika.

Nästa person som rau granskar är Arthur Darby Nock som ansåg att brevet inte kunde vara äldre än från 300-talet och dessutom var en “mystifiering för mystifieringens skull”.

Robert M. Price

Robert M. Price

Rau tar också upp Robert M. Price, som skrev att Smith “hyste ett illvilligt hat gentemot den kristna religionen, i synnerhet för dess historiska homofobi.” Rau anser det vara långsökt att tro att Smith skulle ha övertygats om att skapa en förfalskning genom att läsa James H. Hunters roman, The Mystery of Mar Saba; eller att Smith skulle ha undertecknat sin egen bok med ”Smith 65“. Rau hävdar att Price arbetar genom att moraliskt misstänkliggöra, varigenom den för en deckare så nödvändiga blandningen av homosexualitet och brott uppstår. Enligt Rau bör Prices bidrag enbart av detta skäl inte tas på allt för stort allvar.

Tilläggas kan att när jag var i kontakt med Robert Price i december 2009 och påpekade de många fel som förekom i hans recension av Stephen Carlsons och Scott Browns båda böcker, lät han meddela att 1) Den information jag lämnade hade framkommit efter att han skrivit sina recensioner.  2) Att han hoppades att jag hade rätt eftersom ”it would serve me better if the Secret Gospel were authentic.”

Rau fortsätter med frågan: “Was spricht für eine Fälschung?“; dvs., vad talar för att brevet är en förfalskning? Han säger att de allra flesta anklagade aldrig Smith öppet för att ha förfalskat brevet. De förde endast fram omständigheter som verkade skumma. Som exempel tar han Ehrman, som i sin “Response to Charles Hedrick’s Stalemate” räknar upp sju omständigheter som gör att man bör vara misstänksam. Rau säger att Ehrmans ståndpunkt visst förefaller rimlig, men att den förlorar sin styrka att övertyga i och med att han räknar upp endast sådant som gör att vi bör tvivla, medan han undanhåller oss de argument som kunde tala för att brevet är äkta.

Enligt Rau kan de argument som förs fram till stöd för att Smith förfalskade brevet reduceras till tre. 1) Smith har inte tillhandahållit själva brevet. 2) Smith har inte förklarat vem ”den som vet” är. 3) Handskriften visar inga spår av att ha en historia av många avskrifter av avskrifter. De två första punkterna saknar enligt Rau bevisstyrka.

Rau fortsätter: “ Was spricht für die Authentizität?“ Han hävdar att fem omständigheter talar för äkthet och emot förfalskning, speciellt emot att Morton Smith skulle ha utfört den.

1) Morton Smiths korrespondens med sin vän Gershom Scholem, vilken visar att Smith under tidens gång ändrade uppfattning flera gånger i frågan om Klemensbrevets innehåll.

2) Dedikationen i Smiths vetenskapliga bok ”Clement of Alexandria”: “This book was written for Arthur Darby Nock and is dedicated to his memory”. Rau anser att Smith på detta sätt ville visa sin vördnad inför en död kollega som anklagat honom för att ha förfalskat Klemensbrevet. Rau anser att detta talar för autenticitet och också att denna omständighet tidigare har förbisetts.

3) Smiths mångåriga engagemang i att undersöka och skriva en omfattande vetenskaplig kommentar över brevet. Rau tycker att det inte föreligger några starka skäl som kan ha motiverat Smith till att lägga ned ett sådant enormt arbete på sin egen förfalskning.

4) Att innehållet i den första Hemliga Markus-passagen inte passar Smiths teorier och att hans tolkning av den inte överensstämmer med dess innehåll. Om han skulle ha förfalskat den, borde han ha kunnat utforma den mer i linje med sina egna uppfattningar.

5) Enligt brevet var Hemliga Markus ett andligt tillägg till ett traditionellt evangelium, en i övrigt okänd litterär form. Förfalskare tenderar snarare att följa ett känt mönster än att uppfinna nya uttrycksformer.

Rau understryker på nytt hur litet av bevis som kan åberopas både till stöd för och emot brevets äkthet. Den aura av misstro som han hänvisar till och som han anser har följt det fascinerande fyndet redan från begynnelsen, tenderar att utöva en attraktion på alla. Detta skapar en risk för att ”bevis” framställs.

Eftersom vi inte kan underöka bläcket och papperet – och Rau fruktar att brevet för evigt är försvunnet – kan vi inte veta om brevet är äkta eller förfalskat. Ändå är vi enligt Rau skyldiga att tolka texten som om den förmedlar en forntida Jesustradition från Klemens’ hemtrakter.

I mitt blogginlägg Varför denna tystnad rörande Hemliga Markusevangeliet? förmedlade jag samma uppfattning. Om vi kan utföra denna omfattande exegetik på Q, som vi inte har någon yttre bekräftelse på att det har funnits, varför skulle vi då inte kunna göra detsamma på Hemliga Markus?

Larry W. Hurtado

Larry W. Hurtado

Rau vänder sig därefter mot Stephen C. Carlson. Detta utgör det i särklass mest omfångsrika avsnittet. Rau undrar om man verkligen måste instämma i Larry W. Hurtados gränslösa entusiasm. I förordet till Carlsons bok The Gospel Hoax talar Hurtado om ett ”kraftfullt slag” gentemot brevets äkthet, en argumentation som är ”övertygande, avgörande, praktiskt taget oemotsägligt”. Rau anser att man inte behöver instämma i denna gränslösa entusiasm.

Denna del är den klart mest giftiga delen av Raus genomgång. Efter att ha behandlat Carlsons metodik, undrar han om hans ironisering över Carlsons metodik gör Carlson rättvisa? Han säger sig dock vara benägen att tro att den av Carlson ertappade förfalskaren blott är en 2000-talskonstruktion sprungen ur en juristtränad persons fantasi.

Rau fortsätter därefter med att behandla ”bedragaren M. Flintis”. Jag har behandlat detta ämne tidigare i min artikel ”M. Madiotes”-argumentet. Märkligt nog hänvisar Rau inte till Browns and Pantucks artikel Morton Smith as M. Madiotes, som utkom redan 2008. Han hänvisar endast till Scott Browns uppgift i Factualizing the Folklore att Allan Pantuck kommer att offentliggöra två dokument som visar att Carlson felaktigt tillskrev den övre handstilen M. Madiotes. Kanske skrev Rau detta före 2010.

Ovetskapen om det som Pantuck och Brown redogör för i artikeln, gör att Rau saknar de avgörande verktygen för att blottlägga Carlsons misstag. Ändå lyckas han göra många insiktsfulla iakttagelser. Bland annat undrar han hur det kan komma sig att Stephen Carlson nöjde sig med att undersöka den beskurna bilden av MS22 som Smith publicerade? Varför kom mannen som så kraftfullt insisterade på att vi skulle söka efter konkreta bevis, inte på idén att åka till Jerusalem och själv underöka den handskrift som han i så hög grad förlitar sig på? Jag anser att frågan är högst berättigad, med tanke på att Carlson på grund av denna underlåtelse gjorde flera avgörande misstag.

Rau vänder sig sedan mot Carlsons handskriftsanalys. Liksom gällande Madiotes är han också ovetande om de senaste genombrotten inom detta område, till vilka också jag har bidragit. (Se Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros och Tremors, or Just an Optical Illusion?). Han har heller inte med Venetia Anastasopoulous utvärdering i vilken hon hävdar att det är mycket osannolikt att Smith skulle ha kunnat förfalska brevet.

Trots Raus ovetskap om allt detta ställer han likväl många av de relevanta kritiska frågor som jag i mitt blogginlägg (Hur objektiva och analyserande är egentligen NT-forskare?) ansåg att många forskare inte har ställt sig. Exempelvis påpekar Rau det uppenbara i att Carlson för det mesta endast påstod sig ha sett tecken på skakningar o.d. men att de små lågupplösta bilderna som han publicerade i sin bok inte är av den kvaliteten att det går att se det som Carlson sade sig ha upptäckt.

Också jag ställde samma fråga och undrade hur så många kunde låta sig ”övertygas” av Carlsons påståenden att dessa tecken fanns i texten, då de omöjligen själva kunnat konstatera det? Eftersom Carlson inte var någon auktoritet, vare sig som NT-forskare, eller som handskriftsexpert, kan det rimligen inte ha rört sig om att de förlitade sig på hans auktoritet. Den enda rimliga slutsatsen är därför att Carlsons slutsatser var i linje med det många önskade skulle vara sant och att de som lät sig övertygas av Carlson gjorde det just därför att han sade sig ha upptäckt det som de innerst inne önskade skulle vara sant.

Rau fortsätter med Morton Salt Goldsmith och alla de ledtrådar Smith enligt Carlson har lämnat efter sig för oss att upptäcka. Rau medger att trots att han upprepade gånger läst om detta, svindlar tanken inför alla de outgrundliga ledtrådar som Smith sägs ha lagt ut längs spåret för oss att följa. Rau finner Salt-Goldsmith-bekännelsen vara alltför fantastisk för att övertyga.

Rau diskuterar också Smiths påstådda homosexualitet, men jag avstår från här att klampa runt i det träsket.

I sin sammanfattning betonar Rau ytterligare en gång att endast genom att undersöka det faktiska dokumentet, finns också möjlighet att vi kan avgöra om brevet är äkta eller ej. Det finns faktiskt så litet bevis att inget säkert kan sägas:

“Es ist wenig, was gegen, und wenig, was für die Authentizität des Briefauszuges von Clemens von Alexandrien an Theodoros auf die Waagschale gelegt werden kann, darunter nichts Spektakuläres und nichts, was die Sache entscheidet, zumal die Gesichtspunkte der einen Seite die der anderen nicht neutralisieren. Solange eine Untersuchung des Manuskripts im Blick auf Feder, Tinte und Schrift nicht möglich ist – ich fürchte: für immer – und keine neuen Argumente vorgebracht werden können, empfiehlt es sich deshalb, den Text so zu interpretieren, als ob er ein antikes Dokument aus dem Umkreis des Clemens von Alexandrien wäre.”

Förmodligen är det så att man tycker olika bra om ett verk beroende på hur väl författarens åsikter överensstämmer med ens egna. Jag kan bara säga att jag mycket uppskattade Eckhard Raus Weder gefälscht noch authentisch?

Roger Viklund, 2010-08-26

De äldsta textfynden från NT

Jag fick en fråga i en kommentar och svaret blev så omfattande att jag publicerar det som ett eget inlägg. Frågan löd:

”Vad finns det för övriga förment tidiga evangeliefragment, och hur kan det komma sig att de äldsta fragmenten kommer från det yngsta evangeliet?”

Grotta 7 i Qumran
Om vi börjar med de påstått tidiga fynden, så har framför allt Carsten Peter Thiede argumenterat för att flera textfynd utöver då det av mig tidigare behandlade 7Q5 (Qumranfragment 7Q5 ej från Markusevangeliet) är mycket tidiga. I grotta 7 har 19 av de 25 grekiska texterna från Qumran påträffats. Utöver att 7Q5 som påträffats där skulle vara från Mark 6:52–53, skulle också 7Q4 (som består av två fragment) innehålla delar av 1 Tim 3:16–4:3, 7Q8 delar av Jak 1:23–24 och 7Q6 (som också består av två fragment) delar av Mark 4:8 och Apg 27:38. Man kan väl säga att i likhet med 7Q5 har dessa sammankopplingar mellan fragmenten och bibeltexter inte vunnit något allmänt gehör bland forskarna frånsett hos vissa grupper av bibeltrogna.

Däremot är texterna säkert från före år 68; ja de dateras normalt kanske till tiden 100 fvt–50vt och skulle alltså i normalfallet föregå Jesu gärning. 7Q1 och 7Q2 har identifierats som kommande från den hebreiska Bibeln och främst 7Q4 har antagits komma från Henoksboken 103, ibland 4 Mos. Det rör sig med all säkerhet om judiska skrifter i grekisk översättning men endast mycket små fragment finns bevarade. Här inunder återges andra förslag på varifrån de mycket små fragmenten kan komma:

7Q4               4 Mos14:23–24; Hen 103
7Q5               2 Mos 36:10–11; 4 Mos 22:38
7Q6:1            Ps 34:28; Ords 7:12–13
7Q6:2            Jes 18:2
7Q8               Sak. 8.8; Jes 1:29–30; Ps 18:14-15; Dan 2:43; Pred. 6:3

Tidigaredateringar av NT-fynd
Sedan har vi då fynd som sannolikt eller säkert härrör från NT, men där det är dateringen som är omtvistad. Inte minst Magdalen Papyrus, p64Thiede har försökt tidigaredatera ett antal skrifter. Det oftast åberopade textfyndet är väl det så kallade Magdalen Papyrus, också benämnt fragment p64, som innehåller delar ur Matteus-evangeliet (26:23 och 31). Se bild till höger. Det har av Thiede förlagts till år 50 eller åtminstone senare delen av 000-talet medan den stora forskarmajoriteten förlägger p64 till ca år 200.

Vidare har vi p4 och p67 som också av vissa förläggs tidigt. Dessa båda har dock anknytning till p64 och skrevs troligen av samma person. Då skulle kanske (enligt James Charlesworth) p64 och p67 komma från en kodex och p4 från en annan, men båda kodexarna vara skrivna av samma person. Och denne person bör ha skrivit dessa båda verk ca år 200.

p46

p46

Andra fynd som av vissa påstås komma från 000-talet eller åtminstone början av 100-talet är p46 och p104. Jag, liksom de allra, allra flesta NT-forskare saknar nödvändiga kunskaper för att bara utifrån handstilen kunna datera ett visst fragment. Jag/vi blir därför när det gäller dateringarna hänvisade till experternas, alltså paleografernas, omdömen. Och man får då kanske försöka följa mittfårans omdöme.

Enligt den 27:e och senaste utgåvan av Novum Testamentum Graece, alltså Nestle-Aland-utgåvan av det grekiska nya testamentet, förläggs 4 textfynd till 100-talet. Det är p52 innehållande några rader ur Johannesevangeliets passionshistoria (18:31–33 och 18:37–38). Texten antas ha skrivits ca 125–150, men i min artikel Papyrus p52 – en absolut tidsmarkör eller ett missbrukat textfragment? visar jag att paleograferna, om än de anser denna tid vara den sannolikaste, inte vågar säga något säkrare än att p52 bör vara skrivet någon gång i perioden 90–220 vt.

De övriga tre texterna förläggs till den senare delen av 100-talet. Det är p90 (Oxyrhynchus Papyrus 3523), som också innehåller några rader från Johannesevangeliets passionshistoria (delar av Joh 18:36–19:7). Vidare har vi p98 innehållande delar av Upp 1:13–2:1. Och slutligen har vi p104 (p.Oxy. 4404) som innehåller delar av Matteus 21:34–37 och 21:45.

Egertonevangeliet

p52

p52

Ett ytterligare fynd som brukar sägas vara tidigt är det så kallade Egertonevangeliet som inte sällan förläggs till 000-talet och i varje fall till andra halvan av 100-talet. Detta är en av de texter som används för att förlägga p52 till ca år 125. När paleograferna försöker fastställa ett dokuments ålder, gör de detta i jämförelse med andra texter från ungefär samma tid och ofta är inte heller de texterna daterade på annat sätt än i jämförelse med andra dokument. p52 liknar de fragment som härrör från det i övrigt okända Egertonevangeliet (Papyrus Egerton 2, fragm. 1). Det är en skrift i samma anda som de fyra kanoniska evangelierna men som i sitt innehåll kanske mest påminner om Johannesevangeliet. Det utgör dock inte del av något annat evangelium.

Det som är bevarat innehåller delar av fyra berättelser:

1)      En argumentation som påminner om det vi läser i Joh 5:39–47 och 10:31–39.
2)      Botandet av en spetälsk; en berättelse som liknar de vi finner hos alla tre synoptiker.
3)      En dispyt rörande frågan om man ska betala skatt till kejsaren – något liknande det vi finner hos synoptikerna.
4)      En i övrigt helt okänd berättelse som i min osäkra översättning från det illa medfarna fragmentet lyder:

”Jesus kom gående och stannade till vid Jordanflodens strand; han sträckte ut sin högra hand, fyllde den [med vatten]. Och han sådde det på [stranden]. Och då [gjorde] vattnet [marken fuktig] och … framför deras [lärjungarnas] ögon; och det växte upp frukt … till glädje …”

Vid jämförelse mellan p52 och Egerton drar paleograferna slutsatsen att p52 borde vara äldre. Skillnaderna är inte stora, men Egerton uppvisar fler bokstäver med kännetecken som anses typiska för en något senare tid.

Numera daterar man emellertid Egertonevangeliet hellre till år 200 eller början av 200-talet. Orsaken är att ytterligare ett fragment från papyrus Egerton har påträffats (P. Köln VI 255); ett fragment som verkar vara från tidigast år 200 vt, eftersom detta fragment innehåller en apostrof i ordet aneneg’kon (ανενεγ’κον). Sådana apostrofer är inte kända för att ha kommit i bruk förrän på 200-talet.

Eftersom en av markörerna till att förlägga p52 till ca år 125 var att det borde vara något äldre än Egerton, innebär en framflyttning av Egerton att också p52 kan vara skrivet senare.

Från 200-talet och senare
Sedan finns ett antal textfynd av större och mindre storlek som förläggs till ca år 200 eller början av 200-talet. Många av dessa skulle säkert kunna vara också från slutet av 100-talet och många av dessa påstås också vara det. Men att datera skrifter, vare sig man använder sig av handskriftsanalys (paleografi) eller av radioaktiva mätmetoder (kol-14), är en osäker disciplin. Resultaten kan slå fel på åtminstone hundra år åt varje håll, så alla absoluta uttalanden är förkastliga.

De äldsta fragmenten från det yngsta evangeliet?
Den andra frågan gällde hur det kan ”komma sig att de äldsta fragmenten kommer från det yngsta evangeliet?”. Och det är märkligt, inte bara att det äldsta fragmentet p52 kommer från Johannesevangeliet (som anses vara det yngsta evangeliet), utan att det kanske näst äldsta p90, också kommer från Johannesevangeliet. Som jag skriver i min artikel om p52 så ”kan” det tänkas att de båda skulle kunna härröra från Teckenevangeliet eller från en separat passionshistoria som senare har infogats i Johannesevangeliet. Det är ett mycket märkligt att p52 och p90 faktiskt överlappar varandra och delvis innehåller samma text; detta trots den mycket lilla mängden text.

Men samtidigt kan det vara så att Johannesevangeliet var poplärt i Egypten och de flesta gamla fynd är därifrån. Detta hänger nog samman med det gynnsamma torra klimatet, där gamla papyrustexter lättare bevaras. Vi talar också om så extremt få gamla fynd att också slumpen kan spela in.

En annan lustig detalj är att de äldsta lämningarna efter det äldsta evangeliet, det enligt Markus, utgör de allra yngsta lämningarna av ett bibliskt evangelium. Den äldsta lämningen från Markusevangeliet är p45 från mitten av 200-talet. Jag bortser då givetvis från 7Q5.

Roger Viklund, 2010-08-22

Qumranfragment 7Q5 ej från Markusevangeliet

På Internet förekommer rätt ofta uppgifter om extremt tidiga textfynd som bekräftar förekomsten av evangelierna minst lika tidigt. Se exempelvis här och här. Ett av de mer spektakulära påståendena rör ett litet textfragment som går under beteckningen 7Q5. Jag har tidigare tagit upp denna papyrusbit till granskning, dock rätt översiktligt och avser därför att här göra en något grundligare genomgång. Jag har hämtat flera av de grundläggande uppgifterna från engelska Wikipedias artikel om 7Q5.

Givetvis är det ett mycket starkt trumfkort om man kan visa på lämningar av ett evangelium; lämningar som med stor visshet går att datera till före templets fall år 70. I så fall vore diskussionen om huruvida Markusevangeliet skrivits före eller efter templets fall år 70 över. Det är nu emellertid så att det inte finns så många forskare som tror att detta fragment kommer från Markus 6:52–53.

”ty de hade inte förstått detta med bröden, ty deras hjärtan var hårda. Och de for över och kom till landet Gennesaret och lade till där.” (Mark 6:52–53)

Jag anser att saken ändå bör belysas, om inte annat för att ge redskap till de personer som argumenterar emot dem som hävdar att 7Q5 verkligen kommer från Markusevangeliet.

Beteckningen 7Q5 kommer av att fyndet är gjort i Qumran bland de så kallade Dödahavsrullarna. I ruinen Qumrans närhet vid Döda havets nordvästra strand har sammanlagt 11 grottor innehållande över 900 olika skrifter i varierande kvalitét påträffats. 7Q5 betyder helt enkelt att fragmentet hittats i grotta 7 i Qumran (där alla texter var på grekiska) och är katalogiserat som skrift nummer 5 därifrån. Huvudteorin är att Qumran förstördes år 68 i och med den romerska tionde legionens ankomst år 68, varför de påträffade skrifterna borde vara äldre än från den tiden.

De allra flesta skrifterna som påträffats är skrivna på hebreiska, men somliga är på arameiska och några få på grekiska. 7Q5 är ett exempel på en sådan grekisk text och det lilla fragmentet på bara några cm finns återgivet här inunder:

Den som först gjorde kopplingen mellan 7Q5 och Markusevangeliet var en viss Jose O´Callaghan redan 1972. Men det var först tio år senare som det blev en riktig hausse kring fyndet i och med att den nu bortgångne och kontroversielle Carsten Peter Thiede fördjupade argumentationen för att 7Q5 verkligen kom från Markusevangeliet.

Thiede

Carsten Peter Thiede. (Från Wikipedia Commons)

Jag tänker här endast framlägga de starkaste argumenten som Thiede åberopade till stöd för att texten härrör från Markus. Argumenten emot Thiedes identifiering är ändå så övermäktiga. Man kan säga att Thiede åberopade tre huvudsakliga argument.

 

1)      Enligt Thiede innehåller fragmentet på rad 4 (observera att där finns 5 rader där den översta består av endast ett litet streck) bokstavskombinationen ΝΝΗΣ, alltså ”nnes”. Detta är en ovanlig bokstavskombination på grekiska men förekommer i Gennesaret (ΓΕΝΝΗΣΑΡΕΤ). Eftersom texten är skriven med endast versaler väljer jag att också återge grekiskan med bara versaler. Ordet Gennesaret förekommer tre gånger i NT och en gång då i Mark 6:53.

2)     Före ordet ΚΑΙ (”och” på grekiska) är det ett mellanrum och detta indikerar att KAI inleder ett nytt stycke. Detta är förenligt med andra gamla handskrifter av Markus där det också förekommer att KAI inleder ett nytt stycke.

3)     Thiede hävdar att den enda text som gått att identifiera utifrån detta fragment är Markus 6:52–53. Vid datorsökningar har ingen annan text gett någon träff.

Mot dessa tre argument kan följande invändningar göras:

1)      Utöver ordet Gennesaret finns också ordet egennesen (som betyder ”avlade”, eller ”födde”) Också egennesen innehåller bokstavskombinationen ”nnes”. Vidare, för att identifieringen ska kunna göras måste också bokstäverna vara ΝΝΗΣ, och detta är långt ifrån säkert. Om man betraktar uppförstoringen här inunder så märker man att både det inledande nu:et (Ν) och framför allt det avslutande sigmat (Σ), båda är osäkra. Det blir något av en gissning att kunna avgöra vilka bokstäver det är.

Även om det är möjligt att där står både Ν och Σ, finns det andra möjliga förslag. Här finns emellertid inget utrymme för tvekan, utan det måste stå exakt ΝΝΗΣ för att fragmentet ska gå att koppla samman med Markus 6:52–53.

2)      Att det är ett mellanrum före ordet ΚΑΙ är verkligen ett argument. Det är emellertid ett svagt argument för att denna text måste komma från Markusevangeliet, emedan många meningar på gammalgrekiska inleds med ordet KAI. Dessutom är det inte ovanligt att mellanrum förekommer utan att ett nytt stycke avses.

3)      Det också ett svagt argument att den enda matchningen som gjorts är från Markusevangeliet. Det är svagt eftersom det måste ha funnits många andra texter på den tiden som vi i dag inte har kännedom om och att texten därför kan komma från en sådan text – exempelvis en text som räknar upp en stamtavla ifall ”nnes” kommer från egennesen (= avlade). Dessutom lät Daniel Wallace genomföra en sökning och i samband därmed tillåta alternativa bokstäver på de positioner som är omtvistade, och han fick då 16 matchningar mot andra texter. För övrigt är det egentligen heller ingen träff med Markus 6:52–53 av flera anledningar, vilka kan sammanfattas med att texten på fragmentet måste anpassas på flera sätt för att en matchning alls ska gå att åstadkomma.

Jag avser nu att påpeka ett antal av de brister som gör identifieringen av fragmentet med Markusevangeliet näst intill uteslutet.

1)      För att 7Q5 ska kunna härröra från Markusevangeliet måste det grekiska ordet διαπεράσαντες vara felstavat. Det inledande deltat (δ, Δ) måste vara ett tau (τ, Τ) och ordet ha skrivits τιαπεράσαντες. Visserligen är felstavningar inte ovanliga, men med det lilla identifieringsmaterialet innebär en felaktig bokstav en livshotande skada mot teorin. Ett inledande prepositionsprefix ändras och därmed skapas ett ord som inte finns. Se bild inunder där ordet KAI följs av ett inledande T vilket därefter ska följas av ett Ι.

 

2)      På andra raden ska där stå ”αὐτῶν ἡ” eller ”ΑΥΤΩΝ H” om texten ska härröra från Markus 6:52–53. Fast det som är någorlunda läsligt bevarat är endast detta och då skrivet ungefär så här: ”ΥΤωΝ H”. Se bild till höger. Det som framför allt sticker ut är bokstaven nu (Ν). Om man noga undersöker den uppförstorade bokstaven inunder ser man tydligt att den består av ett lodrätt streck, ett mellanrum och ett vågrätt uppåtgående streck.

Genom att klicka på bilden får ni upp en än större bild. Detta skall vara samma bokstav som finns återgiven i mitten av rad 4 ovan och verkligen liknar ett N. Nedan ses det verkliga nuet till vänster tillsammans med det som Thiede påstår också är ett nu.

Jämför nu dessa båda och bestäm själva om ni tror att det rör sig om samma bokstav. Om ni tittar noga ser ni att det inte finns någon anslutning mellan toppen av det lodrätta strecket och den vågräta ”krumeluren” i bilden till höger. Det enda som finns är vissa ojämnheter i papperet, vilket syns tydligt i den stora bilden och framför allt när den uppförstoras ännu mer. Den enda möjlighet som finns att detta skulle vara ett N är att det ser ut som den rekonstruktion som jag har gjort här till höger. Det högra benet måste således ligga utanför bilden i det tomrum som finns i fragmentet. Men frånsett att det diagonala strecket saknas liknar detta N inte på något sätt det N som skribenten skrev.

Att det rör sig om två separata bokstäver styrks också av att det högra strecket är format i en 180-gradig böj där skribenten har inlett (eller avslutat) bokstaven i en cirkelrörelse.

Vad vi ser är ett inledande grekiskt iota, motsvarande vår bokstav I, och den består av ett enda lodrätt streck. Ingen penna har dragit ett streck från detta iota ner till nästa oidentifierbara bokstav, och därmed faller kopplingen till Mark 6:52–53.

3)      En text på den tiden skrevs som visats med enbart stora bokstäver och dessutom med en bestämd längd på raderna. Vi har fragment av fem rader bevarade och således några bokstäver från varje rad. Det betyder att de bokstäver som förekommer på fragmentet måste befinna sig på ungefär samma avstånd från varandra för att kunna inpassas i denna ram. Till höger ges en bild av ungefär hur denna passning kan tänkas ha sett ut.

För att fragmentets text ska kunna passas in i Mark 6:52–53, måste alla bokstäver på fragmentet följa i rätt ordning i varje rad av de fem som finns återgivna på fragmentet. Språket är grekiska och en rekonstruktion av Markusevangeliets grekiska text ser ut som följer:

Den grekiska texten är den enligt den alexandrinska texttypen, som de flesta moderna Bibelutgåvor följer och inte den så kallade majoritetstexten, som de mer Bibeltrogna tenderar att förlita sig på. Endast med den alexandrinska texttypen går det att få 7Q5 att matcha med Markusevangeliets text. Men de tre orden επι την γην (på/till land[et]) måste i vilket fall lyftas bort, eftersom det inte går att få radbrytningarna någorlunda rätt om dessa ord finns med. Det gäller oavsett vilken av texttyperna vi väljer eller vilken text vi väljer över huvud taget, eftersom dessa tre ord finns med i alla kända handskrifter.

Alltså, inte nog med att vi måste hamra in pusselbitarna i form av deformerade bokstäver för att få dem att passa in i pusslet, vi måste dessutom förutsätta en textvariant som är obekräftad och ett felstavat ord. Detta ska vi förutsätta samtidigt som fragmentet innehåller endast ett fullständigt ord, vilket dessutom är det vanliga ordet ”och” (KAI).

Det är också fler bokstäver som är omtvistade, men jag anser att de invändningar jag här har redogjort för räcker gott för att säga att i varje fall inte detta Qumranfragment kommer från något bibliskt evangelium.

Roger Viklund, 2010-08-19

Kallirhoe och korsfästelsen – en förlaga till evangelierna?

Kärleksromanerna

I antiken fanns en populär litterär genre som kallas kärleksromaner eller erotiska romaner. Dessa uppvisar stora likheter med korsfästelse- och uppståndelseberättelserna i evangelierna. Den stora skillnaden är möjligen att i kärleksromanerna framstår berättelserna just som romaner, medan evangelieberättelserna ger sken av att skildra verkliga händelser. I en debatt som jag tidigare fört med en person efterfrågade denne om jag visste av ”andra antika texter som påminner mer om evangelierna än Josefus texter?” Jag svarade då ”kärleksromanerna”.

Kärleksromangenren uppstod troligen en tid före vår tidräknings början och allra senast på nollhundratalet och blommade ut på 100- och 200-talen. De så kallade ninus-fragmenten kan vara skrivna så tidigt som 100 fvt. Huvuddragen i berättelserna är ungefär desamma. En hjältinna (vanligen en prinsessa) faller i koma, tros vara död och läggs i en grav. När gravplundrare bryter sig in i graven vaknar kvinnan och plundrarna finner sig tvingade att ta henne med för att hon inte skall avslöja dem. När hennes älskare kommer till graven för att sörja finner han graven tom och tror först att hon tagits upp till himlen.

Så småningom förstår han vad som verkligen hänt och ger sig ut för att leta efter henne. Efter ett intensivt letande finner han sin käresta men då har en härskare redan förälskat sig i henne och för att få henne för sig själv låter han korsfästa hjälten. Denne lyckas dock på något mirakulöst sätt undkomma, antingen genom att räddas i sista stund eller genom att överleva korsfästelsen.

Slutligen återförenas de två som var och en redan gett upp hoppet om att återse den andra. Först tror han/hon (olika i olika berättelser) att den kära återvänt som en vålnad för att trösta honom/henne, men inser snart att han/hon är kroppsligen återkommen.

Den uppmärksamme läsaren märker säkert de likheter som finns med Shakespeares Romeo och Julia och vi kan nog utgå från att Shakespeares (vem denne nu än var) har inspirerats av dessa kärleksromaner.

Chaireas och Kallirhoe.

Den största likheten med uppståndelseberättelsen i evangelierna finner man i kärleksromanen Chaireas och Kallirhoe av Chariton från Afrodisias. Den skrevs troligen senast i mitten av nollhundratalet, alltså i så fall före evangelierna. Jag återkommer till dateringen av romanen.

I denna berättelse finns två korsfästelsescener som mycket liknar de vi finner i evangelierna. Romanen handlar om de älskande Chaireas och den mycket vackra Kallirhoe. Chaireas luras till att bli svartsjuk på sin hustru och i vredesmod orsakar han hennes död – tror han. Kallirhoe läggs i en grav, men är vid liv. Gravplundrare med Theron i spetsen finner henne levande och tar henne med sig för att sälja henne som slav.

Enligt evangelierna – beroende på vilket man läser – kommer ett antal kvinnor fram till graven och finner gravstenen bortrullad (utom hos Matteus där en ängel just rullar bort den). När Kallirhoes man Chaireas kommer till graven tidigt på morgonen, finner han stenarna bortrullade och blir förskräckt (Jfr Mark 16:5). Liksom Maria Magdalena (Joh 20:1–10) vågar han inte gå in. Maria hämtar två av lärjungarna, men den förste som anländer vågar inte heller han gå in. Först den andre som anländer går in och finner graven tom. I Charitons roman kommer fler till graven, men inte heller de vågar gå in tills slutligen en blir beordrad, går in och finner graven tom. Därefter tar Chaireas mod till sig och går in. Man hittar svepningen efter henne, liksom Petrus hittar Jesu bindlar och huvudduk (Joh 20:5–6).

”Chaireas tittade mot himlen, sträckte upp armarna och ropade: ’Vilken av gudarna är det då som har blivit min kärleksrival och tagit Kallirhoe och nu har henne hos sig …” (Chaireas och Kallirhoe, 3:3)

Senare säger Kallirhoe: ”Jag har dött och vaknat till liv igen”, och: ”Jag har dött och blivit begravd; jag har stulits ur min grav”. Tydligt är att man här likställer att försvinna ur graven med att återuppstå från de döda. Det visar inte minst ett senare uttalande av Kallirhoe, där hon beskriver ”hur hon vaknade till liv i graven”.

Likheten är också påtaglig med vad Paulus skriver:

”Kristus dog … han blev begravd … han uppstod på tredje dagen” (1 Kor 15:3–4).

Gravplundraren Theron tillfångatas så småningom och döms till döden genom att korsfästas framför Kallirhoes grav. Enligt Joh 19:41 begravdes Jesus intill den plats där han blivit korsfäst. Detta, att låta korsfästa brottslingar framför deras offers gravar, förekommer i ytterligare minst en berättelse. Alexander den store låter i Alexanderromanen korsfästa Darios’ mördare framför hans grav. Om Theron berättas:

”Medan Theron leddes bort följde en stor skara honom. Han korsfästes [grekiska: aneskolopisthê] framför Kallirhoes grav och från sitt kors [grekiska: apo tou staurou] såg han havet …” (Chaireas och Kallirhoe 3:4:18)

Här används alltså ett grekiskt verb bildat av skolops och det grekiska substantivet stauros. Dessa båda ord är de huvudsakliga orden tillsammans med xylon, som används för att skildra upphängningar av människor. I inget fall går att avgöra om det är en påle, ett kors eller någon annan anordning som de hängs upp på. Men rimligen liknar det scenen i evangelierna genom att Theron är vid liv och från en något högre plats på sin stauros kan blicka ut över havet.

Chaireas ger sig ut för att leta efter Kallirhoe. Hon gifter om sig med Dionysios, och Dionysios försöker övertyga Kallirhoe att Chaireas är död genom att uppföra en tom grav åt honom. Men det framgår också att graven är tom inte därför att man inte kan finna Chaireas’ kropp, utan därför att han fortfarande lever.

Chaireas överfalls av pirater, säljs som slav och hamnar i fängelse. I samband med att hans medfångar iscensätter ett misslyckat flyktförsök, döms också Chaireas till döden genom korsfästelse.

”[Ståthållaren] beordrade genast att alla 16 fångar skulle korsfästas [grekiska: anastaurôsai] De fördes ut sammankedjade vid fötter och nacke, var och en bärande en påle [stauron] … Chaireas sade ingenting när han leddes iväg med de andra, men Polycharmos sade medan han bar sin påle [ton stauron]: ’Kallirhoe, det är på grund av dig som vi lider på detta sätt.’” (Chaireas och Kallirhoe 4:2:6–7)

Som synes bär fångarna var sin stauros, sin påle. Huruvida det de bär är hela deras upphängningsanordning i form av en eller två korslagda pålar, eller enbart en tvärbjälke som skall fästas vid en redan väntande påle, framgår inte av berättelsen. Gunnar Samuelsson skriver på sidan 191 i sin bok Crucifixion in Antiquity:

”The approaching suspension appears to be of the same nature as the one in the previous text [det rörande Therons korsfästelse], although the author switches verb. The reason for this assumption is the harmony with the overall story. … This text may be the oldest reference to what usually is nowadays referred to as “cross-bearing”. The problem is, however, that it is unknown what they actually carried.”

Enligt Samuelsson använder Chariton i romanen två gånger var verb som är bildade från stauros och skolops, och därutöver substantivet stauros vid 16 tillfällen. Vid 12 av dessa 16 fall avses tortyr- eller avrättningsredskap (s. 189, 192). Inget går att utläsa om huruvida det rör sig om kors eller pålar. Därvid är likheten med Jesus bärande sitt ”kors” i Bibelns total, genom att formen inte heller där framgår och att samma ord, stauros, används även där.

I sista stund, när alla andra redan spikats upp på sina kors, förstår guvernören vem Chaireas är och han får stiga ner från sitt kors och överlever därmed korsfästelsen.

Efesiska berättelsen

Det finns också fler liknande berättelser bevarade. Ett exempel är Xenofon från Efesos som på 100-talet skrev Efesiska berättelsen vilken är ännu en roman i samma stil som Chaireas och Kallirhoe. Den vackra Anthia läggs levande i en grav, då man tror att hon är död. Pirater bryter sig in i graven och ser att hon lever. Hennes käre Habrokomes ger sig senare ut för att leta efter henne men döms till döden och korsfästs. Han ber för sitt liv och ropar högt. Hans bön besvaras, en stark vind välter korset, och han sveps bort i säkerhet av vattnet.

Här finns också en scen som mycket liknar den när Jesus och änglar uppenbarar sig för Maria Magdalena utanför graven. Den bedrövade Habrokomes sitter och gråter i ett tempel, därför att han tror att Anthia är död. Hans två vänner Leukon och Rhode kommer fram till honom: ”De kände inte igen honom …”. Detta är samma ord som i Luk 24:16 rörande de två lärjungarna som Jesus uppenbarade sig för. Och även Maria ”förstod inte att det var han [Jesus]” (Joh 20:14). ”Leukon talade till honom: ’Varför sitter du och gråter, unge man…?” De två änglarna sa till Maria: Varför gråter du, kvinna?” Efter ett tag känner lärjungarna (Luk 24:31) och Maria (Joh 20:16) igen Jesus. Även Leukon och Rhode känner efter ett tag igen Habrokomes.

Leukippe och Kleitofon.

En annan intressant berättelse från 100-talet är Leukippe och Kleitofon av Achilleus Tatios. Vid ett tillfälle tvingas hjältinnan Leukippe ligga i en kista tills det blir dag och varnas för att komma ut tidigare även om hon vaknar. Hon lyckas också ta sig levande ur kistan. Vidare undersöks via en ritual om hon verkligen är en jungfru genom att hon stängs in i en grotta. När jungfruprästinnan kommer in i grottan på den tredje dagen, är Leukippe försvunnen och det finns inga spår efter kroppen. Själv skriver Leukippe i ett i berättelsen återgivet brev att hon ”två gånger har dött”. Och Achilleus låter en annan person utbrista om Leukippe. ”Har hon inte dött många gånger förut? Har hon inte ofta återuppstått?”

Dateringar och invändningar 

Som synes påminner dessa fiktiva berättelser mycket om skildringen av Jesu död och man kan faktiskt tänka sig att evangelisterna modellerat berättelsen om Jesu död och uppståndelse på dessa kärleksromaner.

De invändningar som då kommer från exempelvis den kristne person som jag debatterade Chaireas och Kallirhoe med, är följande.

”Vilket källhistoriskt material har vi tillgång till idag?
Från vilket århundrade härstammar de[t] källhistoriska materialet ifrån?
Finns de några tidsindikationer i texterna för att datera texterna?”

Tanken är alltså att Chaireas och Kallirhoe är yngre än evangelierna och därmed i stället skulle bygga på dessa. Vidare att vi saknar textfynd som ens tillnärmelsevis går att jämföra med de från evangelierna och att därför även om romanerna skulle föregå evangelierna skulle de kristna elementen vara senare tillägg. Låt mig därför också göra en genomgång av källäget.

Charitons roman Chaireas och Kallirhoe förekommer i endast fem handskrifter. Den finns i en komplett utgåva från 1200-talet; en handskrift som är en avskrift av en 500- eller 600-talshandskrift. Utöver denna finns mindre delar av ytterligare fyra handskrifter och dessa dateras till så tidigt som ca år 200. De är således från ungefär samma tid som de äldsta fynden av evangelierna. Dessa delar utgör (om jag tolkar Marina Francesca Antonia Martelli i Clues From the papyri: Structure and Style of the Chariton’s Novel rätt) ca 5 % av hela texten (“the papyrus fragments, which contain the 5% of Callirhoe”).

De fyra textfragmenten är:

1)  P.Fay. 1 = MP 3 243: IV 2,3–3,2
2)  P.Oxy. 1019 = MP 3 241: II 3,5–7, II 3,10–4,2
3)  P. Oxy. 2948 = MP 3 241: II 4,5–9, II 4,10–5,1
4)  P. Mich. 1 = MP 3 242: II 11,4, II 11, 56

p. Oxy 2948

p. Oxy 2948

1) P Fay avser en text som påträffades i den gamla staden Faijum i Egypten. Fragmentet är från bok 4 verserna 2:3–3:2.

2) P. Oxy avser fynden i den gamla egyptiska staden Oxyrhynchos där så mycket hittats (inkl. p52). Den första P.Oxy-handskriften består av fragment från bok 2 verserna 3:5–3:7 och 3:10–4:2. Den andra består också av bok 2, 4:5–4:9 och 4:10–5:1.

3) Fragment p Oxy 2948 innehållande 4:5-5:1 finns till beskådande till höger

4) Slutligen har vi P. Mich. 1 (Michigan Papyri) som jag tror är ett fynd också från Egypten. Även den handskriften innehåller fragment från bok 2, då 11:4-11:6.

Bok 1 handlar om när Kallirhoe begravs och genom gravplundrare förs till Dionysios. I bok 2 (som vi har fragment ifrån) förälskar sig Dionysios i Kallirhoe och slutligen gifter de sig. Bok 3 handlar om Charitons jakt efter Kallirhoe. Bok 4 (som vi också har fragment ifrån) handlar om att Dionysios låter uppföra en tom grav åt Chaireas. Här finns också berättelsen om att Chaireas skall korsfästas men räddas i sista stund.

Martelli påpekar att fragmenten är upplysande för att språkligt återskapa en så korrekt text som möjligt. Där föreligger många avvikelser och de beräknas uppgå till ca 25 ”misstag” per blad. Men samtidigt ges inget sken av att det handlar om annat än språkliga mindre förändringar:

”to correct the dozens of places where F [1200-talshandskriften] very clearly presents a bad text and to make slight conjectures in the dozens more where any given critic can see a possible need, to the progress of textual emendation: the papyri sometimes supply what is evidently a better reading – – – The text of F at some passage seems to water down a more concise expression”

Vidare från Wikipedia:

“The latest possible date at which Chariton could have written is attested in papyri that contain fragments of his work, which can be dated by palaeography to about AD 200. … The discovery of five separate fragments of Chariton’s novel at Oxyrhynchus and Karanis in Egypt attest to the popularity of Chaereas and Callirhoe.”

denna sida sägs alla papyrusfynden stamma från slutet av 100-talet

“Four papyri dated to the end of the second century CE mark the latest possible date. (6 P. Fay. 1; P. Oxy 1019; P. Mich.1; P. Oxy. 2948)”

Charitons roman förlägger handlingen till delvis historiska personer som levde ca år 400 fvt. Vidare byggde exempelvis Xenofon från Efesos och Heliodoros från Emesa (kanske 200-talet) båda på Chaireas och Kallirhoe.

I Nationalencyklopedin sägs följande: om Chariton:

”Chariton [ka_-] (grek. Chari_tan) från Afrodisias, första århundradet f.Kr. eller e.Kr., grekisk författare. Hans Kallirhoe är den äldsta bevarade kärleksromanen i västerländsk tradition.”

Man daterar alltså Chariton till antingen nollhundratalet fvt eller vt. Sannolikt tar man då i beaktande att den romerske poeten och satirikern Aulus Persius Flaccus, som dog år 62 vt, i en av sina Satirer hänvisar till Kallirhoe, som mycket väl kan avse Charitons verk. Språket hos Persius är likt poesi ”dunkelt” och den berörda meningen lyder:

”Jag ger dessa på morgonen ett påbud [*], efter middagen, Kallirhoë [**].” (Persius, Satir 1, slutet)

Förklaringar:
* påbud, latin: edictum. Kan betyda inbjudan.
** Kallirhoë kan åsyfta en prostituerad med detta namn, men hellre en pjäs med detta namn, exempelvis uppförd efter Charitons berättelse, eller kanske till och med själva skriften av Chariton.

Att Persius verkligen avser Charitons verk stöds ytterligare av att Chariton i romanens sista mening skriver:

”Detta är min berättelse om Kallirhoe.”

Inget sägs att romanens namn skulle innefatta Chaireas.  I så fall förläggs romanen till före år 62 och därmed före den kristna berättelsen. Den berättelsen uppstår ju givetvis med att evangelierna skrivs och inte med den tid till vilken Jesus förläggs. Ty då måste berättelsen om Chaireas och Kallirhoe ha uppkommit 400 år före vår tidräkning.

Slutligen finner jag invändningen att det kristna parallellerna skulle vara tillagda romanen i efterhand som aningen märkliga:

”Det jag egentligen ville belysa är vilket läge vi har när det gäller källhistoriskt material att utgå från. Och som man kan se spelar Charitons verk och evangelierna inte i samma division när det gäller detta. Därför blir det besvärligt för de som använder sig av Charitons verk som ett tungt argument om vi skulle börja använda samma typ av källkritik mot den som man gör mot evangelierna. Om man vill vara källkritisk mot Charitons verk så har man ett långt mycket mer gyn[n]samt utgångsläge än de som vill källkritisera evangelierna.”

Det märkliga består i att även om vissa meningar och uttryck i evangelierna kan ifrågasättas på grund av olika anledningar är det väl knappast någon som ifrågasätter att ramberättelsen med allt vad där finns, inte skulle vara ursprunglig? Är det någon som hävdar att evangelierna ursprungligen inte innehöll Jesu dop, hans val av lärjungar, hans vandringar, predikningar, underverk och hans slutliga öde i Jerusalem? Visst kan man slå ner på detaljer men en Jesusberättelse utan dessa händelser är ju ingen Jesusberättelse.

Charitons roman består just av skendöden, begravningen, försvinnandet, den tomma graven, korsfästelsescenerna, etc. Utan dessa beståndsdelar rasar romanen samman. Det vore som Hans och Greta utan pepparkakshus. Det är inte rimligt tro att Charitons skrev en roman säg år 50 ”utan själ” och att andra på säg 200-talet utökade den med de typiskt kristna beståndsdelarna. Vad bestod i så fall ursprungsromanen av? Man kan inte slita själva hjärtat ur romanen.

Roger Viklund, 2010-08-17

Paulus’ ”äkta” Romarbrev?

Detta är en uppföljning till mitt förra blogginlägg:  Paulus’ äkta Galaterbrev?

Romarbrevet är det brev som kristna oftast anser vara det viktigaste brevet. Orsaken är troligen dess teologiska grund. Samtidigt är det också det längsta paulinska brevet (tätt följt av 1 Kor) och sannolikt det sista brev Paulus skrev av de äkta bevarade. På grund av bland annat brevets längd, tänker jag inte göra en genomgång vers för vers av hur Markions version av detta brev såg ut, på samma sätt som jag Rom 7:4–7 från Codex Claromontanus (ca år 400)gjorde med Galaterbrevet. Däremot tänker jag i ljuset av hur stora förändringarna var i Galaterbrevet titta på några nyckelpassager i Markions version av Romarbrevet och jämföra med den kanoniska versionen som i dag finns i våra Biblar. Även denna gång använder jag Folkbibelns översättning och den rekonstruktion som Hermann Detering har gjort och som finns tillgänglig här. Notera att jag endast gör nedslag i de verser jag anser vara viktigast och återger de större luckorna, medan jag utelämnar mängder av smärre avvikande läsarter.

I Romarbrevets inledning finns den tredje av de fyra nyckelpassager som brukar åberopas till stöd för att Paulus var bekant med en historisk Jesus. Inledningen lyder:

”1 Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, 2 som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna, 3 evangeliet om hans Son, som till sin mänskliga natur föddes av Davids släkt 4 och som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda, evangelium om Jesus Kristus, vår Herre. 5 Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete för att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad för hans namns skull. 6 Bland dessa är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus. 7 Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga. Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.”

I Markions version stod:

”Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium. Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga. Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus”

Precis så kan man också tänka sig att inleda ett brev. Men hela partiet mellan verserna 1 och 7 saknas. Alltså då även det stycke som framför allt brukar påkallas, nämligen ”som till sin mänskliga natur föddes av Davids släkt och som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda”.

Fast mer ordagrant står det ”som enligt köttet stammade från Davids säd och enligt anden [som Kristus] blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda.” I vilket fall saknades uppgiften att Jesus var av Davids säd i Markions evangelium.

Från och med vers 1:19 till och med vers 2:10, finns endast en vers återgiven i Markions brev, och det är vers 2:2. Det som utelämnats handlar om Guds dom över hedningarna och över alla. Stycket är rätt teologiskt och där finns en hel del fördömanden av homosexualitet, som att …

”kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse.”

3:1–3:18 saknas. Stycket handlar om Människans orättfärdighet och Guds rättfärdighet och att vi alla är syndare och fördärvade.

Från 3:29 och framåt inklusive hela kapitel 4 saknas. Kapitel 4 handlar om Abraham och här finns en passage om att Jesus ”utlämnades för våra synders skull”, ett stycke som inte sällan tolkas som att han ”förråddes”. I vilket fall saknas detta.

En ytterligare lucka finns från 5:12 till och med 5:19, ett stycke som handlar om Adam och Kristus, synd och syndafall.

Det allra mesta i kapitel 6 om det ljuva livet, kapitel 7 om lagen och friheten från densamma och kapitel 8 om livet i anden och hoppet om frälsning, är detsamma i Markions version som i den kanoniska versionen. Detta inkluderar Rom 8:26: ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara” – något som synes märkligt om Jesus lärt ut bönen ”Fader vår”.

Endast verserna 9:30–32 förekommer i Markions version medan resten av kapitel 9 om det sanna Israel och Guds rätt att välja, saknas.

Likaså är det endast de första verserna i kapitel 10 och de sista i kapitel 11 som finns hos Markion. Texten handlar mycket om det gammaltestamentliga och Israels frälsning.

Frånsett några verser är kapitel 12 om den andliga gudstjänsten i stort sett densamma hos Markion som i den kanoniska versionen.

I kapitel 13 saknas de 7 första verserna som i mycket handlar om att den kristne ska underordna sig överheten, inklusive att betala sin skatt och lyda de jordiska härskarna. Ett passande styrmedel och alltså något som inte förekom i Markions version. Yttrandet att de styrande är ”Guds tjänare” (Rom 13:6) saknas alltså.

Markions version av kapitel 14 saknar endast vers 11: ”Det står skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall prisa Gud.”

Kapitel 15 om att kristna ska vara tålmodiga och instruktioner för hur apostlarna ska bete sig och hur de bör resa, saknas helt hos Markion. Detta är givetvis en sorts manual för hur en religion lämpligast ska spridas och det vore därför inte underligt om detta budskap tillagts Paulus’ brev i efterhand av en kyrklig organisation med expansionsambitioner.

Kapitel 16 är slutkapitlet och endast den avslutande lovprisningen finns noterad i Markions version. Det övriga som handlar om hälsningar från och till olika personer saknades alltså hos Markion.

Jag tittade också på några Jesusord. Noterbart är att uppmaningen i Rom 12:14: ”Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte” – alltså samma uppmaning som Jesus sägs göra i Matteus 5:44: ”be för dem som förföljer er” – i Markions version löd: ”Välsigna och förbanna inte”. Man kan alltså misstänka att Paulus’ ursprungliga ord anpassats till evangelierna. Uppmaningen i Rom 13:9: ”Du skall älska din nästa som dig själv” finns däremot med hos Markion, fast detta är ju ett citat från 3 Mos 19:18 och knappast något som är taget från Jesus.

Roger Viklund, 2010-08-17

Paulus’ äkta Galaterbrev?

Markion av Sinope (ca 85/100–160) kom av den tidiga kyrkan att betraktas som en av sin tids största och farligaste kättare. Han framstår som en synnerligen kraftfull person. Ca år 140 sammanställde han den första kända samlingen av nytestamentliga skrifter i en kanon, bestående av de – enligt honom – tio äkta breven av Paulus samt en kortare variant av Lukasevangeliet; ett evangelium han kallade ”Herrens evangelium”.

Markion undervisar

Markion undervisar

Markion vistades åren 139–144 i Rom och lade där fram sin lära. Denna avvek från den som den romerska kyrkan lärde ut, genom att Markion framför allt ville klippa alla band med judendomen. Han såg judarnas Gud som en hängiven barbar och de judiska skrifterna som en katalog över hans brott mot mänskligheten. Hans anhängare, markioniterna, kom att vara verksamma fram till åtminstone 300-talet, då införandet av kristendomen som statsreligion kom att sudda ut många riktningar som inte sympatiserade med det som då fördes fram som den sanna kristna läran.

Genom markionismens popularitet kom också ett antal kyrkofäder företrädande den riktning som kom att segra, att skriva stridsskrifter mot Markion och hans lära. Markions egna skrifter och de ”kristna” skrifter som han och hans anhängare byggde sin kyrkas fundament på, har inte överlevt. Men genom de rätt utförliga motskrifter som framför allt Tertullianus (ca 200) och Epifanios (ca 400), men också andra, har efterlämnat, går det att relativt väl återskapa de texter som markioniterna hade.

Deras kanon bestod som sagt av 10 brev av Paulus och ett evangelium som i stort sett kan ses som ett kortare Lukasevangelium. Detta ”Herrens evangelium ” som också kan betecknas som ”Markions evangelium”, är det evangelium som jag i inlägget En lösning på det synoptiska problemet föreslog kunde vara grunden för Q-materialet hos Lukas och Matteus.

Enligt den teori jag där framför skulle Markions evangelium egentligen vara ett äldre evangelium som låg till grund för ”Matteus” och framför allt ”Lukas” vid skapandet av deras evangelier. I så fall stämde det som Markion och hans anhängare hela tiden vidhöll, nämligen att de inte hade manipulerat med skrifterna utan att de faktiskt ägde avskrifter av ett evangelium som aldrig kom att accepteras som ett äkta, men som genom katolska tillägg och förändringar kom att ingå i den kanoniska samlingen under namnet Lukasevangeliet. Markion bestred varje påstående att han skulle ha tagit bort material ur skrifterna och hävdade att den romerska kyrkan/katolikerna i stället hade lagt till och förvanskat skrifterna för att tillfredsställa sina dogmer.

Vad som är rätt och fel i detta är svårt att veta. Något egentligt facit föreligger inte och huvudfåran inom den moderna bibelvetenskapen har bestämt sig för att tro på Tertullianus och de övriga och därmed misstro Markion. Men faktum är att ett ursprungligt Markionevangelium som föregick Markion, på ett smidigt sätt löser det synoptiska problemet. Och om så är fallet talade Markion faktiskt sanning när han vidhöll att han inte beskurit Lukasevangeliet utan att det förhöll sig precis tvärtom – att Lukasevangeliet blott är en utökning av det evangelium markioniterna hade i sin ägo. Och i så fall måste man fråga sig hur det förhåller sig med de Paulusbrev som Markion och hans följeslagare hade i sin ”Bibel”? Ty om Markion talade sanning om evangeliet och Tertullianus och andra antingen ljög eller helt enkelt bara felaktigt trodde på det de sade, vad finns det då för grund att tro att Markion ljög om Paulusbreven? Kunde man bekläda ”Herrens evangelium” med katolska utsmyckningar så att det kom att likna en julgran, varför skulle man då inte ha kunnat göra detsamma med Paulusbreven?

Notera också att i Markions kanon ingick endast 10 Paulusbrev. I den segrande falangens kanon ingick 13 eller 14 brev, beroende på om man tillskrev Hebreerbrevet Paulus eller ej. Dessa tre ytterligare brev var de så kallade herdabreven, de två breven till Timotheos och brevet till Titus. En nästan samstämmig sekulär forskarkår anser att dessa tre brev inte skrevs av Paulus utan tillkom efter hans död, kanske långt efter. Det är väl mest de evangelikala forskarna som fortfarande vidhåller att Paulus skrev dessa brev. Att breven inte ingick i Markions kanon säger oss antingen 1) att Markion hade rätt mot övriga ortodoxa uppfattningar och att han med rätta uteslöt de tre förfalskade Paulusbreven, eller 2) att Pastoralbreven ännu inte skrivits på Markions tid på 140-talet. I vilket fall hade Markion och hans anhängare inte med dessa tre förfalskade brev som kom att upptas i den kristna kanon, vilket ytterligare stärker bilden av Markions goda omdömesförmåga.

Flera av de skrifter som ingick i Markions kanon går att någorlunda exakt rekonstruera genom de citat och parafraseringar som förekommer hos kyrkofäderna. Det gäller åtminstone evangeliet och Galaterbrevet och Romarbrevet. Dessa tre skrifter finns rekonstruerade. Rekonstruktionerna är inte helt tillförlitliga av flera skäl. För det första omnämns troligen bara ca 90 procent av skrifternas innehåll och det övriga kan antingen ha saknats i Markions skrifter eller bara inte ha omnämnts av senare kyrkofäder. För det andra citerar inte alltid kyrkofäderna passagerna, utan parafraserar och ibland bara påpekar de små varianter som förekommer. Ett visst mått av gissningar blir således följden. Men på det stora hela kan man nog säga att vi relativt väl känner skrifternas utseende.

Jag avser därför här att återge hela Galaterbrevet i den form det kan ha förelegat i Markions kanonsamling – den första kända i sitt slag. Jag väljer Galaterbrevet av flera anledningar. Dels för att det finns rekonstruerat, dels för att det är relativt kort och därför är överskådligt och dels för att det är det brev som kanske innehåller de flesta textpartier som brukar åberopas till stöd för att Paulus kände till en historisk Jesus. Det korta Galaterbrevet innehåller en hel del historisk information och av de fyra passager hos Paulus som brukar framhållas som de tydligaste tecknen på att Paulus åsyftar den historiske Jesus, finns faktiskt två passager i just Galaterbrevet.

De två passagerna förekommer i Gal 1:18–19

”Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att lära känna Kefas, och jag stannade hos honom i femton dagar. Någon annan av apostlarna träffade jag inte, bara Jakob, Herrens bror.  Någon annan av apostlarna träffade jag inte, bara Jakob, Herrens bror”

och i Gal 4:4

”Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen”.

Intressant nog saknades båda dessa passager i Markions ”äkta” Galaterbrev. Saknades gjorde bland annat också att Paulus ”tidigare uppträdde som jude, hur jag ytterst våldsamt förföljde Guds församling”, att ”det kom några från Jakob”, att ”vi själva är visserligen judar till födelsen” och att ”människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro”.

Min rekonstruktion är rätt hastigt sammanställd och jag gör inga anspråk på att den är exakt gjord. Texten som ligger till grund är den svenska översättning som förekommer i Folkbibeln. Jag valde den eftersom den är mer ordagrann än den som finns i Bibel 2000. Jag har heller inte annat än undantagsvis gjort några små ändringar i texten, och oftast låtit den förbli som den är även när översättningen är parafraserande. Jag har exempelvis låtit en översättning där Paulus sägs leva i sin kropp stå kvar trots att grekiskan har i sitt ”kött”, av ren bekvämlighet. I något fall har jag ändrat för att kunna visa på de skillnader som förekommer mellan den kanoniska och den markionitska texten, eftersom de ord det gäller har saknats i översättningen. Något som osökt för mig över till hur texten skall läsas.

Till grund har jag använt den rekonstruktion som är gjord av Hermann Detering och då specifikt den förenklade framställningen i engelsk översättning av Frans-Joris Fabri som återfinns här, och de kritiska noterna av Hermann Detering i Der Galaterbrief in seiner ursprünglichen Gestalt, Erläuterungen. Min rekonstruktion är som sagt gjord i en hast och mest tänkt för att kunna ge ett helhetsintryck.

Jag har också förenklat framställan något. Texten skall läsas på följande sätt: Den vanliga svarta texten tillsammans med den röda utgör Folkbibelns översättning av den kanoniska grundtexten. De röda partierna saknas i Markions version av Galaterbrevet. De blå partierna är de tillägg som förekom hos Markion – ofta i stället för det som står i de röda partierna – och således något som saknas i våra biblar. Alltså, svart + rött = den kanoniska texten; svart + blått = den markionitiska texten. Rött är, beroende på vilket perspektiv man intar, antingen katolska tillägg till den ursprungliga text Paulus skrev, eller de delar Markion avlägsnade från den text Paulus ursprungligen skrev. Och således är blått antingen de delar den katolske redaktören avlägsnade när han lade till det röda materialet eller de tillägg Markion gjorde när han avlägsnade det röda materialet.

Döm själva!

GALATERBREVET 1

1 Från Paulus, apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa utan av Jesus Kristus och Gud, Fadern, som har uppväckt honom uppstod från de döda. 2 Jag och alla bröderna som är hos mig hälsar församlingarna i Galatien. 3 Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus, 4 som offrade sig för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders vilja. 5 Honom tillhör äran i evigheternas evigheter, amen.

6 Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, 7 fast det inte finns något annat alls enligt mitt evangelium. Däremot är det några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium. 8 Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. 9 Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. 10 Är det människor jag nu försöker få på min sida – eller denna eons Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare.

11 Jag vill göra klart för er, bröder, att det evangelium som jag har predikat inte kommer från människor. 12 Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa. Jag har tagit emot det genom en uppenbarelse från Jesus Kristus. 13 Ni har ju hört hur jag tidigare uppträdde som jude, hur jag ytterst våldsamt förföljde Guds församling och försökte utrota den, 14 och hur jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk. Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar.

15 Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd, 16 beslöt att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle predika evangelium om honom bland hedningarna. Jag brydde mig då inte om att genast fråga människor till råds. 17 Jag for inte upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig, utan jag begav mig till Arabien och vände sedan tillbaka till Damaskus.

18 Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att lära känna Kefas, och jag stannade hos honom i femton dagar. 19 Någon annan av apostlarna träffade jag inte, bara Jakob, Herrens bror. 20 Det som jag här skriver till er, det skriver jag inför Gud, jag ljuger inte. 21 Sedan kom jag till trakterna av Syrien och Cilicien. 22 Men jag var personligen okänd för Kristi församlingar i Judeen. 23 De hade endast hört sägas: ”Han som tidigare förföljde oss predikar nu evangelium om den tro han förut ville utrota.” 24 Och de prisade Gud för min skull.

GALATERBREVET 2

1 Fjorton år senare for jag åter upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas. Också Titus tog jag med mig. 2 Jag for dit på grund av en uppenbarelse och lade fram enskilt, för de ansedda – det evangelium jag predikar bland hedningarna. Det var väl inte så att jag sprang eller hade sprungit förgäves? 3 Men inte ens min följeslagare Titus som är grek, blev tvingad att låta omskära sig. 4 Hade det berott på de falska bröder som smugit sig in, skulle han ha blivit tvungen till det. De hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. 5 Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.

6 De som ansågs betyda något – hurdana de en gång varit gör ingen skillnad för mig, Gud ser inte till personen – mig ville dessa ansedda inte ålägga något mer. 7 Tvärtom, de insåg att jag hade blivit betrodd med evangelium till de oomskurna liksom Petrus till de omskurna. 8 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. 9 Och när Jakob, Kefas och Johannes, som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap. Vi Jag skulle gå till hedningarna, de till de omskurna. 10 Bara en sak ville de, att vi skulle tänka på de fattiga, och det har jag också vinnlagt mig om att göra.

11 Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. 12 Ty innan det kom några från Jakob han kom, brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de han hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna. 13 Även de andra judarna hycklade på samma vis, så att till och med Barnabas drogs in i deras hyckleri. 14 Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: ”Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?”

15 Vi själva är visserligen judar till födelsen och inga hedniska syndare. 16 Men eftersom vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus, så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig. Om du lever efter lagen, skulle Gud ha byggt upp det han tidigare hade rivit ner och på så sätt finnas vara en överträdare av lagen. 17 Men om vi genom att söka rättfärdigheten i Kristus visar oss vara syndare, skulle då Kristus stå i syndens tjänst? Nej, och åter nej! 18 Men om jag bygger upp igen det som jag har rivit ner, då står jag där som en överträdare. 19 Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, 20 och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig friköpte mig från lagens Gud . 21 Jag förkastar inte Guds nåd nåden. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves.

GALATERBREVET  3

1 Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? 2 Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro? 3 Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet? 4 Har ni lidit så mycket förgäves, ja, helt förgäves? 5 Han som ger er Anden och gör underverk bland er, gör han det för att ni håller lagen eller för att ni lyssnar i tro, liksom Abraham? 6 Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 7 Därför skall ni veta att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn.

8 Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade. 9 Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde.

10 Lär: den rättfärdige skall leva av tro. Men de under lagen alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter. 11 Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige skall leva av tro. 12 Men lagen säger inte ”av tro”, utan den som håller dessa bud skall leva genom dem. 13 Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. 14 Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna Låt oss nu erhålla andens välsignelse och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.

15 Bröder, jag vill ta ett exempel från vardagen: inte ens en människas testamente som har vunnit laga kraft kan göras ogiltigt eller få något tillägg. 16 Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: ”och åt dina avkomlingar”, som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling* som är Kristus. 17 Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. 18 Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.

19 Varför gavs då lagen? Den blev tillagd för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde. Den utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand. 20 Denne medlare företräder inte bara en part. Men Gud är en.

21 Strider då lagen mot Guds löften? Nej, inte alls. Om vi hade fått en lag som kunde ge liv, då hade verkligen rättfärdigheten kommit av lagen. 22 Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat skulle ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror. 23 Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppenbaras. 24 Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro. 25 Men sedan tron har kommit, står vi inte längre under någon övervakare.

26 Alla är ni trons Guds barn genom tron på Kristus Jesus. 27 Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. 28 Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 29 Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet.

GALATERBREVET  4

1 Jag menar: så länge arvingen är omyndig, är det ingen skillnad alls mellan honom och en slav, fast han äger allt. 2 Han står under förmyndare och förvaltare fram till den dag som hans far har bestämt. 3 Jag säger detta på ett mänskligt sätt. På samma sätt var det med oss. Så länge vi var omyndiga var vi slavar under världens stadgar. 4 Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, 5 för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt. 6 Och eftersom vi ni är söner, har han Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar: ”Abba! Fader!” 7 Så är du inte längre slav utan son, och är du son är du också arvinge, insatt av Gud.

8 Tidigare, då ni inte kände Gud, var ni När ni var slavar under gudars väsen som egentligen inte är några gudar. 9 Men nu, då ni känner Gud, ja, än mer, har blivit kända av Gud, hur kan ni då vända tillbaka till dessa svaga och ynkliga människostadgar som ni på nytt vill bli slavar under? 10 Ni iakttar noga dagar och månader och särskilda tider och år, och sabbater tror jag, och koshermåltider och fasta och helgdagar. 11 Jag är rädd att jag har ansträngt mig förgäves bland er.

12 Jag ber er, bröder: bli som jag, eftersom jag har blivit som ni. Ni har inte gjort mig något ont. 13 Ni vet att det var på grund av kroppslig svaghet som jag första gången fick tillfälle att predika evangeliet för er. 14 Fastän min svaga kropp kunde ha inneburit en frestelse för er, så föraktade ni mig inte eller avskydde mig, utan ni tog emot mig som en Guds ängel, ja, som Kristus Jesus. 15 Var hör man nu er lovprisning? Jag kan vittna om att ni då hade rivit ut era ögon och gett dem åt mig, om det varit möjligt. 16 Har jag nu blivit er fiende, därför att jag säger er sanningen?

17 Dessa människor är ivriga att vinna er men har inte rätt iver, utan vill skilja er från oss för att ni med så mycket större iver skall hålla er till dem. 18 Det är bra att vara ivrig för det som är gott, det gäller alltid, och inte bara när jag är hos er. 19 Mina barn, som jag nu än en gång med smärta föder, tills Kristus har tagit gestalt i er, 20 jag skulle önska att jag nu var hos er och kunde ändra mitt tonfall, för jag vet mig ingen råd med er.

21 Säg mig, ni som vill stå under lagen: lyssnar ni inte på lagen? 22 Där står skrivet att Abraham hade två söner, en med sin slavinna och en med sin fria hustru. 23 Slavinnans son var född av mänsklig vilja, den fria hustruns son däremot i kraft av ett löfte. 24 Detta har en djupare mening: de två kvinnorna betecknar två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn enligt lagen till judarnas synagoga i slaveri, det är Hagar. Den andra föder sina barn mer upphöjt än all furstlig makt, dygd, förmåga, mer upphöjt än något Namn någonsin givet, inte bara i denna eon utan också i den kommande. 25 Ordet Hagar betecknar Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. 26 Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder. 27 Det står skrivet:

Gläd dig, du ofruktsamma, du som inte föder barn,
jubla högt, du som inte känner födslovånda,
ty den ensamma har många barn, fler än den som har en man.

28 Ni, bröder, är löftets barn liksom Isak. 29 Och som det var då, att han som var född efter naturens ordning förföljde den som var född i kraft av Anden, så är det också nu. 30 Men vad säger Skriften: Driv ut slavinnan och hennes son. Ty hennes son skall inte ärva tillsammans med den fria hustruns son. 31 Alltså, bröder, är vi inte barn till slavinnan utan till den fria hustrun.

GALATERBREVET  5

1 Stå fasta i den frihet från vilken Kristus har befriat oss! Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket. 2 Se, jag Paulus säger er att om ni låter omskära er, kommer Kristus inte att vara till någon hjälp för er. 3 Jag försäkrar er än en gång: den man var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. 4 Röj undan slaveriets tecken Ni har kommit bort ifrån Kristus, ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen. Ni har fallit ur nåden. 5 Vi däremot väntar i Anden genom tron på den rättfärdighet som är vårt hopp. 6 Ty i Kristus Jesus beror det inte på om vi är omskurna eller oomskurna, utan om vi har en tro som är verksam i kärlek.

7 Ni började bra. Vem har nu hindrat er, så att ni inte längre lyder sanningen? 8 Till det har ni inte blivit övertalade av honom som kallade er. 9 Lite surdeg fördärvar syrar hela degen. 10 Jag för min del litar i Herren på att ni inte skall vara av annan mening. Men den som skapar förvirring bland er skall få sin dom, vem han än är. 11 Bröder, om jag fortfarande predikade omskärelse, varför skulle jag då bli förföljd? Då vore korsets anstöt borta. 12 De som uppviglar er borde gå och stympa sig.

13 Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. 14 Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv.* 15 Men om ni biter och sliter i varandra, se då till att ni inte blir uppslukade av varandra.

16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. 17 Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. 18 Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. 19 Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, 20 avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, 21 mord illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.

22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. 25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. 26 Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.

GALATERBREVET  6

1 Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Men se till att inte du också blir frestad. 2 Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. 3 Ty den som tror sig vara något, fast han ingenting är, han bedrar sig själv. 4 Var och en skall pröva sina egna gärningar. Han behåller då för sig själv det som är värt att vara stolt över och jämför sig inte med andra. 5 Ty var och en skall bära sin egen börda. 6 Men den som får undervisning i ordet bör dela med sig av allt gott till den som undervisar honom. 7 Ni är bedragna Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda. 8 Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv. 9 Låt oss inte tröttna på att göra gott. Ty när tiden är inne får vi skörda, om vi inte ger upp. 10 Och låt oss därför göra gott, när tiden är inne får vi skörda mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro.

11 Se här med vilka stora bokstäver jag skriver till er med egen hand. 12 Alla som vill ha gott anseende genom något yttre försöker tvinga er till omskärelse, och detta bara för att de inte skall bli förföljda för Kristi kors. 13 Ty de som låter omskära sig kan inte ens själva hålla lagen, men de vill att ni skall låta omskära er, för att de skall kunna skryta med att ni är omskurna. 14 För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen. 15 Det har ingen betydelse om man är omskuren eller oomskuren. Det som verkligen betyder något är en ny skapelse. 16 Frid och barmhärtighet över dem som följer denna regel, ja, över Guds Israel. 17 Nu må ingen plåga mig längre, eftersom jag bär Kristi Jesu märken på min kropp. 18 Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med er ande, bröder. Amen

Roger Viklund, 2010-08-16

153 fiskar

Jag tänkte också skärskåda några av de underverk som tillskrivs Jesus men som av skilda anledningar knappast bygger på verkliga historiska händelser. Jag inleder med berättelsen i Johannesevangeliet 21, där Jesus uppenbarar sig för lärjungarna vid Tiberias sjö.

”… det gick till så här: Simon Petrus och Thomas som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedeus söner och två andra av hans lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till dem: ’Jag ger mig ut och fiskar.’ De andra sade: ’Vi går också med dig.’ De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. Tidigt på morgonen stod Jesus på stranden, men lärjungarna visste inte att det var han. Jesus sade till dem: ’Mina barn, har ni något att äta?’ De svarade: ”Nej. Han sade: ’Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så skall ni få.’ De kastade ut nätet, och nu orkade de inte längre dra upp det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ’Det är Herren.’ När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på sig ytterplagget, för han var lätt klädd, och kastade sig i sjön. De andra lärjungarna kom efter i båten. De var inte långt från land. När de kom i land, fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ’Bär hit av fisken som ni fått.’ Simon Petrus steg i båten och drog in nätet. Det var fullt av stora fiskar, etthundrafemtiotre stycken. Och fast de var så många gick nätet inte sönder.” (Joh 21:1–14, Folkbibeln)

Ett liknande fiskunder tillskrivs också Pythagoras, dock mycket långt efter hans död. Detta saknar emellertid betydelse, eftersom inte heller denna berättelse handlar om historia. Den ena versionen av undret ger Porfyrios (ca 234–305 vt) i sitt verk Pythagoras’ liv:

Meeting with some fishermen who were drawing in their nets heavily laden with fishes from the deep, he predicted the exact number of fish they had caught. The fishermen said that if his estimate was accurate they would do whatever he commanded. They counted them accurately, and found the number correct. He then bade them return the fish alive into the sea; and, what is more wonderful, not one of them died, although they had been out of the water a considerable time. He paid them and left.” (Porfyrios, Vita Pythagorae 25)

Den andra versionen av undret ger Iamblichos från Chalkis (?–ca 330 vt) i sitt verk med samma namn:

”One day, during a trip from Sybaris to Crotona, by the sea-shore, he happened to meet some fishermen engaged in drawing up from the deep their heavily-laden fish-nets. He told them he knew the exact number of the fish they had caught. The surprised fishermen declared that if he was right they would do anything he said. He then ordered them, after counting the fish accurately, to return them alive to the sea, and what is more wonderful, while he stood on the shore, not one of them died, though they had remained out of their natural element quite a little while. Pythagoras then paid the fisher-men the price of their fish, and departed for Crotona.” (Iamblichos, Vita Pythagorae 8 )

Pythagoras1

Byst av Pythagoras från de kapitolinska museerna i Rom. Från Wikipedia.

Som synes utför Pythagoras ett liknande underverk genom att förutsäga det exakta antalet fiskar som ligger i fiskenätet. Vi får dock aldrig veta antalet, utan fiskarna kastas tillbaka i vattnet. Pytagoreerna var vegetarianer och Pythagoras’ enda önskan var att fiskarna skulle få återvända till vattnet. Själva undret bestod i att Pythagoras exakt kunde förutse antalet. För  Johannesevangeliets författare utgjorde själva mängden fisk underverket. Ändå kan man utgå ifrån att antalet var avgörande i båda fallen och att det också handlade om 153 fiskar i båda fallen.

Varför då kan man fråga sig? Jo, för pytagoreerna var nämligen 153 ett heligt tal. Första iakttagelsen är att om man adderar de 17 första heltalen får man just 153 (1 + 2 + 3 + 4 + 5 + … 17 = 153). Men viktigare är att pytagoreerna använde talet 153 till att beräkna ”fiskens mått” som symboliskt kallades ”fiskens blåsa” eller på latin: ”vesica piscis”.

Genom att låta två lika stora cirklar korsa varandras centra, åstadkommer man en geometrisk figur som liknar en fisk. Denna ”fisk” är √3 gånger längre än den är hög. Oavsett cirklarnas storlek (såvida de båda är lika stora) blir längden √3 gånger höjden. Och 265 delat med just 153 utgör ett mycket exakt närmevärde på √3 (265/153 ≈ 1,73203, √3 ≈ 1,73205). Det är samma värde som Arkimedes använde när han beräknade talet pi. Givetvis är inte siffrorna 265 och 153 de enda alternativen. Den dubbla summan ger samma värde 530/306 ≈ 1,73203. Men förhållandet mellan 265 och 153 ger ett nära närmevärde till √3 utan att involvera allt för stora tal.

Alltså, talet 153 var ett heligt pytagoreiskt tal som användes för att beräkna ”fiskens mått”. De pytagoreer (eller andra invigda) som läste Porfyrios och Iamblichos förstod givetvis att antalet fiskar var detsamma som ”fiskens mått”, 153. Att Jesus därför utför ett liknande fiskunder som Pythagoras och att antalet fiskar ”råkar” bli 153 visar för mig att denna berättelse från början var symbolisk och i linje med pytagoreernas hemliga undervisning. De som var insatta skulle förstå symboliken medan för den stora massan var det bara mängden fisk som var det som imponerade.

Eller som Klemens berättar i sitt brev till Theodoros, nämligen att Markus ”till sin första bok överflyttade det som passar med sådant som främjar kunskapen”. Detta var då ett evangelium för de som uppfattade berättelserna mer bokstavligt. Vidare sammanställde Markus ”ett andligare evangelium till bruk för dem som var i färd med att fullkomnas.” Detta skulle då kunna innefatta symboliska berättelser som den vi nyss stiftat bekantskap med hos Johannes (som är  ett mer symboliskt evangelium). Klemens fortsätter: ”Likväl avslöjade han inte det förbjudna (eller: som ej får yppas), inte heller skrev han ned Herrens hierofantiska undervisning”. Hierofant är namnet på kultledaren som i samband med invigningsceremonierna i mysterieordnarna tolkade de heliga symbolerna och ledde och övervakade adepten under själva ceremonin. Det mest förbjudna, det som ej fick yppas, sattes ej på pränt utan förmedlades blott muntligt till vissa utvalda. Dock tillfogade Markus ”några yttranden, vilkas utläggning han visste, ledde liksom en mystagog åhörarna in i den sjufaldigt beslöjade sanningens innersta helgedom.” En mystagog är en person som undervisar och förbereder sina adepter inför invigning i en mysteriekult.

Roger Viklund, 2010-08-15

Äldsta kanon-listan över NT, kanske inte är den äldsta …

armstrongI detta inlägg avser jag att redogöra för Jonathan J. Armstrongs artikel Victorinus of Pettau as the Author of the Canon Muratori (Vigiliae Christianae 62, 2008, 1-34), vari han argumenterar för att det så kallade Muratoriefragmentet innehållande en kanon över Nya testamentets böcker inte är från slutet av 100-talet, utan skrevs av Viktorinus av Pettau ett århundrade senare.

Den förste att vid namn bevittna såväl något evangelium som alla evangelier, brukar anses vara biskop Irenaeus ca år 180. En annan kandidat till att nämna evangelierna är det så kallade Muratoriefragmentet, som utöver att nämna evangelierna också listar de flesta böcker i NT plus ett antal apokryfiska verk. Denna skrift, som är långt mer än bara en lista, brukar dateras till slutet av 100-talet, oftast 170–200, men inte sällan till 170 eller 180 vt. I så fall skulle det vara ett tidigare bevittnande än det Irenaeus ger och också ett mycket tidigt vittne till vilka böcker som ska ingå i NT; alltså ett tidigt vittne på att man mycket tidigt var på det klara med vad som var kanoniskt och vad som inte var det. Men frågan är om allt detta verkligen stämmer?

Det skriftfynd vi talar om upptäcktes av den italienske historikern Ludovico Antonio Muratori (1672–1750) i Ambrosianska biblioteket i Milano. Själva texten utgörs av en 600-talshandskrift på latin. Fragmentet är skadat och inledningen saknas. Det finns totalt 85 rader bevarade av ”listan”. Den latinska texten brukar antas vara en översättning från en grekisk text och det är således denna grekiska text som i original antas ha skrivits i slutet av 100-talet. Någon fullständig enighet om detta finns emellertid inte och vissa daterar originalet till 300-talet. Texten finns att läsa i engelsk översättning här.

Grunden till att förlägga originalet till slutet av 100-talet är huvudsakligen att i omnämnandet av Hermas herden sägs författaren vara Hermas, en broder till påven Pius I, vilken var aktiv ca år 140:

“But Hermas wrote The Shepherd very recently, in our times, in the city of Rome, while bishop Pius, his brother, was occupying the chair of the church of the city of Rome. And therefore it ought indeed to be read; but it cannot be read publicly to the people in church either among the Prophets, whose number is complete, or among the Apostles, for it is after their time.”

Alltså, nyss, i vår tid, skrev Hermas, således då inte så långt efter år 140. De antika kyrkofäderna använder dock uttrycket ”nyss” med ett stort mått av frihet. Exempelvis kan Irenaeus med nyss i vår tid avse långt tidigare och egentligen bara avse efterapostolisk tid. Så resonerar också Jonathan J. Armstrong, som anser att latinets nuperrime temporibus nostris inte bör tolkas som en bekräftelse på att Hermas Herden skrevs medan författaren av Muratoriska fragmentet fortfarande var i livet. Han hävdar att nuperrime inte nödvändigtvis syftar på när författaren levde utan ska tolkas som en tidsjämförelse mellan Hermas Herden och de övriga kanoniska böckerna som återges i listan. Alltså skulle det rimligen tolkas så att Hermas skrev inte långt efter de övriga författarna:

“Second, the Fragmentist avers that the Shepherd cannot be read among the New Testament books because it appeared after the time of the apostles. In the analysis of Albert C. Sundberg, the phrase “very recently, in our times” [nuperrime temporibus nostris] should not be interpreted as an affirmation that the Shepherd was written during the lifetime of the Fragmentist, but rather that it was published subsequent to the period of apostolic direction of the church: “That is to say, the term ‘nuperrime’ does not necessarily fix the time-comparison with the lifetime of the author of the list, but may relate the time-comparison of the writing of the Shepherd of Hermas to the previously listed apostolic books.”

På senare år har alltfler röster höjts för att Muratoriska fragmentet måste vara yngre, eftersom föreställningar däri inte stämmer med de föreställningar som var rådande i slutet av hundratalet. Och en sådan röst är alltså Jonathan J. Armstrong från Oxford, som i stället hävdar att fragmentet skrivits av biskopen Viktorinus av Pettau (död ca 303/304) någon gång mot slutet av 200-talet. Matchningen är i många stycken klockren. I princip alla föreställningar i fragmentet omhuldades av Viktorinus, flera ytterst ovanliga. Fragmentet skulle alltså komma från Viktorinus’ prolog till sin Kommentar till Matteus. Detta verkar troligt av flera ytterligare orsaker, som att Chromatius av Aquileia faktiskt ordagrant återger flera rader från fragmentet i sin egen kommentar om Matteus och det finns tydliga indikationer på att han byggde just på Viktorinus’ Kommentar till Matteus.

Kyrkofadern Hieronymus (ca 347–420) skriver att Viktorinus inte alls behärskade latin lika bra som grekiska, varför hans arbeten är utmärkta till sitt innehåll medan själva författandet är sämre (De Viris Illustribus 3:74:1). Vidare skriver han: “Fastän Viktorinus har en martyrkronas ryktbarhet förmår han inte att ge uttryck för det han vet”. Denna beskrivning skulle mycket väl kunna svara mot det undermåliga latinet som används i fragmentet; det är amatörmässigt med många grekiska idiomatiska uttryck. Givetvis skulle det kunna förklaras med en undermålig översättning från en ursprungligen grekisk text till latin, men förklaras ändå lättare med att författaren skriver på ett språk som inte är hans modersmål.

En annan orsak till varför Viktorinus är en trolig kandidat till att ha skrivit texten är att de författare som tydligast har påverkats av det fragmentet innehåller, samtidigt är de författare som är mest bekanta med Viktorinus’ författarskap. Utöver Viktorinus själv (som är den person vars författarskap uppvisar de tydligaste likheterna med fragmentet), också Chromatius av Aquileia (död ca 406/407), Isidor av Sevilla (ca 560–636), och framför allt Hieromymus (ca 347–420).

PARALLELLER

I fragmentet uppges att Johannes’ lärjungekolleger och biskopar [condiscipuli et episcopi] uppmanat Johannes att skriva sitt evangelium. Klemens av Alexandria (via citat hos Eusebios), Viktorinus och Hieronymus säger alla att Johannes uppmanades att skriva evangeliet. Men medan Klemens endast talar om Johannes’ lärjungar (γνωρίμων) talar både Viktorinus och Hieronymus (som var väl inläst på Viktorinus) att biskoparna uppmanade Johannes att skriva evangeliet. Dessutom, direkt efter att Muratoriefragmentet och Viktorinus i Commentarius in Apocalypsin nämnt detta med uppmaningen till Johannes, återgav de båda den så kallade trosregeln (regula fidei) som Paulus ger i Rom 12:6.

Viktorinus är beroende av Irenaeus’ argumentation från 180-talet om att evangelierna måste vara fyra till antalet, eftersom han återger Irenaeus’ argument. Författaren av Muratoriefragmentet använder trosregeln för att försvara Johannesevangeliets renlärighet, vilket också tyder på ett beroende av Irenaeus.

I Muratoriefragmentet uppmärksammas att samlingen av Paulus’ brev kommer från 7 kyrkor. Det finns endast 4 författare från antiken som kopplar siffran 7 till de paulinska breven, Hippolytos av Rom, Cyprianus, Viktorinus och Hieronymus. Men varken Hippolytos’ eller Cyprianus’ vittnebörd är tillnärmelsevis lika nära Muratoriefragmentet som det Viktorinus uppvisar. Vidare omnämns inte Hebreerbrevet i Muratoriefragmentet och inte heller Viktorinus tog med Hebreerbrevet.

FLER ARGUMENT

Om nu inte dessa paralleller är helt övertygande (det skulle ju kunna visa på att Viktorinus hade påverkats av Muratoriefragmentet) så finns där fler observationer att göra.

I Muratoriefragmentet påstås att Hermas, författaren av Hermas herden, var en bror till biskop Pius av Rom. Den enda övriga referens som påstår detta från före 300-talet är Carmen adversus Marcionitas. Däremot är det fullt klart att Viktorinus var mycket väl bekant med just Carmen adversus Marcionitas. Det har till och med framkastats att Viktorinus var författaren till Carmen adversus Marcionitas. Utöver de många parallellerna dem emellan finns också andra omständigheter. Två handskrifter från 800-talet och 900-talet innehåller utdrag ur Carmen adversus Marcionitas, och där uppges författaren vara en viss Viktorinus. Vidare påstår Isidor av Sevilla (ca 560-636) att biskop Viktorinus skrev två skrifter mot heretikerna, varav en var mot markioniterna och därmed alltså skulle kunna vara Carmen adversus Marcionitas. Isidor citerar dessutom Viktorinus som en auktoritet på NT:s kanon, vilket också stöder att Viktorinus var upphovsmannen till Muratoriekanon.

Armstrong argumenterar för att de två orsaker som åberopas i Muratoriefragmentet till varför Hermas herden inte kan ingå i kanon, faktiskt är samma argument som också Viktorinus framför.

I Muratoriekanon ingår också Petrusapokalypsen, fast det sägs att ”några av oss” inte tycker att den borde läsas i kyrkan. Den enda övriga gång som Petrusapokalypsen omnämns i kanonbildning är hos Eusebios av Caesarea, men han förkastar den då. I ett anonymt fragment som numera anses författat av just Viktorinus erkänns dock Petrusapokalypsen som en skrift. Viktorinus är alltså den enda vi vet utöver Muratoriefragmentet som betraktade Petrusapokalypsen som en kanonisk skrift.

Författaren av Muratoriefragmentet är emot montanisterna och markioniterna, något som också Viktorinus var. Och om den ifrågasatta identifiering av Pseudo-Tertullians’ skrift Adversus Haereses skulle vara den Adversus Haereses som Hieronymus säger att Viktorinus skrev, uppkommer ytterligare ett antal tunga argument till stöd för att Viktorinus är författaren till Muratoriefragmentet.

SLUTSATSER

I slutsatserna påpekar Armstrong att det inte finns någon antik författare som kan uppvisa fler paralleller till Muratoriefragmentet än just Viktorinus av Pettau, samtidigt som Viktorinus som författare också skulle kunna förklara flera av de underliga påståenden som förekommer i Muratoriefragmentet. En fråga återstår dock enligt Armstrong, och det är att om Viktorinus verkligen skrev Muratoriekanonen, varför upplyser då ingen av hans samtida och efterföljande om detta? Armstrong är övertygad om att de verkligen gör det, men att skriften gick under namnet ”prologen” till Commentarius in Matthaeum. Hieronymus omtalar detta verk i sitt förord till översättningen av Origenes’ Homiliae in Lucam. Faktum är att i sin Kommentar till Matteus tar faktiskt Hieronymus upp legenden om de lärjungar och biskopar som påverkat Johannes att skriva sitt evangelium och han säger också att han studerat Viktorinus’ Commentarius in Matthaeum som förberedelse för sitt arbete. Rimligen ingick kanonlistan som nu kallas Muratoriefragmentet i prologen till detta verk av Viktorinus och det var därifrån Hieronymus hämtade flera av sina uppfattningar. Dessutom, som jag påtalade i inledningen, återgav Chromatius av Aquileia flera rader i sin egen kommentar om Matteus som är identiska med de som finns i Muratoriefragmentet. Och det finns som sagt tydliga indikationer på att Chromatius byggde just på Viktorinus’ Kommentar till Matteus (Commentarius in Matthaeum).

EGNA REFLEXIONER

Det är intressant att notera att flera av de äldsta och viktigaste påstådda vittnena, inte är så säkert daterade som oftast görs gällande. Med Muratoriekanon förlagd till Viktorinus’ tid på kanske 270-talet och där det enda riktigt gamla textvittnet, p52, som sägs bevittna evangelierna under första halvan av 100-talet, kan vara från en betydligt senare tid, ändras förutsättningar högst väsentligt. Evangelierna finns som först bevittnade en bit in på 100-talet. Författarna till dessa verk namnges först mot slutet av 100-talet och de första kanonbildningarna som liknar NT uppkommer först på 200-talet. Fast redan år 140 hade Markion en kanon klar. Den bestod av 10 Paulusbrev som saknade flera ”historiska uppgifter” om Jesus och flera katolska uppgifter, samt ett Herrens evangelium som saknade många av de katolska dogmer som ingår i Lukasevangeliet.

Roger Viklund, 2010-08-13

« Older entries