De äldsta textfynden från NT

Jag fick en fråga i en kommentar och svaret blev så omfattande att jag publicerar det som ett eget inlägg. Frågan löd:

”Vad finns det för övriga förment tidiga evangeliefragment, och hur kan det komma sig att de äldsta fragmenten kommer från det yngsta evangeliet?”

Grotta 7 i Qumran
Om vi börjar med de påstått tidiga fynden, så har framför allt Carsten Peter Thiede argumenterat för att flera textfynd utöver då det av mig tidigare behandlade 7Q5 (Qumranfragment 7Q5 ej från Markusevangeliet) är mycket tidiga. I grotta 7 har 19 av de 25 grekiska texterna från Qumran påträffats. Utöver att 7Q5 som påträffats där skulle vara från Mark 6:52–53, skulle också 7Q4 (som består av två fragment) innehålla delar av 1 Tim 3:16–4:3, 7Q8 delar av Jak 1:23–24 och 7Q6 (som också består av två fragment) delar av Mark 4:8 och Apg 27:38. Man kan väl säga att i likhet med 7Q5 har dessa sammankopplingar mellan fragmenten och bibeltexter inte vunnit något allmänt gehör bland forskarna frånsett hos vissa grupper av bibeltrogna.

Däremot är texterna säkert från före år 68; ja de dateras normalt kanske till tiden 100 fvt–50vt och skulle alltså i normalfallet föregå Jesu gärning. 7Q1 och 7Q2 har identifierats som kommande från den hebreiska Bibeln och främst 7Q4 har antagits komma från Henoksboken 103, ibland 4 Mos. Det rör sig med all säkerhet om judiska skrifter i grekisk översättning men endast mycket små fragment finns bevarade. Här inunder återges andra förslag på varifrån de mycket små fragmenten kan komma:

7Q4               4 Mos14:23–24; Hen 103
7Q5               2 Mos 36:10–11; 4 Mos 22:38
7Q6:1            Ps 34:28; Ords 7:12–13
7Q6:2            Jes 18:2
7Q8               Sak. 8.8; Jes 1:29–30; Ps 18:14-15; Dan 2:43; Pred. 6:3

Tidigaredateringar av NT-fynd
Sedan har vi då fynd som sannolikt eller säkert härrör från NT, men där det är dateringen som är omtvistad. Inte minst Magdalen Papyrus, p64Thiede har försökt tidigaredatera ett antal skrifter. Det oftast åberopade textfyndet är väl det så kallade Magdalen Papyrus, också benämnt fragment p64, som innehåller delar ur Matteus-evangeliet (26:23 och 31). Se bild till höger. Det har av Thiede förlagts till år 50 eller åtminstone senare delen av 000-talet medan den stora forskarmajoriteten förlägger p64 till ca år 200.

Vidare har vi p4 och p67 som också av vissa förläggs tidigt. Dessa båda har dock anknytning till p64 och skrevs troligen av samma person. Då skulle kanske (enligt James Charlesworth) p64 och p67 komma från en kodex och p4 från en annan, men båda kodexarna vara skrivna av samma person. Och denne person bör ha skrivit dessa båda verk ca år 200.

p46

p46

Andra fynd som av vissa påstås komma från 000-talet eller åtminstone början av 100-talet är p46 och p104. Jag, liksom de allra, allra flesta NT-forskare saknar nödvändiga kunskaper för att bara utifrån handstilen kunna datera ett visst fragment. Jag/vi blir därför när det gäller dateringarna hänvisade till experternas, alltså paleografernas, omdömen. Och man får då kanske försöka följa mittfårans omdöme.

Enligt den 27:e och senaste utgåvan av Novum Testamentum Graece, alltså Nestle-Aland-utgåvan av det grekiska nya testamentet, förläggs 4 textfynd till 100-talet. Det är p52 innehållande några rader ur Johannesevangeliets passionshistoria (18:31–33 och 18:37–38). Texten antas ha skrivits ca 125–150, men i min artikel Papyrus p52 – en absolut tidsmarkör eller ett missbrukat textfragment? visar jag att paleograferna, om än de anser denna tid vara den sannolikaste, inte vågar säga något säkrare än att p52 bör vara skrivet någon gång i perioden 90–220 vt.

De övriga tre texterna förläggs till den senare delen av 100-talet. Det är p90 (Oxyrhynchus Papyrus 3523), som också innehåller några rader från Johannesevangeliets passionshistoria (delar av Joh 18:36–19:7). Vidare har vi p98 innehållande delar av Upp 1:13–2:1. Och slutligen har vi p104 (p.Oxy. 4404) som innehåller delar av Matteus 21:34–37 och 21:45.

Egertonevangeliet

p52

p52

Ett ytterligare fynd som brukar sägas vara tidigt är det så kallade Egertonevangeliet som inte sällan förläggs till 000-talet och i varje fall till andra halvan av 100-talet. Detta är en av de texter som används för att förlägga p52 till ca år 125. När paleograferna försöker fastställa ett dokuments ålder, gör de detta i jämförelse med andra texter från ungefär samma tid och ofta är inte heller de texterna daterade på annat sätt än i jämförelse med andra dokument. p52 liknar de fragment som härrör från det i övrigt okända Egertonevangeliet (Papyrus Egerton 2, fragm. 1). Det är en skrift i samma anda som de fyra kanoniska evangelierna men som i sitt innehåll kanske mest påminner om Johannesevangeliet. Det utgör dock inte del av något annat evangelium.

Det som är bevarat innehåller delar av fyra berättelser:

1)      En argumentation som påminner om det vi läser i Joh 5:39–47 och 10:31–39.
2)      Botandet av en spetälsk; en berättelse som liknar de vi finner hos alla tre synoptiker.
3)      En dispyt rörande frågan om man ska betala skatt till kejsaren – något liknande det vi finner hos synoptikerna.
4)      En i övrigt helt okänd berättelse som i min osäkra översättning från det illa medfarna fragmentet lyder:

”Jesus kom gående och stannade till vid Jordanflodens strand; han sträckte ut sin högra hand, fyllde den [med vatten]. Och han sådde det på [stranden]. Och då [gjorde] vattnet [marken fuktig] och … framför deras [lärjungarnas] ögon; och det växte upp frukt … till glädje …”

Vid jämförelse mellan p52 och Egerton drar paleograferna slutsatsen att p52 borde vara äldre. Skillnaderna är inte stora, men Egerton uppvisar fler bokstäver med kännetecken som anses typiska för en något senare tid.

Numera daterar man emellertid Egertonevangeliet hellre till år 200 eller början av 200-talet. Orsaken är att ytterligare ett fragment från papyrus Egerton har påträffats (P. Köln VI 255); ett fragment som verkar vara från tidigast år 200 vt, eftersom detta fragment innehåller en apostrof i ordet aneneg’kon (ανενεγ’κον). Sådana apostrofer är inte kända för att ha kommit i bruk förrän på 200-talet.

Eftersom en av markörerna till att förlägga p52 till ca år 125 var att det borde vara något äldre än Egerton, innebär en framflyttning av Egerton att också p52 kan vara skrivet senare.

Från 200-talet och senare
Sedan finns ett antal textfynd av större och mindre storlek som förläggs till ca år 200 eller början av 200-talet. Många av dessa skulle säkert kunna vara också från slutet av 100-talet och många av dessa påstås också vara det. Men att datera skrifter, vare sig man använder sig av handskriftsanalys (paleografi) eller av radioaktiva mätmetoder (kol-14), är en osäker disciplin. Resultaten kan slå fel på åtminstone hundra år åt varje håll, så alla absoluta uttalanden är förkastliga.

De äldsta fragmenten från det yngsta evangeliet?
Den andra frågan gällde hur det kan ”komma sig att de äldsta fragmenten kommer från det yngsta evangeliet?”. Och det är märkligt, inte bara att det äldsta fragmentet p52 kommer från Johannesevangeliet (som anses vara det yngsta evangeliet), utan att det kanske näst äldsta p90, också kommer från Johannesevangeliet. Som jag skriver i min artikel om p52 så ”kan” det tänkas att de båda skulle kunna härröra från Teckenevangeliet eller från en separat passionshistoria som senare har infogats i Johannesevangeliet. Det är ett mycket märkligt att p52 och p90 faktiskt överlappar varandra och delvis innehåller samma text; detta trots den mycket lilla mängden text.

Men samtidigt kan det vara så att Johannesevangeliet var poplärt i Egypten och de flesta gamla fynd är därifrån. Detta hänger nog samman med det gynnsamma torra klimatet, där gamla papyrustexter lättare bevaras. Vi talar också om så extremt få gamla fynd att också slumpen kan spela in.

En annan lustig detalj är att de äldsta lämningarna efter det äldsta evangeliet, det enligt Markus, utgör de allra yngsta lämningarna av ett bibliskt evangelium. Den äldsta lämningen från Markusevangeliet är p45 från mitten av 200-talet. Jag bortser då givetvis från 7Q5.

Roger Viklund, 2010-08-22

3 kommentarer

  1. KLARTEXTEN! said,

    7 december, 2012 den 11:47

    Jag ställer en kanske dum fråga: Man har alltså inte funnit någon text skriven av lärljungarna? Som i vart fall tros vara skriven av någon av dom?

    Gilla

  2. 7 december, 2012 den 12:48

    Inte mer än att vi har skrifter som tillskrivits personer vilkas förnamn är desamma som namn på lärjungar i evangelierna och att kyrkan ansett att dessa namn avser dessa lärjungar. Men inte mycket tyder på att de skrifterna verkligen har skrivits av personer som följt en verklig fysisk person som Jesus.

    Gilla

  3. KLARTEXTEN! said,

    8 december, 2012 den 04:00

    Rent historiskt: anser du det sannolikt att Jesus funnits i verkligheten (oavsett guds son eller inte), dvs att lärljungarna verkligen trodde på vad dom själv skrev?

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: